Berättelser från Finland - 5

där borta -- hela glas, som man dricker ur, inte sådana bitar som våra,
och porslin och guld och silfver och -- sådant där blått, som flaxar...»
Öfver Maijas klara panna flög ett litet moln, kanske det första på
hennes lefnadshimmel.
»Jag ville helst ha det blåa», sade hon, inte silfver och guld, nej,
men det blåa, det var så vackert.»
»Men jag ville ha glas», menade Pekka fundersamt, »det är så klart som
vatten och man ser inte, när det är vatten uti heller. Herre Gud, hvad
jag gärna ville ha glas!»
Den lille Pikku suckade också, tittade upp på solen rakt in i det
innersta gula och tänkte med detsamma -- att det nu var frukostdags.
Han glömde sina fåfänga önskningar och tog till fötterna, denna gång
hemåt.
De andra efter.
Man satte af, klef öfver diket, sprang öfver tufvorna, trampade med de
nakna fötterna på ljunggräset, kilade raskt på och nådde i traf den
lilla grå kojan, vid hvars trappa husets enda rikedom, en liten
halfvuxen, svart och hvit gris, bökade i jorden.
Pekka gick in. De andra efter. Stugan var tom. Mor var i byn på
slåtterarbete. Hon dröjde då borta i tre dagar -- och tre nätter ... men
nätterna gingo fortast, dem räknade man ej.
Under tiden skötte Pekka hushållet. Han hade att gå till källan efter
vatten om morgnarne. Han tog stäfvan, -- på solen kunde han se, att
klockan var fem -- gick dit och öste i med näfverrifvan. När han fått
sitt kärl fullt, sträfvade han hem med den tunga bördan.
I den gemensamma, väggfasta sängen vid spiseln sofvo ännu de små. Pekka
tog en stol, steg upp på den och sträckte sig upp till taket, där det
svarta, hårda brödet var uppträdt på spetten. Han bröt en stenhård
barkblandad brödkaka, rödblå i ansiktet af ansträngning, delade den i
tre lika stora bitar och lade dem på bordet.
Sedan gick han ut i förstun, tog bort ett löst bräde i väggen och stack
handen dit in. Där inne fans ett kärl med »kalja» eller svagdricka. Han
fyllde en liten stånka och bar in den på bordet.
När allt detta var gjordt, väckte han de små med en puff, och om en half
minut stodo de alla tre vid bordet.
"I Jesu namn till bords vi gå.
Välsigne Gud den mat vi få!"
Man stod och åt. Pikku, som var fyra år, gnagde arbetsamt på sin hårda
kant, men det gick ändå, sedan biten blifvit blött i kaljan.
Om en kvart var frukosten slut. Pekka tog från långbänken, som gick
längs en af kojans väggar, en stor, väldig, rostig koskälla från den
tiden pappa lefde och familjen kunde bestå sig med ko, och så band han
skällan omkring halsen på Pikku.
»Gå ut nu, småbarn», sade han myndigt, »gå och sök upp lite hjortron i
mossen! Men stig inte mellan tufvorna, stig ofvanpå, annars faller ni
ned och det går med er som med gästgifvarens ko, som mosstomten åt upp
med både klöfvar och horn. Här har ni att plocka bären i. Jag kommer
efter sedan jag gjort sysslorna ifrån mig. Se så, gå nu!»
Maija tog Pikku i hand, tittade upp med ett tafatt uttryck i ögonen och
så begåfvo de sig i väg.
Pikkus skälla pinglade; man hade sålunda god kontroll på dem.
Den lille äldste var nu ensam. I vrån stod en kvast af doftande björkris
med löf på. Han sopade med den det svarta, ojämna golfvet, bordet och
bänkarne, sprang sedan bakom kojan, där en hög kvistved låg uppstaplad,
plockade spän och tallkottar i skjortfånget och bar in hela famnen full.
Alltsamman lade han i spiseln.
När han uträttat det, gick han till potatistäppan och började rensa bort
ogräset.
Solen stekte, det var så varmt. Granarna doftade, kådan nästan sjöd
under de heta strålarne.
Fåglarne kvittrade, allt var så gladt.
Han kunde se hela milen fram öfver den vida mon. De glesa, förbrända och
svartstammiga träden voro lämningar efter en skogseld i forna tider, det
visste han. Och längst bort emellan dem framskymtade en liten enslig,
vassomvuxen insjö.
Men det var mer än en mil till närmaste människoboning,
gästgifvaregården, det fula, fattiga och illa beryktade Rummakkamäki.
Pekka lyssnade. Pikkus koskälla hördes icke mer. Familjens öfverhufvud
blef litet orolig, man brukade eljest höra klockan på nära en
fjärdingsvägs afstånd. Han måste ha reda på saken.
Barnen hade redan varit borta en timme, kanske ett par. Hjortronmossen
låg åt ödemarken, där vargen går. Tänk om de små gått vilse!
Pekka torkade svetten från pannan med flatsidan af sin med potatisjord
smutsade hand och gaf sig i väg. Han sprang en stund och stannade därpå.
Intet ljud. Han sprang igen och lyssnade. Allt var tyst utom fåglarne,
som flögo mellan tallarnes grenar.
Han satte handen för munnen och tog en långt utdragen lurton, hög och
intensiv. Ljudet dallrade i den rena, torra luften, bars fram öfver mon
och förtonade långt i fjärran, där den stora mossens fuktiga sträckor
förlorade sig i det obekanta.
Men Maija svarade intet och Pikkus skälla lät ej heller höra sig.
Pekkas breda, glada mun fick ett buttert uttryck och han krafsade sig
ännu en gång i håret.
Han var nu i början af kärrmossen. Träden stodo här litet tätare, och
ungskog stack här och där upp mellan tufvorna. Porsen doftade starkt.
Han letade och ropade. Än gick och än sprang han.
Framåt bar det en hel timme nästan utan uppehåll.
Åter stannade han. Där, ja, där, helt nära hörde han ett prasslande. Var
det en tjäderunge eller kanske en hare, som han skrämt upp?
Nej, det var Maija. Den lilla flickan satt där och åt ur konten de ännu
kartiga och rödgula bären. Hon var helt och hållet inbegripen i sin
sysselsättning och hvarken hörde eller såg. Pikku låg bakom henne på
tufvan; han sof i porsriset med den röda munnen vidöppen och en
solstråle, dämpad af granens krona, spelande på hans kind. Skällan hade
han slängt bredvid sig, den var för tung att bära på i hettan.
Pekka försmådde allt resonnerande. Han gick ett steg närmare för att med
näfven ge syskonen en meningsyttring, omöjlig att missförstå, då han
från sidan fick höra ett främmande ljud. Det var långa, smygande steg,
som närmade sig. Maija såg upp -- »Ka's Koira!» sade hon och spärrade
upp sina förvånade ögon. »Titta på hund! Fy så ful och stor han ä'!»
Pekka körde ut munnen ännu längre. Hans min blef ännu mera butter. Han
såg ut som ett barn, som leker skolmästare.
»Du skall få dig!» mumlade han, och i det han med förargad min
betraktade den nykomne, böjde han sig ned efter ett tillhygge, men fick
i stället fatt i den stora skällan. Med denna som vapen gick han framåt
mot fienden.
Denne kom emellertid allt närmare. Det var ett stort gråaktigt djur med
raggig päls, nedåtböjdt, lurfvigt hufvud och lågande ögon.
Men Pekka förstod nog, att det icke var någon hund. Han visste, att det
var vargen och att det nu gällde att försvara sig. Han tappade ej heller
modet, utan tänkte tvärtom, att det inte borde vara så svårt att rå på
en slik best, bara man var morsk. Han sträckte ut sin lilla arm, färdig
att med koskällan ge sin ovän en bra örfil, en sådan, som skrämde
syskonen, då de voro olydiga.
Vargen öppnade gapet mot den utsträckta armen. -- Utan den minsta tvekan
körde då Pekka ögonblickligen sin hand med koskällan in mellan djurets
käkar, körde den säkert och utan öfverläggning rakt ner i halsen så
långt det gick, medan han med den andra armen slog odjuret i ögonen,
allt under en störtsjö af okvädinsord, de värsta han kunde finna på.
Pikku, som ingenting förstod, satt och skrattade, hvaremot Maija, som
anade oråd, kämpade med gråten, allt under det hon tuggade de råa
hjortronkarten, så att det knastrade mellan tänderna.
Varglon hade råkat illa ut. Koskällan satt inkilad i halsen så obekvämt
som möjligt. Pekkas arm blödde, men likväl gick han oförskräckt på och
luggade så kraftigt han förmådde. De skarpa klorna sargade hans bara
fötter. Djuret, som omöjligt kunde bli kvitt den hårda och oväntade
tugga, hvilken det fått i svalget, vände slutligen om, slängande med
hufvudet och arbetande med käkarne, alltjämt förföljd af Pekkas
skällsord.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Det var middagstid, då barnen kommo hem och åto sin middag efter samma
matsedel som vid frukosten. Enda skillnaden var, att Pekka hade letat
fram tre salta strömmingar och lagt en på hvar brödbit.
Sent på kvällen den tredje dagen kom mor hem. Hon fann de små så, som
hon lämnat dem, endast mera smutsiga och bruna. Pekka hade ondt i
fötterna och röda fläckar af blod på skjortan, -- minnen från
kalabaliken, också kroppen var full af små rispsår och blånader.
Mor slätade luggen och såg honom i ögonen.
»Har du slagits, pojke?» frågade hon och såg oroligt på sonen.
»Ja, med vargen», sade Pekka, »han sparkade så fasligt och jag bara slog
och luggade honom. Men han blef rädd, han, och sprang sin väg.»
»Sprang vargen -- för hvad blef han då rädd?»
Modern såg tviflande in i sin förstföddes ansikte, med den käcka,
skrytsamma, tvärsäkra minen.
»För hvad blef vargen rädd?»
»För koskällan, vet jag, som han åt upp och som jag inte fick tillbaka,
fast jag drog allt hva' jag kunde.»
Den unga kvinnan lyfte upp pojken på knäet och såg honom forskande in i
ögonen. Hon kunde icke fatta, att det var sant, som han här berättat.
»Han ville visst bitas», förklarade Pekka, »och högg tag i min hand, som
jag höll i skällan med. Han nafsade till och så fick han skällan i
gapet. Jag ville nog ha den tillbaka ... för hvad skall Pikku nu ha, när
han går ut? Den otäcka lurfven; nu blir du visst ond, mor, att skällan
är borta.»
Hon såg honom djupare in i ögonen och tryckte honom därefter intill sig.
Ovan vid en smekning såg Pekka tviflande upp, slet sig därpå lös nästan
skamsen och sprang ut, slående kullerbyttor utför den lilla sluttningen
nedåt landsvägen.
Hå, det dammade där borta! Pikku rultade fram, Maija kom utrusande och
Pekka sprang ned som ett yrväder. Där stodo de med öppna munnar, öppna
ögon och öppna skjortlinningar. Det var en bondkvinna i en smal kärra,
bredvid henne en karl och så ännu tvenne karlar. De tre småttingarne
gapade.
Snart försvunno de resande.
Inne i stugan kokade mor rågmjölsvälling. Det var fest. Hon sörjde icke,
såsom Pekka förmodade, förlusten af den stora, rostiga koskällan. Barnen
fingo äta sig riktigt mätta. Och rodnande varm, utan strålar, gick solen
ned öfver Raiala ödsliga mo.


För ett silfverhjärta.

»Kom ihåg att äta dig mätt, om de be dig bli kvar öfver kvällsvarden»,
förmanade modern och knöt en liten löskrage om halsen på sin dotter
Lisa, som just i dagarne fyllt nio år.
»Frun frågar alltid, om jag ätit», svarade Lisa, »och så frågar hon, hva
vi haft till middag. Hva ska' jag då säga?»
»Du kan säga, vi hade potatis och svagdricka», sade modern, »och så kan
du tala om att småbarnen hade mjölk och vattgröt.»
Lisa såg dum ut, som om hon inte förstått eller hört.
»Det behöfs inte att trumpeta ut för de högfärdiga människorna att vi
bara haft knorrkaffe, di tror väl att vi ha stek alla dar, eller hva?
Och om du också talte om, att vi svälter, så blef det inte bättre, di ge
ändå ingenting. Alltså, du hör efter, om de ha arbete för far ... och om
du blir bjuden på mat, så, förstår du?»
Det tindrade till i Lisas ögon vid tanken på maten. Jo, det förstod
hon.
Tre af småbarnen lekte på golfvet, den yngsta sof i vaggan.
Framför fönstret stod ett gammalt skrabbigt bord, fullt af verktyg, och
där framför satt fadern, dåsig och trött, klädd i sin utslitna nattrock.
Han rättade och gned på en bucklig silfver sked, som skulle återfå form
och färg, men den var ännu långt ifrån färdig.
»Gudskelof att du skickar en af dem bort», klagade han, »det ä' inte
möjligt att få andan fram här, så som det vimlar af ungar. Försök få
arbete från patrons ä du hygglig, fråga om inte fruktknifvarne ska
poleras upp. Kommer du tillbaka med något, får du lakrits. Så gå nu!»
Anderson suckade, kastade en melankolisk blick på hustrun och gned
vidare.
»Vi ha för många», sade han, då dörren slöt sig efter Lisa, »vi skulle
inte ha mer än två. Minns du, när vi va unga och bodde i två rum -- ja
det var i den goda tiden! Hade du inte fått alla de många barnen, så...»
»Kära Anderson, inte ä' det värdt att klaga för det, Gud lägger inte på
en värre än man ska ha. Men sant ä' det, Lisa kom för tidigt och ä'
klen. Hon ä' ett öfverloppsbarn, så lite som hon kan göra; och tjänst
kan hon väl aldrig få. Fast snäll ä' hon. Det är ynkligt så god hon ä'.
Unnar sig ingen mat för att di andra ska få. Men -- nytta gör hon inte,
det har du rätt i.»
Lisa hade öppnat dörren, ljudlöst som alltid. Hon hade glömt näsduken,
och där låg den på bänken. Hon tog den utan att se på föräldrarne, sade
ännu ett halfhögt adjö och gick.
»Bara hon inte hörde någonting», sade modern och tvålade duktigt in
manschetterna, »hon stod visst utanför och funderade, tänk om hon
lyssnade!»
»Det gör väl inte något», svarade fadern, »inte behöfver hon gå och tro
att hon ä' någon rar skatt för oss fattiga stackare att dras med Man har
fått dem för sina synders skull, ja Herre Gud, det har man.»
»Du talar så styggt, Anderson», sade modern, »skulle en inte veta att du
har hjärta, kunde en tro du ville åt ditt eget barn, för det ä' hon...»
Anderson suckade. »Det går så mycket åt, och det frestar hårdt på en
stackars arbetare. Har jag nånsin något roligt, jag? Andra går till
krogen och gör sig en glad dag, men jag får bara sitta hemma och slita
för att hålla er uppe, ä' det underligt att jag då tänker ibland, att om
koleran eller tyfusen skulle gå i landet, så var det inte värdt att
klandra Guds vägar, om Han bärgade ett par af våra med detsamma till
sitt välsignade himmelrike.»
Modern hällde hett vatten i bunken, rörde om med en träslef och
blaskade sedan tappert i med sina ångande händer.
Småbarnen lekte med såpkaggen och den minsta snarkade i vaggan.
Anderson spottade på sämsket och gned slappt på skeden; emellanåt
kastade han en längtande blick ut.
Slutligen steg han upp, tog sin hatt och gick ut.
Lisa stod i köket hos patrons och väntade på att få komma in till
herrskapet. Klockan var snart sju på aftonen, och pigan började göra i
ordning till kvällsvarden. Hon plockade glödande björkkol från
köksspiseln och lade med en tång ett och ett i samovaren.
Så tog hon ned fyra, fem, sex tallrikar från hyllan, så knifvar ur
bordslådan, och så brödkorgen, smörassietten, ostkupan och en låda
inlagd strömming.
Lisa satt och såg på. Hennes blickar blefvo allt mer oroliga och
feberaktiga. Det vattnades i munnen på henne, då hon såg pigan skumma af
en liten del af mjölkfatet och så hälla resten i kannan.
Och brödet, hvad det såg färskt och saftigt ut! Hon skulle gärna ha
försakat smör och ost, om hon bara fått en bit af brödet med en nypa
salt på.
Och en enda liten klunk mjölk! Naturligtvis hellre en munfull. Hon hade
velat gifva hvad som helst för ett helt glas fullt. Bara hon en gång i
sitt lif ensam kunde få rå om en sådan där kanna fylld med halfskummad,
rar, nysilad mjölk!
Att tänka sig att Anna och Lilli och Atte fingo hur mycket de ville
hvarenda dag af den tjocka, gula mjölken, som var fetare än den grädde,
hvilken mor där hemma hällde i kaffet.
Lisa steg sakta upp från sin stol för att tydligare kunna se
förberedelserna, och kunna räkna hur många tallrikar där voro. Var det
fem eller sex, eller kanske sju -- tänk om det var sju!
När hon blef bjuden att stanna kvar till kvällen, brukade frun säga till
om sju kuvert.
Slutligen kom hon på det klara med saken. Jo, det var sju. Hon jublade
inom sig, hon skulle vara med, det var sju, minst sju.
Men så räknade hon om igen.
Nej, det var åtta. Hvad skulle det betyda?
Hon ville gärna fråga pigan, men tordes icke. Slutligen tog hon dock mod
till sig, gick fram, neg litet och frågade.
Men pigan teg, hon låtsade icke höra.
»Vill Karolina säga, om jag kan få tala med frun», sade hon, ännu litet
blygt, »jag ville så gärna tala vid henne.»
Pigan såg ut, som om hon varit drottningen af Saba och Lisa en om nåd
bedjande lifdömd slafvinna.
»Jag har sagt dig, att frun inte har tid just nu, sitt vid dörren och
vänta!»
»Kanske jag kan få tala med Anna och Lilli, frågade Lisa efter en stunds
väntan.
»Häradshöfdingens barn ä' hos oss och di leker i dockskåpet», berättade
nu pigan. »Sitt nu bara stilla, tills det blir tid, så kommer di väl...»
Och Lisa betraktade fortfarande den stolta pigan och hennes
förehafvande. Hon blef en smula blekare, det var varmt i köket och en
mängd flugor surrade omkring öfverallt, smällde mot fönster och tak,
slogo ned och beto hvar de kunde komma åt.
Slutligen gick pigan in med alltsammans. Lisa hörde hur hon dukade i
matsalen, tog fram ännu mer mat ur skänken, drog upp ölkorkar och
ordnade allt.
Nu kokade téköket, köttbullarne togos osande och rykande ur ugnen och
ett fat varm ångande potatis bars in på brickan.
Så var det färdigt...
Lisa hörde hur familjen kom in i matsalen, satte sig till bords och
började äta.
Hon ställde sig på tå för att kunna se en smula genom den halföppna
dörren. Det var ju möjligt att någon kunde få se henne, och att frun
ropade: »är du där Lisa, så kom in och få dig en smula varmt!»
Men ingen såg henne. Pigan kom rusande efter några varma tallrikar, och
när hon gick in igen, stängde hon dörren häftigt efter sig.
Så satt Lisa ensam i köket och väntade.
Tiden föll sig så lång.
Det blef buller i matsalen, nu stego de upp från bordet. Lisa tänkte,
att nu voro de visst riktigt mätta, de, som fått äta hur mycket de ville
af den goda maten.
Hon kunde höra på deras röster, att de fått sitt lystmäte, alla voro så
högljudda och glada. Och hon trodde, att all lifvets sorg och glädje
bara vände sig om det enda att vara mätt eller hungrig.
Det var ingen konst att vara glad och rask, när man bara fick äta så
mycket man orkade... Där hemma var ingen just glad, men de hade ju icke
tid för arbete. Hur olika med dem här inne, hon ville då bra mycket
hellre vara herrskap än det hon var ... bara hon en gång kunde bli så
lycklig som Karolina...
Plötsligt slogs dörren upp och fyra, fem barn kommo inrusande, somliga
äldre, somliga yngre än Lisa.
De omringade henne, frågade henne om allting, synade henne från topp
till tå, gjorde de mest hänsynslösa anmärkningar och drogo henne
slutligen in, in till detta himmelrike, om hvilket hon drömt natt och
dag nu i flera års tid, allt sedan hon sett det första gången, då hon
var fem år -- och nu var hon ju nio.
Den glada barnflocken stannade icke ett ögonblick i matsalen. Den for
fram i vild fart, genom förmaket, salongen, stora salen och till pappas
rum, där familjen nu var samlad.
»Guldsmedsflickan ä här och frågar efter arbete», sade Anna och satte
sig i faderns knä, »har du något?»
Patronen smålog. »Du kommer för sent på dygnet, min flicka», sade han
och satte spetsen af sin mustasch i munnen för att få bort en droppe
sardinsaft, som stannat kvar sen kvällsvarden -- »hvem orkar tänka på
sådant den här tiden på kvällen. Har du något, mamma?» Han vände sig
till sin hustru, som bred och fryntlig satt i gungstolen och petade
tänderna, »har du något åt Andersson att reparera? Det är visst fattigt
för er med alla sex syskonen, barn?»
Lisa teg. Hon tittade förläget ned på sina stora magra händer, som om
hon väntat att de skulle svara för henne.
Frun hade ingenting. Men Anna talade om sitt silfverhjärta, det, som hon
fått till födelsedagen att bära på sammetsband kring halsen, och som
hade fallit i golfvet och blifvit trampadt på och nu var platt och
förstördt.
»Så lämna ditt silfverhjärta, det är alltid något», skrattade patron med
sitt förnöjda, mätta skratt, »vi ska inte vara ogena, bed far bara
skynda sig med det, så får han mera... Så gå efter det, Anna!»
Anna sprang och kom snart tillbaka med det.
Hon gaf det till Lisa. »Håll nu i det väl», förmanade frun, »och tappa
det inte, för tappar du det, får du betala det.»
Lisa tog emot den lilla silfverpjesen och knep om den så fast, som om
den varit en diamant, hvilken hon måste förvara för en hop röfvare.
Barnen sprungo åter bort, Lilli tog henne i hand, och så skulle det
lekas.
Lisa skulle bara se på, hon, icke kunde hon vara med, hon, som hade det
dyrbara silfverhjärtat att förvara och ingen ficka att stoppa det i.
I yster fart sprungo de alla ut genom trädgården och till stranden, där
båtarne lågo förtöjda vid bryggan.
En grann slup full med festklädda personer kom sakta seglande, ombord
sjöngs och dracks, alla barnen skulle på bron för att se på.
Lisa sprang med, alltjämt dragen af Lilli.
Atte hoppade i jullen, hans egen lilla rödmålade julle; därifrån kunde
man bäst observera grannlåten i farkosten, som nalkades i långsam fart.
Anna ville med i båten, och så Hanna och Olga, slutligen också Lilli.
Lisa stod ensam på kanten af bryggan och såg på hur barnen tumlade om
på båttofterna, hur de lekte, stojade och roade sig.
Atte steg upp på akterbrädet, tyngde på jullen, så att den vickade upp
och ned, till höger och vänster. Det var en fröjd! De skreko, jublade
och klappade i händerna.
Nu aflägsnade sig slupen med de hvitklädda damerna. Anna lutade sig fram
för att bättre se, men tog öfverbalansen och skulle hafva fallit, om hon
ej fått tag i kanten af bryggan. Men Lisa, som såg hennes fara, böjde
sig ned och sträckte ut sin ena hand för att hjälpa henne.
I det ögonblick Anna fick fast fäste och klättrade upp, föll Lisa i och
försvann i djupet.
Det var ett ögonblicks verk, man observerade det knappt i villervallan.
Anna stod upprätt på bryggan, ännu helt förskräckt.
Barnen i Attes julle stodo stumma, bleka och handfallna, ingen rörde sig
för att hjälpa, och ingen enda gaf hals.
Från slupen hade man emellertid observerat hela den lilla scenen och
rodde skyndsamt till.
Plötsligt sågs en liten röd och mager knytnäfve sticka upp, och strax
därefter höjde sig Lisas hufvud öfver vattenytan. Hon hade fått tag i en
af de slippriga pålar, som höll bryggan, och försökte att krafla sig upp
längs den.
Men det var för svårt. Den ena handen höll hon krampaktigt sammansluten
och alltjämt öfver vattenytan, så att hon blott med den andra kunde
arbeta för sin räddning.
Ändtligen började de där uppe skrika och åbäka sig. Medan hon arbetade
med sina sista krafter, sprungo de omkring som yra höns, intet tåg fanns
och årorna sutto fast i båten.
Det lilla bleka ansiktet, hvilket en vild skrämsel gaf ett nästan
vansinnigt uttryck och som blott med största möda kunde hålla sig uppe,
försvann igen.
Men ännu en gång kom det upp. Hon ville tala, och det kom några ljud,
häftiga och ångestfulla.
Ett helt lifs koncentrerade smärta klagade i detta enda utrop.
»Silfverhjärtat, rädda silfverhjärtat!» skrek hon, och höll in i det
sista sin knutna hand, med det lilla smycket uti, lyft öfver vattenytan.
Så sjönk ansiktet och handen, och när den räddande båten kom, var hon
försvunnen under bron.
Skymningen föll på, det tjänade ju till ingenting att söka så här dags
på dagen, så mycket mindre som det var strömt och hon säkert flutit
utåt.
Om morgonen återfanns hon. Hon hade förvarat silfverhjärtat väl, och det
var med stor möda man kunde få det ur hennes hand.
Några dagar senare satt Anderson i svarta söndagskläder vid sitt
arbetsbord och småsjöng en ynklig visa. Han hade haft begrafning med
konjakstraktamente, och var på en gång melankolisk och glad. Hans sorg
var till hälften affekterad, och suparne hade gjort honom hjärtegodt.
Han grät emellan verserna och smuttade med illa doldt välbehag på sitt
toddyglas.
Hustrun kokade potatis och fläsk till middagen. Hon såg ut som vanligt,
intet kunde drifva henne ur det välsignade lugn, som kommit öfver henne
och som omgaf hela hennes varelse liksom luftlagret omger jorden.
»Herre du välsignade Gud», suckade Anderson, »att hon också skulle gå
och dö för det där gamla hjärtats skull, som inte är värdt sextio penni,
det var nu också ett Herrans eviga öde. Alltid ska vi stackars fattiga
ha sorger, hur vi vänder oss, så ska vi ha sorger. Och för oss är
allting dyrare än för andra. Den här begrafningen nu till exempel! Så
mycket får jag inte ihop med en månads trälande.»
»Tacka och prisa Gud, ska' man», svarade hustrun med en viss salvelse i
tonen, »för hvad som sker. Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare
Herrans namn. Gud ske lof att hon då åtminstone var mätt, när hon dog --
en vet minsann inte hur man kommer att gå hädan.»
Så tog hon potatisgrytan från elden, satte tvättvattnet på i stället och
började därefter långsamt och betänksamt äta ett stycke hvetebröd,
doppadt i kaffe. Det var resterna af hennes begrafningskalas.
»Herre Gud, Herre Gud», suckade mannen.
»Sitt inte där och voja dig, du, som ändå kan supa dig tröstad!» Hustrun
tog på sig en arg min och rynkade ögonbrynen. »Hvad månne du nu
egentligen gnäller öfver, -- patrons ha ju betalt begrafningen, kan du
då inte vara glad? Och vi ha hela andra flaskan kvar ännu! Det var ju
bara den ena ni fick slut på. Jag ids inte se dig så, Anderson, gå ut
och lufta dig! I eftermiddag kan du börja på arbeta igen!»
Mannen gick, och på aftonen återfick patronens Anna sitt silfverhjärta
putsadt, uppfiffadt och helt.
Det hade förutom reparationen kostat -- ett människolif.


Far och son.
En aftonstämning.

Det lugnade. Hafvet var ännu upprördt, dyningarne stego och föllo,
stora, glansiga böljor höjde och sänkte sig, och vid stranden, där det
farliga undervattensgrundet låg, skummade det ännu. En bränning slog
hvit och fradgande högt upp, men på land susade det helt sakta i träden
och vinden höll på att somna af någonstädes långt borta i skogen.
Den vackra Dalön låg som en trädgård midt ute på fjärden. På ena sidan
var fastlandet, men på den andra hela, vida hafvet. Stundom, när det
hägrade starkt, såg man långt i fjärran söderut en hög kust. Där syntes
otydligt en stad med gammalmodiga hus och många spetsiga kyrktorn.
Folket påstod, att det var Estlands kust och staden Reval.
Stranden vid Dalö var klippig och trädbevuxen. Höga tallars och granars
bruna och skrofliga stammar syntes mellan björkarnes hvita, och
barrträdens grenar skiftade i mörkt mellan hängbjörkarnes ljusa blad.
Allra närmast stranden hängde alarnes saftiga mörkgröna blad i vattnet,
de smekte ytan, höjdes åter af en vindfläkt och doppade så i igen. Hvit,
hård sand utgjorde bottnen, nu på höstsidan växte där en mängd långt
gräs, på somligt stack det fram små hvita, svagt doftande blommor, medan
tången, nordens korall, i tjocka, vackra formationer grodde på djupet
eller sände lösryckta fragmenter, prydda med snäckskal, till stränderna.
Några famnar från stranden, inbäddad i träd, låg en liten röd byggning,
hälften stuga, hälften villa. Framför densamma stodo några högstammiga
blomstergrupper, något härjade af storm och regn, men doftande och
täcka, vårdade, som det tycktes, af kärleksfulla händer.
Och på sidorna, längs gångarne, omkring hela huset, reseda och åter
reseda. Ömtåliga heliotroper stodo med sina lilafärgade blomklasar och
dröpo efter regnet, hvita långstjälkade liljor sträckte halfslutna
klockor åt läsidan, astrarne prålade i sina granna höstfärger, och några
georginbuskar visade tjocka, lofvande knoppar, som tyngde på sina skaft.
Herrn i huset kom ut på verandan. Han såg sig omkring, söp in luften i
stora drag, liksom hade han smakat på den, han nästan luktade och
snusade på vädret.
»Kom ut», ropade han, »det är ingen fukt, vi kan godt sitta här ute! Den
salta luften är läcker, kom och känn så bra den smakar!»
Man bar ut ett bord på verandan. Man slamrade med glas, karaffiner,
skålar och kannor. Téköket rök, toddykannan likaså, ur glasen ångade det
och den bruna konjaken i sin slipade karaffin fick ett mörkt skimmer af
solen, som stundom genom björkarne kastade några sneda strålar på det