Berättelser från Finland - 8

bara nacken, som i sin underliga bruna lifsfärg kraftigt kontrasterade
mot tygets döda grå kulör. Man kunde se ett lifvets och hälsans
vittnesbörd redan på denna strimma hud, och att den kropp, som nu låg
utsträckt där som en död, med en enda rörelse skulle kunna krossa bordet
och sängen, om den så ville.
Assessorn väntade en minut. »Stör jag er?» sade han om en stund, och
hans melodiska röst med dess humana, milda tonfall ljöd med en vacker
klang i den dystra cellen.
Då han icke fick något svar, upprepade han sin fråga. Då vände hon sig
häftigt om, reste sig halft upp i sängen och såg upp med sina rödkantade
ögon, förskrämd och med en misstänksam, orolig och brinnande blick.
»Var inte ledsen», sade assessorn, »jag menar väl med er, ni behöfver
icke försvara er eller tänka att jag vill er illa.»
»Försvara mig ... hvad han pratar», hviskade hon, »ser han inte att jag
har tröjan på, tror han jag vill rifva kronans kläder i tu, ånej -- jag
försvarar mig inte. Han kan slå till, om han vill.»
Assessorn såg nu att hon var klädd i spänntröja; det var en af de nya
vänliga åtgärder som man vidtagit, kedjorna brukades icke mera härute.
»Sitt nu», sade han, »och tala om för mig hvad ni har på hjärtat, sen
skall jag göra hvad jag kan för er.»
»Ä' han präst, så packa sig ut», sade kvinnan med starkare röst, »jag
tål inte präster, di predika inte ett ord, som ä' annat än lögn; kom
inte och tala om straff och fördömelse och ånger och förlåtelse! Jag
ångrar mig inte, ångrar ingenting. Gå bort han, jag vill inte se
honom...»
»Jag är inte präst, var nu bara snäll och låt oss talas vid.»
Hon ville inte höra. »Så ä' han väl doktor och vill ha' mig till galen.
Det ä' han! Men det vill inte jag, nej inte, inte, inte! Jag ä' inte
galen och inte sjuk, jag ä' bara fördärfvad och så dålig att ni gärna
kan ta' lifvet af mig, bara det sker fort. Jag vill dö, för det här står
jag inte ut med. Men det skall gå fort, fort, för det ä' så uselt här i
det här instängda hålet, så uselt att jag inte kan lefva här. Om natten
och om dagen! Och bara de här väggarne -- och de här elaka människorna
och djäfvulen själf, som kommer och nästan skrämmer ihjäl mig.»
Hon knöt sina händer och stirrade framför sig. Hennes väldiga bröst
häfde sig tungt, hon suckade och stönade, som om hon bar på en tung
börda.
»Seså, lugna sig nu, Lena», sade assessorn och gick närmare. »Jag är ju
en gammal bekant till dig, vet jag. Minns du den sommaren för sjutton år
se'n, då du bodde hos gamle Eriks på Lindön vid Norrskär? Då var du en
ung, frisk flicka och jag trodde inte, att du skulle sluta så här. Jag
är domare här i staden nu, men har ledighet ... när jag hörde din
historia, visste jag inte hvem du var, men så började jag att tänka
efter och beslöt att gå och se till dig, innan din dom faller. Känner du
igen mig?»
»Hvar ä' hon, som hade den där hatten?» frågade Lena, men fortsatte utan
att vänta på svar: »Jag har ångrat att jag kastade den där sten, ångrat
det tusen gånger!»
»Du har ett hårdt sinne, Lena, har du inte ångrat annat än det, så...
Men sitt nu stilla -- och maka åt dig, så sätter jag mig bredvid dig --
tala om hur det har gått för dig, du ser nu själf -- jag kommer som din
vän.»
»Tänk! -- Herrn sitter bredvid Lena, herrn gör sig så gemen, att han
talar till en usling liksom till en annan människa, herrn, som ä' så
hög! Herre Gud, att jag sku' upplefva det!»
Hon suckade och snyftade, snart upplöste sig dock hennes oro i en
tåreflod, som så småningom upphörde och efterföljdes af en lugnare
sinnesstämning.
Han talade till henne om gamle Eriks, om hennes ungdom och om det
ställe, där hon uppvuxit; emellanåt föll hon in med ett och annat för
att rätta honom, och han fick på detta vis en obetydlig ledning, som
ändock kunde ge honom en smula klarhet vid bedömandet af henne under de
senare åren af hennes lif.
»Du växte upp där borta på ön och dröjde där, tills du var gamla
flickan», sade han, »hur kom du därifrån?»
»Han kom hem från Amerika till föräldrarne», sade hon, »och hade så
mycket grant med sig.»
»Hvilken han?»
»Kalle Erikson! Det var då gamle Erik ville stänga in mig, tills sonen
skulle resa andra dagen. Men jag kom lös, och Kalle talade så vackert
till mig och kysste mig och bad mig och så reste vi om natten.»
»Hvart?»
»Först till stan och så till Amerika.»
Hon teg igen.
»Där hade du roligt, Lena, icke sant?»
»Roligt! Han slog mig, och jag fick arbeta ute på marken bland karlarne.
Han talade aldrig mera vänligt. Alla skrattade åt mig, bara jag kom,
skrattade de. Det var där jag första gången kom fast.»
»Du hade stulit?»
»Stulit? Tagit, ja! Och så ställde jag till slagsmål med karlarne. Jag
märkte också en af dem, en, som skulle ta' mig med våld, när jag inte
ville själf. Det var min mening att strypa honom förstås, fast han kom
undan med lifvet. Men han fick sig ett par bra rapp och så satte de in
mig.»
»Kalle hjälpte dig väl ut igen?»
»Han! honom hade jag redan gått ifrån året förut -- nej, det var många
år förut, det året pojken dog.»
»Och du var länge i Amerika?»
»Länge, länge. Jag ville hem, aldrig hade jag en glad stund där. Och
aldrig förstod jag deras språk eller begrep hva' man sa'. När jag fick
lite pengar, rymde jag ut till båtarne, men skickades tillbaka till
land, då folk såg att jag hade för lite pengar, alltid för lite. Jag
försökte att ta' hva' jag kunde, men kom fast! Så satt jag och
funderade, hvarifrån jag skulle få tillräckligt med pengar. Till slut
skickade konsuln hem mig. Hem, hem! Jag var så glad den dagen.»
»Så sökte du upp de gamla -- och så...»
»Di va' döda och gården såld och jag fick inte arbete någonstäds.»
»Jo, men hos bonden på Dalarön -- där du gjorde alla de där olyckorna,
Lena, där fick du ju arbete.»
Hon ville icke tala vidare ... men berättade dock slutligen, ehuru
motvilligt, ett och annat. Bonden hade en son. Hon hade sitt arbete ute
i trädgården -- de hade nämligen en trädgård och sålde grönsaker till
staden -- och hit kom sonen ofta. »Han var så beskedlig och talte så
vackert och det var så grant väder och lindträden blommade.»
»Igen de där lindträden och så det vackra talet -- stackars kräk»,
assessorn skakade på hufvudet och såg på Lena, som nu med strålande
blickar fortfor att tala.
»Han var så snäll mot mig, jag skulle ha' gått i elden för honom, i
brinnande elden.»
»Precis som då», tänkte assessorn -- »och det gick nog också därhän.»
»Han lofvade gifta sig med mig, och jag trodde, trodde hvart eviga ord,
för han såg ut som en ängel i kyrkan, som evangelisten Johannes i Guds
heliga kyrka.»
»Och så lämnade han dig», afbröt assessorn, »och då?»
»Den natten pojken skulle komma till, körde di af mig, fast det var
höstnatt och storm och kallt som om vintern; jag skulle bort, sa' di,
och så tände jag eld på huset och rodde bort till Sandholm, där jag hade
bekanta. Men innan jag gick i båten, släppte jag ut kreaturen, så att
inte di oskyldiga skulle få lida.»
»Talade du om där hvad du hade gjort?»
»Ja -- alltihop. Jag skulle ha varit glad, om di hade brunnit upp alla
på Dalarön, men di inte så mycket som svedde ett hår på sig en gång.»
»Och ditt barn ... gjorde du något åt det... Kanske det var dig
besvärligt? Du begrafde det ju själf, Lena, och det får man inte, det
vet du.»
»Skulle jag ha' låtit andra röra mitt eget vackra barn! Fiskarns blef så
elaka, så jag lät dem icke komma nära mig och barnet på hela dagen.»
»Men -- han var dig nog till besvär, den lilla, säg, Lena?» Assessorn
observerade henne noga under det han med affekterad inställsamhet gjorde
henne denna fråga.
Hennes ansikte sken af oförställd förvåning och uttryckte den mest
intensiva uppriktighet, då hon svarade: »Kan en tänka något så galet,
som att en sådan liten guds ängel som han skulle vara en till besvär! Om
jag bara fick se barnet mitt! Om jag bara fick honom igen! Min egen,
egen oskyldige lille pojke!»
»Har du då alls inte gjort pojken illa, Lena; häradsdomaren säger att
--»
Hon smålog ett underligt löje. »Låt dem tro det, så får jag fortare dö»,
hviskade hon. »Men jag har inte gjort honom något. Han dog ifrån mig!
Jag hade honom en enda dag ... en enda dag! På afton andades han så här.
Sen var det slut! Ack, hvad jag sörjde! Så förde jag honom själf bort
och lade honom i jorden! Där skulle han få vara i fred och ro, han
stackare, då jag...»
Det var tyst en stund inne i cellen. I korridoren gick man af och an,
direktörns röst hördes genomträngande och gäll öfverallt, han utdelade
ordres och gjorde frågor -- svaren väntade han sällan på.
»Lena», assessorn darrade på rösten och talade nästan för sig själf,
»Lena, jag tror du är oskyldig -- men, det duger icke ändå, hvad skall
jag göra med dig, -- jag vet det min själ inte! Hör», sade han
tydligare, »vill du inte hellre bort till ett sjukhus?»
Nej, det ville hon icke. Hon försäkrade honom att hon var en elak, dålig
människa och att man borde skynda sig att göra sig af med henne, ty
slapp hon lös och någon kom och narrade henne om igen, så tog hon nog
lifvet af honom till hämnd, om hon bara kunde.
Han föreställde och förmanade henne, talade om ett bättre lif, om
arbete, stöd och vänner. Hon lyssnade till honom såsom en, hvilken midt
i vintern tycker sig höra svalornas kvitter. Hopp för henne, som tagit
afsked af lifvet, återupprättelse för henne, som sjunkit så djupt! Det
var omöjligt. Tusen gånger omöjligt.
Hon reste sig helt och såg upp med sina stora ögon med ett uttryck af så
stor hjälplöshet och af så fullkomlig skuldlöshet, att assessorn kände
sig rörd -- hon tycktes se in i en annan värld, där man dömde
annorlunda och där människokärleken hade en annan form, hon såg liksom
om fängelsets murar icke funnits till utan i deras ställe en oändlig
horisont, belyst af en svag, begynnande morgonrodnad. Hennes uppsyn
ljusnade så småningom, den ytterligt magra men alltjämt senfulla kroppen
böjdes framåt och sjönk så långsamt på knä framför sängen. Med hufvudet
lutadt mot madrassen brast hon i gråt, grät sakta och lugnt.
Klockan ljöd, och assessorn lämnade cellen utan ett ord. »Jag tycker,
att Olson kan taga af henne tröjan», sade han till direktören, »och ge
henne ordentligt med mat! Jag svarar för henne. Hon är inte riktig ...
de kallade henne Fjollelena, redan när hon var ett barn, men med god
vård tror jag det kan bli folk af henne. Jag skall låta höra af mig.»
Han gick och lämnade direktören, som såg ut, som om han hade sett ett
spöke. »Han är väl fjollig, han själf», mumlade Olson och ref sig i
hufvudet. Matkärran rasslade förbi honom och med en röst, lika sur och
tunn som soppan i bläckskålarne, befallde han Melander att ta' tröjan af
sextisjuan och ge henne kött till kålen. -- »Du skall få se att di får
henne till helgon med, sade han. »Herre Gud, hvad skall du säga, när du
ser hur alla getterna klädas i fårakläder. Du känner till slut inte igen
själfva fan, så pyntar di ut honom. Och det skall vara lagens högsta
tjänare. Nehej Melander, snart kan vi packa in! Det här lönar sig inte
mera. När barnamördare och mordbrännare ska' fjäsas för, så kan
hederligt folk krypa i kaschotten... Ja min själ kan di så.»
Melander stack repet, som han gick och slängde med, in i bröstfickan,
drog upp hängslena ett tag, skelade med ett föga vänskapligt grin mot
dörren, genom hvilken assessorn gått ut, spottade på fingrarne, tog en
af skålarne och gick in i närmaste cell.
* * * * *
»Anna liknar mig uti intet», suckade assessorskan och fäste sina ögon
envist på golfvet, »uti intet! Jag hoppades, att åtminstone hennes figur
skulle komma att bli vacker, men också detta hopp slog fel. Intelligent
är hon icke, vacker är hon icke, och musikalisk ... nej, doktor, hvad ni
än må säga för att glada modershjärtat, hon är tämligen prosaisk, hur
man än vänder det.»
Doktorn, som liksom sina snart oräkneliga föregångare var assessorskans
förtrogne uti allt, protesterade svagt mot den ännu vackra och
behagsjuka moderns påståenden. Han tyckte mer om dottern och ville ändå
icke stöta sig med modern. Helst ville han ha ryggen fri för alla
eventualiteter. Det var en smidig karakter, en man, som säkert hade
framtiden för sig, så mycket mera som han kunde förete sådana
företräden som ett vackert hufvud och en oklanderlig hållning.
»Kan ni tänka er hvad de nu hittat på», fortsatte hon, »jo
fängelsefilantropi! Min man har satt i Anna ett högst oroväckande
intresse för fångarne, och nu ha de fiskat upp ett mauvais sujet, en
kvinna, som lär vara abnorm och som gjort allt möjligt förskräckligt.
Kan ni tro att min lilla Anna har blifvit så betagen i sin nya
missionsverksamhet, att hon går och läser med stackarn i hennes cell!
Tror ni inte det är ohälsosamt, doktor?»
Doktorn förordade vissa desinficierande medel, ... för resten trodde han
icke det »kunde skada» fröken. Tvärtom, han ansåg det riktigt vackert.
Det var lärorikt att se olyckan på nära håll och ädelt att söka göra
godt, där man kunde.
»Det är plebejiskt att själf vilja vara med om sådant», försäkrade frun,
»man gör mycket mer godt, om man icke blandar sig i sådant där, utan
endast hjälper genom andra... Så fort man sätter sig i direkt
förbindelse med packet, blir det ett slags kurtis utaf, och det
depraverar. Jag har haft mycket emot det, men ni vet, en stackars mor
har så lite' att säga. Och jag saknar kraft att drifva min vilja
igenom.»
Fröken Anna inträdde i detta ögonblick i rummet, varm och röd, med de
eljest matta och urvattnade ögonen strålande af glädje. Hon rodnade, då
hon såg doktorn, och ville draga sig tillbaka. »Vi talade just om dig»,
sade modern, »och du vet hur doktorn här intresserar sig för allt, som
rör oss. Han känner till ditt nya svärmeri...»
»Och gillar det», afbröt doktorn med en ifver, som en smula förundrade
modern. »Jag gillar och beundrar er, bästa fröken Anna. Tänk, om ni där
verkligen kan göra en god gärning.
»Ja, ack ja! Jag är så lycklig!» Den unga flickan räckte läkaren
förtroendefullt sin hand. »Den stackars kvinnan älskar mig, hon längtar
efter mig och när jag kommer -- o! ni skulle se hennes glädje!»
»Jag förstår den», smålog doktorn, »förstår den så väl!»
»Jag lär henne läsa och skrifva, religion och allt. Aldrig har jag
trott, att det kunde vara så roligt. Hon har mycket lätt att lära, och
hon är så tacksam för hvar stund jag är där!»
»Hvad är er plan med henne? Och hur länge skall hon sitta inne ännu?»
»Pappa tror, att han kan få straffet mildradt och tiden förkortad. Hon
skall sedan till dårhuset, och tänk! vi tro att hon där kan bli till
något slags nytta. Vi tänka skaffa henne plats i tvättinrättningen eller
för att se till dårarna. Hon är så förändrad, så god nu. Aldrig har hon
ju förstått något förr, aldrig fått lära hvad som är orätt. Hennes
begrepp ha' varit så förvirrade. Hon är som ett litet barn.»
»Som ni uppfostrar...»
»Och pappa med! Mitt lif har fått ett annat innehåll, se'n jag började
med henne! Hvad är allt annat mot detta? Ack! om du visste, mamma! Hon
är så egendomligt poetisk...»
»Tror ni inte, doktor, att allt det där rent af kollrar bort flickan för
mig?» frågade modern. »Jag hoppas, Anna, att du har eau de cologne med
dig och inte kommer in hit utan att ha' klädt om dig?»
Den unga flickan såg generad ut. »Mamma, jag skyndade mig så mycket, jag
ville berätta dig något så nätt om henne, något, som rörde mig så
mycket!»
»Gå för all del och klä' om dig först, min vän, jag är verkligen eljest
rädd...»
»Berätta för mig, fröken», bad doktorn, »jag är ytterst intresserad af
er patient och vill gärna höra, hvad som rört er.»
»Jo», sade den unga flickan, »hon är så rar ändå, den stackarn, i all
sin okunnighet. Och om ni visste hur starkt vissa yttre saker inverka på
henne! Det är nästan otroligt. När vi först fick upp fönstret -- så
skulle ni sett hennes min! Och så när hon blef flyttad i ett annat rum
och fick se solen! En dag fick hon gå ut! Jag tror, att allt detta
inverkar civiliserande på henne nu, -- förut _förstod_ hon ej naturen,
men nu.»
»Hvad var det för poetiskt du talade om, Anna», frågade modern, »jag kan
inte finna något poetiskt i det där?»
»Jo, nu ska' du få höra! Hon har en verklig dyrkan för dofter och
blommor, mamma! Allt det svaga och dåliga hon gjort hänför hon till en
bestämd årstid, då vissa dofter inverkat på henne. Då är hon lätt att
narra, hänförd af doften gör hon hvad som helst. Den verkar på henne som
ett rus ... till exempel doften af lindens blommor.»
»Det är just en vacker historia! När hon kommer lös igen och får känna
lukten af lindblommor, kan man åter få henne till mordbrand och sådant,
om man vill! Tackar så mycket, får jag be att du inte släpper ut den där
fågeln i onödan, Anna!»
»Ack! mamma! Nu är det inte mera farligt. Nu _vet_ hon det. Hon vet hur
man missbrukat henne, och hon förstår nu att behärska sig. Hon sade i
dag, -- det är det jag tyckte var så rörande -- hon sade, att nu
_förstod_ hon dofternas språk. Det talade till hennes hjärta om kärlek.
Om att hon skulle älska det goda, älska det och göra det, _det_ var
lyckan. Hon förstod, att det var längtan efter lycka, som doften kommit
henne att känna. Och förr hade hon trott lyckan var att älska, hur som
helst, hvem som helst, bara att älska den, som först kom! Hon trodde,
att det var att älska, att utan vidare hänge sig åt någon. Jag har lärt
henne bättre -- och hon förstår nu!»
Doktorn och frun sågo på hvarandra, den unga flickan märkte icke moderns
förbluffade och missnöjda min, lika litet som den unge läkarens
sympatiska blickar, hvilka dock kontrasterade mot det satiriska draget
kring hans mun.
»Nu förstår hon», sade den unga flickan och höjde rösten, »att dofterna,
som talade så underligt till henne om kärleken, menade något annat,
menade att hon skall söka lyckan i kärleken till mänskligheten -- den
mänsklighet, som hon har närmast till hands, och söka att göra sig själf
sådan att hon är värd den stora kärlek, som, som...!»
»Stackars Anna, sluta nu», sade modern, »det där är tomma fraser! Gå in
till dig och kom se'n och spela öfver din sonat. Hvad vet du om kärlek,
så ung som du är? Vänta tills en vacker dag en elegant och hygglig ung
man kommer, som -- nå ja, det är långt dit.»
Hon gick ut, den vackra spetsgarnerade morgonklädningen frasade om
hennes eleganta och magra gestalt, en doft af poudre de riz och engelsk
double extrait spred sig i rummet efter henne. De båda unga stodo en
lång stund tysta.
»Tror ni inte på kärleken till _en_? frågade slutligen doktorn och tog
Annas hand.».
Hon såg upp. »Nej», sade hon käckt, »inte hos herrar! Men allvarsamt
taladt, vet ni hvad, doktor, jag tror, att jag kommer att alltid tänka
som nu, att den ädlaste kärleken är kärleken till de många, som behöfva
oss på det sätt, som jag nyss' talat om. Jag tror också...» hon smålog
vackert och hennes röst fick ett skämtsamt tonfall; »jag tror också på
lindarnes doft, jag vet, att den talar om kärlek! Och ser ni, jag vill
göra mig förtjänt af en stor, stor, allt uppoffrande, lifslång kärlek,
icke en sådan där slarfkärlek, som ni herrar talar om, nej, utan en
stor, trofast kärlek, som kan allt, som förmår allt! Allt, förstår ni!
Arbeta på sig själf, försaka sig själf, älska sin plikt.»
»En sådan liten moralpredikant ni blifvit.» Doktorn lät hennes hand
falla och började se distrait ut, hon hade verkligen blifvit litet
öfverspänd på sista tiden, och det klädde henne inte, tänkte han för sig
själf.
»Förlåt mig», sade Anna med sitt mest intagande och förskönande leende,
»jag har ännu aldrig sett något riktigt ondt, därför kan jag så bra
predika om det goda. Men farväl nu! Jag är säker på, att både ni och
mamma en gång komma att tänka som jag. Vänta bara tills det blir sommar
och lindarna blomma!»