David Ramms arv - 03

fann hur djupt rotat begäret efter en gud att bedja till i nöd var hos
människohjärtat. Det var svårt att icke alls kunna tro på en personlig
gud och ändå alltid ha ett brännande behov av en sådan. Och det där med
“väsende“ -- låg inte i själva ordet en ansats till egenskaper?
En kväll gick han nedför dalen för att hämta vatten i Kersnas kallkälla.
Han var som en drömmande, han tyckte sig invävd i vissnande löv och
stjärnljus, med höstmörka skogar runt om, den ljungblommande heden under
sig och den djupa rymden till tak över detta granna fängelse. Hur liten
och trasig och smutsig är jag ej, mumlade han, med mina sotiga händer
och min buckliga vattenhink! Kunde han göra något, en enda rörelse utan
att märka sin egen klumpighet bland alla skapelsens förnäma ting? Sådan
var människan. Räven och mården var bättre varelser, åtminstone renare
i pälsen! Träden hade andakt och människan endast oro, stjärnorna
stapplade aldrig på sina vägar, men vi låg jämt i träcken, vi snubblade
bland Guds bedjande backrinkor och nyckelblomster! Min kropp, tänkte
han, är ju alltid trött och värker och nu slår hjärtat fortare än det
skulle, kinderna bli heta, icke av lust utan av ångestfull väntan på
intet. Eller visste han på vad han väntade? Han skulle taga reda på det,
kanske. Nu visste han blott att han mitt i ungdomen släpade fram sitt
liv, själen bara liksom hasade sig fram och även kroppen. Gå fortare, gå
bort, res, skynda dig, du hinner ej, snart är du död! ropade det inom
honom. Varför så brått, varför inte vila? Spring -- bara spring, annars
blir du efter! svarade det.
När han kommit hem igen med sin vattenhink och öppnade dörren, greps
han av avsky även för detta ställe. Stugan låg ganska avlägset i en vrå
där stora landsvägen mellan Bärgstad och Järnköping korsades av ett par
sällan trafikerade vintervägar. Där hörde han sällan andra ljud än
skramlet av någon enstaka forkärra på den steniga landsvägen norrut,
eller dovt ekande yxhugg inifrån de ofantliga skogarna. Det var blott
ett enda rum med kalkade väggar, en väldig öppen spis och många råtthål
i golvet. En unken doft av gammal piprök, instängd luft med den
egendomliga lukt som länge obebodda rum få, fyllde den. Strax tänkte han
på hur annorlunda det varit om detta rum varit varmt och vackert inrett
och en liten hustru suttit här nu och väntat honom. Han skrattade. Av
alla kvinnor han älskat skulle ingen ha velat sitta här och vänta på
honom. När han tänkte på dem slog det honom att de var så många, att han
“älskat“ så mycket. Han mindes dem ej klart alla, men de satt ändå kvar
som smutsfläckar i minnet -- å, de fortsatte nog den där slags kärleken
i hamnstädernas sämsta kvarter honom förutan. Lilla Harriet i Liverpool,
den allra senaste, hade väl haft minst fyra män sedan han for. Ha ha!
Fruntimmer!
Han var ensam, verkligt ensam. När brasan slocknade, började råttorna
visa sig. De voro också nästan tama, en del sutto på hällen och blinkade
åt honom när han åt. I kväll ville han ingenting, hans hjärna surrade av
orediga intryck och ofullständiga tankar tittade fram likt halvgångna
foster. Skulle vansinnet komma snart -- en ny Alexander som skulle
knacka sten kring vägarna i stjärnljuset?
Efter att i några nätter ha spelat fiol, läst och skrivit omväxlande,
blev han plötsligt sjuk, om det nu var av bristande föda eller av
förkylning eller bägge delarna. En mörk och stormig kväll var han för
svag att bry sig om något mer, pulsen steg och han kände smärtor kring
trakten av hjärtat. Han bar fram vattenhinken med skopan till bädden på
golvet, lade en bit mjukt bröd på en stol i närheten och överlämnade sig
åt febern. Han kände en tyngande fruktan för att dö. Han älskade således
det liv han gick omkring och bannade så grälsjukt, och det föll honom in
att han nu, innan han kanske förlorade medvetandet, borde försöka läsa
något i bibeln. Han släpade sig upp, tog rocken på sig och lade mer ved
på elden, tog boken och satte sig på hällen, men fann att han ej orkade,
han lade sig nästan framstupa och slog upp den -- hans leder värkte så
att han knappt kunde ligga stilla. Och han läste högt: “_Då tillkallade
de för andra gången den man, som hade varit blind, och sade till honom:
Giv Gud äran. Ty vi veta att denne man är en syndare. Då svarade han och
sade: Om han är en syndare vet jag icke. Ett vet jag, att jag som var
blind nu kan se_“.
Och David lade bort boken och kröp ihop på bädden.
Fotogenet i lampan var nära nog slut, och när han gjorde ett försök att
fylla den igen, förlorade han medvetandet.
När han vaknade, tyckte han sig höra fåglar sjunga, han låg ute på en
äng, det var lärkorna som sjöng högt ovanför hans huvud, det doftade
backrinka och kummin. Han vände sig långsamt för att se var han var. Då
höljdes han av mörker igen, någon bultade med en hammare i en bergvägg
långt borta, snart skulle hela berget falla. Det brann en brasa långt
inne i huvudet, skenet lyste ut genom ögonen långt ut på golvet. Nu
öppnades dörren och mitt i öppningen stod Hartman. Han gick fram och
sparkade på böckerna, som låg i ett hörn, och skrek: -- Vad skall du med
dem att göra, det gör bara din oskolade hjärna virrigare!
-- Ut, du akademiska gamla apa! skrek David. Det är inte kunskap jag
söker, utan frid! Då kom han närmare och höjde armen med ett grymt
leende. Du ursäktar väl att jag slår sönder dig, sade han, det är min
lilla gudstjänst, min vän --
Nu var han borta -- där stod Davids far -- hans hjärna klarnade, en
bölja av tacksamhet sköljde sval och befriande inuti Davids heta kropp.
Sannerligen, han var inte ensam och utan vänner, han hade en ändå, hans
gamle far, en mäktig och stark man, en som fruktade varken död eller
liv, en bedjande väldig man, i nötta, blankslitna kläder. Glädjen höll
på att kväva honom, men när han försökte sätta sig upp, tyckte han sig
få ett slag över nacken och svimmade på nytt, men bara till hälften, en
lång stund tyckte han sig höra två röster som diskuterade hans liv. Den
ena var grov och skrovlig och liknade Nilenius’ stämma, den andra var
Hartman som talade, men de diskuterade ej med varandra, de tycktes stå
på var sitt avstånd och tala, var och en för sig själv:
-- Nu skall han snart dö, den stackarn, sade Nilenius, å det är bäst för
honom, han kunne allri reda säj, dä va bara slarv -- -- --
-- Nu skall han snart dö, hördes Hartmans långsamma, kalla röst, och det
kan vara bäst för honom, han passar ingenstans, varken i stan eller i
skogen eller i himmelen eller i helvetet. Slockna, stackars människa!
Må du och din sorg dö på samma gång -- ditt liv är ett misstag av Gud!
Men nu vaknade David och ryste. Varken Hartman eller hans far eller
Nilenius var här, utan den gamle diakonen Arvidsson. Han var mycket
åldrad sedan han sist såg honom, hans hår var glest och vitt.
-- God dag, sade han med darrande gubbröst, jag kom här förbi och Gud
skickade in mig. Hur är det? Ganska sjuk. Jag skall säga till i byn att
man skickar hit mat och en häst och kärra.
-- Nej, låt bli det! ropade David matt i det han satte sig. Jag är snart
bra nu. Kommer ni hemifrån?
-- Jag har träffat din far. Han är en rätt kristen, svarade han
stillsamt. Sedan såg han forskande på David. Detta ansikte, tänkte
David, kan ej vara en galnings eller skrymtares. Han var en gammal präst
vilken blivit för mycket kristen att predika i en kyrka. Han ansågs
tokig av sockenborna. Hans ögon var en profets, David krympte ihop inför
denna blick. En hög panna och en något för vass näsa och något gult,
någonting av förvissnat liv under ögonen.
-- Jag har hört av din far, sade han svagt i det han tog upp en av
böckerna från golvet och läste titeln (det var en volym av en tysk
filosof), att även du varit berörd av de ting som icke är av denna
världen. Han lade försiktigt ifrån sig boken utan ett spår av
vanvördnad. Söker du Gud?
Frågan kom så plötsligt att David röck till. Han svarade: -- Jag kan
inte tro, fader Arvidsson, och jag beder aldrig. Jag har försökt vara
en kristen och misslyckats.
-- Varför ville du bli kristen? frågade han ödmjukt.
-- Kanske inte en kristen -- jag ville ha frid.
-- Säg hellre lycka. Han såg varnande på David.
-- Men inte jordisk.
Han log. Någon annan lycka kan du ej få in i ditt hjärta. Du ville ha
vänner, förståelse, ett drägligt jordiskt liv. Det är inte kristendom.
Du ville ha kärlek -- har du försökt älska i stället?
David nästan härmades över alla dessa frågor. Arvidsson fortfor: -- Du
har läst -- filosofi. Du vill hitta något -- har du funnit det? Letar du
efter bevis för en odödlig själ?
-- Låt oss antaga att jag har en själ, ropade David ivrigt, i det han
stirrade in i den gamle prästens rynkiga ansikte, inte nervsystemets
själ eller hjärnans själ utan något mitt eget riktiga jag. När jag dör
flyger det likt en fågel ur kroppen. Vart skall han då ta vägen, den
konstiga Fågel Jag? Himlens salighet är jag trött på. Osalighet är också
högst otrevligt. Det kan inte ens Gud vilja mig så illa. Men alltså, när
jag nu dör, fader Arvidsson, då slängs kroppen av som en utsliten päls,
Fågel Jag blir ensam och får en ängel vid sin sida som leder honom till
himmelens dörr -- i bästa fall, i bästa fall, jag bara föreslår. Men
jag kommer inte att gå in om jag inte får alla de gamla kamraterna som
ligger i helvetet med mig också. Jag kommer inte att trivas med mindre.
En sak: tror ni verkligen på en personlig djävul, fader Arvidsson? Begär
i alla fall inte att jag skall tro på honom! Inte heller på en odödlig
själ, ty jag kan inte tänka den. Men -- det är sant, försöker jag tänka
bort den är det lika illa. Det är alltid någonting bakom själen som
tänker den, jag kan inte få tag i det, men det är möjligt att detta
överlever kroppen -- att något överlever -- jag vet inte -- men detta
kan säkert inte spela på harpor eller gnissla tänderna utanför
brudgummens palats. Säg, fader Arvidsson?
Den gamle satt med bortvänt ansikte. David tyckte han skakade som om han
haft feber. -- Men om jag nu skulle säja att du bara sysselsätter dig
med yttersidorna av alltihop -- att du dock är ett sorts materialist.
Huvudsumman är att leva som Han levde. Allt det där du säger, har jag
själv tänkt, men -- har du försökt att _leva_ som -- --
-- Nej, jag har många brister, svarade David häftigt, men jag har sökt
sanningen.
-- Var? hans fråga kom så hastigt och hans ansikte nästan lyste av iver,
det utstrålade andlighet.
-- ag har varit hos läsarna. Jag älskade dem sannerligen inte, jag kände
avsmak för deras enkla sånger om blodet och nåden och såren. Men de där
människorna är de enda som dock intresserar sig för det vi kallar
själen. Alltså kom jag till dem, men de förstår sig inte på mitt fall,
det vill säja en oomvänd som inte kan få sig att tro på himmelen. Jag
var hos prästerna, men vi ska inte tala om dem. Somliga jagar harar,
somliga super och somliga är skenheliga, ingen av dem tänker på själen.
Därtill är de högfärdiga över sitt stånd -- särskilt prostar och
deras döttrar. Sedan försökte jag socialisterna, jag träffade bara
materialister, såna där som ser kulturhinder i mässor och böner och
förundrar sig över att medeltidsmålarna valde religiösa motiv, och
svärmar för grekernas konst, som de tror är världslig bara för det de
inte känner till namnen på alla deras gudar i brons och marmor. Jag var
hos nykterhetsfolket som hade förbudet till religion, som levde för
förbudet och dog för förbudet. Jag var över allt och jag vart hemlös --
vi har bara socialdemokrater som tror på historisk utveckling och
småpojkar till vänster som tror på preventivmedel och arbetardiktatur.
Vart ska man ta vägen?
-- Är det då så omöjligt att vara ensam? frågade han lugnt. David tyckte
han vände bort huvudet och snyftade.
-- Önskar du sällskap med din egen far? fortsatte han ännu stillsammare.
Han är visst bra tacksam om någon talar vid honom ibland. Han är en
kristen -- och han har inte läst Schopenhauer. Han är bra ensam, men om
Buddha vet han ingenting. Om du vore en kristen så flydde du inte ifrån
honom. Men jag skall gå -- du vill inte ha någon hjälp från byn?
-- Nej, fader Arvidsson, då kommer bara Nilenius.
-- Du skulle sluta med Nilenius, mumlade han, han är en ond människa.
Mycket ond -- men kanske -- han också kunde räddas. Farväl!
-- Han var säkert för gammal, tänkte David, och alla andra jag försökt
med för unga. Jag måste träffa Hartman igen. Långsamt reste han sig upp
och stapplade ut genom den halvöppna dörren.
Vad dalgången var glödande vacker just nu, solen brann som påskeld
mellan Rousannas mörka åsar. Själva skatornas vingar lyste av glädje.
Hur kunde Gud Fader ha en så vacker värld åt alla sina fula ungar? Blev
han inte otålig på oss? Hade han ingen profet att sända hit ned och tala
om det där för oss som han sade sig ännu icke kunna säga åt lärjungarna,
emedan de då ännu ej kunde bära det? Nej, han bara tiger, han tycks
vänta på något, han är inte så beställsam nu som på kopparormens tid.
Men då var det likväl stil på eländet -- offer, rening, röd ko -- och nu
bara lort!
Luften är som vin. Stormen dånar i asparna, det är som badade man i ett
hav av ljus och luft, ett vinddrag från någon av verandorna i paradiset.
Och när han gick utför den solgnistrande dalen kom det en syn för hans
inre, ett ansikte såg på honom med på en gång stränghet och kärlek. Han
såg en äng med oliver kring ett berg, en ensam och fattig man gick in
bland träden. Och ut ur skuggorna kom hans röst, genomträngande som
järn, barmhärtig som solsken: _Älsken i mig?_
Men han slog bort det och försökte skratta. När man är sjuk blir man
blöthjärtad, tänkte han. Nu skall jag börja arbeta igen.
Nästa dag kom en pojke cyklande förbi på landsvägen och lämnade ett
brev. Det var från Nilenius. Med en svordom bröt han det och läste:
“Käre vän. Du har visst etablerat dig som en eremit och skall utvidga
din själ i ensamheten, som den där galningen Arvidsson säjer, men det
är inte nyttigt. Jag har träffat din hedersman till far och mor och
språkat. Fick reda på att du blivit bekant med en millionär som är
studerad så nu hjälper han väl dig till nån finare plats. Du skulle
ha nån skrivplats för du har sån bra stil. Emellertid kommer jag upp
att besöka dig, det kan vara idylliskt med en sån där koja mitt i
ensamheten, jag ber att få bo hos dig några dagar och vila mig från allt
detta bråket. Jag skall ta mat med åt oss bägge, och vi kan slå upp
språklådan i ensamheten. Även om jag kan skaffa en liter brännvin, och
det tror jag. Så spelar du på fiol. En sak: har du några trevliga böcker
däroppe. Det är så att jag vill tala med dig om en förfärlig sak, du kan
inte tro vad jag hatar finnbyn.
Svärfar min har nämligen kommit på den djävulska planen att sätta mig
under förmyndare och nu skall du hjälpa mig med en inlaga till tinget.
Jag ska stämma honom för falsk bouppteckning och kanske mened så att han
kommer på Långholmen. Jag kommer upp i morgon dag, så du bör vara hemma.
Din tillgivne vän Alexander Nilenius.“
När David läst detta brev räknade han över sina tillgångar och beslöt
att redan i dag ge sig i väg till Stockholm. Tåget gick klockan fem, det
var två mil till stationen och hon var bara tio nu. Han var nästan glad
över att brevet kommit, så att han inför sig själv fått en förevändning
för att genast resa bort. Han ville ej mera se den tjocke och ängslige
Nilenius med sin jämmer, sitt hån, sin rättfärdighet och sina lindade
vador och åderbråck. Han skulle fly. Till Hartman, han hade hans adress.
Hastigt ännu med kinderna litet bleka efter febern packade han ihop
några böcker i ryggsäcken.
-- Jag skulle önska att jag vore hemma så att jag kunde få en tvål och
en handduk, tänkte han. Men strunt i det -- jag måste bort, fort, fort.
Han låste dörren med ett hänglås och gömde nyckeln djupt nere i rötterna
av den nästan torra brodden som växte under fönstret. -- Få se hur det
är när jag letar på den igen, mumlade han. Hans ben kändes svaga ännu --
och ändå måste han taga en litet längre omväg runt byn, av fruktan att
annars möta Nilenius.
När han varsnade stationens signallykta genom lövskogen, var han så
uttröttad att han knappt förmådde släpa sig fram. Jag har inga pengar
mer än till resan, tänkte han, men Hartman skall kunna låna mig. Jag
måste säga till honom detta -- han kan ej veta hur jag har det. En
långdragen vissling hördes -- han måste skynda att lösa biljett. Han
stannade plötsligt och höll på att ramla omkull: Nilenius’ häst stod
där. Skulle Nilenius med på tåget? Han nästan sprang in i väntsalen --
om Nilenius skulle med tåget då skulle David stannat till nästa. Men
det var bara en av pojkarna, lyckligtvis. Han hämtade ut något från
ilgodset. Aha -- brännvinet som Nilenius skrivit om. David nästan skrek
när han begärde biljetten och tåget kom in just nu. Fan anamma så
hungrig han var i alla fall!


II. Din broders hustru

4. Hos de sorglösa
När han från Centralen steg ut i gatubullret, kände han sig friare
och lugnare än han gjort på länge, men han var också hungrig och kassan
var i det närmaste slut. Det var för sent att uppsöka Hartman, klockan
var nära elva på kvällen. Det var även för sent att uppsöka någon
tidning med det lilla manuskript han tagit med -- ett utdrag ur den
självbiografiska roman han försökt skriva -- och han beslöt sig för
att gå till det lilla hotell Saxonia på Fanjunkargatan, där han
förr bott som avmönstrad matros och där han nog fick stanna utan
förskottsbetalning. Med stort hopp knogade han uppför de fyra trapporna,
detta allt påminde honom om gamla äventyrsfyllda tider och förde hans
tankar bort från det ätande grubblet. Hissen var avstängd, hotellet var
illa beryktat, och värden ville inte att de många flickorna, som hela
natten sprang i trapporna med fulla karlar, skulle få använda den.
Han stannade överraskad framför dörren till den gamla vindsvåningen.
Skylten var bortriven, hotellet hade upphört. Det var också tre år sedan
han var där, hur kunde han tänka, att ett dylikt näste fick vara i fred
så länge. Polisen -- razzia -- förstås, han skrattade för sig själv. Men
han hörde röster, kanske hotellet fanns kvar, fast man av vissa skäl
tagit bort skylten. Han knackade hårt fem slag på dörren -- han erinrade
sig att han förr knackat så många slag. Någon ropade “stig in“ och han
klev direkt in i en målarateljé, ett långt och smalt rum med både tak-
och sidobelysning, väggarna ursprungligen vitmenade och därefter
fullklottrade med figurer, namn och verser. En soffa med grönt trasigt
överdrag fanns därinne, ett bord fullastat med burkar, spegelbitar,
manschetter, en lampa utan skärm, en kam, en fotogenbutelj, ett
schackbräde med pjäser och många andra ting. I en väldig engelsk
järnsäng längst borta i andra ändan av rummet satt en trettio års man
med mörkt hår, spetsigt hakskägg, stora, frågande ögon och utstående
kindben. Han spottade oupphörligt brunt spott på en tidning som låg
utbredd framför honom på golvet. När han fått syn på den nykomne lade
han en ren tidning över den han spottat på och riktade en ny salva med
stor kraft mot den översta, och stirrade sedan frågande på David, dock
utan att resa sig. -- Var så god och sitt, sade han på bruten svenska.
Varpå han spottade igen.
David, som var en enda överraskning, lydde dock vinken och satte sig,
han var just i färd med att börja förklara varför han kommit hit, när
en blek och eterisk individ med långt hår och iförd målarrock dök upp
från någon slags bädd i ett hörn bakom en hög tomlådor och presenterade
sig som Martinus. Han kunde vara bortåt tjugufem år, hade ett något
oregelbundet men mycket människovänligt ansikte, med hög panna och klara
ögon med någonting ovanligt världsfrämmande och frånvarande i blicken.
Draget kring munnen kom hans ansikte att göra intryck av någonting löst,
okomponerat, och David trodde sig ej ta miste på att denne man vacklade
mellan förtvivlan och uppsluppenhet. När han sagt sitt namn, ryckte
bägge ateljéns invånare till och stirrade på varandra. -- Det är alltså
inte dansken! sade Martinus lågt, som om han blivit missräknad.
Men när David utförligt förklarat vem han var och till vilket ställe han
trott sig komma, brast Terje -- mannen i sängen -- ut i så hjärtligt och
våldsamt skratt att han glömde spottningen i fulla fem minuter, varefter
han bad David vara välkommen att ligga på golvet över natten om han
ville. Efter en halv timmes ytterligare förtroende å ömse sidor letade
Terje rätt på ett spritkök och började laga kvällsmat, en halvtömd
brännvinsflaska kom fram ur ett skåp och de tre åt och drack tillsammans
lika ogenerat hjärtligt som om de alltid känt varandra och alltid brukat
träffas klockan tolv på natten för att äta. David var med ens borta från
allt sitt gamla, han till och med började sjunga efter maten, medan
Terje, redan åtskilligt vimmelkantig i huvudet, kokade kaffe, Martinus
förföll till fåordighet, satte sig i ett hörn, höll händerna som en lur
framför munnen och visslade improviserade melodier oavbrutet och
energiskt och med en uppsyn som om han lett en hel orkester. Under tiden
stod David mitt på golvet, serverande sig själv ideligen det ena glaset
efter det andra av vad som fanns kvar i buteljen. -- Kan du stå för tolv
snapsar, eller slutar du snart, undrade Terje. Stig nu bara åt sidan, så
jag inte spottar på däj när jag bäddar åt däj! Han drog fram några gamla
tidningar, en bunt tillknycklade och söndertrampade skisser och lagade i
ordning en bädd på golvet nära värmeelementet.
Men nu började Martinus bli full på allvar och då skulle han tala
filosofi. Eftersom han bara målat i hela sitt liv och läst föga, var han
alldeles oförvillad av några antagna sätt att lägga upp problem, så att
ingenting hindrade honom att antaga precis vad som helst, och han delgav
David hela sin livsåskådning i en enda ström av ord, varur åtskilliga
satser fäste sig i minnet på David hur rusig han än var. En av dem lydde
att varje människa bestod av två varelser, en som söp och en som tänkte.
När den som söp låg och sov, var den som tänkte ute och gick. När den
som söp dog, gick den som tänkte ut ur kroppen genom den ena eller andra
öppningen och for i väg till stjärnorna. Det var naturligtvis alltid den
som söp som var fyllsjuk. Men själva idén att supa var ett karaktärsdrag
hos bägge två.
-- Vilkendera är det som målar, då? frågade David i det han lade omkull
sig på bädden Terje gjort och skruvade på kranen till värmeelementet.
Han hade berusat sig för häftigt och var redan illamående.
-- Dä naturligtvis han som super, inföll Terje. Så fort en målare tar
till hjälp den där som tänker så målar han idel skit. Terje låg redan
i sängen och sysslade med att spotta i väckarklockan, den gick inte
annars, påstod han. Varje natt när den stannade vaknade han genast och
spottade i den tre gånger, sade han, och då larvade den av igen. Det
fanns ingen tavla eller visare på den, men den kunde ställas att ringa.
Terje steg alltid upp tidigt och for i väg till Haga och målade.
David föll i sömn, men vaknade då och då för att stå fyrfota ute i en
skrubb över en hink med sopor. När han då och då återvände in, stannade
han i dörren och betraktade hur hela rummet rörde sig upp och ned likt
ett fartyg i storm, och besättningen sjöng under tiden “Gubben Noak“ med
otaliga variationer.
När han vaknade var det redan ljus dag och han befann sig alldeles ensam
i ateljén. Nu såg han hur vackert detta rum var, som han förut bara
funnit smutsigt. Golvet hade redan hunnit ett sådant stadium av
fläckighet att det nästan verkade akvarell och väggarna var fullproppade
med teckningar och av glad färg lysande små skisser. Taket var som
inrökt sjöskum och ovanför dörren var målat med stora bokstäver:
_LIVSFARLIGT LUTA SIG GENOM FÖNSTRET NÄR LOKALEN ÄR I GÅNG_
Han kände att han skulle trivas här, det tycktes honom som om han här
befann sig högt ovanom allting som oroat honom. Aldrig skulle de små
avundsjuka, anställningshungriga, nyfikna och grymma hitta hit. Inte ens
Nilenius skulle finna honom här, han var skild från världen och dock
bland människor, han skulle börja ett nytt, verksamt och lugnt liv.
Han steg upp. Då först märkte han att han hade ett täcke över sig som ej
funnits där kvällen förut. Han tittade i Terjes säng: där fanns intet
täcke kvar. “Husfadern“ hade kastat det över främlingen då han gick.
David begrep att denne Terje var en beprövad man, som ögonblickligen
kunde avgöra med vem han hade att göra. Och dock förekom denna hastiga
bekantskap honom som ett rent under. Varför misstänkte ingen honom
endast för en vanlig inkräktare? Men så kom han ihåg att han under ruset
talat med dem om Hartman, varvid Terje upplyst att han kände denne,
ehuru helt flyktigt.
Besynnerliga människor, tänkte han. Löshästar i vars spilta ödet rår för
att jag råkat ramla, men ingen slår bakut eller drar åt sig öronen. På
bordet fann han ett papper varpå stod präntat: Sov människobarn och när
du uppstår ät och styrk dig för dessa penningar! Ovanpå papperet låg tre
kronor.
Så fort man kan bli bröder när man super, mumlade han. När han gick
ut fann han en anvisning på dörren att han skulle låsa den och lägga
nyckeln “till vänster i soplåren i vese“. Och det gjorde han. Han
dansade nästan utför trapporna. -- Vid Gud, har jag inte fått ett nytt
hem, tänkte han.
Vid tvåtiden träffade han Hartman, efter att först ha ringt till hans
bostad, som låg på en av Söders höjder med utsikt över en god del av
omgivningarna. Han tog emot David i tamburen själv och syntes angenämt
överraskad. -- Tyvärr -- eller kanske inte tyvärr -- har jag främmande
för tillfället -- en mycket intressant kvinna, du skall lära känna
henne. Hon har litet anlag för teosofi, viskade Hartman, hennes mor har
regelbundna samtal med sin farmor som dog i kolera någon gång i världen.
Vill du ha en -- rekreation innan du stiger in, du är väl trött -- fru
Ziri -- vi kallar henne så, det har blivit ett bruk, annars heter hon
fru Ziri Stuart -- jag tror dom är skottar från början. Vad pratar jag
-- stig in här -- han öppnade en skjutdörr vilken gick mycket ljudlöst
och förde David in i något som på en gång var kemiskt laboratorium och
bibliotek -- jag skulle säga att fru Ziri redan är underrättad om att
du kommer -- jag lämnade henne ensam vid pianot -- hon spelar som satan
själv -- hör du? Den där menuetten sätter hon själ i --
Synbarligen var han mycket berusad av något, David kunde ännu ej
avgöra vad, och han frågade om han ville uppliva minnena från Chikago.
-- Jag gör numera dessa saker själv, sade han med en viss stolthet --
han tog locket av en flaska och skakade ut några vita små piller på en
glasbricka. Men David avböjde. -- Jag mår väl för tillfället, och
behöver inte, sade han. Hartman såg forskande på honom. -- Hur lyckligt
att ej behöva! Men nu går vi in -- vi får vin sedan.
David steg före Hartman in i en liten salong med dämpat ljus och mycket
sparsamt möblerad i en tungt borgerlig stil med gamla värdiga ekmöbler
och väl bibehållna, dyrbara mattor. En ung kvinna satt vid flygeln och
steg upp. Efter presentationen, som försiggick på ett hastigt och
ceremoniöst sätt, satte hon sig i en fåtölj och vände ett par stora
mörka ögon mot den nykomne, som litet besvärad bad henne fortsätta
menuetten, vilket hon dock ej syntes ha lust till.
Tack vare Hartmans berusade och bedrövade syn på världen blev stämningen
icke tryckt, han satte genast i gång med en svada som kom mycket lägligt
för David. Han slapp att själv säga någonting och den unga kvinnan fick
tillfälle att ostört betrakta honom med en viss nyfikenhet.
Hon var mycket vacker och hade ett uttryck mitt emellan behärskad sorg
och vaken livslystnad. David undrade om hon var Hartmans älskarinna, men
snart nog fann han att de ramlat ihop av en ren tillfällighet denna
eftermiddag. Tydligen var de barndomsbekanta, men sade ändå ej du till
varandra, en omständighet som föreföll egendomlig. Att döma av hans
beteende hyste han inga varmare känslor för henne. Klar, kall, nästan
spefull satt han i en bekväm stol och betraktade henne. Då och då såg
han på David som om han tänkt: Farlig, inte sant? Detta retade David,
som redan kände sig litet oroad av hennes sätt att tala och betrakta