David Ramms arv - 02

  glas, sade han, men ingen människa ser oss, du måste dricka ur flaskan.
  Han tog in kapseln, satt stel och orörlig som om han kämpat mot inre
  plågor, varnade David för att göra likadant och teg i fulla tio minuter.
  När han talade igen lät rösten lugnare.
  Det går snart över, sade han stilla. Alltsammans går snart över. Det
  känns bara så beklämmande just innan det hinner verka. Så fort blodet
  fördelat det -- då -- du vet. Du kan väl nästan höra hur mitt hjärta
  slår nu? Ah -- han lutade sig bakåt, sträckte upp händerna, som en
  bedjande. Han kommer nu -- guden av läkedom -- ah -- kommer du nu!
  Han rätade upp sig och såg på David med ett leende. Nu var han igen den
  lugne affärsmannen David beundrat på Canadian Pacific. Hans hand darrade
  ej mer, ögonen strålade liksom av en andlig hälsa. Och sedan började han
  berätta -- berätta i oändlighet om sitt föregående liv.
  Av det som David återgivit för mig i vår ensamhet kan jag endast berätta
  i största korthet det som mest intresserade mig, då det ju också är
  Davids och icke egentligen Hartmans historia jag berättar. Han lär
  ha upplevt masstals av erotiska förvillelser, vilka naturligtvis var
  absolut betydelselösa om han endast kunnat frigöra sig från minnet av
  dem. Vad David beträffar var han själv icke helt främmande i dessa
  sällsamma land, där begäret går vilse och lusten spökar ut sig i
  barnsliga och narraktiga kläder. Men det sjukliga hos honom hade
  aldrig varit nog sjukligt för att bli herre över förnuftet: han kände
  dragningen till det onaturliga men reagerade däremot. Hartman hade under
  långa tider vandrat i de bakvända lustarnas trolldomskvarter, och i
  Haschischland hade han gråtit och stridit och fallit och bedit. Han hade
  rest sig igen och burit sitt huvud högt och så hade där kommit en
  frestelse i hans väg igen, ett hinder över gångbanan, till utseendet
  knappt större än ett halmstrå, men nog stort att stupa på. Känslan av
  vanmakt inför sin egen passion steg till förtvivlan och kom honom att
  tidtals kasta sig i självplågeri och fromma svärmerier, varunder han
  omväxlande botade sin själ med bön och opium, med varma bad och
  haschisch. I ruset var han öppenhjärtig men “höll reda på munnen“,
  som man säger och pratade sällan upp hemligheter.
  I rusets andra stadium utspätt med visky blev han tyst och dyster
  och brukade ligga till sängs i två dygn innan han på nytt ville se
  människor. På David gjorde han ett ohyggligt intryck av andlig och
  kroppslig bräcklighet -- han verkade skör i själen, som David uttryckte
  sig. Man väntade att vansinnet skulle utbryta, men besynnerligt nog höll
  han ihop. Han blev ett plus till allt det David förut bar på och ibland
  nästan dignade denne under bördan. Men han var icke alltid så, han kunde
  vara skämtsam och mördande kvick, han var en besynnerlig kombination av
  helgon och förbrytare, av Franciskus och Panurges.
  Naturligtvis fick han så småningom hela Davids historia, om hur denne
  tidigt kom under religiöst inflytande om allt grubbel, alla barnsliga
  “brottningar med Gud“, om hemmet, den vansinnige brodern, den blinde
  och om föräldrarna. Hur David kände sig för usel att leva men var för
  feg, för rädd för “det andra“, för att hänga sig. Han biktade sig för
  Hartman, talade om alla små erotiska lustvandringar på förbjudna vägar,
  överdrev en del och skarvade en del, som en ung poetisk man vanligen
  gör. Han gjorde det för att se effekten därav i Hartmans dunkla
  bottenlösa ögon.
  Under hela tiden satt Hartman bara och nickade och stirrade på havet,
  som kom och gick i väldiga combers, som ibland skar varandras ryggar och
  förgrenade sig. Han såg ner i det gröna, oljiga vattnet som tvättade
  babordssidan i evighet, och hans ögon tårades emellanåt. Gud Haschisch
  grät över sitt älskade barn.
  Det fanns även drag av grymhet hos mannen, men denna sida behärskade han
  bättre. Han stred mot begäret att tänka grymt. David tänkte att även
  detta drag hos honom vållade honom stora bekymmer, men han antydde det
  aldrig.
  En dag satt David och talade om de beryktade järnburarna som Ludvig XI
  lät hänga på kedjor och i vilka han spärrade in sina fiender så att de
  varken kunde sitta, stå eller ligga. -- Och, sade David, kungen gick
  utanför buren och pekade finger åt dem -- -- --
  Då sprang Hartman upp. Han var mycket berusad. De befann sig på övre
  mellandäck, nära relingen. Bakom dem fanns ett grovt skyddsnät, spänt
  från relingen ett par meter upp, och han ställde sig att stirra på det.
  Hans ansikte blev med ens så sataniskt ont att David reste sig i största
  förskräckelse. Han bet ihop tänderna så att munnens omgivning blev en
  enda karta av vällustigt, omänskligt grymma linjer. Hans röst pep, hest
  och krasande, men grymt:
  -- Ääääh -- du -- du -- där tittel du -- lilla djävul!
  Ögonblicket därpå mörknade han och satte sig igen. David gick till
  sängs. Bilden av den demoniske därute på däck spökade för hans slutna
  ögon. Det var ju ingen människa, utan en passagerare från helvetet, han
  sett. Och för att bli kvitt honom tänkte han på sin far och föreställde
  sig honom bedjande. Han blev till en sorts skugga mellan David och den
  där stackaren på däck som lekte Ludvig XI. Och vaggad av båtens rullning
  somnade han och drömde att han var en ung, glad sjöman som stod högt
  uppe på bramrån en juldag i Indiska sjön och kände kaneldoften från
  hamnmagasinen och blomdoften från land komma mot sig som ett saligt rus
  i det bländande solskenet.
   * * *
  Nästa dag satt Hartman på nytt i sin däcksstol med en filt om benen
  och sade att han tyckte synd om alla människor, alla som hade det svårt,
  som var husvilla och som behandlades grymt. David berättade upprörande
  historier ur fattiga människors liv och Hartman ryste. Han sade att han
  inte hade rättighet att ha pengar och mat när andra var utan. Detta var
  ingalunda tomma ord, i detta ögonblick behärskades han av en rörande
  kärlek till allt levande. Och han satt och teg en hel timme och så reste
  han sig med tårar i ögonen.
  -- Naturligtvis är jag alldeles ovärdig att leva, utbrast han, räckte
  handen till farväl och försvann till sin hytt. David såg honom ej mer
  innan de var i Göteborg, där de skildes åt och for till var sitt håll
  under många ömsesidiga önskningar om återseende.
  Fem dagar därefter var David hemma, men innan han ens kom över tröskeln,
  mötte han en man som en tid spelade en stor roll i hans liv. Han mötte
  honom en mil från hemmet, en grovlemmad jätte med ett fult och hånfullt
  flinande ansikte. Hans hälsning var en blandning av glädje, skadeglädje
  och kallt förakt. Han hette Alexander Nilenius.
  
  2. Alexander Nilenius och en fridfull vrå i skogen
  David kunde icke riktigt minnas när Nilenius först kom till hans
  föräldrahem som gäst, han hade blott en dunkel hågkomst av en mycket fet
  och väldig och rödbrusig karl, en fullkomlig jätte, som satt vid ena
  sidan av slagbordet med det ena benet i kors över det andra, oupphörligt
  pratande någon dialekt som David ej förstod. Sedan mindes han denne man
  vid åtskilliga tillfällen. Han hade blivit god vän med fadern och kom
  till denne ett par, tre gånger i veckan. Sedan kom flera ganska fula
  historier i omlopp om Nilenius. Davids far hade på något sätt sagt upp
  bekantskapen. Nilenius var söderifrån, hade gift sig till en egendom i
  trakten och sedan gjort sig saker till så mycken falskhet och oärlighet
  att alla avskydde honom. Han var en särdeles stor kvinnojägare och
  tycktes ha ett rent kroppsligt behov i detta avseende långt utöver det
  vanliga måttet. Kom han ej åt unga flickor höll han till godo med litet
  äldre, medelålders, och fanns inga sådana till hands sökte han övertala
  en sjuttioårig, men rätt rask och kry tvätt- och skurgumma. Men
  Hopp-Sara bara skrattade, fräste och svor, och sade rent ut att hon var
  för gammal. -- Det gör ingenting, grymtade Nilenius, för det går så
  fort! Gumman berättade det för mig, och jag tror inte hon ljög. Varför
  han någonsin kunnat ställa sig in hos Davids far vet jag ej, jag var ej
  då på denna trakt. Vid den tiden då brodern begravdes var emellertid
  Nilenius aldrig med sin fot inom Ramms stuga. Men han längtade dit med
  hela sin själ. Han ville nämligen ha tröst av den gamle fridsmannen,
  icke religionens, men han ville bli förstådd och beklagad, ty han led
  ohyggligt och talade aldrig om något annat än sitt lidande.
  David hade ej sett honom på fyra år. Under den tid han förr varit hemma
  hade väl Nilenius ansett honom för grön att sällskapa med. Ty Nilenius
  var en gammal äventyrare som sett mycket av världen. De enda personliga
  minnen David hade var när Nilenius smickrat honom omåttligt för hans
  begåvning, talat om hur sorgligt det var att han icke fick studera, och
  så vidare.
  Men nu skulle David vara på sin vakt, icke släppa honom inpå sig. Han
  kände strax avsky för hans köttiga näsa och glesa mustascher, hans
  ohyggligt klumpiga vador och vaggande gång. Nilenius bugade sig hånfullt
  djupt när han hälsade och i ett ögonblick avläste han Davids ekonomi när
  hans talgiga ögon hängdes fast vid dennes nötta armbågar. Och han
  började med att hälsa David hjärtligt välkommen hem, varpå han gick
  vid sidan om honom, ivrigt och hela tiden försmädligt grinande,
  framställande den ena närgångna frågan efter den andra. När David ej
  svarade annat än undvikande började Nilenius hålla berömmande tal över
  Davids far.
  -- Jaså -- du går dit nu igen? undrade David litet tvärt. Nilenius
  stannade och stirrade häpen på David.
  -- Ö -- höö, sade han, vad fan menar du med ditt “nu igen“? För resten
  ska jag säga däj att jag har gjort din far så mycke med tjänster, dä’ är
  vad jag har, så många välgärningar, så att gubben är förbannad på mäj dä
  ä bara att han är så rilischös så han inte tål andra än di som ä guss
  barn. Men du behöver inte borst opp däj mot mäj fast ja ä en stackare
  som folk skäller ut å svärtar ner!
  Nu var han strax inne på det kära kapitlet, sitt martyrium i denna värld
  av griniga skogsbönder och deras skvalleraktiga käringar. Han talade
  fort och ivrigt med de matta stora ögonen vända mot David, med våldsamma
  gester och nervösa hostningar. Historierna rann ut ur hans smutsiga mun
  som en ström, och små stänk av illaluktande spott träffade David i
  ansiktet. Han var landets olyckligaste människa, allt från den stund
  han var stallbetjänt åt greve Sejdendorf och ända till nu hade alla
  människor hatat honom, sade han.
  -- Ja har ett sånt förbannat gott hjärta, sir du, säj mäj -- höö -- ö --
  säj mäj var där fanns en arm lusfatti jävel som inte ja jolpit mä mitt
  sista öre om dä så va? Som till ixempel du vet vem han Raggen va, han
  högg milved åt mäj för ett år sen, åtta barn har han å lat är han, ja
  kunne ha tätt nån ann å göra dä där, gjorde ja dä, kanse? I hälvetet,
  utan ja lät han göra dä, hugga milven, all milven åt mäj, utav bara
  ren barmhärtighet, du vet hur jag kom hit alldeles ovan vid alla
  skogsgöromål, så ja är tvungen lega -- å då tar ja Raggen som ä fatti,
  som har åtta barn å behöver tjäna en slant, å gav honom arbete för mitt
  goda hjärtas skull. Fuskade han inte -- stal han inte ved mä säj hem å
  brände han inte opp mina dyrbara kol i kojan för han var för lat å hugga
  ved? Svärta han inte ner mäj med hela det svartaste förtal till tack?
  Har han inte spritt ut det där att jag skulle ha barn i lag med pigan
  jag hadde för tre år sen? Kan du tänka däj svartaste oförskämdhet? Höh?
  Han upprördes förfärligt under detta tal, den grova, suddiga
  brännvinsbasen skalv av rörelse, han nära på snyftade, han snöt sig
  oupphörligt och han skrymtade ej. I detta ögonblick hyste han större
  medlidande med sig själv än med någon annan varelse, detta medlidande
  var större än hans hat.
  -- Men -- herre gud -- det där med pigan är ju sanning! Du har ju själv
  gått in på att betala barnuppfostringsbidrag -- så det är väl inget
  förtal.
  Nilenius tvärstannade, stirrade fnysande på Davids skor så att de röda,
  svullna ögonlocken låg som flanell över globerna. Utan att lyfta på
  huvudet sneglade han till under lugg på David med en hatfull blick.
  -- Så du har reda på dä du -- har far din sagt dä -- har Raggen sagt dä
  -- varför får en inte fred för djävulska människor -- har -- vem har
  sagt dä åt däj?
  -- Fan, människa, utbröt David otåligt, det hände ju medan jag var
  hemma. Jag bevittnade namnteckningen på förbindelsen.
  -- Men du gick väl för fan inte å spred ut dä -- va -- höh? Han nästan
  skakade i hela kroppen och satte de grova knytnävarna i en svängande
  rörelse.
  -- Men man kan väl inte hjälpa att folk talar om det som alla vet, om
  verkliga händelser.
  -- Verkliga händelser sa du? Tack, tack! Han nästan väste fram orden.
  För resten -- så -- ska -- du inte -- tro att du kan ta på däj nån
  överlägsen min mot mäj, fast du flackat kring alla jordens länder så har
  du väl allri i en veckas tid kunnat försorgt däj, utan din fattia far
  har fått jolpi däj -- --
  David rätade upp sig och såg stadigt på Nilenius. -- Hör nu, du dåre
  sade han skrattande, om du menar att få göra så mycket fanstyg som helst
  och ändå förundrar däj över pratet därom --
  -- Va i harrans namn har jag då gjort för nånting? Har du hört nån sagt
  nånting? Va ä dä nu då? Hööh?
  Nästan spottande av raseri vände han David ryggen och gick sin väg, men
  han kom tillbaka, springande så att han flåsade. -- Vad har dom sagt om
  mäj? röt han med verkligt bestialiskt raseri.
  -- Jag kommer direkt från stationen, det vill säga direkt från England
  och har ännu inte talat vid en enda människa här.
  En stund stod Nilenius kvar och såg hatfullt på David. Sedan gick han
  sin väg med många hostningar och grymtningar.
  Det gamla hemmet var som vanligt, han väntades ej hem men mottogs med
  tyst och stillsam glädje, han fick sitta i timtal och höra på vad som
  hänt i byn medan han var borta. Och när kvällen kom, var han redan trött
  på hemmet, han hade intet här att göra, och han var nästan glad när han
  fick försvinna upp till det lilla vindsrum han en gång inrett för att
  åtminstone ha eget sovrum. Han somnade dock ej förrän sent. Det var så
  underligt tyst här i huset nu, den vansinnige var borta, väcktes ej mer
  av sina drömda vidunder. Den blinde var borta -- David behövde ej mer
  grubbla över hur han hade det i kväll. Allt var så lugnt och fridfullt,
  att det nästan verkade hemskt. Vad skulle han göra här hemma när hans
  sista besparingar var slut? Det stod en gammal fiol i ett hörn, han hade
  brukat spela på den som pojke och han hade även fått litet undervisning.
  Jo, han skulle ta fiolen och böckerna och hyra den där stugan en mil
  bort uppe mot Asanders ås, där skulle han skriva en bok om sitt eget
  liv. Han hade länge haft denna idé, och han kunde ej bli den kvitt. Det
  var som om han anade en frigörelse i detta att försöka skapa något av
  det elände han erfarit. Särskilt skulle han ge luft åt det förfärliga i
  hans livs planlöshet, irrandet, oron och hemlösheten.
  Han höll på att somna in, med mors gamla brokiga lapptäcke kring sig.
  Å ja, det skulle bli en bra bok och en förfärlig bok på en gång. Kunde
  han? Kanske inte, men om han försökte med allvar så hade han likväl
  något att leva för, en liten plan, ett halmstrå att gripa efter. Han
  blev plötsligt så glad över att ha hittat denna ansats till en hållpunkt
  i tillvaron att han satte sig upp i sängen och skrattade, han fick
  nästan tårar i ögonen. Varför har jag ej tänkt så förut, varför har
  jag ej förstått att jag skulle försöka med något svårt, något nästan
  omöjligt, för att få ett litet, litet mål att leva för? Författare!
  Å ja, stopp litet, inte så högfärdigt, men någonting -- _en fluga_ att
  leva på -- var det inte så Hartman sagt. Man behövde helt enkelt en fix
  idé, man skulle hålla fast vid den som döden -- annars blev det vansinne
  i till sist. Han var så upprörd att han sov endast ryckvis den natten.
  Men av författandet blev ingenting, han förföljdes månad efter månad av
  Nilenius’ trugsamma och klumpiga, otympliga vänskap, ett slags brutal,
  rå och sentimental tillgivenhet som Nilenius alltid gav till pris åt
  första bästa öra för nöjet att få skälla ut vännen. Han var ytterst
  ensam, denne Nilenius, och ingen ville gå i hans sällskap. David ville
  det ej heller, men han var själv ensam, Nilenius sög sig fast och
  släppte aldrig taget, så fort David lämnade honom greps han av
  förtvivlan. David visste att han röjde hans hemligheter för att ställa
  sig in med dem som hatade Davids far, och han beslöt sig då och då för
  att säga upp kamratskapet. Då visade Nilenius en ny sida, det var en
  fattig eller sjuk eller döende han skulle besöka och ville ha Davids
  sällskap. Han var ofta ute i barmhärtighetsbestyr, han sade själv att
  han var den ende som ömmade för traktens fattiga. När han hjälpt de
  nödställda ur deras värsta bekymmer blev han alltid ovän med dem, de var
  för otacksamma. Men han gav dem arbete och glömde sedan för det mesta
  av att ge dem någon betalning. Fordrade de att få ut sin lön riktigt
  ryggade han tillbaka, lamslagen av förvåning över deras taktlöshet.
  Men i anfall av rörande ömhet kunde han sedan bära mat till dem, skänka
  avlagda kläder och dylikt, varefter han oftast bröt ut i skällsord för
  det de “skötte sig så illa“. När David träffade honom efter en dylik
  utflykt öste han ur sig förbannelser över alla grannarna, särskilt de
  fattiga, som fordrade att han skulle försörja allt pack. Han överdrev
  sin egen känsla för detta “otacksamma släkte“ och beskrev vad han gjort
  för dem tills han brast i gråt över sin egen ädla människokärlek och
  sitt eviga martyrium.
  Ofta då dessa båda följdes åt på en enslig väg eller satt i en
  skogsbacke för att vila sig, för trötta att tala, sjönk Nilenius ned i
  ett slags slö förtvivlan. Ansiktet lade sig i bekymmersamma veck, ögonen
  stirrade i matt ångest rakt fram eller ned i marken. Han led i dessa
  ögonblick ohyggligt, hans onda samvete plågade honom, åt upp honom
  inifrån. Men han var icke tillräckligt klartänkt för att begripa trösten
  av att bikta sig inför någon. Så fort han i förtvivlan öppnade munnen
  för att tala kom det bara en stormflod av beklaganden över förtalet;
  i orkaner av prat, hetsigt och febrilt, salvelsefullt och skrävlande,
  rentvådde han sig själv, tog sig själv i försvar fast ingen anfallit
  honom, tills hans tunga tröttnade. I stället för att bekänna det fula
  han gjort och söka sig en förklaring på sitt eget väsen, kom det
  historier om människornas hat mot honom, utbördingen, som inte kunde
  kola milor och hugga famnved. Han visste att David visste när han ljög,
  men han bara ljög allt värre, rättfärdigade sig allt mer, framställde
  direkta frågor, tills han tvingat David att liksom medgivande nicka
  med huvudet eller komma med ett beklagande. Då ljusnade han, torkade sig
  om pannan, snusade och vilade sig, med de uppsvällda ögonlocken till
  hälften slutna och de väldiga nävarna bökande i tuvorna vid sidan om
  sig.
  Alla bönderna i byn hade kommit överens om att ljuga på honom, sade han.
  Sade de inte att han lät gården förfalla, att han tog ren skjorta mitt i
  veckan, att han försökt förföra Hopp-Sara, som var sjuttio år, att han
  sålt skog och supit opp medlen, att han gjort narr av dem allesammans,
  skällt ut dem för deras smuts och svinaktighet, att han var lat, att
  han körde med fattigt folk, att han hade bringat sin familj till
  undergångens brant, att han berusade sig med bröstkakor som han köpte
  på apoteket när brännvinet tog slut? Och fast Nilenius måste veta att
  han gjort allt detta och mer till, var han likväl alltid den orättvist
  bemötte. Ända till förtvivlan körde han med detta tema, tills han
  förekom David bara som ett tröskverk eller positiv, en gång för alla
  inställt på det sättet.
  Han åt omåttligt och var en stor läckergom. Ofta skickade han bort
  hustrun på något längre besök för att han i fred skulle få slakta en
  höna och steka den i smör eller ensam dricka ur all grädde som sparats
  för smörberedning. Under dessa måltider, som han intog stående vid
  spiseln och ätande med en järnsked direkt ur stekgrytan, var han vid
  ett mycket älskvärt humör, men han bjöd aldrig David, även om han var
  närvarande, därtill var han alltför stor egoist då det gällde god mat.
  Men under det han åt skällde han ut hela mänskligheten, mest bönderna i
  byn, men nu på ett lustigt sätt, med en överlägsen galghumor. Han läste
  gärna, mest Sigurd och Ture Sällberg och Blanche. Stundom blev han under
  någon dylik festmåltid så mätt att han endast orkade sitta i ett hörn
  och pusta, och han kom då ofta fram med rent socialistiska tänkesätt,
  han tyckte synd om alla fattiga och ville att allting skulle delas
  precis lika mellan alla människor. Om David då gjorde invändningar mot
  hans enkla program, ändrade han det, låtsade anställa beräkningar,
  svängde sig med nationalekonomiska siffror av enklaste slag och slutade
  med att berömma David för hans beläsenhet. Det hade kunnat bli nåt av
  David om han bara fått nån skola, sade han, och detta var en hånfull
  antydan om att David för närvarande var en mycket misslyckad människa.
  Men inom sig kände Nilenius en viss tillfredsställelse varje gång han
  konstaterade att David misslyckats med något, en ond skadeglädje steg
  honom ända upp i halsen. David märkte detta och avskydde och fruktade
  honom allt mer. Ofta gick han ifrån honom med ett fast beslut att aldrig
  tala till honom mer, men han kunde ej fullfölja det, i en liten by på
  tio gårdar, avskild från all världen, drogs dessa omaka människor
  oupphörligen till varandra. Så småningom vande sig David att söka en
  viss förståelse hos Nilenius, och han gladdes stundom åt att någon
  spelade intresserad. Det var bara en sak som David var omåttligt glad
  åt: att han fått en ny bekantskap, en vän som Nilenius aldrig skulle
  kunna uppsöka eller våga sig på. David hade Hartman -- och aldrig skulle
  ett ord om denne komma för Nilenius’ öron.
  Men alltjämt hängde dessa ihop, David bokstavligen tvangs att följa
  Nilenius på hans planlösa vandringar genom bygden. Så småningom begrep
  David att Nilenius levde på att försöka få David lika usel och illa
  ansedd som han själv var.
  Nilenius var djupt intresserad i alla andra människors angelägenheter.
  När han och David passerade förbi en gård, omtalade Nilenius alltid ett
  eller annat dussin skandalhistorier om människorna som bodde där. Han
  hade en sällsynt förmåga att kunna snoka upp de mest intima detaljer ur
  grannarnas husliga liv, särskilt sådant som ställde dem i en löjlig
  dager. Genom samtal med barn, drängar och pigor hade han så småningom
  samlat hela traktens skandalkrönika så att han kunde den på sina fem
  fingrar, och som han var en ovanligt fräck lögnare, diktade han ihop
  nya historier och skarvade de gamla, så att när man hörde honom tala,
  föreföll hela byn, sedd genom hans glasögon, att vara en enda samling
  skurkar, horkarlar, falskspelare och idioter. Men han var även rent
  bovaktig, syftade efter att narra till sig pengar av mindre försigkomna,
  förde skoj med kringvandrande tiggare och fånar, drev med alla han
  träffade, gapskrattade dem mitt i synen och förnärmade även öppet sådana
  med vilka han ej hade ett dugg att göra, särskilt om de förde en mycket
  ärbar vandel. Han tycktes nämligen hata alla som var bättre än han. När
  han vaggande gick fram efter byvägarna, iklädd en nött jaktrock och
  norrbottenspjäxor med band, även mitt i sommaren, med en väska i ena
  handen och en avbruten gärdsgårdsstör i den andra, på vilken han tungt
  och stånkande stödde sin väldiga, vinfatsliknande kropp, kunde det hända
  att han mötte traktens dåre, Tun-Lars. Då ljusnade Nilenius’ dödsdystra
  ansikte, han log försmädligt och klappade Tun-Lars på axeln.
  -- Sa du följa hem å sjonga för mina barn, hööh? Tun-Lars grinade till,
  ryste på sig och svarade inte.
  Han svettades ohyggligt i värmen, iförd tre vinteröverrockar och
  pälsmössa. Nilenius funderade ut något, och medan Tun-Lars lipade,
  blåste och på alla sätt gjorde sig galen, viskande och tjattrande
  och ibland jamande som en katt, satte Nilenius ned väskan, böjde
  sig mödosamt ned mot dikeskanten och plockade pustande en handfull
  maskrosor. Han satte en blomma i vart knapphål på fånens överrock och
  fullt kring mössans slag -- Hi hi hi, fnittrade Lars, ä an toku, skä
  ja var så fin, ja?
  -- Visst ska du vara fin. Å nu följer du hem å sjonger denna visan om
  Sakkeus, som du kan, då får du kaffe. Hööh!
  Och så föste han den tokige framför sig hem till gården, där han i
  timtal satt och hörde honom sjunga om Sakkeus. Lars sjöng med näsan lika
  mycket som med munnen och sången lät som om den kommit fram, siktad
  genom ett kolfat. Nilenius satt och stirrade på fånen, helt förtjust,
  tills han plötsligt blev helt allvarsam och började fnysa. Men när
  Lars tog till sitt värsta grin, skrattade även Nilenius, konstgjort,
  mekaniskt, utan att en linje ändrades i det röda, köttiga ansiktet:
  -- Hö! Hö! Hö! sade han torrt. Och de satt sedan hela kvällen mitt emot
  varandra, jamande, nickande, grinande och härmande varandra som apor,
  tills Nilenius blev trött och gick och lade sig på skullen. På morgonen
  när Lars skulle fortsätta sin väg, funderade Nilenius återigen på något.
  -- Hör du jäkla tok, du sa allt ha sporra mä.
  -- Hi hi hi, skä ja ha spårrar å spårrar å -- ä an toku -- skä ja ha
  spårrar? hi hi! Miau -- miaaaaaui!
  -- Håll käften på däj, vänta ska du se! Och Nilenius letade på sporrar
  och kröp på knä och spände dem på Lars’ stövlar. Lars’ ansikte sken. Det
  här var grant. Nilenius springer till stugan, ropar: Kom ut, barn, ni
  ska si Lars med sporra! Och hela familjen kom ut på trappan och såg hur
  Lars försökte stappla över gården. Med rocken och mössan fortfarande
  fulla av blommor och kryssande som en båt i storm satte Lars i väg.
  Sporrarna glittrade i solen. Fem ungar, en mor och Nilenius höll sig för
  magen av skratt när sporrarna hakade i varandra och Tun-Lars dunsade
  kull i ett träckhål. Han vrålade som en tjur.
  -- Han slår säj inte för han är så välklädd, grymtade Nilenius.
  Men Tun-Lars var arg. Han satt på marken och sparkade för att få loss
  sporrarna, spottade och fräste. Slutligen lossnade de, och han sprang
  sin väg, rytande som en ko. Då stack Nilenius’ svärfar, undantagsgubben
  Mattsson, ut sitt skalliga, brynta huvud genom dörren till brygghuset
  och sneglade hånfullt efter Lars. -- Ja si dän ä då nånting tä kun var
  tokug, dän, hå hå hå, så visst, så visst!
  Men när Nilenius fick se huvudet på gubben, mörknade han. Han vände sig
  till hustrun och sade med något som skulle föreställa gott humör:
  -- Vet du, om jag mötte den gobben ensam i en skog tog jag å hängde han
  i näsduken.
  -- Ysch, så du säjer! skrek hustrun i det hon försvann in i stugan.
  
  3. Diakonen
  Nu hade David dock efter en veckas mer än vanligt vidrigt umgänge
  med Nilenius, varunder denne fått hysteriska utbrott och omväxlande
  förbannat, smädat Gud och människorna och gråtit, beslutat sig för att
  bli honom kvitt. Han hyrde stugan han tänkt på -- han hade redan börjat
  skriva på sin bok och även lyckats sälja några skildringar till ett par
  mindre huvudstadstidningar -- och befann sig nu en mil från bygden. Om
  Nilenius kom skulle han helt enkelt vägra att gå med honom mer. Det var
  redan en visa i byn: David Ramm har blivit sällskapsdam åt Nilenius. Nu
  ordnade han sina böcker som han köpt i Amerika, spikade ihop ett
  skrivbord av gamla lådor, bredde tidningar till duk däröver och började
  arbeta. Men hans osäkra ställning och ensamhet plågade honom, åter och
  åter ältade han minnet av det förflutna. Ibland när han satt sig att
  skriva, greps han av tvivel på om detta var hans riktiga område. Var
  han kanske bara en inbilsk narr, ett ämne till en inkräktare på andras
  områden? Men också det gamla filosofiska grubblet kom igen, understött
  av de nyligen inträffade samtalen med Hartman. Han längtade efter denne,
  efter någon undervisning i att tänka systematiskt och förnuftigt om det
  som han sökte undfly men ständigt åter råkade fast i, det planlösa
  grubblet om själen, det odödliga, synden, straffet och det stora onda,
  samt det gudomligas förhållande till smärtan -- en sak som Hartman lärt
  honom att stirra sig blind på. Nu hade han kommit så långt att han ej
  trodde på Gud mer, icke ens en minut, men nu ville han antaga ett
  gudomligt väsende. Skillnaden var ganska stor, men den förvirrade honom.
  Han ville dock alltid antaga vissa egenskaper hos detta väsende, och han