Berättelser från Finland - 4

Callo var femton år och kom i smedslära. Lisa var barnpiga hos
adjunktens och fick redan lön -- en mark i månaden och allt fritt. Hon
var moderns stolthet, men hade aldrig tid att komma hem; prästgården var
ju så långt borta och barnen där så små.
Olli och Jussi voro hemma.
De hade faderns exempel jämt för ögonen, blefvo skygga och dolska, ville
inte göra något, utan lågo bara och plaskade i ån och trätte om
fiskstackarne, som de metade upp.
Det var sällan, som modern hade någon glad stund genom dem.
Alla på gården beundrade Lotta för hennes, arbetsduglighet. Med det
nötet till man kunde hon ändå, utom sitt utarbete, hålla sitt hem i
ordning. Allt blomstrade omkring henne, och själfva Lasse, det svinet,
höll hon snygg och ren, när hon kunde få bukt med honom.
Men hennes lynne hade på de sista åren fått sina skuggor.
Hon sjöng inte mer, var icke heller mera så käck och glad i sina svar
som förr.
Ungdomen var borta, hennes lifs bästa ålder hade förflutit under
rastlöst arbete, dess afton bragte sorger och strid, var glädjelös och
kall.
Man påstod att Lotta under Lasses första suptid gjort hvad hon aldrig
förr skulle vågat göra, nämligen grälat duktigt på honom, icke sparat på
kraftiga ord och lofvat honom ännu mera, om han icke snart vande sig af
med synderna.
Men ... det gjorde hon inte om många gånger. Lasse var icke mild, när
han stötte på motstånd, och slogs bra, när han ville bevisa att han hade
rätt.
När tio år gått, brydde Lotta sig icke mer därom, hon hade lidit så
mycket under dessa år att hon hade inga känslor kvar. Allt var utslitet
och borta.
Hon led ej heller. Trumpen och tvär gick hon till och ifrån sitt arbete,
slet och gnodde som en gammal häst, hvilken icke mer arbetar af lust,
utan af vana.
En gång, då Lasse var riktigt svår, kommo de likväl i gräl. Det var för
Ollis skull, som låg i sin säng och sof och som fadern ville skicka
efter en hammare, hvilken han glömt hos smedens.
Det var sent en höstafton, snöyra och storm, ungen kunde gärna få sofva
till morgonen, menade modern.
Men Lasse var ond, pojken skulle gå nu, han kunde inte tåla, att han låg
och sof, han, som ingenting förtjänade, stora pojken.
Så drog han pojken upp ur sängen. Olli stred och skrek och ville inte.
Hvarför skulle han ut midt i natten, kunde han inte få gå efter den i
morgon tidigt, ja, klockan fem, bara han nu fick sofva?
Den näsvise slyngeln! Lasse visste inte, hvad han gjorde, tog en butelj
och slog till. Det blef ett skrikande, en jakt kring stugan, gråt och
svordomar.
Olli kom i väg utan kläder, fort, som om han blifvit utskjuten ur en
pistol, blodig och tilltygad.
Lasse låg snart tungt och sof, men Lotta satt uppe och höll sig för
bröstet. Hon hade fått sig en stöt, hon med, och det värkte.
Ett par dagar därefter låg hon sjuk. Olli hade gått upp till frun och
skvallrat, och dagen därpå kom doktorn. Lasse fick höra lagen. Det var
frun och doktorn, som predikade, och slutligen prästen.
Stackars Lasse, han var inte alls hårdhjärtad, han grät och han bad så
innerligt vackert om förlåtelse.
Under hela sitt glada och lättsinniga lif i staden hade han ej kysst
någon så mycket, som han nu på en dag kysste Lottas hand.
Han lofvade, han grät, och grät och lofvade. Nu måste det väl blifva
annorlunda!
Doktorn talade om Lottas lif, som sväfvade i fara, om fängelse och andra
obehagliga eventualiteter; frun drog fram om fattighuset, nöd och
elände.
Så kom pastorn.
Men då var Lasse redan knäckt. Han såg redan i andanom helvetet
svafvelgult och med vidöppna portar färdigt att emottaga honom med hull
och hår.
Pastorn talade mildhetens ord för den ångrande och man fick Lasse att
frivilligt gå in på att underkasta sig en kur för drinkare.
Frun själf for med honom till staden, han skulle blifva borta i några
månader, i en anstalt, där han hölls strängt.
Men Lotta blef inte fort rask. Vintern gick och våren kom. Först till
sommarn kunde hon stiga upp.
Till midsommar kom Lasse hem, återställd till kropp och själ, en ny och
bättre människa.
Han var nu mager, blek och gick en smula framåtlutad, men såg eljest ut
som i sina yngre dagar. Det själfbelåtna leendet var också borta, men
när man talade till honom, kom det ett uttryck af stolthet öfver hans
ansikte, han rätade på sig, som om han ville påminna folk om att det var
han och ingen annan, som en gång i hufvudstaden kallades »vackre Lars
kusk».
Han var nu hjärtegod mot Lotta; också drängen, som förr fick så hårda
bevis på hans onda lynne, blef nu vänligare behandlad. Han tog itu med
arbetet och tog gladt emot ett och annat godt råd från sin underordnade.
Med förundran såg han Lottas alltjämt sjunkande mod och bristande
arbetsförmåga.
Han betraktade henne långa stunder missmodigt, när hon sysslade i
rummet.
Han kunde icke förstå det. Hon, som varit så kraftig och flitig och ännu
var ung, hade hon kanske blifvit lat och maklig, eller hvad var det?
Det eller det skulle hon göra ... alltsammans på ett dygn ... men, hon
kunde icke.
Hon sjönk ihop på en bänk, som en trasa, utan ett ljud.
»I sängen med dig», kommenderade han en dag, »i morgon ta vi en piga.»
En piga kom. Hon var ung och stark, brednäst och med gult, stripigt och
groft hår.
Men hon kunde ta i bra, gick af och an och klaffsade med skor fulla af
jord på Lottas rena golf, hamsade med sin långa bomullskjol öfverallt,
åt som en jordarbetare, skorrade med en röst, sträf som en korps, och
smällde i dörrarne, så att det brakade.
Godt lynne hade hon, och korna tyckte om henne. Mot Lotta var hon
vänlig, och hennes fyrkantiga hand smekte husmoderns, medan hennes
ansikte var ett enda fryntligt leende.
Sommarn gick i frid och lugn. Huset såg mindre vårdadt ut, men det gick
bättre utomhus nu, när Lasse själf var med.
Lotta fick tid att syssla med barnen och läsa med dem. Hon vann deras
hjärtan och kunde böja deras sinnen. Nu när fadern var bättre, var allt
lättare.
När hösten kom, skulle Lotta kanske kunna gå upp, sade doktorn. Hon hade
något ondt invärtes, det var ett så konstigt namn på den sjukdomen, att
ingen kunde säga det. Till vintern skulle det nog gå alldeles öfver,
ifall hon var riktigt försiktig.
Och hösten kom. Lottas kinder fingo en underlig gul färg, men mot
kvällarne flammade röda fläckar upp på dem och ögonen blefvo så stora
och ungdomliga. Ibland kom det en känsla af lycka öfver henne, där hon
låg.
Bara hon kunde arbeta! Göra nytta, duga till något igen. Hon läste, hon
sydde och lappade, hon gjorde hvad hon kunde, men upp kom hon ej.
Det gick som ett svärd genom henne, så fort hon försökte, och det
svartnade för ögonen, nej, det var icke möjligt.
Om kvällarne efter maten läste hon högt. Olli och Jussi sutto på bänken,
Lasse satt i sängen och rökte, drängen hängde öfver bordet, pigan i
spiseln.
Det var för det mesta Guds ord. Det var en lycklig tid. Hon somnade med
en blick af tacksamhet på Lasse ... en afton, det var en mörk
decemberafton, kysste hon hans hand.
Olli, som låg vaken, kunde höra det. Lasse strök hennes hår, och så
släckte han ljuset.
Nu skulle mor visst bli frisk, så glad och hoppfull hon såg ut. Det led
nu mot jul. Lasse var jämt hemma. Han började visserligen igen att kamma
upp håret som förr, att olja in det och sno på mustascher och skägg, så
som han gjorde i sina unga dar, att sätta på sig röda västar och att
slänga duken om halsen som en teaterröfvare ... men, hvad gjorde det,
han var ju ändå vänlig och god mot sin hustru, som låg där och ingenting
dugde till.
En af juldagarne berättade Lasse att han lofvat patrons karlar att komma
på bal den aftonen.
Lotta blef litet rädd, men ville icke visa det.
Lasse gick, fin som i forna dar, glad och småhvisslande som han brukade,
då han ännu var Lars kusk.
Lotta blef ensam i stugan. Hon kunde se, när han gick öfver gården, hur
han svängde på bakdelen af sin kropp, hon måste småle, likadant gjorde
ju också Olli; inte kunde man tro, att han, hennes man, varit med om så
mycket och för ett år se'n varit så förstörd, eller att han var så
gammal, nej, det kunde ingen tro.
Bara hon nu själf blef frisk och kunde vara med! Pigan kostade så mycket
i maten, och så smutsade hon ned allting, grof och bondsk som hon var.
Tänk så nätt och ren Lotta alltid varit själf, när hon var frisk, så
noga om sitt utseende och snygg i sina vanor. Bara det gick litet
fortare med tillfrisknandet! Hon försökte stiga upp ... tänk om hon blef
så bra att de kunde ha litet främmande till nyåret.
Hon skulle baka fint, bjuda på té och pannkaka och allt möjligt.
Man skulle endast akta sig för allt starkt.
Lotta försökte med ena foten att stiga ut ur sängen.
Jo, det gick.
Med den andra...
Det stack i den, men gjorde eljest icke ondt.
Hon kunde stå. Hu, så stugan gick omkring för henne! Spiseln sprang åt
väggen till och matbordet också. Så blef det svart. Men det redde sig
igen, och när hon kunde se, stod allt som det skulle.
Ett steg! Ett till! Hon kunde gå! Hon kunde gå!
Tänk, hvad Lasse skulle bli glad! Lasse, som varit som död för hennes
hjärta, Lasse tänkte hon på nu, nu först, nu, som aldrig förr!
Nu var han någonting för henne, nu var han hennes vän, hennes man, som
hon ville lefva och arbeta för.
Tänk, hvad han skulle bli glad!
Hon skulle vara försiktig, hade doktorn sagt, i synnerhet i början.
Sakta gick hon tillbaka igen, hon var trött och behöfde hvila. Handen,
darrade, hon kunde knappt hålla i boken, uti hvilken hon ville läsa en
tacksägelsepsalm.
Men efter ett ögonblicks hvila gick det, och nu kunde hon läsa. Hennes
hjärta förstod hvarje tanke i psalmen, dess rytm ljöd som musik för
hennes öron, och i en stilla, entonig melodi i mild dur sjöng hon sin
julsång med sakta röst, darrande af nyväckt hopp och lifslust.
Så somnade hon.
När Olli och Jussi kommo hem, sågo de på modern, hon låg så lugnt och
sof... Jussi förundrade sig öfver att hon såg så glad och rask ut.
»Vi få snart opp mor», sade Jussi, »just lagom till nya året, då Lisa
kommer och hälsar på.»
Om en stund kom pigan, hon hade varit på bal och skulle hem och se att
korna fingo sitt.
Hon gjorde i ordning mjölröran, gick ut och kom in igen.
Då stod Lasse i stugan, varm och röd, rocken hade han hängt på en spik
och stod framför spegeln och sträckte på sig, det roade honom att se,
hur den hvita skjortan sken i lampljuset och stack af mot hans
rödflammiga ansikte.
»Sofver hon?» frågade pigan.
»Jo, riktigt välsignadt», svarade Lasse, »som en gödkalf».
Det blef tyst en stund. Lasse sträckte på sig och smålog.
»Hur tycker du jag ser ut, Hilda?» frågade han med dämpad röst.
»Sku' jag tycka annat än bra», svarade pigan och flinade till, men
tillade därefter saktare: »Sku' jag tycka annat än andra kvinnfolk
tycker. Lasse ä' vacker, han!»
Lasse gäspade. Sedan vände han sig mot pigan, smålog och ref sig
betänksamt i hufvudet.
»Jag menar», sade han, »att jag kunde få mig en ung, frisk hustru än en
gång; men det lär allt dröja...»
Pigan fnyste till. Hon tog ned saltkaret från väggen och gjorde sig i
ordning att gå ut.
»Å, det kan en inte veta», hviskade hon med en blick åt sängen till,
»hvad Guds vägar är, om Han skyndar sig, eller om Han inte har brådt.»
Så gick hon. Dörren knarrade efter henne.
Lasse såg sömnig ut, men hur det var, tog han på sig rocken igen och
gick ut, samma väg som hon.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Natten var bitande kall. Långträsket låg fruset, och vid stränderna var
det redan bottenis. På dagen hade det småsnöat, så att marken var hvit
och träden betäckta af rimfrost.
Men natten var så mörk, att Lasse icke kunde se någonting annat än
brunnen, hvars mörka stolpar stucko af mot den hvita marken. Om han icke
hade känt till gården så väl, hade han törnat emot öfverallt och halkat
på stenar och ojämnheter.
Han tyckte, att han hörde ett ovanligt ljud i stallet. Den förbannade
dränglymmeln hade kanske glömt att fodra hästarne.
Orolig i blodet som han var, tyckte han att det var bäst att se efter
... i stugan var det alltför kvaft och han behöfde luft ... han hade
druckit några glas på julkalaset och de hade gjort honom så konstig i
hufvudet.
Han gick till stallet. Nej, där var det ingenting ... djuren sågo efter
honom, där han kom med lyktan och luktade efter hvad han kunde ha med
sig; svarten smågnäggade, då han kände igen honom. Så gick han tillbaka
ut igen.
Om han skulle gå i fähuset? Han var säker på att fåren blifvit utan
vatten; pigan, den slarfvan, gick och tänkte på allt annat än hvad hon
borde... Hon hade ännu ljus, i hennes lilla kajuta lyste en talgdank.
Kunde han bara få natten att gå ... konjaken måste ha varit riktigt
oförfalskad, den förde ett fasligt spektakel i hufvudet på honom, och
om han gick in, kände han det dubbelt så obehagligt. Han kände dessutom
liksom ett slags förebråelse, och det fast Lotta sof... Nej, in ville
han icke gå.
Icke i stugan.
Hvart han gick, tyckte han sig höra något ovanligt. Någonstädes måste
han gå för att komma ifrån det på en stund.
Något skymtade fram, rörde sig. Det gick förbi huset, vacklade, som om
det haft svårt att gå, stannade vid gärdet, och så försvann det.
Naturligtvis var han full, och gasten kom och ville förvrida synen på
honom.
Det var bäst att vara i friska luften, tills det gick öfver. Nog var han
så klok, att han visste, att det inga spöken fanns.
Det var bara konjaken.
Se så! Nu såg han det igen. Midt på potatisåkern; den svarta kjolen
fladdrade om en mager skepnad. Nog var det en reel gast alltid.
Bara kropp och intet hufvud.
Lasse såg bort. Om han skulle gå och tala vid pigan? Hon var så glad,
kanske kunde hon få honom från det där andra.
Ännu en blick mot stranden.
Där var gasten ännu, men hade nu fått hel kropp. Var han van vid mörkret
nu eller hvarför såg han så bra, han urskilde nu tydligt hela figuren,
hvit kofta och hvit mössa. Tänk, att de tre, fyra glasen...
Månen gick visst upp -- eller var det dagern?... Nej, det var nog
norrsken ... inte kunde det vara dager vid det här laget...
Gasten var nu på isen. Än släpade han sig fram, som om han varit af bly,
än sjönk han och försvann, kom igen och gled försigtigt framåt på isen.
Lasse önskade att han snart måtte sjunka och aldrig komma upp mer ...
men maran, den kommer ständigt igen och dör aldrig.
Han började ångra att han druckit den där smulan.
Om han gick in, flög gasten nog efter, satte sig på hans bröst och
begynte kväfva honom.
Därför gick han icke in, hvarken hit eller dit.
Det hade varit bättre, om han icke gått på kalas, utan varit hemma och
hört Lotta läsa ur testamentet.
Om han skulle försöka att be? Neej, det var inte värdt.
Han gjorde våld på sig, svängde helt om och gick ännu en gång åt fähuset
till. Det skulle tusan men inte en ordentlig karl gå längs husknutarne
natten om och glo efter gastar. Det var inte så farligt med konjaken
heller, bara man tog det förståndigt.
* * * * *
Det var morgon. Frun satt i sin säng med ett slags nattmössa af
blåblommig bombasin och drack kaffe med dopp. Hon blåste i koppen och
rörde om. Med de bleka, feta, runda kinderna liknade hon en
basunblåsande kerub på en bykyrkotafla, den öppna nattröjan blottade en
längesedan öfvermogen barm, och ögonen sågo morgondunkla, men innerligen
förnöjda in i den ångande kaffekoppen.
»Maja-Stina!»
»Frun!»
»Mera långbullar!»
»Herre Gud, frun, vet frun hva som händt?»
Frun stirrade med vänlig meningslöshet på den gamla pigan, som stod där
darrande af sinnesrörelse, hennes ansikte fick omsider mera böjlighet
och hur det var, uttryckte de gamla, skrynkliga dragen idel
uppmärksamhet, oro och deltagande.
»Hvad har händt?»
»Hon har gått bort i natt.»
»Hvem? Förvaltarns piga?»
»Nej. Hon själf.»
»Hvem själf?» Den gamla frun spärrade upp ögonen och munnen och såg ut
som ett ofantligt frågetecken.
»Lotta, vet jag! Förvaltarns Lotta.»
Frun trodde att Maja-Stina själf gått -- från sitt förstånd.
»Har Lotta, som är lam, som ännu i går var lam, gått bort? Menar
Maja-Stina, att hon är död?»
»Nej, frun, hon har själf gått bort, medan Lasse var på dans ... när
Lasse kom hem vid tre-, fyra-tiden, var det tomt i sängen.»
Frun lämnade sin säng och sitt kaffe, kröp i sin gröna stubb och sina
lädergaloscher, kastade en stor päls öfver sig och gick ut.
Det var mörkt på gården, det skulle ännu dröja en eller annan timme
innan solen ginge upp bakom skogen ... och himlen var tung af snömoln,
som hängde öfver den vintriga jorden.
Lasse gick med fähuslyktan omkring och smågrät, barhufvad och med håret
i ovanlig oordning.
»Här såg jag den gå och här är spår ... här går di, och hit och hit och
dit.»
Barnen sprungo skrämda efter, pigan gnuggade händerna, huttrade, frös
och jämrade sig.
Drängen, ett par karlar från Agreens och några gummor gingo hack i häl
efter Lasse; efter att ha undersökt hela gården, ända in i de mest
omöjliga skrymslor, knutar och vrår, hade de nu fått tag i fotspåren och
följde dem i snön, öfver staketet, genom potatisåkern och vidare.
Frun stod kvar på trappan, alldeles rådvill... Hon följde dem med
ögonen.
Nu voro de vid stranden. Lyktan lyste än här och än där, osäkert
flammade dess rödaktiga sken, ibland såg det ut som om den slocknat,
och ibland fladdrade det till igen, allt efter Lasses slingrande och
osäkra rörelser.
De gingo på isen, en hel procession, en och en, hasande sig fram,
nedhukade, kännande sig för.
Lyktan rördes allt oroligare, slutligen ställdes den på isen.
Bredvid den, litet längre fram, kastade sig någon ned ... det var Lasse.
De andra skyndade dit, snart lågo de alla där, man hörde deras utrop
genljuda i den stilla morgonluften.
Det dröjde och dröjde, lyktan lyftes och sänktes igen. Dess sken tycktes
allt mattare. Blek och grå randades morgonen, kontur efter kontur
framstod ur dunklet, perspektivet klarnade och blef längre, det gråa
blef hvitare och i allt tydligare linier tecknade sig bergen på ömse
sidor Långträsket och åsen bakom gården.
Någon kom uppspringande, det var Agreens Josef, som skulle ha en
båtshake från lidret och tåg...
På fruns frågor svarade han, att Lottas nya svarta ylleklädning låg vid
vaken och nattmössan med... Själf hade hon hackat hål på den is, som
se'n julaftonsmorgonen hade bildats på vaken... Frun visste nog, att
drängen hade vittjat en krok på lördagsmorgonen ... och så hade hon
hoppat i...
Det fanns några märken af att hon med händerna hade gjort försök att
komma upp igen eller i, hvem kunde nu veta hvilket!... Säkert är att
hennes händer varit söndersargade, och droppar af blod syntes på snön
där bredvid.
Josef gick och frun satt ännu en stund ensam.
Hon kände ej att hon frös. Hon visste knappt, hvar hon var. Hon förstod
ingenting af hvad som skett.
Där låg Lotta ännu i går afton, hoppfull och sig lik, lugn, stilla och
undergifven! Gladare än förr hade hon talat om Lasse nästan med kärlek.
Hvad hade händt? Hvad skulle väggarne hafva berättat, om de kunnat tala?
Sängkläderna lågo huller om buller, så som folket kastat dem, då de
sökte.
Skåpdörren stod öppen. Därifrån hade hon tagit sin nya svarta kjol.
Lifvet hängde ännu kvar.
Frun öppnade kistan. Allt låg i ordning, linnekläderna i stora buntar.
Hon drog upp en byrålåda. Lottas ordningssinne kände hon...
Jo, allt fanns där, ingenting var rördt. Hvarför? Hvad skulle man tro?
Hon skulle fråga prästen, naturligtvis, och doktorn. Hvad skulle de
svara?
Det var hvad hon minst kunde hafva trott, att Lotta skulle ha kunnat gå
från hus och hem, man och barn, och taga lifvet af sig.
Hvar för?
Om det hade varit medan mannen söp och slog henne, men nu...
Senast i går hade hon sagt, att hon hade det bra, att hon snart ville
upp igen och börja arbeta...
Och aldrig förr hade hon talat så vänligt om mannen, det kräket, som nu;
det var som om hon nu först börjat liksom hålla af honom.
Leda vid lifvet?
Folk af den klassen förstod sig nog inte på sådant. Lifsledan lär ju
vara en af de förfinade ståndens privilegier.
Religionsgrubbel?
Lotta hade alltid haft en from tro, hon var en ödmjuk kristen och hade
ett jämnt lynne, hvardagligt, prosaiskt och utan alla excentriska
funderingar. Det kunde det icke vara.
Det fanns bara en förklaring ... men den var så litet poetisk ... gamla
frun kom knappt att tänka på den: Lotta hade måhända plötsligt under
natten fått ett feberanfall med yrsel.
Nu kom folket igen, de gingo i klungor, pratande och disputerande,
barnen släpade på mors klädning och halfskreko, bullersamt snörflande;
hvart ögonblick behöfde de snytas.
Lasse gick sist. Sin gamla röda yllehalsduk bar han på armen ... den var
nu trasig och våt, det var det enda, som han kunnat få tag i borta i
vaken.
När han såg frun, brast han i gråt.
»Det är Guds straff att jag gick ifrån henne i går och tog till
brännvinet igen?, klagade han, och så kom sjögasten och tog henne!»
Alla instämde, gummor och karlar, unga och gamla, barnen med.
»Jag såg en röd katt i förgår, när jag kom efter aftonmjölken», sade
Lena, »och den jamade och vred sig, så jag kunde strax se att den inte
var riktig. Inte var det en vanlig katt, inte.»
»Och jag», sekunderade drängen, en stor, stark, brunögd karl med ett
hjälteutseende, »jag har känt liklukt i flera dar ... i synnerhet med
nordost, jag kunde nog tro det skulle bli sjölik, jag...»
»Ugglan skrek så otäckt i höstas så», berättade mor från smedens, »den
tutade som efter bråddöd, men jag trodde alltid det sku' bli någon af
fiskarena ... hvem kunde tänka sig Lotta vår.»
Olli stod och stirrade... »Jag gissa' väl jag ... mor såg så underlig ut
i går afton, när vi kom hem, hon liksom skratta lite ... månn' hon tala'
med gasten då och svor att komma och gaf sin själ i pant?»
Lasse snöt sig, så att det knakade, där han stod med ena foten på
trappsteget...
»Ja, gasten såg jag så visst som jag nu ser frun! Han kom så där ...
gick ut från dörren som en riktig ordentlig män'ska och hasa' ned för
trappan här, med hand på hufvud, så här...»
»Var mor med då?» frågade Olli, blek som ett lärft. »Hade gasten 'na i
famn på sig?»
»Ja», sade Lasse osäkert, »gasten drog henne nog efter sig, fastän han
gjorde henne osynlig, för hade jag sett henne, hade jag nog...»
»Tig med sådant, Lars», förmanade smedsgumman, »med hin och det andra
fanstyget slåss ingen kristen...»
»Och så gick di den här vägen», fortsatte Lasse och pekade åt
potatislandet, »och så ned, vi ha alla sett spåren.»
»Efter två?» frågade frun...
»Neej ... efter gasten ... han gjorde hennes spår likaväl osynliga, och
så gick di till träsket ... där slogs di vid vaken ... dit ville nog
Lotta inte! Vi ha alla sett märken efter fingrar med blod.»
»Hon skulle inte ha stridt med de mäktiga», invände kvinnan från
smedjan.
»Nej ... hon _skulle_ nog den vägen», snyftade Lasse, »hvad hjälper det
att stå emot det, som nu en gång ska' ske...»
»Tänker ni låta henne ligga i sjön nu?» frågade frun med en underlig
blick på Lars kusk. Det var som om frun hade sett tvärt igenom honom och
i hans eljest själfbelåtna, nu af vidskeplig fruktan och skenhelig
ynklighet vanställda drag kunnat läsa svaret på sina frågor om stackars
Lotta och hennes slut.
Var det _hans_ fel?... Direkt? Eller indirekt? Var han icke orsaken
till detta själfmord, denne ytterst själfviske, lönvänlige, men dock så
råe tyrann, som hon hade trott på och hvars behagliga utseende bedragit
äfven henne?
Frun vände sig nu med frågande blickar till Lottas piga, som stod längst
bort, förgråten och skamsen, som om hon haft ondt samvete.
»Hvad tror du?» frågade frun och spände sina gamla grå ögon i den
rödhårigas fräkniga ansikte.
»Om Lotta sku' ha hört hvad husbond sa' i natt», mumlade Hilda och
torkade ögonen med sitt förkläde...
»Sa' i natt? Till hvem?»
»Husbond sa' i natt till mig i stugan -- snyftade hon -- »att han tyckte
han skulle vilja ha en ny hustru nu snart; tänk om hon hörde det! Och
så...
»Och så?»
»Så» -- det kom under snyftningar -- »så gick husbond upp till...»
resten hördes icke.
Lasses tårar flöto allt ymnigare; man kunde icke höra något för bara
gråt och jämmer. Han anropade Gud hvart ögonblick och åbäkade sig, som
om vettet varit på väg att lämna honom.
Frun såg med en lång, medlidsam blick på Lars kusk, svepte pälsen tätare
omkring sig och klaffsade i sina stora galoscher tvärs öfver gården och
gick in till sig.


Vid Raiala mo.

Hans far var längesedan i grafven, men modern lefde och fick arbeta från
tidigt på morgonen för att försörja de tre.
Fadern, som varit mjölnare, dog helt ung och änkan skulle nog ha sörjt,
om hon bara haft tid.
Men hon flyttade en vecka efter begrafningen bort från stugan vid
Haapakoski kvarn, fick ett slags hem i en halft förfallen koja ute på en
backe invid Raiala mo och bodde nu där ensam med de små.
_Han_ hette Pekka och var nära sex år. Det var den äldste. De andra var
det just icke mycket med; de skrattade, när Pekka skrattade, och gräto,
när han grät. För resten voro de mestadels glada till lynnet och nöjda
med lifvet.
Landsvägen gick alldeles förbi Kajsas koja. Då någon for förbi, rusade
alla ut, Pekka först, Maija sedan och sist Pikku.
Alla tre i sina långa smutsiga skjortor, öppna i brickan, och med den
lilla solbruna barmen omfläktad af sommarvinden. De lingula
hårstriporna hängde dem i ögonen och ända ned på axlarne, men under
luggen tittade små blå, klipska, nyfikna och undrande barnaögon fram,
vidt uppspärrade och stirrande på de kommande i glad, oändlig häpenhet.
Det var den stora, vida världen, som skänkte dem en liten titt in i sin
underbara rikedom, ett herrskapsåkdon med några riktiga stadsmänniskor
uti, folk med kläder och hattar och handskar ... någonting märkvärdigt,
som tyvärr ej länge lät betrakta sig, utan liksom allt annat, som de så
gärna ville se på, skyndsamt for förbi ... blott förbi, alltid förbi!
Men så fort ung-Pekka kommit sig från sin undran, rusade han nedför
backen och efter. Det var naturligt att han snafvade omkull i första
taget. Men han steg upp igen, tog ny fart och kilade af i dammet direkt
efter åkdonet, snabb som en ekorre.
Maija med och Pikku sist. De gulhvita skjortorna, de ljusa hårtestarne
fladdrade, och tre par små, magra ben gnodde allt hvad de orkade, medan
armarne hjälpte till så godt de kunde för att påskynda farten.
Så det gick! Sanden yrde, de bruna fötterna arbetade, näsorna runno och
ögonen logo.
Mellan friska röda läppar lyste hvita och barkbrödvana tänder.
Det var så roligt ... kanske kunde de ännu hinna upp de lata
gästgifvarehästarne och få se de märkvärdiga stadsdamerna, som sutto
inne i vagnen!
Kanske ... ja, måhända skulle de få en pennislant, en enda sådan blank
en, som mamma så gärna ville ha.
Men nej! Det går inte. Hästen har just nu kommit i springtagen. Mon är
här jämn, vägen hård och bra. Pekka tröttnar, sedan han sprungit en
werst eller par. Maija sitter redan mulen och andfådd på dikeskanten.
Pikku står och skriker på en tufva. Hans unga sopran ljuder ut i
morgonen, men han hejdar sig, så snart han får se Pekkas knutna näfve,
som förmanar till lydnad ... man lyder äldste bror, som vore han en far.
»Såg du det, som flög?» sporde Maija. »Det var som spindelväf och så
blått som ett blåbär. Skapar Gud sådant eller har det kommit till på
annat vis?»
Pekka ref sig i håret.
»Det växer i hufvudsta'n», sade han. »Vet du inte, att allt grant finns