David Ramms arv - 04

Total number of words is 5074
Total number of unique words is 1565
29.9 of words are in the 2000 most common words
38.5 of words are in the 5000 most common words
43.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
honom. Hade Hartman ägt henne och hade de sedan blivit likgiltiga för
varandra och nu spelade komedi? Denna tanke retade honom ännu mer.
Hon hade mörkt hår, mörka ögon och en hög, fint välvd panna med mjukt
tecknade ögonbryn -- och så var hennes sammetsklädda kropp alldeles
klassiskt välformad. Davids hela lidelsefulla åtrå väcktes med ens.
Varför var han så, tänkte han, varför inte vara kall som Hartman?
Var detta ett släktdrag, denna så häftigt uppflammande brand, detta
våldsamma begär, eller var hon ännu så ung. Men han blygdes för sig
själv och tvang sig att tänka på annat. Då märkte han att Hartman satt
och log för sig själv, nästan triumferande. Men det var inte bara åtrå
efter hennes kropp han redan förnam, han längtade ögonblickligen efter
henne även på ett annat sätt. Hon var en kvinna som man skulle kunna
dyrka -- -- -- varför skulle nu det strax bära i väg på det här viset
-- -- aha -- kanske Hartman haft någon mening med att vilja bjuda på
haschisch innan David gick in? Fördömda Hartman! Och hör bara så han
pratar!
-- Vi satt och talade om teosofi innan du kom, och jag måste medge att
det är ett högst intressant ämne (fru Ziri gav honom ett elakt ögonkast
och vände sig till hälften bort från dem) nu på sista tiden när det
blivit befriat från allsköns spiritistisk inblandning. Filosofiskt sett
var hela läran om en andevärld bara materialism --
-- Så ofantligt vis och säker ni är! Fru Ziri sade detta i mycket
förtretlig ton, som om hon med avsikt velat reta honom.
-- Men han har rätt, inföll David djärvt. Det kan till och med jag
begripa. Man lagade till en andevärld av jordiska ingredienser -- --
-- Men det ska vi inte tala om, fortfor Hartman som om han inte hört.
Han tog sig över pannan som om han tappat bort minnet. Han var nu mycket
blek, men lugn och nästan strålande glad. Oavvänt stirrade han på
taklampans lilla låga som lyste rödbrunt bakom sidenskärmen. -- Vi ska
tala om Buddha, tala som Buddha, men vi ska inte vara teosofer. Fast det
kan göra detsamma, buddhismen är inte så märkvärdig den heller för oss
västerlänningar. Inte hittar vi vägen till befrielse fast vi får
palitexterna översatta och får lära oss Dhamma och Abidhamma -- för
resten, vad får vi lära oss av dem? Helt enkelt att: vara är upphov
till lidandet, lidandet skall övervinnas genom dess orsaks upphävande,
alltså, vi bör sluta att vara. Men nu är vi i alla fall, vi är alldeles
förbannat och vi vill alltid vara -- här i västerlandet imponeras vi
inte alls av det totala upphörandet, som blir frälsningen i östern. Det
är bäst vi får ha vår himmel och vårt helvete fast jag är trött på
alltihop. Men er teosofi är inte bättre än kristendomen så länge ni tar
återfödelseläran bokstavligt som en lång kedja i vars slut individens
salighet sitter fastknuten som en krabba på en krok. Harmoni, säger ni!
I denna värld eller nästa -- vad sådant låter dumt, “denna“ och “nästa“
-- vi kan ju inte tänka oss denna nästa utan att kopiera den efter denna
jord. För mig är alltihop alldeles likgiltigt -- men jag vill inte ha
teosofi och spiritism i stället för kristendom. Och kristendom vill jag
inte ha, den handlar också bara om denna värld och en annan som liknar
en biografföreställning av denna, fast bara för barn -- och hur vill ni
göra om intet allt djävulstyg som gjorts i denna värld med er kristendom
och teosofi? Förbättra världen, va? Det är mycket bra -- men säj, ni
tror ju på själens individuella fortvaro efter döden? Tror ni att även
kattorna har själar? I min barndom var jag med om att långsamt pina
ihjäl en katt -- det är mer än jag begriper, den där grymheten hos
småpojkar -- och nu när ni förbättrat världen så att inga kattor plågas
ihjäl mer och inga flugor spetsas på nålar i läroverksfönsterna och inga
metmaskar långsamt träs på stålkrokar och inga paddor kläms sönder av
hemvändande skolgossar -- om då kattornas och flugornas och maskarnas
och paddornas själar kommer och fordrar upprättelse av er, hur ska ni
då bära er åt? Ty kattans själ säger inte: tack för att ni inte stenar
isönder kattor mer här i landet! utan: det gjorde förfärligt ont en
gång, alldeles oerhört led jag, och något ont satt i hjärtat, något rått
och grymt satt i bröstet på era fäder och lät dem pina mig. Tag bort
detta onda som då skedde, och jag skall förlåta er! Men hur fanden skall
ni ta bort det? -- Men det är ju redan borta! protesterade fru Ziri.
-- Ack, nu har jag lockat er in i en fälla, fru Ziri! Ja, jag går med
på att det är borta på så sätt att vi kallar det ett fullbordat. Men det
är bara en formel för vårt sätt att uppfatta det. Så länge min hjärna
arbetar och ängslas just för att detta har hänt, så länge är det inte
alls borta. Vad hjälper det att jag sitter och förlägger det långt borta
i tiden, antingen bakom eller framom nuet, när det i alla fall hänger
fast vid mig som en ful spetälskefläck, när jag aldrig någonsin kan
komma bort från den där kattens lidanden. Och vad hjälper det om jag
kunde tro att Gud förlåtit mig, blir detta kattens fullbordade och
oskyldiga lidande mindre för det? Tag nu allt som lidits i denna värld,
tag det i klump, förbättra sedan världen hur ni vill, till sist kommer
ni, ifall ni lyckas, vilket ni inte gör, att uppnå samma världstillstånd
som innan den första droppen oskyldigt lidande utgöts i denna bedrövliga
värld. Vad tjänade då lidandets period till? Till erfarenhet? För att
kunna komma till status quo? Och Gud, som ni tror på, vad tänkte han på
under tiden? Som inte hoppade över lidandet i mänsklighetens historia?
Dostojevski, säger ni. Ja, jag erkänner, jag är föga originell, men han
talar i allmänhet om oskyldigt lidande. Jag frågar: Vad ska då det
skyldiga lidandet tjäna till? Jag menar enligt teosofernas lära om
vedergällning genom återfödelse? Låt oss återgå till kattan, som vi
pinade ihjäl! Antingen hade hon väl i en föregående existens förbrutit
sig på något sätt, men det mindes hon inte, vi antar väl att hon inte
gör det mer än människan, och vad har hon då för nytta av att bli
ihjälklämd mellan ett par stenar, långsamt? Vem fröjdas åt kattans
rättvisa straff? Vi kan tala om min kusin Bertil i stället. Han har en
puckel på ryggen i detta sitt jordiska liv, och det är väl antagligt att
han i en föregående tillvaro slagit ryggbenet av sin mor eller gjort
något annat fuffens, men det minns han inte, han är bara ledsen och arg
över puckeln. Till vems saliggörande eller förädling, om ni vill, bär
slutligen massan av alla jordiska varelser sina andliga och lekamliga
pucklar? Det finns dock bara _en_ varelse som klart kan iakttaga hur
riktigt och rättvist vars och ens puckel är placerad och glädjas däråt,
och det är Gud. Men då synes det mig som vore det fråga om Guds
uppbyggelse, inte sant? Men jag är nu en gång så där hädisk, jag kan
inte en gång läsa bergspredikan i avsikt att bli rörd av den!
-- Men man skall inte alls läsa bergspredikan när man är på det humöret,
avbröt David häftigt, för övrigt får man inte läsa evangelierna som
njutningsmedel, man får inte vara så intellektuell att man tappar bort
vördnaden och andakten -- --
-- Och man får inte lura sitt intellekt ens med sin andakt. Nej, kära
du, mig synes ingenting farligare än att gå och sy själen en kostym av
uppsuggererad andakt och tro och bön och allt det där -- en vacker dag
blåser kläderna av en och då är man naknare än förut. -- Men tro något
måste man, annars går man under. Jag tror inte att det är så mycket
kostym som du påstår -- och vad helgonen beträffar så var “kostymen“
i alla fall så säker att den höll ut även sträckbänken och bålet.
-- Ja, så stark var den _då_. Men det var bättre material i de
människorna än i oss. Hos dem var gudsbegreppet en styrka -- hos oss är
det hjärtats stora feghet -- nervernas uppror -- men varför nu tvista om
detta, man skall låta en var ha sitt för sig. Han satt nästan och
darrade när han talade, han torkade oupphörligt svetten ur pannan.
-- Jag skulle önska jag kunde vara teosof, tro på en frälsningsplan --
men finns det någon som i verkligheten gör det -- --
-- Jag tror på en frälsningsplan, inföll Ziri nästan lidelsefullt. Jag
kan inte tro annat än att det finns en mening i lidandet som människor
utstått och utstår. Ni får gärna håna mig, men om jag inte finge tro
det, bleve jag säkert vansinnig. Så mycken grymhet, så mycket ont, en
hel värld nersölad i blod och tårar och hat och smuts. Jag kan ej tro
att det ej är en plan bakom allt detta.
-- Och därför är ni en så stor och omedveten materialist, just därför,
svarade Hartman förstrött, fortfarande stirrande på lampan som om han
satt och drömde. När alla blir lika lyckliga, upphör varat. Men predika
då tillvarons slut. Låt oss få frälsningen på de gamla hinduernas sätt:
när alla begripit att varat är ont, då utsläcks detta vara. Viljans
kvietiv -- han nästan satt och mumlade. Troligen var han för starkt
berusad för att vilja tala mer.
-- Med en så nihilistisk syn skulle ni helst gripa till revolvern,
menade Ziri allvarsamt. Hartman hade talat utan spår av överlägsenhet
och hon syntes betrakta honom med blidare ögon, nästan i förskräckt
undran. Han såg på henne frånvarande och skakade på huvudet. -- Det är
inte det samma som självmordet, sade han lågt. Men -- men -- jag har
kommit överens med mig själv att berätta en historia för er, tillade han
litet livligare. Jag kan en -- och när jag gjort det, skall fru Ziri
spela Appassionatan för oss. Var jag fräck nu, ni får ta mig som jag är.
Men här kommer vinet! Han serverade oss och småskrattade för sig själv.
Jag känner just nu att jag kan berätta en historia -- en förfärlig
historia...
Han tog ett papper från bordet och läste sakta och med klar röst.

5. Den oändlige
Nu skall jag således berätta för er om den oändlige. Tycker ni inte det
låter förmätet? Men även jag har, liksom Jakob, mött Gud en gång. Det
var på Jakobsgatan. Jag kom direkt ur armarna på en kvinna ut på gatan.
Det tjänar till ingenting att jag berättar allt vi försökt oss på när de
gamla sätten blev tråkiga. Till och med bädden av sönderrivna tulpaner
föreföll mig utnött, jag hoppas tjänarna fick tolv korgar fulla av dem
alldeles som bröden i evangeliet. Emellertid, jag var icke drucken, jag
gick därifrån så där egendomligt bedövad, med ångesten lurande i mig lik
en halvsovande varg, och jag gick och tänkte på den där gamle israeliten
som slogs med Gud, jag log bittert för mig själv och undrade vilken
krog, sängkammare eller gathörn som skulle bli mitt Peniel. Och det var
ganska sent på natten och min hjärna blev så småningom så där ohyggligt
klar så att jag kände avsky för sömnen och alla som sov. Även mitt livs
elände har haft en barndom, liksom ditt -- vad betyder det?
Han läppjade på vinet och fortsatte. -- Vad betyder det om vi som barn
springer omkring på ett furugolv eller persisk matta när samma Gud
spökar bland våra leksaker?
Han tystnade. David undrade hur mycket opium eller haschisch han förtärt
för att få detta lugn. Men Hartman stirrade förbi den grovlemmade
ynglingen med det allvarliga ansiktet och tycktes drömma en stund.
Sedan fortsatte han igen:
Plötsligt hörde jag bråk och stoj uppifrån gatan. En hop ungdom kom
efter mig, jag kände ju igen de flesta -- mest unga snobbar ur stadens
elegantaste familjer och ett par, tre fruntimmer av samma sort, och de
hade hattarna på nacken och en av dem hade vänt rocken ut och in -- det
skulle föreställa att man var riktigt lössläppt och hade riktigt roligt,
förstås, och han bar cylindern i ena handen och deklamerade nånting. De
övriga förde så mycket oväsen de kunde, alla sena nattvandrare de mötte
skrek de åt och hälsade på och damerna försökte vissla, men de kunde
inte. Jag stannade nära en husvägg och slog upp kragen och drog ner
hatten, så att jag inte skulle bli igenkänd. Nu brast ett skränande
jubel lös: man hade upptäckt en gammal gråhårig konstapel vid en
tvärgata. Den gamle gick åt sidan, han kände sina pappenheimare, han
stirrade envist och med böjd rygg in i ett skyltfönster -- inte kunde
han rå för att det råkade vara några små sprutor och slangar utlagda
just där och att det hängde en bok om humanitär barnalstring på ett
snöre -- det hörde för resten till hans plikter att se efter i sina
fönster så att inga öppna annonser om franska preventivvaror förekom --
fast det tänkte han inte på nu, han ville vara i fred, karlstackaren,
men han blev omringad av de där unga eleganta skränhalsarna och
baron C., han med avigvända rocken, frågade gubben om han gillade
tvåbarnssystem. Flickorna skrattade och vände bort ansiktena. “Gå er
väg!“ sade gubben lugnt, “gå hem och lägg er så jag slipper si er.“ Då
mulnade baron C., kröp nära inpå konstapeln och lipade likt en sjuk
schimpans. Jag smög mig närmare, jag hade lust att spela dem ett spratt
och gå och ge konstapeln deras namn och adress. Papporna hade nog blivit
en smula varma i ärmarna -- men jag föredrog att bara se på, än så
länge. Fast ingen av gossarna kunnat klå mäj -- jag skulle, herre min
gud, kunnat skrämma dem i trav nedåt stan -- “Herrskapet fortsätter!“
sade konstapeln. Han knuffade sig genom hopen och gick. En urdrucken
champagneflaska kom rullande efter honom. “Djävla överklass“, sade
gubben, “ni är värre än hallickarna.“ Men inte så högt att de hörde det.
Ett helvetiskt skrän skickades efter honom, vari även damerna instämde.
De hade förtjusande “fritt“ och roligt, de var inte så där rysligt
borgerliga i kväll, kantänka.
Jag kände mig en smula modfälld, men jag gick ändå efter sällskapet
nedåt Z-torget och spanade. Aha, ett skrik, ett fruntimmer! Nu, så,
lilla baron! En kvinnlig varelse i nedhasade strumpor, mycket berusad,
hade slutit sig till sällskapet, men inte mottagits med något jubel. Hon
tycktes vilja baronen något, han slog efter henne med käppen. Aha, du,
tänkte jag, den klarar du inte lika lätt som konstapeln, nu får du
skräna. Sällskapet försökte gå ifrån henne, hon tog efter baronens arm
och han knuffade bort henne och spottade efter henne. Det var då hon
skrek ut hela hans namn inför hela sällskapet. “Akta däj, snorhyvel!“
skrek hon -- jag, ber om ursäkt att jag håller mig till sanningen, fru
Ziri, men jag vet att ni tål den -- “akta däj“, skrek hon sluddrande,
“minns -- du -- när du -- fi-fick -- när jag fick tio kronor för --“
och här följde en alldeles oåtergivlig redogörelse för något som en
gång hänt den lille baronen hos henne i fyllan -- det var nån slags
barnjungfrutjänst hon utfört, Rabelais skulle kunna säja det, men jag --
avstår -- alltnog, så skrek baronen på polis. Och det hände sig att den
gamle gubben kom luffande, sedan baronen knuffat till kvinnan så att hon
ramlat i rännstenen, under det hennes kräkningar just började. Den gamle
konstapeln var en vis man, en beprövad man, en stor filosof. Han hjälpte
eleganterna att bli kvitt kvinnan, han och en tillkallad släpade bort
henne. De gamla gråhåriga konstaplarna var ju skyldiga att skydda
samhällets medborgare. Och han fnös inte en gång åt herrskapet, han
tittade inte åt dem en gång, han kände väl att nu var han värderad.
Kvinnan orkade ej resa sig, hon bara kräktes och fräste. Och jag stod
kvar och såg att det kom till en ordväxling mellan baronen och hans
unga dam. Hon vägrade att följa med honom vidare. Hon begärde ingen
förklaring, hon hade fått en inblick i frigjorda människors liv, folk
som befriat sig från det trånga borgerliga. Hon bara gick sin väg, hem
till sin mamma.
Och jag stod alldeles stilla. Under detta äventyr delades jag på något
sätt sönder invärtes och är ännu inte riktigt hel. Jag hade sett två
kvinnoansikten, det ena hade ögon som en slipad glittrande kniv, det
andra var håligt sargat, sårigt, med smink kring såren, och ögonen
sprutade ut orent hat. Och jag tyckte att jag själv kände igen det
ansiktet -- jag letade i mitt minne -- ja, det kanske var min första
kärlek, vad minns jag av detta utslocknade fordom?
Kära ni, det är inte min avsikt att vara svinaktig, allt detta är det
nödvändiga förspelet till min historia. Jag vände om och gick uppåt
Jakobsgatan, jag kunde inte gå hem. Jag sökte något föremål att likna
denna kvinna vid, just i det ögonblicket hon knuffades kull, och jag
mindes att jag en gång utanför mitt tält i Kanada skjutit en skunk med
revolver. Jag sårade -- det var en hona, och hon passade på och gav mig
en dusch. Och jag såg en glimt ur hennes ögon när jag sprang som en
rasande för pestluktens skull. Även nu, på Jakobsgatan skyndade jag på
mina steg. Men då, i Kanada, måste jag bränna mina kläder, jag kände mig
oren av det som jag aldrig rört vid, åtminstone i dess orena tillstånd.
Men jag ville inte bara bränna kläderna, jag kom på den besynnerliga
idén att allt jag kunde uppfatta av mig själv bara var en oren kostym,
ett illaluktande omhölje. Det var min kropps alla organ som förorenade
mig. De var som en gammal skökas klänning, de borde läggas i lut eller
brännas. Men det där begäret efter renhet, det var mitt verkliga jag.
Det måste finnas där bakom allting, det måste finnas något som satt
innanför alla skal och som aldrig kunde bli orent. Ett ögonblick tänkte
jag på revolvern: ett skott genom tinningbenet, och ditt orena omhölje
blir liggande kvar som exkrement på gatan, medan det som aldrig kan
orenas går bort i frihet. Men jag skrattade, ja, jag skrattade högt för
mig själv. -- Hur visste jag att det orena bara var _kropp_? Visste jag
hur många skal det satt kring det som aldrig kunde förorenas emedan dess
väsen var renhet? Och jag tänkte med aposteln: Herre, när skall du
befria mig från denna dödens kropp?
Och det var då, i ensamheten, mitt på Jakobsgatan, klockan tre på
natten, jag stannade häpen över fyra ting, dem jag ej kunde komma ifrån:
baronens dam, med sitt vredgade barnansikte, kvinnan, som kräkts på
baronens stövlar, skunken jag skjutit, och så jag själv, eller det där
skalet. Med alla dessa ting hade jag så mycket del, att jag kände mig
behöva brännas. Var jag identisk med det orena? Kunde vidriga ting
uppfattas med det som ej självt var vidrighet? Hur kunde ting som jag ej
rört vid uppröra mig? Ja, men hör mig, du tänker på hinduernas tatwam
asi, men jag tänkte ej på detta då, jag upplevde det. Jag tyckte att
hela skapelsen var en enda blodig, snyftande köttklump, virvlande kring
ett centrum: det inuti mig som var innanför alla skal och som aldrig
kunde bli orent. Och i och med detsamma försvann all känsla av orenhet
ur mitt hjärta. Ty vem var i detta centrum? Endast Han. Men Han var
även i varje del av massan och något dessutom. Han var i mig som
skjutit skunken, han var i djurets orenhet, i skökans spott och spyor,
i baronens lilla högfärdiga hjärta och i de brinnande rosorna på damens
kinder. Han var i gatstenen och inne i mitt stackars darrande hjärta.
Herre, viskade jag, vad du är stor och förfärlig, vem vågar sätta sig
upp mot Dig?
Men Han var mera. Han var rytmen i stjärnornas gång och den enda väldiga
sången i det tomma rummet när en gång all jorden tystnat och planeterna
gått att vila. Han var Rörelsen, Han lät allt hålla ihop eller brista,
krossas eller gråta, plågas eller fröjdas. Han var det aldrig
förorenade, därför att Han icke hade egenskaper. Och, ser ni, jag vart
full av en enda glädje över alltings skönhet, fulhet, förfärlighet och
väldighet, och varje liten smutsig detalj försvann, och raseriet och
hatet och kärleken och blommorna och förruttnelsen och stanken av det
orena döda -- allt var, tyckte jag, en väldig sång, en orkester som drog
förbi mig i mörkret, ryckande mig med. Och jag knäppte mina händer mot
stjärnorna öch snyftade:
-- Detta är Du!

6. Ziri
En stund av dödstystnad följde på denna berättelse. Fru Ziri hade böjt
ned huvudet och såg nästan medvetslös ut. Ingen sade ett ord, stämningen
hade övergått från andakt till förskräckelse. -- Det är visst mycket
sent, sade hon slutligen behärskat, i det hon reste sig.
Slumpen fogade så att David och hon fick sällskap genom staden. Hartman
hade varit för berusad för att ens vara artig när han sade farväl. Han
tycktes vara fullkomligt borta från denna värld. När de kom ut på gatan
vände hon sig plötsligt till David och frågade: -- Älskar ni den där
mannen?
-- Älskar, svarade han saktmodigt, han var ännu ganska drucken, men
rörde sig säkert, det var ett stort och högt ord.
-- Jag menar, sade hon ivrigt, att man älskar och avskyr honom på samma
gång, man vet inte vilket man gör mest.
-- Jag avskyr honom visst inte, han är den enda människa jag har att
tala med. Han sliter sönder mig, men han bygger upp mig igen, han lyfter
och trampar ner. Men han är den ende jag har.
-- Vad ni måtte vara grymt ensam, sade hon med bortvänt huvud. Sedan
nästan stannade hon och såg på honom med en skymt av medlidande. -- Och
ni är väl en liknande vän för honom, förstår jag, ni sitter och plockar
varandra i smulor, så genomglödgade av lidelse som ni bägge är.
Natten var ljus och månen lyste dem vänligt, gatorna var glest befolkade
av sena nattvandrare. Något sällsamt rörde sig i hans inre -- är jag
drucken, undrade han, eller --
När de skulle skiljas, greps han av en förfärande beklämning. Var det
möjligt att de inom en minut skulle få lämna varandra utan att han fick
återse henne? -- Ni får ej lämna mig, utbrast han, får jag inte vara er
vän? Ni -- som begriper allt.
-- Är ni mörkrädd? frågade hon. Hon måhända misstänkte att han var något
berusad.
-- Nej, jag var inte ens mörkrädd som barn. Men jag är rädd för Den
Oändlige, mumlade han.
-- Jag -- kan inte rädda er från honom -- nu god natt! Hon räckte honom
sin behandskade hand och han kände sig plötsligt sårad av hennes köld.
Helt lätt tryckte han handen -- och så försvann hon i porten.
Han stod en stund kvar och stirrade på huset. Sedan gick han sakta nedåt
Norr.
Med stor bitterhet satte han sig den natten upp på sin bädd av trasor
uppe på ateljén, ur stånd att sova. -- Det är henne jag saknat, mumlade
han. Vad söker jag nu -- lycka? Har jag då inte sett tillräckligt av
kvinnor -- han ville ej tänka på dem men kunde ej låta bli -- till och
med Crispi från Scab Way kom fram ur en vrå. Hade hon flera barn nu än
när han for ifrån henne? Bar något av dem hans drag? Berättade hon för
någon ny käck skeppare hur kär hon haft David -- svensken, som legat
sjuk och som inte kunde köpa mat för hennes pengar? Gick där någon --
något slarvigt bylte i en gränd och tog emot stryk av den elaka Tozy --
och som han var skuld till att det gick där? Bah! Det här var bara
djävulen som pekade finger åt honom och viskade: var så god, där har du
dina rätta hustrur, din trasslusk! Kliv inte in bland människorna, där
hugger du i sten!
Hur skulle han kunna äta och dricka med den här galenskapen i huvudet?
Han var ju redan ångestfull av tillbedjan. Han älskade hennes själ och
varenda bit av hennes kropp och hennes dräkt. Han avgudade och åtrådde,
högaktade och tillbad. I morgon skulle han gå och säga henne allt, han
skulle ej bry sig om vad hon svarade, blott han fick säga det. Hon fick
kasta ut honom om hon ville. Men hennes man? Hon var ju gift! Varför
hade han ej tagit reda på de närmaste omständigheterna av Hartman? Komma
vad som komma ville -- hon skulle få trampa på honom, spotta på honom.
Men skulle i alla fall inte slippa undan att få veta det!
Denna kärlek hade överrumplat honom så hastigt att han nästan häpnade
när han eftersinnade det. Hur hade detta gått till? Han var väl bara ett
stort barn, fast mycket erfaret i en del ting, han hade flammat till
många gånger men aldrig så -- --
Han somnade innan kamraterna kommo in och drömde, men inte om henne.
Han ville drömma om henne, innan han somnade bet han ihop tänderna och
befallde sig själv att drömma om henne. Men han såg bara ett stort svart
moln som kom farande över himmelen från öster till väster, närmare och
närmare kom det, det sänkte sig ned över honom och ur molnet tittade
ansikten fram, små dvärgansikten som blev allt större. Det var hans döda
bröders och Hartmans och Nilenius ansikten. De kom ner ur molnet och
stod kring likkistan, som han låg i. Han reste sig upp och vandrade ut i
staden och kom in i ett fängelserum med ett litet förgallrat fönster, på
en brits låg Hartman och sov, han skulle hängas dagen därpå för ett mord
han begått i Amerika. Han ville väcka honom, då stod han plötsligt mitt
i cellen, fastän kroppen låg kvar på britsen och sov. Han kunde se tvärs
igenom gestalten. Han log. Nu skall jag gå, sade han, han har fått tag i
mig till sist, jag går till _Honom_, du vet. Han ämnade svara men det
var ej mer Hartman, utan Diakonen. Han lade sin hand på Davids huvud och
viskade: _Inom ett år skall du slippa ifrån allt detta!_
Han spratt till och vaknade i kallsvett, ännu såg han diakonen -- alltså
inom ett år -- inom ett år -- tydligare kunde det då inte sägas ifrån --
å, så fruktansvärt att få veta detta. Han satte sig upp, skrattade
konstlat och tog fram anteckningsboken för att anteckna datot.
Darrande steg han upp, tände ljus och antecknade. Han sade sig själv att
han var en narr, men likafullt antecknade han det mycket noga, till och
med klockslaget. Just då kom gänget tillbaka, de var tre. Martinus var
med och han ställde en brännvinsflaska på bordet.
-- Drick, sade han larmande, sjuka och vansinnigt förälskade ska supa så
-- så mycket de orkar, säger den gamle Sebedenius i en av sina skrifter
om människosjälens avtagande svagheter. Han var så drucken att han
pratade bara för att höra hur fort munnen gick. David satte flaskan för
munnen och drack, kröp ned på golvet vid värmeelementet och drog rocken
över huvudet. De tre surrade och bråkade. -- Låt den arma fan sova,
hördes Martinus röst, galningar och poeter ska sova utan avbrott, säger
den vise Salomo i all sin enfaldiga härlighet, de så icke och skörda
icke heller och ändå är vi mycket mer än de!
När han vaknade, var de som vanligt utgångna.
Han kände en mycket häftig längtan efter Ziri, men nu var han icke så
säker på om han skulle uppsöka henne eller vänta. Det föll honom in att
anförtro sig åt Hartman och få hans hjälp med att träffa henne. Men hans
högfärd lade hinder i vägen.
Brännvinsflaskan stod kvar på bordet, han drack ur den för att få mod
att uppsöka Ziri. Han var utsvulten och blev genast rusig, kom ned för
trapporna och raglade framåt gatan, icke vetande vart han gick. Någon
stod plötsligt mitt i septembersolskenet och stirrade på honom, en blek,
hålögd figur i elegant överrock, ögonen var onaturligt matta och hans
kinder infallna. Det var Hartman.
-- Hör du unga, rasande tok, sade han i det han gick närmare, är du
redan i det stadiet klockan halv tio på morgonen? Och du som i går
var så säker på att du inte behövde några gifter. Men om du blir vid
dina sinnens fulla bruk till eftermiddagen, så gå upp till Ziri,
Östermalmsgatan 89, en trappa. Hon har ringt och frågat. Farväl! Akta
dig för elden som aldrig släcks, gosse, och var en klok älskare och
ingen poet! Han gick sin väg.
David sprang ifatt honom och tog honom i armen. -- Människa då, skrek
han, säj, vad frågade hon om?
Hartman stannade och såg på honom med trötta, förstående ögon. -- Vad
den första kärlekens flamma lyser rent, sade han stilla. Hon frågade
efter din adress och hur du hade det.
-- Men du -- du sade väl inte -- du visade henne väl inte upp till
ateljén? Du talade inte om min ekonomiska ställning?
Hartmans ansikte drog sig till ett ofantligt godmodigt skratt. --
-- Kors för visst sa jag det -- det är så mycket intressantare för henne
-- förstår du. Han gick sin väg och lämnade David stående kvar i
ytterlig förvirring mitt i gatan.
-- Oho, ur vägen, si opp där -- konstapeln knuffade honom i rännstenen
nästan fyrfota. Orkar ni inte hålla er ur vägen för spårvagnen? Är ni
full? Konstapeln lomade sneglande i väg, han tyckte väl inte att den
druckne såg så farlig ut. David hade nästan lust att spotta efter
Hartman. En sån oförskämd -- akta säj för elden som --
-- Ursäkta, henn, men henn -- --
En trasig, mycket trasig man stod vid sidan om honom. Han luktade öl.
Ansiktet såg ut som en enda blåsa, full av gas. David gick äntligen sin
väg, nästan i raseri -- Ziri -- Ziri, viskade han hetsigt. Den trasige
hann upp honom igen. -- Ursäkta men henn har vel --
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - David Ramms arv - 05
  • Parts
  • David Ramms arv - 01
    Total number of words is 4868
    Total number of unique words is 1720
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    38.0 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • David Ramms arv - 02
    Total number of words is 4983
    Total number of unique words is 1675
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    37.3 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • David Ramms arv - 03
    Total number of words is 5047
    Total number of unique words is 1614
    30.0 of words are in the 2000 most common words
    40.1 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • David Ramms arv - 04
    Total number of words is 5074
    Total number of unique words is 1565
    29.9 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • David Ramms arv - 05
    Total number of words is 5449
    Total number of unique words is 1376
    34.1 of words are in the 2000 most common words
    45.2 of words are in the 5000 most common words
    50.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • David Ramms arv - 06
    Total number of words is 5184
    Total number of unique words is 1564
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • David Ramms arv - 07
    Total number of words is 5116
    Total number of unique words is 1466
    32.3 of words are in the 2000 most common words
    41.7 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • David Ramms arv - 08
    Total number of words is 5264
    Total number of unique words is 1432
    32.9 of words are in the 2000 most common words
    42.1 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • David Ramms arv - 09
    Total number of words is 5211
    Total number of unique words is 1565
    31.3 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • David Ramms arv - 10
    Total number of words is 5118
    Total number of unique words is 1505
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • David Ramms arv - 11
    Total number of words is 2161
    Total number of unique words is 748
    39.6 of words are in the 2000 most common words
    49.1 of words are in the 5000 most common words
    54.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.