Det Nya Riket: Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv - 9

uppmärksamhet, ty skaldens fantasi, hänvänd åt den yttre verkligheten,
visade sig särdeles stark i den poetiska åskådningen av den omgivande
världen, och med säkerhet och dristighet insög den inverkningarna
utifrån, omsatte dem till fasta, klara bilder, igenkännliga för alla,
och koncentrerande dem så, att det tillfälliga självvilligt underordnade
sig under de bestämningar, vilka företrädesvis borde ådraga sig
uppmärksamheten, ty innehåll och form täckte varandra i de flesta fall
fullständigt ...
-- Det var en hund att vara lärd, anmärkte den resande pappan och torkade
svettpärlorna från sin arma panna, som hållit på att explodera under
ansträngningar att fatta.
För att bevisa sin sats ansåg direktören riktigt att uppläsa ett prov av
studenten Petterssons skaldestycken Ömma toner. Stycket hade följande
lydelse:
=I Perugias domkyrka:=
Allvarsskimrande fönster, ljusinvävda
släppa skymningsdagrar i tempelkor,
takets valv, spetsbågade, pelarhävda
simma ut i strimmor av guldstoftsflor.
Hjälmbuskbärande sköldar, på väggen hängda
mana forntidssignande minnen opp.
Och ornatkringsirade, krumbågsvängda
biktstoln manar helig det sorgbeträngda
hjärtat till förnyelsehelgat hopp.
-- Gud så sött, anmärkte de femtio systrarne. Offret leddes fram,
halsarne sträcktes, guldet överlämnades med en sträng förmaning, att han
aldrig skulle övergiva idealen, det vill säga kärleken till de kungliga,
tron på Svenska akademien, hoppet om en syssla i statens tjänst och
vördnaden för generaldirektörer och vederlikar samt kommendörer till och
med av Vasaorden.
Magister Haberdass framkallas; -- han har givit en översättning av den
grekiska skalden Hippopota-mos, som levde i fjärde århundradet före
Kristus.
Direktören (som levat på översättningsarbete i 25 år och blivit framropad
på hovteatern för en charmant översättning av fru Birch-Pfeiffers
Katzenjammer) uppmuntrar översättaren med, att det är mycket svårare att
översätta väl än att skriva själv, fastän den obildade allmänheten icke
kan förmås att tro det. Vi hava nyss haft ett exempel på en svensk
översättning av Victor Hugo som överträffade det franska originalet både
i uttryckets korrekthet och stilens skönhet, vilket författaren själv,
som är mycket hemma i svenska språket, varit den förste att erkänna.
Magister Haberdass kunde således med fulla skäl anse sig mottaga
_sångarens_ lön då akademien lämnade honom sitt guld. Den svenska
litteraturen vore för övrigt så fattig, att varje översättning från
främmande språk vore en ny landvinning.
Av de 2,538 prisskrifter som inlämnats kunde endast 500 belönas med
mention honorable. (Skolungdomen rör på sig.) Ibland dessa voro icke så
många över medelmåttan, men en utmärkte sig, icke så mycket för det nya i
uppfinningen som icke mer för det storslagna i valet av ämne och för den
pietet, varmed detsamma blivit i detalj behandlat. Vad stilen beträffar
röjde den drag av bildningsgåva och delvis en sant romersk anda. Ämnet
var: Äreminne över friherre Clas Fleming. Ett enda prov vore
tillräckligt.
(En gymnasist i andra ringen fattar krampaktigt sin systers hand.)
Direktören läser:
»Friherre Clas Fleming är den fjärde av sin ätt, åt vilken svenska
regenter anförtrott lantmarskalksstaven; ingen har burit den under
viktigare omständigheter, ingen lyckligare, varför ock konung Karl XIII,
som redan strax efter sin kröning 1809 nämnt friherre Fleming till
kommendör av Nordstjärneorden, nu lät på riddarhuset till honom överlämna
Serafimerordenstecknet med ett nådigt handbrev, vari han yttrar sig ej på
värdigare sätt kunna uttrycka sin tillgivenhet och sin erkänsla
(direktören som icke ser något slut på punkten, dricker litet
sockervatten och fortsätter vid dåligt humör), sin erkänsla för de
utmärkta tjänster friherre Fleming konungen och riket bevisat, än då han,
på en dag, som återkallar minnet av förflutna år -- det var konungens
sextiotredje födelsedag -- och lärer högre skatta de personers hjärtan,
vilkas tänkesätt under alla skiften aldrig varit vacklande (det börjar
tryta luft i lungorna) nu meddelar honom den högsta ridderliga prydnad,
en svensk konung kan utdela.»
(Direktören har sneglat på sidan bredvid; han tror sig upptäcka några
kortare satser och han ger sig återigen ut på villande hav!)
»Efter riksdagen förordnades friherre Fleming till ledamot av konungens
statsråd och deltog i rådslagen över rikets viktigaste angelägenheter, så
väl (för tusan, det var inte punkter, det var komma!) ide följande åtta
åren av konung Karl XIII:s regering, som i sex år, det vill säga, så
länge hans hälsa tillät, under vår nu regerande allernådigaste konung,
(bugning för läktarn), vilken vid sin kröning 1818 i de mest ärofulla
uttryck meddelade friherre Fleming vad i hans ätt redan en gång funnits
och slocknat; (Gudskelov ett semikolon! Litet sockervatten, ty lapparne
torka och dova rosslingar höras från röstbanden) vartill dels förut hade
kommit, dels sedermera kommo andra höga värdigheter, såsom förordnandet
att förestå riksmarskalksämbetet, första gången 1813, upphöjelsen till en
av rikets herrar följande året, (sockervattnet är slut, han kastar en
drunknandes blick på grannens glas) utnämnandet till överste skattmästare
vid kunglig majestäts orden 1816, till ordenskansler 1818, till verklig
riksmarskalk 1824 (land! land! han ser en punkt i horisonten) och samma
år till president i konglig majestäts (katarren är här: han viskar med
slocknande stämma det följande) och rikets kammarrätt, utan att därvid
nämna de många utomordentliga uppdrag (herre förbarma dig!), som varit
hans excellens greve Fleming meddelade, eller de särskilda plikter, som
han haft att uppfylla -- -- -- genom sin höga plats -- -- -- vid hovet
(djup nedslagenhet och börjande blånad om läpparna) och sitt förtroende
-- -- -- inom kungliga -- -- -- -- -- huset -- -- -- -- -- som, (han
kommaterar själv numera) gjorde, honom, närmare delaktig i, alla, dess,
både, glada, och, sorgliga, (han ger en mördande blick åt
elementarläroverken och framstönar sista ordet) skiften!» (»Det är
bestämt den längsta punkten i Sverige», viskade lantbrukaren.)
Här var naturligtvis ingenting att tillägga, men inom sig förbannar han
alla äreminnen, historisk stil, romare, greker och skolpojkar, och
förklarar sammankomsten upplöst.