Det Nya Riket: Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv - 2

-- Nå, men varför vill de inte komma, de andra då?
-- De tycka det är odorvigt att gå ut i hettan och slita skodon utan att
få en bit mat till frukost.
Chefens ansikte klarnar.
-- Hagberg! Tag en droska och åk omkring till de lymlarna och säg att jag
bjuder dem på frukost till Ladugårdsgärdet om söndag kl. 11, men att
samlingen sker i torget med uniform. De som sakna uniform få ta bara
mössa.
-- Ja, men de ha gått och murat i mössan.
-- Nå så köp ett par dussin mössor! Men gå först till fru Lorentz och
beställ frukost. Förstår Hagberg sig på det?
-- Åja, så där!
-- Löskokta ägg, kräftor, pannkakor, öl och brännvin. Är det klart? Höger
om marsch!
Underligt var det, men nog var nittonde kompaniet fulltaligt i torget om
söndagsmorgonen.
Efter frukosten beredde chefen sitt kompani en överraskning. En
hyrkalesch inneslutande chefens maka, barn och pigor anlände till
lägerplatsen i Fågelbacken. En korg med portvin och ett hundra femtio
glas lyftes ur vagnen. Chefen känner sig uppmanad att hålla ett tal till
kompaniet. Talet måste vara politiskt. »Det nya statsskicket hade gjort
en oblodig revolution; det fanns inga samhällsklasser numera;
arbetsgivare och arbetstagare voro fria medborgare, jämbördingar, ty de
ägde båda samma politiska rättigheter, de heligaste rättigheter en nation
kunde äga; talaren hälsade därför sina kamrater, ty de voro kamrater både
i militäriskt och politiskt avseende och hoppades att de skulle som
politiska personer visa samma nit och intresse som militära; talaren såg
detta senare nit ådagalagt genom den fulltalighet som kompaniet i dag
gjort gällande på ett sätt som intet kompani och han hoppades att se dem
lika fulltaliga och nitiska då de snart skulle samlas till valurnorna.»
-- Vad är det för rättigheter? frågade murar Pettersson sin granne.
-- Det s--r jag i, sade denne och öppnade kurtis med sin »kamrats»
huspiga, varöver frun och dottern blevo galna och läto köra hem till
stan.
Vid nästa prövningskommitté inlämnades 500 klagomål från Stockholms
mureriarbetare över för hög uppskattning. Med siffror »sökte de göra
troligt» att ingen enda förtjänat mer än 600 kronor. Besvären ogillades,
emedan de dels kommit in för sent, dels voro behäftade med formfel.
Om hösten valdes byggmästar Husberg till ledamot av riksdagens andra
kammare. Hans politiska verksamhet utmärker sig för en strängt
konservativ riktning och han tål inga onödiga nyheter, allra minst i
grundlagen, vilken han finner vara fullkomlig. Han har talat en gång i
kammaren; det var mot allmänna rösträtten. Han hade med egna ögon sett
huru politiskt omyndiga de arbetande klasserna voro och han kunde se huru
de, begåvade med rösträtt, skulle fösas som djur till valurnorna,
liggande i händerna på politiska vinglare. Byggmästar Husberg blev på
grund därav invald i konstitutionsutskottet och erhöll Vasaorden vid
sista jubelfesten.
Men mureriarbetarne erhöllo vid nästa taxering nedsättning på sina
kontributioner, så att de numera endast behöva skatta för 500 kronor,
varöver de blevo mycket glada. Nittonde kompaniet upplöstes, »sedan den
allmänna värnplikten gjort skarpskytterörelsen onödig», efter vad
byggmästar Husberg förklarade vid upplösningssexan.
* * * * *
Men vår unge greve? Han fick aldrig se det nya statsskickets frukter, de
goda tiderna, industriens blomstring, bolagens välsignelse,
växelrörelsens omfång, folkskolans vård, religionsfrihetens utsträckning
och den unga Sveas uppfostran av de gamla ädlingarne utan fruktan och
tadel; han fick aldrig se det nya riket, ty han dog i sin ungdom, med
sina vackra förhoppningar och fasta tro. Han fick aldrig se huru våra
unga förhoppningar jordades, han fick aldrig se »ångerns dagar», då
folkhjältarne, hans gamla vänner, som stigit på arbetarnes axlar till en
politisk ställning och 1,200 kronors inkomst, lämnade dessa arbetare i
sticket och sökte generalkonsulat, han slapp se huru framåtskridandets
nyliberala parti blevo ångerköpta och tröstade sig med kommendörsband
över försummade tillfällen, och det var kanske lyckligt för honom.
Men bar det nya statsskicket dåliga frukter?
Troligen icke! Att rikets fyra miljoner jordbrukare fått övervikt över
dess halva miljon stadsbor, det är ingen dålig frukt. Att städernas från
det stora moderlandet lösbrutna kommuner, med lösbrutna, främmande och
underordnade intressen kommit i strid med landets sannskyldiga besittare
och brukare, det är icke annat än en naturlig följd av en ojämn
utbildning hos innevånarne i stad och på landet, och den striden kan
endast lösas genom att städerna underordna sig eller lösgöra sig.
Det var nog icke statsskicket, som gjorde det nya riket; det var kanske
något annat. En epidemi, en rubbning i den politisk-ekonomiska jämvikten,
en äventyrarlusta, kommen från okända håll, möjligheterna att strafflöst
göra orätt vinst på laglig väg, snopenhet efter uppfyllda önskningar,
trötthet i rättskänslan, dåliga föredömen, understöd uppifrån. Gud vet
allt vad det var, men det var någonting, det är säkert.
-----
[A] Här måste jag begagna tillfället upplysa alla
språkforskande bönder, att en stockholmare aldrig säger
»gelet» för gärdet, vilket däremot alltid säges av
resande västgötar och smålänningar, som befolka våra
hamnbryggor och vilka visst icke vilja räkna sig som
stockholmare, Gud bevars.


Svenska Folket.

Det anspråkslösa, försynta och hyggliga Svenska Folket är troligen det
mest representerade av alla folk; det uppträder numera, sedan regeringen
förklarat den folkvalda representationen sitt höga missnöje, och
uppfunnit de ambulatoriska riksdagarne i stationshus vid dukade bord,
mest i landshövdings- och banvaktsuniformer, men kan även synas i bara
frackar och benor i nacken på galaspektaklen, i djup sorgdräkt vid
likbårar, isynnerhet alla kungliga, i studentmössor vid jubelfester, och
för övrigt vid alla stora middagar där det finns tre sorters vin och en
Vasaorden.
Hans majestät skall inviga en ny bibana uppe i Kolbottens bergslag; det
är visserligen bara en enskild smalspårig banbit, men den har statsanslag
och grundlagarne ålägga som bekant konungen att övervaka all hushållning
med statsanslag. Ryktet sprider sig som en elektrisk gnista och Svenska
Folket skyndar att infinna sig efter spann i landshövdingemössa, i
kalesch och landssekreteraruniform, på kärra i länsmansornat, till fot i
prästkappa och på dressin i banvaktsmundering; chefen för Kolbottens
militärdistrikt med stab kommer ridande, de indelta soldaterna omringa
stationshuset och banvakterna bilda en oöverskådlig och entusiasmerad
folkmassa bakom dessa.
Kungen kommer. Smörgåsbordet angripes. Soppan serveras. Korkarne smälla.
Fågeln är uppäten. Champagne! Tal! -- En ny pulsåder är öppnad (= en ny
åderlåtning)! Nytt blod (= pengar) skall strömma genom den svenska
statskroppen, vars hjärta ligger på Slottsbacken; nationen (d. v. s.
järnbruksbolaget Kolbotten) skall andas lättare, då nya syremängder
tillföras. Talaren känner sig lycklig och rörd av den hyllning som hans
trogna folk (de otrogna synas icke!) visat honom! Höjer sitt horn (=
champagneglas) för Kolbotten, en urgammal härd för svenskmannatrohet.
(Obs.: alla nya järnvägsstationer äro sådana härdar.)
Fanfarer; folket (banvakterna) sjunger Ur svenska hjärtan.
Landshövdingen har ordet. Svenska Folket har alltid älskat sina konungar
(såsom Erik av Pommern, Albrecht av Mecklenburg, Christian II), och
stridit och blött för dem (mycket sant!); Svenska Folket, vars
representanter talaren ser samlade här (talaren tror sig se riksdagsmän
genom champagneglaset), har alltid varit troget sina konungar (såsom Erik
av Pommern, Erik XIV, Gustav III, Gustav IV) och skall alltid förbli så.
Järnvägarne äro en bild av denna trohet, ty de förena konung och folk med
järnband, svenska järnband (gjorda i England). Detta band skall alltid
(genom lättade trupptransporter) sammanhålla konungafamiljen och folket,
lättare kunna så att säga umgås med varandra och de skola lära känna
varandra i botten (på glaset). Vi ha sett ett yrvaket barbariskt folk
nyligen bära hand på en ädel furste och tillåtit sig ett nesligt mord
(avrättning); Svenska Folket har aldrig burit hand på någon konung (utom
de sju som vräktes i en brunn vid Mula ting och utom Carl XII, Gustav III
och Gustav IV) och därför är också Svenska Folket det lyckligaste i
Europa (vilken lycka är så stor att den icke kan bäras här hemma, utan
måste njutas i ett annat land, Amerika).
Fanfarer! Omigen Ur svenska hjärtan!
Landshövdingen blir kommendör. Byggnadschefen får vasen och banvakterna
brännvin!
Militärdistriktets chef anser i ett bildrikt tal att järnvägarne skola
bidraga till folkupplysningen, (den _sanna_ folkupplysningen nämligen)
genom vilken allenast vårt folk kan lyckliggöras med den allmänna
livbeväringen, vilken å sin sida skall sätta nytt liv i nationen, hämma
utvandringen (betala officerarnas skulder) och borttaga den sista rest av
råhet (= självkänsla) som ännu kan finnas från förgångna tider (genom det
bildande umgänget med befälet).
Kyrkoherden tror att järnvägarne (till Kolbotten) skola stadfästa den
sanna religionen (det finns bara en sådan!), att den rena läran
(Augsburgska bekännelsen) skall återvinna de förlorade och att tronen
skall få ett säkrare stöd.
Vagnarne rassla fram. En folkskolelärare uppläser på perrongen ett
versstycke från »de djupa lederna» till konungahuset. Han blir på stället
utnämnd till seminarierektor, oaktat hans protester (tysta) att han icke
vill övergiva detta folk, som han älskar så högt, och den ringa plats han
valt för sin del.
Tåget avgår. Indelta armén hurrar icke, ty man har glömt ge dem
brännvin. Den oöverskådliga folkmassan (banvakterna) hurrar.
Skott. Regementsmusik. Flaggor.
* * * * *
Men ute på åkern går bonden bakom sina oxar och kör i trädan. Vad den
jorden är hård; kokorna rulla som stenar ner från fårornas ryggar, oxarna
spjärna i leran så att man hör hur det knakar i deras halsar;
eftermiddagssolen bränner hett som ovett på bondens rygg; hans bruna hand
håller plogskaftet som ett roder; svettdropparna pärla från hans panna
och falla så tyst i den öppnade jorden.
Han stannar, ty han hör ett buller som han icke känner; oxarna sätta
mularne i vädret som om de ville lyssna med näsborrarne; nu dånar det
uppe i skogen, dån och rassel, rassel och dån. Oxarne sätta svansen i
vädret, plogen ryckes ur sin bana, bonden släpper taget och nu bär det av
över trädan, in i höstrågen, där en lång gata, rät som en järnbana,
drages ut.
En kammarherre, som haft den lyckan att först få syn på det roliga
uppträdet, måste fästa sina grannars uppmärksamhet på detsamma. Synen är
för befängd och väcker allmänt bifall.
Gapskrattet dör i en vacker granitskärning, men bondens förbannelser, de
dö icke!
Men tåget brusar fram igen och lämnar efter sig en svartblå rökstrimma av
stenkol och havannatobak.
-- Det är ett vackert land, vi ha, herr landshövding!
Landshövdingen saknar större vattendrag, ty han är född vid kusten.
-- Vad säger överintendenten över Svenska Folkets oljefärgstavlor och
akvareller?
Överintendenten anser att åkrarne störa tavlan (såsom tavla).
De störa verkligen, ty de stå så torra, så torra. Vår Herre har icke
givit regn på sex veckor och landshövdingen kommer icke med sin
femårsberättelse förrän om tre år, så att det kan nu icke hjälpas.
Men druckna ögon hava icke märkt, att ett moln stigit upp i vindsidan.
Det är icke större än en hand, men det är en stor svart hand som lägger
sig tung över solen, och snart ser himlen ut som en stenkolsrök. En blixt
öppnar en sluss, och nu häller regnet ner i de öppna festvagnarne. Inga
paraplyn! Hovmarskalken är i förtvivlan! Signalera lokomotivföraren! Han
hör inte! Regnet piskar ner sotet på gula band och blå och gröna.
Plymagerna lägga sig som våta höns på hattarne, uniformsguldet blir
grönt, ty det är bara 8 karat, sablarne rosta, havannacigarrerna släckas,
trafikchefen springer över barriären för att stoppa, men fastnar i
koltendern. Tåget rusar fram, fram och överröstar kammarherrarnes
förbannelser. Men ute på åkern står bonden med mössan i hand och
välsignar himmelen som gav honom ett välsignat regn.
* * * * *
Ett bland de mest obehagliga och oftast förekommande åligganden Svenska
Folket har, är att sörja vid likbårar. Svenska Folket står sörjande vid
hans likbår, och detta oaktat bärarne redan för 50 år sen utbyttes mot
likvagnar. Att det nu skall stå vid alla kungliga likbårar, det är dess
fördömda skyldighet, ehuru vid sådana tillfällen dess tjänstgöring åtages
av en annan mycket anlitad person, en viss Svea, om vilken man för övrigt
ingenting känner. Men dör en aktörsstrunt som råkat propsa sig till
sextusen kronor och huvudrollerna, då måste Svenska Folket fram; dör
någon som har gjort många versstycken, målat oljefärgstavlor eller
modellerat, så måste folket fram och stå och sörja.
Det var en gång en ung student som hade sina anledningar att lämna
Uppsala. På nedresan till Stockholm erinrade han sig att han hade
sångröst, varför han beslöt att välja operan i stället för
handelskontoret. Efter en grundlig sångkurs på två månader debuterade han
vid operan och vann damerna fullständigt genom sina starkt utvecklade
ben. Hans lycka var gjord och när barytonen reste utrikes intog han
dennes plats. I tjugo års tid tjurhöll han alla barytonpartier och man
hörde ofta den anmärkningen göras, att i Sverige det var en sådan
märkvärdig brist på barytoner att operan bara hade en enda sådan, utan
att någon kom att tänka på orsaken. Vår sångare »satt» nämligen på
rollerna och tillät aldrig någon att få dem. Efter tio års uppträdande i
huvudpartier hade publiken vant sig vid hans medelmåttiga röst, efter
femton år var han publikens gunstling och efter tjugo förklarades han
oersättlig. Då var det färdigt! Att han under tiden avgått fem gånger,
gjort utrikes studieresor med avsked och återkommit vart tredje år och
firade sitt tjugoårsjubileum med en kolossal recett, det var nu givet.
En härlig ung baryton, som lyckades komma så långt som till debut,
misslyckades, emedan »publikens gunstling» hade alla sina vänner på
debuten och dessa ansågo det minst sagt oförskämt, att han vågade
uppträda i Vilhelm Tell, en roll som publikens gunstling hade »skapat»,
det vill säga gjort av intet, ty kompositören kan naturligtvis inte skapa
något.
Vår numera store vän blomstrade härligt, gav köttet sitt, åldrades sakta,
uppdrev sin lön, åt middagar och dog under ganska triviala
omständigheter. Nu slogs larm; svenska konsten hade naturligtvis gjort en
oersättlig förlust, nationalteatern en ännu större och Svenska Folket
stod sörjande vid hans bår. I liktalet förklarades att han skött sin
tempeltjänst i helgedomen vid Gustav Adolfs torg, Gustav III:s skapelse
hotades med undergång; det var en jämmer, som slutades med en gemensam
sexa. Av Svenska Folket, som nu fått sorg, fanns fyra miljoner som aldrig
sett honom; hört honom hade blott få, ty hans svaga röst hördes inte på
raderna, men betalt hans lön hade alla. Ja, men hans gärningar, hans
livsgärning för all del, den skulle verka förädlande på släkten efter
släkten, och här var skedd en oersättlig förlust. Varför oersättlig?
Därför att ingen fått ersätta honom.
Åtta dagar efter debuterade en ny baryton och lyckades. Men då revs den
oersättlige ur mullen och hans skugga, nej hans store ande krossade den
nye, som först om tjugo år kan bli oersättlig och då måste Svenska Folket
fram igen till en likbår.
* * * * *
Att våga hysa den meningen att Svenska Folkets historia är en annan än
konungarnes straffas med förlusten av medborgerligt förtroende på
obestämd, men mycket lång tid, vilket straff dock kan få förvandlas i
landsflykt.
Som författaren redan emottagit sitt straff, har han därmed
tillkännagivit att han erkänt domens befogenhet. Ett bland de skönaste
uppdrag Svenska Folket fått, är att figurera i historien såsom borgensmän
för sina älskade konungahus. Hur ståtlig är icke Svenska Folkets historia
under en sådan regent som Erik av Pommern. Engelbrekt och Erik XIII! En
jämförelse värdig att bli prisämne i Svenska akademien.
Ett av författarens tidigaste intryck av svenska historien är följande.
En dalkulla, som skötte trädgården, kom en gång och frågade frun vad
detta skulle vara som hon lärt sig i skolan hemma i Leksand; hon
upprepade därpå följande ramsa, sedan hon antytt som sin mening att det
kunde vara en almanacka eller en bön från katolska tiden: Oden, Thor, (!)
Yngve Frej, Fjolner, Svegder, Vanland, Visbur, Domalder, Domar, Dyggve,
Dag, Agne, Alrik, och Erik o. s. v.
Frun, som icke var något lärt fruntimmer, kunde dock genast svara: »Kära
barn, det är ju svenska historien!»
Vilket lysande bevis för att den berömda satsen nedträngt i
folkmedvetandet (genom kungliga lärobokskommissioner); hon, den enkla
fäbohyddans okonstlade dotter, kunde framstamma namnen på älskade
konungar innan hon visste något om deras lysande bedrifter, såsom att
drunkna i mjödkar, slåss med betsel, gå in i stenar och dylikt.
Vilket dräpande argument för våra dagars mest snillrika och djärva
historiska sats: det personliga är det högsta i historien! (Det
personliga kan även ha en mycket ful betydelse, såsom då man kallar en
kritik, ett angrepp, en satir personlig.) I regeringens nu gällande
lärobok i svenska historien hava vi nyss sett den djärva satsens
hälsosamma frukter i tillämpningen. Sålunda börjar Carl XV:s, det vill
säga: Svenska Folkets historia 1859--1872 på följande uttrycksfulla sätt:
»Konung Carl XV, som vid 33 års ålder besteg Sveriges tron, var till det
yttre en högrest, kraftfull gestalt med sköna manliga anletsdrag.» Detta
är det personliga i historien; detta är det högsta! Ja, i sanning, högre
kan man icke komma. Vi hava haft tillfälle att se manuskriptet till en ny
lärobok i svenska historien, där den banbrytande idéen om det personliga
blivit genomförd med hänsynslös konsekvens och totalt brutit med den
gamla åsikten att Svenska Folkets historia är dess konungars.
Författaren, som är död (han dog av förskräckelse då han läste genom sitt
manuskript) och icke lämnar några barn efter sig, som kunna få umgälla
hans brott, hyste den meningen att Sveriges storhet daterar sig från Carl
XII:s död. Han drog icke i betänkande att uttala vissa bekanta
sakförhållanden såsom att Carl XII flydde från Pultava (i en förfärlig
motsats till poemböckerna som påstå att han icke kunde vika); vidare
påstår han bestämt att samme konung var feg, då han aldrig vågade stå för
sina dåliga handlingar, såsom då han anklagar Lewenhaupt inför domstol
såsom orsaken till sitt nederlag vid Pultava; han var feg, säger samma
avlidne författare, då han behandlar Sverige som ett erövrat fiendeland,
men skjuter fram Görtz som ansvaring; han var kommunard då han upphävde
äganderätten, men har var icke kommunard då han slog falskt mynt eller
tillgrep enskildes tillhörigheter. När vi läsa sådant, gamla kända saker,
förstås, men som icke fått sin rätta belysning, så förvånas vi icke över
att författaren tog den utvägen att gå hädan; vi veta alla att det är
sant vad han säger, men man får icke säga sådant! Hans idé är emellertid
fruktbringande och vi skola se att sanningen en gång skall krypa fram när
vi börja på att på skarpen leta fram det personliga i historien, utan
fruktan för att råka in på personligheter, och då skall intet tvivel mera
råda om Svenska Folkets historia är dess konungars och alla gamla ovänner
skola falla i varandras armar, och det skall bli frid på jorden.
* * * * *
Hans majestät hade genom en för övrigt särdeles lyckad järnvägsinvigning
ådragit sig en envis magkatarr, varför han måste begagna en brunnskur,
vilken hade den lyckliga verkan att sjukdomen hävdes. En ljusfabrikör
bland stadsfullmäktige tog sina fem svågrar med sig och beslöt att
Svenska Folket skulle illuminera rikets huvudstad. Förste hovmarskalken
skickade en order till nationalteatern att den skulle med en italiensk
opera giva ett uttryck åt Svenska Folkets inneboende glädje över det höga
tillfrisknandet. Som ett par tyska sångare för tillfället uppehöllo sig i
huvudstaden, mötte hans befallning inga svårigheter. Ett galaspektakel
består egentligen i att man ger en gammal opera, tänder armstakarna på
raderna och läser upp ett versstycke. Som det icke fanns någon opera på
repertoaren, som kunde ha någon tillämpning på en magkatarr, bestämmer
man sig för Don Juan. Versstycket beställes av hovmarskalken samtidigt
med förfriskningarne av vederbörande hovleverantör och effektueras med
ackuratess.
Svenska Folket står naturligtvis i kö utanför biljettluckan, och när den
öppnas äro alla biljetterna utsålda.
På aftonen är ändå Svenska Folket samlat i teatersalongen. På första
parkettbänken står blomman av nationen; låga pannor, höga skjortkragar,
fina frackar. De hava ett eget sätt att sitta på orkesterns skrank så att
det ser ut som de skulle stå. Underliga blommor!
Längre upp på parkett stater och kårer och på amfiteatern sitter den
Svenska Kvinnan urringad och med solfjädrar döljande vad som är ämnat att
ses i fågelperspektiv från raderna.
På första raden: corps diplomatique, en brokig samling från det bildade
Europas stater, vilka skola vaka över att icke det krigiska Svenska
Folket begår några oförsiktigheter. På andra raden sitta stater och
kårer, på tredje raden stater och kårer, på fjärde raden hovbetjäningen
och på femte -- ja det vet ingen.
Det är en lysande församling och man kan vara stolt över ett sådant folk.
Så skulle nationen alltid vara representerad!
Emellertid sjunges Ur svenska hjärtan (corps diplomatique deltar ej i
sången) och därpå framträder publikens gunstling från dramatiska
nationalteatern, eller också den kungliga nationalintendenten för
teaterpjäserna. Han (författaren nämligen) börjar naturligtvis med den
sedvanliga förklaringen, att han icke lärt att smickra, men att han ändå
skall göra så gott han kan.
Därpå framför han en vördsam hälsning från Svenska Folket, som han
träffade vid en middag på Hasselbacken, och berättar att han fann det
mycket lyckligt och belåtet samt att det bad hälsa att det alltid skulle
vara troget och beskedligt. Sedan ger han sig ut på de egna djupen, där
de stora fiskarne gå; återvänder småningom till konungahuset, undviker
med skicklighet att nämna sjukdomens opoetiska namn och bugar sig
slutligen på Svenska Folkets vägnar.
Ridån går upp till Don Juan. De tyska sångarne sjunga så mycket tygena
hålla för att giva ett sant uttryck åt Svenska Folkets glädje över
tillfrisknandet.
Vad som står i Posttidningen kvällen därpå? Ack, inte behöva vi upprepa
vad som är så upprepat; men att Svenska Folket har skrivit det, det är
säkert!


De nyadlige.

Den gamle hade rätt besynnerliga åsikter i statsläran. -- Min son,
brukade han säga, samhället består av släktingar, vänner och bekanta;
samhället är ett kotteri, eller rättare en samling kotterier, vilka alla
regeras av det kungliga kotteriet. Du tror att kastväsendet tillhör
Indien. Det tillhör Gamla Världen. Människorna hava fått för sig den
villfarelsen att utveckling består i att lära det onyttiga, att bildning
består i att kunna vad andra icke kunna, sak samma vad det är. En bildad
person, d. v. s. en som vet när Carl XIII dog, kan icke låta sina barn
umgås med sådana barn, vilkas föräldrar icke veta när Carl XIII dog. En
ämbetsmans barn kunna icke bli hantverkare, de skulle tvina bort och dö
av sorg över hämmad utveckling, urartning eller återgång, vad det nu
kallas. Därför, min son, vill jag att du skall bli hantverkare och dö som
hederlig karl utan att veta när Carl XIII dog.
Men sonen svarade:
-- Varför får jag icke, som de andra, veta när Carl XIII dog?
-- Därför att då vill du också veta när Carl XIV dog och sen finns det
inga gränser. Roten till kunskapens träd heter högfärd. När jag låg i
Uppsala, föll det en student in att studera mandschuriska språket.
Därigenom råkade han kunna något som de andra icke kunde. Följden blev
den att alla skulle studera mandschuriska, ty man kunde icke lida att en
ensam ägde mandschuriskan. På detta sätt hava en hop vetenskaper
uppstått.
Men sonen svarade:
-- Jag vill bli detsamma som pappa!
-- En obefordrad ämbetsman! Son! Du föredrager att vara ett tjänstehjon,
att taga ett liv som en träl i stället för att vara en fri arbetare. Är
du arbetare, så byter du husbonde när du blir missnöjd med honom, är du
ämbetsman, har du honom för livet. Statens tjänster äro fideikommisser;
de tillhöra kotterier, släktingar, vänner och bekanta. Statenstjänster
äro pensioner, som hålla ämbetsadelns släkter uppe. Min far var hökare
och jag skulle förädla rasen. Sedan jag vid gymnasium förstört det lilla
far ägde, förstörde jag i Uppsala vad mor och systrar ägde. Sedan
förstörde jag som extra ordinarie i Stockholm vad fastrar och kusiner
ägde och ännu håller jag på att förstöra vad jag aldrig ägt. Ty jag är
femtiofem år och har aldrig förtjänat mitt bröd. Vad säger du om det?
-- Men 1809 års regeringsform stadgar ju att skicklighet och förtjänst
äro de enda befordringsgrunderna,
-- Regeringsformer äro som alla former livlösa och kunna som alla lagar
bli föremål för tolkningar. Vet du vad tolkning är? När den ena inte vill
förstå vad den andra säger, så skaffar han en tolk, vilken gör en
tolkning. Hör på! I det verk jag som extraordinarie tillhör eller
departementet för Sveriges boskap, vilket har att hålla räkning och föra
böcker över all Sveriges boskap, hände nyligen att chefen dog. Hur gick
det då? Verket höll på att gå sönder, ty det fanns ingen som kände
skillnaden på en springgumse och en bock, ingen som visste huru många
kalvar lades på i Västergötland, ingen som visste när grisarne skulle
mantalsskrivas.
Jo, det fanns en! Det finns i varje verk ett faktotum, ett slags högre
vaktmästare, som vet allt vad de andra icke veta och som gör allas
tjänst. Det är vanligen en mindre ansedd person, med klen ekonomi och
utan utsikt att bli befordrad; det är just honom 1809 års regeringsform
utsett till chef, emedan han är den dugligaste, men kunglig majestät och
regeringsformen äro icke goda vänner och i de flesta verk äro duglighet
och förtjänst ganska farliga egenskaper för innehavaren, såvida han icke
genast intager sin roll som faktotum.
För tillfället var jag nu den dugligaste. Den som var chefen närmast blev
tillförordnad chef, men därför var han icke den blivande chefen, och han
blev det icke heller, ty han var icke något chefsämne. Med chefsämne
menas något mycket obestämt; ibland menas en person, som för det första
har ett fördelaktigt utseende och stark skäggväxt, är fullmålig, det vill
säga håller minst sex fot, har råd att bära verkets uniform, äger en
eller ett par utländska ordnar, så att han kan visas i deputation på
slottet, har ett namn, som icke slutar på son eller berg eller lund, med
ett ord är en presentabel karl. Det är märkvärdigt att se huru ett
chefsämne alltid känner med sig att han är född till chef; han uppför sig
redan på lägre tjänstegraden som chef, behandlar kamrater med
överlägsenhet och vaktmästare med förakt; han sköter sin tjänst illa,
sätter för andra arbete, klandrar allas göranden och gör ingenting själv,
ty, säger tjänstemannainstruktionen, en chef får icke deltaga i de
löpande göromålen utan överskåda det hela. Och han överskådar det hela.
Han överskådar posten när den kommer och ser efter vad tjänstemännen
mottaga för brev, han läser alla brevkort, håller reda på alla
befordringar och utnämningar i alla verk. En dag mottog jag ett brev med
folkbankens stämpel utanpå. Chefsämnet hade sett det och han rapporterar
till chefen att jag hade dåliga affärer. Det har jag också, men det
brevet innehöll en kallelse till bolagsstämma, ty min syster har en aktie