David Ramms arv - 07

ljus, de många glada skisserna lyste och skimrade från väggarna. Hela
rummet jublade, tyckte han. Och nu -- hans hjärta klappade litet fortare
-- nu var det tid att gå och möta henne. Ett ögonblick mindes han Tao
och stod och grubblade över honom en stund, tills det slog kvarten i
Östermalmskyrkan. Då såg han sig för sista gången i den stora spegeln
som stod i ett hörn, fnös litet åt de illa medfarna skorna och gick
nedför trappan. Han var vid den tiden en lång, smärt och slätrakad
yngling med hög panna och ett något plågat ansikte. Husfadern brukade
kalla honom Hjortdödaren, därför att ansiktsprofilen var ett rödskinns.

9. De lyckliga och deras olyckor
Hon kommer in i ateljén med små försiktiga, rädda steg, hon vet knappt
om hon törs se sig omkring, hon verkar oändligt blyg och ändå tror David
att han ser något av eggande begär i hennes slånbärssvarta ögon. Han är
från början en sjukligt misstänksam älskare, det flyger underliga tankar
genom hans unga heta huvud, han tycker ibland att det inte kan vara
möjligt annat än att han är ämnad till leksak åt en lysten kvinna, han
tycker nästan samtidigt att aldrig någonsin en kvinna sett så svekfritt
trofast ut, haft så kloka, ärliga ögon. Ja, han är ingen blind älskare
-- nu vet han knappt om han ens är en älskare, i samma ögonblick han
håller henne i armarna far en darrning genom honom: famnar han en ny
olycka? Är det små glimtar ur en vildkatts ögon han ser? Är det en blyg
furie? Men han barmar sig själv ögonblickligen för all sin dårskap och i
nästa ögonblick fuktas hans öga av tacksamhet över hennes kärlek. Och de
sitter bägge två som två snälla barn på den blå filten som döljer de
smutsiga lakanen i Terjes säng -- visserligen litet underligt att redan
sitta där, tänker han, ty hans febervakna förstånd kan aldrig låta bli
att arbeta, men det finns ju ingen annanstans där man sitter bekvämt.
Hon kysser honom så att han kommer att tänka på den där furien igen, hon
tycks dyrka honom, hon stirrar in i hans ögon som såge hon in i en helig
eld, och aldrig hade han sett henne så vacker och ung som nu, aldrig
hade han älskats som nu, med så få ord, men så lidelsefullt. Och ändå
kan han ej bli berusad just nu, och det är ett slags skymning över hans
ögon, som ej fanns där den där gången på konditoriet. Men han känner att
han börjar längta efter den där vildkatten som han sett i hennes ögon,
han känner sig vild, vansinnig, som buren av svarta, starka vingar över
en avgrund, han vill leva starkt, han vill handla hänsynslöst -- han
vill -- plötsligt vill han ha henne -- ögonblickligen. Då sliter han sig
loss och går upp och ställer sig vid fönstret, tyst men brinnande. Hans
tilltagande passion hindrar honom ej från att i samma ögonblick tänka:
det var måhända det enda jag ville henne! Så måste det vara, det kan ej
vara på annat sätt. Men icke ett steg vidare, jag skall hålla reda på
djuret i mig. Han biter ihop tänderna och får något hårt över ansiktet.
Så vänder han sig om och ser på henne. Han blir nästan brännhet -- har
hon genomskådat honom, har hon vid beröringen _känt_ hans begär? Herre
Gud hon är ju ingen ung oerfaren flicka -- det är inte första gången --
att han då alltid måste tänka på det där!
Och han går åter och sätter sig bredvid henne.
-- Älskar du mig? frågade hon, är det möjligt att du älskar mig? Och han
försäkrar att han gör det.
-- Älskar du mig -- fast jag är fattig och ingenting -- fast jag ej ens
har en fast anställning? frågar han. Och hon försäkrar att hon aldrig,
aldrig älskat någon som han. Och de sitter och viskar till varandra som
om detta vore den allra första vaknande kärleken som en vårdag tänt eld
i dem. Och dock, tänker han, har hon i fem år varit hos en annan man,
och han, han har varit hos Crispi. Livet är så underligt, det kastar oss
hit och dit, man skall bara vara ett spån som följer med strömmen. All
hans gamla melankoli griper honom, han känner sig bitter och olycklig
utan att veta varför. Men han tiger och bara smeker henne, ömt, varligt,
passionen är borta, han blir nästan tankspridd.
Ziri, hon vet ej heller hur allt detta skall sluta, hennes unga älskare
ser ju på henne som om han tyst sörjde en död. Hon sitter och grubblar
över detta, och plötsligt trycker hon sig intill honom. -- Jag är så
ensam -- allt är så förskräckligt, rädda mig -- älskade! Hon ryser när
hon säger detta. Hennes mörka hår vilar mot hans kind, hennes ena fot
och vrist är blottad, hon lutar sig starkt mot honom, och han känner
hennes mjuka bröst. Han flammar till, tar henne i famn och kysser henne.
Men med ett förskräckt utrop sliter hon sig lös, hon står darrande på
golvet med nedslagna ögon. -- Jag måste gå, jag har redan varit för
länge, flämtar hon, och han stiger upp, ännu med rött, men behärskat
ansikte, och hjälper henne med kappan. Han vill säga något, men rösten
bara famlar, han omfamnar henne på ett så tydligt sätt att hon bannar
honom. Och han hinner knappt fråga: När? och få till svar: I morgon,
samma tid, förrän hon är utom dörren. Han står stilla och hör henne
stiga in i hissen, tjutande går den nedåt, hela rummet vibrerar. Hu,
det låter som en hög vargar när hissen går!
Men de träffas dagen efter, och dagen därefter och många dagar som flöt
bort som ett ingenting. De gick sida vid sida utför blåsiga, våta gator,
och människorna såg förundrade på dem och tyckte väl att de var mycket
lyckliga, och det var de också. När de satt på någon kall och tröstlös
soffa under Djurgårdens avlövade ekar och såg in i varandras ögon så
kände de ej alls den fuktiga vinden som smekte dem hårt och omilt. De
kunde leta sig vägar och gömslen långt in under träden och bryta grenar
att sitta på. Och han berättade henne sitt livs historia och hon hörde
på, och han dolde ingenting och för det tycktes hon älska honom ännu
mer. Och ibland hade de en liten högtid för sig själva uppe på Terjes
vindskupa, de hade vin och blommor och de var rusiga av salighet.
En dag, en kväll stred han med henne och vann henne fullständigt,
och efteråt brast hon i gråt och grät länge. Och det var ganska
besynnerligt: från och med den dagen kunde de ej vara tillsammans utan
att äga varandra alldeles. Men ännu besynnerligare fann hon det, att
hennes farhågor för att kärleken dem emellan då skulle upphöra alldeles
inte slog in. De endast åtrådde varandra häftigare, deras kärlek växte,
syntes det dem, dag för dag. Men först nu kom där en skugga mitt i
solen, den kom krypande sakta, men säkert. Det var det tröstlösa, det
meningslösa i deras förhållande, som nu satt och gnagde deras unga
hjärtan. Om sin man talade hon aldrig och han var henne tacksam för
detta. Han beslöt att icke tänka på något, att bara leva för stunden,
han sade henne att hon blivit en del av honom, att han aldrig, aldrig
kunde bli fri mer. De måste alltid vara tillsammans och älska varandra.
Och hon viskade att så skulle det vara, men de trodde ingendera att det
skulle få vara så.
En dag när han ej träffat henne på tre dygn, gick han ut till Djurgården
ensam och sökte upp en av de många platser där de suttit tillsamman. Där
långt inne bland ekarna och almarna stod ett litet träd med nästan torra
grenar. Han mindes att hon en gång rispat sin kind mot en av dem, han
bröt av en bit av den och kysste den och tog den med sig. Han skulle
kunnat kyssa märkena i sanden efter hennes klack. Hon var numera David
Ramms lilla gud, någon annan behövde han ej för tillfället och han
grubblade inte så mycket som förr. Han oroades ej mycket, han levde i
ett tillstånd av vila och hänryckning på en gång, hela det fula livet
var borta, det fanns bara han och hon.
De vågade ej besöka krogar och konditorier, men de uppsökte små billiga
ställen i utkanterna av staden och satt där bland murare och målare och
slaktare, vilka stirrade på dem så mycket de orkade utan att kunna störa
dem det minsta. Och någon gång tog de tåget ut till förstäderna och satt
hopklämda på någon billig biograf, när regnet drev dem under tak. En
enda gång hade de druckit kaffe på Operabaren med påföljd att en av
Ziris bekanta genast kom och hälsade på henne, kastande en förundrad
blick på den magre ynglingen med det något svärmiska ansiktet. Sedan
gick de endast till för deras bekanta omöjliga ställen och framlevde på
detta sätt ett par månader.
Det är redan i november men ganska milt, själva vinterstormen far fram
blid och nästan uppmuntrande genom gatorna, åtminstone tycker David så,
tunnklädd som han är, vad är väl ändå stormen annat än ett glatt och
ljuvligt budskap: samma storm susar ju kring dem bägge, samma stjärnljus
flammar över dem därute i skogen bland de våta trädstammarna, samma
fjärran buller från staden når deras öron, där de ligger sida vid sida
på en yllefilt i lä bakom ett par klippor. Och hans älskade är ju så
varmt klädd i sälskinn -- vad kan det betyda om han fryser själv en
smula, han är stark och seg, och han har ju först nu börjat leva!
Men i natt, när han kommer hem, är han verkligen hungrig. Han erinrar
sig att han just ingenting ätit på hela dagen, och han är ju alldeles
pank. Han minns att Ziri föreslagit att de skulle gå bort och äta kväll
på ett avlägset värdshus, men att han avslagit det, han hade inga
pengar, men det hade han inte sagt henne, bara att han nyss ätit. Hon
hade sett ledsen ut, kanske var hon hungrig själv? eller anade hon att
han svalt sig fram? Herre Gud, behövde hon mer än betrakta hans rock för
att se det? Kanske detta, att han var så tarvligt klädd, var en del av
orsaken till hennes rädsla för offentliga lokaler?
Hon var oftast så tyst och sorgsen numera, vem kunde veta vad hon tänkte
på. Ångrade hon det hela? Men nej, hon älskade ju honom så vansinnigt.
Han satte sig i den tomma sängen -- Terje och de övriga var bortresta på
en vecka -- och grubblade. För första gången blev det nu honom klart att
han icke kunde fortsätta att gå så här, han skulle komma att gå under.
Han hade ju föresatt sig att arbeta, att skriva en bok, att göra fria
reportage för tidningarna -- alltsammans hade sopats bort och gått om
intet för kärlekens skull, och ville han inte gå under, måste han börja
arbeta. Med vad? Kunde han resa hem? Från Ziri -- och vad skulle han
göra hemma? Nilenius skulle strax uppenbara sig, tala i ynklig ton om
hur svårt han hade det, lista ut om han var pank eller ej, förfölja
honom vart han gick, pocka på hans sällskap. Om inte Nilenius funnes,
skulle han kunna låna ett hundra kronor av Hartman, det räckte ett par
månader där hemma, och så arbeta i lugn och ro en tid. Men då skulle
Nilenius aldrig en dag lämna honom i fred, han skulle arbeta på att få
David med på någon brottslig handling, så att denne bleve lika föraktad
som han var själv. Han hade länge förstått att Nilenius syftade på detta
-- kanske hade han ej det så klart uttänkt, men han strävade dit ändå.
För varje gång David lyckades med något och vann erkännande, sjönk
Nilenius ihop -- blev svart i ansiktet och dyster -- för varje gång
David kom hem pank och trasig, levde Nilenius upp igen, kom inpå honom
som ett slags hånfullt beskyddande far, beklagade och flinade. Å, det
skulle inte vara så svårt att tänka sig att man sköt Nilenius ett
revolverskott genom huvudet! Fördärvade han inte allt, hela hemtrakten,
fanns det en vrå av det gamla barndomslandet i vildmarken där David
trivdes och där han ej strax hörde Nilenius’ klumpiga gång och pustande
röst? Om han ändå ville supa ihjäl sig!
Denna natt sov han inte utan bara grubblade, det var så länge sedan
sådant hände honom nu. Han hade verkligen vilat sig från all världen en
tid. Nu var det visst tid att stå upp och vandra igen! Men Ziri, hur
skulle han göra med Ziri? Han kunde ju aldrig få henne skild och gifta
sig med henne, hans liv skulle aldrig komma att gestalta sig så. Var det
då möjligt att fortsätta längre, bäst att göra slut -- om han nu kunde!
Nästa dag sade han henne att han måste börja arbeta och att det var bäst
de ej träffades på en vecka, han måste nödvändigt förtjäna pengar. Det
gick ej an att gå så här. Hon tycktes bli glad över det -- hon frågade
om han skulle skriva. -- Säg, kunde du ej bli tidningsman igen, undrade
hon. Det var som om hon i detta sett ett svagt hopp till något som
annars var omöjligt.
-- Jag har endast varit tidningsman i Amerika, sade han, och det
är så olika där -- allting så specialiserat. På en av dessa små
stockholmstidningar finns det intet annat än reportage som jag får göra
-- och det är mycket svårt att komma in.
I verkligheten ville han icke ha någon fast plats, det var nu en av hans
sämre sidor, denna vagabondnatur, som ifall han sökte sig en syssla,
strax drev honom ut på gatan igen -- eller ut i skogen. Det är mycket
illa, tänkte han, att jag är sådan, och jag önskar ändå inte att jag
vore på något annat sätt. Men vad det vore skönt att ha ett tusen
kronor just nu, så att jag kunde äta mig mätt varje dag och gå här hela
vintern! Han hade aldrig hyst något agg eller någon avund till de rika,
över huvud hade han alltid föraktat jordiskt välstånd, det var något som
inte angick honom. Alltför mycket hade han tyckt sig genomträngd av
känslan av alltings förgänglighet, så nära inpå dödens och vanvettets
ansikte hade han alltid stått, att han tyckt sig leva endast för att
lära sig dö. Men nu föll det honom in att fattigdomen vore den största
förbannelsen. Om han ej vore fattig, skulle han lätt kunna bli kvitt
Nilenius. Han skulle kunna bygga sig ett litet nätt hus uppe i de
hemlighetsfulla skogarna vid stranden av någon tjärn, och där skulle
Ziri kunna hälsa på honom. Far skulle slippa att svälta och slita -- och
hur länge var det sedan lilla mor fick något nytt på sig? Mor skulle få
en ny, varm dräkt, en mörkgrå dräkt som passade hennes grånande hår. Så
liten hon var, mor, och så ung hon föreföll ännu! Och på brödernas grav
skulle han resa en liten sten, som han skulle utvälja och hämta själv
bland de mossiga, gröna hällarna vid Bandarbäcken. På stenen skulle han
rista dessa ord: Med örat har jag hört talas om Dig men nu har mitt öga
sett Dig. Med pengar kunde man göra mycket, med rikedom var man lycklig.
Vart hade han kommit? Gällde det inte att arbeta nu, inte drömma? Eller
skulle han uppsöka Hartman -- han var redan skyldig honom trehundra
kronor -- men det var ju ingenting för en förmögen man, en miljonär.
Säkerligen skulle han med glädje låna honom ett tusen kronor om han
uppgav ett klokt ändamål. Men någonting avhöll honom därifrån, en känsla
av att detta ej vore annat än att uppskjuta katastrofen. Han måste
skaffa sig arbete.
I tre dagar försökte han sin lycka på tidningsredaktionerna, men utan
löfte om någon fast anställning. Däremot sade honom redaktörerna på
ett par smärre dagliga tidningar att han vore välkommen med litterära
bidrag, historier ur vildmarkslivet, “så vilda som möjligt“, uttryckte
en herre sig. Vildmarksnovellen hade kommit på modet, poeterna var
vildmarkspoeter. Man var villig att betala honom ända till fem kronor
spalten för det han skrev, om det var bra och motiven var “från
vildmarkerna“.
Hela den påföljande dagen blir för honom som en suddig, men ändå
besynnerligt beklämmande dröm, han sitter på ateljén ensam med huvudet
i händerna, icke vetande vad han skulle göra. Hans kassa är snart slut.
Han finner det skamligt att leva på kamraterna och han ville ej bedja
Hartman om mera pengar. Han vet ej vad han skall göra. Ej heller förstår
han sig själv. Han minns att då Ziri var hos honom, kände han beklämning
vid tanken att ha närmat sig henne, han tvivlade på att han verkligen
älskade henne, ja, han hade till och med väntat med en viss otålighet
att hennes steg skulle bortdö nedåt trappan. Nu när hon ej var hos
honom, längtade han intensivt efter henne, han tyckte att hon var hans,
helt och hållet, en uppenbarelse i hans fattiga liv, en rikedom att ha.
Och ändå kom han ihåg att det han först älskat hos henne var hennes
intelligens, hennes vördnad inför religionens och bönens under -- men
av allt detta hade han ju ej märkt ett spår under deras korta
sammanträffanden, hon hade varit helt och hållet kvinna bara. Var
det möjligt att kropparna från början åstundat varandra, och att de
intellektuella beröringspunkterna endast utgjorde mediet, länken som
skulle förena deras kroppar? Var det möjligt att kärlekens mekanism hos
honom var så grov och enkel? Det dolde sig säkert något bakom, det kunde
ej vara begär. Han satt på förmiddagen på ölstugan “Konungen“ och
begrundade detta, under det Monna Lisa svansade kring hans bord. Lokalen
var så gott som tom. Hur kunde det då vara möjligt, ifall han var kär i
Ziri, att han nu kunde uppehålla sig med att prata nonsens med Monna
Lisa? Han till och med kurtiserade henne, han satt och fann ett visst
beskt nöje i att göra detta, han började till och med åtrå Lisa. Nu
ryste han för sig själv -- var han verkligen ej bättre än vilken som
helst slyngel, förmådde ej kärleken rensa ut något skräp ur honom, satt
han bara ihop med erotiska begär? Detta föreföll honom smutsigt, och när
han nu var sådan, då borde han också göra slut på sin förbindelse med
Ziri. Medan han tänkte detta höll han Lisas hand och kände hur het den
var. Jag är ett svin, tänkte han, undrar om andra män är likadana? Just
då kallades Lisa bort, en ny gäst kom.
Den nykomne gästen bar ett par guldbågade glasögon över en mycket skarp
näsa, hans ögon lyste dimmiga bakom glasen och hans kinder var pussigt
bleka. Han hade en lutande gång och såg ut som om han bar på en tung
börda, även när han satt, han pustade och torkade av sig svetten med en
vit näsduk. Någonting av trött bitterhet fanns i hans ansikte, han var
vårdslöst klädd och orakad, men hade något förnämt och tillknäppt över
sig, hans rörelser och blickar skvallrade om en vaksam, pinad människa,
en oändligt trött man, med många omsorger, fyrtio år kanske, ämbetsman,
överhopad av arbete, som ramlat in här för att sitta i ett hörn i
skuggan en minut, fri från vardagssläpets brännande hetta. Han drack ett
glas öl och satt sedan med huvudet bekymmerfullt lutat i handen, vilande
sig, som det syntes.
Någonting ovanligt i hans väsen kom David att betrakta honom. Kanske var
det det att han aldrig sett ett så uttröttat ansikte förr -- eller var
det den lurande blicken, de misstänksamma vridningarna på huvudet? Av
allt att döma var han stamkund. David steg upp, gick in i skänkrummet
och ämnade fråga Lisa vem denne man var. Lisa var mycket glad åt
besöket, och han nästan glömde bort både gästen och sin egen nyfikenhet,
lade armen om Lisas liv och kysste henne häftigt. Men någon kom, och med
ansträngt ansikte, ty han kände ett häftigt begär efter Lisas slanka,
vackra kropp just nu, slet han sig lös, behärskade sig och frågade
henne, fortfarande med armen om hennes liv, vem gästen med glasögonen
var. Lisa svarade ögonblickligen, uttalade ett namn som kom honom att
draga sig bort och blekna. Han skyndade till sin plats med hjärtat
bultande, han satte sig likblek och tog en tidning liksom för att dölja
sitt ansikte för denne trötte gäst mitt emot.
Detta var således den man han -- den broder vars hustru det icke var
honom lovligt att taga -- här satt han -- trött -- jo jo -- jaså --
och här satt hans hustrus älskare, som mellan akterna kysste vilken
krogflicka som helst. Han lämnade ett mynt på bordet och rusade iväg.
Men bilden av den trötte, nästan kutryggige mannen med glasögonen
förföljde honom även ute på gatan.
Han ville ej en enda varelse ont, han ville ej heller tillfoga den här
stackaren något lidande. Han ville leva i fred och vänskap med de trötta
och pinade människorna. Men hur bar han sig i stället åt? Han var ett
svin och det fattades honom kraft att låta bli att vara det.
Jag tror jag blir cynisk, mumlade han. Jag har ingen rättighet att
vara det, och det är ju sant att jag älskar henne. Jag älskar henne
vansinnigt -- och ingen klok människa fäster avseende vid om jag kysser
Lisa. Det är bara kroppen som vill ha sitt. Men varför är då min kärlek
ej nog stark för att göra alla sådana små tilltag motbjudande? Nej,
saken är helt enkelt den att jag inte älskar henne. Och i denna dag
skall jag tala om det; göra slut på detta. Jag vill inte stjäla henne
från den trötte mannen med glasögonen. Han sprang upp och knöt händerna.
-- Jag vill -- inte! ropade han. Jag skall bli en hederlig människa,
även om jag är trasig och fattig, skall jag dock känna mig ren invärtes.
Punkt och slut!
Men hon, hon har väl också en röst, tänkte han vidare. Om hon säger att
hon ej vill leva utan mig -- och det har hon sagt -- då gör jag ju henne
olycklig. Men hon skall också lyda sitt samvetes röst, om hon har något,
och svider det, så är det bara bot för vad hon felat.

10. Mannen med glasögonen
-- Och ändå har jag ej någonsin riktigt velat gå med på detta, tänkte
han en kväll. Jag ville det egentligen inte, jag är rädd för den och det
är liksom vår synd bleve större då vi begår den därinne. Det kunde ha
räckt till med Terjes vindskupa! Han stod en stund framför Ziris port
innan han gick upp och ringde. Tamburklockans surrande någonstädes
därinne, när han nervöst pressade knappen, kom honom nästan att rygga
tillbaka. Jag är en klen och omanlig älskare, tänkte han.
Hon öppnade själv, som så många andra gånger. De satt en stund i
salongen. David såg sig alltid ängsligt omkring, i varje vrå misstänkte
han att någon åskådare skulle ha gömt sig. Och när de om en stund befann
sig i sängkammaren stred hans känsla av brottslighet ännu med hans
lidelse och hans fruktan för en katastrof. Genom den där dörren,
tänkte han, har _han_ gått många gånger, han har knackat sakta, ömt,
tillbedjande har han i mörkret gått på tå fram till denna vita säng för
att se om den högt älskade sov! över denna matta har han smugit sig -- i
skymningen -- med sträckta armar -- --
Och när han ägt henne, förekom det honom som vore rummets tunga
parfymdoft redan gammal, som om deras glädje blott varit svindel. Men
bara han såg på henne, älskade han henne igen, mycket mera än förr. De
liksom hämtade andan nu, de drack vin och hetsade upp sig sedan, de var,
vanvettiga, vilda, och när de slappa och förbi låg bredvid varandra,
nakna, med heta kinder och begäret ännu lysande i ögonen, fast muskler
och kött vägrade bistå dem mer, då kände han äckel och hat till
alltsammans. Då kom för honom denna starka känsla av att verkligen ha
_gjort orätt_, och den ville nästan krossa honom. Rummets väl stämda
färger tilltalade honom ej mer, den tunga vita gardinen låg i stränga,
brutala veck, den vita sängen hade fläckar i lackeringen som han ej sett
förut, golvmattan var bestämt giftig. Vad var det också för en skammens
hetta som fyllde detta rum? Och i denna känsla blandade sig fruktan: var
det då säkert vad hon sade, att de aldrig skulle kunna överraskas här?
Just som han klätt sig färdig i badrummet -- han var så rädd att han
placerat sina kläder där -- hörde han plötsligt ett litet skrik. Ziri
rusade in, likblek, nära att falla.
-- Han -- göm dig -- han! flämtade hon.
David var egentligen endast feg, när han gick och väntade på något
som skulle inträffa, en gång i sticket ägde han en viss desperat
kallblodighet, till och med när det gällt livet hade ofta ett kallt lugn
inställt sig. Och nu hade han ögonblickligen klart för sig att även om
mannen kom direkt in i sängkammaren vore det möjligt att rädda sig --
för så vitt Ziri förstod att hålla mannen kvar en minut. Han var
emellertid nu klädd från topp till tå, han såg sig omkring i
toalettrummet. Det fanns bara en dörr dit, och han steg på tåspetsarna
fram och reglade den. Därpå undersökte han sina fickor: han tycktes ej
ha lämnat något därinne. Och just nu hörde han mannens röst ute i
salongen. Han ropade på Ziri. Det berodde nu på om mannen hade något
ärende hit in -- vilket väl knappt var troligt just nu. Det var icke
rädslan som nu gjorde Davids kinder så vita, det var skamkänslan. Han
förbannade sig själv. Jag är löjlig, tänkte han, helt enkelt löjlig, en
narr, som gömmer mig för mina narraktigheters skull. Ett svin är jag!
Och hon är en idiot som kunnat riskera detta!
-- Ziri! hörde han mannens röst, skälvande, men klar.
-- Ja, Harry, svarade hon från sovrummet. Det lät som om hon låg i
bädden och talade, med täcket nästan över huvudet. Hon hade alltså haft
sinnesnärvaro nog till detta. Med våldsamt bultande hjärta böjde han sig
framåt mot dörren och lyssnade.
-- Är du sjuk? Han var nu i dörren till hennes rum.
-- Ja, sen i morse. Hon talade rätt lugnt, hennes rädsla kom dock väl
till pass, rösten skalv till som om hon talat under frossbrytning.
-- Jag ringer till doktor Ekstrand, då? Vad är det med dig, lilla barn?
Ingenting farligt? Jag ringer. Jag kom hem bara för att tala om en glad
nyhet, en verkligt glad nyhet.
-- Vad då? Säg fort! Hon flämtade häftigt.
-- Men du har ju feber, människa! Du kan dö! Vänta, jag skall hämta
några pulver -- det finns i toalettrummet -- vänta, lilla du! Stackare,
jag ringer genast --
-- Hämta ingenting, jag tar inte några pulver -- nej, kom inte hit --
och jag -- jag blir snart bra.
Men han var redan vid dörren, som han försökte öppna. -- Som sagt, och
jag som hade en så glad nyhet -- men dörren måtte vara reglad inifrån --
är någon av barnen därinne? Det måtte vara något fel med låset!
David såg sig omkring. Om låset -- om regeln gick sönder. Då var allt
förlorat. Det fanns ingen möjlighet att gömma sig härinne. Han fick
ögonen på ett fönster -- tredje våningen -- tredje våningen -- han smög
sig dit och såg ned på en gård, betong, mumlade han, och gatsten. Jag är
förlorad. Han drogs åter mot dörren, han kände en viss avsky för att stå
undangömd till hälften i ett hörn när den gick upp. Mannen hade tydligen
slutat sitt försök att få upp den -- Ziri underströk hans funderingar på
något fel med låset. Vilken idiot! Men nu kom han tillbaka med något
verktyg som han satte in i låset. David stod på ena sidan och mannen
svettades på den andra. -- Hon kan inte sin roll -- tänkte han -- om jag
bara tänkte på det förut -- och just då flög dörren upp. Han hörde ett
vansinnigt skrik från Ziris rum -- han nästan förbannade henne, om hon
tegat, om han fått gälla för inbrottstjuv, det hade varit bättre.
De stod mitt emot varandra, mannen med glasögonen och David. En hel
minut stirrade han på David, idiotiskt, häpet, mållöst. Sedan tog han
sig över pannan, tycktes fått något klart för sig, steg åt sidan och
släppte fram David som likblek gick förbi honom, men stannade vid
dörren, liksom om han ansett det vara tillbörligt att han utstod straff,
utkastning, skällsord, ångest. Mannen med glasögonen såg på honom med
en vansinnigs ögon, skälvande i hela kroppen. Sedan gick han till
sängkammardörren och såg på Ziri, varpå han stapplade fram till en
korgstol i salongen, satte sig och brast i våldsam gråt.
David hade på några sekunder genomgått två stadier och befann sig
med ens i det tredje: från yttersta förskräckelse till onaturlig
likgiltighet och från likgiltighet till skamkänsla och medlidande, och
utan att tänka på vad han gjorde lutade han sig mot dörren till Ziris
rum, med ryggen vänd mot den hysteriskt snyftande kvinnan, och såg i
stel, stum sorg på mannen i korgstolen. Men då denne plötsligt lyfte upp
sitt tårdränkta, förvridna ansikte och såg på David, tyckte han sig
själv krympa ihop och betäckte ofrivilligt ansiktet med händerna. I tyst
ångest men med en viss känsla av att i alla fall någonting orätt höll på
att bestraffas, lyssnade han till den brustna, hypokondriska rösten från
det snyftande klädbyltet i korgstolen. Han vågade ej se på honom av
fruktan att liksom brännas av glansen från dessa blänkande ögon bakom
de fuktiga glasen. Rösten talade verkligen.
-- Jag har vetat det här -- ja, ja, ja, det har jag vetat, det här har
man sagt -- men jag inte trott -- ja, ja, stå där, stilla där, det är
alldeles riktigt att ni skall stå där, David Ramm, mellan mig och -- och
den där! Där skall ni stå -- stå bara stilla där --
Han tystnade och tycktes försöka behärska sig, han kämpade mot sin
upprördhet med onaturlig styrka men snyftade till sist igen. Men nu lät
rösten fastare, icke fullt så vansinnig som nyss:
-- Och ni säger ingenting, ni, David Ramm? De säger att ni heter David