Tjuvbandet i Dägerö skärgård - 11

Under huset, vars ena sida på detta sätt lyfts i höjden, så att det
lutade på sned, syntes en smal nedgång till ett slags underjordiskt
förrådsrum. Länsman tände sin blindlykta och kröp ned. Det var överfullt
med kistor och lårar, som hopat sig under det sista året, då smugglarnas
och tjuvarnas rörelse legat nere på grund av de ivriga efterspaningarna.
Men gossarna, som han väntat finna där, sågos ingenstädes till.
»Har ålänningen farit förbi nyligen?» frågade han, när han kom upp.
»Det kom signal i morse», kunde kaptenen upplysa, »att det troligen var
han, som seglat norrut i natt den yttre leden.»
Länsmannen såg allvarlig ut.
»Vi har inte tid att se nogare efter därnere. När rättarn kommer, kan han
ledigt bärga alltsammans, vad jag kunde se. Di får bära ned hela lagret
till Vedbackarns båt och med den sedan forsla över lårarna så småningom
till storbåten. För den går naturligtvis inte heller in genom rämnan.
Vedbackarn får vi ta med i Goborts öka.»
Pastorn och Olle stodo avsides och talade tyst med varandra.
»Vad ä’ det ni tisslar om?» frågade kaptenen.
»Jo, det ä’ så, att Olle och jag tänker stanna kvar. Vi far inte
härifrån, förrän vi sökt igenom hela ön.»
»Gör det», sade länsman. »Det ä’ rätt. Men gossarna ä’ inte här, ska’ ni
finna. Di ä’ sannolikt ombord på ålänningen, såvida --»
Han tystnade.
»Såvida di ännu ä’ i livet», tillade han.


[Illustration]


17. Ombord på ålänningen.

Inge och Anders hade skött om Vedbackarn, så gott de kunnat, och flitigt
bytt om med de våta omslagen. Sedan de hämtat matsäcken, skyndade de
sig att ge honom vatten att dricka, men något annat kunde han inte få i
sig. Under natten turade de om att vaka, och på morgonen var han så pass
bättre, att han kunde hasa sig ut ur busken och med gossarnas hjälp komma
in i kojan.
»Snälla barn», viskade han fram. »Pyssla om stackars Jansson. Anfäkta di
getingarna. Jansson ingen elak karl -- menar ingenting ont, det ä’ bara
hans sätt.»
Emellanåt kom yrseln över honom. Han slog rasande omkring sig under de
gräsligaste eder och skrämde gossarna, så att de inte vågade vara inne,
förrän han lugnat sig. Men mestadels sov han, och det var nog det bästa
för honom.
En gång, när han var vid sans, frågade Inge honom efter båtnyckeln. En av
dem skulle ro till Dägerö, sade han, och komma igen med hjälp. Men det
ville Vedbackarn inte höra talas om. Nyckeln hade han gömt, han kunde
inte beskriva var. Snart kunde han nog hanka sig fram till båten, och då
skulle de fara hem alla tre.
På kvällen den andra dagen hörde de en båt lägga till inne i sandviken.
Gossarna sprungo ut, i hopp att det var någon, som sökte efter dem. Men
det var inte så väl. Två främmande män hade stigit i land. Den ene lutade
sig ned och betraktade noga de talrika spåren av fötter, som syntes i
sanden efter gossarna. Den andre, en ung jätte med vilt utseende, stod
bredvid och gapade halvfånigt.
Anders drog ned Inge bakom en knippa strandråg, som växte utmed klippan.
»Den där, som böjer sej ner, ä’ den svartmuskige, som jag såg ombord på
ålandsskutan. Det blir nog bäst, vi kilar undan.»
De båda männen stodo alltjämt obeslutsamma kvar, som om de fruktade något
försåt. Efter en stund tog den svartmuskige fram en pipa och visslade
till på ett egendomligt sätt.
Genast började Vedbackarn jämra sig därinne.
»Hjälp, Anders -- Inge, hjälp, jag dör», ropade han.
Gossarna måste se, vad som var åt honom. Han hade krupit fram till
dörren, och när de tittade in, högg han tag i dem och gav sig till att
skrika, så mycket han orkade. De kämpade mot och sökte komma loss, men
han hakade sig fast som en kardborre och drog ned dem på golvet. Det var
nära, att Anders gjort sig fri. Han sparkade förtvivlat omkring sig och
måtte ha råkat ett ömtåligt ställe, så Vedbackarn släppte taget. Men en
hård näve tog honom över nacken och slungade honom våldsamt in i rummet.
Dörren stängdes, och nyckeln togs ur.
»Ä’ du galen, Janne, som tar barnungar med dej hit?» Den svartmuskige var
alls inte belåten.
»Det ä’ inte mitt fel. Di kanalje tjyvpojkarna har legat efter mej i ett
års tid. Jag har aldrig fått någon ro för dem.»
Vedbackarn kravlade sig tillbaka till bädden.
»Och så di tygat till mej», fortsatte han. »Åj, åj, hjälp mej, Pekkonen.
Di var här före mej -- stod och kika’ genom fönstret. Men di ska’ få
betalt, di satans -- åj, åj.»
Mannen, som kallades Pekkonen, hjälpte honom en smula till rätta, och de
talade tyst med varandra en stund. Gossarna hade krupit tillsamman i en
vrå och stirrade på dem med förskrämda blickar.
»Ja, det blir nog bäst», hörde de honom säga med höjd röst. »Vad glor ni
efter, rackarungar? Ni har ställt till vackert för er.»
Han gick till dörren och öppnade den.
»Heikki! Ohoj!»
Den unge jätten kom vankande fram. Några ord yttrades på ett underligt
tungomål, och med ett skratt, som lät som ett grymtande, grep den väldige
Heikki gossarna som ett par bylten, en med vardera handen.
»Försök inte slingra er undan, för då krossar han er som flugor», sade
Pekkonen och gick före till båten. »Han ä’ mindre vetande och gör allt
vad jag säjer. Det ä’ inte lönt att tala med honom, han förstår inte ett
svenskt ord.»
Gossarna slängdes vårdslöst ned på en toft, och de båda finnarna satte
sig vid årorna och rodde ut ur den lilla viken.
Galeasen låg på betydligt avstånd därifrån, i lä under en holme. De
ankrade aldrig i omedelbar närhet av sandviken för att inte möjligen
väcka misstankar utan rodde hellre ett längre stycke.
Pekkonen steg ensam ombord och försvann. Ett par besättningskarlar
tittade nyfiket över relingen. De tycktes vara unga, men ett tidigt
fördärv hade redan satt prägel på dem. De ropade något på finska till
Heikki, som svarade med ett djuriskt grin.
Inge och Anders hade varken skrikit eller jämrat sig vid den omilda
behandling de undergått. De voro rent förlamade av skräck och kunde inte
få fram ett ljud. Något så lömskt och elakt som uttrycket i Pekkonens
ansikte, något så rått som Heikkis vanvettiga flinande hade de aldrig
sett eller kunnat tänka sig. Och de unga sällarna, som hånfullt
betraktade dem! De visste nog, vad som väntade dem -- något gruvligt helt
säkert.
Där kom Pekkonen tillbaka med skepparen, som tycktes harmsen och ovillig.
De langades upp som annat gods och knuffades in i ett trångt kyffe,
varefter dörren slogs i lås. Nu var det förbi med dem. De kastade sig ned
på golvet och föllo i hejdlös gråt.
När de äntligen lugnat sig, märkte de, att det var natt. De hörde packor
och lårar släpas över däck och stuvas ned i båten, som flera gånger rodde
bort och kom tillbaka. Slutligen somnade de från sina ängslande tankar
och vaknade inte förr, än fartyget var under segel.
»Nu far di bort med oss till ryssarnas land», viskade Anders. »Och vi
kommer aldrig igen.»
Inge var tyst en lång stund och sväljde gråten. Så fick han fram några
ord.
»I natt får mor ingen sömn», sade han. »Och inte moster Maja heller.»
»Och så blir det nog många nätter», tillade Anders.
Åter måtte de ha slumrat in. Denna gång väcktes de av ett par kraftiga
sparkar, och en av besättningskarlarna skrek åt dem:
»Opp med er, lymlar, och gör nytta.»
Det var full dager, och de voro ute på ett vatten, som de inte kände till.
Efter ytterligare några sparkar sattes de att skrubba däcket och uträtta
sysslor, som påtagligen voro onödiga -- det var endast för att de skulle
ha det svårt, förstodo de.
Mot middagstiden kom skepparen upp.
»Det kan vara nog nu», mumlade han. »Har ni fått någon mat?»
Nej, det hade de inte.
»Kom då med mej.»
Och så tog han dem ned i skansen, där de fingo äta sig ordentligt mätta.
* * * * *
Det var en prövande tid, som nu följde för de stackars gossarna. Så ofta
tillfälle gavs, undfägnades de med slag och slängar. Ingen tillsägelse
gavs utan mustiga tillmälen och hemska svordomar, fastän de sökte göra
sitt bästa. Den ende, som på sitt buttra sätt visade dem någon välvilja,
var skepparn själv. Men han var begiven på att dricka och låg en stor del
av dagen och sov i kajutan.
De foro norrut längs kusten utan att hålla sig till någon egentlig
farled, tycktes det, och när de lågo stilla, var det alltid avsides
från människoboningar. Så ofta de mötte något fartyg eller måste förbi
bebyggda orter, drevos gossarna under däck med den förskräcklige Heikki
som vaktare.
»Kom ihåg, han har inte begrepp om vad han gör», sade Pekkonen. »Om ni
öppnar mun och ger hals, vrider han nacken av er.»
Ibland kommo främmande karlar ombord, och då fingo gossarna likaledes
krypa ned i sitt kyffe. Det var tydligt, att tjuvarna hade förbindelse
överallt i skärgården, fast inte alla ombud ansågos så pålitliga som
Vedbacka Jansson.
En gång jagades de av ett kronofartyg. Men galeasen var en snabbseglare,
och skepparn förstod sitt yrke i grund, så de kommo lätt nog undan.
Det visade sig sedan, att det varit länsman Videstam, som med den ännu
i skärgården förekommande optiska telegrafen skickat bud, att de skulle
anhållas. Men enda följden var, att de blevo mera försiktiga. Pekkonen
beslöt rentav att vända och ge sig söder ut för att ordentligt leda sina
förföljare vilse. Därtill skulle de taga den yttre vägen och sträcka så
långt som möjligt utåt havsbandet för att undvika obehagliga möten. Helt
och hållet övergiva de skyddande skären vågade han inte.
Gossarna började fatta en smula hopp, när de närmade sig kända trakter.
Men snart föll deras mod. Med den kurs, de styrde, var det föga troligt,
att någon skulle lägga märke till dem.
Tidigt en morgon fingo de Dägerön i sikte. De kunde urskilja den vita
herrgårdsbyggnaden mellan lövträden och kapten Melbys signalstång och
klipperjakten, som låg förankrad långt ute i viken med gigat storsegel
och förseglen löst beslagna vid stagen.
»Kapten har varit ute och letat efter oss», sade Inge.
»Eller också tänker han sej ut», föreslog Anders. »Om han nu hade kikare
till hands -- men han sover väl vid det här laget.»
Gossarna hade ovanligt nog haft en stunds vila och sutto nedhukade vid
relingen med ögonen oavvänt fästade på de välbekanta stränderna. Pekkonen
märkte det men lät dem hållas.
»Ja, titta ni», hånade han. »Nu ser ni Dägerön för sista gången.»
»Jag tror vi springer i sjön och simmar i land», viskade Anders. »Di kan
inte simma.»
»Men di går i båten och hinner opp oss, innan vi hunnit halvvägs.»
»Om vi kunde komma åt båten då. Di har bara en.»
Det var gott väder, och den enda jollen, som vanligen surrades på däck,
låg för bekvämlighets skull på släp.
»Tänk inte på det, Anders. Det finns ingen hjälp för oss -- vi som aldrig
får gå akterut.»
De voro inne i den farligaste skärgården, där ingen gärna gick fram, och
Pekkonen kände sig nu trygg för all förföljelse. Karlarna, som under
det sista dygnet inte fått smaka en tår brännvin, fingo ta skadan igen
och lågo snart redlösa. Skepparn tålde mera men stupade till sist även
han, och Pekkonen måste ta roret. Han svor och förbannade sin dumhet att
släppa dem till spritkaggen. Ett tag tänkte han på att ankra under någon
holme -- det fanns ju inga andra än gossarna att få någon handräckning
av, om det skulle behövas. Men han kände vägen så bra som någon, vinden
var jämn -- frisk sommarbris och till på köpet platt förlig -- det var
illa att inte begagna det gynnsamma tillfället och komma fram genom den
krångliga leden utan att behöva göra ett enda slag. Han bestämde sig för
att fortsätta.
Då fick Anders se något.
»Ä’ det inte en båt där långt borta, strax öster om den skogiga holmen?
Tänk, Inge, om det ä’ gubben Gobort, som ä’ ute och tittar efter oss.»
Och utan att besinna sig hoppade han upp på kajuttaket och satte till att
vifta med ett par vita byxor, som lågo till torkning.
»Ner genast!» skrek Pekkonen.
Men Anders höll i med att vifta, fast båten redan var på väg att
försvinna.
Pekkonen bet ihop tänderna och lämnade roret åt Inge.
»Håll rätt ovanför röda klippan. Det ä’ fullt med grund i lä.»
Därmed sprang han fram och drev till Anders, så han huvudstupa störtade
i sjön. Inge skrek till och lade roret dikt i lovart för att vända undan
vind och komma upp till Anders, som redan blivit ett tjugutal famnar
efter.
Det gick, som det måste gå. Storbommen kom svepande över däck och tog med
sig Pekkonen, och strax därefter rände skutan med fart upp på ett grund.
Inge hade bara tanke för Anders. Han hoppade ned i jollen, som gått fram
av farten, fick upp sin fällkniv och skar av fånglinan, för det var ingen
tid att göra loss, och rodde mot Anders, som kom simmande.
Pekkonen hade lyckats få fatt i skotet, när han så oförvarandes vräktes
överbord. Så fort han sansat sig något efter slaget, äntrade han utefter
bommen upp på skutan igen och skyndade ursinnig ned i kajutan efter en
bössa. Inge märkte hans avsikt i sista stund.
»Han tänker skjuta», ropade han och kastade sig ned, på samma gång Anders
dök under.
Ett skott smällde, och kulan visslade tätt över båten.
»Akta dej, Inge. Di har en bössa till, har jag sett.»
Inge var listig. Han satte sin mössa på öskaret och stack upp det över
aktergaveln. Genast hördes ett nytt skott. En hagelsvärm kom susande och
spräckte öskaret och trasade sönder mössan.
»Opp med dej, Anders! Nu får han lov att ladda först.»
Anders krängde in i båten, och Inge till att ro, allt vad han orkade.
Innan Pekkonen fått en bössa i ordning, hade de hunnit bakom en klippa,
som de sedan sökte hålla mellan sig och galeasen. När den inte gav något
skydd längre, voro de långt utom skotthåll.
De kunde nu färdas, hur makligt de ville, men de hade brått att komma
fram.
»Vi får lägga i, så mycket vi kan», avgjorde Anders.
Och de stackars trötta gossarna strävade träget vid årorna, så det värkte
i deras misshandlade lemmar. För det dugde rakt inte att låta dem vänta
för länge därhemma.
En stund sedan de förlorat galeasen ur sikte, mötte de på något avstånd
samma båt, som Anders misstänkt för att vara Goborts. Men det var inte
hans. Mannen, som rodde, kände visst igen jollen och ropade något åt dem.
De låtsade inte höra och veko av en smula, som om de tänkte sig i land på
en holme. Mannen vilade på årorna några ögonblick, liksom undrande, men
for sedan vidare.
»Anders du tänk om han får se galeasen. Och om han nu ä’ i förbund med
tjyvarna och di sätter efter oss?»
Anders funderade.
»Jag tror, vi tar i land, var vi kan på ön, och går hem genom skogen. Så
kommer vi mest lika fort.»
Men det var en onödig försiktighet. Båten visade sig snart igen och
styrde nu kosan åt Ryssundet och fastlandssidan. Mannen hade inte fått
ögonen på den förolyckade skutan, om det var den han sökte.
* * * * *
Ett par timmar senare var kapten Melby med sin dotter på väg till
Norrudden för att hämta Isabel. Pastorn hade begärt att få följa med.
Ärligt och utan omsvep ville han i de andras närvaro fråga henne, hur det
hängde ihop med den hemlighetsfulla väskan, viss om att saken skulle
kunna tillfredsställande förklaras. När de tagit upp pastorn i droskan
och kommo fram emot byn, körde de om två smutsiga och trasiga pojkar,
utmärglade av svält. En av dem hade ingen mössa -- det var Anders, som
tappat sin, när han for i sjön.
»Var det inte Inge och Anders?» utropade pastorn.
»Tycker någon det!» sade kaptenen. »Det var Fattig-Lenas Sven och en
annan tjyvstryker, som jag inte vet vad han heter.»
Så hade en veckas lidanden av olika slag mäktat förändra gossarnas
utseende.


[Illustration]


18. Den stora uppgörelsen.

Samma dag som Inge och Anders återvände från sina äventyr, skulle
länsmansförhör hållas med Nils Ivarsson och Vedbacka Jansson. Det
hade sports, att vilken som helst fick vara närvarande. Nils Ivarsson
hade önskat att inför alla få bekänna sin skuld och förklara sitt
handlingssätt. Och Vedbackarn, som var alldeles oskyldig -- bedyrade
han -- hade ingenting emot, att det kom så många, som kunde få rum i
Frönässtugan. För det var i Frönäs förhöret skulle ske, eftersom Jansson
ännu var mycket medtagen.
Det var därför ingen hemma i Nedergården, när gossarna kommo knogande
uppför bygatan. Inte ens Stina-Lisa syntes till, hon som aldrig var
borta. Vad kunde det betyda? Det besynnerligaste var, att de tagit ur
alla nycklar, som annars alltid fingo sitta i, för det var inte så noga
på ön den tiden med att stänga igen om sig och sitt.
Gossarna satte sig bekymrade på trappan. Det hördes inte ett ljud från
Uppgården heller, där det brukade vara så mycket folk. Jo, gick det inte
någon i grinden?
»Elin!» ropade Anders, som tyckte det var systern, som kom borta i kröken
vid gamla smedjan.
Det var verkligen hon.
»Herre Jemini! Ä’ det du, Anders? -- Och Inge! Så ni ser ut! Kom med mej,
för här finns det ingen i hela gården.»
Och så vände hon om med gossarna till Uppgården.
Det var på det viset, att Elin fått lov att ta hand om gubben Jakobsson,
som insjuknat svårt -- i smittkopporna, troddes det -- och hastigt blivit
övergiven av allt tjänstfolket, som längese’n tröttnat på honom.
»Men det ä’ inte smittkoppor», försäkrade Elin.
Hon var där både natt och dag, och gubben syntes belåten med att ha henne
hos sig. Hon visste inte, om han kände igen henne -- han såg på henne så
underligt ibland. Men när Lars-Johan låg i hamn med sin skuta och kom dit
en gång, blev gubben vild, och hon måste be honom gå. Olle i Nedergården
var snäll som alltid och hjälpte henne med kreaturen. Och när gubben
blev lite bättre, hade Maja lovat att sköta om honom.
»För det går inte an, att jag blir här, när han kommer till förstånd
igen.»
Elin ville, förstås, att gossarna skulle äta ordentligt och tvätta sig,
men de måste nödtvunget efter de andra till Frönäs, tyckte de. Och
sedan de druckit ur ett stort fat mjölk och fått var sin kaka bröd till
vägkost, gåvo de sig av.
Det var överfullt med folk i Frönässtugan, när de kommo dit, men ingen
gav akt på dem. Det var ingen möjlighet att komma fram genom dörren, utan
de satte sig på marken nedanför ett fönster, som stod öppet.
De hörde länsman tala därinne, allvarsamt och högtidligt.
»Nils Ivarsson», sade han, »eller, såsom han kallat sig i Amerika, Nils
Frank har alltså erkänt och förklarat, att han, i hastigt mod, utan
uppsåt att döda, vid ett gille i Dägeröby bragt Edvin Hedfors om livet;
att han därefter, på inrådan av Jansson i Vedbacken, dåvarande arrendator
av Frönäs, i hemlighet avvikit; att han till förmån för sin hustru,
Ingrid Persdotter, skriftligen avstått från all den rätt, han kunde hava
till Frönäsgården, och uppdragit åt nämnde Jansson att åt henne överlämna
hela arrendebeloppet; att han dessutom under de sista åren, då han haft
åtskillig framgång i sitt arbete, tid efter annan skickat betydliga
penningsummor till samme Jansson för att tillställas sagda Ingrid
Persdotter; att han föregående sommar vistats någon tid i den ålänska
skärgården och därvid ett par gånger besökt Dägerö; att han icke haft
någon förbindelse med tjyvarna men, genom Janssons inflytande och för att
obemärkt kunna sammanträffa med honom, vid dessa tillfällen fått medfölja
fartyg, som han antog vara smugglare, ehuru han ingenting bestämt visste;
att han redan då haft för avsikt att antvarda sig i rättvisans händer
men blivit på det enträgnaste avrådd av Jansson, som föreställt honom,
att det skulle bliva hustruns död, om den skammen drabbade henne; att
alla brev, han genom Jansson sänt sin hustru, blivit obesvarade; att han
likväl, för att förvissa sig om hennes mening, beslutit uppsöka henne
i Dägeröby, där hon var på besök, men den otvetydiga förskräckelse och
avsky för honom, som hon visade --»
Här måste länsman avbryta för en stund. Det hördes häftiga snyftningar
inifrån rummet och en manlig stämma, som bevekande bad: »Ingrid! Ingrid!»
Åter tog länsman till orda men endast för att strax därpå ännu en gång
nödgas göra ett avbrott. En vagn for i stark fart upp till trappan.
Gossarna kunde inte se, vem det var, men hörde genast på rösten, att det
var kapten Melby.
»Har di redan börjat med förhöret? Undan, gubbar! Här kommer pastorn och
jag med nyheter, ska’ ni tro. Kör hem, flickor -- och Blomqvist sätter
för andra hästar och hämtar oss.»
Det blev ett allmänt pratande i stugan, men slutligen sade länsman till,
att de skulle vara tysta, och började på nytt:
»Det återstod, som vi veta, en punkt i anklagelserna mot Nils Ivarsson
Frank, som inte kunde på något sätt förklaras. Det gällde den olycka,
som hände pastor Hemming under den stora ovädersdagen förliden sommar,
då Nils Ivarsson Frank varit sedd i närheten av prästgården. Jag får nu
på grund av nyss erhållna upplysningar meddela, att även denna gåtfulla
sak fått sin tillfredsställande lösning -- en lösning, som på ett slående
sätt ådagalägger bedrägligheten och otillförlitligheten av mänskliga
slutsatser och beräkningar.
»Miss Isabel M’Neil, som vi alla känna, kom den dagen efter ett kort
besök i Stockholm tillbaka till Dägerö utan att vara väntad. Som det såg
ut att bli ett svårt väder, föredrog hon att gå i land vid Norrudden i
stället för att följa vidare med båten och lät signalera till kapten
Melby efter skjuts. Medan hon väntade, rodde Valder i Dyvik förbi -- jag
ser du står där, Valder. Då bestämde hon sig för att gå emot skjutsen,
och Valder fick ta hennes resväska för att lämna in den i prästgården,
där hon skulle fram.»
»Det har allt sin riktighet», mumlade en röst.
»Valder satte väskan på förstubron, för det var ingen hemma i
prästgården. Pastorn kom emellertid kort därefter och tog in väskan, som
han öppnade för att se, vad meningen var.
»Miss Isabel hann fram, just som ovädret bröt ut, och knackade på. I
detsamma slog blixten ned i björken på gården med en förfärlig skräll,
så hon varken hörde eller såg på en lång stund. När hon kom till sig,
fann hon, att orkanen ryckt upp dörren, men vad hon inte visste, det
var, att dörren, som går inåt, med våldsam kraft träffat pastor Hemming
i tinningen och kastat omkull honom mot ett upphängt segel, som han i
fallet drog över sig. En ny blixt visade henne väskan, som stod på ett
bord i rummet innanför. Ingen människa syntes till. Hon gick in och
stängde ett fönster, som höll på att blåsa sönder. Ett ljus, som släckts
av vinddraget, antydde, att man velat undersöka hennes väska, som också
mycket riktigt var öppnad.
»Man kan svårligen undra på, att hon kände sig förnärmad över denna
nyfikenhet och sedan undvek att tala om saken. När hon lärde känna pastor
Hemming bättre, hade hon ofta tänkt fråga honom härom men aldrig kommit
sig för.
»Ja, så ungefär gick det till vid det hemlighetsfulla överfallet på
pastor Hemming.»
Länsmannen höjde rösten för att höras genom det tilltagande sorlet.
»Jag kan härefter fatta mig kort», yttrade han. »Jag behöver icke närmare
uppehålla mig vid de senaste dagarnas tilldragelser och vid Nils Ivarsson
Franks framställda begäran att få träda i häkte och har nu blott att
fråga, om jag rätt uppfattat, vad som under förhöret framkommit, och om
Nils Ivarsson Frank fortfarande står fast vid denna sin begäran.»
Ett lugnt ja var det enda svaret.
»I sådant fall måste jag beklaga, att jag icke kan tillmötesgå en så
blygsam anhållan. Efter de upplysningar, jag inhämtat, synes avlidne
Edvin Hedfors genom sitt råa uppträdande tillfullo hava förtjänat
den visserligen något skarpa tillrättavisning, som kom honom till
del, men att denna skulle vara orsaken till hans död, torde med skäl
böra betvivlas, ity att nämnde Edvin Hedfors ännu levde mer än ett
halvt år därefter, utan att veterligen klaga över något men efter det
honom övergångna våldet, och sedan, såsom allom känt är, under rusets
inflytelse råkade gå vilse på isen och genom drunkning omkomma.»
Ett vredgat utrop hördes.
»Jag borde be herr Frank lägga band på sin häftighet och försöka med
tålamod åhöra, vad som nu kommer att följa, men -- -- det blir kanske
bäst att gå in i rummet här, som står tomt, och ha dörren stängd så
länge. Och kanske någon av de närvarande önskar hålla herr Frank
sällskap?»
Länsmannens röst, som fått en vek klang, hårdnade till, när han fortsatte:
»För in Jansson!»
»Nu kommer Vedbackarn», viskade Anders, »Jag tycker vad han ska’ ljuga.»
Gossarna sutto fortfarande kvar nedanför fönstret. De hade hört vartenda
ord av länsmans långa tal utan att så noga förstå meningen. Men så mycket
kunde Inge fatta, att den främmande mannen, som de träffat på Örnhuvud,
var hans egen far och att han var alldeles oskyldig.
»Om vi skulle försöka komma in och träffa mor» -- han sjönk ned mot
Anders -- »men jag ä’ så trött, så trött.»
Anders tog honom om halsen och lutade sig mot stugväggen. De hörde en
kvinnoröst, som de inte kände igen -- och sedan åter länsmannen -- ett
oredigt sorl -- och så mindes de ingenting mer.
* * * * *
Det var förhöret med Vedbacka Jansson, som skulle börja.
Han kom in, till utseendet vid gott mod, och nickade åt halta Kalle, som
satt uppkrupen i ett fönster. Hustrun hans, som annars sällan visade sig,
gick bredvid och ledde honom. Hon var betydligt äldre än mannen och lika
mager, som han var tjock och välfödd. Det sades allmänt, att det var hon,
som hade husbondeväldet, och tjänstfolket, som aldrig stannade länge,
fruktade henne mer än Vedbackarn själv.
Innan länsman hunnit öppna munnen, högg hon i med ljudlig stämma:
»Frukta dig intet för desse Belials män, de som orätt lag göra och vrång
dom skriva, de som förvända rätten i malört och stöta rättvisan neder
till jorden.»
»Här får ingen yttra sej, som inte blir tillfrågad», röt länsmannen.
Men det var lika omöjligt att få henne att tiga som att tysta en gris,
som skall slaktas.
»Ve de oomskurne, som efter min själ stå. Falle tillrygga och komme på
skam de mig ont unna. Svärdet skall komma över dem, deras kameler skola
bortrövade varda och deras myckna boskap borttagen. Det skall vederfaras
dem för deras högfärd, att de hava försmädat Herren Zebaots folk och
berömt sig över dem.»
»Kan ingen leda ut käringen?»
»Kom bara hit, så ska’ jag riva ut ögona på er.»
Och så gick hon på:
»De skola vara såsom gräs på taken, vilket förtorkas, förrän det
uppskäres. Deras hus skall läggas öde, och deras namn skall utskrapas
utur de levandes bok.»
Men halta Kalle hittade på råd.
»Jäsmeligen», skrek han till. »Har inte korna kommit in i havren!»
Käringen ut i en blink, och Olle passade på och stängde dörren.
Länsman satt mitt i rummet vid ett mindre bord med skrivsaker. Bredvid
honom hade kapten Melby tagit plats för att ge honom goda råd, om det
skulle vara nödvändigt.
»Jan Jansson i Vedbacken», började länsmannen, »förut arrendator i Frönäs
--»
»Det ä’ jag väl ännu, he, he», avbröt Vedbackarn.
»Skall jag behöva upplysa Jansson om att arrendekontraktet utgick i
våras?»
»Betyder ingenting, he, he. Jag ä’ god vän med Nils Ivarsson.»
»Hur kunde då Jansson låta honom leva i den tron, att han var skyldig
till dråp på Edvin Hedfors?»
»Aldrig i världen har jag sagt någonting sådant. Det kan hända, jag skrev
om att Edvin var död, som han också var, men inte kunde jag tro, det var
därför, han höll sej undan. Det ä’ som hustru min säjer: jag ä’ lite
enfaldig. Jag tänkte hela tiden, att han var med bland tjyvarna, som just
då började hålla till i skärgår’n.»
Länsman bläddrade i sina papper.
»Misstag. Det var först ett par år senare.»
»Ja, si jag ä’ så enfaldig. Men Nils och jag har alltid varit så
kontanta. Jag skulle kunna ta skjortan från kroppen på mej för hans
skull. Jag har lånt honom pengar -- han hade jämt trassligt med
affärerna.»