Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 1

MARIA RIECK-MÜLLER.
FJÄLLBYFOLK
Bilder från öfre Norrland



STOCKHOLM
C. & E. GERNANDTS FÖRLAGS-AKTIEBOLAG


fjällbyfolk
Bilder från öfre Norrland
af
MARIA RIECK-MÜLLER



STOCKHOLM
C. & E. GERNANDTS FÖRLAGS-AKTIEBOLAG
Stockholm
Victor Pettersons Boktryckeri 1899.


Innehåll

Sid.
I Obygden 5
Erik Spelman 31
Tok-Johanna 53
En begrafning 71
Vid forsen 89
En lapphistoria 97
Pell Pers-mor berättar 117
Hustrumord 125
Jan Persa och hans framfärd 151


I Obygden.

Där Anders Nygren hade timrat upp stugan sin, var trakten vild och öde.
Piteälfven strök förbi på ena sidan, och där päråkern slutade på andra
hållet tog stenmarken vid. Det var Salsbärget, som där -- alldeles bredvid
-- tornade upp sina svarta, stupande hällar och block.
Andersmor -- Brita hette hon -- tyckte nog, att det var någonting hemskt
och ohågasamt med bärggrannskapet de första åren. Det var ju så alldeles
inpå en, och så var det den där historien som gick. Ja, det var också en
otäcking!
För länge se’n kom sig en lappflicka ditupp på skidor för att söka en ren,
som villat bort sig. Bäst hon åkte, kom hon för nära branten, och så bar
det af utför. Utför hällarne och stupen gick det och ner i älfven, som
där går öppen året om. Fram på vårsidan funno de henne i en timmerbråte
två mil längre ner.
Det var förstås bortåt en tjugu år se’n den dödsfärden gjordes, men, att
det var oknytt där vid bärget, det kunde mor Brita svära på.
Var det kanske inte för jämnan, som om en skinnpäls och en röd lapplufva
skymtade högst uppe vid bärgskanten, när hon under nytändningstid gick
från föjset om kvällarne och kom att kasta ögonen ditupp? Jo, så sannt var
det så, och herre jestanes, hvad det då gick fort att komma in i stugan.
Om mjölken skvätte ur stäfvan, fick det inte räknas så noga en slik gång.
Att Anders skrattade smått åt gumman sin -- kan en förstå. Han var ju karl
och en duktig skogskytt till, som varit med både om björnjagt och påkadans
med gråben, och då får en allt vänja sig vid olika slags trolltyg, utan
att ta’ till bens för det.
Förresten sa’ han nu som så, att skinnpälsen, som skymtade vid
klyftkanten, troligast var vingarne af örnen, som höll till däruppe, och
rödlufvan var väl något halfätet, bloddrypande smådjur, som skulle med i
boet till örnungen.
Brita trodde ändå, hvad hon ville, men hon lad’ int’ om’et vidare. Se’n,
när barnungarne kommo till, hade hon int’ tid heller att kasta ögonen så
vidt omkring sig, att hon fick se, hvar oknytt var framme.
Det ena året gick just likt det andra. Än kunde det vara nog så lättsamt,
när pärena gick till och Anders hade förtjenst vid flottningen. Än var det
tunga dagar i stugan där, tunga och mörka som nöden sjelf. Och det kunde
vara en enda natts verk -- en sådan natt, då frostdimman kryper upp ur
myren och sträcker långa, kalla mördarearmar utefter kornkappland och
päråker.
Sådana frostnätter lämna ej endast spår i blaster och ax. Åhnej, djupare
gräfva de sig i sinn och i skinn!
Brita var inte stort mer än nio och trettio, när hon hade hela samlingar
af rynkor kring ögon och mun.
Främst i mun hade hon bara några svarta tandtaggar kvar, som blefvo mindre
och mindre under striden med det hårda kornbrödet. Platt var bröstet och
kullrig ryggen. Tungarbetet lämnar också märken, som aldrig gå tillbaks.
Anders var gråsprängd och krokig han med, men tänderna hade då _han_ i
behåll.
Ja, som sagdt, ibland var det nog så lätt, ibland tunga dagar, men ett år
kom, som blef det tyngsta af alla.
Det var det året, då lill’Brita nyss börjat gå och äldstpojken, Verner,
fyllde 10 år. Sedan, när mor tänkte tillbaks på den tiden, tyckte hon det
var ett under, att hon hållit ihop.
Vintern kom öfver dem med yrande snöstorm midt under päropptagningen, och
drifvor, höga som till mellerststången på pärrishässjan, lade ihop sig på
endast några timmar. Med snöskofveln kom man sig ju fram till de
upphackade högarne, men sura och blöta kommo de in i källarn’, och stort
bättre var det inte med de pärer, som voro kvar i jorden. Det var ett
oherrans elände, och mest blef det kräkena, som fick godt däraf, då -- som
en kan förstå -- sjukan efteråt tog fart i så godt som alltihop.
_Den_ snön gick förstås undan, men det blef en ond tid med sjukdom och
tråkighet. Alla tre barnen och en Anders med lågo i magsjuka, och den tog
åt dem så svårt att, när de en gång kommo på benen igen, voro de inte goda
ens att gå bak’ stuguknuten.
Fram i november kom snön drifvande på allvar och det i sådana massor, att
det int’ gällde försöka ens komma sig fram till byavägen på nära fjorton
da’r. Det var bara att skotta sig fram till föjse och vedskjul och
tillbaks -- och så börja om igen med det samma.
Så kom kölden ofvanpå _det_, och den släppte ej taget, förrän det blef
vårdags.
Och hvilken köld! Kallvattenämbaret var bottenfruset hvar morgon, fastän
det stod nedanför spisen, och kaffepannan var det lika eländigt med. Om
nätterna smällde det som bösskott i stuguknutarne och knäppte och
knastrade i trävirket, så att Anders för jämnan drömde, att han sköt
björn, och hörde hur besten kom emot honom öfver vindfällen och rishögar,
så att de torra kvistarne knakade och skreko under labbarne.
Vackert var det i alla fall omkring åbackstugan där i vinterkylan!
Salsbärget stod liksom öfverdraget med hvit bomull. Men på somliga ställen
hade den inte räckt till öfver de svarta skrofliga blocken. Enrisbuskar,
tall och gran och någon enda dvärgbjörkruska, naken och krum, som kröpo
uppför i remnorna, gjorde dock sitt bästa att dölja dem och skyla öfver.
En del hällar och stup lågo där som underligt uppsvällda isjättar med
långa stelnade tårar af ispiggar.
Det var där höstbäckarne hade silat sig utför och frusit allt efter som de
kommit dit. De hade tänkt sig ned i älfven förstås, men fingo nu stanna
där de voro, tills vårsolen komme en gång och gaf dem fart igen.
Och älfven! Ja, den också hade blifvit tuktad af kölden. Där den aldrig
frös till, gick den kufvad och knotande, och där det på något enda ställe
kokade och fräste i den ändå, var det mer som tal i sömn.
Svart och trolskt sken vattnet mot iskanten, och om nätter och kvällar, då
norrskenet flammade och kastade gröna och röda ljusknippen omkring toppen
af Salsbärgen och mot bärgskammarne långt, långt bortöfver, då gnistrade
det och rörde sig nere i älfvattnet, som vore där något lefvandes.
Om dagarne lyste själfva luften i grönt och rödt -- den tid ljusningen
räckte. Ibland lät det till att bli’ väderskifte, och dimma steg upp ur
älfbädden, men det blef ingen annan ändring än att dagen därpå alla buskar
och trän voro klädda i rimfrost. Björkarne stodo som arbetade i filigrams
och spetsväf, och det gnistrade i ädelsten af all’ världen, när solen se’n
ett ögonblick såg på härligheten. Men det var endast ett ögonblick. Så
blef det dagar, då hon inte alls kom, och då varade ljusningen blott ett
par korta timmar.
Du, herre jestanes, så det nöp i skinnet den vintern! Mor Brita måste
mången gång lägga från sig vedträet hon späntade på, då fingerstackarne
voro så klumsna, att de int’ kunde styra spänteknifven.
Ibland hände de sig, att en Anders gick åt kyrkbyn för att sälja en hare
eller annat vildt, och att han då kom hem senare än nödigt var -- och
ostadigare på benen också än nödigt var.
Men mor Brita sa’ aldrig knyst _den_ vintern, hvad ostadigheten
beträffade. Fattigman har så lite glädje i lifvet, och när så blodet
håller på att gå ihop till bara issörja, och han just i det taget blir
bjuden på en sup -- och så har tjenat sig en slant, så han är karl för att
köpa sig en till, -- kan en väl inte missunna honom _det_.
Själf hade mor ingen annan muntration än pipsnuggan, -- men så hängde den
också i mungipan så lång dagen var. -- På nyåret drog Anders till skogs på
timmerafverkningen, och nu blef den svåraste tiden där i stugan.
När far var hemma, gick det ändå an och var just som tryggare, och aldrig
var han oregerliger -- som så många andra -- hvarken mot Brita eller
ungarne. Nu blef det då _hon_, som fick ta’ på sig utearbetet med. Än så
länge var ju Verner för späd till dylikt. --
En kväll, när det var undanstökadt i föjset -- det var månljust och
stickande kallt, och snön knastrade och jämrade sig under kängskorna --
stannade mor Brita -- just som hon satte foten på stugubron, och lyssnade
inåt skogen. Den tog vid österåt och strök längs efter bärgsfoten.
-- Kunde någon komma så dags? För det var då hundskall som hördes nyss. --
Ja, nu hördes det igen, men ... Åh nej, hundskall var det inte! Gråben,
varguslingen var det, som var framme!
Så ja, nu lät det längre bort -- han drar till fjälls igen -- kut’ som
troligast efter någon lös ren.
Men otäckt och ängsligt var det, och det gick trögt med att få ihop ögonen
den kvällen.
Ungarne sofvo och snörflade under fällen i fållbänken, och i månskenet
syntes andedräkten som en lätt rök omkring fällöppningen, Brita snodde sig
rundt flera hvarf, men kunde inte sofva. Hon stack upp hufvudet för att
lyss -- tyckte bestämdt, att det skällde och tjöt igen.
Men så vardt då tyst, och så småningom fick den blytunga tröttheten, som
följer med slit och släp, makt öfver henne och hon sof.
Det smällde i väggarne, och på insidan -- rundt om i stugan -- slog det
upp allt flera rimknutar, som sutto där liksom märken efter snöbollar. I
hörnet närmast dörren drog det sig en lång, hvit frostrand från golf till
tak, och ute frös det, så det knakade i älfisen.
Och gråben -- som visst blef lurad på renköttet den natten -- vände åter
med ett långdraget, olycksbådande tjut ner mot åbackstugan. Där fanns det
får och lam i föjsekätten, och det drog han väder af på långt håll. Tungan
hängde som en lång röd klut ur munnen på honom, där han smög fram mellan
buskarne. Det var som ville han skicka _den_ i förväg. Begär och lystnad
låg i hvarje hans rörelse, och endast ett ögonblick gaf han sig tid att
stanna. Det var vid föjseknuten, och där satte han sig på bakbenen, den
fege nattjufven, vädrande, lyssnande, och med de sneda ögonen i gnistor af
återhållen lusta till dem där innanför.
Men ingenting oroande hördes, och med ett skutt stod han -- säker på hvad
som skulle göras -- uppe på snödrifvan, som hade vräkt sig mot
föjseväggen och nådde ända upp till det fyrkantiga fönstret.
Det var ej första gången, han var ute på slik förrättning. Nogsamt kände
han till, huru sådana ställen vore inrättade och visste lika väl som folk,
att fårkätten stod ett stycke från kobåsen och närmast till. Komme han
bara in oklådd, skulle det int’ stå länge på förr’n han var husbonde
_där_.
Det här var en riktigt van föjseröfvare, och något senarbete blef det
minsann inte för honom att krossa fönstret och komma in.
Men nu var det inte tyst längre. Ut genom den öppna fönstergluggen kommo
ångestskri -- sådana som kräkena kunna få fram i dödsfarans ögonblick, när
varg och björn stå öfver dem. Ut i natten ljödo rop om hjälp från
Gullrosa, från tacka och lam, och trängde sig in under fällen till mor
Brita. Snarkande, pustande tungt sof hon och vaknade ej med det första.
Men så reste hon sig yrvaken -- tyckte bestämdt att en Anders skrek henne
i örat, att det var morgon och att hon försofvit sig.
Hon gnuggade ögonen. Herreje, Anders var ju åt skogom, -- ensam satt hon
där i sängen -- och i föjse var det ett okristeligt lefverne! Hastverk
blef det att komma i kläderna och ut ... Hon visste nu, hur det var fatt,
och det gick kallt efter ryggen, när hon tänkte på det, som väntade henne
därute.
Åh herre Gud -- lammena mina -- satans blodkäft -- oh jesses hjälp mej,
usla stackare!
Yxan låg på vedkubben, och den ryckte hon till sig. Ut genom fönstret
ångade den varma föjsluften, mättad med lukt af blod, och gjorde mor Brita
nogsamt kunnig om, hvad som var å färde -- visste hon det inte förr.
När hon nu öppnade ytterdörren, lät det som om något klöste och ref efter
väggen där innanför, och i detsamma hon -- med yxan lyft till hugg --
stötte upp innerdörren, såg hon en luden bakdel, som med flyende brådska
försvann genom fönstergluggen.
Ljust var det som det kan vara när månsken och norrsken kapplysa, och
alltför väl såg mor förödelsen därinne.
I båsen trampade och flåsade Gullrosa -- alldeles vettskrämd -- och hade
klämt upp sig i ena hörnet, så hon stod nästan dubbelviken. -- I kätten
låg granntackan -- riktigt konstslaktad -- med hål i strupen och ursugen
hvarenda bloddroppe.
Det ena lammet låg nedanför fönstret delvis uppätet. Hade nog varit
ämnadt till reskost men fått stanna efter i hastigheten.
Det andra lefde och såg ut att vara orördt. Det stod med hufvudet
nedborradt i ströhalmen och skakade och skallrade i dödsångest lika svårt
som mor Brita själf.
Det stackars, eländiga skratet hade sjunkit ner på mjölkpallen, och satt
där och vaggade fram och åter med händerna för ansiktet. Tårarne droppade
mellan fingrarne och ned på golfvet, där de fröso till is.
»Oj, oj, jag fattiga stackare -- tackan min -- lammet mitt -- oj, oj,
Anders! ...
Åh, herrejesses, din förbannade satan -- blodsugare -- svinpels --
rackare, tjuf!» Och hon stönade och kved och förbannade tills ett ängsligt
_bäh_ hördes och fick henne att komma till sig själf igen.
Hon såg krokig och hoptorkad ut, då hon nu reste på sig och gick fram till
kätten.
Lammet kom fram och gned sig mot henne, och hon måste taga det öfver. Det
var bra nog stort och tungt, men hon lyfte det ändå upp i knäet, i det hon
satte sig ner på pallen -- och nu bar det till med gråten på nytt.
Hon stödde pannan mot den mjuka, ulliga kroppen och grät den all’ våt. Det
fanns så många tårar hopsamlade -- hade just aldrig varit tid med sådant,
om det också hade trängt på ibland.
Ett slut på dem blef det i alla fall, och så var det int’ lönt att sitta
där i kylan längre, då så mycket annat var att rusta med.
Stor stund drog det inte om heller, förrän det var undanstökadt efter
odådet, och när det öppna fönstret blifvit tillstoppadt med halm och
trasor, gick Brita in i stugan igen -- inte för att sofva -- men för att
sitta på vakt.
Hon slapp dock se vargen mera _den_ vintern. De komma just aldrig dit de
äro väntade.
Frampå vårsidan blef det som lättare, och en Anders hade kommit hem med
nog så bra förtjenst.
Men olycksåret var inte slut _än_, -- och det varslade för sig.
En dag strax före midsommar låg moran nere vid älfven och gnodde opp lite
småkläder åt lill’Brita. Där hon höll till var det bakström, men utanför
gick den stor och vild, och just som hon slutat och reste på sig för att
gå hem, såg hon liksom någonting ovanligt ute i värsta skumhvirflarne.
Först tyckte hon det var en knölig stock, som dök upp och ner.
-- Jesus, hjälp! Brita blef hvit i synen som småsärkarne hon nyss vridit
upp.
Där ute i skummet skymtade en röd lapplufva -- sådan som lappkvinnorna
hafva -- en gråhvit skinnpäls såg hon alldeles tydligt. Till och med
fransen af långt hår neromkring den syntes, och den hängde drypande våt.
Lappflickan var det, och mycket riktigare än då hon -- förr i världen --
höll på att skrämma vettet ur Brita, när hon i nytändningsljus skymtade
uppe i bärgskrefvorna.
Nu vände hon också på sig och sträckte ena armen upp mot toppen af
Salsbärget, allt under det hon skakade på hufvudet.
Brita stod som trollbunden -- kunde röra hvarken hand eller fot, och
kallsvetten dröp om henne.
»Anders -- Anders!» -- skrek hon, när hon fick till sig andan. I detsamma
var spökelset borta, och det var bara hvitt skum igen, som glittrade och
lyste i kvällsolen. Det fräste och surrade och mumlade och hviskade i
älfvattnet. Det var långa historier. --
Anders tyckte nog det lät styggt, när han fick höra om’et, men hur det
var, trängdes det ur tankarne af allt, som just i det taget skulle göras
i arbetsväg. Kälen hade sent gått ur jorden, och en del af vårarbetena var
ännu ogjordt.
Det hade lidit ett stycke fram i juli, då mor Brita en dag lagade sig att
gå neråt kyrkbyn. Barnen hade plockat ihop två korgar med jordbär, och för
_det_ skulle hon få pängar -- och för pängarne refvegarn till
bussaronväfven. Verner skulle med och bära ena korgen.
Det var att gå i god tid -- kan en förstå -- för att hinna hem samma dag.
Kyrkbyn låg två mil längre ned efter älfven. Anders var ute i
timmerflottningen och Lina -- mellanflickan -- blef satt till husmor och
att se om lill’Brita. Det arbetet var hon nog så van vid. Hvem annars
skulle göra’t, när de andra voro ute i arbetet? Och dagen gick gladeligt
under lek och ras, och när lillan var le’ skakade Lina på’na, liksom mor
brukade göra.
Var hon le’ _ändå_, var det att gå in i skåpet och leta fram lite kallgröt
och fil. Det hjälpte bra. --
Mot aftonsidan voro de nog så trötta båda två -- storsyster mest -- och
det var ju inte att undra på heller. Att passa på hus och barn, när en
själf blir 8 år först till Michaelsmäss, kan kännas nog så tungsamt.
Solen sken ännu hett, och fäbroms och mygg surrade och stack. Skällan på
Gullrosa hördes då och då, när vinden förde bruset från älfven bortåt.
Brunstekt och tjock -- med en grön och rödrutig mössa knuten under hakan
-- satt lill’Brita midt i gårdssanden och öste med en träsked.
Lina hade kastat sig bakåt på stugubron och tittade sömnigt på en
timmerkuse, som kröp i en springa på väggen. Ena benet hängde och dinglade
utom bron, så att tårna -- hvar gång de skrapade i marken -- rörde upp ett
moln af damm.
Timmerkusen kröp fram och tillbaka -- samma väg -- och stannade ibland.
Och så blundade Lina ett tag för att se, om han satt kvar, då hon tittade
opp. Benet dinglade långsammare, och tårna skrapade upp dammet mer sällan
-- och så satt kusen alldeles stilla. Och så blundade hon igen -- men
glömde titta opp -- och benet hängde på en gång rakt ned alldeles stilla
det med. Men, hur det var, öppnade sig munnen -- först helt litet -- och
blåste ut andedräkten i djupa, jämna drag. -- Hon snodde sig halft om på
bron med hufvudet mot ena armen. Storsyster sof --
»Ligg’ du int’ rak lång och sof, ditt spektakel! -- Hvars har du
lill’Brita?»
Det var mor och Verner, som hade kommit tillbaks, och det var nu så sent
att endast de mest aflägsna bärgkammarne lyste röda.
Lina rusade upp halfvaken och förskräckt.
»Lill’Brita ... ja, hon sitt’ dänna och gräf’ i sann’ ...»
Men lill’Brita var inte längre där -- bara träskeden låg kvar.
Nu bar det till att leta. De letade alla tre -- inne och ute, i föjse och
nere vid älfven, bakom stenar och buskar -- och allt ängsligare ekade det
långt borta -- lill’Brita -- lill’Brita!
Mor grät inte och ojade sig inte häller -- ångesten var för stor -- men
hon skälfde och var alldeles kall, när hon till slut satte sig ner på
bron.
Lina och Verner hade krupit ihop på tröskeln, och de sa’ ingenting de
heller.
Så reste mor på sig.
»I ska sitt’ hänna nu och pass’ på, om lill’Brita komm’ igen. Je går ost
åt Forsgåla, och ber om hjälp te’ få ihop skalle ...»
Hon var redan nere på gångstigen. Kängskorna hade hon knutit öfver armen
för att komma fortare fram.
Nattskyarna lyste nu dunkelt röda, och från fjällsjön hördes lommens skrik
-- utdraget och skarpt.
Vägen gick längs efter myren, som lyste röd på sina ställen -- där
hjortronen började mogna. Brita tyckte ibland, att hvart hon såg, lyste
det i rödt. Än såg hon framför sig det vargrifna lammet från i vintras, än
blef det till lill’Brita i röd lapplufva. Och blodrödt var det öfver allt.
Myren var så oändligt lång den natten, och fötterna, som måste framåt så
trängande fort, voro svullna och ömma af allt gående. -- Om ändå tårarne
hade kommit! --
Där hemma på stugubron, började det kännas kallt under väntan på
lill’Brita och mor, och barnen makade sig tätt intill hvarann! _Det_
värmde alltid något.
Verner, stackare, som hade gått långa vägen, blef snart trött och somnade
med hufvudet i Linas knä. Men _hon_ kände minsann ingen trötthet längre.
Hon bara såg och lyssnade och lyssnade och såg, med ögonen stora och
vidöppna af väntan och förskräckelse. Sofva, tänkte hon visst, att hon
aldrig mera skulle kunna -- se’n hon sofvit bort lill’Brita.
När solen hade varit oppe några timmar, kom mor hem. Frampå förmiddagen
skulle skallgången börja, och tills dess var det knappast lönt att söka
mer, annat än närmast omkring stugan.
För sin del trodde nu Brita, att lill’jänta hennes hade kommit sig ner i
älfven till lappspökelset, och då finge hon nog aldrig se’na mer.
Herregud, så trött och gammal hon kände sig, och i bröstet slet och
trängde det -- trängde till gråten, som inte ville komma!
Timmarne kröpo fram under långsam väntan, och ändtligen hördes tramp och
röster från vägen.
Det var skallgångskarlarne, som kommo.
De voro från två byalag och spridde sig nu åt alla håll, -- uppöfver
bärgåsen och nedåt älfven, inåt skogen österut och inåt skogen västerut.
I tre dagar och tre nätter gick skallet och när de så möttes igen vid
stugan, var det med långsamma steg och allvarliga ansikten. De hade
ingenting sett, ingenting hört.
Nu kom ångesten för mannen också. Hva’ skulle’ne bli’ te’ när han kom, och
lill’Brita fattades -- bästbarne’! Det var int’ te’ tänka på en gång!
En vecka senare var Anders hemma. -- Ja den dagen glömde ingen af dem!
På ett sätt var det då bättre för Anders. Han fick hjälp af tårarne. Svårt
är det att se en man gråta, men för honom sjelf är det till en
välsignelse.
Tiden gick och lättade väl litet på sorgen. Skörden var förbi -- och
höstplöjningen med, -- då Anders en dag tog ner bössan och styrde gången
uppåt Salsberget på nordsidan. Han skulle se till att nå ett af högsta
klipputsprången, där örnboet var, och försöka fånga ungen lefvande. Verner
hade legat efter honom med _det_ både länge och väl, och nu skulle det då
bli’. För att far inte skulle tro, att det bara var för ro skull, visste
han berätta, att en pojk’ ner i kyrkbyn hade fått sålt en tam ungörn te’
en resandes herre och fått mängda me’ pääng’, flera blanka kronor.
Frampå dagen hördes ett skott uppifrån bärgstoppen. Verner tänkte: nu
sköjt’ far storörn -- och så ta’n ungen se’n! -- -- --
I alla fall led det bra nog på tiden, och ingen hördes af. Mor Brita gick
flere gånger ut på stugubron för att lyss’, men Anders lät vänta på sig.
Som hon stod där ett tag, kom det för henne, huru lappskrymtet hade pekat
upp mot bärgstoppen där.
Det tog åt henne som ett hugg tvärs genom bröstet, och hon hade visst
segnat ner, där hon stod, om inte med detsamma Anders själf hade synts
mellan träden halfvägs i bärgssluttningen.
Men långsamt gick det för honom den här gången att komma sig hem. Brita
undrade ömsom, om han gjort sig illa eller hade mycke’ tungt te’ bära.
Efter en stund gick hon ut på bron igen.
Då var han ändtligen vid föjseknuten. Men Brita måtte se två gånger.
Var’ä eller var’ä int’ Anders?
Ingenting mer än bössan bar han på, men gick ändå så tungt och olikt sig.
Han var mest lik en gammal vägman där han kom.
»Ä’ du sjuk, Anders?»
»Nej!» Med det samma kom Verner springande.
»Hvars haf’ I örnungen, far?»
»Den sköjt jag ihjäl -- och han ligg’ opp i boe, så gamm’örnan ha’ någe
te’ glä’ sig åt, då dom kom te’baks!»
Det var inte Anders röst heller. Den lät också olik sig, hes och dof, och
så stirrade han så konstigt framför sig.
»Jag har som en hälsning från lill’Brita!» Anders satte sig tungt ned på
brosteget.
»Hva’ går’ä åt dej?» Brita blef hvit ända ut på läpparne, och hon kom i
frosskakning, »haf du sett nå’ åf’na?»
»Bju’ te’ å bära’ne!» han tog hustrun i handen och drog ner henne bredvid
sig. »Lill’Brita ä’ salig nu, och hä’ va’ väl Guds vilja, att så sku’
ske.» Han drog fram något, som han haft gömd innanför skjortan. »De’ hänna
fann jag opp i örnboe ... hä’ va’ de’ enda ... och Gud vare hennes själ
nådig!»
Han vaggade fram och tillbaka.
Det var lill’Britas röd- och grönrutiga mössa.
Mor såg på den liksom undrande. Se’n var det, som om hela hennes kropp
blifvit förlamad. Endast i halsen kände hon en kväfvande, kväljande
smärta.
När hon blef så pass, att hon kunde röra sig, tog hon i den försigtigt och
vände den åt alla håll. Den var nedsmutsad och illa tilltygad med stygga
fläckar af lefradt, hoptorkadt blod.
Men, som hon satt där och vände på den och kände den mellan sina händer,
-- strömmade en underlig, tinande känsla genom hela hennes lamslagna
varelse ...
Tårarna kommo -- ändtligen! Lofvad vare Gud!
Ja, Gud vare tack och lof, när tårarne förbarma sig där sorgen slår!
Sedan kommer tiden och hjälper på sitt vis.
Det är som när snön kommer och lägger sig hvit och mjuk öfver afmejade
åkertegar. Den gör godt och den gör vackert igen, och så blir, hvad en
gång varit därunder, till slut endast ett vemodigt minne.


Erik Spelman.

Det var för många år tillbaka. Gammelfolket, som sitter på undantag, talar
gärna om dessa gångna tider, när de om vinterkvällarne trampar rocken och
täljer spånteträ vid den öppna spiselelden. När lågorna flamma upp mellan
den nypålagda veden, synas rynkorna väl i de gamla fårade ansiktena, och
hvarje rynka gömmer ett minne.
På den tiden växte Västerbottensskogarne högre och kraftigare än nu -- den
ena skyddande den andra -- och timmerafverkarens yxhugg föllo ej så tätt
och skoningslöst bland lifskraftiga, kådiga stammar.
Umeälfven skummade sin väg fram vild och fri, hvar den bäst behagade.
Vatten från otaliga fjällbäckar längtar till hafs, och i sin yrande färd
rifver det med sig stora stycken af bondens tegar.
_Nu_ tvingas älfvarnes vatten den väg människoviljan stakar ut -- mellan
skyddsbyggen och långa timmerbommar --, och Näcken och allt älffolket
hafva flytt -- man vet ej hvart.
Men på den tiden fanns det både skogsrå och tomtar, och när månens skifva
full och glänsande gick upp öfver bärgskanten, smög sig Erik Spelman ned
till forsen för att lära någon ny låt af Näcken, som satt därute bland
stenarne och strängade harpan bakom en fin dimma af vattenstänk och skum.
Strax ofvanför, vid foten af bärgåsen, låg stugan, där Erik och mor hans
bodde. Liten var stugan och mager jordlappen, som skulle föda deras enda
ko. Men när mor Karin började sucka öfver, hur tungt det är att vara
fattig och utan annat stöd än en speltokiger pojk’ till son -- då tog Erik
fram fiolen och drog till med så lustiga låtar och hade så många konster
med stråke och strängar, att det ibland lät som fågellock, ibland som
skratt -- och då måste mor skratta med. Det var alldeles -- fast omvändt
förstås -- som när Erik var liten och skrek och grät. Ville ingenting
annat hjälpa, måste mor sjunga -- var hon än aldrig så tung till sinnes --
och då blef han glad igen till nästa gång.
Under loppet af sträfsamma år blef mor tunnare och mindre, och Erik växte
upp, blef stor och stark. -- Och när mor slutade sjunga -- det var när far
dog -- var Erik så slängder i fiolspelet, att det knappast märktes därinne
i stugan, hur tyst mor hade blifvit.
Sedan, när han började spela till dansen på lekstugorna, voro de alla ense
om, att ingen hört slikt spel där i bygden förr. Det nästan ryckte och
slet i benen på gammelfolket med, när Erik började knäppa på fiolen -- men
nog trodde också mesta delen, att han lärt konsten af »honom» där nere i
forsen.
Nåja, han nekade aldrig för’et heller, när någon talte på’et. Han bara
småskrattade och såg illistiger ut.