Berättelser från Finland - 6

dukade bordet.
Herrarne satte sig med ryggen åt utsikten och spädde på glasen. Det var
glam och glädje, till och med under de ifrigaste dispyter. Läkaren och
prästen munhöggos oupphörligen, häradshöfdingen och kaptenen skrattade,
det var en gemytlig kvartett, fyra oskiljaktiga vänner, man kunde icke
undvara hvarandra, man behöfde hvarandra och älskade hvarandra både i
lust och nöd. Kaptenen och prästen voro fattiga slarfvar bägge två, och
de representerade nöden, häradshöfdingen och läkaren däremot lifslusten,
glädjen och hjälpen, som i form af penningar eller borgen åstadkom denna
välsignade harmoni, hvilken alltid nådde sin skönaste fulländning vid
klangen af de kära toddyglasen.
Läkarens fru, den lilla doktorinnan, stod vid köksspiseln och stekte
abborrar. Hon visste icke att »bröderna» skulle komma i dag. De bodde
så afsides, hon och familjen, ett par timmars rodd ifrån staden, och
hon var icke beredd.
Hon hade icke väntat dem ännu på några dagar. Prästen hade ju i början
af veckan fått största delen af hennes mans kvartal, kapten hade fått
det mesta af det privatpraktiken inbringat. Hon, ja, hon hade fått slita
och sträfva för att få det återstående att räcka till för hushållet och
till skor åt de välsignade barnen ... och nu voro de där allaredan.
Skulle kanske kaptenen låna penningar i dag igen? Häradshöfdingen var
visserligen ett stöd, men -- han hade sin familj, specielt frun, som
hade respekt med sig, han var icke så lättplockad som hennes man.
Det var ett bråk att ställa till ett värdigt emottagande för främmande
så här à propos. Pigan Katrina hade sprungit från Mörknäs till Edsudden,
från Edsudden till Hästviken, och först hos fiskarn i »Kroken» fått
några marker fisk. Själf hade hon varit i ärtlandet och plockat ärter,
lilla Mina satt ännu bland hallonbuskarne och letade ut de få mogna,
dyrbara bären; Elin, femåringen, satt på trappan med morteln på knäet
och stötte finsocker, och Katrina låg borta i potatisåkern, våt ända
till magen och gräfde efter potatis. Där fanns i år bara några, och små
voro de, hvitgula och ovala som mandlar. Drängen från gården stod bakom
gärdet och »spektaklade» med Katrina; de voro »kärestafolk», och det
var högst förargligt för de två att de inte nu i stället fingo ta sin
vanliga aftontur ut åt ladorna...
Den unga frun i köket arbetade så att kinderna glödde och gåfvo henne
ett friskare, gladare utseende. Lågan från spiseln kastade glans öfver
hennes trötta, melankoliska ögon; hennes lifliga och något nervösa
rörelser talade om ett varmblodigt temperament, men hennes redan litet
lutande hållning skvallrade om årslånga öfveransträngningar, och ett nät
af fina rynkor och fåror i det vackra, eljest så bleka ansiktet
berättade en tyst historia om många tårar.
I barnkammaren sof en liten svag gosse på tvenne månader, en annan,
äldste sonen, satt som vanligt ute under kardborrbusken, där hade han
ett »hus», och i det huset rymdes han själf nätt och jämt med sin docka
och sin griffeltafla.
Doktorns äldste gosse var sin mors älskling och sin fars afsky. Barnet,
en sexåring, var icke som andra barn. Han kunde aldrig bli karl. Han
kunde aldrig få fasoner. Han var ful, uppnäst och skygg, bockade sig
aldrig, log aldrig, svarade icke, när fadern frågade. Han rodnade
däremot som en flicka, var tankspridd som en lärd och klumpig som en
femtonåring. Förgäfves försäkrade modern att han var genialisk,
älskvärd, god och lydig -- bara man tog honom på rätta sättet.
Förgäfves omtalade hon hvilka svåra tal han räknat ut i hufvudet, hur
märkvärdigt hans minne var och hur han var redo att springa i elden för
henne, då hon bad honom. Fadern tyckte, att alla barnen voro
»misslyckade» och »illa, uppfostrade», allihop, t. o. m. den minsta. Han
skulle ändå icke hafva klagat, om icke just den äldste, Karl August,
varit sådan som han var. Med flickorna kunde det vara detsamma, men
pojken, äldste sonen, blifvande caput familiae, en sådan obehaglig
klump!
»Mamma!» Lille Karl August stack fram sitt hufvud ur hålet i sitt hus,
såg upp till modern, som i det öppna fönstret stod och sköljde salaten,
stirrade frågande med sina ljusa ögon och gapade med sin röda mun,
»mamma, ä' det roligt i himlen?»
»Det vet jag inte. Hur så?»
Gossen reflekterade för sig själf utan att besvara moderns fråga.
»Nå, hvarför dör man då?»
»Gud vill det...»
»Men ä' det bättre där än här?»
»Javisst, det kan du vara säker på.»
»Hvarför ska' man då vara här?»
»Emedan, åh ... det förstår du inte.»
»Åh jo, bara säg, söta mamma!»
Modern svarade icke.
»När kommer man till himlen, mamma?»
»När Gud anser en värdig.»
»När blir man värdig att komma till himlen?»
»När man blir äldre.»
»Jaså! Ä' barn ovärdiga?
»Nej, inte när di ä' snälla.»
»Om barn dör, hvart kommer di?
»Till himlen...»
»Hva' gör di där?»
»Sjunger.»
»Hela da'n?»
»Ja.»
Efter en stunds paus: »Blir di inte hesa då, mamma?»
»Fråga inte, jag vet inte alls sådant där.»
»Hvad får di för mat i himlen?»
»Det vet jag inte heller.»
»Grälar Gud aldrig ... fast di ä' fula?»
»Nej, min gosse.»
»Grälar han, om di inte bockar sig?»
»Nej.»
»Men om di inte svarar, när han frågar?»
»Det måste man...»
»Men om man ä' så rädd, att man darrar?»
»Man ä' inte rädd för Gud.» Modern sade detta med en blick af den
varmaste kärlek.
»Jaså.» Åter en paus. Han smålog förnöjdt.
Efter ett ögonblicks begrundande stack han åter ut sitt lilla hufvud i
hålet.
Men så kom fadern, tog honom ut och bad honom att för de främmande visa
att han ej var så dum, som man kunde tro. Därmed smekte han honom, tog
honom på knäet, gaf honom ett par sockerbitar doppade i toddy, och
började frågorna.
Barnet, ovant vid smekningar och goda ord, gömde sitt hufvud vid faderns
bröst och begynte snyfta.
Det var länge sedan doktorn känt det lilla barnets brännande panna mot
sin hand, och hans hjärtas våldsamt häftiga slag mot sitt bröst. Han
kysste gossens hufvud, strök det stripiga håret och värmde hans kyliga
och våta små händer i sina.
»Du behöfver inte svara, min gosse, du får gå igen, om du vill.»
»Nej pappa, jag vill svara.»
Han tittade litet upp med ena ögat, en tacksam men skygg liten blick.
Så begyntes förhöret.
Fadern gaf honom additionstal, först enklare, så mer komplicerade. Så
subtraktion. Slutligen multiplikation, division och en smula regula di
tri. Gossen gick segrande igenom. Han hade firat en verklig triumf.
Kaptenen svor på att han själf inte kunde hälften, prästen öfveröste
honom med smicker och själfva häradshöfdingen tog upp sin stora plånbok
och gaf honom en femmarkssedel. »Underbarnet» log förnöjdt, han blef
alltmer dristig och frispråkig.
»Nå gå nu till ditt hål», sade fadern, »i morgon skall du få en ny docka
från stan, och en lång pumpernickel!»
»Får flickorna också pumpernicklar?» hans röst klingade så
förtröstansfull.
»Så gå nu, unge, och var inte oförskämd, bed mamma skynda med
kvällsvarden, se så, spring!»
Faderns ton var nu kylig och afvisande, han gaf honom en liten omild
knuff, så att han stupade och slog sin lilla uppnäsa. Begynte strax att
gråta, blef ledd ned för trappan och skuffad ett stycke fram på gången.
Det var halft i välmening, halft i otålighet. Barnet måste aflägsnas,
»bröderna» begynte bli en smula högröstade, toddyn var kanske något för
stark.
Mellan de tunga molnen stack solen fram, röd och klar, nere vid
horisonten. Det var alldeles lugnt nu, skyarne hade skingrat sig, himlen
speglade sig i hafvet.
I öster syntes Helsingfors, i sydvest Sveaborg. Alla fönster skeno som
af guld, kyrkor och torn framstodo så vackert i ljus rosenfärg.
Själfva Utterns nakna klippor sågo vänliga ut nu i aftonbelysningen,
fiskarbåtar foro långsamt fram mellan grunden i fjärran, det skimrade
som silfver efter dem, och en kaskad af glänsande vattenpärlor kastades
upp vid hvarje årtag.
Luften var mild, det kom en doft af kåda från barrträden, och resedans
starka vällukt trängde in öfverallt i det lilla huset.
Maten var ändtligen färdig, abborrarne öfver allt beröm, och den lilla
frun dukade bordet, prydde det med blommor och arrangerade allt så
trefligt hon kunde.
Ändtligen kom hon ut på verandan.
De mörka lockarne stodo som en gloria om hennes hufvud, hon glödde af
värme och ifver.
»Så skönt här är!» hennes röst lät mild och melodisk, »en sådan
högtidsstämning.»
Ett par af herrarne vände sig om för att betrakta hafvet och sceneriet
omkring sig, medan de andra mera nyfiket spejade efter bordet och
rätterna.
I detta ögonblick drog en flock tranor förbi, man följde med ögonen
deras färd. Med ens hördes ett ljud, hälften sång, hälften klagan. Det
ljöd så vemodigt, alla vände sig om och lyssnade.
Den unga frun tryckte häftigt handen mot hjärtat. Hon blef i ett
ögonblick blek och frågade ångestfullt sin man:
»Hvad är det, det låter som en begrafningssång?»
»Alltid öfverspänd, kära Maria, det är väl någon fiskare, som sjunger
psalmer ute på sjön.»
»Nej», upplyste häradshöfdingen, »det är tranorna, de ha ett sådant där
läte, då de dra bort...»
»Hvar är Karl August...», doktorinnan var alltjämt upprörd och såg med
skrämda blickar omkring sig, »han gick ju hit för en halftimme sen?»
»Han gick härifrån för en kvart sen, till dig... Kanske är han i hålet.»
Modern sprang ned. Nej, han är inte där och inte i köket, inte i huset
och inte i trädgården.
Det blef ett sökande. Själfva doktorn blef orolig och steg upp ifrån
bordet med supsmörgåsen i munnen.
Där kom en fiskargumma ifrån andra stranden. Hon berättade att, då hon
för en kvart sen rott förbi, hade hon sett »unge herrn» på båtbryggans
yttersta kant. Han hade suttit på bryggan i bara ben och hade plaskat
med fötterna i vattnet.
Med en suck, tung som en döendes, segnade modern ned. Doktorns
lefnadsfriska ansikte blef grått på en sekund. Han sprang upp som en
rasande, bort, ned till stranden. Lilla Mina och Elin sprungo efter,
häradshöfdingen tog hand om den afsvimmade pigan, drängen och herrarne
begåfvo sig i en rad ned åt stranden.
Man försökte intala hvarandra mod. Det var alldeles omöjligt, barnet
hade ju aldrig förr ensam öppnat grinden, och allra minst, utan modern,
gått ut på den långa gungande plankbryggan.
Med tunga, fasta steg och sänkt hufvud gick doktorn förut ned, ensam. De
andra stannade något bakom. Han stod nu på ändan af bron. Vattnet var
här ett par famnar djupt.
Ett ögonblick var det alldeles tyst. Så ett tungt fall, ett plaskande i
vattnet. Han försvann och syntes icke. Ett par sekunder förgingo, långa
som timmar.
Så kom han upp med sin börda. Simmade några alnar, tills han fick
botten. Gick så i vattnet mellan slippriga stenar och snärjgräs. Barnet
låg liflöst i hans armar.
»Det är slut», sade han, då han undersökt den lille, »slut för några
minuter sedan. Men -- låt oss försöka! Till verket!»
En halftimme förgick under detta pinsamma arbete.
Lifvet återkom dock icke.
Solen hade gått ned, det skymde starkt. Sveaborgs kyrkklockor kallade
soldaterna till aftonmässa. Ljudet kom och förklingade åter.
Ännu stred det röda skimret borta i väster, men det grå segrade.
Skuggorna blefvo allt större och snart syntes stjärna efter stjärna på
himlen.
När det blef alldeles mörkt, kom fadern in med sitt barn. Han kysste
barnets breda panna och låg länge med sitt ansikte lutadt mot den lille
dödes.
De voro i denna stund fader och son.


När lindarne blomma.

Han var ung, hon var ändå yngre, de voro nyss gifta, rika och lyckliga.
Allt var som det skulle vara, och ändå såg det icke riktigt ut, som om
de passade för hvarandra. Hon var en modern hufvudstadsskönhet, och han
hade varit den enträgnaste, den hyggligaste och den anspråkslösaste
bland hennes många friare. Gud vet hvarför han fått ja ... visserligen
var han han en beskedlig människa med en karakter af guld, men något
vidare elegant var han icke och föll eljest sällan unga flickor i
smaken. Nu hade hon tagit honom -- i nåder, och han var otroligt
förtjust! De hade hyrt en villa ute i skärgården hos hennes föräldrar,
och han brukade roa sig med att ro ut med sin älskade hvar morgon denna
sköna, underbara sommar, då hvar dag var som en enda fest af solljus och
lycka.
Hon hette Elisabet, den unge häradshöfdingen hette bara Anders, ett
tarfligt namn, men som passade honom utmärkt.
I dag hade de kommit att aflägsna sig långt från hemmet, de voro nu
borta vid ytterskären; här såg fullkomligt obebodt ut, endast där borta,
ute vid vida hafvet, låg bland de grå, kala och ödsliga klipporna en
liten lummig ö, likt ett ensamt grönt stänk i det gråblå vattnet, som nu
låg framför dem skimrande i junisolen.
Unga frun var törstig, man rodde mot ön och sökte ifrigt en hamn.
Ogästvänligt dolde en mur af branta klippor öns grönskande stränder. Den
unge mannen hade af en lots hört att här var bebodt, det gällde nu bara
att finna inloppet. Han rodde och rodde och hon satt och stirrade
likgiltigt ut mot hafvet, färden roade henne icke, luften var för stark,
solen för varm, båten för liten och allting just så, som det icke borde
vara. Anders var alldeles för entusiastisk, satt han inte där och
himlade sig öfver denna »intressanta» ö, som om den varit själfva
lycksalighetens, hunger och törst generade honom icke, sällskap var hans
plåga och ensamheten med henne hans största glädje!
Hon älskade omväxling, en smula sällskap, skön natur -- men helst
civiliserad. Synd att deras smak var så olika ... om man bara snart
komme hem...
Med en trött blick på sin man fingrade hon på det välfriserade håret,
hatten och det nästan osynliga hvita floret. Båten svängde i detsamma om
en af klipporna och de fingo sikte på en liten täck, grön strand,
liksom gömd mellan tvenne branta berghällar. De gingo i land och följde
en liten vacker stig, som slingrade sig mellan grupper af lummiga träd
fram mot en dal, omgifven af grönskande kullar. Häradshöfdingen var
förtjust, han beundrade allt hvad han såg.
Hon nickade förströdd och steg med sina spetsiga, högklackade skor
försiktigt på tufvorna mellan de mossiga stammarne.
»Jag har aldrig sett en vackrare naturlig park eller något så präktigt,
som de kolossala mossbeklädda stammarne häromkring!» utropade han. »Och
källan här, hör du hur den porlar och sjunger och hviskar? Ser du hur
asparnes ljusa färg vackert stiger fram mot den mörka bakgrunden af de
höga granarne, och hur enarne stå likt grafcypresser omkring en
jättemausolé?»
»Så poetisk du är, Anders, jag bara tänker på hur hungerns kval förtär
mig», suckade hon, »och längtar att komma till folk ... nu är vi visst
nära.»
Stigen blef bredare och de stodo verkligen snart framför ett tämligen
stort halfförfallet tvåvånings trähus, hvars dunkla och gardinlösa
fönster, likt en blind gubbes blick, tomt stirrade ut mot en gårdsplan,
på hvilken man ännu kunde skönja tydliga spår af att den en gång varit
en trädgård. Här och där tittade en förkrympt ros fram bland höga
tistelstånd; berberis och buxbom stredo om platsen med hagtorn och
njupon; solros, krusmynta och timjan bredde ut sig på löfträdens och
resedans bekostnad och på de forna gångarne växte springrot och
vildklöfver i bästa förstånd med kardborren och nässlan. Men på den
bristfälliga grå trappans ledstänger slingrade sig några tynande rankor
af den vilda vinbusken, som stack in med sina yppigare grenar i remnorna
uppe vid taket, där dagern lyste igenom och skvallrade om de årtionden,
under hvilka nordanvinden de kalla höst- och vinternätterna obehindradt
blåst därigenom på sin väg öfver hafven.
Mot söder beskuggades huset af en präktig rönn och ett par väldiga
lindar, sällsynta gäster i nejden och planterade af gamle Erik --
nuvarande egarens far; de stodo nu i blom och spredo sin starka doft
vida omkring.
»Här ser obebodt ut och ändå ser jag spår efter människor», sade den
unge mannen, »här ligger en duk och där borta hänger en hop kläder till
torkning. Hallå där, är någon hemma?»
Ingen svarade. Helt nära i berget genljöd hans röst och ekot återgaf
hans rop hastigt och med yttersta noggrannhet.
Han sprang upp för den knakande trappan, tog den i ett par skutt och
slog på dörren. Ingen öppnade. Endast en katt kröp jamande fram under
trappan, krökte sin svarta rygg och satte sig liknöjdt ned på ett af
trappstegen, där han långsamt och ordentligt började slicka sina feta
lår och små mjuka tassar.
»Jag tror att de äro döda», brummade häradshöfdingen, »kom och låt oss
gå omkring huset, kanhända det finnes folk i stallet eller fähuset, jag
hör ett väggur slå någonstädes och en fågel kvittra där inne ... titta
du in genom fönstret så länge, nå, hvad ser du?»
Hon trippade fram, lyfte gratiöst upp sin vackra spetsgarnerade
sommarklädning, snörpte på munnen och med en min som prinsessan i sagan
gick hon med små steg fram mot huset och tittade nyfiket in.
»Här bor folk», ropade hon, »här är gardiner, men jag ser ingenting för
gardinerna, som täcka halfva fönstret.
Han skyndade också dit och försökte se, men det gick icke, -- blommorna
skymde bort utsikten, fönstret var stängdt och han kunde endast
tydligare höra kanariefågelns kvitter och se skenet från ensbrasa, som
flammade där inne midt i sommardagens solljus och värme.
»Löjliga persedlar det här herrskapet», sade han, »de gömma sig väl, men
någonstädes måste de ändå finnas. Kom, låt oss gå vidare!» De fortsatte
sin upptäcktsresa allt mer och mer intresserade. I fähuset fanns
ingenting, de tomma båsen, af hvilka endast ett enda tycktes vara i
bruk, skvallrade om det lif, som idislande kreatur här en gång fört, men
äfven här hade tiden, stormarne och regnet ödelagt och förstört, utan
att någon försökt att motarbeta förödelsens verk. Mossa och svamp grodde
öfverallt, här och där hade en rutten planka gifvit dagern ett alltjämt
större hål att titta in igenom, en hop murbruk, som fallit ner och nu
gaf råttor och grodor fri passage hit in, bildade stora, hvita högar i
hörnen, järnskrot, stock- och träbitar lågo öfverallt i vägen, gröna af
mögelsvamp och spridande en underlig unken lukt. Det var svårt att komma
fram, och allt sökande var förgäfves. Intet lefvande väsende fanns i
närheten.
»Ser du här», sade hon, »se en sådan löjlig ruin! Ett fragment af ett
litet stenhus, och öfvervuxet med konvolver och hallonbuskar. Nej, se
sådana vackra röda bär, jag måste ha dem!»
Nu fick hon lif, sprang uppför den lilla sandbacken till »ruinen» och
stod snart uppe bland buskarne, inbegripen i försök att nå de grenar,
som buro de vackraste bären. Han stod ett stycke ifrån och såg på,
försjunken i betraktande af hennes fina och af en elegant korsett
vackert formade figur och de något bleka och skarpa men regelbundna
dragen, samt kom därvid att tänka på hur mycket bättre hon tog sig ut i
balsalen, hvars kvafva värme gaf färg åt hennes med poudre de riz
sminkade kinder och glans åt hennes stora och matta ögon med deras
underrand af väl applicerad touche.
I samma ögonblick skrämdes de båda af ett starkt klingande skratt, som
ljöd helt nära och som tycktes komma från jorden; en dörr, gömd under
några af de stora buskarne, som växte öfver ruinerna, öppnades sakta och
därur framträdde en ung bondkvinna, som med händerna i sidorna och
alltjämt skrattande på samma råa och bullrande sätt blickade från den
ene till den andre, som om hon haft framför sig några utklädda
namnsdagsgratulanter af sitt eget stånd och icke dessa båda förskrämda
hufvudstadstyper, klädda efter sista modet och doftande af dyrbara
parfymer.
Den unga kvinnan hade svårt att höra upp med sitt skratt, men hon kom
sig dock slutligen för och började att på det vänligaste nicka och
hälsa.
»Goddag, fina, fina herrskap», sade hon, »hvarifrån är dom? Hvem har
vist dom hit, fanns det en molntapp på himmelen, så kunde en tro dom
hade regnat ner. Hva ska' dom här att göra?»
Frun skulle ha' litet vatten ... eller, om det vore möjligt, litet
mjölk.
Men flickan rörde sig icke ur fläcken, utan stod ideligen och stirrade
på ett på en gång vänligt och fånigt sätt. Plötsligt, liksom fattad af
en inspiration, sprang hon fram, grep den unga frun i handen och drog
henne med sig mot huset till.
»Hon skall få hva hon vill, mjölk eller bränvin eller bärvatten, hva'
hon vill! Fosterfar och fostermor sofver och jag sprang ned i källaren,
när jag hörde röster, för jag blef rädd att det var ryssen; men när jag
såg herrn och mamselln, så blef jag så glad. Kom in bara, här ä'
nyckeln. Nu kan vi göra hva' vi vill.»
Motvilligt följde den unga damen med sin följeslagerska; dennas stora,
robusta, manhaftiga gestalt gjorde ett obehagligt intryck, och hennes
osäkra blickar skrämde den lilla frun ännu mer. Kvinnans slarfviga dräkt
och okammade mörka hår, som tofvade sig i tjocka ringlar omkring pannan,
hennes brunröda hy och den stora uppnäsan, allt detta bidrog att göra
intrycket frånstötande. Om icke hennes leende varit så godt och gifvit
hela ansiktet en prägel af barnslighet, så hade den främmande helt visst
skrikit till af rädsla.
Häradshöfdingen följde dem hack i häl, han beundrade den storväxta
bondkvinnans raska sätt att röra sig, hennes kraftfulla kropps resliga
hållning och hennes höfters, armars och bens runda former ..., synd att
hennes språk och sätt var vildinnans -- hennes själ lika litet utvecklad
som ett af skogens djurs. Kunde man tänka sig större motsatser än dessa
två, den ena en förfinad och förvekligad baldocka, bleksotsaktig och en
smula hysterisk, när något gick henne emot, och den andra, fullkomligt
omedveten om allt i världen, undantagande naturen omkring henne, så att
hon icke ens förstod att vara generad för sina stora, bara och smutsiga
fötter, sina nakna armar och nakna hals, illa skyld af det grofva
oblekta lintyget, som helt vårdslöst var hopbundet öfver det höghvälfda,
solbrända bröstet?
»Kom för all del med in», hviskade den unga frun till sin man, »hon ser
ju ut som en människoäterska ... uh! har du parfym på din näsduk, min
cypre är för svag?»
De voro nu inne i ett slags salong med möbler, som en gång varit både
moderna och nya, men som nu, belysta af sommarsolen, tydligt uppenbarade
sitt urblekta tillstånd och det sorgliga inflytande tiden utöfvat på
dem. Här och där framskymtade en smula förgyllning på stolarnes och
soffans trävirke, och på resterna af öfverdraget kunde man se att
tygerna, som användts därtill, varit dyrbara. En stor spegel med ram af
metall hängde liksom i skamvrå bakom ett skåp, spindelväfvar och damm
fördunklade dess vackert slipade yta, rost vanprydde infattningen och
ramens ornamenter. I ett af rummets hörn hade man arrangerat ett slags
garderob medelst en gardin, bestående af resterna af ett präktigt,
kinesiskt silkesdraperi, hvars mönster -- utfördt i gobelinväf --
utgjordes af åtskilliga onaturligt skapade fantasifåglar, spatserande i
ett landskap af små träd och stora blommor, hvilka tycktes växa och ha
rot i en märkvärdig sjö af rosenröd kulör. Bakom denna gardin tittade
ett par smorlädersstöflar, några underkjolar och en rock fram; vidare
dolde den till hälften något porslin och en bunt groft ullgarn. Bredvid
allt detta stod, ståtligt att skåda, ett skåp af björk med klocka, rödt
och gult till färgen och prydt med några väl mycket utspruckna rosor,
hvilka alla vände sig mot åskådaren, liksom en rad väl instruerade
landsortsaktörer i en sluttablå.
Flickan öppnade ännu en dörr och tittade in, men uppgaf därvid åter
samma klangfulla, hejdlösa skratt som förut.
»Di sofver som va di döda», ropade hon, »och det fast här finns
herrskap, som ä' mycke' finare än guds änglar i kyrkan! Hör, hör! Vak
upp dammen, vak upp husbon', vak upp, ska di få se annat.»
»Skrik inte så högt», förmanade häradshöfdingen, »vi gå vår väg, låt dem
sofva!»
»Di ä' döfva som stenar», tröstade hon, »och dammen är blind till. Men
nu ska di opp, om di så någonsin ska opp.»
Hon sprang fram till en stor stolpsäng, som stod i hörnet af den stora
och rymliga stugan, och ryckte och ruskade i de två gamla, hvilka lågo
däri, utan någon som helst effekt.
»Han är åttiofyra år, och hon ä' visst snart nitti», berättade flickan,
»och nu ä' di som andra troll, bå' han och hon, när di ha äti' midda'
och kommit i softagena...
»Hvem ä' 'dammen'», frågade frun, »är det er mor?»
»Mamsell är stollig», skrattade hon. »Mor? -- ä! -- har jag mor? Hon ä'
husbonds madam, jag ä' pigan. Di fick mej från socknens fattiggård, när
jag inte kunde tala en gång. Sen har jag varit här. Opp nu...»
Det sista skrek hon i örat på gubben, som nu ryckte till, började rifva
sig i hufvudet och efter en stunds obeslutsamhet öppnade först munnen
och så ögonen.
»Goddag», sade han fromt, så fort han orienterat sig litet, »hvarifrån
ä' det här herrskapet?»
»Di ä' kommit från södersidan», ropade flickan, »och jag gick och gömde
mig i potatiskällarn, men med detsamma hon där klättra opp för och
mjölka' hallona, så knep jag dem! Har bond sett så'nt smalt tabernakel
förr?»
»Ber om ursäkt att hon talar, som hon har förstånd», sade gubben, i det
han steg upp, »hon ä' inte riktig i hufvudet, men hon ä' en snäll tös,
och fast hon hör till de fåvitska, gör hon sin gärning liksom en
förståndig människa.»
Han förde nu sina gäster in i ännu ett tredje boningsrum, en stor och
kal sal med sönderfallande gipsornamenter kring taket, hvilket på flera
ställen var så otätt, att regnet obehindradt tycktes finna väg
därigenom. De enda möbler, som funnos här inne, utgjordes af några
hvitmålade stolar, tvenne enorma hörnsoffor med styfva karmar och höga
ryggstöd, ett stort bord med raka ben och några kolossala,
mässingsbeslagna koffertar med hvälfda lock, om hvilka man lätt kunde få
den föreställningen att de egentligen vore likkistor, som stodo här i
detta hvitkalkade gamla rum, för att vänta på den yttersta dagen.
Gubben torkade med sin skrynkliga hand dammet från soffan, bjöd sina
gäster taga plats och skickade flickan ut efter mjölk.
Medan den unge häradshöfdingen förundrad såg sig omkring, och hans
hustru förgäfves försökte göra sig förstådd af den gamle, betraktade
denne med en egendomlig, skarp blick ömsom den unga kvinnan och ömsom
hennes man. Slutligen nickade han förnöjd, liksom ville han säga: jo,
det är snälla människor, af dem har jag intet ondt att frukta!
Hans gestalt var mager och lutande, och såg ut, som om den varit
öfverdragen med pergament, hvilket här och där, t. ex. vid munnen,
kommit att sitta något snedt. Han var lång som en humlestör och med
någonting fromt och undfallande i sitt väsen. Han talade släpande och
liksom med möda, men tonfallet var behagligt och orden höfliga. När han
icke talade, såg det ut, som om han höll på att tappa underläppen.
Sedan flickan kommit med mjölken, öppnade häradshöfdingen
konversationen, och det märktes snart att hans koncisa uttal och klara
genomträngande organ godt kunde förnimmas af den gamle, som med lätthet
tycktes förstå honom.
Sedan den unge mannen omtalat hvem han var och dokumenterat sig såsom
den, hvilken hjälpt lotsen Erikson till rätta i hans tvistemål med
skutan Fortunas kapten, vann han den gamles hjärta fullkomligt och fick
veta Norrskärs historia -- åtminstone de yttre konturerna däraf. För
nära hundra år sen, berättade gubben, ägdes ön af en sjökapten, hvars
far köpt den för en spottstyfver. Sjökaptenen hade på sina resor skaffat
sig en stor förmögenhet och en ung hustru, som det var det egendomliga
med att hon också var en annans. Elakt folk sade, att det var med
förmögenheten som med hustrun -- och uti dessa mindre behagliga
omständigheter kunde man finna en förklaring, hvarför han hade valt en
så ensam plats, långt från världen, ute i vida hafvet, till sin boning.
Hur som helst, kaptenens skutor kommo och gingo, några bragte jord och