David Ramms arv - 11

och läste halvhögt:
“Som du älskar, sådan är du. I det du älskar, förvandlas du. Älskar du
jorden, då är du jordisk. Älskar du Gud, då är du gudomlig. När jag
alltså älskar Gud, är jag då Gud? Det säger jag icke, men jag säger eder
vad skriften säger: I ären gudar -- --“
Hur skall det gå till att älska Gud? brusade han plötsligt upp för sig
själv. Jag känner att jag älskar mor och far, och kanske är det något
gudomligt i denna känsla. Varför säger Eckhart icke: du skall älska det
högsta du vet på jorden, eller, du skall känna kärlek till alla lidande,
eller till hela skapelsen? Men nej, det säger han icke, han sätter dit
ett ord i stället som för mig saknar varje betydelse: Gud. Vad vet
Mäster Eckhart om Gud? Ingenting. Vad är det som han kallar Gud?
Naturligtvis detta obestämbara, dunkelt förnumna Högsta. Detta är också
blott ett nytt ord. Konstnärlig känsla, rus, kärlek, allt detta välver
sig på djupet av de lidande själarnas hav, som gläder, lyfter, trampar
ner, pinar och krossar! Detta är Gud. Mor, som sätter fram den sista
brödkanten åt sin son. Hon är Gud. Men så menar inte Eckhart, nej, han
tror på en intelligent, personlig varelse, som själv känner kärlek till
oss alla. Och denne är det jag skall älska.
Han gjorde våld på sig för att bli lugn. Kanske, tänkte han, att Eckhart
känner det ungefär som jag, att han visst inte för sig själv erkänner en
intelligent skapare, en gud som tänker och handlar och hämnas, kanske
detta hans tal bara är en formel varunder han söker få fram något av det
medlidande, den stormande kärlek till hela världen som är Eckharts egen?
Ja, ja, talet om Guds kärlek blir en avloppsväg för den känsla som
annars skulle spränga sönder mannen.
Han slängde bort boken och kröp ned på bädden, men lät lampan brinna.
Jag känner mig bestämt lugnare än förr, tänkte han, men också liksom
stelare. Vad kan det vara? Men om en stund föll han i en underlig
halvsömn, som då och då avbröts, men så småningom blev allt djupare.
Det var den kroppsliga tröttheten som blev övermäktig. Han hade gått så
mycket och ingenting ätit på så länge. Han sov oroligt, kastande sig av
och an.
Han vaknade och kände sig förunderligt ivrig att komma upp och han
smög sig, tyckte han, halvklädd ut i den skumma natten, sökande efter
hammaren. Han ryste, men han måste, han var rädd, att annars skulle
gamle Alexander komma och hämnas på honom. Han bar in den och lade den
bredvid bädden, han kände sig rädd, och hammaren var i alla fall ett
vapen. När han fann sig liggande halvnaken på bädden trodde han att han
drömt även detta, men hammaren låg ju där. Var han ännu ej vaken? Han
gnuggade sig i ögonen och satte sig upp, smekte hammaren med fingrarna.
Du är ändå min, mumlade han, jag skall inte överge dig mer. Han sjönk
ned, kände sig besynnerligt kall om huvudet och tycktes somna.
Om en stund låg han och stirrade på en underlig skepnad som stod på
golvet ett stycke från bädden. Han kunde se ett par vita skor, så vita
att de var nästan skinande. Hastigt gjorde han en rörelse för att kunna
uppfatta ansiktet, men ett litet jämrande rop undföll honom. Det fanns
bara en kropp, men intet ansikte, ty varelsen hade ett kolsvart skynke
kastat över axlar och huvud, så att dess övre del liknade en stor svart
kägla. Men han uppfattade att huvudet vred sig och vaggade under detta
svarta omhölje. Detta var ohyggligt, han satte sig upp och försökte,
stirrade som om han velat med blicken genomborra omhöljet. Det fanns
intet mer av skepnaden som var skrämmande, bara det att ansiktet måste
vara förfärligt, eftersom det var dolt.
Nu sträckte den besynnerliga varelsen ut handen och tycktes peka på
Alexanders hammare, som låg på golvet. David försökte tala, men rösten
svek honom alldeles, han kämpade efter luft, och äntligen fick han fram
det. Han reste sig häftigt upp från trasbädden.
-- Jag drömmer -- jag drömmer! ropade han vilt. Men gestalten stod kvar,
han såg så förfärlig ut i det blandade skenet från dagern där ute och
lampan som ännu brann. Och plötsligt tyckte David att all hans rädsla
gav efter, han blev ond.
-- Hör nu, jaså, du är här, du kom ändå till sist! Jag har bedit till
däj som barn många, många gånger, och sen jag vart man också har jag
bedit men du kom inte. Du var väl högfärdig, kan jag tro! Du tänker
skrämma mäj nu, men det går inte, ser du jag skall slå huvudet av dig
med Alexanders hammare! Vill du föra mig till helvetet? Det finns inget
helvete, så nu vet du det! Du är en stor stackare, det är du, ha, ha!
Men vill du inte höra hur dina älskade barn har det? Tror du inte jag
känner kärlek till dina barn? Men inte till däj, hör du det! Ty att
känna kärlek till alla dina barn, det är ju det högsta, det finns intet
högre. Du är själv inte alls så stor som kärleken, du!
Han tyckte att gestalten kom framåt och med ett skrämt skrik sprang han
till ett hörn av rummet, med hammaren i handen. -- Du får inte ta mig
innan jag talat, hör du! Du har väl andra att gå till än mäj, bara en
mil härifrån bor Skabb-Sara, du känner väl Skabb-Sara, som alla är så
elaka åt. Varför har du skapat Skabb-Sara? Då var du dum. För hon har
nio barn utan far och ingenting att äta, och hennes kjortelfåll, den är
inte av stjärnljus, som din -- hennes är en enda skålla av bara löss!
Jo, du! Sen kan du gå till Lax-Kerstin, det är också en av dina dårar,
hon är sjutti år och så ful och så fattig att det kan du inte göra dig
en föreställning om. I kyrkan går hon. Men vet du, hon har alldeles
fyrkantig kropp och rinnande ögon, men hon har karlar hos säj, dom där
rallarna som du skickat till Parjala att gräva kanalen, dom ligger hos
henne och betalar en krona åt gången. Det lever hon på. Vill du döma
henne för det, hon skulle svälta ihjäl annars! Gå dit, gå! Det är inte
bara jag som är eländig. En sån fattigvård håller du oss med! Och så kan
du gå till den där mannen med snörena -- som Monna Lisa -- -- du har
många, många, och du vill jag skall tacka dig för allt!
Han smög sig sakta fram mot detta tysta, skrämmande väsende och han
skakade till som av köld, sedan skrattade han.
-- Hör du, vad är det egentligen med ditt ansikte, eftersom du jämt går
med ett skynke över det? Jag har sett dina barn och en stor del av --
dina välsignelser har jag erfarit -- och sett -- dina gärningar! Nu vill
jag se hur du ser ut i ansiktet. Tag bort skynket, hör du! _Tag bort!_
Ursinnigt störtade han fram och rev slöjan från ansiktet, såg in i det
och blev sedan stel i hela kroppen. Han skrek till högt, högt, och sedan
blev det alldeles mörkt omkring honom, och han låg mycket stilla mycket
länge.
När han vaknade var det morgon. Matt, men dock i stånd att gå upp och
röra sig, tog han, utan att veta varför, den gamla hammaren och smög
sig ut och gick sakta nedåt landsvägen. Hans ansikte var uttryckslöst,
endast oroligt sökande irrade ögonen hit och dit, då och då skakade han
på huvudet. -- Jag såg det, jag fick se det, mumlade han. Om en stund
småsjöng han för sig själv: jag såg det, jag såg det, jag har sett --
-- --
Han kände sig trött och satte sig invid en sten vid vägkanten. Han höll
hårt omkring hammarskaftet och plötsligt rann honom en vers i minnet.
Han ville sjunga, han kunde ju sjunga så bra, och han kunde knacka
takten med hammaren mot stenen, bara litet, det gjorde ingenting, och
hör hur det klingade, när han sjöng:
_Där i min natt och stora synd jag övergiven låg,
igenom mörkrets tunga vägg Guds anlete jag såg_
-- -- --

17. Lovsången
En främling som var mycket fint klädd och hade hasselbruna ögon och en
mycket hög panna och såg ut att vara omkring fyrtiofem år gick sakta upp
mot Efraim Ramms stuga. -- Hans föräldrar måste vara döda av sorg nu,
tänkte han, varför går jag då dit? “Den i söken är icke här“ -- -- och
vill jag då se honom? Skall han känna igen mig? Där är alltså stugan --
låt oss då sitta ned -- han talade högt med sig själv som till en kamrat
-- låt oss sätta oss här i skuggan -- vad är det jag har hört om honom
-- vad har jag då hört? Han kände på sin panna, den var fuktig av svett
fast vinden var sval. Nu går snart solen ner -- nu snart går den ner! Å,
jag kan förstå att man blir -- -- en sådan om man växer upp här! här är
så vackert att här bor sannerligen Gud! Jag Karl Herman Hartman förstår
detta fast jag bara är en stackare. Och jag har ett brev i fickan från
henne -- från henne.
Stugan låg på en hög ås under några jättelika granar och nedanför var en
långsträckt dalgång där tre tjärnar blänkte i rad. De fjärran bergen var
så blå som stål och de bruna myrarna slingrade sig som ormar kring dem.
Koskällor skramlade i fjärran och svalorna flög lågt.
Han reste sig och gick fram till stugan. Det såg ut som om man redan
lagt sig därinne, de snövita jalusierna var tätt dragna för fönstren.
Kunde man då sova härinne trots allt?
Då hörde han plötsligt slagen av en slägga och spratt till. Han följde
stigen åt det håll varifrån ljudet kom och smög sig sakta fram till
stället. Det var en liten uthuggning i skogen, full av granit- och
kvartsblock, och mitt ibland alla stenarna satt David, iförd endast
byxor, skjorta och en grå arbetsrock. Om Hartman ej vetat att han var
vansinnig skulle han ha tagit honom för en stenarbetare. Ivrigt och
sökande utvalde han vissa stenar, lade dem på en större och slog sönder
dem med hammaren, för varje gång tycktes han noga undersöka brottytan,
som om han sökt efter någon sällsynt bergart.
Hans ansikte var mycket ivrigt och mycket oroligt, men när han emellanåt
liksom vilade sig och torkade svetten ur pannan, tyckte Hartman att han
liksom fick ett klokt, eftertänksamt uttryck.
Han gick fram och ropade hans namn, varvid David såg upp rädd och skygg.
Han tycktes inte riktigt erinra sig vem den främmande var, men han reste
sig och kom emot honom utan att hälsa.
-- Sätt dig, sade han nervöst, du är översteprästen. Ty om någon gjort
en synd till orenhet, så att han är oren enligt guds lag, då skall han
taga två turturduvor och två unga duvor och gå till prästen och han
skall offra dem till ett brännoffer -- så att den orene blir ren --
-- Känner du inte igen mig -- Hartman -- minns du inte -- säg, minns du
Ziri? frågade Hartman förtvivlat för att försöka väcka hans förnuft.
David såg förvånad på honom. -- Du vet då inte att jag har sett honom --
jag har sett ansiktet. Men han hade inget hjärta. Det är Hans hjärta jag
letar efter här i stenarna. Tror du inte att Guds barmhärtighet finns
här? Men säg mig att jag bliver ren -- om en -- två -- tre dagar -- men
till dess skall jag vara utom lägret, säger Herren! -- -- Men tyst nu --
David bleknade plötsligt och lutade sig mot sin slägga -- de sjunger --
de sjunger däruppe!
Och Hartman var nära att sjunka ihop av rörelse, men han behärskade sig
och lyssnade. En sång kom däruppifrån stugan, två gamla röster sjöng,
den ena var en gubbes, skälvande och tunn, den andra, troligen moderns,
litet fylligare. De teg bägge och lyssnade, men plötsligt började David
sakta gnola med och knackade varsamt takten mot en sten med släggan.
Fallande och stigande och vaggande slöt sig de två rösterna däruppe
liksom intill varandra, stödjande och bärande varandra ut i vinden och
vårnatten och doften av granbarr och klöver, och blandade sig med surret
från humlorna och de små klingande slagen av släggan:
_O Gud vi tacke Dig för att Du gav och tog!_
_I kärlek sträckte du din hand mot den som så du slog._
_För oss till sist till dina hus i frid,_
_giv oss en var en ren ovansklig skrud --_
_ty trefalt lovad, lovad vare Gud!_
Men då sjönk David ihop i våldsam, befriande gråt -- De tackar honom,
de tackar honom för allt detta! snyftade han.