Tjuvbandet i Dägerö skärgård - 05

alltså inte tänkbart, menade kaptenen, att de kunde höra till galeasen.
För övrigt var den inte långt borta. Från Valsjökvarn hade de sett, att
den inte seglat längre än till Ramklöv och lagt sig där i den så kallade
Finnhamnen, där estlänningar och finnskutor plägade hålla till.
Så snart länsmannen fick höra detta, bestämde han sig genast för att fara
dit. Det måste synas misstänkt, att de så snart sökt ankarplats igen, då
vinden var så gynnsam. Detsamma tyckte också kaptenen och pastorn, och
alla tre följdes åt.
Men galeasen hade ännu en gång undgått dem. När de hunnit till södra
udden på Långgarn, märkte de, att den åter var under segel och på väg ut
genom den vanliga leden.
Kaptenen föreslog då, att de skulle lägga i land och hemsöka båtsman
Gobort, missionären, efter de voro så nära. Han visste, att länsmannen
länge haft ögonen på honom. Det kunde vara så gott att höra efter, vad
han haft för sig dagen förut.
Långgarn slutade i söder med en klippa, från vilken man hade utsikt över
segelleden ända bort till Ryss-sundet och åt ett annat håll förbi Ramklöv
ett gott stycke in i den egentliga Dägeröskärgården. Där hade den gamle
båtsmannen fått bygga sig en liten stuga, och i en vik innanför klippan
hade han en väl skyddad hamn för sina båtar.
Han hade länge levat som en enstöring, men på sista tiden spordes det,
att halta Kalle, skomakarn, flyttat till honom. Det väckte förvåning, att
de båda kunde trivas tillsammans, så olika som de voro. Den talföre Kalle
var känd för sin elaka tunga och krusade inte för någon människa. Gubben
Gobort åter var inbunden och skygg. Han hade ett tvetydigt rykte och gick
aldrig i kyrkan. Men pastorn var dock rätt bekant med honom. Han hade
flera gånger seglat i hans stora skötbåt, innan han fick sin egen lilla
blekingseka, och som båda voro tystlåtna, hade de kommit väl överens.
»Han håller sina båtar bra», anmärkte kaptenen, när de stego i land.
»Synd på karl, att han ska’ vara så opålitlig. Här kunde jag annars få
mej en signalstation till.»
Han tog upp sin kikare och fann, att man ledigt kunde se ända till
Valsjökvarn från stugan. Men pastorn försäkrade, att gubben inte stod ut
med någon regelbunden sysselsättning. Han var ett riktigt naturbarn och
skulle känna sig som en fågel i bur.
»Naturbarn!» utropade länsmannen. »En storskojare ä’ han, och det skulle
inte förvåna mej, om det varit han och halta Kalle, som gossarna sett.»
Dörren stod öppen, när de kommo fram, och Kalle satt vid fönstret och
läste högt i en gammal bok med skinnpärmar.
"-- thet kan wara", sjöng han i predikoton, "at alla Menniskior äro
Narrar, som jag mig besinnar, at en förnem Man sade, han hade vti sit
Hufwud sex Stohlar, och vti Buken siu Harar, när han drack en Bekare Wjn,
så steg en Hara vp och tog en Stohl in: Men när han then siuende Bekaren
druckit hade, och then sidste Haren intet Säthe finna kunde, så wille han
the andre nederkasta, til thes enteligen et sådant Rumor blef, att han
sielf intet wiste huru Hufwudet uppå honom stod."
»Vad ä’ det för en fördömd smörja», skrek kaptenen och steg in.
»Nej, se kapten -- och pastorn -- och själve länsman. Nå, det var
storfrämmande, må jag säja. Men det ä’ ingen smörja, det här. Det ä’ en
bok om narrar, en riktigt bra bok, som kapten kunde ha gott av att läsa.»
Nu blev det ett uppträde. Kaptenen var ärtgrön i ansiktet, som Kalle sa’,
när han sedan talte om’et för Långgarns Pelle.
»Eländiga pinnsyl! Förhärdade idiot!» bröt han ut. »Jag ska’, anfäkta
mej, garva svinpälsen din.»
Han rusade blint på och drumlade ikull över lästknippan, som Kalle makat
ut på golvet, när han såg, hur det skulle gå.
»Det ä’ väl, att länsman ä’ till hands», sa’ Kalle. »Det likar sej till
hemgång, inte annat jag kan se.»
Och medan de andra försökte lugna kaptenen, knäppte halta Kalle ihop
händerna och stämde upp med full hals:
"Store stutar uti en ring
Hafwa sig om mig begifwit:
Fete oxar alt rundt omkring,
Stå mig alt efter lifwet --"
»Tig med ditt skrål», avbröt pastorn strängt. »Ä’ det anständigt att
komma med sådana slagdängor.»
»Slagdängor! Gud förlåte pastorn, som talar så syndigt om skriftens ord.
Ska’ inte en fattig stackare få trösta sej i sin bedrövelse med en psalm
Davids, fast den, gunås, inte står i nya psalmboken?»
Och han fortsatte versen:
"Som lejon wred,
Gapa de med sin mun så bred."[1]
[1] N:r 39: 5 i 1695 års psalmbok.
Men nu tog länsman i. Det var rent märkvärdigt, förklarade Kalle
sedermera, vad den lilla karln hade för ett sätt att få folk att tiga --
och att tala med, om han det ville.
»Hör noga på, vad jag säger», sade han och spände ögonen i Kalle. »Och
svara inte ett ord mer, än som ä’ nödvändigt, om du inte vill krypa in i
kurran.»
Kalle fick nu redogöra för, var han hållit till de sista dagarna.
Han hade lovat rödfärga Långgarnsstugan, sade han, för di ville inte vara
sämre än Nedergårds. Men så råkade gubben Gobort att fastna med ena foten
mellan ett par stenar, när han sprang utefter strand för att komma i håll
för en andkull. Och han bröt fotleden så illa, så han måste hasa sig fram
till båten. Och nu hade han legat i tre dar, och Kalle hade fått vara
hemma och sköta honom. Och Elin i Ekskär kom över varenda dag och hjälpte
honom byta om med våta omslag på foten. För Elin var en rar flicka och
den vackraste, som funnits på Dägerö, sedan Ingrid i Mellangärden var ung
och lycklig. Kalle började gråta. Han hade varit hopplöst förälskad i
Ingrid, det visste alla utom Ingrid själv. Men inte kunde hon bry sig om
ett vanskapt kräk, som Kalle var. Och sedan hade han tagit sig till att
dricka, och nu var han en förlorad människa.
Länsmannen undrade, om han gjorde sig till för att lura honom, men så
fick han se, att brännvinsflaskan var framme.
»Skäms du inte, karl, att börja dagen med att supa?»
»Ack, nådig länsman, vad skäms en så’n som jag för?» Han torkade sig i
ögonen med sina beckiga fingrar och smorde ned sig, så han såg ut som en
sotare.
Under tiden hade kaptenen gått ut, och pastorn satt bredvid Goborts säng
och tittade och klämde på hans sjuka fot.
Länsmannen fortsatte förhöret i vänligare ton.
»Nu ska’ du vara resonlig, Kalle, och försöka komma ihåg allt, vad du
gjorde i går eftermiddag.»
»Ja, vad kan en ta sej för, när gubbstackarn hade så svårt. Jag borra’ om
en bössa åt Sunnansundsbond’, han som bor där väster om körkan -- och så
laga’ jag en känga åt Elin -- och så var det väl något annat.»
»Var du hemma hela tiden?»
»Ja då, det var en sak. Jag har suttit hemma alla tre dagarna, fast di
ville ha mej bort på flera håll.»
»Och i går med? Var du hemma hela da’n?»
»Ja, det ä’ naturligt. Utom en halvtimme eller så, och då var Elin här.»
»När var det? Tänk efter.»
»Å -- det kunde vara vid middagstiden eller lite senare. Jag rodde över
till Frönäs med en klocka, som jag lagat åt Vedbackarn -- ja, det var nog
lite senare.»
»Och Jansson var hemma?»
»Jaa -- men han var så full, så käringen hans körde ut’en och stängde
in’en i sjöbo’n och satte hänglås för. Det gör hon alltid, när han ä’ på
det viset. Och där fick han allt ligga i natt och sova bort ruset.»
»Du ä’ säker på, att du var hemma sedan hela eftermidda’n?»
»Jaa -- och om inte länsman tror mej, så fråga Elin. Hon var kvar, ända
tills hon skulle hem och mjölka.»
Länsmannen hade nu fått veta, vad han ville, och det var så gott som
ingenting. Varken Kalle eller missionärstackarn kunde ha något att skaffa
med det stulna. Och inte heller Vedbacka Jansson, som han trott ibland.
Hans hemman låg så avsides, och han hade alltid gott om pengar. Och det
var han, som vänt misstankarna mot missionären. Men gubben Gobort var
tydligen en oförarglig karl, fast han hade sina egendomliga begrepp
om rätt och orätt. Och superiet var ju en allmän last på en tid, då
husbehovsbränningen först nyligen avskaffats. Kanske var pastorn på det
hela en bättre människokännare än han själv. Det var yrket, som gjorde
det. När man sett så mycken uselhet, blir man gärna misstrogen. Men han
skulle i alla fall söka upp Elin och höra, om halta Kalles uppgifter
stämde.
Kaptenen satt redan i båten och väntade, när de kommo ut. Han var i sitt
värsta lynne, och så snart de hunno till prästgårdsbryggan, steg han i
land och for hem. Länsmannen och pastorn fortsatte till Ekskär, och Elin
bekräftade allt vad Kalle sagt. Och hon tillade, att Gobort var så tålig
och halta Kalle så snäll. Han lämnade inte gubben ensam varken natt eller
dag, och det fast folk jämt låg över honom och ville ha honom till sig
för varjehanda arbete.
Pastorn föreslog nu, att de skulle ro till byn för att tala med Olle och
Maja, som han lovat, och det hade länsmannen ingenting emot. Så kunde han
kanske få lite hjälp av Olle, för fjärdingsman Palmgren var gammal och
orkeslös och hade alltid varit klenmodig av sig.
Det enda, som nu kunde göras, menade länsmannen, var att hålla utkik
efter tjuvarna, ifall de skulle komma igen under de närmaste dagarna för
att leta efter säcken. Inte var det mycket troligt, för de hade nog redan
fått nys om, att han var på ön. Men det var i alla fall en möjlighet,
och det gick icke an att lämna något oförsökt. Han hade därför tänkt ge
sig över till Äggskären, så snart det blev mörkt. Där skulle han stanna
åtminstone över följande dag, och det vore bra, om han kunde få med sig
en handfast och pålitlig karl.
Olle var inte hemma, när de kommo, men Maja svarade för honom. Visst
skulle han följa med, om länsman så önskade. Och lodbössa hade han, det
var en sak. Jämmerstaligen, jo, det var nyheter. Och att tänka sig, att
Inge och Anders hittat så dyrbara saker. Hon var alldeles ifrån sig över
vad hon fått höra.
»Ja, di pojkarna, di pojkarna! Till slut blir det väl di, som tar reda på
tjyvarna.»
Maja följde med ned till båthamnen, när de skulle fara. Inge och Anders
sutto på bryggan med var sitt metspö.
»Får ni något?» frågade länsmannen.
»Inte finns det någon fisk här», klagade Anders.
»Då kunde ni gärna ge er ut i skärgården och meta. Och om ni ser någon
båt åt Äggskärshållet, så ro genast hem och tala om’et.»
Gossarna voro genast hågade, men pastorn invände, att det skulle dra
för lång tid. Innan de kommo tillbaka och länsmannen hann ut, voro nog
tjuvarna sin väg för länge se’n.
»Om vi hade kapten Melby här, skulle han nog tänka ut någon signal.»
Länsmannen skrattade.
»Di kan tända opp eld på någon holme, så det syns från prästgården»,
hittade Maja på.
Men det behövdes ingen signal. Gossarna kommo tillbaka utan att ha sett
någon båt utom ett par stycken under Sunnansundslandet, där de höllo på
med att dra bonot.
Lika liten framgång hade Olle och länsmannen den följande dagen. De
spanade med kikare åt alla håll men varsnade ingenting ovanligt.
Just som de skulle fara hem, utbröt ett hiskligt oväder med åska och
regn, så att de måste dröja en stund, innan de vågade sig ut. Stormbyn
gick värst fram över själva Dägerön, som var insvept i ett svart moln, så
att de inte kunde se en skymt av land åt det hållet.
»Jag tror bestämt åskan slog ner i byn», tyckte Olle och fick brått att
ro hem.
* * * * *
Samma dag på eftermiddagen skulle Ingrid komma ut på besök, hade hon
skrivit. När Maja gjorde sig i ordning att ro emot henne, fick hon se
det hotande molnet. Inge var ensam hemma av gossarna, för Anders skulle
hjälpa fadern med att skära vass.
»Spring åt hagen efter Majsa», skrek hon och drog själv ut kärran. Det
gick fortare, visste hon, att åka från Norrudden än att ro, sedan kapten
Melbys nya väg blivit färdig.
Majsa var som en hund och kom genast fram till Inge, som tog henne i
pannluggen och ledde henne fram. I en handvändning var skjutsen färdig,
och Inge fick följa med och köra. Men på hemfärden tog Maja tömmarna och
lät det gå undan, så att de hunno tillbaka utan att få så mycket som en
droppe regn.
Det blev nu ett väder, så gammalt folk sade, att de aldrig sett maken.
Björkarna lågo som vidjor utefter marken, och flera träd sletos upp
med rötterna eller bräcktes av. Så kom en förfärlig blixt och sedan
ett nattsvart mörker, medan regnet öste ned. Båtar sköljdes bort av
vågsvallet och måste sökas dagen därpå utefter stränderna.
Maja stod på förstukvisten, för hon hade ingen ro att vara inne.
»Ä’ di ute i så’nt väder» -- Olle och länsman, menade hon -- »så driver
di åt havs, det finns ingen hjälp för det.»
Men det var ingen fara med dem. Som lycka var, räckte det inte länge och
var aldrig heller så svårt därute. Och när de rodde in i Prästmaren, var
det mest lugnt.
De hade haft länsmans egen båt, så Olle fick gå hem landvägen. Som han
gick där och såg på förödelsen, fick han syn på en karl, som sprang genom
Nedergårdshagen och in i storskogen. En stund efteråt kom Inge samma väg.
Han var barhuvad och tycktes ha mycket bråttom.
»Vad ä’ nu på färde?» undrade Olle och skyndade på.
Maja kom ut mot honom i gatan och såg menande ut.
»Nils ä’ på ön», sa’ hon. »Ingrid har sett honom.»
Olle gjorde sig ett ärende till stallet, innan han gick in, och Maja
följde med, ivrig att berätta, vad som hänt.
»Hon var som förr i världen, Ingrid, när hon kom», fortsatte hon, »vänlig
och rar och så glad över att vi var gifta. Och när ovädret gått förbi,
lät hon opp fönstret, för det var så kvavt i stugan. Som hon stod där,
skrek hon till och slog ut med armarna. Jag dit i en blink och såg en
karl hoppa över gärdsgår’n in i hagen. ’Det var _han_’, sa’ hon och gick
in i kammarn. Och jag sa’ åt Inge att springa efter och se, vart han tog
vägen. ’Det ä’ han’, sa’ jag, ’som gjort mor din olycklig.’ Och han gav
sej ut genom fönstret, som han var. Få se nu, om han ä’ kropp till att
hinna honom.»
»Jag såg dem i hagen», sa’ Olle. »Men nu tar vi och går in, tror jag.»
Ingrid var ännu kvar i Majas lilla kammare, där hon nu skulle bo, men
efter en stund kom hon ut. Hon var sig lik, tyckte Olle, utom att
hon emellanåt liksom drog efter andan. De talade om åskvädret, och
hon frågade, hur det varit på sjön. Och när Maja skulle rusta till
kvällsvard, ville hon nödvändigt hjälpa till.
Olle fick under tiden tag i penningskrinet, som numera jämt var framme,
och satte sig till att bulta och knacka som vanligt. Ingrid fick se det
och tog det från Olle.
»Far dins skrin, tror jag, Maja. Vad jag känner bra igen det!»
Det var ett fint arbete med beslag av mässing och inläggningar av olika
träslag. Majas far, gamle nämndeman i Nedergården, hade ropat in det vid
den sista auktionen på Dägervik.
»Det här har nog varit en dyrbar sak på sin tid. Och tungt ä’ det med
alla sina konstiga beslag.» Hon lyfte det prövande.
I detsamma slogs dörren häftigt upp, och Inge rusade in.
»Di har slagit ihjäl pastorn!»
»Vilka?» kom det från Olle och Maja på samma gång.
»Tjyvarna.»
Ingrid vart blek som ett lakan och tappade skrinet, som for i golvet med
en skräll. Ett av beslagen sprang upp, och några papperslappar föllo ut
ur ett smalt lönnfack. Olle stoppade dem på sig utan att se efter vad det
var.
Inge gick fram till modern, som sjunkit ned på långbänken med händerna
för ansiktet.
»Mor, jag såg, vart han tog vägen. Han sprang bakom sjöboden vid Frönäs,
och se’n var han försvunnen. Men jag ska’ nog få tag på honom en gång,
det lovar jag.»
Ingrid slog armarna om honom och kysste honom. Så långt han kunde minnas
tillbaka, hade modern aldrig kysst honom förr.


[Illustration]


8. Den hemlighetsfulla väskan.

Under tiden hade länsmannen haft svåra stunder, sedan han skickat hem
Olle.
De hade, som sagt, tagit i land inne i Prästmaren, där länsman alltid
hade sin båt liggande, när han var på besök. Det var onödigt, tyckte han,
att alla, som foro genom sundet, skulle ha reda på, att han var på ön.
Olle hade envisats, att han skulle få bära upp matsäcken och annat, som
de haft med sig, men det ville inte länsman veta av.
»Bry dej inte om båten», sa’ han. »Gå du hem till Maja, som väntar dej.
Jag reder mej nog.»
Och Olle var tydligen glad att få gå. Han tog en ginväg utefter vassen
över de nyslagna sanka ängarna och var snart ur sikte.
»Det ä’ en riktig hedersman, det har Gustav rätt i», tänkte länsmannen
för sig själv, medan han sysslade vid båten. »Men det var allt illa, att
vi inte passade på, när vi var så nära, och såg efter lite närmare i
Finnhamn. Jag börjar tro, att di tog opp tjyvarna i galeasen, då di låg
stilla där i går morse. Kanske man kunde få se något spår efter dem i
stränderna, om di gjort upp eld eller så, medan di väntade. Det första,
jag ska’ göra, blir att ro dit.»
Men det blev annat av.
Han hade just plockat upp sakerna ur båten, då han fick höra jämmer och
skrik inifrån byggningen.
»Hjälp! Pastorn ä’ mördad!»
Och mor Brita, hushållerskan, kom ut under ideligt skrikande, barhuvad
och i strumpsockorna, och satte i väg åt skolhuset till, som var närmaste
grannen. Länsmannen släppte, vad han hade i händerna, och rusade uppför
backen.
Det var en hemsk syn, som mötte honom, när han kom in. Mitt på golvet i
förstugan låg pastorn halvt insvept i ett segel och översköljd av blod.
Han hade släpat sig fram ett stycke, märktes det på blodspåren, men inte
mäktat längre. Gummans förtvivlade rop hade troligen väckt honom till
sans.
»Det ä’ inte farligt, käre Sten», viskade han. »Om du hjälper mej lite,
ska’ jag försöka resa mej.»
Men länsmannen rådde inte lyfta honom utan måste bädda omkring honom
med kuddar, så gott han kunde. Och sedan var det att tvätta bort blodet
ur ansiktet och lägga våta omslag på såret -- han hade fått ett
förskräckligt slag vid tinningen, som alldeles bedövat den starke mannen.
»Nu gör vi ett försök till», föreslog pastorn och lyckades denna gång
komma på benen.
När Brita äntligen kom med folk, låg han på sin soffa, blek och blodig,
men vid fullt medvetande. Länsmannen gjorde tecken åt dem att hålla sig
tysta, men pastorn sa’, att det inte behövdes.
»Det ä’ så gott som över nu», tröstade han. »Ni vet inte, hur stark jag
ä’.»
»Jo, det vet jag nog», brummade länsman. »En annan än du skulle aldrig
titta upp mer efter det slaget. Men nu ä’ du så god och försöker sova.
Och ni andra kan gärna gå hem. Jag tycker det ä’ Nedergårds Olle, som
kommer, och om han vill bli här i natt, så ä’ det nog.»
Olle var beredd att stanna, och han och länsman skulle tura om att vaka
och byta om med kalla omslag, för mor Brita var så skrämd, så hon gjorde
allt vad tokigt var.
Mot morgonsidan, när Olle hade vakten, kom han att tänka på papperen, han
stoppat på sig. Han tog fram dem och synade dem i den gryende dagningen.
Det var en almanacka, ett par kvitterade räkningar, ett litet brev,
som Maja skrivit hem, när hon som halvvuxen var på besök hos fastern i
Trosa, och så en gammal markegångstaxa och till sist, vad han väntat
och hoppats, ett intyg från Jansson i Frönäs, att lånet var till fullo
gäldat. Skuldsedeln, hette det, hade på obekant sätt kommit undan och
skulle anses dödad. Till yttermera visso var intyget bevittnat av en
skutskeppare, som nyligen flyttat från orten, och av en kringfarande
lumpsamlare, som Olle kände till.
Olle läste igenom det noga ett par gånger och funderade. Sedan stack han
alla papperen tillbaka i bröstfickan och lagade i ordning ett nytt omslag.
Pastorn sov länge och allt lugnare, ju mera tiden led. Först långt in på
dagen vaknade han och satte sig upp i bädden.
»Ä’ du här, Olle?» Han såg sig förvånad omkring och tog åt huvudet. »Ja,
nu minns jag.»
Länsman kom in från ett annat rum och ville ha honom att lägga sig igen.
»Nej, Sten, nu ä’ det nog med pjåsk. Låt mej sitta åtminstone.» Olle
svepte täcket om honom. »Tack, kära Olle, nu ä’ det bra. Ni får inte
klema med mej. Jag känner mej så kry, så vi kunde fara ut och ro
gäddrag.» Det var inte möjligt att få honom tyst.
»Och silversakerna, Sten», fortfor han, »har du sett efter, om di finns
kvar? Jag öppnade skåpet, när jag kom hem, och då var di kvar.»
»Jaa, du hade låtit nyckeln sitta i.»
»Och nu ä’ di sin kos?»
»Nej, ingenting ä’ rört. Allt står precis som vi ställde det.»
»Det var konstigt.»
»Tjyvarna har blivit skrämda och givit sej av utan att ta något.»
»Nå, men väskan då?» frågade pastorn ivrigt.
»Jaså, det var en väska», anmärkte länsman. »Jag kunde nästan tro det.»
»Ä’ den borta? Den skulle ligga på bordet därute.» Pastorn reste sig upp
för att se efter.
»Lugna dej, Gustav. Det går rakt inte an. Du får lov att vara förståndig.
-- Ja, väskan hann di få med sej, du ska få veta allt så småningom. Men
nu kommer Brita med lite mat. Olle och jag har redan ätit.»
Mor Brita beskärmade sig över, att hon varit borta på kvällen, och grät
och snyftade. Hon hade haft ett ärende till Lotta, dottern hennes, som
var gift med skräddarn i Bakom. Och när hon kom hem, hade hon först gått
och mjölkat. Och sedan -- »Herre, min skapare, jag vart så till mej, när
jag fick se pastorn ligga i sitt blod utan tecken till liv.» Hon hade
aldrig varit så förskräckt, inte ens den gången, när kokräket la’ ner sig
i mar’n hösten förut. Men såret var inte så farligt, hade länsman sagt,
fast det såg styggt ut. Och nu skulle hon ut och tvätta bort blodet från
golvet. Hon hade inte kunnat göra det förut för att inte störa pastorn.
Och så snöt hon sig beslutsamt i förklädessnibben och gick.
»Det ä’ inte värt att nämna någonting till henne om väskan», sa’ länsman,
»och inte till någon annan heller, än så länge.»
För det var något besynnerligt med väskan.
Pastorn berättade, att han varit över till Råholmen, till Sven Pers’
hustru, som var sjuk, och när han kom tillbaka, låg väskan på förstubron.
Och så skulle han tala om, hur det gått till, när han fick det bedövande
slaget i tinningen, men länsman tyckte, att han skulle vila sig.
»Möda dej inte med att tala», sa’ han. »Nu vet jag något så när allt, vad
jag vill veta, och kanske åtskilligt, som du inte har reda på. Det ä’ en
kvinna med i leken, ska’ jag säja dej.»
Pastorn blev inte förvånad.
»Du såg henne?» frågade länsman. »Nej, det gick för hastigt, naturligtvis
-- men du kunde förstå det av vad som var i väskan. Svara inte -- du ska’
vara tyst, så ska’ jag tala om’et för Olle.»
Han gick ivrigt fram och tillbaka i rummet.
»Jo, ser du, Olle, pastorn måste fara till Råholmen, som du hörde, och
som det var vind, tog han segelbåten. På hemvägen blåste det mot, och han
fick seglen våta i den krabba sjön.»
»Ja, det kan en tänka sej», kom det från Olle.
»Det såg ut att bli regn», fortfor länsman, »och därför bar han upp
storseglet i förstu’n och bredde ut det att torka över klädhängarn och
ett par stolar. Och så tog han in väskan och ställde upp ett fönster --
tyst, Gustav, jag vet, vad du vill säja: fönstret var stängt, när jag kom
in, men det var inte mor Brita, som stängt det. Och sedan tände du ljus
-- det var också släckt, om du vill veta. -- Du begriper, Olle, pastorn
ville se efter, vad som kunde vara i väskan, och som det blev mörkt under
molnet, tände han, som sagt, ett ljus. Och när han öppnade väskan, föll
en silverfingerborg ur --»
»Jaså, det var en fingerborg», föll pastorn in.
»Jaa, och du letade över hela rummet utan att få tag på den, så listigt
som den gömt sej. Du kröp till och med under bordet --»
»Hur i all världen kan du veta det?»
»Å, det ä’ väl ingen trollkonst. Du spillde tillräckligt med talg från
ljuset. Jag trodde först det var tjyvarna, som gjort det. -- Och så
knackade det på dörr’n, eller hur?»
»Ja -- mycket sakta.»
»Och du ställde ljuset ifrån dig och gick ut i förstu’n.»
»Nej, det knackade en gång till.»
»Lite hårdare, jaha. Och när du öppnade dörren, såg du ingenting i
mörkret, och så fick du ett slag --»
»Nej, så var det inte. Jag vet knappt, om jag fick upp dörren, eller om
den var öppen förut, men det var ett skjutvapen -- det blixtrade till
alldeles inpå mej, och kulan snuddade vid tinningen --»
»Misstag, min gosse. Det var ett slag med något trubbigt föremål, det
syns på såret -- och inte finns det något märke efter kula eller sådant
i väggen. Men det kan hända, det var då som åskan slog ner i björken.
-- Och sedan rullade de in dej i seglet, det var två, en karl och en
kvinna. Och de släckte ljuset, och kvinnan stängde fönstret.»
»Nej, hör du --»
»Jo, så gick det till. Hon tappade en liten silkesvante bakom fällbordet
i detsamma. Den och fingerborgen ä’ det enda, jag kunnat få tag på. Jag
tänker skicka in’et till polisen för att undersökas av fackmän, eller
också far jag själv, så snart du blivit frisk. Att kvinnan haft en karl
med sej, kan man tryggt anta, och en ovanligt stark karl måtte det ha
varit, som kunnat ge dej ett så våldsamt nyp. Kunde det vara dem gossarna
såg i båten? Men di var så säkra på, att det var karlar båda två.»
Länsmannen satte sig ned och funderade.
»Det ä’ i alla fall underligt med den där väskan. Om di ville ha en
anledning att komma in, så kunde di väl hitta på något kvickare än att ta
och lägga en väska framför dörrn.»
»Får jag se på vanten ett tag?» bad pastorn.
Länsmannen tog fram den.
»Det ä’ parfym på den.»
»Ja, och en fin parfym. Jag ska’ försöka få rätt på, vad det kan vara,
och så ska’ jag höra efter, var man får köpa sådana vantar. Och likaså
med fingerborgen. Men nu kan det vara nog med prat. Olle behöver komma
hem, och jag måste ut i bygden och spana efter, vem som kan rå om vanten.»
»Du kan låta mej få den, när den inte behövs längre», föreslog pastorn en
smula tveksamt.
Länsman skrattade och gick till mor Brita för att ge henne några
tillsägelser om vad som skulle göras, medan han var ute.
Olle gick långsamt hemåt och tänkte på allt underligt, som hänt. Han
hade följt med länsman en bit för att tala om för honom om den främmande
karlen, han sett, som skulle vara Nils Ivarsson, efter vad Ingrid påstod.
Men i sista stund hade han åtrat sig. Han skulle åtminstone tala med Maja
först. Det var ju otänkbart, att Nils kunde ha någon del i det lömska
överfallet på pastorn. Men kanhända det var någon annan, som hade lite
tycke av Nils. Han måste nu vara mycket förändrad, så lång tid som han
varit borta -- det var nog inte så lätt att känna igen honom.
Och så tänkte han på, hur glad Maja skulle bli, när hon fick veta, att de
inte alls hade någon skuld till Vedbacka smeden.
»Den ärke räven», sa’ han för sig själv, »han vore värd en riktig hyra.»
Men Olle var långsam till vrede som till allt annat, och det hade nog
inte blivit något vidare av, om inte Vedbacka Janne själv sörjt för
saken. Han höll på med att basa hank för att stänga om en gärdesgård, där
Olle skulle fram.
»Ä’ det du, Olle? Hur mår du själv, och hur ä’ det fatt med ungmora, he
he, jag har inte sett henne, se’n hon blev gift. Har ni skrapat ihop
några pengar än?»
Då rann sinnet över på Olle. Han fick honom i kragen och bände ned honom
på knä.
»Jo, du ä’ den, som ska’ tala om pengar, när jag har papper på, att
skulden ä’ betald.»
»Olle, Olle, inte så häftigt. Du vet, hurdan jag ä’ -- gycklar med
flickorna men menar ingenting ont -- skulle bara skrämma Maja en smula.»
»Och jag ska’ ge dej för att skrämma», sa’ Olle och fick tag i en nyss
basad granvidja. »Aldrig har jag gett någon smörj, men en gång ska’ bli
den första.»
Och Vedbackarn till att tjuta och skrika, så Magnus i Torpängen, som
rodde förbi, måste i land för att se, vad det var. Men då var allt över,
och Vedbacka Janne låg slängd i diket, så grundligt genompiskad som
aldrig förr. För det var inte utan orsak det hette om Olle, att allt vad
han tog sig före, det gjorde han ordentligt.
»Vänta mej», jämrade sig Vedbackarn. »Det här ska’ du ha igen. Jag går i
morgon dag till länsman, jag vet han ä’ på ön.»