Berättelser från Finland - 3

Total number of words is 4895
Total number of unique words is 1466
33.7 of words are in the 2000 most common words
43.0 of words are in the 5000 most common words
47.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
femtionde år. Men blott _ett_ par ögon sågo in i det hjärta, hvarest
också endast hvart femtionde år en knopp sprang fram ur den torra,
njugga jordmån, som eljest alstrade taggiga och misslyckade saftlösa
skott. Blott _ett_ par ögon sågo den hjärtats sällsynta blomma, som nu i
matta färger förmådde utveckla sig för lifvets sista korta, flyende
halftimme. Blott _en_ såg det och tryckte den stackars blomman tacksam
till sina läppar.


Mot afton.

Man kunde icke längre se på Långträsket att det blåst på dagen. Sjön låg
alldeles stilla nu på aftonsidan, och mellan träden sken solen gul och
matt, den orkade nu icke elda på så varmt, utan glödde endast borta i
väster, luften var redan en smula afkyld och i dalen började en fin,
genomskinlig dimma sakta stiga upp ... man var redan långt framme i
augusti.
Inne på en liten gård vid åns utlopp i träsket stod Lotta vid brunnen;
hon hade sköljt alla kärlen, ställt dem på kant i rad och stod nu och
såg bortåt sjön; där for en liten båt in mellan holmarne och hon undrade
om det var Ossi, som skulle ut och fiska eller om han bara skulle öfver
till Agreens för att ta sig en liten aftonsnaps.
Så satte hon sig på en liten packlår ... hon var trött efter dagens
arbete och behöfde hvila.
Det var eljest icke just hennes sak att sitta stilla och fundera. Men i
dag kom det af sig själft; tankarne togo henne med våld, hon förmådde
icke slita sig lös, och nu kunde hon ej hjälpa det, hon måste sitta här
och vänta, tills det gick öfver.
Den lilla gården var tom och öfvergifven; Agreens piga hade gått med
mjölken, hunden låg på ängen hos fåren, hon var ensam hemma.
I stugan sofvo barnen ... och far var som alltid i staden hos frun. Det
var Lotta, som skulle sköta gården, när far var borta, skulle se till
att herrskapets rum alltid stodo i ordning, skulle göra alltsammans både
ute och inne, och det kunde hon också. Det var bara i dag, som det
föreföll litet tröttsamt.
Lotta såg sig omkring. Jo, allt var färdigt, de kunde få komma hvilket
ögonblick som helst. Dörren till herrskapets lilla hus stod öppen,
friskt granris låg framför trappan och hon kunde se in i »salongen» där
allt såg rent och putsadt ut. Till och med gården var städad, rishögen
buren bort till vedtrafven och nässelbusken vid stenröset afmejad,
gräset växte vackert både under björkarna och vid liderväggen, det var
alls ingenting att anmärka, de kunde verkligen komma när som helst.
Också i fruns rum stod fönstret öppet. Lotta hade tvättat upp de
blårosiga kattunsgardinerna och ställt sin egen myrtenkruka i fönstret
bredvid vattenkaraffin, sykorgen och Topelii »Ljungblommor», allt var
som det skulle, färskbrödet bakadt, smöret kärnadt och filbunken i
ordning ... bara de nu komme!
Lasse, hennes man, var aldrig hemma. Men det var nu hans tjänst och
kunde inte hjälpas.
Han var på en gång fruns kusk, när hon behöfde honom i staden, och den
lilla förfallna gårdens »förvaltare», när hon kunde undvara honom och
han fick vara hemma på landet.
Just ingenting att förvalta för resten. En smula fiske -- det kunde
Lotta sköta om, en bit åker, det kunde hon också rå med med hjälp af
Agreens --, potatislandet, rofåkern och ett par bänkar grönsaker, allt
detta kunde en vanlig kvinna mycket väl sköta. Det var helt annat i
staden; hästen, det istadiga kreaturet, tarfvade andra krafter och
fordrade en mans förstånd. Det måste skötas ordentligt och af en riktig
karl.
Lottas man var en sådan »riktig karl». Han hade dessutom ännu en
förtjänst, som var ovärderlig. Han såg bra ut.
Därtill bidrogo hans kläder icke litet. Redan före »herrns» död -- herrn
var fruns man, fast han egentligen aldrig haft något att säga, ynklig
och sjuk som han var ända tills han kolade af en dag af idel svaghet --
ja, redan före herrns död fick Lasse kuskrock och hatt med silfverband
och kokard.
Nu ståtade han i allt detta; alltsammans var ännu väl bibehållet och
snyggt, och när han kammade sitt krusiga skägg och knäppte de blanka
knapparne öfver det breda bröstet, visste han, att han var vacker.
Och när kvinnorna sågo efter honom, där han med frun eller fröken for
fram på hufvudstadens gator, log han...
Det är en egen behaglig känsla att veta, att allt är som sig bör, att
allting är korrekt och tar sig bra ut, åkdon, häst och kusk,
hufvudsakligen kusken.
Lasse hade denna behagliga känsla, och så rätade han ännu mer på sig,
vred på sina mustascher och klatschade med piskan från fruns höga
karriol; han var alltid vid briljant humör och hvarför skulle han icke
vara det? Världen var honom i lag, allt gick honom väl i handom, han
hade ett bekvämt och trefligt lif, hade sin goda utkomst och njöt af sin
skönhet.
Lotta kände han ända sedan hon var helt ung. Hon var den tiden ett slags
huspiga hos frun och han var dräng hos Agreens...
Lottas funderingar slogo ner mot jorden igen och till det närvarande. De
liknade aftontöcknen öfver dalen, de stego och föllo men kommo aldrig
öfver den höga bergsryggen där borta.
Hvad det förvånade henne att sjön kunde vara så lugn efter en så stormig
dag!
På bägge sidor voro stränderna höga och beklädda med mörka tallar. Och
längst borta vid andra änden af sjön låg Agreens torp, ett slags
gästgifvargård, dit folk färdades till lands och till sjös, ett tillhåll
för allt möjligt löst folk.
Ofvanför låg det höga, kala Käsimäkiberget, som nu i skymningen sken med
sina hvita stenar liksom en kyrkogård.
Då Lotta såg ditåt, mindes hon hur för några år sedan allt var grönt,
trädbevuxet och vackert där uppe och hur i de skuggiga branterna
linneablomman grodde och slingrade sina ref öfver mossiga stenar,
ljusröd, doftande och täck.
Så kom skogselden; på en dag förstörde den hela berget.
Den tiden var hon själf blomstrande, ung och glad. Det var sju, åtta år
se'n. Hvem räknade de långa vintrarnes tal?
Då bodde frun där uppe hela våren, vintern och hösten. Och unge herrn...
Han var en stor, lärd man och läste på studenten. Han var med när lilla
fröken och hon traskade omkring berg och backar, när de plaskade i ån
eller rodde ut åt sjön.
Han var nästan lika intresserad som de af att upptäcka nya »oaser»:
dalar, fulla af nattvioler och konvaljer, ängar med åkerbär i dikena,
hallonbevuxna snår och porshvita öar uppe bland bergens vattenpussar,
dit man om hösten vadade för att plocka tranbär..
Han var med, när de i juli månad uppsökte nya djupa sandstränder, där
man kunde bada.
För resten var han mycket flitig och satt krokryggig och förvuxen och
läste inne på sitt rum. Och det var märkvärdigt att ehuru han åt så
mycket, blef han ändå inte fet eller rödblommig. Det bet inte på honom,
huru mycket hon än bar till honom bakvägen, så att frun inte skulle veta
om det. Hvilka enorma smörgåsar med tumstjockt smör och salt kött på!
När hon kom med tallriken full, belönade han henne med ett varmt, ömt
ögonkast.
Han, som hade all världens lärdom inombords, hvarför skulle han läsa?
Det fanns väl inga professorer, som visste mer än han.
Lotta tyckte, att det var stor synd, att han inte fick gå fri från bråk
och bekymmer, läsning och funderande. Hon visste nog hur klok han var,
det var inte en fråga, som hon gjorde, hvarpå hon icke fick en hel
föreläsning till svar.
Mot hösten blef han ännu flitigare, han vakade om nätterna, magrade och
gick blek om näsan omkring i rummen med en lång pipa, som osade fin
herrskapstobak.
En dag for han till staden, var borta en vecka och återkom med en lyra i
den hvita mössan.
Nu blef det en glädje. Hvad hans röda hår sken vackert och hvad hans
tänder lyste glittrande hvita! Nu var han ung ... nu först.
Hans sätt var som förvandladt, han såg på henne med helt andra ögon än
förr. Långa stunder betraktade han henne och log så godt och belåtet.
»Hvad du har blifvit vacker, Lotta», sade han en dag, »du ser ut som en
riktig herrskapsflicka! Vet du hvad, till staden får du inte fara, ty du
skulle bara bli bortkrånglad där, och du är bra som du är. Nu ska' vi
roa oss alla tre, Anna, du och jag, och vill du veta ännu en sak, jo,
det var för att få vara här ute med er två, som jag inte var med på
kalasen borta i Helsingfors. Jag sa' nej till alltihop och kom hem
strax. Nå, är du glad nu?»
Om hon var glad? Men hennes känslor voro bundna af det slags uppfostran
hon fått. Hon visste redan som litet barn, att en sådan flicka som hon
måste lägga band på sig, icke gifva luft åt sina känslor. Återhållsamhet
i allt hade man lärt henne -- stilla gick hon och solade sig i sin
lycka, smålog åt allt och fann lifvet oändligt skönt.
Det var en sommar! Ute från tidigt på morgon till sent på afton. Fröken
och unga herrn ströfvade omkring i skogar och fält och botaniserade,
fiskade, fångade kräftor och seglade på sjön och åarne, och Lotta var
med. Det var en sommar!
Frun hade icke den minsta nytta af henne den tiden. Lotta lefde som i
ett rus af stilla sällhet, _han_ var alltid i hennes närhet och hon
lyssnade till allt hvad han sade och gömde det i sitt hjärta, som om det
varit guldkorn.
»Vet du hvad, mamma», sade han en dag till frun, när det blef fråga om
inflyttningen till staden, »jag vill stanna här ute. Här är jag lycklig
och där vantrifs jag med mina råa kamrater. Jag kan ju läsa här. Och här
har jag Lotta», tillade han skrattande. »Det är nog för mig, mamma
lilla, alldeles nog.»
Då började frun bli uppmärksam. Hon svarade ingenting men gjorde sina
kalkyler. Hon började korrespondera med en af vännerna i staden, och om
några dagar hade det kommit främmande i huset, tvenne unga studenter,
kamrater till hennes son, och en ung flicka, kusin Aurora...
När september kom, flyttade de alla in.
Det var en lång vinter för Lotta. Men hon arbetade så att dagarne knappt
ville räcka till -- det var otroligt, hvad allt hon hann med!
Redan i maj kommo de tillbaka från staden. Nu var studenten förströdd
och såg förnäm ut, de första dagarne var det som om han skämts för sin
forna vänskap med den lilla tjänstflickan.
Hon å sin sida höll sig undan, de vackra blå ögonen sågo sällan upp. Hon
såg »död» ut, sade unga fröken, ansiktet stod liksom stilla på henne.
Allt det lif, som fanns hos henne, var tryckt inåt.. Det yttre var som
en frusen sjö.
Men hur det var, började det igen med studenten. De gamla utfärderna
till lands och sjös, de långa aftonpromenaderna, samtal, förda af honom
med svar af henne, som knappt sträckte sig utöfver ett sakta nej, eller
jo, ja.
Nu var det slut med fruns tålamod. Lotta fick ej mer gå ut med
herrskapet, hennes göromål inomhus afstängde henne från allt.
Och en dag kallades hon upp till frun.
»Lotta», sade hon, »jag har födt upp dig och klädt dig och gjort dig
till folk, föräldrar har du inte, och något hem har du inte heller. Nu
kan jag inte ha dig längre, men vill du, så skall jag skaffa dig tjänst
i sta'n.»
Lotta grät. Det var hennes enda invändning. Till staden ville hon inte.
Studenten hade ju sagt, att det var dåligt där, och på honom trodde hon.
Frun rördes af tårarne. Hon klappade henne på hufvudet och frågade, om
hon ville ha tjänst på landet. Till exempel hos Agreens. Men Lotta bara
grät. Till dem ville hon alls inte. Där kunde hon inte få gå i fred för
drängarne.
Frun såg misstänksamt på Lotta, öfver hennes gamla karlavulna ansikte
kom någonting hårdt och strängt.
»Nå», sade hon slutligen, »du kan få stanna här då, men på ett villkor.»
Lotta anade, att det skulle komma någonting, som hon måste säga ja till,
om hon också icke ville. Hon kände, hur hennes hjärta nästan upphörde
att slå och hon väntade.
»Jag vill ha Lasse gift», sade frun, »han vill ha dig och ni kan hålla
bröllop till mikaeli.»
»Ja», sade Lotta och neg.
Ingen frågade om hon älskade honom, ej ens hon själf. Det föll sig ju så
naturligt, detta parti, och hon tänkte: det är väl Guds vilja och --
fruns.
Hur väl mindes hon nu ej allt! Hur frun pekade ut på gården, där Lasse
stod och tvättade hästen, ryktade och putsade den, så att skummet stod
om den. Ännu var blott hufvudet färdigt -- det glänste och sken som
atlas.
Det var en renlig, ordentlig och bra karl. Hon borde ju vara tacksam, om
hon råkade så väl ut.
Hon neg ännu en gång och frun klappade henne på kinden...
Obegripligt att hon icke förstod att vara gladare.
Det var nästan som om något steg henne upp i halsen. Men hon sväljde det
och kysste fruns hand.
»Tacka Gud för din lycka, kära Lotta», sade frun, »nu skall jag tala med
Lasse, han blir nog glad han med. Se så, gå nu! Och du får strax börja
väfva på din utstyrsel. Lasse skall få köra med mjölkbudet och köpa upp
garn hos Stribulaieffs i morgon dag... Och Lotta, tilllade frun efter
en liten paus, »sköt väl om stugan där nere ... där blir du kanske en
gång värdinna.»
Samma afton dracks förlofningstéet på verandan ... och studenten drack
det med konjak i. Man behöfde något starkt, och när man nu en gång var
karl, så var det bäst att vara det på allvar -- tyckte han.
Lotta mindes alltsammans, som om det varit i går, och ändå var det hela
sex år se'n...
Lasse skulle således komma hem i afton, ja, denna samma afton, och
herrskapet med... En gång i månaden kom herrskapet om sommaren och
stannade då ett par dar; om vintrarne såg hon sin man och dem mera
sällan.
Hon visste, att han brukade säga till mjölkbudet: »Hälsa käringen och
barnen, det är godt di ä' tre stycken där nu, så hon inte ä' ensam». Som
han inte kunde skrifva, fick hon aldrig bref.
Saknade hon honom? Var hon olycklig? Hon visste icke, om man fick vara
olycklig, om man fick vara missnöjd, då man hade födan och mera till.
Hon tänkte icke. Hon lefde endast, födde upp sina barn och arbetade.
Det var blott efter en mödosam arbetsdag, efter storm och oro, när solen
höll på att sjunka och dagens värf var slutadt, som Lotta tänkte, medan
hon hvilade sig ... tänkte tillbaka.
Hallå! Det prasslade bakom henne i videhäcken vid brunnen, och någon
steg fram. Han kom med stora steg, sprang öfver diket och stod framför
henne i ett nu, brun och vacker, rak och glad.
»Lotta!»
Hon såg skrämd upp, reste sig mödosamt och neg:
»Unge herrn.»
»Kors, hvad du är blek om nosen, Lotta, är du inte rask?» Han tog henne
i hand och tryckte den.
»Joo. Lotta var nu icke blek längre, hon hade den egenheten att bli röd,
just då hon minst ville det; och så blef hon ledsen på sig själf och
skrattade, för att han inte skulle tro, att hon alltid satt och latades
så här.
»Joo, jag är nog rask, jag satt bara och såg på träsket», sade hon,
»fisken nappar så bra i kväll; vi får regn i natt.»
»Längtar du efter mannen din, Lotta?» frågade unge herrn. »Säg om du gör
det!»
Lotta såg upp. Hon förstod inte längre hans språk, det var längese'n hon
hört en sådan röst och sådana tonfall ... här på landet talade man ej
så.
Om hon längtade... Visste hon det? Hon rodnade i stället ännu en gång
och vände sig bort.
»Du ser riktigt dålig ut, Lotta», sade unge herrn, »sitt ner och låt oss
tala som i forna dar! Eller -- var snäll och ge mig lite smörgåsar och
öl, om du har! Jag är hungrig som en varg. Mamma och Lasse komma först
om en timme. De stannade hos prästens. Gör det, så är du snäll, Lotta,
och låt oss sedan äta och prata!»
Lotta gick långsamt in i köket och återkom snart med det begärda. Han åt
och han pratade. Hela tiden berättade han. Det var nästan som den
»sista» sommaren, den för sex år tillbaka.
Han skämtade med henne, fann henne snart mer lik sitt forna jag,
försäkrade henne halft på lek och halft på allvar, att när han såg
henne, var det inte så utan att hans ungdoms drömmar återkommo.
Och hon lyssnade, som om hon hört på en märkvärdig främmande fågel,
hvilken hon känt till i sin längese'n bortglömda ungdom. Slutligen
tystnade han. Det skymde starkt och ifrån ån steg dimman upp. Han såg på
henne -- alltjämt -- hans ögon växlade uttryck, det kom något vemodigt i
dem, någonting frågande och beklagande. Lotta stirrade ut mot träsket
... fisken hoppade ännu i vassen, men dimman skymde bort för henne hela
den vackra utsikten, dock såg hon dit, som ville hon genomtränga dess
skymmande och fuktiga slöjor. Han tog sakta hennes hand.
»Stackars Lotta!»
»Det blir allt regn i natt», sade hon liksom i tankarna. »Den stiger
inte, den faller allt.»
»Hvilken?» frågade han.
»Misten», svarade Lotta och såg bort ... det betyder regn om afton, men
om morgon betyder det vacker dag.»
Nu hördes hofslag borta vid bron, och en piskas skarpa smäll skar genom
aftonens tystnad. Därefter blef allt åter stilla, nu körde schäsen i den
mjuka mullen vid stranden bakom tvättstugukullen, den skulle nu strax
vända mot gården, köra igenom den öppna grinden, svänga in och stanna
framför verandadörren.
»Redan», hviskade unge herrn med en suck, i det han steg upp och
borstade af en del strå och sand från sina kläder ... »redan, så fort.»
Lotta jämkade sitt röda bomullsförkläde till rätta, torkade med ärmen
bort något från ögat och gaf den lilla packlådan en stöt, så att den låg
mera symmetriskt, närmare brunnen.
Så såg hon på unge herrn ett enda ögonblick med en beundrande, djup, i
skymningen skimrande blick.
Lasse hördes nu kraftigt smacka åt bläsen, han körde alltid i frisk fart
upp på gården, och hästen behöfde uppmuntras, så trött och löddrig som
den var.
Så stannade de, unge herrn hjälpte sin mor ned, och frun kom mot Lotta
med handen utsträckt.
»Så blek du är, Lotta», sade hon, »nå, hur står det till? Mjölkbudet
sade i går, att du var rask, fast nu borde det inte vara långt kvar
till din svåra dag -- eller hur, Lotta lilla?»
Lotta kände en liten rysning ... aftonen var kylig, men hon smålog
vänligt och förekommande, i det hon gick och öppnade dörren för sin
matmor... »Tackar som frågar, frun», sade hon, »jag är så bra så, och de
må alla bra där inne, fyran med.»
Frun såg helt skrämd ut.
»Herre Gud, Lotta, är _det_ öfver?»
Lotta. småskrattade, hon ville gärna visa frun hur duktig hon var.
»Ja, bevars», sade hon, »och nu blef det igen en pojke. Agreens mor, som
var här, tyckte han var så duktig så.»
»Människa, är hon rent ifrån vettet, när skedde det?»
»I går afton sent», svarade Lotta och drog lite på svaret, »men vill
inte frun att jag skall stänga fönstret, det kan komma fukt in från
ån...»
Lotta började nu syssla omkring i rummet och tycktes icke böjd att tala
vidare i ämnet, men frun var frågvis och fortsatte en stund att halft
ogillande, halft välvilligt tala om hvad som händt.
»Men, Lotta», sade frun slutligen allvarsamt och strängt, »hvarför
ligger du inte -- åtminstone ett par dar, kan du inte begripa att du kan
dyrt få ångra detta?»
»Jag har aldrig haft tid att ligga mer än natten öfver liksom mor min
och flera af de andra hustrurna här från socknen, och det är nog, skall
frun tro; jag tänkte för resten inte i går, att det var så nära, och jag
ville ha huset riktigt fint, både inne hos mig och hos herrskapet, när
budet kom att frun skulle komma hem till natten.»
Frun teg och blickade med en halft medlidsam, halft beundrande blick på
Lotta, som gick omkring i rummet och ordnade fruns ressaker.
Så såg hon ut på gården. Där kom Lasse, som spänt ifrån och nu drog
schäsen in i skjulet. Frun undrade, om denne välfödde, själfbelåtne man,
som glad och hvisslande gjorde sina sysslor, kunde ana, hvilka mödor
hans hustru med så stort mod och så stor sjelfbehärskning gått igenom?
Hon undrade, om han förstod att med ett vänligt ord godtgöra henne för
allt, om han satte hälften så stort värde på sin friska och präktiga,
unga hustru som på hästen, hvars rykande och svettiga hud han just nu
ömt smekte.
»Gå nu till din man, Lotta», sade frun, »tror du han blir glad?»
»Vet inte», menade Lotta och vände sig bort; hon blef orolig öfver
frågan, som berörde henne en smula obehagligt. »Han förstår sig inte på
barn», tillade hon efter en stund.
»Tycker du om dem, då?» Frun höll på att öppna sin lilla resväska och
plockade upp en massa småsaker, handarbeten och toalettartiklar om
hvart annat; hon kastade fram frågan helt likgiltigt, som om hon
egentligen tänkt på tandborsten och håroljan, men gjort en ansträngning
för att fortsätta samtalet.
»Hm»... Lotta hängde upp regnkappan, slätade ut skrynklorna med sin
grofva hand och svarade otydligt: »När di ä' snälla, så är det nog bra.
Men...»
»Men...»
»När di ä' som värst, får en ju tänka på Guds vilja. Och efter det inte
kan vara annorlunda, så får en vara nöjd. Jag har det ju för resten
bra.»
Så gick Lotta ned. Nu var hästen i stallet, och Lasse kom med ett stort
bylte under armen gående öfver gräsplanen hem till sig.
Han nickade vänligt åt Lotta, kastade klädbyltet på golfvet i stugan,
som var tätt beströdt med nyss plockadt enris, och satte sig, pustande
af belåtenhet.
»Här får du lite att tvätta», sade han, »det torkar ju fort här ute, så
vi får det med oss, när vi resa hem på torsdag. Hva'?»
Lotta svarade inte.
»Nu ska' maten riktigt smaka», fortsatte Lasse, »du har väl färskt
kärnadt?»
Hon dukade bordet: hårdt bröd och strömming, smör och filbunke, ett
stort krus med svagdricka.
Så gick hon till vaggan, tog upp den nyfödde, satte sig utan ett ord på
sängen och lade barnet till sitt bröst. Lasse såg förvånad på. Så slog
han handen i bordet och gaf till ett gapskratt.
»Nå, är den här redan, det var mig en rackare! En hel häst att äta,
hungrig som far sin och svart hår. Hahaha!»
Lasse skrattade och tog sig en bra klunk, så skrattade han igen.
»Du passar riktigt bra på, Lotta», yttrade han till slut, »vi hinner
just jämt till prästen till torsdagen. Det var mig en rackare att skynda
sig.»
Lotta satt, som om hon inte hade lif. Icke en muskel rörde sig i hennes
ansikte vid mannens skämt. Hon betraktade barnet med en viss sorgmodig
ömhet, och hennes ögonlock lade sig tungt och skuggande ned öfver hennes
trötta ögon.
Elden i spiseln lyste svagt. Den ena efter den andra af bränderna
slocknade småningom och glödde blott i askan där nere, och rummet blef
efter hand nästan mörkt.
Aftonrodnaden bleknade, skuggorna växte, dimmorna stego upp ända mot
gården, dolde träden vid ån och kommo de stora björkarne omkring brunnen
att se mörka och underliga ut.
Vid Agreens torp, borta i öster, skymtade snart månen fram. Mot natten
blef det visst alldeles klart; godt att dimman låg där och skyddade mot
frost...
När aftnarne voro kalla och vinden stilla som nu, kom den gärna
smygande, den ödeläggande, öfver allting fruktade frosten, och lade sig
öfver fälten likt en svepduk.
»Nu är den välsignade ungen visst mätt», sade Lasse och torkade bort
filbunksresterna från sitt präktiga skägg, »lägg honom och gå själf till
kojs, jag är sömnig.»
Han sträckte på sig och började gäspande kläda af sig.
Barnet hade somnat in. Modern lade det sakta i vaggan och tog sig till
att småsjungande röra vid meden. Den lille sof lugnt och sundt, modern
tyckte sig kunna se på det mörkröda och ännu formlösa ansiktet att det
skulle bli vackert och likt sin far.
Hennes ögon fingo för ett ögonblick ett sken af modersglädje; för ett
ögonblick klappade hennes hjärta af lycka och omedveten stolthet.
Hon hade födt detta friska barn till världen och måste ju glädjas...
Från fållbänken borta i stugans andra ände hördes djupa andedrag.
Alla barnen sofvo djupt.
Snart slocknade de sista kolglöden i spiseln. Stugan låg i mörker.
»Gå nu och lägg dig», sade Lasse, »hvad sölar du för?»
Lotta steg upp. De glada tankarne flögo bort lika fort som de kommit och
hon suckade lätt, så lätt att han icke kunde höra det.
»Jag är strax färdig», sade hon och tog af sig skorna, knäppte upp
kjolen och tröjan ... »strax.»
»Det är alltsammans Guds vilja, mumlade hon för sig själf och steg i
säng, »alltsammans Guds vilja.»


Natt.

I ett par år hade de lefvat lyckliga, ända se'n mannen gjorde slag i
saken och beslöt upphöra med drickandet.. Men de föregående åren?
»Det» hade kommit med ens, då »herrskapet» -- det vill säga frun, ty de
unga voro gifta och borta -- flyttade ut till landet och Lars kusk blef
förvaltare på Brobacka och fick hand om allt möjligt. Högfärden for i
hufvudet på honom, han skulle vara herreman, lefva som »folk» och
lyckades så väl efter ett par års bemödanden att han, som prosten sade,
»var blefven till ett fä och såg ut som ett kreatur».
Han söp så att det knakade. Först bara vid kalas. Så med en eller annan
kamrat hemma. Slutligen kunde det gå för sig helt allena, helst när
ingen såg det.
Den tiden var Lotta för det mesta i onåd. Hvem kunde också vara nöjd med
en sådan gnatig hustru, som jämt var sur och missnöjd?
Barnen höllo med modern, Callo och Lisa, Jussi och Olli, allihop. Alla
sågo de snedt på fadern, när »det» kom på honom.
Och frun uppe i herrskapshuset tog honom i upptuktelse tidt och ofta.
Hon bad, varnade och grälade. Han grät, suckade och lofvade. Men
ingenting hjälpte. Stor i orden var han, talade vackert för sig liksom
ett godt barn, såg ångerköpt och from ut, men sina löften -- dem höll
han inte.
Lasse hade medhåll, där man minst skulle ha väntat det. Kronofogden
själf hade en viss svaghet för den gladlynte och tokrolige Lasse,
länsman fick i honom den länge saknade fjärde man till sitt lilla parti;
och alla kommo de öfverens om att man icke kunde tro att han en gång
varit kusk, så väl som han nu förde sig i herrsällskap.
Förstås att det var herrar därefter. Kronofogden var afsigkommen nu, var
alldeles för tjock för att kunna sköta om sig, men äta och dricka det
kunde han. För resten var han ogift och behandlades som ett omyndigt
barn af sin hushållerska, samt hämnades för de af henne lidna
oförrätterna med att gräla och bråka med sitt biträde, som skötte
tjänsten åt honom.
Och länsman! Han var en enstöring också han, änkling och barnlös. Men
spela kort, det var han med om. En präktig fyrväppling: kronofogden,
länsman, klockaren och Lars, förvaltaren.
Tyvärr gick det alltför fort utför med Lottas man. Han kunde inte hålla
sig uppe, så som han stormade på.
Af kamraterna sade klockarn först ifrån. Han ville inte vara kamrat med
en, som jämt gick och var dödfull. Man kunde godt tycka bra om starkt
och glada sig åt lifvet, men när man skulle visa sig för folk, måste man
vara presentabel och inte så där gång på gång dumma sig.
Så började länsman dra öronen åt sig. Lasse var så lösmunt, när han fått
något i sig. Hade han inte gått och talt om en hel hop, skvallrat för
Per och Pål, berättat hvad han hört af socknens mysterier, sådant, som
blott länsman kunde ha reda på, skrutit och skadat sin sagesman på allt
möjligt sätt.
Sist svek kronofogden. Lasse var hans ålders tröst, den ende, som inte
lät honom känna hur afsigkommen och förfallen han var. Lasse var hans
bästa själsfrände, ingen förstod såsom han, hur man kunde längta att
glömma allt, då lifvet varit så kargt och världen så blind, att den
låtit det gå illa för den, som förtjänat ett bättre öde.
Men Lasse blef för svår. Han bara skrålade och skrattade och ville alls
inte mer sitta tyst och dåsa bort i en stilla bedöfning, såsom
kronofogden önskade. Det blef skilsmässa också där.
Lasse fick sämre sällskap ... gästgifvarn och hans folk, Agreens och
den gamle smeden borta vid byns utkant.
Till slut blef han, som sagdt, ensam. Det var bara för Lottas skull, som
frun ännu behöll honom.
En dräng hade man i huset, han visade sig ha utmärkta anlag både att se
till andras arbete och att själf arbeta.
Han skötte den lilla gården, som emellertid nu, se'n frun bodde där både
sommar och vinter, såg helt annorlunda ut, gjorde med Lottas hjälp
åtskilliga goda reformer, utvidgade landtbruket och inrättade ett litet
mejeri, som snart nog ansågs vara socknens bäst skötta.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Berättelser från Finland - 4
  • Parts
  • Berättelser från Finland - 1
    Total number of words is 4843
    Total number of unique words is 1558
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    39.6 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Berättelser från Finland - 2
    Total number of words is 4797
    Total number of unique words is 1556
    30.8 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Berättelser från Finland - 3
    Total number of words is 4895
    Total number of unique words is 1466
    33.7 of words are in the 2000 most common words
    43.0 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Berättelser från Finland - 4
    Total number of words is 4819
    Total number of unique words is 1467
    33.3 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    48.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Berättelser från Finland - 5
    Total number of words is 4844
    Total number of unique words is 1617
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Berättelser från Finland - 6
    Total number of words is 4621
    Total number of unique words is 1752
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    44.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Berättelser från Finland - 7
    Total number of words is 4765
    Total number of unique words is 1752
    29.8 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Berättelser från Finland - 8
    Total number of words is 3561
    Total number of unique words is 1073
    39.4 of words are in the 2000 most common words
    47.9 of words are in the 5000 most common words
    51.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.