Det Nya Riket: Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv - 3

i bolaget. En dag emottog en kamrat (utan dåliga affärer) en
middagsbjudning från en kanslist i Överståthållarämbetet, vilken varit
nog oförsiktig att begagna ämbetets kuvert. Chefsämnet inberättar att
kamraten fått ett utslag på halsen. Ett sådant livligt intresse för
verket kunde icke i längden bli obelönat, men denna gång dröjde det litet
längre än eljest.
Det var en morgon två månader efter chefens död. Man hade varit ovanligt
hövlig mot mig under denna tid, ty jag skulle utreda och städa efter den
avlidne. Chefsämnet, som icke fått förordnande, var vid dåligt lynne, och
sökte sin vanliga åskledare: diariet. Han slog upp några längder på
oringade svin och anbefallde fem åtals anställande. Därpå utfärdade han
några hotelsebrev för olaga slaktning. Men hans sinne blev icke lättare.
Dova rykten gingo omkring i rummen och slutligen kom en notarie fram med
den upplysningen, att varken chefsämnet eller den tillförordnade skulle
bli utnämnda, utan en helt annan, en främling.
Det var ett slag! Främlingen hade börjat som akademiker, fortsatt som
litteratör, bolagsman och boktryckare, tjänstgjort vid riksdagens kansli
och slutligen blivit en politisk person med dåliga affärer, det vill säga
skrivit i tidningarne åt regeringen och skulle nu belönas. Men chefsämnet
och den tillförordnade skulle tröstas. Regeringen kastar in en
proposition till riksdagen om två nya platsers tillsättande i
boskapsdepartementet, vilkas blivande innehavare skulle få titel av
underchefer och erhålla Nordstjärnan, varförutom chefsämnet blev nämnd
till kammarjunkare, som gav honom rang före chefen och vita plymager i
hatten. Riksdagen kunde naturligtvis icke annat än med tacksamhet erkänna
regeringens omtanke om boskapen och platserna blevo till och blevo
besatta.
Men nu blev ett nytt bekymmer. Två platser blevo lediga efter de
uppflyttade och nu blev ett sökande. Till en av de lägsta skulle jag vara
självskriven, helst jag skött verket i så många år, men nu förklaras att
självskrivenhet icke fanns och att endast skicklighet och förtjänst voro
befordringsgrunder.
Den nye chefen, som ägde en brorson i departementet för grödan och en
systerson i departementet för fisket, befordrade dessa »på grund av
skicklighet och förtjänst». Jag stod på förslaget men kunde icke
befordras emedan jag var »för gammal» och emedan jag hade »dåliga
affärer».
Sonen sade:
-- Men chefen hade ju också »dåliga affärer»?
-- Det var ju just därför han också blev befordrad.
-- Men huru kom det sig från början att du aldrig kom fram?
-- Det kom sig av flera orsaker. Jag skrev in mig i sex verk. I det
första var chefen östgöte och han befordrade av princip endast östgötar;
det är en lämning av den gamla förbundsförfattningen; i det andra var
chefen läsare och jag ville icke stå och hänga utanför hans bänk i
Beskowska kyrkan; i det tredje, som var ett dömande verk, hade jag något
utsikt, men en oförklarlig lusta för det rätta vållade min olycka. De
gamle domarne dömde en dag i bakrus en stattorpare till sex månaders
straffarbete för att han lagat en plog på söndagen. Jag erinrade de gamle
om en nyss tillkommen kunglig förordning, som upphävde straffbestämmelsen
om fängelse för sabbatsbrott. Först förnekade de förordningens tillvaro,
och då jag lämnade fram det tryckta exemplaret, ja, så blev jag
obefordrad. I det fjärde verket, som var ett granskande verk över
ämbetsmännens räkenskaper, bestod min lön i provision på de fel jag
upptäckte. En dag upptäckte jag att man under loppet av många år upptagit
skoning åt arméns vakanta hästar. Med triumferande min bar jag fram min
upptäckt till chefen, som tackade mig med ett bittert leende och lade
undan handlingarne. Jag återsåg aldrig de handlingarne mer och aldrig
några andra heller, och så var jag från den banan.
Sonen:
-- Men det var ju din syssla att upptäcka fel?
-- Fel, ja, men icke brister!
-- Vilka upptäcka brister då?
-- De upptäckas icke! Därför har man chefernas årsberättelser att allting
är som det skall vara! Därför har man tidningar som säga att svenska
ämbetsmannakåren är den bästa i Europa, därför har man festtalen som säga
att den svenske ämbetsmannen är ett mönster av samvetsgrannhet, och
därför har man Nordstjärnan som nian får när man varit befordrad i tio år
och icke blivit beslagen.
Min son! Din farfar var hökare, jag fick aldrig Nordstjärnan; låt oss
återgå till vår bestämmelse; vi äro icke födda till jarlar, låt oss
fortfara att vara trälar och vara lyckliga; snart kommer nog trälarnes
tid och då är kanske gott att icke vara jarl.
* * * * *
Om människorna av somliga indelas i civila och militära, så indelas
återigen militärerna i löjtnanter och icke-löjtnanter. Det finns intet
streck på hela den sociala skalan som är så oöverstigligt som det mellan
underofficeren och löjtnanten. En skomakares son kan bli professor, en
bonde minister, en löjtnant biskop, men en underofficer blir löjtnant
först då han vid gravens rand lämnat tjänsten och givit skriftlig
förbindelse på att häri aldrig skall begagna uniformen. En soldat kan
befordras -- till korpral, sergeant och fanjunkare, men en underofficer
kan aldrig befordras förrän som sagt i sin dödsstund, och då är det så
dags. En löjtnant kan vara förtrolig med en soldat, men aldrig med en
underofficer. Soldaten har något av grodd i sig, det finns hopp om
utveckling, men en underofficer bär något ödesdigert, oundvikligt,
hämmande i sig och är därför sällan lycklig.
Styckjunkar Lundqvist på Stockholms kanonregemente kände sig aldrig
lycklig. Så länge han var sergeant ägde han ännu hoppet att bli
styckjunkare och var tämligen nöjd med sin lott; men när han utbytte
sergeantens gullackerade cartoucherem mot styckjunkarens stickade
yllerem, vilken på avstånd liknade guld, blev halvheten i hans lycka
honom besvärlig. Han kunde i mörkret få en skyldring av en vaktpost, men
vid dagsljus fick han aldrig annat än i armen gevär. Han ville icke umgås
med sergeanter och fick icke umgås med löjtnanter. Han hade ärvt något
pengar och såg med en viss tillfredsställelse de magra löjtnanternas
bekymmerfulla ansikten under det hans egen hydda antog storartade mått.
Men han hade en son, en enda, och han hade redan vid dennes födelse
bestämt honom till att fullfölja sin hämmade utveckling; han skulle
spränga slagbommen, sätta över graven och inträda i de utvaldes skara,
förädla rasen och giva ära åt namnet. Denna tanke, som även delades av
modern och systern, gav hans liv en något ljusare färg; ty själviskheten
är icke uteslutande riktad på individens väl utan på släktets och har
därför något berättigat i sig.
Men fadern hade även iakttagit att mänskorna indelas i studenter och
icke-studenter. Han hade sett huru det fanns något som själva
löjtnanterna undveko att komma för nära, det var studentmössan. Han
beslöt alltså att sonen först skulle bli student och sedan löjtnant.
Sonen var en allvarsam och tänkande yngling, som snart genomskådade hela
det sociala bedrägeriet med kasterna och intogs tidigt av ett djupt
förakt för det militära yrket. Han såg mycket hyggligt folk bland dem
och när de voro civila kunde han lida dem väl, men så snart de fingo
uniformen på sig voro de ej sig lika. När han tagit studentexamen och
vistats en termin i Uppsala gav han, ehuru efter långt motstånd, vika för
föräldrarnes samfällta böner att gå in vid Karlberg.
Vid gymnasium hade en viss jämlikhet och frihet varit rådande, ja, i
sådan grad att verkliga vänskapsförbindelser mellan rike mannens och
Lazari son kunnat uppstå. I Uppsala hade han smakat friheten i högre
grad, känt sig som medborgare och gjort några erfarenheter som påskyndade
manbarhetens inträdande. På Karlberg frågades först: Vad heter han? och
sedan: Vad är hans far? Svaren på dessa frågor voro nycklarne till
livet.
Efter att vara väl inskriven, klipptes hans långa vackra hår, och han
ifördes fångdräkten. Det smärtade honom djupt att lägga av studentmössan,
vilken varit honom ett fribrev från skolfängelset och satt honom utom de
omyndiges krets. Kränkt i sitt innersta av detta våld på sin person och
skamsen över sitt snöpliga utseende inträdde han i klassen, ledsagad av
en officer som släppte honom med ett grin vid dörren, oaktat Lundqvist
bett honom presentera sig för kamraterna. En besynnerlig samling av
pojkar, alla lika klädda, med glåmiga ögon och finniga hakor, mottogo
honom här med fräcka ögonkast.
Den längste och fräckaste gick fram till honom, ställde sig bredbent och
frågade:
-- Vad heter du?
-- Jag heter Lundqvist.
-- Fy fan! svarade den längste och svaret hälsades med bifallsskratt.
Uppmuntrad härav fortfor han:
-- Vad är din far?
Lundqvist, som nu först erinrade sig det oförskämda i att en student
kallades du, utom själva frågornas närgångenhet och frånvaron av
presentation, flammade nu upp och svarade:
-- Med vem har jag den äran att tala?
En örfil blev svaret och frågan upprepades:
-- Vad är din far?
-- Det rör dig inte, din lymmel, svarade Lundqvist och föll ur rollen.
Den långe spottade honom i ansiktet, vilket måtte ha varit någon
militärisk signal till anfall, ty i ett var Lundqvist omringad.
-- Vet ni inte att jag är student, man slår inte en fri student! Jag är
akademisk medborgare! ropade han, men låg snart genompryglad på ett bord
av femtio icke-studenter.
Han kände sig såsom tillbakavräkt från en höjd, som han med möda
bestigit, och hans lidanden under den treåriga fängelsetiden har han
aldrig haft mod att upprepa, knappast för sig själv.
Han kände sig som en opersonlig liten del i en maskin. Hans borgerliga
namn upphävdes och han blev ett nummer i en samling. Allting var så
omänskligt. Befallningar och meddelanden skedde mest med trumslag,
ihåliga, döda, oartikulerade ljud. De evigt återkommande kommandoorden
tycktes komma från en maskin och gjorde genom vanan hans hjärnverksamhet
överflödig. Att äta, stiga upp, gå och lägga sig, exercera, göra bön,
allt gjordes till sist som av sig själv av hans muskler. Bland det
värsta var för honom att stiga fram och läsa böner i gudars namn, vilka
häri upphört att dyrka. Sina lediga stunder tillbragte han på Solna
kyrkogård, där han studerade sina nya filosofer, vilka öppnade för honom
förgårdar till ett nytt andligt liv i frihet.
Han avlade en vacker utgångsexamen. Då han skulle välja regemente
uppstod, i anledning av svaren på de två livsfrågorna: Vad heter herrn?
och: Vad är herrns far, nya svårigheter. Guvernören anbefallde Jämtlands
fältjägare eller Västmanlands regemente såsom havande den bästa »turen»
(det vill säga voro längst avlägsna från huvudstaden och från Karlberg),
men Lundqvist hade underkastat sig de tre fängelseåren endast och
allenast för att komma in på Svea artilleri, och han stod fast. Detta
regementes officerskår tillfrågades, om den ville mottaga den nye
officeren. Sedan de två livsfrågorna ånyo blivit framställda blev han med
en rösts övervikt mottagen. Denna röst skall ha tillhört en
regementsofficer, som känt gossen och hans far från barndomen och lärt
värdera båda.
Faderns glädje var gränslös, när han kom in i vaktrummet om morgnarne och
fick stanna vid dörren samt tilltala sin son med namnet löjtnanten, och
sonen inför truppen ropade upp styckjunkar Lundqvist. Men sonens glädje
var icke oblandad. Kamraterna måste upptaga honom ibland sig därför att
regementsofficerarne mottagit honom, men de umgingos aldrig med honom,
knappast de dagar då han fick skriva på borgen eller låna ut kontant, ty
det fick han ordentligt. Att kunna förlåta honom en sådan taktlöshet, som
att ha gått in på det regemente, där fadern var underofficer, det kunde
de aldrig.
Snart insåg han det falska i sin ställning till livet och sin person. Han
ägnade sin verksamhet åt något som icke var en verksamhet. Han och hans
trupp hade lärt sig på två dagar att stoppa in en patron, rikta och fyra
av en kanon. Vad mer? Varför skulle de fortsätta att i åratal lära
varandra vad de redan kunde? Det var ju ett gyckelspel; hans livsuppgift
var ju bara att ladda, rikta och fyra av en kanon! Var det någon
uppgift.
Men så kom ett nytt uppslag. För att kunna bli befordrad måste han i tre
år på Marieberg lära att på ett vetenskapligt sätt ladda, rikta och fyra
av en kanon, som han redan kunde på ett ovetenskapligt, det vill säga,
mycket enklare sätt. Vad ville detta betyda? Han började till
inträdesexamen att rita av en kanon med alla dess delar, framlänges och
baklänges. Som en kanon består av ett rör, som är öppet i ena och slutet
i andra ändan, så blevo ritningarne bra enformiga och detta sätt att göra
vetenskap äcklade honom.
Emellertid dog fadern och uppmanade i sin dödsstund sonen att bliva
regementsofficer, så skulle de med glädje mötas i himlen.
Men nu, när sonen fick hand om den lilla förmögenheten, och faderns
dagliga närvaro icke lade de sonliga plikterna så öppet för honom,
fattades han av starka tvivel om han verkligen uppfyllde sin bestämmelse
att förädla rasen Lundqvist, och fullfölja en hämmad utveckling. Han
kände ju själv att hans personlighet gick tillbaka, och det var bestämt
icke någon utveckling att få flera stjärnor på kragen, bli befordrad, få
löneförhöjning och pension. Hans själ slets sönder under dessa tvivel och
han sökte upp gamla kamrater, som icke voro militärer: unga litteratörer
utan svarta hattar, unga artister, som icke åto middag, och unga
ämbetsmän, som förädlade rasen; och han trivdes med dem och kände sig som
människa. Men snart skulle han erfara att han icke var en enskild person,
utan att han med liv och själ var såld till en korporation, en klubb,
vars livré han bar och som han icke fick fläcka.
Resultatet blev en kallelse till majoren, där ett förberedande förhör
anställdes.
-- Löjtnanten umgås med sluskar?
-- Nej!
-- Man påstår så?
-- Det ljuger man!
-- Löjtnanten har två dygns arrest. Vad är det för folk han umgås med?
-- Det är unga artister och litteratörer.
-- Vad heta de? Känner jag deras namn?
-- Nej, det tror jag inte!
-- Nå, se där; en artist, som icke har något namn, är en slusk!
-- Jag trodde jag fick välja mitt umgänge själv.
-- Fem dygns arrest! Nej, det får inte löjtnanten! Man har skyldigheter
mot den uniform man bär! Varför umgås icke löjtnanten med sina kamrater?
Det kunde han icke svara nu på och icke heller efter att ha hållit sig
inne i fem dygn.
Han fortsatte det gamla umgänget; föraktade att avrita seldon och
hästskor, förstörde sina pengar, sin mors pengar och sin systers pengar.
Stämdes för en borgen, blev uppmanad att söka avsked. Men då roade det
honom att tredskas. Man vågade icke ge honom avsked, ty man ville icke
skämma ut officerskåren.
När han ledsnat på detta upptåg reste han till Paris. Man skrev till
honom och bönföll att han skulle vara så nådig och begära avsked; man
kunde ställa honom för krigsrätt, emedan han övergivit sin fana, men man
ville icke skämma ut officerskåren. Nej, detta var hans hämnd mot denna
kår, som icke ville upptaga honom, oaktat han var den skickligaste och
mest förtjänte.
Resande landsmän berätta att de på den avlägsna Rue Monceau i quartier
Latin funnit ett levande skelett i en säng. Saknande gångkläder hade han
tillbragt ett halvt år i denna säng, studerande Darwins lära om arternas
härledning och utvecklingsteorien, och hade efter anställd jämförelse
mellan sig och sin starka fader kommit till det resultat, att han hade
urartat genom uppfostran, och genom densamma blivit urståndsatt att
fortsätta kampen för tillvaron.
Landsmännens mera populära förklaring, att han var ett offer för
högfärden, sin släkts och sina kamraters, vann mera anslutning.


Våra entreprenörer.

I små samhällen och hos utlevade nationer, vilka förlorat
företagsamhetens gåva, uppstår lätt ett missförhållande, som är noga
bekant under namnet entreprenadsystemet; det behöves blott att en herre
med något litet relationer stiger fram, »viker av» en stol och säger: det
är min, hans vänner instämma genast och säga: det är hans, och det är
hans på livstid. Ve den som vågar titta åt den stolen.
I Sverige, som nu faktiskt är ett litet samhälle, har detta
missförhållande varit beständigt, och just genom detsamma har den odygd,
vilken eljest är gemensam för hela mänskligheten, avunden, råkat att
synas mer hos svensken än hos andra (efter vad man påstått).
Emellertid!
Efter Argus-Johansson, vilken som bekant övertog Sverige strax efter
1809, hade riket legat för fäfot i några och tjugu år, då Gregorius
Ballhorn hade hunnit födas och växa upp till yngling.
Äldre stockholmare minnas nog en besynnerlig tingest, som tecknade sig
över Skinnarviksbergens bryn och som var synlig från alla Norrmalms
gränder som öppna en utsikt åt Mälaren; det var en kvarn med sex vingar,
vilken bar namnet av gagnet och kallades benmjölskvarn. Vid foten av
denna tingest, på höjden av Södermalm föddes Gregorius Ballhorn. Detta
kunde nu vara ganska likgiltigt, då det rör en sådan utmärkt person som
Ballhorn, men vi veta av den nyare filosofien, huru stort inflytande
barndomens intryck kunna utöva på en blivande stor man. I det lilla
samhället på Skinnarviksbergen bestämdes Gregorius tidigt att av fem
bröder läggas på till familjeärans uppehållande och rasens förädling. De
fem bröderna blevo mjölnardrängar, men Gregorius fick gå i skola. Tre
omständigheter, till utseendet obetydliga, gåvo nu sin riktning åt det
unga sinnet. Genom att umgås med mjölnardrängar, som icke visste att
mensa betyder bord, lärde sig Gregorius snart att behandla alla människor
som mjölnardrängar, helst dessa hans anförvanter med aldrig svikande
vördnad och beundran sågo upp till honom, som skulle förbättra deras
stackars ras.
Genom att dagligen hava för ögonen skådespelet av huru sådana bortkastade
ting som gamla urkokta ben kunde leda till nytta och föda en familj med
sex pojkar, fördes den unges tankar tidigt in på en stråt, som genom sin
ensidighet skulle bringa mannen in i stupiditetens avgrunder. Han fann
nämligen snart att allt som var bortkastat ägde värde och därifrån var
han snart inne på att det bortkastade var det bästa. Man borde således
samla allt bortkastat och därmed var samlaren född. Gregorius travade
omkring i alla tobaksland i Mariatrakten och samlade porslinsbitar; som
de mest voro olika varandra, uppstod verkligen snart en samling. Hade en
skärva legat över två år i jorden så att glasyren angripits, då var det
ett mycket gammalt porslin. Varför skulle det vara mycket gammalt? Jo,
för att få större värde för ägaren. Härmed var han inne på
antikvitetsvurmeriet. Bröderna, som icke ville anse dessa porslinsbitar
med vederbörlig aktning, blevo behandlade med vanvördnad. En yngre bror,
vars samlingslusta härav väcktes, tog sig för att samla sardinlådor,
vilka som bekant förekomma i alla tobaksland, men denna samling vann icke
broderns bifall, lika litet som då han senare samlade ostronskal och
tyglappar.
En tredje biomständighet, som skulle bli olycksbringande för Gregorius,
var den höga synpunkt varifrån han vandes att se ner på samhället; när
han nämligen stod på kvarnbacken såg han alltid Stockholm under sina
fötter och Stockholm det var naturligtvis hela Sverige för honom. Det var
under sådana höga vyers inflytande den tanken föddes hos honom att han
skulle bli Argus-Johanssons efterträdare och överta gamla Sverige. Han
såg det ju dagligen ligga vid sina fötter och liksom blicka bedjande upp
till honom: tag upp mig.
Vi göra nu ett språng över utvecklingens mindre betydelsefulla skeden och
kasta oss genast in i Uppsala. Med Gregorius' invanda höga vyer från
kvarnbacken, måste han genast betrakta Uppsala som en småstadshåla och
studenterna som mjölnardrängar. Därigenom vann han snart en aktad
ställning i studentkåren och erhöll i Estetiska föreningen uppmaning att
hålla föredrag. Gregorius är idealist, behöva vi anmärka det, och som
sådan är han naturligtvis beundrare av alla Sveriges idealistiska kungar,
och således mest Carl XII. Han beslutar sålunda att hålla ett föredrag om
Carl XII, men för att avvinna honom ett nytt intresse och erinrande sig
benmjölskvarnen, tar han ett sådant ben som icke förr varit malt på. Carl
XII som filosof, matematiker, nationalekonom, artilleriofficer, det var
gammalt, nej, Carl XII som estetiker, det var nytt. Saken var den, att
Carl en gång under vistelsen i Lund blev angripen av en magåkomma och av
misstag råkade springa in på en föreläsningssal. Olyckan ville att
professorn läste estetik. Carl, som icke ville somna offentligt, tog upp
sin kniv och karvade i bordet precis som andra akademiska medborgare.
Föreläsningen rörde borghesiska fäktarn. Carl som icke kände borghesiska
fäktarn, hörde icke på, utan skar ut ett par ridstövlar i bordet. Efter
föreläsningens slut kom professorn fram till kungen och ville tala
estetik, men denne sparkade honom i ändan på sitt vanliga rättframma
sätt, vilket tillvann honom alla studenternas hjärtan. Kungen blev också
genast vald till hedersledamot av Estetiska föreningen och bordet
införlivades med konstmuseum i Lund.
Nu gällde det att få något ut av allt detta, och det fick Ballhorn genom
att göra utdrag ur Estetiska föreningens matrikel där kungens namn stod,
och med det namnet kunde man köra långt. Sedan fanns ett brev ibland Carl
XII:s utgivna brev, där Carl anhåller att ögonblickligen få ritningar
till en kasern. Aha! Han förstod arkitektur! Avhandlingen, som
beledsagades av ett faksimile av stövlarne, ådagalade fullständigt att
Carl XII icke, »såsom man hittills inbillat sig», var uteslutande
officer, utan att han var en mycket framstående estetiker, och särskilt
intresserade sig för arkitekturen, brukade (!) bevista föreläsningarne i
Lund och var en tecknare av första rangen som med något mera utbildning
kunnat få en hög plats i vår »tyvärr oskrivna» konsthistoria. Efter denna
framgång var det som Ballhorn utvecklade sin benmjölnarverksamhet i stor
skala. Han släpade fram ur klädstånd och vindar gamla papperslappar, som
det var skrivet på. Här kommo nu intrycken från tobakslanden fram och
skapade en sats som icke kunde utsägas utan att röja sin dumhet, men väl
tillämpas. Allt som var skrivet på vers i förra århundradet var poesi;
icke medelmåttig poesi, utan den allra härligaste poesi och just därför
var glömd, men som nu skulle ges ut och de glömdes namn inskrivas i
litteraturhistorien. Ballhorn fick statsanslag att utgiva Sveriges
klassiska författare.
De eländigaste rimmare, som aldrig drömt om äran att bli tryckta, grävdes
nu upp och i den nya upplagan av skolornas litteraturhistoria infördes en
hop glada eller melankoliska bruksbokhållare och prästgårdsmamseller som
haft den lyckan att skriva vers för hundra år sen och -- glömmen icke det
-- haft den äran att upptäckas av Gregorius Ballhorn. Denna senare
omständighet synes hava varit den viktigaste, ty i litteraturhistorien
stod nu »utgiven av Gregorius Ballhorn» på varenda sida. Men att denna
sista omständighet, nämligen att Ballhorn upptäckt dem, var av den
största vikt för de »fossila» författarne, framgick alldeles tydligt, då
en hel kista med vers från förra århundradet hittats på en herrgårdsvind
och underställdes Ballhorns granskning, varvid denne fann dem allesammans
värdelösa. (Nu måste vi för de mindre bokkunnige upplysa om meningen med
de två stora orden. Upptäcka är lika med: låna ur ett bibliotek, och
utgiva lika med: läsa korrektur på.)
Ballhorn hade övertagit svenska litteraturen på entreprenad. Hädanefter
voro alla upptäckter som för all framtid kommo att göras av andra än
Ballhorn förklarade värdelösa!
När nu dessa oskyldiga poeter gått till odödligheten genom Gregorius
Ballhorn, och inga fler fingo upptäckas, tyckte Gregorius att
litteraturen var en honom tillerkänd och numera omistlig erövring. Nya
oupptäckta länder vinkade i fjärran och benmjölsintrycken verkade
mäktigt. Ballhorn hade snart gjort en ny upptäckt som genom sin skenbara
orimlighet skulle slå världen med häpnad: »Det var icke i böckerna vi
skulle läsa människans historia, ty språket var som bekant tillkommet för
att dölja människans tankar, nej, det var utanpå dessa böcker, där den på
naturens omedvetna ståndpunkt sig befinnande konstarbetaren oreflekterat
tryckt tidevarvets stämpel i för den andligt skumögde, visserligen
oläsliga, men för den seende, så vältaliga hieroglyfer. Bokbinderiets
historia är mänsklighetens -- in nuce (i en nöt)». Denna djärva hypotes
som skulle hava behandlats med löje om den kommit från någon annan än
Ballhorn, mottogs med jubel, och snart lästes inga häftade böcker i den
lärda världen; man bara samlade bundna och dem läste man icke längre,
utan man betraktade deras pärmar genom loupe. Man såg i pergamentbanden
(icke det skinntorra, utan) det högre djurlivets varmblodiga omhölje, på
vilket människohanden (mässingsstämpeln) tryckt sina fotspår (!) under
vandringen genom odlingens nio världar, under det pappbanden med det
lägre växtlivets vävnader icke kunde giva samma levande uttryck.
Man förvånades över sådana härliga upptäckter såsom att band från
renässansens tidevarv voro prydda med renässansornament och band från
rokokon i rokokoornament. Nu behövde man icke längre råka i tvivel om en
boks ålder, ty nu hade den nya vetenskapen skingrat allt mörker. Förut
hade man nämligen måst slå upp boken och läsa på tryckåret, nu behövde
man bara se på pärmarna. Gregorius Ballhorn hade nu faktiskt övertagit
Svenska Bokbinderiets historia -- på entreprenad, och han fann snart
formeln för denna sin verksamhet: »Svenska Folkets historia är dess
bokbindares».
Men från ljusare rymder kom snart på susande vingar en och annan liten
fågel och viskade i Ballhorns öra om andra jaktmarker, dem ingen svensk
ännu vågat avdriva. Att Ballhorn var idealist hava vi ovan förklarat
onödigt att anmärka; med sin idealistiska riktning förenade han en stor
kärlek för det liderliga, ty sådana motsägelser kunna vi råka på i det
outrannsakliga människohjärtat. Men han hade en viss urskillning
härvidlag. Allt som rörde könsförhållanden och var skrivet före år 1850,
det var humor; men med smuts (som idealist älskade han ordet smuts)
menade han alla angrepp (efter 1850) på konungar, drottningar,
serafimerriddare, generaldirektörer, kommendörer, litteraturhistorici och
samlare. Nu beslöt Ballhorn att visa svenskarne vilka dolda skatter av
humor de ägde, och han anställde en djupgrävning i gamla visor tryckta i
år, hämtade ur minnet alla oanständiga historier han hört på krogar och i
idealistkotteriet, plockade ut otryckta bitar ur klassiska författare,
utgav dessa under den humoristiska titeln: »Geranier plockade vid
Parnassens fot». Som det mesta var vers, mottogs det av idealisterna med
uppräckta händer, men justitiekansleren som var en arg realist, det vill
säga lät saken gälla för vad den var, konfiskerade upplagan, som sedan
blev en stående raritet på de bättre bokauktionerna. Som justitiekanslern
var kommendör, vågade icke idealisterna göra larm, utan saken nedtystades
genom några andra kommendörers bemedling. Ballhorn hade emellertid
övertagit Sveriges humoristiska litteratur, och senare försök, ehuru i en
bättre riktning, hava av honom blivit hänsynslöst förföljda.
Nu hade tjugufem år förflutit. Hela nationen hade väntat på Ballhorns
Svenska konsthistoria, som »ännu tyvärr var oskriven». Ingen hade vågat
offentliggöra sina anteckningar eller samlingar; professorerna i
konsthistorien hade icke vågat tänka på något sådant så länge Ballhorns
Svenska konsthistoria bebådades en gång om året. En gång anmäldes till
och med och recenserades den outgivna konsthistorien i ett litterärt
Påskblad, där Ballhorn var avritad under rubriken »Det unga Sverige»,
vilket av många togs som ett grovt skämt, fastän det var det oskyldigaste
allvar. Emellertid skulle berget till att föda; det födde en liten bok om
hundra sidor, vilken oläst anmäldes dagen före utkomsten i alla
idealisttidningar; en lucka i svenska litteraturen var fylld, Ballhorns
konsthistoria var utkommen. Man köpte och skar upp. Läste titeln: »Allmän