Berättelser från Finland - 7

plankor, andra dyrbarare last. Den klippkantade ön, omgifven som den var
af ett naturligt fästningsverk af granit och otillgänglig för de
främmande, som icke kände till hamnen, var skyddad äfven för
hafsvindarne och gaf den kloke och flitige jordbrukaren god lön för sitt
arbete. Dalen var redan förut bördig, ek och björk trifdes här nere,
medan på höjderna tallen och granen växte. Rönnen, strandalen och aspen
grönskade, knoppades och blommade på höjder och sluttningar, den vilda
rosen doftade, och när sedan en del af skogen omordnades till park och
kaptenen planterade bok och lind, gick väl den första trädsorten ut, men
den andra grodde, slog rot och växte upp samt blef stor och väldig.
Då för tiden var den västra delen af ön åker och äng. Kaptenen uppförde
ett fähus för sina kor, ett stall för sina hästar och får, och ett
boningshus på sexton rum för sin familj och sitt folk.
Här inne höll man både gudstjänst och supgillen, allt som det föll
sig... När skutorna kommo hem från främmande land, spelade kapten själf
upp till dans på sin fiol, och så dracks det och sjöngs och festades
dagen om och natten och dagen därpå med. Det var ett gudlöst lefverne
och det tog sin ända med förskräckelse...
»Var ni med då?» frågade häradshöfdingen. »efter ni vet allt det där?»
»Det var för hundra år sen», svarade den gamle, »men min far var matros
den tiden, och han var med om ett och hvarje, han. Det var oroliga tider
då, och mycket fick ske, som nu inte får passera; men en vacker dag kom
det folk från sta'n till ön, och när di hade talat med kapten, lär det
ha varit, som om fan hade farit i kroppen på honom. Han for ifrån allt
ihop, tog med sig hva' han kunde, förstörde hva' han kom åt och sålde
resten till min farbror, en fiskare, som inte hade barn och som hade
lagt af lite' på kistbotten. När han dog, ärfde far gården. Men då var
den inte mycket värd mera. Far förstod sig heller inte på jordbruk --
det gick som det kunde och när jag kom till, förstod jag det inte heller
bättre, utan lät allt förfalla ännu mer; för resten tyckte jag mer om
att fiska och låta Anders Erikson sälja fisken i stan. Hustru min är
Anders dotter förstås; förr hade vi fem kor och en häst -- nu ha' vi
bara en ko och Fjollelena.»
»Är det er piga -- hon där borta?»
»Ja, vår piga, och vi ha tagit henne till fosterdotter -- hon heter
Fjollelena, det namnet hade hon fått i fattighuset. Men hon tycker allt
om oss gamla, som om hon vore vår egen... Vi hade en gång en egen
dotter, men hon ä' borta.»
Det ryckte till omkring den gamles mun och rösten liksom stockade sig i
halsen på honom. På en stund kunde han ej fortsätta.
»Så tog vi henne här från socknen; det var ett kristligt verk att ta opp
henne, sa's det. Våra två söner ä' resta till Amerika för femti, sexti
år sen ... nu ä' vi ensamma.»
»Nå, hvem sköter jordbruket; jag såg ju en rågåker, flere ängar, ett
ärtland, ett potatisland och en rofåker ... hvarifrån får ni häst till
det?»
Lena, som nu kom in och hörde de sista orden, ställde sig bredbent och
med armarne i sidan framför dem och sade i karlavulen ton:
»Häst! här ä' häst! Jag drar plogen, jag sår och jag skördar. Hva' ska'
en med häst! här ä' en, som ä' starkare.»
Hon yttrade de sista orden med en ton af ytterligt förakt.
»Det ä' sant», sade gubben, »hon drar, och jag tror inte våra hästar va'
bättre.»
»Hvem sköter hushållet ... är det gumman?»
Flickan svarade skyndsamt:
»Ä' herrn galn, gumman? Jag sköter om kon, bakar, kärnar och kokar. Jag
har också fårena och det allra bästa af allt, svinet, mitt kära
gullhjärta, han heter Hvitklas och ä' min käresta.»
»Hon fiskar också ibland», berättade gubben, »så hon ä' bra att ha ...,
skulle hon bara få vara för sig själf och med oss och aldrig se
främmande ... åtminstone inte manspersoner, som pratar dumheter och
narrar henne till allehanda så...»
»Hvad då», frågade häradshöfdingen, mot sin vilja intresserad. Gubben
böjde sig mot sin gäst och hviskade honom några ord i örat.
»Jag ä' bättre än häst och karl, jag --, skröt flickan, »och starkare
än tre vanliga bonddrängar tillsammans! Och supa tål jag värre än den
värsta suput, och jag kan ändå arbeta och gå rak, jag.»
»När det ibland om somrarne kommer sjömän eller andra karlar hit, kan
herrn tro, att vi ä' ledsna», sade gubben, »för då ha vi inga händer med
henne. Hon tror allt hvad di säger... Hon har så svagt hjärta,
flickstackarn, och när en pratar tok med 'na, så menar hon det ä' som
prästens ord så sant.»
Gubbens hufvud började nu skaka, som om det suttit löst. »Ja», tillade
han, »hon har svagt hufvud och svagt hjärta, men snäll ä' hon.
»Jessus ja, det ä' sanning hva' bond' säger, hvart endaste ord»,
försäkrade Lena med den uppriktigaste min i världen, »jag har svagt
hjärta. Di kan få mig till att gå genom eld, när di talar goda ord, ja,
genom brinnande eldslågor. Jag ä' så glad, när en smeker mig och ä'
snäll vid mig, stackare, som ä' fjollig. Jag kan rifva ut hjärtat ur
bröstet för de goda människorna. Men den, som ä' ond och plågar ett
oskyldigt väsen, den har jag stor lust att tukta. Det var en käring här,
som stängde in katten i sumpen och ville dränka den -- henne skulle jag
ha strypt, om hon inte skyndat sig och släppt kräket löst igen. Men bäst
lyder jag manfolk, Herre Gud, vackra och beskedliga manfolk, som han
där.»
»Tig, Fjollelena», sade gubben och hötte åt henne med knytnäfven, »tig,
eljest får du höra knallhatten... Gå ut!»
Denna löjliga hotelse tycktes göra verkan. Lena drog sig undan och gick
långsamt ut, tittande efter sig och halfsjungande.
»Hon ä' alltid tjänstvillig och lydig», berättade den gamle, »uppoffrar
sig själf och ä' god både mot mor och mig; om också mor ä' knarrig och
vresig, ä' Lena munter och foglig. Men hon har sina ryck, stackars
flicka, då hon ä' som ifrån vettet. Det kommer på'na så där hvar sommar
den här tiden, när det ä' varmt och vackert, just den här tiden ... när
träna där stå i blom.»
»Hvad vill det säga», frågade unga frun, »hvilka träd?»
»Lindarne. Hon blir sjuk af lukten. Inte förstår jag, hur det går till,
men på kvällarne sådana här dagar stiger blodet visst åt hufvu't på
henne, och då börjar hon på gråta och tjuta, och kastar sig ned under
trä't där, som vore hon på kyrkogåln, och så går hon på natten igenom.
Vill en då vara vänlig mot henne, så ä' hon så tacksam och kysser
händerna på en, men -- tokig ä' hon riktigt reelt ändå. Men mor -- henne
tål hon inte, när hon ä' på det humöret, och farlig ä' hon att reta. Det
ä' bäst man låter henne hållas, så går det öfver på ett par dar. Vi går
nu här och väntar ... det kommer väl i draget. Det är därför hon har
varit så besynnerlig i dag. Det kan ju komma när som helst, jag är glad,
om det inte bryter ut i afton ... ja», -- gubben ref sig i hufvudet och
såg mäkta generad ut, »ja, bara hon håller sig i skinnet, så länge
herrskapet ä' här, så ä' det bra. Det ä' därför vi inte ä' så glada åt
främmande, som vi eljes skulle vara, si, go'a häradshöfdingen, bara
därför...»
Vinken var tydlig nog. De unga tu stego upp, tackade gubben för hans
meddelsamhet och begåfvo sig åstad. Så fort de nått stigen, sågo de ännu
en gång tillbaka på det åldriga huset och dess ålderstigne egare, som
alltjämt stod på trappan med sitt långa gråa hår viftande för vinden,
lutande och fallfärdig liksom byggnaden, omyndig och hjälplös som ett
öfvergifvet barn. Så småningom bortskymdes hans bild för deras blickar,
och de lämnade bakom sig den igenvuxna trädgården, parken och skogen.
Lena sågo de ej till förrän i det ögonblick, då de stötte båten ut från
land. Då kom en liten rund sten susande genom luften och träffade den
unga frun på högsta toppen af hennes höga blomsterprydda hatt, som föll
i vattnet och till hälften förstörd fiskades upp af häradshöfdingen. På
en af klipporna såg man i samma stund fliken af Lenas fladdrande kjol
och hörde hennes skratt, som bars af den lätta luften likt ljudet af en
sjöfågel.
Men gråtande och klagande satt unga frun i båten utan hatt och med de
brända lockarne i oordning, under det att den stackars mannen rodde af
alla krafter för att i tid komma hem och få henne i säng efter denna
ansträngande och äfventyrliga färd. Hennes sinne var i jäsning, Lena
hade gjort ett ytterst plågsamt intryck på henne, denna råa
naturmänniska inverkade lika antipatiskt på det bortskämda
hufvudstadsbarnet, som om hon varit en chimpans eller något annat
apartadt väsende i ett menageri, och detta intryck minskades ingalunda
af den sista hälsningen. Hon kände att stenen, slungad med säker hand
för att förstöra detta mästerverk af en modehandlerskas allra sista,
vågade nyck, var en lika vältalig som stum protest mot hennes koketteri
och fåfänga. Och på samma gång upprördes hon öfver att hennes man med så
oförställd beundran betraktat jättinnan och åhört berättelsen om hennes
bedrifter. Efter en två timmars lång rodd, ackompagnerad af en jämn
tåreflods sakta drypande, nådde de ändtligen Alberga, hvarest några
minuter efter deras hemkomst hela huset var i rörelse och husfolket likt
yra höns sprang upp och ned, med öfverstinnan i spetsen, från första
våningen och till den andra för att skaffa den beklagansvärda unga frun,
som hade sin svåra »migrän», liten lindring. Droppflaskor, piller,
pulver, téer och oljor drogos fram och det ångade af kamomill, kamfert,
terpentin och dylikt, ända tills fram mot aftonen belladonna och morfin
anskaffades, sedan senapsdegar och allt det öfriga visat sig vara utan
verkan.
Men i sitt stilla sinne svor häradshövdingen en helig ed att han aldrig
i sitt lif -- blefve han än hundra år -- skulle föra sin hustru ut på
äfventyr till hafsklippor, bebodda af halfciviliserade människor, nej,
icke om han så visste att han där ute bland dessa vilda klippholmar
kunde finna själfva lycksalighetens ö! Nej, aldrig, aldrig mera!
* * * * *
Om fredagarne hade man alltid främmande till middag hos assessorns,
några framstående familjer, några lofvande unga jurister, ett par
obligatoriska gamla tanter tillhörande »tjocka släkten» och en eller
annan ung flicka af äldsta dotterns allra bästa vänners ingalunda ringa
skara. Pappa hade nu sina fyratiofem år på nacken, hade lagt på hullet,
skaffat sig isterhaka och helskägg samt mist håret midt på hufvudet. Han
var det goda lynnet personifieradt, tålde allt, urskuldade allt, och
spelade evangeliets roll i hemmet lika konsekvent som »stackars mamma»
spelade lagens. Sjutton års äktenskap hade dock icke tagit så hårdt på
henne. Hon var ännu vacker oaktadt sina trettiosex år och en
beklagansvärd gift kvinnas alla lidanden. Men man kunde icke säga henne
en obehagligare kompliment än att hon såg frisk ut. Med en verkligt
djupt känd smärta beklagade hon sig öfver sina kinders rosiga färg, som
bara kom folk att tro henne vara vid bästa hälsa ofta, då hon led som
värst, öfver sina ögons glans och klarhet, som tvärtom just borde bevisa
ett slags inre feber, med ett ord, hon fann i sin yttre personlighets
blomstrande tillstånd en ytterligare anledning att klaga öfver skenets
bedräglighet, hvilket icke ens unnade henne sin samtids ömma medlidande.
Som en martyr släpade hon sig från bal till bal, från supé till supé.
Som nygift hade hon med en ytterst excentriskt sammankonstruerad logik
sökt bevisa världen att hon endast fortsatte sin flicktids glada
salongslif, därför att hört måste så för mannens skull! Hur han än
protesterade, hjälpte det icke, de _måste_ ut, för _hans_ skull. Hon,
som icke älskade något högre än stillheten i hemmet, friden, ensamheten,
hon måste ut, det var hennes plikt mot honom. Hur mycket han än bad
henne att »_för hans skull_» stanna hemma, drillade hon det alltid
därhän att han måste ge efter, och de lefde »som andra» -- liksom om
sällskapslifvet var det enda lif, som var värdt att lefva...
Så kommo nya förhållanden, nya pröfningar och med dem unga fruns
verkliga martyrskap. Det äldsta barnet var en dotter och vid hennes
födelse var det en uppståndelse i huset, som om yttersta dagen hade
kommit. Nu kunde den unga modern hvarken gå eller stå i månader, men
alla andra fingo i stället lära sig både att gå och stå efter det mest
suckande och kvidande kommando i världen. Medan barnet ammades, måste
modern genomgå kur efter kur. Läkaren var en elastisk person,
tillgänglig för ömma tacksamma blickar och söta ord. Man måste låta
patienten försöka en champagnekur på grund af denna kraftlöshet, som
hotade att ej vilja gifva med sig.
Och en ostronkur ... det var litet dyrt, men icke för dyrt för att
återvinna en så dyrbar hälsa.
När vintern kom, var hon återställd ... naturligtvis icke rask, nej,
långt därifrån, men hon måste tvinga sig till att gå på en bal hos
justitieministerns, en soirée hos generalens, och själfva fingo de ju
naturligtvis också lof...
Det andra och tredje barnet kom, nu hjälpte det icke mera att pjoska i
hemmet. Hon måste om sommaren resa till badorter med en tant som
förkläde; Anders, den odrägligt friske Anders, skulle stanna hemma och
arbeta, han kunde se om barnen, han, som hade krafter, inte hade man ju
råd att resa alla, och dessutom ville doktorn att hon under dessa korta
försvinnande somrar skulle vara alldeles i ro, fri både från man och
barn, eljest var det ju ingen hvila. --
Badorterna inom landet voro dock icke tillfyllestgörande. Man måste
försöka Wiesbaden, Ems och Trouville. Det var en stor sorg att vara
tvungen att så ofta lämna det kära hemmet och de älskade små, men
hälsan, den dyrbara hälsan! Assessorn gjorde föreställningar, talade
förnuft, bad i sin kärleks namn, åkallade alla ömhetens gudar, men
förgäfves! Öfversvämmande tårefloder, nervattacker och svimningar voro
hans straff, och dagen därpå for stackars mamma ut till sina
fournissörer, en smula blek efter tårarne och med en liten täck mörk
skugga under ögonen men eljest underbart fort restituerad, medan den
lycklige Anders' hår synbarligen blef allt tunnare och rynkorna i pannan
allt djupare, fastän hans goda och ärliga ögon alltjämt bibehöllo sitt
uttryck af mildhet och vänlighet.
Ja, nu satt man i assessorns gröna arbetsrum vid eftermiddagskaffet.
Flickorna spelade à quatre mains i salongen, och juristerna disputerade.
I chäslongen satt stackars mamma vid sin sista doktors sida och
broderade på en duk af gulbrun plysch med silke och guldtråd. Man talade
just om åtskilliga mål från tings- och rättssalare, och unge Östling, en
tämligen viktig och stortålig gröngöling, som ansågs såsom en blifvande
kapacitet, utbredde sig om ett intressant brottmål, som nu lifligt
diskuterades i juridiska kretsar, och han åhördes uppmärksamt af alla,
utom af doktorn, som emellanåt sökte med sin patient tala om mera etiska
ämnen, för att slippa höra på de där odrägliga kriminalhistorierna, som
gör en sjuk, då man bara tänker ditåt, såsom stackars mamma dyrt
försäkrade.
»Min fasta öfvertygelse är», sade Östling i orerande ton och slog ut
handen som en präst inför sin församling, -- »min öfvertygelse är, att
vi här stå framför en riktigt inslipad skälm. Den så kallade
förmildrande omständigheten tyckes mig tvärt om vara försvårande. Och
min tro är att bland hundra brottslingar nittionio på förhand arrangera
åt sig en eller annan förmildrande omständighet, som de sedermera hålla
fast vid med en konsekvens och seghet, som bedrar den alltför
blödhjärtade domaren och ofta för till och med rättens vaknaste
medlemmar bakom ljuset.»
»Hvad är det frågan om?» Fru Elisabet såg upp med sina vackra ögon på
den unge mannen, »det är väl inte något alltför otäckt igen, vill jag
hoppas?»
»Ånej, inte så värst», svarade Östling, bara en kvinna, som bevisligen
har anlagt mordbrand och misstankes för att ha tagit lifvet af sitt
barn, men som gör sig till, som om hon vore otillräknelig och visar en
slughet och illmarighet under förhören, som är alldeles frappant.
»På hvilka grunder hvilar misstanken?» frågade med likgiltig röst
assessorn, som just höll på att med en slö pennknif snoppa sin cigarr.
»Jo, farbror skall veta att hon fick barnet på aftonen några timmar
efter det hon tändt på brasan, ett friskt och sundt barn, som hon ett
dygn därefter själf begrafde, utan att svara på folkets frågor, hvarför
hon gjorde det.»
»Men det har väl varit läkareundersökning om saken, så att sanningen
kommit fram?» frågade doktorn.
»Det dröjde en vecka, innan hon kunde förmås att säga, hvar hon gräft
ned barnet», berättade Östling, »och då var liket i ett sådant
tillstånd, att det var svårt att bedöma dödsorsaken. Det fanns för
resten intet tecken till yttre våld. Doktor Pil var till och med så
älskvärd, att han gissade på en strup- eller lungsjukdom. Själf ger hon
ingen ledning ... man får försöka gissa sig fram. Ja, det är modernt i
våra dagar att skjuta skulden på vissa förmodade abnormiteter hos den
brottsliga, ett mode, söm för resten börjar att bli tämligen föråldradt,
tyckes det mig! På det viset ha vi icke mer några samhällsvådliga
individer i våra fängelser utan idel patienter, som vi ska krusa för,
passa upp och stå på tå för. Har jag en ovän, som jag vill ha ur vägen,
behöfver jag bara ställa till en liten vift, i skydd hvaraf jag låtsar
vara otillräknelig, och så har jag strax skaffat mig förmildrande
omständigheter. Ett rus är det populäraste. »En liten lyftning» och
mordet är till hälften urskuldadt. Kan jag få folk att tro att jag i
hvardagslag är en smula bizarr eller originel, att jag iblandar
excentrisk, fantastisk och har vilda idéer, ja, så kan jag utan risk ta'
lifvet af en eller flere af dem jag vill ha ur vägen. Är jag en lat,
utfattig krabat, så står mig alltid en god affär öppen, den att råna och
mörda -- i fyllan förstås! Så kommer jag fast, förklaras till hälften
urskuldad för rusets skull, får en sund och fri bostad, god mat,
ordentliga kläder, lagom med arbete och en charmant trädgård att
promenera i efter badet. Mot en dusör kan jag kanske till och med skaffa
mig mina havana och min mokka ... det enda, snart sagdt, som är
förbjudet ... ja, ja, de äro afundsvärda, dessa »gentlemen of the
prisons», som så rikt skörda utan att så och som klädas likt Salomos
liljor utan att de arbeta.»
Hela sällskapet skrattade. Östlings paradoxer roade dem alla, endast
assessorn, som tagit sig några veckors semester från tjänsten, hade
gärna sett att samtalet fått en annan riktning.
»Hvem är det denna gång, som är den lyckliga?» frågade doktorn. »Jag
tyckte ni talade om en kvinna -- jag hoppas hon förstår att uppskatta
sin af er afundade lott att få bo fritt och födas med god mat i
gallerhotellet borta vid rådhuset?»
»Jo, det är en landstrykerska, förstås, hon kallas madam Johnson -- hon
kommer senast från Amerika ... men sen dess har hon ställt till en hel
hop här hemma, med hjälp af det välsignade brännvinet förstås! Oleander,
vår filantrop där uppe, har naturligtvis försökt göra svart till hvitt,
och att hon icke flugit bort med de hvita vingar, som hans omtalade
människokärlek klädt henne uti, är högst märkvärdigt. För tillfallet har
han semester, han med, så nu hoppas jag hon får lön, så som hon
förtjänt.»
»Har notarien sett henne», frågade assessorskan, »hon ser väl ryslig
ut?»
»Som en tatterska! Ja, jag har inte sett henne själf», förklarade
Östling, liksom i förbigående, »men kamraterna ha haft henne till
benäget påseende. Hon skall ha' en figur som en dockarbetare och krafter
som di? filisteers baneman. Och ett humör! Ingen kan få ett ord ur
henne, när hon inte själf behagar, inte en enda af vaktmästarne kan
beveka henne att tala! Det fatala för försvararen är att hon begår
tvetalan, så fort hon öppnar mun, och ljuger som en häst! När en
människa med hennes krafter -- hon lär ha' lyft upp en af konstaplarne
på ett bord häromdagen, bara som ett slags smekning -- inte vill vara
beskedlig,» skall hon göras oskadlig, säges det. Ja, mycket bra, men
hvad kostar det där oskadliggörandet staten? Så mycket att det icke
finnes råd att understödja de arbetsamma, de så kallade goda, de
fattiga, som _icke_ göra illa. Man slösar på de obotlige förbrytarne,
och låter dem, som vilja det goda, gå arbetslösa i dessa maskinarbetande
tider, tills de svälta ihjäl, taga lifvet af sig eller besluta sig för
en eller annan af de kriminella sporter, som löna sig bättre.»
»Hvad vill då min unge bror göra utaf de fångar, som han kallar
oförbätterlige eller obotlige?» frågade assessorn med en skärpa i tonen,
som han redan de första åren af sitt äktenskap funnit för godt att lägga
bort -- för husfredens skull, men som någon gång så här dök upp igen,
när han talade med främmande.
»Förlåt, käre farbror, jag känner farbrors goda filantropiska hjärta»,
skrattade den unge mannen, »och vet att jag misshagar, men enligt min
åsigt borde man i stor dosis gifva de hopplöse detsamma, som doktorn
ordinerar i liten dosis åt sina patienter, nämligen morfin. Så och så
mycket till morgon, så och så mycket till middag, och mot afton, om de
inte ångra sig, sista smörjelsen. Om aspiranterna till de goda
friplatserna i det af doktorn så kallade gallerhotellet finge veta att
det gällde deras eget lif, då de vilja taga andras, så skulle de betacka
sig.»
»Hvad ni är för en cynisk människa!» utropade frun. »Men det finnes en
liten smula sanning däri. Min käre man, han är alltid _för_ mild, när
det gäller sådana där odågor ... ack ... men sjukdom och de lidanden,
som träffa finare konstruerade naturer, dem har han ingen sympati för.
Det är därför att han saknar nerver.»
»Kära min vän, tacka du Gud för det», menade assessorn och slog i likör
åt Östling. »Här ha vi en förmildrande omständighet», fortfor han, »låt
oss dricka. Låt flickorna komma in, så få de ett glas med! Och så kan
Wetterman sjunga en liten visa för oss, bara inte för sorglig. En
riktigt munter vill vi ha. Toreadorn eller Jätten eller någon annan
hurtig visa, helst en ärlig gammal Bellman.»
»Ack», suckade fru Elisabet och steg upp, »en sådan smak. Jag törstar
efter Schumann, Wagner eller Bruch, jag. Och man bjuder mig Jätten. --
Kom, doktor, låt oss gå in i salongen, det är inte värdt att de unga
flickorna äro alltför länge allena.»
De gingo ut. Doktorn såg med en forskande, på en gång artig och kritisk
blick på husets fru, men hon märkte det icke, utan fortsatte:
»Ser ni, jag är ju värdsligt taladt en afundsvärd hustru, min man har
det ädlaste, präktigaste hjärta och allt det där ... men han förstår mig
icke, han är inte begåfvad, hans vyer gå inte utöfver hans
ämbetsplikter. Och jag -- jag är en konstnärsnatur, ack! som kommit på en
orätt plats i lifvet!»
De voro nu i salongen. Vid flygeln satt fröken Anna och sökte påminna
sig en »Lied ohne Worte» utantill. Det var skumt i det stora, vackra
rummet, brasan höll på att slockna och endast ett af röda sidenskärmar
dämpadt sken från de eleganta lamporna belyste obestämdt möblerna,
dekorationsväxternas präktiga blad och profilen af en Venus i hvit
marmor.
Allt var varmt och vackert här inne, det doftade från mattan, som nyss
blifvit bestänkt med frisk eau de cologne, draperier och sidengardiner
borttogo eller förmildrade en del af den starktonande flygelns
resonnans, vackra målningar hängde på väggen och mjuka emmor inbjödo
till hvila och angenäm ro vid bord, fulla af planscher, böcker eller
konstföremål.
Den unga flickan, ännu blek, skranglig och liksom ledlös, steg upp från
pianot och bad modern att sjunga något för dem.
Fru Elisabet sjöng utmärkt, sades det, och alla beundrade henne, både
de, som icke förstodo, och de, som trodde sig förstå. Hon var en af
dessa lyckliga dilettanter, hvilkas fel ignoreras och hvilkas
förtjänster man öfverdrifver, en af dem, hvilkas förträfflighet blifvit
ett oomkullrunkeligt faktum, som det vore en hädelse att vilja betvifla
-- till och med rakt emot ett sundt förnufts vittnesbörd.
Hon sjöng. Den ene efter den andre af herrarne kom in ifrån herrummet,
assessorn sist; han lemnade icke utan saknad sitt likörglas, det satte
honom alltid i bästa humör, också då det eljest gått honom emot.
Man lyssnade till de vackra, med själfsäker abandon utslungade tonerna,
det dramatiska föredraget, det något anspråksfullt magnifika
ackompagnementet. Alla sutto andlösa, doktorn beundrade sin patients
präktiga lungor och märkvärdiga styrka. Ack, tänkte han, hvilken lycklig
människa, hur afundsvärd är hon icke! Hon beundrar sig själf i första
rummet, och i det andra rummet åter sig själf! Sedan kommer den öfriga
världen! Hur njuta icke sådana människor af tillvarons sötma, i
synnerhet då de som hon äro förmögna, ansedda, raska och friska! För dem
är världens goda till, de andra, de sjuka, de fattiga, de eländiga -- de
få skörda hvad de själfva sått, d. v. s. olycka, lidande och sorg. Att
det för de lyckliga är lätt att vara dygdiga -- det tänker man icke på,
allra minst hur svårt det är att gå på dygdens väg, när
omständigheterna, olyckan, ödet tvingar en in på förvillelsernas stig.
Ja -- sjung du -- och beklaga dig öfver dina olyckor nästa minut! Den,
som bara finge säga dig sanningen en gång! Men nej, den visan sjunger
ingen här! Ni lyckljga!...
När sången var slut, öfverhöljdes frun af komplimenter, doktorn var
därvid den mest entusiastiske. Och man skildes klockan elfva efter en
angenäm och behaglig dag, mätta, tillfreds, med Brahms sista sånger
ännu genljudande för åhörare, som hört men icke förstått, som icke
förstått men ändå trott, och saliga i sin tro, uppbyggda och stolta,
gingo hem att i mjuka sängar hvila efter hvilan, drömma efter njutningen
och vakna för att njuta vidare dagen därpå och en oändlighet af dagar
därefter, alltjämt, alltjämt.
* * * * *
Morgonen var grådaskig och fuktig. Inne på den trånga gården var
stenläggningen ojämn och assessorn, som var tämligen korpulent, hade
svårt att gå på de slippriga stenarne; det var därför nödvändigt att
fängelsets direktör hjälpte honom, i synnerhet som han icke kände vägen
till den afdelning besöket gällde.
Direktören gick och ursäktade sig för rännstenarnes tillstånd, för
luften här inne, för trappornas tillfälliga bristfällighet och
renhållningen i korridoren, som i dag var allt annat än mönstergill,
alltsammans i anledning af vissa utaf underbefälets olydnad,
missförstånd eller dumhet. Om han bara vetat att assessorn själf, och
just i dag, en lördag, ville göra anstalten den äran!
Han krumbuktade sig, talade med långa affekterade uppehåll, bockade sig,
när det passade och icke passade och utdelade dessemellan i förbigående
stränga ordres till de väktare, som de råkade möta.
»N:r 67, fram med nycklarne till 67!» sade han till en kraftig
uppsyningsman med ett ansikte som en f. d. förbrytare. »Herr assessorn
vill se 67, har hon fått mat i dag?»
Stråtröfvare-ansiktet påtog sig sin skenheligaste min, tungan slickade
läpparne, han smålog och svarade, »att 67 fått den goda maten, men inte
velat smaka den, så läcker den än var».
»Ack ja, herr assessor», suckade direktörn, »hederliga människor få
minsann inte så god mat, därför vill de inte heller härifrån, och när de
släppas lösa, gör de hvad de kan för att snart komma in igen. Men hon
här, hon är, ack herre Gud, så förhärdad.»
»Ni kan vänta utanför, jag vill tala med henne ensam.»
Direktören spjärnade emot. Det var visst inte rådligt, hon kunde lätt
göra assessorn illa. En otäck person, 67-an, farlig och gemen, -- vore
det ändå inte bäst att han var med själf, så att de åtminstone voro två,
ifall något hände?
Assessorn mottog varningarna med en tämligen likgiltig blick, tog själf
nyckeln, låste upp till 67 och gick in.
Det var en cell med ett litet gallerfönster uppe vid taket. En säng med
en madrass, en hård kudde och en filt, vid sängen ett bord, det var hela
möblemanget. Och på sängen till hälften framstupa, med ansiktet vändt
mot väggen och orörlig som en sten, låg en väldig, kantig
kvinnogestalt, klädd i en brungrå, lång kjol och tröja, håret afrakadt
som på en man.
Skymningen här inne var så stark, att assessorn i början icke kunde
urskilja något. En svag ljusglimt föll ned och belyste ett stycke af den