Det Nya Riket: Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv - 7

att det var en målargesäll (tänk om han hade hört det!), som höll på att
stryka på en av plåtarna. Detta sista ordet uttalade hon med stort
förakt, emedan skäktorna underkänna allt som icke är av trä. »Trä ska det
vara!» Emellertid var den gamlas nyfikenhet väckt och hon beslöt att i
sällskap med dottern anträda färden för att själv taga reda på saken. De
togo ett kort farväl av referentbänken, vandrade utåt läktarens golv
mellan små högar av torkad tobaksstjälk och uppnådde slutligen väggen.
Därpå började en vandring över plåtarna, varvid den gamla icke kunde
återhålla den anmärkningen, att man blir kall om fötterna av att gå på
det dumma järnet. Den unga däremot måste då och då ge luft åt sin
förvåning över alla de granna och underbara saker hon skådade. De
vandrade genom skogar av ek; de stötte på troll och gripar och ormar och
drakar; de vandrade över torn och fästen och städer, mellan stumpar av
människor och djur, mellan kronor och spiror, stjärnor och solar.
Slutligen uppnådde de taklisten. -- »Håll i dig», sa den gamla, »för nu
bär det av ut på djupet. Vi ska ut till stora tavlan där mitt i taket,
där ha vi lärft och oljefärg.»
Det var en vådlig färd. Än var det en spricka i gipsen, än var det en
spindel som lagt ut sina nät, än en förrädisk brygga av damm som rasade
under fötterna. Deras liv svävade i fara och de voro flera gånger nära
att få svindel och störta ner i djupet. Omsider kände de lukten av
oljefärg; de voro framme. »Följ», sade den gamla. Och nu vandrade hon
fram mellan moln och dygder ända tills hon kom fram till Sveas mantel.
Där hade artisten lagt på ett halvt skålpund karmin i ett briljant veck.
I skydd av detsamma slogo de sig ner. Den gamla gnuggade sig i ögonen och
spejade dit ner. -- »Se åt vad det är för nummer på plåten», sade hon! --
»Åttahundrasex», sade dottern genast. Den gamla blev tankfull och stödde
sin panna mot sjätte bakbenet. -- »Tre hundhuvuden; tre påfågelsfjädrar!
O, Solon, Solon!»
Nu var det den ungas tur att bli överfallen av nyfikenhet; och hon
upphörde icke att bedja om en förklaring, förrän modern lovade henne att
berätta historien om 806, vilken härmed följer såsom den i hast
upptecknades av en råtta, som satt på referentläktaren.

_Väggskäktans berättelse om numro 806._
Hans Majestät konung Magnus Ladulås låg en natt över på Tiveden under
norska kriget. Han kastade sig oroligt på sin bädd, ty han led av ett
njurlidande, som han ådragit sig genom omåttligt begagnande av alicante.
Det var ännu mörkt och han ville icke tända ljus. Han kände på sitt
vattenur. Fyra! -- Ännu två timmar till dager. Han steg upp, gjorde några
böner, drack ett glas öl, och lade sig att fundera. Så låg han till
dagningen och kastade sig i oroliga tankar på sin bädd. Om morgonen då
läkaren inträdde fann han konungens tillstånd så betänkligt, att han
måste ordinera något uppfriskande, till exempel en avrättning eller en
jakt. Som det icke fanns några bönder tillstädes och konungens folk icke
kunde umbäras, beslöt man sig för en jakt. En lycklig händelse hade också
fogat så att man fått spår på ett älgstånd ett stycke upp på Tiveden; men
det fanns en omständighet som däremot hotade att tillintetgöra hela
kuren: man hade inga hundar. Det var en ny olycka. Konungen, som ett
ögonblick hämtat sig från sin nedslagenhet, blev nu utom sig och han föll
gång på gång i vanmakt och hela lägret råkade i oro. Man utfäste stora
belöningar åt den, som kunde skaffa en hund. En hund! En hund! ljöd det i
skogen, men förgäves.
Konungens tillstånd förvärrades.
En döv stillhet vilade över lägret. Man fruktade det värsta och ingen
vågade röra sig. Slutligen fram emot middagen, just då läkaren hade
skakat på huvudet, hördes ett skall uppifrån tjockaste skogen. Först
några djupa tag, som av en bandhund, vilken skäller för att det ska så
vara, sedan ett livligt stövarskall, som klingar likt ett jakthorn och
betyder att han fått upp, och därpå ett ihållande gnäll, som om han låg
med nosen i hälarne på en hare. Ett dånande hurrarop vältade fram mellan
tältgatorna, och man väntade varje ögonblick få se, huru den flämtande
jakthunden skulle skina fram i skogsbrynet. Men vad fick man se?
Generalfälttygmästarens borstare kom framlunkande mellan granstammarne
vinslande och fägnande. Man skrattade först, men sedan blev man
allvarsam. Konungen, som störtat upp från sin bädd, kom ut och blev
vittne till scenen, men Måns borstare lät icke tiden gå förbi i onödan
utan han öppnade genast sin mun och talade med mössan i handen:
-- Ers majestät, mina herrar! Med kännedom om befintligheten av den
sjukdom, som behagat hemsöka Ers majestäts höga njurar, och med kunskap
om det läkemedel, som föreslagits jämte den fullständigafrånvaro av
detsamma, har jag tagit mig friheten erbjuda min ringa tjänst.
-- Vad kan du? frågade konungen förtörnad.
-- Skälla, Ers Nåde!
-- Det är bra! Kan du gå på älg?
-- Nej, jag skäller inte på så stora djur, de slå tillbaka. Men harar,
hjärpar och andra smådjur, som jag rår på.
-- Det är bra! Jag har visserligen aldrig skjutit hare för borstare, men
det är nytt och det kan förströ mig. -- Blås upp, hornblåsare, och sadla
upp, stallmästare!
När middan kom hade konungen skjutit tre harar och han var mycket glad.
Måns borstare blev framkallad för att mottaga belöningen.
-- Vill du ha guld eller ära? Välj, ty du kan icke få båda!
-- Ära, Ers majestät!
-- På knä, din hund!
Måns borstare föll på knä, fick tre slag på axeln av en pamp och han steg
upp adelsman.
-- Du skall föra tre hundhuvuden i din sköld till minne av dina utmärkta
förtjänster, men i stället för hjälm skall du ha tre påfågelsfjädrar, ty
din fåfänga var större än din snålhet. Du är fri, Måns Hund; gå ut,
föröka dig och uppfyll jorden!
Nu var Måns adelsman! Nu skulle han köpa sig en rustning med sköld och
svärd och åka i vagn. Men han hade intet guld. Han försökte på sin
nyförvärvade kredit anlägga en blanksmörjsfabrik, men han gick under i
konkurrensen. Han genomgick alla förödmjukelsernas grader och återvände
slutligen till sin förra plats såsom borstare hos generalfälttygmästaren.
-- Men nu var han gift och hade barn, små adelsbarn, som skulle
uppfostras efter sitt stånd, och det var icke lätt. Sonen avancerade till
sergeant, fick mästermans avsked, gifte sig och höll namnet vid liv.
Ätten utmärkte sig icke synnerligen under de följande hundra åren, men
förhöll sig tyst och stilla. Det högsta någon kunde bliva var fanjunkare
med löjtnants avsked. Den märkliga orsaken till adelskapets uppkomst var
glömd, och familjen levde som fattiga adelsmän. Men det var något som
gnagde och gnagde. Äran fanns ju, men penningen saknades alltjämt, och
ingen av ätten vågade numer slå sig på den föraktade köpenskapen; skölden
måste hållas blank och familjen måste söka sin utkomst i statens tjänst.
Ätten kunde icke urarta, ty den hade aldrig varit uppe, men den kunde
icke heller stiga -- av brist på pengar. Stamfaderns eminenta förmåga,
som förvärvat honom adelskapet, hoppade över sex generationer tills den
dök upp hos den bekante Daniel Hund, vilken av Johan III släpptes lös på
Erik XIV, om vilken Daniel skrev sin krönika, och därmed blev den förste
krönikören i fäderneslandet. Som Johan var en tacksam natur, uteblev icke
Daniels befordran. Med befordran kom guldet äntligen, och snart syntes
Hundska palatset resa sig invid Norrmalmstorg. Nu fördes ett lustigt liv;
så lustigt, att när Daniel dog, arvingarne måste gå ifrån alltihop. Gamla
käringar sade: orätt fånget är lätt förgånget, men avisorna sade att Hund
var en profet (emedan han angripit en kung) och de föranstaltade en
insamling för släkten.
Här har jag en lucka i biografierna, men det vet jag att ätten
framsläpade ett tynande liv ända till Carl XI. Då var det som släkten
skulle slå ut i blom. Det fanns en son begåvad med något mindre huvud,
men med mera fåfänga, med mindre känsla, men mera samvetslöshet än de
andra barnen. Han sattes på kontor. Man vet icke så noga, men det
uppgives, att han på ett mindre lovligt sätt bidragit till familjens
(d. v. s. sitt) underhåll, varefter han måst anträda en hastig resa
till Nya Sverige.
Nya Sverige i Amerika var icke som nu en aktningsvärd mönsterstat av
idel hederliga och i alla avseenden utmärkta medborgare, till vilka
Europa blickade upp med avund och beundran. Nya Sverige var likasom hela
Amerika den tiden en soplår för Europa, dit allt slödder samlades. Som
emellertid vår vän hade förstört respengarna i en hamn, måste han
förrätta vissa mindre sysslor ombord för att kunna få komma med, vilket
gav honom anledning att vid framkomsten låta trycka visitkort, där han
titulerade sig Löjtnant i K. Majestäts Flotta. Det där K. Majestät gjorde
ett väldigt intryck på amerikanarne, och löjtnanten skulle ha stigit högt
som ämbetsman, om han kunnat hålla mun, men det var just vad han icke
kunde. Efter några års vistelse i det dyra landet greps han av en djup
hemlängtan, vilken tillsammans med några polismän gjorde, att han snart
befann sig som lättmatros på en hemgående brigg.
Hemkommen till Stockholm fann han sig litet främmande. Många av hans
jämnåriga hade genom arbete, försakelser och redbarhet förskaffat sig en
ställning, ja de funnos som voro berömda män. Detta alstrade hos honom
ett djupt missnöje, icke med det bestående, ty detta ägde ju alltid en
möjlighet att kunna skaffa honom det bra, utan med vissa personer, som
hade det bättre än han. Samtidigt med detta missnöje och flera uteblivna
måltider, märktes hos honom ett oanat intresse för litteraturen, helst
den sort som går in på mycket korta rader och betalas per fot. Vår vän
befann sig snart inne med alla fyra i den under Carl XI så livligt
blomstrande tidningslitteraturen. När han emellertid snart nog uttömt
sina ämnen, det vill säga sina gamla vänner, blevo hans artiklar
sällsyntare och måltiderna mera oregelbundna; den grymma fattigdomen tog
honom i hårda famntag och snart befann han sig inom lås och bom på
gäldstugan. Men nöden är uppfinningsrik och (vi måste nu efter han är
utfattig upphöra att kalla honom vår vän) vår man kände sig danad att
göra det sjuttonde århundradets största uppfinning: Resebreven. Från
Rådstuguhäktet utgingo snart de allra härligaste reseskildringar från
Tunis och Konstantinopel och från krigsteatern fingo känsliga
tidningsläsare de mest uppskakande skildringar från »En svensk adelsman»,
vars personliga mod framlyste på varje rad och där generalernas (somligas
likväl) göranden och låtanden underkastades en sträng granskning, men
särskilt märker man en författarens synnerliga förkärlek för allt som
rörde sjöväsendet, och i sina granskningar av förslagen till flottans
omorganisation röjde han en förvånande sakkännedom i detaljen; han kunde
yttra sig om kabelklys och rundbultar, nämna varenda repstump vid namn
och visste huru många kannor tjära åtgingo till att lappsalva en
storstångsbardun, vilka sakupplysningar naturligtvis voro av oberäknelig
nytta för sjöförsvaret. Tack vare sin uppfinning befann sig vår man snart
på fri fot; med friheten återkom modet och med modet övermodet.
Åtskilliga nyheter hade emellertid visat sig inom huvudstadens
samhällsliv; man hade fått en fabrik och man hade fått ett bolag, i
vilket de kungliga hade aktier. Tvenne sådana patriotiska företag kunde
icke äga bestånd utan att allmänheten, som voro företagens förläggare,
skulle erhålla regelbundna underrättelser om de båda inrättningarnes
ställning, styrelsens önskningar och beslut, framtida avsikter och mera
dylikt. För sådana goda ändamåls vinnande ansågs ett tidningsblad vara
det mest passande medel. Till redaktör söktes en person, som genom sin
opartiska ställning till alla affärsförhållanden kunde inse, att den
franska karduansfabriken var den enda berättigade, och att det italienska
glasbolaget var det enda behövliga för Sverige; dessutom skulle
tidningschefen vara en man med hård panna, som kunde tillbakaslå alla
orättfärdiga angrepp från avundsmännen (konkurrenterna), men tillika äga
insikt i alla ämnen, som intresserade allmänheten, såsom poemböcker,
teaterpjäser, oljefärgstavlor m. m., så att tidningen icke fick utseende
av ett affärscirkulär. Mannen behövde icke letas med lykta. Vår vän, ty
så våga vi åter kalla honom, sedan han upphört vara fattig och står i
begrepp att bliva mäktig, vår vän var genast funnen, och den ännu icke
erkända ärftlighetsteorien hade vunnit ett nytt bevis för sin riktighet:
Agathon Hund, av den adliga ätten Hund av Hutlösa, skulle nu med en rad
av glänsande bedrifter hävda det fäderneärvda ryktet och giva en ny glans
åt det illa medfarna namnet. Och bättre val kunde aldrig de patriotiska
aktieägarne ha gjort, Aldrig behövde de frukta att hos sin redaktör torna
på några hårdnackade meningar i saker och ting, ty alla hans politiska,
sociala, kyrkliga och ekonomiska åsikter kunde sammanfattas i den enda
kärnpunkten, vilken gav hela hans offentliga karaktär dess egendomliga
prägel och som han formulerade så här: »människan måste dricka vin till
middan».
Instruktionen som bolagen givit vår vän var lika så kort, men icke mindre
uttrycksfull och innefattades i två ord: »stick'en!» och »tout beau!»
Redaktörens intelligens skulle avgöra vem och när det ena eller andra
gällde och icke förblanda de båda.
Tidningen erhöll i dopet det egendomliga namnet Farao, vilket skulle
innebära en erinran om dess strängt monarkiska tendenser och dess vördnad
för det sekelgamla beprövade, men den enfaldigare delen av allmänheten
som icke kände de egyptiska Faraonernas förträffliga tillvaro menade
snart, med nyförvärvade insikter i saken, att namnet Farao var upptaget
efter ett bekant dobbel, i vilket man företrädesvis spelade falskt.
En grym ironi av det allsmäktiga ödet ställde så till, att
redaktionsbyrån inhystes i för detta Hundska palatset vid Norrmalmstorg,
vilket för länge sedan gått under klubban och nu var inrett till
handelsbodar av alla slag. Här i bottenvåningen, där fordom den lysande
ättens banketter tillagats, satt nu vännen Agathon som en mäktig herre
och dömde över människors väl och ve, och när han stundom tittade upp
till första våningen, där riddarsalen var uthyrd till möbelmagasin, kände
han en tagg i hjärtat, men när folket såg det Hundska sandstensvapnet,
som fått sitta kvar över portalen, då råkade de ut för samma misstag som
skurfrun och trodde att det var Faraos skylt.
Amerikafärden hade emellertid givit Agathon sådana djupa republikanska
intryck att på de områden där han var fri, nämligen pjäsernas, poemens
och tavlornas, han snart föll för frestelsen att lägga åsido de
monarkiska begreppen och upptaga några av de nya, men för att icke skada
saken tog han upp några idéer från en gammal västerländsk s. k.
republik, nämligen det aristokratiska Venedig, i vars författning han
råkat beundra den ovärderliga och bekanta institution som kallades
Lejongapet. Översatt på sextonhundratalets svenska blev detta ett hemligt
officiellt tillkännagivande, att allmänheten mot en ringa avgift av fem
daler silvermynt kunde få trycka obevisade anklagelser mot sina ovänner.
Företaget vann en lysande ekonomisk succés, och Agathon blev näst kungen
den mest fruktade storman i hela huvudstaden.
Ve den, som försummade att hälsa på honom! Ve den, som klagade under
käppslängarne! Han skrev lovsånger till enväldet, till kyrkotukten i 1686
års kyrkolag, han anställde kättarförföljelser och tryckte av
predikningar, han lovsjöng reduktionen, som gjorde några adelsmän lika
fattiga, som han; bönderna hatade han, emedan de hade fasta bostäder och
kunde, det vill säga måste, betala skatt, han hade en gång det förslaget
att bönderna skulle avskaffas och hemmanen drivas med skvaltkvarnar och
vattenhjul, ty hemmanen voro till för skattens skull och icke för
böndernas, och det var han som bevisade att de icke ägde sin jord, då de
icke ägde räntan (d. v. s. skatten) och han höll strängt på de adliga
privilegierna.
En sådan väldig kämpe hade aldrig storherrarne haft förr, och fastän de
skämdes för bekantskapen, så underläto de icke att giva honom en vänlig
nick, när han stod med hatten i hand på rännstenskanten och bestänktes av
deras framrullande vagnar, vilket icke hindrade att de spottade för sig
genom andra vagnsfönstret, som man gör då en katt springer över vägen.
När han om aftnarne inträdde på Bollhuskällaren, försummade ingen av de
stackars aktörerna att genast stiga upp och erbjuda honom en plats, ty
han hade deras välfärd i sin hand. På sextonhundratalet hade man nämligen
en sådan respekt för vad som skrevs i en tidning, att den skådespelare,
som omnämndes ofördelaktigt, genast blev uppsagd, och man såg då ofta
mången familjefar på detta sätt berövad sitt och sin familjs bröd,
gråtande anhålla av en tidningsredaktör om nåd för sina små, vilken nåd
bestod i att få slippa ovett nästa gång.
Men när han välplägad och mätt steg upp från de fattiges bord och man såg
hans värja försvinna genom dörren, då haglade förbannelser som eldregn
och mången daggert drogs då halvvägs ur skidan för att sedan helt
beskedligt krypa ner igen, och hade icke duellplakatet funnits, skulle
icke vår vän hava länge drivit sitt vackra hantverk.
Men nu svällde han av välmåga och hans tunna kinder skeno av belåtenhet;
några sade visserligen att han sålt sin själ, men andra menade att den
var köpt.
* * * * *
Här gjorde skäktan en paus och försjönk i grubblerier. Artisten, som
tillbragt sin tid med att spänna om hängslena och göra heraldiska
studier, lagade sig nu i ordning att utföra sitt restaurationsarbete. Med
en blick överfor han de gyllne fälten, spottade (tänk: spottade) på
rostfläcken, tog fram sin näsduk och började gnida. Förgäves!
-- Tag hit en skurtrasa, ropade han åt en av fruarne. Och såpa!
Han erhöll efter några parlamentariska försök det begärda. Men alla hans
ansträngningar voro förgäves.
-- Det här måste förgyllas! mumlade han, slog igen sitt färgschatull och
steg ner.
* * * * *
-- Nå, hur gick det med vår vän, frågade den unga skäktan, som ville ha
slut på historien.
-- Fabriken störtade, bolaget sprack och vår för detta vän nedsjönk i
elände.
-- Ja, men hans sköld hänger kvar i minnenas tempel?
-- Adelskapet är ärftligt som brottet!
-- Men straffet då?
-- Det kommer!
-- Claris majorum exemplis? Genom förfädernas lysande föredömen? Va?
-- Nej, inte den vägen!


En nationell bildningsanstalt.

Klockan slår elva i nationalteaterns kansli. Några unga skådespelare, som
skola på repetition, måste gå, efter att hava väntat en timme på
nationaldirektören för Konglig Majestäts hovkapell och teatrar.
Strax därpå infinner sig sekreteraren, vilken icke hunnit anlända förut,
emedan han tjänstgjort i civilstatens pensionsinrättning. Efter att ha
förklarat för vaktmästaren, att direktionen icke träffas förrän klockan
2, slår han sig ner vid sitt skrivbord och börjar författa en ledande
artikel till hovtidningen. Ämnet som direktionen givit honom att skriva
över hette:
_En nationell bildningsanstalt_. Och han skrev:
»Det är icke första gången helgerånande händer sträckts mot den
nationella bildningens tempelgårdar och Gustav III:s skapelse.» Pennan
stannade. Han hade icke dåligt huvud och det föll hans hjärna in att
tänka på egen hand under det pennan gick. Och hjärnan tänkte: Gustav
III:s skapelse! Vilket motiv! Det fanns svensk teater 200 år innan Gustav
III inkallade tyska kompositörer. Gustav III:s skapelse! Är det ett
helgerån att sträcka sina händer mot något, därför att det är Gustav
III:s skapelse? Enväldet på mened, brännvinsfloden, garcons bleus,
frasmakeriets införande i det offentliga, samvetslösa krigståg voro också
Gustav III:s skapelser, och 1809 års män, som buro händer på dessa, hava
icke ansetts som helgerånare. Detta är således en fras! Så tänkte
hjärnan, men pennan strök icke ut frasen, utan fortsatte på egen hand.
»Hundra år hava förgått sedan dessa portar öppnades och nu vill man
stänga dem för alltid! Är det sant? Vi tro det icke! Vi hoppas och tro av
innersta hjärta att när det kommer därhän, att templet skall slopas, så
skola alla som en man samla sig däromkring och ropa: rör ej vid
helgedomen! Den kungliga skaparens ande svävar ännu över vattnen och
uttalar sitt varde ljus! Och helgerånarne skola betänka sig två gånger,
innan de rycka en sten ur den kungliga minnesvården!»
Pennan stannade igen! »Låt mig tänka», sade hjärnan!
»Det är så dags», sade pennan! Men hjärnan tänkte. »Kungliga skaparen?
Kungliga minnesvården? Det var för mycket kungligt, ty det var ju om den
nationella bildningen vi skulle tala! Och för övrigt, bönderna erkänna
tillsvidare blott en skapare!» Men det var nu skrivet! Pennan tog in mera
bläck och började ånyo kasta upp.
»Vi klaga över brist på en inhemsk dramatisk litteratur? Vad skola vi
sedan klaga, då en nationalteater (han skrev först kunglig, men strök ut
det) icke vidare tager de späda plantorna i sitt hägn såsom den hittills
gjort och varförutom vi icke skulle ägt ett enda namn i vår fosterländska
dramatik!»
-- Nu ljög du, sade hjärnan. Messenius, Gyllenborg, Hallman, Bellman,
Kexell, Envallson, Björn, Börjesson, Blanche och Hedberg hade aldrig
blivit spelade på en kunglig scen förrän de redan voro stora på andra
scener. Är det alltså Gustav III:s, Kellgrens och Leopolds operatexter,
med och utan musik, som räknas utgöra den nationella dramatiken?
Nu anlände nationens dramatiska smakråd från lotsstyrelsen, där han var
kanslist, och medförde en pjäs, som han genast ville ha uppförd.
Lotsfördelningschefens fru hade nämligen dramatiserat en novell ur den
franska modejournalen Le Printemps, och smakrådet hade retucherat den och
kallat den Hertiginnan. Det fanns en förträfflig roll för »hertigen» och
sex klänningar för hertiginnan. Allting talade för pjäsens framgång och
sekreteraren hade för sin del ingenting att invända. Nationalkassören,
vilken just nu kom från arméförvaltningen och tillhörde teaterdirektionen
såsom »kännare», hördes nu i frågan, och han bedyrade efter att ha läst
titeln och rollförteckningen, att pjäsen skulle gå tjugufem gånger.
Lovade sitt förord. Småningom anlände från Kammarkollegium
nationalkamrern för kungliga teatern, vilken hade till göra att övervaka
nationalsekreteraren, vidare från riksbankens kassakontor
nationalintendenten över Sveriges dramatiska litteratur. Flera kommo icke
före klockan halv tre, då Hertiginnan var antagen till spelning, rollerna
utdelade och direktören anlände från landshövdingämbetet. Nu blev det
färm expedition, ty direktören skulle klockan fyra vara i
riksmarskalksämbetet.
Först läste han ledaren till hovtidningen, ändrade uttrycken kunglig till
nationell. Därpå antog han Hertiginnan till spelning.
Nationalintendenten för Sveriges dramatiska litteratur anmälde nu, att
han hade planen färdig till det livbeväringsstycke, som regeringen
beställt, varpå direktören bad att få höra den i största korthet.
Innehållet är följande: Löjtnant Axel älskar en flicka, som icke har
några pengar, han beslutar att skjuta sig, men då kommer en vän och
öppnar utsikter till befordran, om han går med i sällskapet
livbeväringens vänner. Axel inställer skjutningen. Men en bonde, som icke
tror på livbeväringen, motarbetar densamma, så att den uteblir. I tredje
akten bryter kriget ut. Stora rysstjut upphävas. Svenskarne bli slagna,
emedan de icke ha någon livbeväring, och bonden nerskälles. Emellertid ha
Axels kamrater blivit uppbrända på en loge och Axel blir befordrad till
kapten, varefter bonden nerskälles ett tag till och Axel blir gift. Ridån
faller under ett ideligt skällande på bönder och med en uppmaning till
publiken att ingå i sällskapet livbeväringens vänner vars årsavgift är
fem kronor om året. Stycket antogs genast till spelning för sitt
fosterländska syftes skull, men får icke ges förrän efter riksdagens
slut.
Nationalkassören avlämnar två nya stycken, som hans svägerska översatt,
och smakrådet godkänner dem.
Nationalkamreraren erinrar nu, att ett kålfat med svenska original ligga
ohämtade. Direktören frågar smakrådet, om han läst dem och då denne med
ja besvarat frågan, befalles vaktmästaren bära upp kålfatet på vinden.
Varför svenska original förvaras i kålfat har ännu icke någon fått reda
på.
Därpå börjar mottagningen. Sekreteraren sätter sig vid dörren i yttre
rummet och vet vilka han skall släppa in. De andra underrättas att
direktören har så mycket att göra, att det vore bäst att komma igen om
fredag. Denna underrättelse meddelas regelbundet alla dramatiska
författare, som icke tillhöra nationalteaterns kansli, alla debutanter
och för övrigt alla sujetter som hava under 2,000 kronors lön.
Markisinnan slappes in först, ty hennes ärende är viktigast.
-- Första akten lilafärgad atlasklänning med sex alnars släp.
-- Åtta om jag får be; hertiginnans var sju alnar i Cocotte eller
Kokett!
-- Låt gå för åtta då. Ni äro så bråkiga, mina damer. Fem omgångar
crepiner och sju cykloner av halv cotillon; två rader knappar i ryggen av
stalaktit ...
-- Tre rader om jag får be; prinsessan hade två rader i Monsieur Jean.
-- Tre rader knappar av stalaktit. Andra akten: polonäs av grön bombast
med gallerie à la Dauphine; sju bröstremsor av kalmuk med förnicklade
häktor och espagnoler av koprolit. Tredje akten: laxgul robe med
strecktecknade snedslag och volanger å la concorde; passementerie russe.
-- Omöjligt! Tredje aktens sortie kan jag icke göra utan tunique
charivari -- -- --
-- Det måste gå! Kammarrätten har gjort anmärkning på damernas klänningar
--
-- Ph! Kammarrätten! Vad har konsten med kammarrätten att göra? Eller
anser direktören, att man kan säga den slutrepliken i passementerie
russe?
-- Hur är repliken? Jag minns inte!
-- »Min far! Ni överger ert barn därför, att det älskar en man, som
blott har 6,000 francs i räntor! O, min Gud, detta överlever jag
aldrig!»
-- Nå, varför kan inte det gå an?
-- Förstår inte direktören, att man skall säga detta på sina knän och då
måste klänningen räcka till ...
-- Jag förstår! Konsten framför allt! -- Fjärde och femte akten får
mamsell skaffa sig själv!
-- Själv! Omöjligt! Vet direktören vad den andra klänningen kostade, som
jag hade i Cocotte?
-- Nej! Men den var charmant!
-- En hel månads lön!
-- Hm! -- Vad levde mamsell på den månaden?
-- Hm! -- På besparingar.
-- Fortsätt då med besparingar, så behöva vi inte bli skrubbade av
kammarrätten! -- Förlåt, men jag har inte tid längre!
-- Ett enda ord!
-- Jag har inte tid! -- Regissören får komma in!
-- Ett enda ord: mamsell Rose har gått och sagt ...
-- Tyst, jag vill inte höra ert förbannade skvaller. Ut!
Regissören kommer in. -- Hertigen har rapporterat sig sjuk från Lysekil,
Anatole vill icke spela emot herr Pettersson, grevinnan kan icke komma
förrän första oktober.
-- Jaså, hertigen vill spela sjuk och bli mottagen med blommor som
vanligt; och grevinnan på samma sätt, fast hon vill ha transparang. Hur
skall man nu få en repertoar --
-- Vi ha ju En kopp te, De båda döve, och Han är inte svartsjuk.
-- Det har herrn rätt i! Sätt opp dem. -- Adjö!
Direktören ringer på kamreraren:
-- Är det många väntande där ute?
-- Det är alldeles överfullt.
-- Bär då in min överrock och hatt.
Befallningen åtlyddes.
-- Nu måste jag gå!
Kamreraren går före och bryter väg som en snöplog och med ett iltågs fart
passerar direktören de yttre rummen, där väntande rusat upp och stå
bugande på ömse sidor, och är snart ute i farstun, innan någon hunnit
antasta honom.
* * * * *
Riksdagsmannen Håkan Olsson hade efter några goda år lyckats spara en
smula pengar; han hade länge hyst ett djupt behov efter bildning, men
tiden hade icke räckt till för anskaffandet av sådant, som egentligen
icke tycktes göra människorna bättre, men huvudsakligen högfärdiga, efter
vad han kunde döma av sina bildade kamrater i kammaren.