Det Nya Riket: Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv - 1

  
  SAMLADE SKRIFTER
  AV
  AUGUST STRINDBERG
  TIONDE DELEN
  DET NYA RIKET
  STOCKHOLM
  ALBERT BONNIERS FÖRLAG
  
  
  DET NYA RIKET
  SKILDRINGAR FRÅN ATTENTATENS
  OCH JUBELFESTERNAS TIDEVARV
  AV
  AUGUST STRINDBERG
   »Mr Pickwick gick några steg bort från
   de kringstående, och sedan han vinkat sin
   vän till sig, gav han honom en forskande
   blick och yttrade i en dämpad, men tydlig
   och eftertrycklig ton följande
   anmärkningsvärda ord:
   »Ni är en humbug, sir!»
   »Vad för slag?» sade mr Winkle och
   ryckte häftigt till!
   En humbug, sir. Jag skall tala tydligare
   om ni önskar det. En bedragare, sir.»
   Med dessa ord vände sig mr Pickwick
   långsamt om på klacken och gick tillbaka
   till sina vänner.»
   (CHARLES DICKENS.)
  STOCKHOLM
  ALBERT BONNIERS FÖRLAG
  
  
  _Copyright. Albert Bonnier 1913._
  STOCKHOLM 1913
  A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI
  
  
  _»För första gången hälsar jag i dag den unga Svea. Jag gör det med
  vemod, ty jag älskade hennes moder, som i går jordades, och under vars
  medeltidsdräkt ett svenskt, ett ungdomsfriskt hjärta alltid klappade. Jag
  gör det med oro, kanhända därför att jag icke känner henne så väl som jag
  kände den gamla. I alla händelser är hon ung; kanske skola hennes första
  steg bliva stapplande; det är då vår plikt att stödja henne, och vi skola
  göra det kärleksfullt; kanske behöver hon ännu en uppfostran; det är då
  vår plikt att giva henne den, och vi skola göra det ömt, men allvarligt,
  så att hon en gång för våra efterkommande må bliva vad den hädangångna
  varit för oss, att hon må bliva, icke blott älskad som den gamla, utan
  även såsom hon lycklig, stark och fri.»_
   _(HENNING HAMILTON 1865.)_
  _»Ja, mina herrar, penningen är verkligen en makt, och jag kan gärna
  tillägga, en av de kraftigaste hävstängerna i ett samhälle.»_
   _(F. A. CEDERSCHIÖLD 1865.)_
  _»Jag anser mig pliktig endast förklara, att jag, efter noggrann prövning
  av förslaget, befann detsamma omkullstörta det bestående, utan att förmå
  skapa något hållbart nytt, och att det sålunda skall för ett älskat
  fädernesland medföra ofred och olycka.»_
   _(ARVID POSSE 1865.)_
  
  
  Illusionernas dagar.
  
  Var det verkligen varmare på första maj för tjugo år sen eller
  förefaller det oss blott så, därför att vi voro yngre! Den ljusa,
  breda Storgatan, med dess fond av Skogsinstitutets vackra parkträn, har
  klätt sig i festskrud, fönstren äro uppslagna, damer i teatertoaletter
  äta apelsiner och titta i elfenbenskikare på en ensam förbivandrande
  officer, vilken alls icke känner sig brydd av uppmärksamheten utan gör
  halt och front samt tager den livliga gruppen i betraktande genom sin
  lornjett eller, om han följt med tiden, sin pincenez. Det kan hända att
  han för handen till mössan, men det kan också hända att han ger en
  förstulen nick och fortsätter sin väg; det finns så många olika sätt
  att hälsa, på Storgatan. Trottoarerna fyllas med en vandrande folkström,
  som sakta vältar fram åt Djurgårdsbron. Det är på eftermiddagen och man
  väntar de kungliga när som helst. Spridda hyrvagnar med familjer rulla
  framåt gatan; en och annan civil kavalkad kommer som förbud för
  förtrupperna -- vita rockar på svarta hingstar, det är Upplands
  dragoner; man ser inga ansikten under de stora kaskarna, men det kan
  också vara detsamma; därpå komma tjänstemännen i det finaste
  ämbetsverk nationen består sin konung, de hava blåa kläder, damasker på
  huvudet och flaggor i händerna, det är livvakten (livvaktsexamen är
  den svåraste näst bergsexamen, ty till den fordras introduktion på
  Riddarhuset och 6,000 kronors ränta); fotvakterna, som varken hava
  hästar eller vagnar, få icke deltaga i promenaden, ty man promenerar icke
  till fots på första maj. Därpå komma rikets herrar. Vilka äro rikets
  herrar? Konungens informatorer och faddrar, konungens studentkamrater,
  tionde gradens frimurare, förre kronprinsens adjutanter, kammarherrar och
  första tenorer. I första vagnen åker rikets förnämsta herre, ädlingen
  utan fruktan och tadel. Han är den finaste statsman Sverige haft på
  hundra år. Hans yttre är mycket enkelt, och hans ansikte uttrycker intet
  ovanligt överskott av förstånd, pannan är smal och låg, de från Oscar I:s
  tid härstammande husarlockarna krypa fram bakifrån öronen och äro
  något för långa -- som hartassar. Han känner alla statskonstens
  hemligheter, diplomatiens djup har ingen lodat som han, sina första
  studier gjorde han vid Karlberg, vilket läroverk han genomgick med heder;
  han fullkomnade sig sedan som statsman i kronprinsens (Oscar I:s)
  sällskap under dennes studier i Paris och Vichy, där han hade äran att
  dagligen se Napoleon III, vilket skall hava haft ett avgörande inflytande
  på hans senare statsmannaliv. Hemkommen genomgick han Marieberg och
  kallades året därpå till ecklesiastikminister. Vid Oscar I:s död
  kallades han samtidigt till utrikesminister i Petersburg, biskop i
  Linköping och överståthållare i Stockholm, varförutom han icke kunde
  avsäga sig några hedrande uppdrag i egenskap av ordförande i
  Kreditbanken, revisor i Kropps stenkolsbolag samt landshövding i
  Skåne. Var och en av dessa sysslor skulle ha tagit en vanlig människas
  hela arbetskraft i anspråk, men vår statsman ägde ovanliga arbetskrafter.
  Han är för tillfället icke särdeles populär hos folket, emedan han
  röstar mot det vilande representationsförslaget, men hos konungen, som
  också är emot förslaget (det kungliga!), är han i fortfarande
  förtroende. Vi låta honom nu emellertid passera i sin statsvagn bland
  andra storheter som nu gått till skuggorna. Så komma rikets fruntimmer. Om
  dem kunna vi icke yttra oss, ehuru de stå i statskalendern och som
  sådana skulle kunna hava något inflytande på det offentliga livet.
  Folket hurrar hela gatan efter, det rör sig som i en myrstack, fönsterna
  fyllas, halsar och kikare sträckas fram; en trupp livgardister utklädda
  till Carl XII:s bussar rida fram och se något brydda ut över den roll de
  fått sig ålagd; folket hurrar men ser icke ut att vara överväldigat. Så
  kommer kungen, han ser icke heller överväldigad ut, ty han skrattar högt,
  öppet, hjärtligt, med den upplyste skeptikerns skratt, som vet huru litet
  kan roa barn, och han låter så gärna andra roa sig, ty han vill ha roligt
  själv. Skall han hälsa uppåt fönsterna? Ja visst! Han hälsar alla
  fruntimmer, unga och gamla, höga och låga, och vad den ensamma officeren
  icke vågade, det vågar han, han nickar bekant upp till det där fönstret
  och för samtidigt handen till mössan; han är större statsman än den där
  med vita håret som åkte i vagnen, ty häri vet hur folket vill ha det, och
  den nya tidens statskonst har han genast antagit: uppriktighet, brutal
  uppriktighet. »Folket tror inte på humbugen längre, nåväl, vi kungar visa
  folket, att vi inte heller äro så dumma att tro på den; vi måste nu en
  gång finnas, efter ni vill så ha det; se här ha ni oss sådana vi äro. Vad
  mer? Här har ni Carl XII:s drabanter! Inte tror jag på dem och inte ni
  heller, men de äro roliga att se på! Se på dem då! Här ha'n I mina goda
  vänner, rikets herrar! De förstå sig på en god middag och säga inte nej
  för ett glas! Här har ni piprensarn i röd mössa! Jag har upptagit honom i
  min omgivning och satt honom bland rikets herrar! Tycker ni inte han ser
  livad ut?» Ändlösa hurrarop för piprensarn!
  Men vid konungens vänstra sida rider en ung man. En blekhet som antyder
  stora passioner vilar över de verkligt fina dragen, ett par utsökta
  mustascher beslöja lagom en mun med ett skeptiskt, men icke cyniskt
  leende, ögonen fladdra som gaslågor, ty de hava ännu icke bestämt sig för
  något visst uttryck, men man ser att de söka vila för att i lugn få
  genomtränga denna orediga massa av hjärnor som kräla fram på trottoarerna
  och på vilkas tankar om saken man icke kan vara säker.
  Det är gunstlingen. Han har en lysande bana för sig, är adjutant hos
  konungen, kapten vid gardet, och väntar när som helst ett regn av
  utnämningar. Han känner kungens tankar, men delar dem icke fullständigt.
  Han är också skeptiker, men han känner en gryende pliktkänsla, som bjuder
  honom vara något annat. Han vet att kungen tänker så här, nu då han rider
  fram på Djurgårdsbron:
  »Ni hurrar åt mig, därför att ni tror jag skall skänka er en ny fri
  författning, men jag kan inte skänka er någon frihet, och sannerligen jag
  ville det heller, åt ett sådant sällskap som hurrar åt min piprensare,
  och äro så okunniga i rikets grundlagar att de tro jag har makt att
  skänka något; ni hurrar åt kungen, därför att ni ser han inte är dum,
  utan kan skratta med åt kungligheten, då han låter spela Menelaus på
  nationalteatern. Bröd och skådespel! Bröd har jag inte, men skådespel ger
  jag, som ni få betala själva! Ni vill ha humbug! Här har ni den!»
  Gunstlingen har sedan en tid oroats av aningar om att det icke är fullt
  moraliskt att understödja den nya stormakten humbug, ty för det första är
  det icke så avgjort att alla vilja hylla den, och för det andra finns det
  svaga huvuden som icke förstå ironi.
  Men nu dånar musiken från Blåporten, folkmassans blickar söka den
  omtyckte monarken och gunstlingen känner sig för en stund värmd av de
  korseldar som gå förbi honom till hans höge granne.
   * * * * *
  Dagen därpå kunna vi söka upp gunstlingen, greven och adjutanten i en
  studiekammare långt uppe på Regeringsgatan. Han har insett att hans
  bildning icke räcker för de strider som förestå, han känner huru
  genomfuskade hans skolår varit och han har beslutit göra om alltsammans.
  Han har sökt upp sin gamle lärare och sitter nu på dennes skinnsoffa
  insvept i ett moln från dennes tobakspipa. Här är det bara min kära Johan
  och rektorn och resolvera Cornelius, ty greven har insett att utan
  klassiska studier, dem han försummat, kan man varken förstå eller göra
  sig förstådd på Riddarhuset, där han har säte och stämma. Han är
  visserligen nog upplyst att inse romarspråkets brist på egentligt värde
  för sig, men han känner också nödvändigheten av att icke kunna mindre än
  de andra.
  Han inser humbugen, men han känner dess bindande makt; glosor och
  deklinationer tuggar han som den sjuke i ett slags hjältemodigt trots
  tuggar sina piller, emedan han tror på deras inneboende kraft. Vilka
  själsmarter för en ung självverkande själ, som i sin mannaålders kraft
  kände alstringsförmågan hämmas genom denna instuvning av främmande gods,
  som icke alls kunde få några beröringspunkter med hans egna avsikter. Men
  när han fick en bra fras, lade han den åsido för att ha till hands i det
  stora slaget, så att han till slut hade en hel liten vapensamling av »vae
  victis», »etiam si omnes, ego non», »timeo Danaos et dona ferentes»,
  »plus esse quam videri», »ille faciet», varmed de lärde officerarne på
  Riddarhuset brukade beskjuta varandra. När han gick uppför trapporna till
  lektionen kände han sig förödmjukad, rädd som en skolgosse för sin läxa,
  och han tänkte mången gång kasta av den besvärliga och som han stundom
  tyckte falska rollen och vända om, men han höll ut; hela hans ställning i
  livet var ju så falsk!
  Och han höll ut!
   * * * * *
  Den stora dagen var inne. Aldrig hade man sett så mycket adelsmän samlade
  på Riddarhuset. Stora och små statsmän, högre och lägre officerare, unga
  ärelystna extraordinarier, som nu skulle skaffa sig ett par billiga
  sporrar. Så mycket smörja här pratades, så mycken förfalskad svensk
  historia, så mycken chauvinism, sabelskrammel, uppgrävningar,
  trumvirvlar. Leipzig och Lützen, till och med Pultava, Hannibal och Carl
  XII, Gustav II Adolf och Epaminondas, Tocqueville och Guizot, Boströms
  statslära, Sturar och Vasar, men först och sist: Svenska Folket. Huru
  mycken lysande okunnighet, huru många glosor och verser ur Virgilius,
  Esaias Tegnér, Horatius, Homer. När någon yttrade ett förståndigt ord
  blev han nedtystad. Känslosträngar värderades mest. Gamla ruinerade
  regementsofficerare lade upp sig som oxar på slaktbänken, erbjödo sina
  hjärtan på fosterlandets altare, förbannade sig på att fosterlandet
  skulle störta samman med dem; inbitna stockaristokrater blevo rabulister
  som talade mot konung och regering; gamla syndare blevo religiösa på nytt
  och bitar ur gamla och nya testamentet haglade. Värst voro vältalarne.
  »Vår Herre söker människan på många vägar! Kanske skall från det stora,
  lojala, i fred åt sig självt (det är: åt landshövdingarne!) lämnade
  folket genom oss, dess främsta söner (o blygsamhet!), ett ångestrop
  tränga fram till tronen; kanske läser konungen redan däruppe i
  höganloftssal domen över edert förslag i samma eldskrift som vi se låga
  på dessa murar (karlen var nu faktiskt galen!): Mene, mene thekel
  upharsin, jag haver vägt dig på ena våg och funnit dig för lätt.» Denne
  man ansågs vara bland de styvaste.
  Somliga svepte sig i svenska riksbaneret och föllo framstupa med 25
  dolkstyng framför lantmarskalken, andra kastade sig på knä och gjorde bön
  vid Carl XII:s stövlar, men de aldra mest patriotiska framröto sin
  passionerade kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttiden. Den som
  hörde allt detta kunde i sanning fråga sig den obesvarade frågan: tro de
  på vad de säga? Eller äro de besatta! De voro nog besatta, ty det blir
  människan då hennes heligaste intressen sättas på spel: de egna.
  Vår unge greve, som tyst åhört detta oväntade vrövel, gjorde den
  anmärkningen, som man så ofta får göra, att utlänningarne voro de största
  patrioterna och mest hemma i svenska historien: han hörde sålunda sina
  gamla wirakamrater, greve Hotch-Potch av Hotch-Potch, baron de la Patrie,
  baronerna Fibelhausen, Pffefferkorn, von Snabelstiefel och Mühlenburg
  bita omkring sig som hungriga vargar, dem man berövar sitt byte. När den
  förrumlade ryttmästar Pott förklarade sig vara amicus Plato, då föll
  sista illusionen för vår unge statsman. Han hade sitt tal utarbetat och
  inlärt, men innan han fick ordet, hade hela svärmar av vältalare sagt
  allt vad han ämnade säga, begagnat nästan samma uttryck, använt alla hans
  latinska citat, alla hans svenska versar; alla regentlängderna voro
  åtgångna, så att det bara fanns några stackare kvar som voro obrukbara
  såsom Johan III, Sigismund och Carl XIII. Detta bragte honom på underliga
  tankar. Hur kunde alla dessa hjärnor just 'komma på samma idé som han.
  Kanske det inte var några idéer? Mycket möjligt. Var det ord då? Ja, det
  var det! Det var ord!
  Efter en sömnlös natt, under vilken han genomtänkt sin ställning och
  funnit den falsk, skrev han om sitt tal. Enkelt, anspråkslöst, på sak.
  Men när han genomläste det, befann han sig ånyo i en falsk ställning,
  gent emot den kungliga vännen, ty han hade talat för det förslag, som
  denne ogillade, och han talade för det med övertygelsens hela styrka.
  Hans hjärta kämpade ut sin strid, han räddade sin själ och gick upp att
  begära ordet. Det var ett ögonblick, som kunde ha haft stor betydelse, om
  ödet så velat. Han började med att granska skälen till motståndarnes
  farhågor för det nya förslaget. Han fann den befarade demokratien icke
  allenast ofarlig, utan önskvärd: »att folket med de inom detsamma
  levande, i civilisationens tjänst arbetande krafter skulle bliva
  härskande och styrande, däri» föreställde han sig, »skulle ridderskapet
  och adeln desto mindre finna något lyte hos förslaget, som r. o. a.,
  med aristokratien på sin fana, alltid förfäktat, att det bästa inom
  samhället skulle vara härskande, och något bättre än folkväldet i nyss
  angiven mening torde svårligen kunna uppställas; vartill kommer det på en
  gång livande och stärkande och med klokhetens fordringar överensstämmande
  i att omfatta de intressen och tendenser, som äga en framtid, och
  folkväldet är ett intresse och en tendens, som äger framtid!»
  Det var ett mene thekel, det, på väggen, men det såg ingen, icke en gång
  den rasande galningen! Det skulle ha slagit blixtar för ögonen på gamla
  och unga, men de voro blinda, och sådana ord på Riddarhuset hade man
  aldrig hört och därför satt man och gapade och teg. Men han gick på.
  Förslagets motståndare, som dragit fårskinn över sina rävpälsar, hade
  beklagat (med utbrända hjärnors dråpliga slutledningsförmåga) att
  valcensus till andra kammaren vore för hög och att detta missförhållande
  skulle skapa en klass uteslutna, vilka kunde bli farliga! Greven
  (lämnande fårpälsarne opiskade) ansåg att dessa uteslutna icke nu voro
  angelägna om delaktighet i representationen, men »skulle förhållandet i
  detta avseende förändras, så kvarstår ju alltid möjligheten att nedsätta
  eller ock alldeles borttaga denna census, en åtgärd, som jag för min
  ringa del och från min ståndpunkt skulle med glädje hälsa».
  Hava vi skrivit de orden i guld, hava vi hållit den mannens minne och ära
  i helgd? Vad ha vi gjort, vi demokrater, som aldrig kunna hålla ihop!
  Ingenting, ty vi älska icke att kanonisera -- sådana!
  Han slutade sitt anförande utan att ha sagt ett ord på latin, eller läst
  upp någon vers, blott med uttalande av den övertygelsen, att
  konungamakten skulle »genom en innerligare anslutning till folkviljan,
  vinna i förmåga att föra landet framåt». Hans tal mottogs med tystnad,
  åtminstone bevarar icke det tryckta protokollet något minne om bifall
  eller missnöje.
   * * * * *
  Klockorna ringa förstgången i Jakobs kyrka, en vacker söndagsmorgon i
  maj. Karl XIII:s torg vimlar av unga och gamla, kvinnor och barn. En
  trumvirvel höres från östra allén, en till, och snart stiger från torgets
  alla hörn virvel på virvel, det spinnande ljudet har ett egendomligt
  inflytande på de oordnade massorna; det ser ut som varje trumma vore en
  spinnrock, vilken samlade ändar från den orediga totten, drog ihop dem
  och lade dem upp på tenen! Uniformerna draga sig ut från de civila
  massorna och samla sig kring varje trumma, först i en svart massa, i
  vilken man ännu ser här och där en instucken vårklänning eller tyllhatt,
  vilken dock snart frånskiljes, då de svarta uniformerna ordna sig på
  rader. Det är Stockholms frivilliga skarpskyttar, 2,000 man av de 40,000,
  som nationen själv satt upp. En folklig armé på 40,000 man, som icke står
  under krigsartiklarna! Vilken stormakt mitt i staten, lika stor som hela
  indelta och värvade armén tillsammans! Det var dock en idé! Kände vi det
  så livligt då? Och varför tröttnade vi? Dansade vi för mycket, sjöngo vi,
  drucko vi för mycket punsch! Vi ledsnade, icke för grinets skull, utan
  därför att vi tröttades med onyttig paradexercis; vi kurtiserades nog och
  fingo stå vakt utanför slottet, när garden voro på manöver, men vi fingo
  aldrig skjuta annat än med lösa patroner. Kanske det fanns djupare
  orsaker. Insågo vi det tomma i sysselsättningen; funno vi humbugen,
  upptäckte vi, att det hela var lärt på några timmar, som yrkesmilitären
  begagnade år till, och ändå icke blevo fullkomliga, ty det kan man aldrig
  bli i den saken, vilken är den enda på jorden, där man begär
  fullkomlighet. Eller upptäckte vi några dolda motiv? Gud vet, men
  tröttnade gjorde vi, det göra vi nu så ofta. Äro vi gamla, månne, och
  längta till ro? Lärde vi något? Ja, en stor sak, att allmänna värnplikten
  var ett attentat mot folkfriheten, att den var en lömsk förrädare, som
  under frihetens lånade fana ville lägga ett folk i träldom; det lärde vi,
  och därför voro vi beredde, när den gjorde sina första anlopp; vi kunde
  svara dem, att vi ej trodde på det fosterländska i deras två års
  kasernering, då vi visste att deras skräp kunde så lätt inläras på lediga
  stunder.
  Emellertid, våra kompanier stå uppställda; släktingar och vänner nicka
  avsked och återseende till gärdet[A] Är det det nya statsskicket eller
  »representationsförslaget», som vållar denna demokratiska anordning? Här
  står lektorn bredvid gymnasisten, grosshandlaren bredvid drängen,
  fabrikören vid gesällen. Studenter, unga ämbetsmän (dock högst få!),
  artistelever, smedsgossar, kontorister, skolungdom råkades här i en
  brokig blandning. Ståndsskillnaden var då verkligen upphävd? Ja, till en
  tid! Vad vi voro demokratiska, entusiasmerade, förhoppningsfulla! Själva
  militären, den mest aristokratiska, den mest hatade och fruktade var ju
  faktiskt nedsatt, då vi visade, att vi kände alla deras hemligheter; vi
  hade ju till bataljonschefer officerare från konungens egna livgarden,
  kaptener och majorer i riktiga uniformer med guld och silver. Ja, men vi
  ha också en bataljonschef, som icke bär konungens livré. Där rider han,
  hög, nedlåtande och allvarlig, allvarligare än då vi sågo honom vid
  konungens sida den första maj för ett år sedan. Greven har tagit avsked,
  avlagt bottmoller och vapenrock med guldtränsar. Han är iklädd den enkla,
  svarta skarpskytterocken och de fula blåmelerade bojbyxorna; hans bröst
  ser friare ut sedan de blanka knapparne och de lysande ordnarne äro
  borta; han andas lättare och bär huvudet högre; det glada leendet har
  försvunnit, men blickarne äro lugnare, ty de ha funnit ett mål. Vad har
  hänt? Det vet man icke! Ty skvallret och lögnen äro syskon! Att han
  kommit i onåd, det är tillräckligt! Han har nedlagt sin militär- och
  hovsyssla, ingått i en bankdirektion och är ledamot av den nyvalda andra
  kammaren, det har man sett! Man har också sett huru kungen mottagit en
  million i nationalbelöning för den erhållna friheten.
  Och nu är han bataljonschef vid skarpskyttarne. Är han intim med dem,
  söker han deras gunst! Han tyckes snarare erbjuda dem sin tjänst och är
  medveten om att de stå i skuld till honom. Behöver han dem? Nej, icke han
  dem.
  Men hatet kallar honom demagog!
  Klockan ringer igen i Jakob. Trummorna röras, kompanierna sätta sig i
  rörelse åt Ladugårdslandet till, släktingarne bilda eftertrupp och tycka
  att stegen äro så lätta när trumman går. Och på gärdet! Nya bekantskaper
  vid frukosten, erfarenheter under beröring med andra samhällsklasser, som
  man aldrig träffar annars inom stadens murar; här är så högt i tak, här
  kan jag gömd bakom uniformernas skyddande likhet tala med min skomakare
  om annat än räkningen, här kan gymnasisten se att lektorn är en människa
  och icke en kvarn, bokhållarn upptäcka att patron också tycker om en sup.
  Och denna känsla av frihet från kyrkotukten. Man hör alla stadens klockor
  kalla till den officiella gudstjänsten, men vi hava dispens, vi få bryta
  sabbaten som Frälsaren, därför att det är en plikt vi fylla, en plikt,
  som är erkänd av samhälle, stat och kyrka! Och när vi hålla vår korta
  gudstjänst i den stora fyrkantiga kyrkan, vars väggar utgöras av dubbla
  led med levande människor och vars tak är en vårhimmel, då äro vi
  uppriktigt andäktiga; och när vår korpral stiger fram och läser sin
  lovsång till den Evige utan att nämna namnet på någon människa, han må ha
  varit aldrig så stor, då känna vi oss som separatister, vilka flytt från
  statskyrkan, vars högmodiga kupoler vi kunna se över hustaken; vi kunna
  göra vår gudstjänst, vi 2,000 medborgare, utan präst. Samma dröm som att
  vi en gång skulle kunna försvara oss (icke göra krig!) utan militär.
  Det var drömmar, det är sant, men man drömmer endast om morgonen; nu ha
  vi vänt oss mot väggen och snarka som om natten aldrig skulle bli morgon
  mer.
   * * * * *
  Tidningen Aftonbladet innehöll en afton följande ledare under rubrik: _En
  ny tid randas!_ Det nya statsskicket, som alltid hade sin varmaste
  försvarare i oss, har redan visat sina hälsosamma frukter på alla
  samhällslivets områden. Vår industri och vårt affärsliv, som på tjugu år
  icke visat några livstecken, har plötsligt vaknat och som genom ett
  trollslag hava hundratals bolag uppstått, dessa väldiga hävstänger i
  civilisationens tjänst, vilka med kapitalens förenade krafter funnit den
  Arkimedespunkt, varmed jorden kan röras. Tusentals idoga arbetare hava
  genom dem fått ett lättvunnet bröd och våra små kapitalister ett gott
  intresse på sina pengar.
  Själva modernäringen jordbruket tyckes liksom andas lättare och skördarne
  gunga sina gyllene ax under de nya friskare politiska vindar, som nu
  blåsa över riket, så att hans örter måga drypa; fett och hannog flödar ur
  lantmannens korn, sedan genom de nyinrättade landstingen (ett upplivande
  av våra urgamla landskapsting) självstyrelsen blivit en verklighet och
  sedan de nyöppnade järnvägskommunikationerna underlättat samfärdseln.
  Men icke blott de materiella intressena utan även de andliga hava varit
  föremål för våra nya lagstiftares omsorg; sålunda har folkundervisningen,
  som hittills varit ett styvbarn, blivit upptagen bland skötebarnen,
  särskilt veta vi huru som huvudstadens folkskolor blivit omorganiserade,
  så att lärarne numera hava 800 kronor, varigenom denna ganska betydliga
  kår erhållit rösträtt till riksdagens andra kammare ... o. s. v. Ett
  nyvaknat intresse för det politiska livet spörjes från alla håll
  o. s. v.
   * * * * *
  Utdrag ur protokollet hållet vid taxeringskommitténs sammanträde i femte
  taxeringsdistriktet d. 0:e i 0:e 0000.
  Byggmästaren Husberg ansåg för sin del, att mureriarbetarnes ställning
  genom det förändrade statsskicket och därmed förbättrade konjunkturer
  blivit sådan, att man med full säkerhet kunde uppskatta deras inkomster
  till 800 kronor.
  Bryggaren Maltholm var övertygad om att ölutkörarne, vilka med
  förbättrade villkor, en följd av de uppblomstrande näringarne, numera
  kunde med all säkerhet påräkna en årlig inkomst av 1,000 kronor eller
  allra minst 800 kronor.
  Brädhandlaren Sörgren instämde vice versa med bryggar Maltholm rörande de
  800 kronornas tilllämplighet även på kransågare med dagspenning.
  Rektorn för stadens folkskolor avlämnade en av honom egenhändigt
  upprättad lista över lärarne med uppgift på deras löneförmåner.
   * * * * *
  Byggmästar Husberg är chef för nittonde skarpskyttekompaniet.
  Skarpskyttarne äro numera en erkänd stormakt. De ha fått statsanslag;
  kungen rider ut och skrattar åt dem ibland, och en gång tog han dem med
  sig på en stor manöver till Drottningholm, där de fingo marschera hela
  natten och ro kanonpråmar följande dag, varpå de lades i en skog, där
  varken hördes hund eller hane; utan mat eller dryck blevo de här i
  regnväder liggande till eftermiddagen, då de fingo upplysning om, att
  striden var avgjord och slut. Ledsnade de ändå? Nej, intresset levde och
  levde upp med ett alldeles spritt nytt liv.
  Byggmästar Husberg sitter vid sin kaffefrukost en vårmorgon och läser i
  bladet, att skarpskyttarne skola rycka ut på gärdet nästkommande söndag.
  Korpralen på nittonde kompaniet, verkmästar Hagberg, som också läst
  morgonbladet, har skyndat till chefen för att få order.
  -- Gud bevare herr kompanichefen!
  -- God morgon, korpral!
  -- Är det några order?
  -- Jo, vi ska rycka ut om söndag!
  -- Går inte!
  -- Varför det då?
  -- De tusan djävlarna (han ansersig ha rätt att svära som militär) ha
  satt bort sina uniformer.
  -- Hos pantlånarn?
  -- Jo säkert. Det har varit en svår vinter för murarn och fjolåret var
  inte det bästa i sin helhet; de säga att de inte förtjänte mer än högst
  600 kronor.
  -- Å, håll mun! Jag vet vad de förtjänte, jag, för jag sitter i
  taxeringen. Tag ut paltorna emellertid! Vad kostar det?
  -- Ja, Jag vet inte vad de ha fått, men nog går det till pengar. Det
  värsta är att gevären också ...
  -- Gevären? Som de ha lånat av kronan. Hagberg går genast omkring och bär
  upp alla pantsedlarne, kallar hela surven till ställning ner på Klara
  materialgård söndag morgon klockan sju och säger till att uniformerna
  vänta dem på stället.
  -- På stället?
  -- Ja, de få klä sig på gården! Jag lämnar inte ut uniformerna annars. Se
  så! Marsch!
   * * * * *
  Hagberg går, men kommer igen på middagen. Hän är trött och arg.
  -- Nåå?
  -- Ä, de säga att de ge fan alltihop, för det är inte trevligt längre.
  -- Har Hagberg tagit ut uniformerna?
  -- Ja, så många det fanns sedlar på. De d--a hade gått och sålt sedlarne
  också!