David Ramms arv - 06

de säger att jag skall dö, jag börjar också tyna av och jag är verkligen
så ensam! Ansiktet drogs ihop som om han känt någon fysisk smärta i
huvudet. -- Det kanske är snart slut med det ursinniga, sköna, smutsiga
livet. Han gjorde en snabb rörelse som om han ämnat flytta sig från
elden men sjönk trött tillbaka igen.
Nu när han satt och talade med sin egendomligt kalla, men ändå brännande
röst slog det David att umgänget med denne man för varje gång tyngde ned
honom, gjorde livet omöjligare, lade mera ved på den förtärande
ångestbrasa som brann i honom. Han blev mer sönderriven i stället för
att lära sig förnuft av Hartman. Aldrig hade han gått ifrån denne utan
en känsla av alltings bottenlöshet. Hade Hartman ej någon andakt inför
naturens skönhet? Han talade aldrig med hänförelse om våren, och när
David försökte ge honom en föreställning om vildmarkens berusande vår
i de avlägsna dalarna vid Rousannas åsar, om den stora blommande
ljungheden vid Tervalax och de tusen rödrandiga humlorna där, då satt
Hartman bara och nickade stelt. Var vildmarken för denna människa ett
främmande ting, vars drag hade stenåldersmoderns, den vilda kvinnans
grovhet? Eller såg han in i en långt skönare vår -- lyssnade han till
årslag och sång från “Adrias’ gondolier“ -- såg han in i en vildmarksvår
med långt skönare blommor, kanske direkt in i paradiset? Stirrade han
med sina brännande ögon på någon brinnande rosenbuske i närheten av den
Outsägliges tron?
Men sedan de druckit ganska mycket vin blev Hartman återigen glad.
-- Men du, kära du, hur bråkar du med själen nu för tiden? Har han
civiliserats? Eller är han fortfarande lika obändig? Jag tror man håller
på att bli gammal.
-- Jag funderade på att bli en kristen -- --
-- Ja ja ja, det är den gamla sjukan, det har du visst hållit på med
lika länge som jag, men vi orkar inte ta steget. Vi är för sjuka och
bräckliga för att tåla denna värld, nöjena har vi sugit ut, och vart ska
vi sen ta vägen? Ingen kärlek mer -- bara passioner, ingen tro mer, bara
förakt! Det är förfärligt när Gud talar, men när han tiger är han värre.
Man ville gå och löga sin själ nånstans, Luther var en bra mycket
dummare inrättning än skärselden. Att ge sig till att ta bort räddningen
från synden och helvetet men sen lämna bägge kvar åt oss!
-- Det är ju nästan omöjligt att leva! utbrast David. Och Hartmans röst
kom som ett eko:
-- Alldeles omöjligt att leva! och så blev det så tyst i rummet att de
kunde höra sina hjärtan slå.
-- Ibland tar jag det gladare, fortsatte Hartman med skälvande röst,
i det han drack ur resten av sitt glas. Då tycker jag det enda jag
behöver är en revolver, en grammofon som spelar en slagdänga medan jag
siktar mot tinningen -- -- vi har många fel, vi är för fördärvade för
frälsningsarmen, annars vore vi bäst placerade där. Botgörare och
lastbara kräk -- ena dagen bönhuset, andra hos -- ja den eller den frun
eller horan eller -- erotomaner hela högen, degenererade as, som sjunger
botpsalmer vid tjugo år. Strindberg var liksom signalen. Det är
märkvärdigt så västerländsk han var i alla fall, i fråga om sin tro. Och
i fråga om kvinnorna hade han ingen förmåga att bli tränad på dem och
skratta åt dem. Han tog dem på allvar -- dom skar alltid som knivar i
hans hjärtekött -- och å, så han skrek! Såna är vi. Livsviljan negera vi
med prat, mystik talar vi om med en min som om det gällde Rehnströms
akvavit -- men vi orkar inte ens sluta upp att röka! Såna asketer är vi
-- dumheter!
Du får inte tycka illa vara att jag är talträngd, du ska få mera vin,
du ska få säja litet ibland, sedan, hör du, men just i kväll är jag så
laddad -- om du bara hör på --
Han hade piggat upp sig till den grad att han nu stod på golvet och
nästan skrattade. -- Skål! Hur var det nu jag menade -- i alla fall,
roliga är vi, fast vi tar oss själva alldeles förbannat allvarligt, och
det skulle vi inte göra. Vi har en liten tillflykt i galghumorn, ser du,
den är liksom själva kännetecknet på västerlänningens hjälplöshet. Får
vi inte skoja bort döden, så ligger vi nere. Tänk om jag skulle göra mig
en riskoja och leka Kiplings Purun Bhagat i sommar! Sätta ut en skål
utanför riskojan -- i Haga kunde den stå -- som snälla löjtnanter och
grosshandelsdöttrar finge lägga mat i åt den stackars Hartman som samlar
visdom och blir Brahma! Ha ha, är det inte roligt, men jag skulle inte
få någon mat alls, jag skulle svälta ihjäl, eller när jag späkt min
kropp länge skulle dom sätta mäj i cell.
-- Ja, vad ska man egentligen göra med själen, ropade han plötsligt
häftigt. Jag diskuterar inte med folk som förnekar själen, jag avfärdar
dem som andlig ohyra, löss! Nu är jag visst full. Jag spottar på alla
som diskuterar! Har du läst Kant? fortfor han saktare, ja visst, hur dum
jag är -- visst har du läst Kant -- --
David hade ej läst en rad av Kant, men han teg, log för sig själv och
serverade sig själv mera vin. Han kände sig ofantligt vis och
observerande gent emot Hartman nu, tack vare vinet.
-- Kant, ser du, han gick och lagade upp den gamla gärdesgården kring
förnuftet så att de snälla fåren fick reda på att dom var instängda. Det
var meningen att det skulle motverka högfärd och dumhet, men den vart
bara värre av det, alla som inte begrep vad det var fråga om lärde sig
honom utantill och sitter nu och förhör andra på det -- såna som ska
leva på det. Sen så kom den store sanningssökaren Schopenhauer och
tittade och vart förbannad för han inte hittade utgången, och till sist
bröt han opp ett hål i stängslet. Därutanför ville han vara. Men
tackorna bara bräkte åt honom, de tordes inte gå ut för dom trodde att
det möjligen inte fanns nånting alls utanför. Och si nånting skulle det
vara! Födoämnen letar dom över allt. Läsarna har hittat en genväg ut ur
förnuftet: dom hoppar bums över stängslet och dom andra går därinne och
en del av dem blir vansinniga av fasa, en del bara äter och äter.
Hartman teg länge, rökande sakta och betänksamt.
Plötsligt bröt David tystnaden.
-- Jag har blivit kär i Ziri, sade han hastigt. Och jag har talat om det
för henne och hon -- hon älskar mig troligtvis inte.
-- Såå, du är rask i vändningarna, du. Jag tycker mig se hur du såg ut
när hon fick höra det där. Skönt att ha något att slåss för. Du släpper
väl henne inte? Så länge du ännu ej vunnit henne är det ju alltid något
att kämpa för. Skatta dig lycklig, du, att hon gör litet motstånd.
Begriper du inte sånt? Men varför ska jag lägga mig i det där, låt oss
tala om annat, det där reder du nog upp själv. Och gör du det inte, så
gör hon det, du kan bara vänta. Egentligen -- varför talade du om det?
Tänker du gifta dig med henne, få henne skild, menar jag? Om jag skulle
gifta mig skulle jag bedja så här: Käre himmelske Gud fader, jag skall
hålla alla din kyrkas bud, men jag ber att få tillgift för att jag
alltid ljuger för min hustru. Så skulle jag be. Tala aldrig sanning till
en Ziri -- du fördärvar henne, öppna aldrig ditt hjärta för henne -- hon
begriper bara en sak: att du haft att göra med kärlek förr än med henne.
Alla förklarande orsaker och psykologiska motiv ger hon fan!
Å ni släktlösa, hemlösa litteraturluffare, vad ni har det bra! utbrast
han plötsligt. Men hör du, låt oss få haschisch än en gång.
Han steg upp och började laborera med en glasmonter.
-- Men vi ska låna Lisas gitarr och spela på. Lisa! ropade han, får vi
låna gitarren?
Hon bar in den, en gammal sprucken tingest med spröd, klirrande ton. Och
så småningom stämde David den och hans ännu rätt goda röst fyllde det
lilla rummet:
Och konungen han bodde i en borg av ädel sten,
han bodde där med vänner och med fränder.
En natt han vaknade i svett, han fann han var allen,
som aspens löv då darrade hans händer.
Och högt han ropade på ljus och på sin bästa vän
men ingen ingen svarade i mörka kammaren.
-- Det är så, ropade Hartman i det de sväljde var sin liten vit kapsel,
fortsätt, kommer då ingen till konungen i mörka natten? Låt oss dricka
också, nu lever jag igen!
Då steg ur tunga mörkret till sängens purpur fram
en prins med törnekrona och sår i sina händer.
Hans rivna mantel grånade av långa vägars damm.
Han sade: jag vill föra dig till glädjens fjärran stränder.
Gå bort, jag känner icke dig! då ropar konungen,
och ekot svarade: Gå bort! i mörka kammaren.
Man ropade: gick konungen till andra sköna land,
att bära där en krona i ovansklig makt och fred?
Ej röcks han bort att bota synd, av dödens stränga hand?
Säg for hans själ med kroppen i den svala graven ned?
Och hela folket ropade: vart gick väl konungen,
och ingen ingen svarade i mörka kammaren!
-- Jag kan slå vad om att David diktat den visan enkom för att reta Saul
för att han ingenting vet om döden, sade Hartman. Det var en vansinnig
idé att sjunga nu -- tål det inte! För övrigt kanske jag redan är
vansinnig -- --
-- På dårhus kanhända vi kommer, skrattade David. Men nästan alla dårar
är roliga. Jag kände en mjölnare Ekberg på B. hospital. Han sitter dag
ut och dag in och skriver sitt namn på en griffeltavla, beundrar det
och stryker ut det och skriver nytt igen, för varje gång säger han med
stigande hänförelse till sig själv: Du Ekberg, du Ekberg, en sån stilig,
fin, bildad kar du ä! Du kan skriva å du kan räkna å du kan skriva ditt
namn så fint, så fint! Ack du Ekberg, du Ekberg! Och så har dom en
gammal dödgrävare, som varje dag drar av sig stövlarna utanför
celldörren, kysser vardera stövelklacken, håller ut bägge stövlarna på
rak arm och säger med hög röst: Tiden tar -- Karlskrona å Boston --
Gud bevare kungen och fäderneslandet! Han tror inte att prästen kan
jordfästa någon om han, galningen, inte först hinner spotta tre gånger
i en knut för den döde.
Alltmera dimmiga och virriga satt de till långt in på natten och bara
berättade om dårar. De fann dem allt roligare. Och de nickade till
varandra och skrattade.
Det fanns en dåre i U. som bara höll på att bygga små palats av sin egen
träck, han gjorde sedan små kulor av den och gick omkring och siktade
och sköt på palatsen, alltid glad. Och de nickade igen till varandra och
skrattade och sade:
-- Tänk när vi blir såna!
Men plötsligt lade sig en liten töcknig dimma över Davids ögon. Han slöt
dem och tyckte han såg ändå, men allt var så ljust och tilltalande,
ibland så strängt gråblått och så fjärran. Han log, han visste att han
var i porten till haschischland. Och vinet gjorde honom sömnig. Han satt
plötsligt och skrattade åt Hartman.
-- Jag skall strax gå till Ziri, utbrast han, jag skall, du får ursäkta
mig -- --
-- Dåre -- nej, stanna, vad tänker du på! Det är ju mitt i natten!
Men David sprang redan ut på gatan, utan att bry sig om vännens
varningar. Den kyliga luften därute eggade honom -- och dock fanns det
en svag röst inom honom som sade att han borde akta sig för att göra en
dumhet. Han beslöt att inte alls bry sig om Ziri i kväll, han skulle gå
hem och lägga sig. Det var verkligen “mitt i natten“.
När han kom upp fann han Terje ensam, sittande i sängen och stirrande på
honom som om han varit rädd. Men han satt endast och begrundade gamla
minnen -- och så var han hungrig och hade inga pengar. David blev genast
så rörd över detta förhållande att han i sitt nuvarande tillstånd kände
lust att gråta. Hastigt plockade han upp fyra tiokronor ur fickan och
lade dem i Terjes hand.
-- Ät gosse, skrek han, du får alltihop, alltihop!
Och han omfamnade den stackars hungrige målaren, klappade honom och
tröstade honom.
-- Ät upp för alltsammans.
Terje tog bara en av tiorna, reste sig, såg noga och prövande på David,
varpå han frågade med låg röst:
-- Säj, tycker du aldrig att ditt huvud sväller och blir så stort att
det inte får plats inne i rummen?
-- Din skojare! Nej, aldrig i världen. Varför frågar du så?
-- Det gör ingenting. Men jag hade en farmor som vart galen, och hon
bar sig åt ungefär som du, men strax innan det bröt ut tyckte hon att
huvudet blev så stort att hon måste gå ut i fria luften för att få plats
med det.
Detta meddelande mottog David med ett så ohejdat gapskratt att Terje i
största förskräckelse skyndade ut med tian i ena handen. -- Sov litet,
sade han i dörren, så kanske det går över.
Han funderade på att lägga sig, han var ganska säker på nu att Ziri inte
menat riktigt allvar. Och medan han rumlade omkring i rummet kom han att
titta på bordet.
Där låg ett brev, het om kinderna röck han det till sig och bröt det och
läste:
Älskade!
Jag ljög, men det var mot min vilja, jag har inte någon ro förrän jag
får säga detta. Hela världen synes mig förtvivlad, jag vet ingen utväg
och ur detta anar jag en förestående olycka. Du får inte resa från
staden utan att ha träffat mig, jag är så olycklig och jag har gråtit
hela natten. Men du är så ung och så sann. Du får aldrig besöka mig i
mitt hem, jag vill träffa dig där du bor. Möt mig på gatan nedanför
trapporna i morgon klockan två, jag sitter i bilen tills du kommer,
när jag får se dig gör jag tecken och du går före och jag följer
efter på avstånd.
Svik mig inte!
Din sorgsna
_Ziri._
Sakta lade han brevet på bordet och satte sig stilla på en stol. En
hemlig fruktan blandades med våldsam glädje. -- Du älskar mig -- du
älskar -- viskade han med tårar i ögonen -- och det -- det börjar nu. Är
det inte härligt? Men det börjar således nu -- vad är det då som börjar
-- vad är det? Jag tager -- min broders -- hustru -- -- och dig är icke
lovligt att taga din broders hustru! Men vad menar jag då -- visst
älskar jag -- hur var det Maupassant låter den gamla damen säja --
jo -- ser du, äktenskapet är en institution till statens bestånd, men
kärleken, den är en instinkt, och den kommer från Gud! Den kommer från
-- jaha, jag bryr mig för övrigt djävulen i Maupassant -- den kommer
från Han. Precis Han är det. Och vi har bara att känna oss som ett spån
på strömmen -- ingen botten under oss -- då lever vi, då lever vi! Å,
älskade, stolta lilla vackra Ziri! Jag skall kyssa din mun -- jag skall
kyssa din mun! Den där munnen som din -- man kysst så många tusen gånger
-- du kanske var lika kär och olycklig innan han fick dig -- du sover i
hans famn och sedan går du hit -- vem rår för att du går hit? Jag, bara
jag.
Å nej, nu får det vara nog, jag reser, jag reser! Men vad gör det nu då
om hon går ur hans famn i min? Om han inte vet det? Ingen vet det. Och
den där _Han_. Gud, han vill det. Och när vi då känner oss som ett spån
på havet, när vi då älskar och bedrar en man, då lever vi alltså i Gud.
Å nej, nu tar jag det för lätt, ändå. Vad är det där som ropar i mig
att jag gör _orätt_ i att låta Ziri gå hit upp? Det är det som sitter
innanför alla skal och aldrig kan bli orent. Jaså, blir du oren av att
älska henne? Det var lögn. Vad är det då, varför kan jag inte vara glad
ens över detta? Varför jublar jag ej, sjunger, skrattar?
Han steg upp och läste brevet ännu en gång. Sedan kysste han det och
gömde det i plånboken -- jag vill, jag älskar, men jag är feg, sade han.
Vad är det jag är rädd för? Mitt onda samvete, ja, jag måtte vara en
liten okunnig fördomsfull stackare, bara. Jag älskar henne, men jag är
rädd för Gud. Alltså tror jag ännu på den där som skrev upp alla mina
barndomssynder i en stor bok, och hade boken på en hylla till domedag,
då tog han ner den och såg efter hur debet och kredit gick ihop.
-- Men kanske, kanske, mumlade han ändå, att det inte är den där guden
i alla fall. Kan det vara möjligt att jag skulle vara lika osäker på om
detta var rätt _även om jag vore alldeles säker_ på att all tillvaro
upphörde i och med döden? Jo då, jag skulle tycka att det hela vore
orätt ändå. Mot -- mot den andre!
Han skrattade. När hedningarna, som icke hava lagen, ändå gör det lagen
bjuder! ropade han. Nu lade han sig på sängen. Men hon skall komma. Jag
ämnar inte leva utan henne, jag kan det inte, hon är redan i hela min
varelse. Vad tjänar det till att bråka om saken då. Dåre, du vet, att du
skall äga henne, du har ägt så många att du vet det. Du vet det. Ha, ha!
Vi ska synda, ty vi kan ej annat. Så länge världen står, kommer de att
göra så, de flesta människor, de allra flesta.
Han fick en idé, han började städa ateljén, fast klockan redan gick på
två. Under det han var sysselsatt med detta kom Terje tillbaka. David
stannade förläget med sitt arbete att sopa golvet.
Då först kom David ihåg den sena timmen, klockan var redan över ett,
och Husfadern skulle nog finna det konstigt att han städade just nu. Men
den gode mannen var tydligen van vid åtskilligt, han klev lugnt över
dammborsten och sophögen, satte sig i sängen, stack ett stycke tobak i
munnen och lade en tidning utbredd framför sig att spotta på.
-- Väntar du främmande? frågade han sömnigt.
Och David fann att han måste röja en del av sin hemlighet, annars var
han inte övertygad om att de fick vara ensamma.
-- Jag väntar en flicka hit i morgon klockan två, svarade han nästan
blygt, en bekant, för resten en anständig -- en anständig familjeflicka
som händelsevis är i stan.
-- Ja, dom är värst dom, sade Husfadern allvarsamt. Emellertid ska jag
varna grabbarna, så kan du ta nyckeln på insidan, så får du vara ostörd.
Det är för resten -- han lade sig ner och tittade stint i taket -- eget
att -- det var klockan två, du sa? -- eget att jag alldeles kommit ifrån
det där -- jag har inte haft ett fruntimmer häruppe på ett helt år, ända
sen den där finskan slutade. Jag är inte sådan, jag -- men vad tusan är
det med däj? Är du sjuk? Har du feber? Du ser ut som ett lik! Du är kär,
förstås. Husfadern vände sina milda ögon mot David och strök sitt bruna
skägg. Det är eget när en är kär. Jag hade en käresta en gång, en enda
gång, det är eget att vara kär. Jag kunde inte äta -- eller rättare, det
gjorde ont när jag sväljde, det satt en klump i halsen jämt och bröstet
kändes hopkramat. Inte sov jag, inte åt jag, men si supa, det kunde jag.
Är det inte eget?
-- Jo mycket. David fraktade undan soporna och ordnade bädden på golvet,
tog av sig rocken och skorna, det var för kallt att klä av sig alldeles,
och släckte lampan.
-- Men om det inte beror på kärlek utan kanske på förkylning, då ska du
koka varmt vatten på spritköket och dricka toddy. Det finns en skvätt
konjak i skåpet, hördes Husfaderns röst genom mörkret. Han nästan låg
och pratade för sig själv. Det är länge sen, sade han stilla, jag var
bara tjugu år, nu är jag tretti. För resten, må hin ta henne! Har du
tänkt på varför jag ligger i den här kupan egentligen? Kommer jag
någonstans, blir det nånting? Ä de nån mening i att leva så här? Han
tycktes vända sig mot väggen. Jag ger även detta fan, sade han, i morgon
ska jag ut i Haga och måla, nu har jag fem dukar hos juden. Tre kronor
på stycket. Ganska billigt, god natt, du galgfågel!
-- God natt! Han drog täcket över huvudet, men sömnen ville inte komma.
En timme låg han och funderade under det han blev allt vaknare. Detta
går ej an, tänkte han. Jag blir galen.
Husfadern snarkade redan. David smög sig sakta upp och fram till skåpet
för att få tag i konjaksflaskan han talat om. Men han stannade häpen
över den plötsliga förändring han tycktes genomgått. Han blev plötsligt
helt omotiverat glad, kände sig uppsluppen. -- Kommer du först nu med
drömlandet, kung Haschisch, skrattade han. Det skymtade som små,
hoppande lågor för synen när han slöt ögonen. Gud vet vad Hartman lagat
ihop, tänkte han, bäst jag kryper ned igen! Han lade sig på rygg och
slöt ögonen. Framför honom stod med ens en liten man av trä, han såg ut
som en japansk husgud. -- Jag heter Tao, sade trämannen, det betyder det
högsta förnuftet, som icke kan fattas med förnuftet.
David satte sig upp. Där var han -- ah, det var bara en liten lermodell
som stod i hörnet, han såg den tydligt i månljuset nu, hur kunde han
-- -- -- nu lade han sig ned igen och stirrade på lermodellen. Han rörde
sig, var det inte den lilla japanska husguden, David handlat till sig i
en lumpbod i New York?
-- Jag är Tao, sade han. Ja visst, välkommen, Tao! Det vanställda
träansiktet grinade, han såg ut som porslin och väggen bakom var
blodröd. Nu kom Tao fram till bädden, han höll en kniv i handen, en
gammal slidkniv med masurskaft. Han hade växt till storleken av en
fullvuxen man. -- Kom med! pep han gällt, jag skall visa dig all
världens härlighet.
Han stannade med David på etthundratjugonde gatan. -- Här var det,
sade Tao, fortfarande med kniven i handen, det är en kvinna här som du
känner. De gick in, det var i samma hus han köpt Tao, en sexton års
flicka stod bakom disken och klinkade på en gråmålad gitarr och sjöng
den gamla “Old Robin Gray“:
Young Jamie loved me veel an’ sought me for his bride --
but saving a crown he’ad naething else beside --
Under tiden dukade Tao te i rummet innanför. Fönstret stod öppet och
tonerna av en orgel strömmade in från huset mitt emot.
-- Mamma är i kapellet, sade flickan, vi måste rymma innan hon kommer,
du ville ju att vi skulle ta nattåget till Brook Cherry i natt och gifta
oss. Vi ska väl äta i palmsalongen, älskade? Men Tao vill inte, akta dig
för Tao!
De gick till tebordet, där Tao satt och läspade en visa till musiken
från orgeln. När David stirrade på honom krympte han ihop och blev allt
mindre. Så släppte han slidkniven, vars skaft blev för grovt för hans
lilla trähand. Ziri! ropade David till flickan, Tao sover igen, Tao är
bara en gud! Då tog Ziri och ställde upp honom på hyllan igen där han
stått innan David köpte honom. -- Men nu får vi skynda oss innan min man
kommer in, sade Ziri, men ännu var hon bara sexton år, tåget går inom
tio minuter, sade hon, men tag mig först! Då bävade David av rädsla, det
skall jag aldrig göra, skrek han. Vi måste packa och resa nu.
Och de packade, å, så mycket de packade. Den ena kappsäcken efter den
andra bars ut, allting i butiken skulle med. Inte ens det minsta skräp
fick bli kvar, det var minnen, sade Ziri. Svetten rann utför Davids
panna, armar och ben värkte men han packade alltjämt med förtvivlans
raseri, det blev aldrig färdigt, det var hela berg av kappsäckar. De
stängde vägen, de låg i staplar på hyllorna, på disken, upp mot taket.
Alltjämt packade de. Orgeln i kapellet vrålade allt högre. Tao stod
ensam på sin hylla och grinade som en djävul -- David stupade kull bland
alla kappsäckarna, hans huvud var så hett och ryggen värkte. Tao gnolade
igen, hans röst var som ett råttpip. Ziri kysste David. -- Nu ger vi oss
i väg, viskade hon. Och de lämnade alltsammans och sprang.
-- Det är en täppa hemma som heter Juskus, efter den finnen som först
bodde där, sade han, han blev mördad och begravd nära tomten. Kring
källargropen växer snår av al och björk, det är min lekplats som barn --
vi flyr dit! skrek han till Ziri. Orgelbruset tystnade, gatan vidgade
sig, skogen började, hand i hand sprang de genom väldiga ödemarker,
gröna skogar, silvervita bäckar och gick på stränderna av smala, mörka
åar.
De satt under väldiga, skuggiga träd och talade om kärleken, den eviga,
icke jordiska kärleken, som är allvarsammare än döden och mäktigare än
Niagara. Han såg in i Ziris ögon, de vidgade sig, han såg på andra sidan
om dem ett land med fruktträd och blänkande hav, hennes ögon blev portar
och genom dem kunde han se paradiset. Så kysste de varandra och sprang
igen. Flämtande stupade de omkull framför den gamla gravhögen vid
Juskus. De somnade i varandras armar. När han vaknade var Ziri
försvunnen. Han låg och stirrade på den gamla gravhögen och såg hur
jorden öppnade sig. En man steg upp ur graven, skakade leran av sig och
stirrade med blinda ögon rakt mot solen som just steg upp röd bakom
Baddobergets svarta åsar. Det var Tao, han liknade en finne och höll
en slidkniv i handen. Men han var klädd i en grå vadmalsjacka,
becksömsstövlar med näversulor och knivbälte med hornknappar. Han
skakade i hela kroppen liksom av raseri, vacklande, raglande försökte
han gå några steg framåt men föll huvudstupa ned i sin grop igen.
Ett skott ekade genom skogen, David reste sig och sprang, han hörde
hundskall och skyndade dit. Hans bäste vän och jaktkamrat, Harry, låg
och blödde ur ett otäckt sår i sidan, han hade skjutit sig själv, han
rev av honom västen och lindade den kring hans kropp som en gördel under
det den döendes stövlar sparkade upp jorden och ljungen runt om och
bröstet hävdes. Hans ansikte blev så skönt i döden, David böjde sig ned
och såg in i ögonen, han såg hur de vidgades, de blev som ett par mörka
portar, genom dem skymtade paradiset. Det var Ziri.
Hand i hand sprang de igen, genom stora aspskogar, vars grenar slog dem
i ansiktet, över brinnande risland där svarta karlar sprang och flåsade
med granruskor i händerna, över hällar så heta att deras fötter brändes,
genom byar, över åsar, kärr och tjärnar, genom städer där mörkhyade
soldater postade i gathörnen och skott smällde. Husen ramlade, taken
rämnade och vräkte sig ut över gatorna, granater fräste på torgen,
vidare, vidare, fortare, fortare! skrek Ziri. Tao har vaknat, Tao kommer
och dödar vår kärlek! På alla sidor om vägen rann blod, jorden skalv och
dånade, mitt i larmet kom ett expresståg körande, det stannade, de steg
in i vagnen, det satte sig i gång, de var räddade, de sjönk ned på en
soffa och höll flämtande varandras händer, hårt, hårt, aldrig skulle de
skiljas mer. Tåget bestod av en enda vagn, så lång, att dess bortre del
försvann i fjärran, och där långt ifrån i dunklet kom konduktören. Han
var liten som en dvärg, han växte när han kom närmare, det var hans
barndomsvän som skjutit sig, han kom ännu närmare och drog sin kniv --
Juskus-Lars. Sakta som en spindel kröp han inpå dem. -- Det är Tao,
skrek Ziri. Orgeln brusade igen, tåget stannade och de steg ur. På
plattformen möttes de av hurrande människor som viftade med stora
kvastar av astrar och azaleor. Ett svart tempel reste sig bland palmer
i fjärran, en skara präster i gula mantlar bildade häck kring Tao och
Ziri, som skulle vigas i Mahamkaras tempel.
David gick ifrån dem och stannade i lumpboden på etthundratjugonde
gatan. Han steg in i rummet, det var tomt, men på en hylla låg Tao, den
lille trämannen, och sov. Han var klädd som en finne, hade hornknappar i
bältet och sov med öppna ögon. Kniven låg bredvid. Han tog kniven, satte
den mot Taos hals och förde den sågande fram och tillbaka. Den gnisslade
mot trähalsen -- Förnuft! skrek han, Tao, vad är du mot kärleken! Han
skar allt djupare tills han höll huvudet i handen och stirrade in i
ögonen, de tycktes allt vackrare, de vidgades, de blev portar och genom
dem kunde han se in i paradiset. Det var Ziris huvud han höll i handen,
men han grät icke och var ej rädd. En lång stund stod han alldeles
stilla och hörde hur orgeln brusade igen. Han höll ej längre det
avskurna huvudet i handen, han höll bara en liten bok, en svart bok,
_Sanningen_ stod det på pärmen. Medan han förgäves höll på att öppna den
försvann hela jorden. Han var bland bländande, höga vita alper, en sky
av stjärnljus flöt ned, och ljuset brusade som en orgel.
-- Lever jag eller är jag död? viskade han och satte sig upp på bädden.
Hans huvud var lätt, befriat, han kände sig föryngrad, liksom renad,
räddad. -- Herre Gud, klockan är ett på dagen, ropade han, om en timme
skall hon vara här!
Han sparkade till lermodellen så att den föll i bitar.
Sedan började han hastigt ordna rummet. Han tyckte att han till
sist fått det mycket vackert, och han sprang nedför trapporna till
blomsterhandeln på hörnet och köpte blommor som han ordnade i en gammal
målad kruka och ställde mitt på det gröna bordet. Till och med solen
tittade in ett tag och hälsade, ute på gården gick någon och sjöng,
tvärs emot i ett fönster drillade en kanariefågel. Bullret från gatan
ljöd skrattande muntert och i trappan hade han mött Martinus, som varit
upp och hämtat något och nickade farväl åt David med ett spjuveraktigt
leende. Husfadern hade lämnat en lapp på bordet att ingen kom tillbaka
före sex. I ateljén rådde en dager av nästan blått, tunt, filtrerat