Tjuvbandet i Dägerö skärgård - 06

»Ja, gör det. Och hör efter på samma gång, vad den ska’ ha, som kräver
för ett lån, som längese’n ä’ betalt.»
Men inte tordes Vedbackarn klaga för länsman, var det likt det, ändå han
mötte honom på hemvägen, när han kom åkande med kapten Melby.
»Så du ser ut», sa’ kaptenen och höll in skjutsen.
Jo, han hade råkat komma ned i ett dike -- det var halkigt i leran efter
det svåra regnet.
Länsmannen frågade, om han sett någon främmande på ön under ovädersdagen.
Han svarade trumpet. Han hade hållit sig hemma som ordentligt folk, sa’
han. Vem ville vara ute i sådant väder? Och för resten var det så mörkt,
så man såg inte tio steg från husknuten.
»Så säjer di alla», sa’ länsman, när de åkte vidare. »Den enda, som vet
något, ä’ Lotta i Bakom. Hon hade följt med modern ett stycke, och hon
påstår, att hon sett en karl smyga i buskarna utmed vägen åt byn till.
Mor Brita hade inte sett honom, men gumman ä’ klen till synen. Och karlen
tycktes vara angelägen, sa’ hon, att inte visa sej.»
»En besynnerlig historia ä’ det, det ä’ sanning», mumlade kaptenen. »Den
där Frönäsbond’, Vedbackarn, di kallar, ser då ut, som han kunde varit
med om överfallet.»
»Ja, om _han_ ä’ en hederlig karl, så får jag säja, att ytan bedrar.»
Kapten Melby hade träffat länsman vid Sunnansund, och när han fick höra,
vad som hänt, ville han nödvändigt fara fram till prästgården. Pastorn
kom emot dem vid grinden med huvudet ombundet men annars vid gott mod.
»Det ä’ mot order», ropade kaptenen. »Med en sådan läcka i skrovet ska’
man ligga för ankar och reparera.»
»In med dej genast, olydige son», fortsatte länsman. »Han ä’ alldeles
omöjlig. Men lycka ä’, att ingenting biter på honom.»
»Det ä’ inte mitt fel», klagade mor Brita, när de kommo in. »Jag var bara
nere vid ankhuset ett tag, och då skulle han passa på. Det ä’ riktigt
obeskedligt --»
»Se så, var inte ond, kära mor. Sätt fram lite saft och vatten, så ä’ du
en krona.»
»Kom ihåg, att du inte säjer något om väskan», viskade länsmannen.
Kaptenen tog reda på, hur seglet hängt och var pastorn fallit, och mätte
och beräknade. Sedan tittade han på såret, som skulle omläggas.
»Det ä’ en sjöman, som varit framme, det ä’ säkert, och en handspak har
han haft som tillhygge. Har han inte lämnat något sådant efter sej?»
Nej -- länsman hade noga undersökt både inomhus och ute i den närmaste
omgivningen.
»Vet ni, var jag varit i dag», sa’ kaptenen, när han skulle gå. »Jo,
jag rodde över från Sunnansund till gubben Gobort. Han ä’ bra nu och
lät tala med sej. Jag får en signalstång ute på udden, och han ska’
signalera var morgon, som han ä’ hemma. Han har visst för var signal, och
så får han jaga fritt på Dägerviks marker. Det gör han, förstås, i alla
fall, och jag slipper förtreten. Halta Kalle erbjöd sej att hjälpa till,
när gubben var borta, men honom litar jag inte på. Han ä’ en förhärdad
spyfluga. Men dumt var det av mej att ge mej på honom i hans egen hamn.
Jag har sagt honom, att det ångrar jag. Men får jag honom en gång i rum
sjö på neutralt farvatten, ska’ jag allt skicka honom en bredsida i
vattenlinjen, så han får stryka flagg. Nej, nu ä’ det tid att gå ombord
igen. Signalera var dag, så jag får veta, hur pastorn mår.»
Ett par dagar därefter signalerade också länsman från Norrudden, när han
for förbi för att återvända hem:
_Allt klart. Läckan kalfatrad. Skutan flott igen._
_Videstam._
Pastorn var tydligen frisk, förklarade den gamle sjömannen, mycket
belåten med ordalagen i meddelandet. Just så, sade han till sin dotter
Märta, skulle man uttrycka sig -- kort, kärnfullt och lätt begripligt.


[Illustration]


9. Vedbacka smed.

Ingrid stannade något över en vecka, innan hon reste. Det var som hon
väntat, att något skulle hända, men hon sade ingenting. Hon gick ofta
fram mot Frönäset men vände, så snart hon fick se byggningarna. Om Nils
nämnde hon bara en enda gång, när Maja bragte saken på tal.
»Jag såg väl miste, kan jag tänka», sade hon stillsamt.
Olle hade på Majas råd bestämt sig för att inte säga någonting åt länsman
om misstankarna mot Nils Ivarsson, helst som han inte kunde tro annat,
än att Ingrid tagit fel. Annars skulle han förstås tala om allt, vad han
visste, fast det inte var mycket. Men det kunde vara bra för länsman att
få veta, att den karl, som Lotta sett, även varit vid Nedergården, och
att Inge följt efter honom ända till Vedbackarns sjöbod. Det var dock
ingen brådska med saken. Det kunde få vara, tills länsman nästa gång kom
över till ön.
Då hände sig något högeligen märkvärdigt.
Inge och Anders hade tagit sig till att ro drag och ligga och meta
utanför Frönässtränderna. Ett par gånger hade Vedbackarn fått se dem och
farit ut värre än någonsin. Han skulle ta en bössa och skjuta dem, svor
han, om de inte hölle sig därifrån.
Men Anders hittade på råd. På ena sidan om sjöboden var stranden ända ut
till udden beväxt med alar och videbuskar, och när det inte var alltför
lågt vatten, kunde man ro in under stammarna och lägga sig så med båten,
att den inte syntes, varken från land eller från sjösidan.
En kväll, när gossarna lågo på lur i sitt nya gömsle, stack en båt ut
från sjöboden och rodde tätt utmed alarna, inte en famn från det ställe,
där de gjort fast. I båten sutto Vedbacka Janne och den svartmuskige, som
Anders sett, när han rodde länsman till galeasen. De följde stranden en
lång sträcka och veko sedan av utåt skärgården i sned riktning, så det
skulle se ut, som de kommit från sundet.
»Var det den karln, du såg», frågade Anders.
Inge visste inte, men han var likadant klädd -- som sjöman.
»Jag kom honom aldrig så nära, så jag kunde se, hur han såg ut i
ansiktet.»
»Di ä’ snart bakom Kuggholmen. Inge du! Nu leker vi inte bara, utan vi ä’
riktiga spejare. Ä’ vi inte det?»
»Joo. Jag lovade mor att ta reda på honom.»
Men Inge måste hem, för att inte Maja skulle bli ängslig.
»Det gör detsamma», sa’ Anders, som kunde göra, vad han ville. »Ro du
bara utefter strand, så kan ingen se dej. Jag stannar här, tills di
kommer igen.»
Han kröp upp i en stor al och satte sig grensle över den lutande stammen
med ryggen mot en tjock gren.
»Om jag tröttnar, kan jag alltid ta mej i land.»
* * * * *
Tidigt på morgonen kom han till Nedergården. Han hade somnat flera
gånger, sa’ han, och varit nära att dimpa i sjön. Först när det började
ljusna, kom Vedbackarn tillbaka, och då var han ensam.
»Det här måste länsman genast veta», sa’ Olle. »Jag går till prästgården
och hör mej för, vad vi ska’ göra.»
Pastorn var nu fullt återställd, fast han ännu bar en smal binda om
huvudet.
»Du har rätt, Olle», sade han, när han fick höra, vad det var fråga om.
»Det måste länsman veta, och det i denna dag. Om vi skulle försöka hos
gubben Gobort och skicka honom ett bud. Di har redan börjat signalera,
har jag sett.»
»Det ä’ inte så dumt ändå med di där signalmasterna», sa’ Olle, »fast
det kostar obegripligt. Men det bryr kapten Stormby sej inte om, förstås.»
Gobort var ute på sjön -- hade fått se en stor själ, som låg och sov på
en grynna nedåt Ryssundet, berättade halta Kalle. Den nya kikarn, som
kapten skaffat, var rent märkvärdig. Man kunde ackurat se själen ligga
och blinka i solljuset.
»Men han sov ju», invände pastorn.
»Ja, men _om_ han blinkat, så hade en kunnat se det.»
För resten var det ett rackargöra med signaleringen, påstod Kalle.
»Jag har hållit på hela förmiddagen», sa’ han, »för att göra kapten en
glädje -- jag såg jakten hans lägga till vid kvarn -- och ändå var inte
gubben belåten. Men jag ä’ inte den, som bär agg till folk, hur svåra di
än kan vara mot en stackare.»
Pastorn undrade, om Kalle ville signalera ett tag efter länsman.
Ja, bevars. För pastorn kunde han göra vad som helst och lite till,
försäkrade Kalle.
Men länsman var inte hemma, svarades det. Han hade följt med kapten på
jakten och var nog vid Dägervik om en timme eller så.
Olle föreslog, att han skulle spänna för Majsa och skjutsa till
herrgården, och det var pastorn med om.
Medan de åkte, kom Olle efter långa omsvep med en begäran till pastorn,
att han skulle hjälpa honom med en sak.
»Si, kapten Melby ä’ så svår att tala med», sa’ Olle. »Han tar alltid i
så häftigt.»
»Nå, vad vill du, jag ska’ göra?»
»Jo, det ä’ så, att kapten ville köpa Majsa i vintras, men jag sa’ nej.
Nu har Maja och jag kommit överens om att sälja märrn till hösten, om vi
kan få ett skapligt pris. Kapten ä’ snäll mot kreatur -- och mot folk
också för den delen. Det vore bra, om hon kunde få komma dit.»
»Och du ä’ säker på, att du vill sälja hästen?»
»Jaa, om kapten vill köpa’na.»
»Annars inte?»
»Nej, annars inte.»
Efter en stund frågade pastorn, vad Olle ville ha.
»För det får jag lov att veta», sa’ han, »om jag ska’ bjuda ut Majsa åt
kapten Melby.»
Olle nämnde en summa.
»Om det inte ä’ för mycket?» lade han till och såg på pastorn.
»Nej, snarare ä’ det väl för lite för en så’n häst.»
När de körde in på gården, hade kaptenen och länsmannen nyss kommit i
land och stodo på flygeltaket.
»Hitåt! Mera babord!» ropade kaptenen och fällde ned en lejdare utefter
väggen. »Nu ska’ pastorn få se min nya styrhytt, som just ä’ färdig.»
Pastorn berättade, hur han fått reda på, att länsman farit till Dägervik.
»Jaså, halta Kalle kunde vara renhårig för en gång. Den förhärdade
krabbsaltaren! Han höll på över en timme, medan jag väntade på länsman,
och signalerade galenskaper. Först var det om vind -- dumma kvickheter.
Den var så västlig, så den aldrig varit så västlig förr, mer än en enda
gång, och då var den inte fullt så västlig. Det tog en evig tid, innan
det blev slut. Och sedan var det om ett baktråg, som drivit i land vid
kvarn -- det skulle vara min klipperjakt kantänka. Men vänta mej, du
Kalle! Vi har en lång räkning ouppgjord.»
Pastorn sökte vända talet på annat och nämnde om Olles planer att sälja
unghästen sin till kaptenen, men då blev det bara värre.
»Olle? Nedergårds Olle? Den förhärdade lurifaxen! Var han inte här för
ett par dar se’n med hästen sin och talte om, att han inte behövde
pengarna längre, som jag lovat honom. Och jag såg på honom, att han hade
något sakramentskat otyg i tankarna, fast han inte tordes fram me’t.»
Han fick syn på Olle, som stod kvar med skjutsen framför trappan.
»Laga dej härifrån i rödaste rappet», skrek han. »Komma och bjuda ut
en häst för ett pris -- block och taljor, den ä’ värd minst dubbla
summan. Och om jag också gåve tredubbelt, så skulle jag känna mej som
kung Salomo, eller vem det var, som tog från profeten Natan hans enda
lammunge. -- Laga dej härifrån, säjer jag, innan jag gör mej olycklig på
dej! -- Va’! -- Ska’ du skjutsa pastorn, säjer du? Tror du inte, jag har
hästar på stall? Ge dej i väg bara, din förhärdade hästskojare!»
Pastorn vinkade åt Olle att fara och framförde sina egentliga nyheter
-- om den främmande karlen, som Inge spårat ända till Vedbackarns
sjöbod, och att gossarna sedan sett honom ro ut i skären i sällskap med
Vedbackarn själv.
»Nå, så ä’ vi då äntligen på det klara», utropade kaptenen. »Vi ger oss
genast av till Frönäset och sätter smedfiluren inom lås och bom. Och
sedan gör vi jakt efter den andre med så många båtar, vi kan få tag i.»
»Nej, det duger inte», menade länsman. »Jag tror nog, att vi ä’ på rätta
spåret den här gången, men vi har inga bevis. Om jag kommer till Frönäs,
så skulle det vara för att hyckla och ställa mej in med Vedbacka Janne,
och det har jag rakt ingen fallenhet för. Jag har hört, att han gärna
vill bli nämndeman. Om man skulle smickra honom och tala om hans utsikter
och göra sej ärende dit titt och ofta, så kunde man kanske -- -- nej, jag
ska’ försöka på en annan väg först.»
Kaptenen bjöd på grogg inne i styrhytten, men länsman hade ingen ro att
stanna. Han bad att få låna en båt och äntrade ned för lejdaren utan att
ge sig tid att ta avsked av damerna.
»Framför min ursäkt, Gustav», ropade han nedifrån båthamnen, »och om jag
inte ä’ hos dej i morgon bitti, så hör efter vid Frönäs.»
»Att inte ens flickorna kunde fresta honom att stanna. Han brukar annars
trivas här så bra. Vad var det för brådska?»
»Så där ä’ han alltid, när det gäller tjänsten», anmärkte pastorn.
Kaptenen följde honom med kikare och såg honom lägga i land på en
ödslig sandstrand, där det inte fanns en människoboning på drygt en
fjärdingsvägs avstånd.
»Duktig karl i alla fall», mumlade han. »Men om han tänker sej till
Frönäs på den vägen, får han allt knoga en bra bit.»
Pastorn stannade över middagen men kunde inte övertalas att dröja längre.
Han måste vara till hands, om något skulle hända länsman, envisades han.
Och även flickorna höllo med honom, att han borde fara.
Kaptenen brummade men sade till, att det skulle spännas för. Det skulle
köras med fyrspann och den nya engelska vagnen.
»Jag ska’ visa Olle, att jag har hästar, så det räcker», förklarade han
och satte sig upp.
Sedan han skjutsat pastorn hem, lät han kusken fortsätta fram till
Dägeröby. Han skulle titta in ett slag i Nedergården, sade han.
Maja hade släppt in korna på lagårdsbacken och höll på med att mjölka.
Olle satt bredvid på en kubbe och bandade en smörtina.
»Olle», ropade kaptenen. »Du hade en bra långrock på dej, när du var över
i förmiddags och ville kugga mej att köpa unghästen din. Jag kan undra,
var du fått det tyget ifrån.»
Jo, det hade Maja vävt. Hon var så snäll både att spinna och väva. Och
starkt var det -- kunde hålla ut tre omgångar köptyg, försäkrade Olle.
Maja kom med mjölkstävan i hand och hälsade. Måntro hon fick sila upp en
spilkum åt kaptenen -- spenvarm mjölk -- ifall han ville vara så gemen
och hålla till godo.
Jo, det hade han ingenting emot.
»Men det säjer jag dej, Maja. När du får tid i vinter, ska’ du väva åt
mej sådant tyg, som Olle har. Jag ska’ skicka dej ull, så snart jag kan.
Men kom det ihåg, du får inte begära oskäligt i arbetslön, Maja.»
Och så nöp han henne i hakan och tog Olle i hand och gick ned till
skjutsen.
Vid vägskälet åkte han om pastorn, som just skulle vika av åt
Frönäshållet.
»Går och passar, ser jag», ropade han i förbifarten. »Men var inte orolig
för den karln. Han reder sej i alla väder, både i storm och stiltje.»
Det led emot midnatt, när länsman äntligen syntes till, våt och frusen
men spelande munter.
»Har du legat i sjön?» frågade pastorn.
»Jaa -- det med. Men om jag säjer ett enda ord, förrän jag fått mej mat,
så vill jag vara skapt som en nors. Jag ä’ så hungrig, så jag aldrig
varit så hungrig förr, mer än en enda gång -- ja, du vet fortsättningen.»
Sedan han ätit och klätt om sig i pastorns kläder, som hängde på honom,
påstod han, som en tomsäck på ett stövelskaft, tände han en pipa och
berättade, vad han haft för sig.
»Du förstår», började han, »jag ville göra en liten påhälsning i Frönäs
-- utan att störa, förstås -- och se, hur di hade det. Jo, det ä’ ett
trevligt herrskap! Men käringen ä’ den som styr, fast hon håller sej
undan. Di hade ett bönemöte, och Hedfors, lumpsamlarn du vet, predikade,
så det osade bränt lång väg. Jag fick lov att vänta, tills det var slut
och lumpsamlarn rott sin väg med ett halvstop brännvin som barlast --
måtte han inte gå och dränka sej, innan jag hinner knipa honom.»
»Ä’ _han_ med i tjyvligan?»
»Det ä’ just vad han ä’. Jag har länge haft ögonen på honom. Du har
skrattat åt mina anteckningar, men jag ska’ visa dej, vad di kan tala om.
Var gång ålänningen kommer hit söderifrån, möter han lumpsamlarn, som far
åt motsatt håll -- eller tvärtom. Eller om di inte möts precis, så hämtar
den ena opp, vad den andra lämnat ifrån sig. Alldeles som ficktjyvar. När
di gjort något kap, ä’ alltid en kamrat till hands och tar emot det. Och
blir tjyven misstänkt och undersökt, så har han, förstås, ingenting.»
»Jaså, du tror, att Hedfors --»
»Jag ä’ säker på’t. Men det spar vi till en annan gång. Nu ska’ du höra,
hur det gick för mej. Jo, Vedbackarn hade åtskilligt att ordna med nere
vid båtarna, men så snart han var ur vägen, kröp jag fram till sjöboden,
där Inge-pojken sagt, att karlen gömt sej. Den var naturligtvis stängd.
Stängd med hänglås! Varför ska’ han läsa igen sin bod, när alla andra
på ön bara har en pinne för? -- Ordentlighet, säjer du. Nej, det ä’ nog
något annat. -- Jag skulle till och öppna fönstret utifrån -- det går, om
man ä’ lite händig -- men det var en skjutlucka innanför. -- Så klängde
jag opp i en al och sökte komma in genom taket -- det brukar också gå
ibland -- men det var för bra pålagt. -- Jag får väl pröva på den andra
vägen, tänkte jag, och klev ut i sjön och in under golvet. Vattnet gick
långt under boden, men längst inne var det en torr fläck. Jag kröp dit
och la’ mej på rygg -- det kunde vara en aln eller så till golvplankorna.
Jag kände efter, om någon planka skulle vara lös, och som jag bände till
med knäna, kom jag på ett slags lucka, som öppnade sej inne i en väggfast
tomlår i sjöboden. -- Ja, se’n kan du förstå resten. Jag hade blindlykta
med mej -- lucka för fönstret och alla springor noggrant tätade -- de
hade nog haft ljus där förr -- jag kunde se mej om efter behag. -- Om jag
fick tag i något? Jo, den här.»
Länsman tog fram en tidning ur sin rock, som var upphängd för att torka.
»Det ä’ en finsk tidning», anmärkte pastorn.
»Joo, och bara tre veckor gammal. Den låg under ett par kuddar i en vrå.
Vedbackarn hade inte märkt den, när han gjorde rent hus. Annars var allt
bortfört utom lite ryska cigarretter, smuggelgods, och så sjöbragder och
sådant. Man börjar bli orolig, ska’ jag säja. -- Göm tidningen tills
vidare, så ä’ du hederlig, och anteckna, var och när den påträffats. Och
så kan du på samma gång ta hand om fingerborgen och vanten.»
»Nå, fick du några upplysningar i sta’n?»
»Ingenting att tala om. Sådana där vantar finns till salu på flera
ställen, men fingerborgen ä’ utländskt arbete, engelskt eller
amerikanskt, di vet inte så noga.»
»Men parfymen? Den sitter i ännu. Jag tycker, jag känner igen den.»
»Samma tycker jag. -- Ja, det var inte möjligt att få något besked därom.
Jag köpte ett halvtjog flaskor av olika slag, som di påstod var den rätta
sorten, men det var det inte. Det ä’ nog en parfym, som vi inte har i
Sverige.»
»Rysk?» föreslog pastorn.
Länsman runkade på huvudet.
»Jag kan rakt inte begripa mej på den där väskan. Vad har en kvinna i
historien att göra? Det ä’ så det kunde reta en kyrkängel. Jag vågar
ingenting göra, förrän jag ä’ på det klara med den saken. Det ligger
något rackartyg under, det slår inte fel -- men jag ä’ inte god att
se, åt vad håll det pekar. Annars vore det nu en smal sak att skrämma
Vedbackarn till att bekänna. Jag kunde ha lust att klämma till när som
helst, om inte väskan vore. -- Men i alla fall går jag väl dit och
språkar lite med Vedbackarn i morgon, när jag fått sova ut.»
Det kom emellertid att dröja någon tid, innan besöket blev av. Länsmannen
måste ut på en tjänsteresa, och när han äntligen kom till Frönäs, låg
Vedbackarn allvarsamt sjuk. Man visste inte, vad som var åt honom. Han
hade blivit överfallen och halvt ihjälslagen, påstods det. Men småningom
kom sanningen fram.
Det var så, att Vedbackarn tagit sig till att tala illa om Maja, när han
inte på annat sätt kunde komma åt Olle. Som han för resten gjorde om alla
människor.
»Olle ä’ svartsjuk på mej», brukade han säga, »och det ä’ inte att undra
på. Si, han känner på sej, att han aldrig fått Maja, om jag inte varit
gift förut. Så en får väl förlåta honom. Stackars karl, han har det
inte för bra, och värre bleve det, om han visste allt -- ja, jag vill
ingenting säja. Det ä’ obegripligt, att en inte ska’ få vara i fred för
kvinnfolk. Om en pratar lite tok och inte menar nå’nting -- en ä’ väl
inte mer än människa heller -- strax blir di efterhängsna, så en vet sej
ingen levandes råd.»
Och så gick han på och skrävlade. Och somliga skrattade åt honom, och
andra blevo rasande.
Och en mörk kväll, när han kom från skogen och hade hunnit så långt som
till vägskälet, stötte han på en skara storväxta flickor med hucklen
över ansiktet och hasselkäppar i händerna. De ställde sej runt omkring
honom, och när han ville bryta sig ut, möttes han av käppslängar. En
mindre jänta satt uppkrupen på en sten och sjöng med gäll stämma en
dansvisa. Så sprang en av flickorna in i ringen och började svänga om med
Vedbackarn. Han stretade emot, men genast kommo hasselkäpparna i gång,
och han var tvungen att följa med. När en tröttnade, tog en annan vid,
och de hade väl till sist dansat livet ur honom, om inte Dägerviksrättarn
kommit åkande. Då togo flickorna till flykten, och rättarn tyckte, sa’
han, att det lät, som de hade storstövlar hela skocken, när de satte över
gärdesgården in i storskogen. Men Vedbackarn var så förbi, att han måste
läggas på lasset och köras hem.
* * * * *
Det var en undran, kan man tänka sig, vad det kunde vara för jäntor, som
dansat om på det viset med Vedbackarn. Inte kunde de vara från ön, det
var säkert. Det måste ha varit utsocknes.
* * * * *
Men en kväll, när Maja höll på att skära grönfoder åt kalvkon, smög sig
Anders efter henne.
»Moster», viskade han, »jag vet, vilka det var, som dansa’ med
Vedbackarn. Det var Magnus i Torpängen och Norruddsdrängen och Valder i
Dyvik och mjölnarns Erik från land och några av herrgårdspojkarna, och
di var utklädda allihop. Och det var jag, som satt och sjöng -- jag fick
låna en gammal kjol av Elin. -- Om Inge var med? Tycker någon det. Han
ska’ inte få veta någonting heller. Och halta Kalle hade gjort visan.»
»Fy, skäm ut er! Att göra så! Han hade så när mist livhanken sin, säjer
di.»
»Å, han gör sej bara till. Om moster visste, hur han talar --»
»Jag vill inte veta’t», avbröt Maja tvärt.
»Och om Elin säjer han, att hon sörjer sej sjuk, bara för att hon inte
kan få gifta sej med honom -- tvi vale! -- Men så här låter visan.»
Och han gnolade sakta:
»Vedbacka smed,
han ä’ kutig och sned,
han ä’ liten och trind,
han ä’ hjulbent och vind,
han ser ut som ej skapt av Vår Herre.
Vedbacka smed,
han ä’ elak och led,
men hans käring -- ä’ sju gånger värre.
Han ä’ jämntjock och stinn
som en torsk, när han väntar sej ostlig vind --»
»Tig med dina fula visor -- jag gitter inte höra på.»
»Det ä’ flera verser», kom det bevekande från Anders, »och olika ton ä’
det på allihop.»
»För mej får det vara hur många som helst. Men obegripligt ä’, att halta
Kalle vill vara vän med Vedbackarn och ändå sätter ihop uselheter om
honom.»
»Han ä’ inte vän med Vedbackarn. Det ä’ bara, när han bjuder på
brännvin.»
»Så mycket värre», sa’ Maja och gick med en stor börda i fånget.
»Nu ä’ moster Maja riktigt ond», tänkte Anders för sig själv. »Men hon
blir väl god igen, om jag kan hålla mej en tid.»


[Illustration]


10. Pastor Hemming.

När länsman en lördagskväll på sensommarn kom för att hälsa på pastorn,
såg han på avstånd herrskapsdroskan hålla utanför prästgårdsgrinden. Han
rodde in i maren och landade vid klappbryggan, där mor Brita höll på med
att skölja kläder.
»Jag tror ni har främmande. Kapten Melby, kan jag tänka?»
»Nej, det ä’ herrgårdsmamsellerna», svarade gumman och lämnade sin tvätt
för att hjälpa till med båten. »Di har varit här mest en timme, och
gråter och skrattar gör di om vartannat. Di ä’ så tokiga i pastorn båda
två. Sanna mina ord, kommissarien, det blir bröllop på herrgår’n, vad det
lider. Ja, Gud signe pastorn! Hederligare husbonde än han finns inte
till. Och nog lagar han så, att det blir utväg för mej, så jag slipper
fattighuset.»
Därmed satte hon till att lipa och gruva sig över världen och över alla,
som voro eländiga och övergivna.
Länsmannen gick långsamt uppåt backen och satte sig på gungbrädet utanför
gavelfönstret. Han hörde, att de kommit ut på gården. Han kände igen
flickornas röster. De höllo just på att ta avsked. Vad det dröjde länge!
Skulle de aldrig sluta? Äntligen rullade det på vägen, och han gick fram.
Pastorn stod kvar vid grinden och såg efter de bortfarande, men så märkte
han länsmannen.
»Du ser så högtidlig ut, Sten. Har det hänt något?»
»Nej, -- men vad ä’ det fråga om här?» Han pekade på droskan, som nu
svängde in på stora vägen.
»Ja, det skulle egentligen vara en hemlighet än så länge, men du kan
gärna få veta det. -- Kom, så går vi in.»
»Vem ä’ det av dem?»
»Vad menar du, Sten?»
»Ä’ det Märta? För om det ä’ hon, så reser jag tvärt och lämnar min plats
-- och alltsammans.»
Länsmannen var synbart upprörd. Han tog fram sin klocka och stirrade på
den -- stoppade ned den och tog fram den ännu en gång.
»Håhå, ä’ det på det viset? Jag har nästan gissat det. Nej, för mej kan
du vara trygg. Jag ska’ inte gå dej i vägen. Jaså, det ä’ så långt
gånget. Gamle hedersvän! Och riktigt på allvar, kan jag se. Ja, hon ä’ en
präktig flicka. -- Men sätt dej, så ska’ du få höra, vad det ä’ fråga om.
-- Det ä’ bekymmer för gubben Melby. Han börjar bli oregerlig.»
Pastorn suckade.
»Du vet, han vill styra och ställa här på ön som en domare i Israel.
Nu har det varit lugnt en tid, så länge han hållit efter halta Kalle.
Di passade så bra för varandra, och i grund och botten hade di stor
förnöjelse åt saken båda två. Men nu har di slutit fred och ä’ de bästa
vänner i världen. Och Kalle har satt opp honom mot Lars-Johan --»
»Slagskämpen? -- Han i Oppgården?»
»Just han -- son till kyrkvärden. Men det ä’ en annan sorts karl än halta
Kalle. Han kommer inte att ta saken från den skämtsamma sidan.»
»Han slår igen, menar du --»
»Och det ordentligt. Det kan bli farliga saker, om di kommer ihop.»
»Det måste förhindras.»
»Ja -- nödvändigt. Och di vill, att jag ska’ göra det. Di ä’ rent
förtvivlade -- har inte längre någon hand med gubben.»
»Men vad i all världen har han med Lars-Johan att skaffa?»
»Det ä’ för Elins skull -- Ekskärsflickan, du minns. Lars-Johan hänger
efter henne var ledig stund. Sitter där i en vrå och säjer aldrig ett ord
-- bara stirrar på flickstackarn. Fadern hennes kan inte hålla honom
därifrån, och vad ska’ jag kunna göra!»
Pastorn satt tyst en stund och fortsatte sedan:
»Det ä’ ett hårdnackat släkte, skärgårdsfolket, och Dägerö-borna ä’ värst
-- det säjer di vid beväringsmönstringen. Jag har varit här -- låt mej
se, nästa maj blir det fyra år, och jag kan inte märka, att jag vunnit
någonting. Jag har ingen förmåga att tala varmt och medryckande. Jag har
inga vackra ord att komma med --»
»Gud ske lov för det», inpassade länsman.
»-- ingenting gripande, ingenting, som slår an på känslorna. Jag har
strävat efter att vara enkel och lättfattlig -- jag trodde det var en
dygd -- men jag ä’ _för_ enkel för dem. Jag duger inte, käre Sten, jag
duger inte, det ä’ hela saken.»
»Prat, gosse lilla! Du ä’ mycket för god åt dem. Du skulle bara ha
lite mera självförtroende -- du ä’ alldeles för undfallande. Nog måtte
du kunna läsa lagen för den där pojken. Flickorna har rätt. Du bör
först göra ett försök, och om inte den spiken drar, så ska’ jag ta
hand om honom. I nödfall ger jag honom en liten förberedande övning i
boxningskonsten, så länsman jag ä’ -- om jag också skulle få plikta
efteråt. -- Men när har ni tänkt, det skulle ske?»
»Redan i morgon dag. Lars-Johan ä’ där varenda söndagskväll, och
dessemellan med, om han kan komma åt, påstår Kalle. Och kaptenen vill
överraska honom och tvinga av honom ett löfte att lämna flickan i fred.
Nu kunde du locka gubben ut på en segling, så får jag tid på mej att
pröva, om mildare medel hjälper.»