Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 6

Total number of words is 3783
Total number of unique words is 1141
29.8 of words are in the 2000 most common words
37.0 of words are in the 5000 most common words
40.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Det var också en grann sedel -- fastän på ena sidan hade den en stor
lakriskladd -- och Karl Michael tog och vände på den för att se, från
hvilken bank den var.
En skulle bara sett då, hur ögonen glindrade i hufvu’t på Jan Persa. Det
var ackurat som när en katt sitter och skyttar efter en mus.
Ja, sedeln var -- som sagt -- grann, och sedan Karl Michael tittat och
snott på den tillräckligt, lade Stursken den långsamt och varsamt tillbaks
i plånboken -- och så plånboken lika långsamt och riktigt i bröstfickan.
En skulle sett på Jan Persas ögon _då_. De följde med ända ner i fickan,
och där skulle de visst också blifvit kvar, om inte kuttingen varit på
bordet och liksom behöfde eftersyn, den med.
Hur det led blef kuttingen tom och bönderna fulla, och, som gångdona deras
inte voro goda till att bära dem, blefvo de där de voro och lågo snart så
stocksofvande, som om de tröskat en vecka.
Bort mot kvällsdags blef det lif i dem igen, men värst i Stursken, ty han
saknade tiokronssedeln, och plånboken låg i fällen.
»Era djädrans tjufsatar!» skrek han. »Till länsman ska’ ni hvar eviga en!»
Och han regerade och svor, så de andra blefvo klar nyktra på en gång.
Karl Michael, som tyckte det började osa hett, då han ju hade stått för
trakteringen, blef liksom allvarsam och förbannade sig på att ingen kom
lefvande från gården, som inte visade fram hvad han hade i plånboken.
Och fram kommo också plånböckerna. -- Men se, när Jan Persa drog opp sin,
hade han inte sedlar i den invändigt bara, utan en satt också och hängde
utanpå, men fast satt den, och en tiokronssedel var det. När Karl Michael
fick ögonen på den, spottade han. »Tvi däj, Jan Persa! Nu ä’ du allt lika
myttje fast som sedeln där, och hä, fast du ingen lakriskladd har på
baksia. Men serru, hä har sedeln, hä kan _jag_ kaveer för, som synte’n
nyss».
Och så var det också. Det var sedeln med lakriskladden, och den hade
smetat fast sig så säkert på plånboken, som om den hade tänkt stanna där
för jämnan. -- Nog hade storbonn’ haft _den_ tanken med.
I alla fall svor han på att sedeln varit hans i allan tid, och att förr
skulle de få klå’n förr’n de fick _det_ papperet.
Och hur det bar till, så kom han sig undan med sedeln. Men Stursken och
Karl Michael voro säkra och styfsinta de med, så att, när vintertinget
hölls, gjorde de långskjuts alla tre, och huru än Jan Persa snodde och
vred sig framför domarebordet, fick han fortsätta resan och det direkt
till häktet. För se, han hade -- som sagt -- konstrat med fingrarne ett
par gånger förr.
När han kom ut igen, blef det vid det gamla, hvad anseendet beträffar.
Egentligen -- och för att säga hela sanningen rent ut -- så var det just
ingen i _det_ byalaget, som hade så alldeles rensopadt för sin dörr --
hvad ärligheten angick. I grannbyarne gick det ordet om dem, »att i deras
lag fanns det bara _en_ ärlig bonde -- och han hade stulit en märr».
Nå nå -- så farligt var det väl ändå inte, och hela skulden får man inte
kasta på dem heller.
Just i bygden däromkring hade träkarlarne grasserat som allra värst -- och
skojat och lurat för att komma åt skogen billigt. Bönderna hade lärt sig
så småningom, hur det skulle vara, och de voro snart lika knepiga själfva,
när det gällde.
Om herremännen tänkte på hvilket ansvar de hafva, när de handla och vandla
med det lättrogna, okunniga allmogefolket, skulle de visst tänka sig om,
innan de lärde dem sina konster. -- De få stupa i det själfva sedan.
I alla fall fanns det en på Rundeliden, som höll anseendet uppe, och det
var Anna, dottern Jan Persas.
Hon var också en jänta, som det fanns både kraft och saft i. Inte ett
skapande grand i henne bar vittne om att hon hade Jan Persa till far, om
inte möjligen det, att hon var snartänkt.
Annars hade hon kropp som själ efter modern -- modern, som varit död sedan
hennes tolfte år.
Det år hon läste sig fram, fick hon bli’ både matmor och piga själf på
gården, och utom drängen vankades det sällan lejd hjälp i göromålen, inte
ens vid ann’tiderna. -- Jan Persa glänte int’ gärna i onödan på
storkistlocket.
En kunde bli’ hjärteglad vid att se Rundelidens-Anna, när hon om
sommarmorgnarne och kvällarne med rodde uppåt älfven för att mjölka och se
till kräkena. De hade sommarföjset uppe i ett utänge, dit det var dryga
kvartsmilen roddvägs. Motström var det -- nästan strycka på en del ställen
-- men Anna skötte årorna, så det slog hvit fradga kring båten, och barmen
höjde sig lugnt och jämnt, när hon lade upp vid utänget. Endast på den
starkare ansigtsfärgen märktes det, att slik rodd var tungarbete.
Se, _det_ var ett kvinnfolk det!
Det bästa fjällvindarne förde med sig hade hon supit in’, och därför gick
hon så svingande lätt uppför brantaste stig.
Kådstark och full af barrdoft slog luften emot henne från skogarne, och
därför ljödo skratt och visor så klingande friska, när hon bar fyllda
spann och tog karlatag i grofarbetet.
Hon var som en ung gran med solglans öfver -- kraftig och fager.
Älfven gick djup och bred nedanför Rundeliden, och såg man Anna i ögonen,
var det som att skåda ned i ett djupt vatten -- ett vatten med starka
strömdrag.
Ingen hade väl ändå sett ner i det vattnet så noga som Per, gårdsdrängen
på Rundeliden. Och hur han såg, blef han så yr och från sig, att han
glömde både, hvilken fattiglapp han själf var, och huru Jan Persa var
hopkommen -- och att han, Per, allra minst blefve utsparkad, gjorde han
friareslag där i gården.
Men nu var att lägga märke till det, att när Per såg -- såg Anna tillbaks.
_Han_ var lika så styf karl som _hon_ var kvinnfolk, och rädder af sig --
det var han inte heller. Från högfjällsbygden var han kommen, och där hade
han från barndomen lärt, att orädder karl är stark. Och styrkan hade han
pröfvat både med björn, snöstormen och nödår.
Däraf kom det sig, att han när kärlekstankarne togo åt honom, gick fram
till kammarfönstret om lördagskvällen och knackade på lika trygg, som om
han varit storbondson.
Öppnadt blef nog ett fönster också, men det var stugfönstret -- och Jan
Persa själf var det som öppnade.
»Hut fjällbopojk’!» skrek han, så det ekade. »Så högt som te’ _det_
kammarfönstret ä’ du int’ karl te’ klifva ändå, och te’ höstflyttninga jär
e du, som går te’ fjälls igen.»
Per drog andan djupt. Det var som att midt i sommarn få ett snöil öfver
sig.
Det händer så ibland i högfjällen. Bäst man går där i sommarvärme och
sommarsol, blir det med ens kolmörkt, och man är inne i drifvande snö, som
sveper in en så väl och sluter så tätt till, att färden kan bli till döds.
Men det kan ock reda sig med slikt -- är en bara säker på vägen och orädd
af sig. Och det var Per -- nu med.
Han tog sig betänksamt om hakan.
»Om hä nu skulle vara två mot en» -- mumlade han och nickade mot
stugufönstret -- »hur skull’ du re’ dej då, storbonne? Jag säj bara _om_
jag!» Så gick han bort öfver ängarne till hagen för att se till hästen ett
slag, innan han gick till sängs.
Efter den lördagskvällen smygtittade Jan Persa som oftast på de två, och
det han såg måtte visst ha’ varit ledt för honom att se. I alla fall höll
han sig mer hemma från supning och vägafärder efter _det_.
Vintern förut hade en träkarl slagit sig ned midt emot Rundeliden på andra
sidan älfven och där byggt upp en såg. -- Det var en herreman.
En kväll satt Jan Persa på stugubron och tittade på ångan från sågpipan.
Han stirrade så ögonvattnet rann, och när klingan skar genom stockarne,
skar det också så ondt i öronen på honom. -- Han hade lite otalt både med
patron och verket hans. -- Hade int’ den rackars karl’n narrat åf’en
skogen ändå! Jan Persa spottade och vände på snusvalken. Kontanter hade
han förstås fått -- och det redigt också -- och konjak med. -- Hela
snusvalken fick afsked, och en ny lades in på ort och ställe.
Så inte var det något i vägen med det, men se -- det var det här med
stämningspapperet, som han visste låg färdigt i patrons låda -- patrons
_snöre_ på honom, om han en enda gång till tog ett träd ur skogen, som var
aldrig så lite för stort. -- Spårhund där! -- -- -- _Det_ var det, som han
satt där på stugubron och retade sig öfver och grundade så styft på, att
han glömde både -- att han hade en dotter och en utfattig fjällbodräng.
I kontraktet på skogsköpet stod det, »att han, Jan Persa, hade rätt taga
smärre virke till reparationer och husbehof».
Att han hade byggt sig en lada på vårsidan, och att timret blef lite
större, än det hade lof till -- det råkade komma med lite af det sålda --
var väl ingenting att bråka om.
_Till husbehof_ -- det var väl till behof af hus. Han, Jan Persa, behöfde
en ny lada -- hvilken ock är ett hus. Det virke, som gick åt, måste
således vara husbehofsvirke.
Och på det skulle han nu bli’ stämd!
»Tvi dej din djädrans lufver! Det ä’ just herremanslikt!»
Men han skulle få se, hvem Jan Persa var! Hade varit ihop med tockna förr.
-- I kontraktet stod det också, att han skulle få ta’ stängselvirke, men
inte huru groft. Där hade du sofvit, herreman! Och stämmer du för
laduvirket, ska’ du få se, att jag sätt’ opp så grofva stängsel, och så
höga med, att du får svårt te komma öfver!
Nu hade Jan Persa hunnit så långt i tankegången, att han liksom sken opp
igen. Han kände sig belåten och mäktig. Han, storbonden, kunde kapplura
med herremannen.
Under sommar’n blef nyladan fylld med doftande hö, och aldrig hade Jan
Persa känt sig så nöjd med en full lada, som när han spikade till den nya,
stadiga dörrluckan på henne.
Sex präktiga timmerhvarf nedersttill lyste emot honom och narrade honom
till skratt. Det var groft slag, riktigt så det hade gått för sig till
tingshusbygge. Och ännu låg stämningen kvar i patrons låda -- det visste
han.
Patron började allt vädra, hvilken satans klok karl Jan Persa var ändå.
Men ladan skulle i alla fall bli’ en nederlagets och förödmjukelsens plats
för Jan Persa till slut.
Tiden för höstflyttningen närmade sig. Att Anna och Per voro sams, kunde
hvar och en begripa, som fick se dem någon gång, då gubben inte passade
på. Segt slag var det i dem bägge två och bra slag med. Kunde det inte gå
att få komma tillsammans nu, fick det väl vara tills Per fått något i
kistan själf.
Nu ska’ ni få höra, huru det gick.
Det var -- som sagt -- vid höstflyttningstiden. Per höll på att rusta i
ordning vinterkördonen, och Jan Persa var nödd att själf fara upp till
nyladan efter en höskrinda.
Rägnigt och kallt var det, som det oftast är vid den tiden, och han hade
halfstopsflaskan i fickan för säkerhetens och sällskapets skull.
Väl kommen upp till ladan -- och se’n luckan blifvit fråntagen -- tyckte
Jan Persa att ansträngningen gjort honom värd en slurk ur flaskan, och
det en redig -- som en väl kan förstå.
Sedan skrindan var pålassad, kröp han in i ladan igen och satte sig ned i
höet. På det kände han sig behöfva en styrkare till.
Han sträckte på sig, så det knastrade och knäppte i torrhöet. Herre
jestanes, hvad den här ladan var riktigt hopkommen ändå, tyckte Jan Persa.
Om patron sätter till all ånga han har på sågen och vår Herre alla sina
väder, skulle hon likväl stå där hon stod. Skål på det, patron! Och med en
öfvermåttan förarglig handrörelse åt det håll där sågen låg, satte han
flaskan för munnen och tog en dubbelklunk. Det var _den_ skålen värd.
Det var oherrans lusteligt här i ladan idag! Jan Persa började fundera på,
om han rakt utaf skulle ta’ sig en lur medan han var där. Om han ändå haft
ett par gubbar till med sig! Då hade det kunnat bli’ riktigt jultrefligt.
Nu hade han bara flaskan att sällskapa med, och hon kunde int’ säga emot
honom en gång. -- Var nog bra -- hon med -- bara det var något i henne.
»Skål på dej, flaska, och lycka te’! Nu ser du ut te’ vara halffull, men
hä går nog om. Nu lägg’ jag mej och sof en blunn’, så jag int’ blir’et
jag med. Godnatt på dej!»
Den skålen var det inte heller lönt att fuska med, och sedan var inte
flaskan halffull längre.
Men, huru det var med Jan Persa, hvad _den_ saken beträffar, är inte så
godt att säga. Han sof.
När Per kom till ladan för att se, hvad det blifvit med husbonn, stod
hästen och åt hö af hjärtans lust, och Jan Persa sof, -- sof så det blåste
om honom.
Per klef in för att skaka lif i kroppen. Men så fattade honom en tanke. --
Han blef stående framför husbonden och tittade på honom, medan det röck i
mungiporna af skrattlust. Det var en lustig tanke och en djärf tanke!
Ett eländigt skrof var det allt, som låg där i höet framför honom, och
sjuhimla rasande var han på’et för Annas skull, men nu skulle han få se på
något roligt. »Hejsan fylltratt, storbonne, högfärdsgök! Nu lär det bli’
din tur te’ be’ mej! Adjö med dej, och sof som du har börjat!»
Huh, puh, pep det mellan läpparne på Jan Persa.
Han sof som ett nyfödt barn, och flaskan låg upp och ned och utrunnen i
armvecket.
Nu grep Per sig an med det han hade i sinnet. Fort och säkert satte han
för dörrluckan och dref in spikarne med en stor träklubba, som låg kvar
där sedan timringen i våras. För visshetens skull slog han dit ännu några
stycken fyrtummare, som han hade i fickan, och så vände han hästen och
åkte hem. Till Anna sade han, att det med ens tagit åt gubben, att han
skulle göra långtur till sta’n i sällskap med grannbonn’. Hon hade varit
ute i byn och visste inte, att han kört till ladan engång.
Tidigt nästa morgon gick Per dit upp. Han hörde inte ett ljud inifrån
ladan.
»Jär ä nån här?» skrek Per.
Det knastrade och prasslade i torrhöet. Jan Persa sträckte på sig. Han
vaknade först nu.
»Jär ä nån här?» skrek Per igen.
Och nu blef det låt af.
»Jär ä du Per? Hvem i svartaste helvete har stängt för ladlucka? Släpp ut
mej på blankaste minuten, om du int’ vill jag ska’ knäcka nackbene på
dej!»
»Hä jär som groft slag ni har gjort ladan af, så I får nog tungarbete med
att komma åt nackbene mitt. Men vi ska’ vara sams nu och tala förstånd i
stället!» tyckte Per. »Vill I ge’ mej Anna, ska’ jag dra’ ut luckspikarna
tvärt.»
»Hahaha!» hånskrattade det inne i ladan. »Dra’ åt fjälls, fjällracka! Hä
var läng’, tills du får den fångsten!»
»Adjö då, Jan Persa, och myttje nöje!»
Där satt nu storbonn’ i sitt sköna, doftande hö, ensam igen med sin tomma
halfstopsflaska och sina tankar.
Det första han gjorde var -- som en väl kan förstå -- att försöka komma
sig ur fångenskapen. Men luckan var tilbommad med fyrtumsspik, och virket
var af reelt slag, _det_ visste Jan Persa allt för väl.
Vreden tog åt honom, och han började sparka och lefva i höet, så det rök
om honom. Han bar sig åt ackurat som en björn, när han fått ett skott i
kroppen och inte ser sig god att komma undan. Han ställer sig också och
rifver och klöser i marken, så torfvorna ryka omkring honom.
Hvad tjänar slikt till!
När motioneringen i höet släckt af värsta hettan, gaf han sig till med att
svära och hojta. Han tänkte, att någon möjligen kunde höra olåten och
komma till hjälp. Men det kom ingen, och då rakt ingenting lönade
försöka, satte han sig ned i höet och teg. Men se _tänkte_ -- det gjorde
han, och inte hade det varit rådligt för Per att just då vara honom inom
räckhåll.
Frampå förmiddagen följande dag fick Per med sig två pojkar, som hade reda
på historien, och gick opp till ladan igen.
»Goddag Jan Persa! Vill du ut nu?» sa’ Per.
Han fick just inte något begripligt svar. Det fräste och spottade från
höet därinne.
»Adjö då, eftersom -- -- --»
Nu brakade det löst från Jan Persa, och det är ej lönt engång försöka säga
efter all olåt, Per fick sig tillgodo då. Men Per stod lugn och hörde på,
och pojkarne måste stoppa mössorna i mun, för att inte skrattet skulle
röja dem.
»Jaa, du vet, hvad som löser dej ur fångenskapen, Jan Persa, och när du
själf har hjälpen i din hand och int’ vill -- så får du också skylla dej
själf! Adjö då, om vi inte råkas mer här i lifvet!»
Återigen var storbonn’ ensam. »Per!» skrek han. »Pe--er!» Men ingen
svarade. Det var riktigt hemskt tyst. Han satte sig och började fundera.
Per var fjällbopojke och af styft slag, som inte väjer för någonting. Och
så hade han fått tåla ett och annat från husbonden den senare tiden -- --
-- Ja ja, hvem vet, hvad han hade i sinnet? Det sista han sa’ lät så
otäckt -- »om vi int’ råkas mer i lifvet» -- -- --
Jan Persa kände kallsvett i pannan.
Och så började det rifva och slita så eländigt i magen, och törstig var
han, så det stramade i halsen -- -- -- Det kan en väl förstå -- efter så
mycket sprit!
-- Tänk, om han fick sitta här och dö af törst och svält! Jesses! han
tyckte, att bredvid honom i halfmörkret skymtade som en död kropp -- en
utmärglad, blåhvit gast -- -- --
Han rusade mot luckan, dunkade, kastade sig emot den, skrek med gråten i
halsen, men till lika liten nytta som förr.
Hu, så konstig han började känna sig! Han tog hö och försökte tugga på,
men det blef till ingenting. Om han nu haft sig en enda kallpära och en
dricksskvätt, skulle han gifvet en näfve ur storkistan för’et. -- Om han
skulle läsa en bön! Kanske _det_ kunde göra godt? Han knäppte ihop
händerna. Det var länge se’n Jan Persa läste böner. Han försökte sig på
Fader vår. Början och slutet gick bra, och det liksom lindrade för en
stund. -- Storbonn’ hade blifvit mjuk.
Den natten som kom var det nästan ogörligt att sofva, -- så slet det och
ref i inelfvorna, och samvetet började också konstra. _Det_ var ett dåligt
tecken, tyckte Jan Persa, och det gjorde honom nästan vettskrämd.
-- Ute blåste det och pep, och fastän det var kolmörkt, såg han allt
möjligt oknytt där inne i ladan.
I de där nedersta timmerhvarfven -- de som egentligen voro patrons egendom
-- knakade det och lät som om det högg i dem, och när vinden snodde om
ladknuten tjöt det så ledt. Det lät som -- tjuf, tjuf, tjuf!
Först fram på morgonsidan somnade han, och vaknade med att någon knackade
på luckan. Jan Persa var då alldeles förbi af dödsångest, dåligt samvete,
hunger och törst.
»Nåå» -- hördes Pers röst utanför -- »får jag Anna, om ni slipp’ ut nu?
Jag har lite skåpamat och en skvätt brännvin med -- om I vill ha.»
En het blodvåg steg upp åt hufvudet på gubbstackar’n när han hörde Pers
talföre, men den gick samma väg den kom. Han var mjuk nu -- som sagt.
»Kan du int’ släpp ut mej ändå? Jag ligg’ på mitt yttersta, och du gör dej
skyldig te’ dråp, Per». Han lät så olyckligt ynkelig, men Per stod på sig
och sade lika oberörd som förut, -- »du vet, att jag står med det jag
sagt, och vill du int’ ge me dej, så blir det här sista gången jag komm’
hit. I kväll går jag i tjenst grannbys.»
»Du ska få femtio kronor om du tar från lucka!»
»Jag får väl helsa Anna då, att I heller dör än unnar’na den hon vill ha’.
-- Adjö då för sista gången!» -- --
Nu var det likväl slut med Jan Persa.
Tjockt och rosslande lät det, när han tätt intill luckan ropade -- »du får
väl ta’na då, -- Pe-e-er!»
Han trodde att Per redan hunnit gå ett stycke. Men han stod allt kvar, --
gjorde sig ingen brådska med luckan, -- tecknade istället åt pojkarna, som
också nu voro med, att hålla sig stilla.
Än var han inte alldeles färdig med storbonn’.
»Stor tack ska’ I ha’! men innan jag öppnar, ska’ I säja, om vi få ta’ ut
lysninga sista söndan i november, så brölloppe kan stå i Jul. -- Hvad säj
I?»
Jan Persa sjönk ihop ner i höet vid tanken på, hvilket hål i storkistan
detta skulle åstadkomma. Men ut ur ladan _måste_ han -- den förbannade
nyladan -- och han var nu i alla fall slagen till en slant af Per, så --
-- »Ja du får ta’ ut lysninga i morgon, bara du släpp’ ut mej», kom det
kvidande ynkligt inifrån ladan.
Tre pojkar började nu bända och slå på dörrluckan och förhjälpte så Jan
Persa ur fångenskapen i nyladan.
Det såg inte ut att finnas mycket kvar af stormodet i honom då.
Mäkta belåten sken Per istället, när han tog fram skåpamaten och bjöd
husbonn’.
»Tack ska’ I ha’ för löftet!» sa’ han. »Här har ni te stärka er med. Jag
tog Jonte och en Israel med som vittnen på hva’ som sagts -- ifall ni
finge lust te glömma’ne. -- Här har ni brännvinsskvätten också.»
En kan väl förstå, huru pass Jan Persa var till mods efter den utfärden.
Arg var han, och skamsen var han -- mest arg ändå. Löftet kom han i alla
fall inte ifrån, och som Per hade sagt blef det. Juldagen och tre dagar
efteråt stod det bröllop på Rundeliden. Kostade det något, så smakade det
väl också. -- Jan Persa söp sig så full, att han glömde förargelsen och
dansade polska med mågen sin -- fjällbopojken.
Det var likväl en djädrans styf karl!
You have read 1 text from Swedish literature.
  • Parts
  • Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 1
    Total number of words is 4828
    Total number of unique words is 1531
    26.5 of words are in the 2000 most common words
    34.2 of words are in the 5000 most common words
    37.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 2
    Total number of words is 5128
    Total number of unique words is 1506
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    37.9 of words are in the 5000 most common words
    42.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 3
    Total number of words is 5082
    Total number of unique words is 1720
    26.3 of words are in the 2000 most common words
    34.9 of words are in the 5000 most common words
    38.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 4
    Total number of words is 5140
    Total number of unique words is 1630
    24.6 of words are in the 2000 most common words
    31.5 of words are in the 5000 most common words
    34.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 5
    Total number of words is 5178
    Total number of unique words is 1368
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    44.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 6
    Total number of words is 3783
    Total number of unique words is 1141
    29.8 of words are in the 2000 most common words
    37.0 of words are in the 5000 most common words
    40.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.