Det Nya Riket: Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv - 5

Total number of words is 4426
Total number of unique words is 1826
21.7 of words are in the 2000 most common words
31.4 of words are in the 5000 most common words
35.8 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
var för temperatur- och vindväxlingar av alla slag, och han undgick icke
det öde som drabbar alla stora förmågor, nämligen att bli utsatt för
löjet. Skämtet döpte honom till krokanskalden, emedan han alltid fick
gudayran när krokanen bröts, och jämförelsen mellan hans poem och en viss
dessert som kallas snömos anställdes.
Lyckligtvis blåste en ny konjunkturvind upp som skulle fylla skaldens
slappa segel.
En av vår tids lyckligaste idéer var utan tvivel bolagsidéens praktiska
tillämpning på poesien. Vi minnas alla poesiaktiebolaget Då. Grundaren av
en poetisk tidskrift såg sina ansträngningar att få fart i tidskriften
stranda mot tidningarnes obenägenhet att befordra densamma. Han ändrade
nu affären till ett bolag, i vilket alla recensenterna erhöllo aktier --
se, nu var företagets framgång tryggad. Vår vän, som alltid tyckte om det
solida och garanterade, åtog sig nu en leverans av poemer att avlämnas
till varje häfte. Som han enligt bolagets stadgar garanterades beröm för
allt vad han skrev, blev han inom året en berömd skald och när han så
till julen samlade sina bitar, så blev det en versbok, som bands i blå
klot, passande till julklapp. Vad han skrev om? Ja, egentligen var det
ingenting. Hans poesi var en majstång, bestående av en naken stång
påklädd med blommor. Han var naturskald, men naturen var för honom ett
orangeri och en trädgård. Georginer, lövkojor, astrar, kronärtskockor,
meloner, sparris, alla odlade växter som genom trädgårdsmästarens
»idealisering» kunde fröjda de timliga lustarne, de voro föremål för
poesien. Andra året, då leveranskontraktet skulle fullgöras, började de
odlade växterna att tryta. Han kastade sig då över ogräsen, nässlor,
maskrosor, trampgräs och bolmört. Den vilda floran hade han aldrig sett,
ty han blev mörkrädd i skogen och på ängen hade han aldrig fått gå för
sin mamma, som var rädd för ormar. Men efter att ha berömt i två års tid,
började recensenterna att ledsna på detta som just icke var
överensstämmande med deras lynne eller tillhörde deras verksamhet.
Bolaget sprack och vår naturskald stod där övergiven. Men blida nornor
vakade över honom. Han samlade alla sina dessertpoem i en stor julbok,
med den följd att han invaldes i Svenska akademien och utnämndes till
hovpoet. Och nu hade han kommit på den plats, dit natur och begåvning
kallat honom. Hans verksamhet som sådan känna vi i botten. Eller ha vi
icke läst hovmarskalkarnes redogörelser för jubelfesterna.
Kör. Recitativ. Kvartett, Solo med kör. Av W. C. D.
Potage tortue | |
à l'Indienne .... | Xeres............... | Oscar-Vals, Strauss.
--------------------| |
Rissoles d'Ecrvisas | | Svenska Folkvisor
à la Russe ...... | Château Lafitte 1844 | av Geijer(!).
--------------------| |
Glaces, Compôtes, | |
Dessert ......... | Champange Monopol | Verser av W. C. D.
»De högstämda verserna gjorde ett gripande intryck och voro skrivna med
ovanlig talang av den skald till vars älskliga toner Svenska Folket
suttit lyssnande sedan en längre tid tillbaka», säger hovmarskalksämbetet
i sitt referat.
Men tiden går sina tunga steg och driver mänskobarnen för sig i skaror.
Ve den som stannar! Fridens sommarvindar lägga sig till ro, det mulnar i
horisonten och det blir dovt i luften. Det mullrar i fjärran, verandans
kretonggardiner börja slå, cigarröken svävar orolig av och an, fönstren
stängas och spjällen skjutas. Det blir åska! Det höres en lång suck, ett
avlägset sus; en regndroppe, tung som ett blyhagel, slår på det belgiska
fönsterglaset, kanariefåglarne skrika, stormen är här! Han knäcker
georginerna i första stöten, bryter av de bleksiktiga sparrisstjälkarne,
ruskar på kronärtskockornas bruna peruker och gör en ärtreva av lövkojor
och astrar; kålhuvena trycka mot jorden som skrämda harar och ämna låta
stormen gå över; men han går icke över, utan bläddrar i deras blad som i
en kupongbok och han river ut vartenda ett och strör dem omkring som
agnar.
Giv akt, kålhuven, när det blir storm härnäst!
Vår vän såg sig en dag i spegeln och fann att de evigt upprepade
jubelmiddagarne givit honom ett apoplektiskt utseende. Han såg ju ut som
en grosshandlare och icke som en skald. Detta bragte honom på eftertanke.
Han började sova oroligt om nätterna och hörde i drömmen pistolskott; han
började i vaket tillstånd lukta krutrök. Som hovpoet hade han till
binäring att hålla utkik. Han såg i fjärran okända segel dyka upp,
flaggor, dem han icke återfann i regeringarnes flaggkartor, djärva
resningar och skarpa kölar som han icke sett förr. Vad var det för ena
friseglare? De funnos icke i milorna, alltså fiender! Han rapporterade
förhållandet och blev genast utnämnd till litteraturfiskal. Denna syssla
skulle vara alldeles betydelselös, om icke svaga själar funnos, som tro
på de utnämnde. Detta blev ett nytt uppslag i skaldens verksamhet. I
hovtidningen förklarade han nu öppet, att allt vad alla andra skrev var
smörja, och att vad han själv skriver är det bästa, och det hans vänner
skriva, näst det bästa. Och varför? Därför att han har idealet! Vad är då
idealet? Det har han aldrig förklarat och därför bevaras hemligheten. Att
döma av hans gärningar tyckes idealet vara: Konung och ärkebiskop,
Svenska akademien, Serafimerorden, vers, konjak à 75 öre glaset, 20,000
kronors årlig inkomst, bänknyckel, syrener, domkyrkor (med målade
fönster), ett litet parti på Sällskapet. Men om man frågar honom, om han
anser detta vara idealet, så svarar han »inte det», men han säger aldrig:
»se här är'et». Vad däremot icke är idealet, det kallar han smuts. Det
har hos honom utbildat sig en sjukdom att se smuts överallt, och denna
sjukdom, vars upphov tillskrives oordentligt levnadssätt och blivit en
förnäm sjukdom, som smittat hans vänner, har redan fått det grekiska
namnet: Kopromani. Med smuts menar han: all litteratur, som icke är
skriven på vers eller handlar om kungliga personer, syrener och
domkyrkor; vidare fattigdomen (all fattigdom är självförvållad!) tiggare
(tiggeri är i lag förbjudet!), trasiga barn, obotligt sjuka, (undantag:
apoplektiska), fallna kvinnor, dåliga middagar; misslyckade (undantag:
misslyckade hovpoeter!) poeter, smutsförfattare äro alla, som häckla
hovpoeter, som avslöja lyckade humbugar, som söka orsakerna till det
mänskliga eländet, och som vända på sophögar för att möjligen finna
pärlor. Av allt detta kan man ändock icke få fram hans ideal! Tänk om det
icke vore någon idé! Tänk om det icke vore någonting alls! Tänk om det
bara vore en svart bonjour, som man har hängande och tar på sig när man
går bort! Tänk om det vore en annans namn som man skrivit själv! Tänk!!!
Men det finns en annan idealist som i sina verkningar skulle kunna vara
farligare än han är, om han icke vore så dum, det är patrioten.
Han är tre alnar lång, har stort skägg, begagnar enpåk och stövlar med
skaft. Han är produkten av ett tidelag mellan studentmötena och
folkhögskolan. Han har gjort sin lycka i världen med ett gammalt
flintlåsgevär, som han brukar knäppa med. Han började knäppa med det i
en folkhögskola åt livbeväringens vänner och har sedan knäppt med det i
en stor tidning. Men flintan är sprucken och han har förgäves hembjudit
bitarne åt historiska museum; fnösket är vått och krutet är unket. När
ingen trodde mer på hans gevär, till vilket han skrev dåliga poem varje
år, tog han fram en sabel som han köpt i en lumpbod. Nu skramlar han
emellanåt med sabeln, men det lockar inte något folk!
Hans ideal äro naturligtvis Karl XII, svenska folkvisorna och förre
ecklesiastikministern. Hans religion är den antagna bänknyckelsreligionen,
och hans svenska historia är hans konungars; han tillhör historiska
polisen och gör beslag på alla ostämplade varor i den vägen.
Ett dumhuvud själv och misslyckad författare, har han en liten binäring i
att förfölja unga författare. Har även försökt sig på hovbanan, men hans
enpåk stötte för hårt i parkettgolven och hans skaftstövlar revo hål på
mattorna. Anställd numera som hovets reseombud i provinserna, där han
håller föredrag i de svenska konungarnes historia och förstör
folkhögskoleidén. Fuskar i litet av varje för att vinna ärans lager och
gör falska växlar i patriotism, vilket är det billigaste. Tror att
utvandringens orsaker äro en försvagad konungamakt och avtagande
religiositet; menar att den kan hämmas genom skyddstullar och
livbeväring; predikar läran om att det tusenåriga riket har kommit till
Sverige och att utvecklingen nått sin höjd och att Sverige är det
friaste, lyckligaste land på jorden. För övrigt biträder han med
patriotiska tal vid invigningar av folkskolehus, öppnandet av
kreatursutställningar, kanaler och slussar (järnvägar får han icke vara
med om) samt avtäcker gärna monument över patrioter, utdelar patriotiska
sällskapets medalj åt troget tjänstefolk, är ledamot av sällskapet för
patriotslöjdens befrämjande och arrangerar flaggningar i landsorterna.
Att han är krigisk är en följd av studentmötena och det omnämnda
flintlåsgeväret.
Hans dagars tal äro dock numera räknade, emedan han är mycket gammal, och
man väntar stundligen höra om någon olycka som hänt honom med det gamla
gevärsskrället, vilket han sitter och skurar på. Vi hoppas dock att han
må få leva länge och lära att det finns andra idéer än Karl XII och
kreatursutställningar, fastän de icke få rum i hans hjärna eller hälsas
med flaggningar i landsorterna.


Moses.

Det finnes icke något av den gamla världens folkslag, som omfattat den
svenska nationen med sådan uppriktig och ihållande välvilja, man skulle
kunna säga kärlek, som judarne, eller Moses, som de med sin vanliga humor
älska att kalla sig. -- »Jak ticker så risligt micket om den svensken»,
sade en gång en hårklippare under det han fick pisk av fästmannen till
den flicka vars flätor han klippt. -- »Den man ger mik strik, fer att Jak
kept den flickens hår; men Jak ticker ändå så risligt micket om den
svensken.» Ett vackrare bevis på Moses' orubbliga hängivenhet kunna vi
icke uppleta. Vad Moses gjort för Sverige, det kan ännu icke till fullo
uppmätas, men en tacksam eftervärld skall erkänna att det var mycket. Han
har också å sin sida vunnit nationens odelade kärlek och högaktning, som
han förtjänar.
Det vackraste och mest tilltalande draget i Moses' karaktär är hans
orubbliga vördnad för sin urgamla religion; detta drag, som aldrig nog
ofta kan prisas, avsticker så mycket bjärtare mot svenskens ombytlighet,
som oupphörligt skall söka ett nytt och ställa till bråk inom den gamla
statskyrkan. Moses, han håller vid sin gamla beprövade statskyrka, ty den
har fört honom genom öknen, då han kände sig för god att arbeta åt
sådana okunnighetshjältar som de gamla Faraonerna; den hjälpte honom att
intaga det väl skötta Palestina och den har hjälpt baronerna Rothschild
till deras inflytelserika ställning i Europa.
Utan Jehova och Schabbis hade Moses icke varit den han är. Jehova känna
de flesta av mina läsare från bibliska historien, Schabbis däremot icke.
Schabbis är en fläkt gädda, kokad i persilja, violrot och smör, vilken
ätes om fredagarne. Detta synes vara en småsak för oss fritänkare, som
sakna vördnaden för det gamla, men för Moses är det ingen småsak, ty hans
största och vackraste drag är kärleken till det gamla. Är hans kärlek
riktigt brinnande, så har han på dörrposten ett glasrör fyllt med
papperslappar och på vilket han fingrar då han går ut och in under den
bekanta bönen: »Allah ekbar barastrunt!» Judehatarne, vilka dess bättre i
vårt Sverige icke äro många, kalla detta hedendom och anse »dyrkandet av
termometrar» vara förbjudet i grundlagen, men lyckligtvis betyder det
ingenting vad som står i grundlagen, ty det ändras så ofta.
Vår egen statskyrka, som är mindre tolerant än Moses', har även låtit
förstå, att Moses enligt samma grundlag icke skulle ha rättighet att bo i
Sverige, emedan han förnekar Gud, för såvitt Kristus var sann Gud, vilket
dock ännu icke är lett i bevis, varför saken fått falla.
Denna framstående vördnad för det gamla, som noga bör skiljas från
stillastående eller konservatism, har gjort Moses till en högst
förträfflig och laglydig medborgare. Kärleken till det nya fosterlandet
tager ett vackert uttryck i kärleken till konungahuset och vördnaden för
landets gamla ätter, lagar och institutioner. Han är outtröttlig i att
visa kungliga familjen små uppmärksamheter och vet alltid när deras
landstigningsdagar, första nattvardsgångar, examensdagar, namns- och
födelsedagar infalla, och då skall man alltid se Abraham, Isak och Jakob
stå först på inbjudningarne till små uppmärksamheter. Våra gamla ätter
aktar han högt och han anser som en stor utmärkelse att få se någon av
desamma i sitt hus, helst dock på sitt kontor, där umgänget kan bli mera
förtroligt och icke störas av larmande barn eller lyssnande tjänare.
Moses är god patriot. Detta påstående synes strida mot hans visade
likgiltighet mot det gamla fäderneslandet, men detta är blott en skenbar
motsägelse, ty som sitt fädernesland anser han, och det med rätta, det
land, där han är född och där han får slå upp bod. Utan denna anmärkta
likgiltighet för det gamla fäderneslandet, vilken även tyckes stå i strid
mot hans kärlek för det gamla (vilket dock blott är skenbart), skulle
Moses aldrig ha kunnat så assimileras med svenska nationen.
Sammansmältningen är dock så fullständig, att man skulle i händelse av en
oförmodad skilsmässa hava mycket svårt att skilja mitt och ditt. Han
sitter som domare och ser med fullkomligt lugn huru den anklagade
avlägger ed på nya testamentet; han låter promovera sig i en domkyrka,
sjunger luterska psalmer, håller hatten för ansiktet under Fader vår,
knäpper ihop händerna under bönen, allt med den fullkomligaste
fördomsfrihet, vilken för den kortsynte tyckes stå i strid med hans
vördnad för sin fäderneärvda tro, men detta är blott skenbart. Ty hans
nationalitetskänsla, hans ansvarighetsmedvetande är större, och det är
en dygd för vilken vi icke böra klandra honom, och därför blir aldrig
hans ställning falsk, även om den skulle kunna tyckas så.
Rörande visade sig denna solidaritetskänsla vid sista jubelfesten i
Uppsala. En ung Moses anförde en deputation till en gammal domprost som
översatt Luthers argaste postilla. Moses, som höll festtalet, erinrade (i
glömskan av det förflutna) om vad den gamle verkat för det gemensamma
fosterlandet och dess upplysning. Han slutade med att nedkalla Guds
välsignelse över domprostens ålderdom!
Därpå anförde han en deputation till finnarne, och i sin förlåtliga
patriotiska iver glömmande att han flyttat in i landet för knappa femtio
år sen, erinrade han finnarne om, huru deras gemensamma förfäder under
Gustav II Adolfs fanor slogos tillsammans på Leipzigs slätter emot
gemensamma fiender (trosfiender!).
Icke en röst hördes uttrycka någon förvåning över detta goda minne, så
naturligt föreföll det.
Vid samma glada tillfälle anförde han också en deputation, som
överlämnade en hederskäpp åt en lärd, vilken var berömd för sin kritik
över Kristi gudom. Talaren erinrade om vad den lärde verkat för det
gemensamma fäderneslandet, för dess upplysning (om att Kristus blott var
en jude) och uttalade den mening såsom hela deputationens, att Kristus
snart skulle vara förvisad till myterna liksom Jehova.
Ett sådant frisinnat ord hade man icke hört i Uppsala på en mansålder och
Moses blev chef för de frisinnades parti.
Någon, som i försiktiga ordalag vågade framsmyga en antydan om det
motsägande i Moses' dubbla uppträdande hos domprosten och den lärde,
slogs genast till marken med den mycket berättigade och krossande frågan:
Är icke Moses svensk? -- Varpå det förödmjukande svaret måste bli ett
nedslaget: Jo!
Men Moses' patriotism yttrar sig icke blott i ord, då han anför
deputationer, den kan yttra sig i storartad handling. Moses, som är en
tacksam natur, fäster sig gärna vid den plats där han haft sin verksamhet
och vill gärna »göra något» för det samhälle som upptagit honom i sitt
hägn. Med sitt högt utvecklade skönhetssinne väljer han alltid sådana
medel, som kunna genom yttre företeelse både giva ett synligt uttryck åt
hans tacksamhet och på samma gång bliva en prydnad för samhället. Aldrig
har jag i egenskap av stockholmare läst en tidningsnotis, som rört min
kära födelsestad, med mera intresse och uppmärksamhet, än den som
häromdagen stod införd i en morgontidning under rubrik: _Storartad gåva
till samhället_. Direktören och riddaren Moses, vars frikostighet mot
Stockholms stad är vida bekant, har ånyo skänkt huvudstaden en prydnad,
som i sanning kan kallas en »folkegave», för så vitt Sveriges huvudstad
ännu vågar anse sig som en folkets tillhörighet. Han har nämligen på den
skräpiga och avlägsna plats, som är välbekant under namnet
Kungsträdgården, låtit undanröja en mängd gamla ruckel och på den
alldeles värdelösa tomten låtit uppföra ett palats, vars make man aldrig
förr sett och som tävlar i skönhet med världens förnämsta. Palatset, som
innehåller 25 våningar och 17 handelsbutiker, vilka icke komma att få
uthyras, har kostat inemot en miljon och är endast avsett att vara en
prydnad för huvudstaden. Det fosterländska företaget förtjänar den
största utmärkelse som kan tilldelas svensk man.
Beskrivning på palatset. Ritningarne äro gjorda av professor Münchhausen
i Berlin; granitsocklarne i soubassemangen äro slipade av professorn och
riddaren v. Steinmetz i Stuttgart; järnbalustraderna äro gjutna vid
kejserliga gjuteriet i Danzig, förgyllda i hovförgylleriet i Weimar och
polerade i Dresden.
Taket krönes av en kolossal uppasserska lutad mot en punschbricka och med
Göta lejon vid fötterna. (En lycklig men skämtsam sinnebild både av den
frikostige givarens sysselsättning och patriotiska sinnelag.) Figuren,
som är modellerad av Italiens förnämste bildhuggare, professorn och
senatorn Rossi, bildar en värdig avslutning av torgets norra fasad på
samma gång den blir en saknad pendant till den så folkkäre konungs
bildstod, som förgäves sökt fylla en plats i den ruskiga sandöknen.
Rummen, vilka icke komma att bebos, äro det oaktat försedda med
majolika-kakelugnar, införskrivna från den kungliga fabriken i Chelsea.
Det fosterländska företaget är överlämnat till Stockholms kommun med
villkor att det icke får uthyras, vilket väl också svårligen skulle gå
för sig på en så avlägsen och illa känd plats.
Om man tänker sig vilken rad av försakelser, umbäranden, kroppsliga och
andliga, som denne fosterlandsvän hade utstått innan han på en obetydlig
värdshusrörelse kunnat sammanspara en hel miljon att handlöst skänka
bort, skall man utan svårighet nedlägga varje tanke på att andra än de
ädlaste bevekelsegrunder kunna framkalla stora handlingar.
Bland stående osanningar är väl ingen större än den, att Moses med
förkärlek ägnar sig åt köpenskap och penningeförvärv. I Sverige är detta
så mycket mindre fallet, som han icke behöver handla, emedan alla svenska
Moses äro rika. Han ägnar i dess ställe gärna sina krafter åt det älskade
fosterlandets tjänst, antingen som ämbetsman, eller också ägnar han sig
åt upphjälpandet av de sköna konsterna, dels i egenskap av beskyddare,
dels i egenskap av utövare.
Har han tillräckligt med pengar ägnar han sig åt det allmänna. Att
förklara vad som i ett konstitutionellt samhälle menas med det allmänna
har sig icke så lätt, men när Moses ägnar sig åt det, så kunna vi tro att
det är något förståndigt.
Såg ni aldrig på Stockholms gator en ensitsig droska, sådan som läkarne
bruka den, med en stark dragare för, ila fram på de mest besökta gatorna!
Ni kanske icke observerade droskan, men så observerade ni åtminstone det
stora håret! Icke det? Då observerade ni icke heller den store mannen som
åkte i den droskan och var iförd det stora håret! Det var ett stort vitt
hår, erinrande om patriarkens i Lilla Dorrit (av Charles Dickens); det
väckte ovillkorligen längtan efter en sax; man ville så gärna se hur det
obetydliga ansiktet skulle ta sig ut berövat sin infattning!
Stockholmarne, som visste hans namn, upphörde ändock aldrig att fråga:
vem är det? Uppgifterna voro så gränslöst svävande att vi aldrig fingo
reda på vem det var? Att det var Moses, det såg man ju! Han blev tid
efter annan avritad i Illustrerad tidning, men oaktat förklarande text
medföljde gratis, fick man ändå aldrig klart för sig annat än att det var
Moses som arbetade i det allmänna, och att hans verksamhetsfält var ett
slags kommittéer. Att han var en djävla man försäkrades då och då av
sakkunnige, men vad han gjort, det var en gåta, som han höll på att ta
med sig i graven. Lyckligtvis dog han under för hans biograf särdeles
gynnsamma omständigheter, nämligen på ett besök i sin födelsestad
Norrköping, där en landsman fick i uppdrag att per telegraf meddela hans
biografi till en i Stockholm utkommande tidning. Av telegrammet, som ju
måste hålla sig till huvudsaker, framgick, att Moses arbetat i det
allmännas tjänst, ägde Nordstjärneorden, hade ett angenämt hem, vitt
långt hår och var en djävla man.
Närmare upplysningar fingo vi aldrig om den store mannen, förrän långt
efteråt någon av en händelse omtalade, att han var bokhållare på ett
kontor och författat ett kommittébetänkande, som vann någorlunda mycket
bifall av de sakkunnige. Vad det var för ett betänkande, det fick man
inte reda på, men mera djupgående forskningar upplyste att »det i
väsentlig mån var dåvarande assessor Almqvists förtjänst» (det kände inte
f--n någon Almqvist, men vår store Moses, den kände vi).
Om den uppväxande kontorspersonalen ville ägna sig litet mera åt det
allmännas tjänst, så skulle den kanske, vi säga kanske, kunna motse en
tryggad och ärad ålderdom i ett aktat hem samt litet oftare bli hugnad
med Nordstjärneorden än den under nuvarande förhållanden blir.
När Moses ägnar sig åt artistiska eller litterära värv gör han det på
fullt allvar. Det finns ingen svensk som så ägnat sig åt svenska
litteraturen som Moses. Han har ägnat sig åt hela den klassiska
litteraturen; han har ägnat sig åt Bellman, Lidner, Lenngren, Stagnelius,
Nicander, Braun, Carlén, han har ägnat sig åt Fältskärns berättelser,
Mellins historiska noveller, Jolins skrifter, Snoilskys dikter, Wirséns
poem och Bäckströms vers. Almqvist, Crusenstolpe, Aftonbladet, Litterärt
Album, Svea, Göta och Nore hava Moses till upphovsmän.
Moses' kärlek till svenska litteraturen har också funnit sin rättvisa
belöning, då Uppsala universitets nyligen avgångne kansler besatte de
tvenne lediga katedrarna i svenska litteraturens historia med tvenne unga
Moses, av vilkas frisinnade tänkesätt man väntar sig det allra bästa för
den svenska versproduktionen, vilken står under dessa katedrars
kontroll.
Moses' andliga begåvning har aldrig blivit ifrågasatt, när han ägnar sig
åt det artistiska. Vi ha sett nyligen ett grant exempel på huru en äldre
Moses, som ägnat femtio år av sitt liv åt ett aktat yrke, plötsligen
fattas av en artistisk lusta som bryter ut i oljefärgsmålning. Han
beströk några kvadratrev duk på en otroligt kort tid, hängde upp dem i
konstföreningen och lyckades genast vinna Aftonbladets bifall, vilken
tidning endast kunde förklara saken som ett underverk, att en person utan
studier i ämnet kunde på tre dagar frambringa åtta rev och två stänger
oljefärgsmålning, som eljest man behövde ett halvt liv till. Uppmuntrad
av bifallet fortsatte Moses med ohejdad fart, och inom tre veckor var han
professor vid Ritarakademien. Med vanlig frikostighet visade han sin
tacksamhet genom en storartad gåva till Nationalmuseum, bestående i sex
av sina bästa tavlor, vilka mottogos med tacksamhet. Men nu var Moses'
äregirighet väckt. Att få en tavla på Nationalmuseum anses av
urinnevånarne i Sverige som den största heder, men Moses, som redan fått
in sina sex, ansåg det var större heder att få in en i Stockholms slott.
Detta var kinkigare, ty Hans Majestät hade i ett trontal förklarat, att
han icke tålde oljefärgsmålning. Men Moses, som var listigare än alla
djur på jorden, visste besked. När prinsen av Bohuslän fick sin första
tand blev det ett jubelskri bland svenska folkets stater och kårer. Och
man beslöt att giva luft åt sina känslor på många sätt. Moses fann snart
sitt sätt, och tråkigt var det icke. Han hade nyss fullbordat en tavla;
duken upptog en fjärdedels hektar (nya måttet); ämnet hette: »Paraden
kommer». Som Moses fått väder på att en ny riktning uppträtt i Paris, där
man tog sina modeller ur verkligheten, ansåg han sig berättigad och
skyldig att tillgodogöra sig densamma. Nåväl, paraden anfördes av en
prins av blodet; i spetsen gick regementstrumslagaren Hermann; på en
trappa stodo fruarne Aronsson och Jakobsson; i fönstren syntes doktor
Isaksson med fru, grosshandlar Abramsson med fru, operasångare Labansson
med fru. Alla fruarne voro iförda nya klänningar från Valentin; på
trappan låg en matta från Marcus; herrarne voro klädda i nya vårhabiter
från Moritz Hirsch. Tavlans huvudmoment var gripande. En man har gått ur
ledet och framlämnar från överstelöjtnanten ett återbud till grosshandlar
Abramssons middag. Fru Abramsson svimmar i fru Isakssons armar och
nedsjunker halvdöende på Marcus' brysselmatta. Doktor Isaksson skyndar
till med en termometer för att undersöka fru Abramssons puls.
Stockholms damer, vilka enligt Sveriges officiella statistik utgöra ett
antal av 93,559, sammankallades i läsesalongen vid Brunkeberg, den enda
lokal i Stockholm som kunde rymma en så stor samling, och beslöto att
inköpa tavlan och överlämna densamma till tandgåva åt prinsen av
Bohuslän. Som emellertid endast tjugufem damer infunnit sig, fattades det
beslut (under fru Isakssons ordförandeskap) att de frånvarande fingo
rätta sig efter de närvarandes beslut, varpå tavlan överlämnades med
påskrift: Från Stockholms damer.
Träffa vi åter Moses i ämbetsmannens maktpåliggande ställning, så är han
mera nitisk än, vi måste till vår blygd erkänna det, våra egna. Vi sågo
till exempel honom som polismästare i Göteborg; hans medfödda hat mot
laster och brott av alla slag gav sig luft i en formlig förföljelse av
allt °tyg; tjuvar och skökor darrade inför hans skarpa öga, och hans
kärlek till sanningen var så stor, att han icke kunde höra ett nekande
svar inför domstolen utan att råka i raseri, så mycket mera oväntat som
den kända tålighet, varmed han i nittonhundra år lidit förföljelser,
eljest är ett karaktärsdrag hos honom.
Såsom människa i dagliga livet är Moses en mycket enkel, rättfram och
vinnande person, vilken enkelhet stundom antar den glada
burschikos-formen. Han hatar krus och ceremonier och skall genom sitt
verksamma föredöme inverka gott och reformerande på vårt stela
sällskapsliv. Sålunda har han redan gjort förberedande försök att
införa de älskvärda österländska sederna att ej lyfta på hatten och icke
besvara brev. Vi hava sett en mycket omtyckt Moses, som personligen
gjort försök med den behövliga reformen att inträda i salong med överrock
och brinnande cigarr; han anställde de första försöken hos änkor och
mindre bemedlade familjer, och lyckades fullständigt. Bland lovvärda
bordseder han infört och vilka äro både angenäma och tidsbesparande är,
att såsom värd ta sig själv först, stödjande sig på Macbeths teori att
gästen är värd i värdens hus och därför skall serveras sist.
Moses har också en annan dygd som urinnevånarne sakna; han älskar
sammanhållning mellan landsmän; aldrig ser man en Moses uppträda mot en
annan Moses inför domstol, och råkar han någon gång ut för polisen, så
skaffar alltid hans fredsälskande lynne honom en förlikning. Han hatar
processer och låter hellre udda vara jämnt.
Vad vi utom alla hans andra dygder ha att lära av honom är hans
fullständiga förakt för titlar. Aldrig skall man se honom söka en
konsulsbefattning för uniformens och ordnarnes skull; aldrig ser man
Moses helt fräckt kröna sin butiksdörr med svenska riksvapnet över
hovleverantörstiteln; aldrig begagnar han sådana små bakvägar till
Vasaorden som att, då han är handlande, låta inskriva sig i någon
direktion för en välgörande stiftelse, och aldrig ser man Moses sätta ut
den dumma doktorstiteln under sitt namn på ett bokomslag; däremot skall
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Det Nya Riket: Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv - 6