Tjuvbandet i Dägerö skärgård - 04

»Ali. -- Det ä’ arabiskt blod i honom.»
Gossen var röd och varm av ansträngningen, och kaptenen satt och såg på
med ett belåtet leende, tills hans ögon blevo som smala springor.
»Håll ut bra i svängen -- sakta, Ali -- och kör inte fast i trossen, som
vi möter. Se så, ja, -- nu kan det vara nog för den här gången.»
Han tog tillbaka tömmarna och körde vidare under tystnad.
När de åkt en halvmil och närmade sig kyrkan, började gubben åter bli
språksam.
»Di ska’ gifta sej, hör jag, Olle och Nedergårds Maja.»
Inge såg upp mot honom.
»Inte kan det bli av nu, när di får lov att sälja gården.»
»Jaså, du har så noga reda på dem?»
Jo, Inge visste besked. Han talade om hur svårt de hade, fast Olle
arbetade så obegripligt och Maja var så rapp och duktig.
»Men vad kan en göra, när en har skulder och det inte står till att få
några pengar», tillade han förnumstigt.
Kaptenen passade in ett ord då och då, och Inge språkade vidare. Han
berättade om fisket och nyodlingen, om kreaturen och båtarna, likt och
olikt. Olle var så stark, försäkrade han, och ändå så beskedlig, och
Maja var så okristligt snäll. Hon hade tagit emot honom, när han var så
sjuk, men nu var han frisk igen. Och i höst skulle han få börja läsa för
pastorn, hade han lovat, men nu kunde det inte bli tal därom. Gården
måste säljas, det var ingen annan vån, och då fick inte han heller bli
kvar. Han sväljde en suck, och det var tyst en lång stund.
»Olle ä’ väl mycket ond på mej», började kaptenen igen. »Och vad Maja
ska’ bli se’n!»
»Nej, di ä’ aldrig onda, bara lite stränga ibland, när en gör odygd. Och
det kunde en ju veta på förhand, hur det skulle gå. Olle sa’, att det
inte var någon skam att göra ett försök, men Maja sa’ --» Inge bröt tvärt
av.
»Hon sa’ väl, att jag var en riktig flåbuse. Folk tycker det.»
»Nej, _så_ sa’ hon inte, men hon visste förut, att det inte skulle gå.»
De voro nu framme vid byn, och kaptenen höll in hästen.
»Har ni gott dricksvatten här?» frågade han.
Jo, det fanns inte bättre på hela ön, påstod Inge, och kaptenen sa’, att
han skulle gå in till Maja och få sig ett glas, medan Inge stannade hos
Ali.
Gossen såg lite tveksam ut.
»Han ä’ så ivrig. Måntro jag rår hålla honom?»
»Ställ dej framme vid huv’et, och håll i ena tygeln, så vet han, att han
ska’ stå still. Han ä’ from som ett lamm.»
Därmed vek han in på bygatan. Inge ledde fram hästen ett stycke, så han
kom i skuggan av en tät rönn invid vägen.
»Det ä’ rätt, pojke, man ska’ vara snäll mot djur», hördes det uppifrån
förstukvisten, och gubben försvann in i stugan.
Strax därpå kom Maja ut för att hämta friskt vatten, och en stund
därefter såg Inge, hur kaptenen och Maja gingo omkring i stall och logar
och sedan ut på gärdena.
»Vad ska’ det betyda?» tänkte Inge.
Ännu mer förvånad blev han, när de drogo i väg genom hagen, bortåt
röjningen till, så han inte kunde se dem längre. Han klappade och smekte
hästen, och undrade, om inte kaptenen ville köpa både Majsa och Pålle,
för han var visst snäll mot djur. Eller hela gården för den delen. »Ja,
det ä’ nog det, som det ä’ fråga om», räknade han ut.
Det hade blåst sydlig vind under dagen, men nu var det alldeles lugnt.
Det var så tyst, att han kunde höra Långgarnsmor tala på andra sidan
viken. Ett mörkt moln stack upp i nordvästern. »Nu ska’ en se, att det
äntligen blir regn», sa’ han för sig själv. »Det vore då för innerligt
väl.»
Någon kom roende från Ekskärshållet. Han hörde årslagen på långt håll.
Det lät som Anders’ tag. Båten kom allt närmare och lade till vid
bryggan.
»Inge! -- Var ä’ du?»
Det var Anders, som ropade, men han ville inte svara för att inte skrämma
hästen. Anders fortfor att skrika och hojta, och Inge gick ut ett stycke
på vägen för att vara mera synlig. Slutligen fick Anders se honom och kom
springande.
»Nu har jag tänkt ut en annan lek. Det ä’ tråkigt med att jämt vara
indianer. -- Men vad ä’ det för en fin häst? Jaså, det ä’ gubben
Stormbys.»
Han klappade hästen och synade noga seldon och kärra.
»Vad ä’ det, du tänkt ut?» frågade Inge.
»Jo, vi ska’ leka länsman och tjyvar. Du får vara länsman, och jag ska’
vara tjyv.»
»Vad ska’ du stjäla då?»
»Å, vad som helst -- mest i körkor och herrgårdar.»
Men vad han skulle stjäla, blev inte sagt, för kaptenen och Maja voro
alldeles inpå dem, utan att de märkt det. Bakom dem syntes Olle, svettig
och trött. Han hade fått rodd över kyrkviken och sedan tagit en ginväg
för att komma hem fortare.
Kaptenen såg sträng ut, och det vänliga leendet, som Inge kände till, var
försvunnet.
»Vad ä’ du för en?» röt han, när Anders hälsade. »Jaså, det ä’ du, som
hjälpte länsman snoka reda på svinet. Tjyvpojke ä’ du, jag har allt lite
reda på, vad du har för dej.»
Maja viskade till Olle, att kaptenen visst tänkte på att köpa gården, men
gubben hörde.
»Nehej -- det blir ingenting av», brummade han. »Men ett glas friskt
vatten ska’ jag ha mej, innan jag åker.»
Kaptenen gick före och de andra efter. Olle tog ett ämbar, som stod vid
stugknuten.
»Måntro hästen vill ha vatten?»
»Det kan pojkarna ge honom. Du ska’ komma med in», bestämde kaptenen.
Gossarna rådgjorde.
»Jag ska’ hålla hästen en stund», föreslog Anders, »om du går efter
vatten.»
Nej, Inge vågade inte gå ifrån Ali, som han hade ansvar för.
»Men om jag går efter ett ämbar och ställer vid grind, så kan du bära det
den sista biten, medan jag håller i tömmarna.»
Nå, det kunde möjligen ha sina skäl, och så fick Ali vatten och på köpet
en halv kaka bröd, som Maja stack ut genom fönstret.
Det dröjde inte länge, förrän kaptenen kom tillbaka, barskare till
utseendet än någonsin. Utan att se åt gossarna vände han med skjutsen och
steg upp. Han fick syn på det hotande molnet, som utbrett sig över halva
himlavalvet.
»Nu ska’ jag väl få regn på mej för det här fördömda bråket.» Och så
rullade han i väg.
»Jo, den ä’ god!» sa’ Anders och såg efter honom. »Måtte han nu bara få
duktigt med regn på sig. Det börjar redan stänka.»
Gossarna gingo in i stugan men stannade häpna i dörren vid den syn, som
mötte dem. Maja satt i spisen och grät. Olle hade fått tag i Stina-Lisa
och lyfte henne högt upp emot taket.
»Släpp mej, Olle, tokiga karl! Jag tappar tofflorna.» Gumman skrek och
sprattlade.
Olle satte ned henne mitt på långbordet och rusade ut.
»Han har blivit galen», viskade Anders.
Inge gick fram till Maja och tog efter hennes hand.
»Hur ä’ det fatt, moster?»
Maja fick honom i fånget och pressade honom hårt intill sig.
»Nu ska’ du inte behöva lämna oss, kära min gosse. Men att du kunde säja
åt kapten, att jag kallat honom flåbuse! Jag sa’, att han var en buse.
Gud förlåte mej, men han ä’ den bästa människa, som går på Guds gröna
jord. Han hjälper oss med lånet, Gud signe honom, så vi slipper gå från
gård och grund.»
Och Maja tog till att snyfta igen. Olle kom tillbaka efter sin mössa.
»Det storregnar ute», sa’ han. »Kapten blir allt lite våt, om det
fortfar.»
»Förstod du, Olle, att han från början tänkte låna oss. Han hade pengar
med sig, men först ville han se, hur vi skötte oss, om det var lönt att
hjälpa.»
»Han sa’, att det inte fanns bättre råg på herrgår’n», föll Olle in.
»Och när Olle skulle till och tala om räntan», fortsatte Maja, »då blev
han arg och ba’ honom veta hut. Och han lånar oss tvåtusen, fast Olle
inte ville ha mer än femtonhundra.»
»Men med villkor, Maja», anmärkte Olle.
»Ja du, ja, som låter mej ensam stå och svara. Han håller på, att vi ska’
gifta oss tvärt. Men jag sa’ ifrån, att vad den saken anbelangar, så var
det inge’ hinder. Vi har väntat tillräckligt länge, sa’ jag.»
»Vill ingen hjälpa mej ner?» kved Stina-Lisa ifrån bordet, där hon satt.
Olle bar henne varligt till vrån, där hon hade sin mjuka stol, och tog
sedan reda på hennes tofflor, som farit i väg åt olika håll.
»Och nu går jag i morgon dag och tar ut lysning», sa’ Olle och såg säker
ut.
»Men hur ska’ en hinna få allt i ordning till bröllopet?» oroade sig
Stina-Lisa.
»Det blir inga tillrustningar», förklarade Maja. »Vi går till kyrkan
sista lysningsdagen och blir vigda. När vi en gång kan stå på egna ben,
så ska’ vi ställa till med ett gille, och då ska’ kapten Stormby vara
med, om han vill göra sej så gemen.»
Regnet rann i strömmar, och åskan brakade. Det blev mörkt som på natten,
när inte blixtarna lyste in i stugan. Olle tog på sig mössan liksom för
att gå ut men satte sig i stället bredvid Maja på spismuren.
»Det var en välsignad dag», sa’ han. »Det här regnet räddar havren vår.»


[Illustration]


6. Vad en kork kan ha med sig.

Olle och Maja gifte sig i den brådaste tiden, då folk hade annat att
tänka på än att löpa med skvaller och hålla reda på allt vad grannarna
gjorde. Likväl kommo de inte alldeles undan.
Dyviksgumman gick omkring och gnällde och gnatade. Att de inte nändes
bestå så mycket som en tår kaffe på bröllopsdagen eller en sup med
tilltugg! Men Maja hade alltid sitt huvud för sig! Och Olle! Ja, nog var
det klart, vem som skulle få väldet i den gården.
När hon kom till Frönäs, visste de om ingenting. Jansson hade varit till
sta’n efter brännvin till slåttern, och hustrun, som var väckt, gick
aldrig i kyrkan, för pastorn hade inte den rätta andan. Jansson blev så
tagen, att han slog näven i bordet och svor, fast hustrun var inne.
»Di blir väl lagom sturska i höst, när lånet ska’ betalas», sa’ han.
Men de som voro belåtna åt giftermålet, det var de båda gossarna. Och
så Ingrid, förstås. Maja skrev till henne och fick brevsvar -- det var
första gången det hände. Hon hade fått en stor beställning, skrev hon,
men när den var färdig, skulle hon komma ut och hälsa på och vara riktigt
glad, lovade hon.
Och Maja själv var spelande munter och sjöng och trallade från morgon
till kväll. Men Olle såg ibland fundersam ut. Han kunde inte låta bli att
tänka på skuldsedeln. Det var bestämt något galet med den.
En kväll fick han vänta på gröten, för Majros hade fått en kalv.
»Maja du, var har du far dins penningskrin?» undrade han.
»Det ligger i kistan på vind, men om du tror, där ska’ finnas pengar, så
lurar du dej.»
Olle gick efter det och undersökte och mätte och bultade och knackade, så
Maja blev otålig.
»Sitt inte där och dunka. Nog har du sett ett gammalt skrin förr.»
Det blev i alla fall inte mycken tid till funderingar, för höskörden var
nu i full gång. Vädret, som varit så jämnt under våren och försommaren,
blev alltmera ostadigt. Det kom regn litet emellan, och man fick passa
på mellan skurarna för att få in grödan något så när i skapligt skick.
Grannarna hjälpte varandra, när de så kunde, för det behövdes många
händer ibland.
Anders hade på allvar flyttat över till Nedergården för de närmaste
veckorna, och gossarna fingo efter sina krafter gå i lag med de andra,
räfsa och bära hö på hävlar från ställen, där det var svårt att köra
fram, och mera sådant. Några lekar kunde inte komma i fråga, men det var
lika roligt att åka i hölass och på köpet göra nytta för sig. Och första
vackra dag, sedan höbärgningen var över, skulle de få ta skadan igen. Då
skulle de få mat med sig för en hel dag och sköta sig själva, antingen de
nu skulle ge sig av ut bland skären eller styra kosan genom storskogen åt
Dägervikshållet till.
Äntligen var det mesta höet under tak, och det återstod endast litet
sälting vid stränderna. Olle tyckte, det var på tid, att gossarna fingo
sin ledighet. Han och Maja skulle nog reda sig dem förutan.
Samtidigt slog också vädret om, och det blev en följd av de vackraste
dagar, nu när det inte längre var så behövligt för bärgningen. Sådana
äkta sommardagar blåser det gärna från land under förmiddagen för att
sedan gå över till havsbris, så snart jorden på fastlandet blivit
tillräckligt upphettad. Ett dylikt tillfälle att utan möda komma långt
ut och tillbaka igen fick inte försummas, och gossarna bestämde sig utan
tvekan för att göra sin utfärd sjöledes.
Dägerö vidsträckta skärgård omfattade, utom huvudön och ett tjugotal
större holmar, en hart när oräknelig mängd smärre kobbar och skär. Det
påstods, att vart och ett av dessa skär hade sitt särskilda namn, men att
hålla reda på dem alla var det knappt någon, som kunde. Det skulle då
vara gamle Gobort, missionärn, som jämt låg ute i båt och flängde. Någon
allmän farled fanns inte åt detta håll, men vid gott väder hände det
ibland, att en och annan djärv seglare för att vinna tid tog en ginväg
mellan Frönäset och Ramklöv, där den egentliga skärgården tog vid, och
sedan fortsatte bland hällor och grund genom den minst farliga delen.
Det var denna väg, som gossarna valt. Maja hade lovat väcka dem i
god tid, men när hon knackade på fönstret till drängstugan, där de
numera höllo till, voro de redan på benen. Hon förmanade dem att vara
försiktiga, och de gåvo sig av.
Morgonbrisen kom, först när de hunnit förbi Ekskär. De hade för någon
tid sedan skaffat sig ett litet segel, inte stort större än en handduk.
Inge satte sig i fören och stöttade den spinkiga masten, en avbruten
ljusterstång, och Anders styrde med en åra på läsidan. Fort gick det
inte, knappast roddfast, men det var i alla fall att segla, och det inte
bara på hemfjärden utan långt bort på obekanta vatten.
För Inge i synnerhet var det en riktig upptäcktsfärd. De foro fram mellan
underligt formade klippor, urgröpta och liksom slipade av havssvallet. De
fingo ro genom speglande sund, dit vinden inte hann, och där de kunde
se botten på flera famnars djup. De förvillade sig in i en vik och måste
vända om igen, de åkte upp på ett grund och stakade sig loss, det var
äventyr på äventyr.
Än kommo de på en kull skräckor, när de ströko förbi en udde, än skrämde
de upp en hop skröjor -- ejderhonor, som kråkorna plundrat på ägg eller
ungar. En stor fågel satt i en tall -- det var en fiskgjuse. De styrde
närmare, och han flög sin väg. Men just där upptäckte de en präktig
sandstrand och måste i land för att bada. Sedan lågo de på en klippa och
torkade.
Och så bar det av igen. Tätt intill vattenbrynet på en hälla märkte de
ett par kullriga stenar med ett egendomligt utseende. De måste dit och
se efter, vad det var. När de kommit på några famnars avstånd, rullade
stenarna ut i sjön -- det var en själ med sin unge, som legat och sovit i
solskenet.
Där var åter en holme med en inbjudande vik. De landade och träffade på
några sena smultron och en väldig huggorm, som de lyckades döda. Ännu en
gång badade de, och när de sedan skulle ut igen, hade vinden vänt. De
måste taga till årorna, om de ville något längre ut. Havsbrisen kom som
vanligt rätt frisk men lugnade småningom, och det blev ingen sjö att tala
om.
»Han vände snart i dag», tyckte Inge, fast han just inte hade mycken
reda på vad tiden led. »Nog var det senare i går.»
»Å, di har inte fått honom än på långa tag därhemma.»
Anders visade på en seglare, som syntes långt borta i en öppning mellan
holmarna. Den gick fortfarande för nordlig vind den vanliga inre farleden.
»Men det måtte ändå vara middagsdags», menade Anders. »Jag tror, vi
lägger till här och ser efter, vad vi har i matsäcken.»
Det var en stor, kal klippa med otaliga remnor och skrevor, där tydligen
en mängd grisslor haft sina svårt åtkomliga bon i alla vrår och
skrymslen. Bredvid låg en mindre holme med liknande naturbeskaffenhet.
Inte var det den bästa plats att landa på, men gossarna tyckte det var
lustigt, att de träffat på de så kallade Äggskären, som de mycket hört
talas om. Men några grisslor sågo de inte till. De voro redan ute med
sina ungar.
Matsäcken var rundligt tilltagen och kunde gott räcka för en dag till, om
så behövdes. När de ätit, gingo de upp på skäret, varifrån de hade en vid
utsikt. Havsbrisen hade under tiden hunnit fram till seglaren, som nu låg
på kryss något väster om Ramklöv. Det var den bästa vind för gossarna att
segla hem, om de hade lust.
»Men inte far vi så snart, inte», föreslog Anders.
Nej, först skulle de meta en stund. De rodde till en brant klippa
ett stycke därifrån, där det borde finnas abborrar. Men om det fanns
några, hade de inte förstånd att bita på kroken. Det började bli litet
enformigt att sitta där och vänta på napp.
»Ser du, Inge, där flyter en kork. Var kan den ha kommit ifrån, här, där
inga seglare far fram?»
»Den kan ha kommit från Tyskland eller Ryssland», menade Inge.
»Det var en märkvärdig kork», fortsatte Anders efter en stund. »Han
följer inte med vågorna. Jag tycker, han ligger kvar på samma ställe.»
Ja, det var verkligen något besynnerligt med korken. De rodde dit och
funno, att den var fastgjord vid ett fint snöre, som gick ned i djupet.
De halade in famn efter famn, och så kom en grövre lina och äntligen en
tung säck, som de inte kunde få upp i båten utan måste ta på släp till
klippan.
»Vad ska’ det här betyda? Det låter, som det vore kopparpannor i säcken.»
Men det var rena silvret, märkte de, när de öppnade den, bägare och
kannor, skålar och fat och en myckenhet skedar och slevar -- de kunde
inte så noga ta reda på allt.
»Det ä’ tjyvgods, det ä’ tydligt.»
»Och där kommer tjyvarna», ropade Anders.
Han hade varsnat en båt, som hastigt närmade sig, rodd med två par åror.
»Fort, Inge! Vi kan inte komma undan, om di får syn på oss, vi som bara
har två åror.»
Gossarna sköto ut med fart och lade sig på andra sidan klippan.
»Tänk, om det skulle vara tjyvarna. Här kan vi inte ligga kvar, om di
skulle komma hit.»
Båten fortfor att hålla kurs rakt på klippan, och det var inte annat att
göra för dem än att ge sig därifrån.
De höllo sig till en början så, att klippan alltid var mellan dem och
den främmande båten, tills de kunde löpa in i rännan mellan de båda
Äggskären. Men inte heller här kände de sig trygga utan rodde vidare till
en större trädbevuxen holme, som låg i samma linje. I en liten vik funno
de ett gott gömställe för båten mellan några stenar, där den inte var
synlig från sjösidan.
»Måntro di har sett oss?» undrade Inge.
»Det ä’ inte möjligt. Det var bara två karlar, och di rodde båda två. Och
vi höll oss hela tiden bakom klippan och Äggskären.»
»Tror du, di ska’ hämta säcken?»
»En kan inte veta. Kanske di bara ä’ ute och sätter flundernät. Vi får gå
opp på holmen och se efter, vart di tar vägen.»
De smögo sig försiktigt in bland tallarna, tills de kommo till ett
ställe, där de hade fri utsikt förbi Äggskären. Båten var redan på
platsen, där de funnit säcken. En av karlarna stod upprätt i båten, medan
den andre satt vid årorna.
»Di tittar efter korken. Det _ä’_ tjyvarna, det slår aldrig fel.»
»Jag tycker, det ä’ den där ålänska skepparen, som stal svinet», gissade
Anders, »Han, som står.»
»Det ä’ bestämt halta Kalle och Vedbacka sme’n», föreslog Inge, som inte
ville vara sämre att gissa.
»Då ä’ det förr missionärn. Han ä’ så där lång.»
Men det var inte möjligt att på sådant avstånd känna igen någon med
säkerhet. Att det var tjuvarna eller deras medbrottslingar, därom voro de
nu övertygade och förstodo till fullo, vilken fara de utsatte sig för, om
de läto se sig.
Efter en stund kastades en dragg ut från båten.
»Di måtte tänka, att korken på något vis kommit loss från snöret.»
»Ja, håll på med det, om ni tror det ska’ hjälpa. Ni får allt dragga
länge, innan ni får tag på den säcken.»
»Men vad ska’ vi göra, om di inte ger sej härifrån?» klagade Inge.
Karlarna voro tydligen på det klara med att säcken ännu fanns kvar. I en
timmes tid eller så höllo de oavbrutet på med att dragga och fingo upp
hela lass med tång eller klöder, som det kallas. Vinden stillnade mer och
mer, och snart var det alldeles lugnt.
»Nu ä’ det slut för oss att segla», anmärkte Anders. »Och så gott kan det
vara, för vi har lättare att hålla oss undan, om vi ror.»
Slutligen tröttnade karlarna. De lade in draggen och tycktes överlägga.
Så togo de båda till årorna och rodde sin väg. Gossarna vågade likväl
inte ge sig av, förrän båten alldeles var försvunnen bland holmarna. Den
hade farit åt samma håll, där de själva skulle fram. Nu måste de ta en
dryg omväg för att inte sammanträffa med tjuvarna, om de möjligen lagt
i land på någon holme eller vände tillbaka igen. Det blev därför nästan
mörkt, innan de nalkades hemtrakterna, men de hade lyckligt kommit undan
den främmande båten.
De voro redan genom sundet och hade hunnit förbi Ekskär, då de fingo se
ett fartyg för ankar under Långgarnslandet. Det var den ålänska galeasen.
Anders kände igen den på riggen och upphörde genast att ro.
»Hur ska’ vi nu bära oss åt? Det kan hända, att någon ä’ i land efter
vatten och får se oss med säcken.»
Inge föreslog, att de skulle ro in i Prästmaren och anförtro sig åt
pastorn, som var så god vän med länsmannen. Det var inte många, som hade
sina vägar där förbi, och det var alltid tryggare än att ro till byn.
De gjorde så och kommo fram med sin börda utan att möta någon.
Pastorn var ensam hemma. Så snart han fått veta, vad det var fråga om,
stängde han dörren och började undersöka säcken.
»Jo, det här var ett fynd. Kunde jag nu bara i hast få ett bud efter
Videstam.»
Han öppnade locket på en silverkanna, som var mycket tung, och fann, att
den var mer än till hälften fylld av guldsaker, armband och ringar och
annat.
»Di talade om en stor stöld förra veckan hos Lunda baron. Man ska’ få se,
att det ä’ därifrån.»
Det körde någon på stora kyrkvägen. Anders såg ut genom fönstret.
»Det ä’ bestämt Norruddarn, som far förbi med en tomskrinda.»
Pastorn sprang ut och ropade. Ja, det var Norruddarn. Han körde in på
prästgårdsvägen och band hästarna vid gärdesgården.
»Har du tid att vänta, medan jag skriver ett brev? Och om du se’n kunde
skicka någon, som ror över till länsman i natt, så vore det galant.»
»Om vi skulle prova di nya lyktorna?» föreslog Norruddarn.
»Hur ska’ det gå till?»
Jo, han skulle först hissa en lanterna som signal. Det kunde hända, att
de inte märkte det vid kvarn, för det var inte den vanliga tiden för
signaleringen. Det var bara tre gånger om dagen och på bestämda timmar,
som de skulle hålla utkik. Men man kunde i alla fall försöka. Och om de
hissade svar, att de varsnat tecknet, så skulle han nog ordna så, att
länsman fick budet, om det bara inte blev för många ord.
»Nej, bevars, bara ett par stycken.»
Och han skrev på en papperslapp:
_Länsman Videstam. Kom hit._
_Gustav._
Ja, det skulle nog gå. Varom icke, så skulle drängpojken få ro över.
Eller också han själv för den delen.
Gossarna hade under tiden räknat ut, att de lika gärna kunde låta
båten ligga kvar i Prästmaren till dagen därpå och fara hem till byn
med Norruddarn. De sprungo ned efter matsäcken och drogo upp båten
ordentligt. Pastorn förmanade dem, att de inte skulle låta någon veta om
fyndet av säcken, inte ens Maja.
»Jag kommer själv över i morgon och talar med Olle och Maja om saken»,
tillade han.
Norruddarn hade emellertid strukit tillbaka med skjutsen ut på stora
vägen. Gossarna klevo upp i skrindan, och det bar av i flygande fläng.
Vid Valsjökvarn hade mjölnaren varit ute på kvällen och satt nät.
Han stod ännu kvar på bryggan, när signalen lyste på Norrudden, och
svarade genast. En halv timme därefter var budet hos länsmannen, som
ofördröjligen gav sig i väg.
Kort efter midnatt knackade någon försiktigt på hos pastorn och blev
skyndsamt insläppt. Och ännu ett par timmar efteråt brann det ljus bakom
de noggrant fördragna gardinerna i pastorsbyggningen.


[Illustration]


7. Förhör och spaningar. -- Ett svårt slag.

Maja hade varit ängslig över att Inge och Anders dröjde så länge, men
Olle mente, att pojkar skulle vänja sig i tid att vara ute och reda
sig på egen hand. När de äntligen kommo, förvånade hon sig över deras
tystlåtenhet. Visserligen talade de om, att de varit ända bort till
Äggskären och lite längre, och hem hade de fått ro, för vinden hade tagit
slut. Men den gamla pratsamheten var borta. »Vänta, det blir väl bättre i
morgon», tänkte hon. »Di ä’ väl sömniga och trötta.»
Men även då visade de sig underliga och sutto helst och viskade med
varandra. Och så skulle de sta’ och hämta båten, som låg kvar i
Prästmaren.
»Vad hade ni där att göra? Varför rodde ni inte hem med ens? Välsignade
ungar, det ä’ någonting ni gömmer för mej», bröt hon ut till sist. »Om
det ä’ något skälmstycke igen, så ska’ jag lära er, jag!»
Men Inge försäkrade, att det inte var något sådant. Pastorn skulle snart
komma över och säga, hur det var.
»Nå, har ni pastorn med er, så kan jag vara lugn», förklarade Maja och
var inte nyfiken längre.
I prästgården gick länsmannen otålig av och an.
»Jag måste höra beskrivningen på bovarna ur pojkarnas egen mun och noga
ta reda på, var de hittade säcken. Så’na ärkenöt att söla. Här går jag
och kan ingenting göra, förrän di kommer.»
Emellertid var han belåten med att han fått sin åsikt om tjuvarnas
tillhåll så tydligt bekräftad.
»Vi vet så litet om den här delen av skärgården.» Han satte sig ned och
tittade på ett större sjökort. »Det finns så otroligt många hål och
gömslen härute. Di kunde bygga ett helt magasin för tjyvgods på någon
holme, utan att vi hade en aning om’et.»
Det kom i detsamma en skjuts, som vek av in på prästgatan.
»Nu ä’ di äntligen här. Di kommer åkande som storfolk.»
Men det var i stället kapten Melby, som kvällen förut varsnat signalen
och anade, att något viktigt inträffat. Han fick genast veta, vad det var
fråga om, och pastorn tog fram de stulna dyrbarheterna. Det friherrliga
vapnet på några av föremålen visade, att de tillhörde den gamle baronen
på Lund, där en djärv stöld helt nyligen ägt rum. Länsmannen hade med sig
en förteckning på det stulna. Alltsammans fanns och dessutom åtskilligt
mera, som man ännu icke saknat, när listan uppgjordes. Eller måhända var
det byte från annat håll.
Den gamle kaptenen var uppspelt över all måtta. Han hade ett behov av att
vara verksam, och nu hade han fått något att syssla med, som riktigt var
efter hans sinne. Han ville uppbåda sitt folk och genomsöka hela Dägerö
skärgård intill minsta knuv och kobbe, och själv skulle han patrullera
i utkanterna med sin speljakt. Länsmannen invände, att man på det viset
endast skulle ge tjuvarna en varning att hålla sig undan för en tid, och
lyckades förmå honom att tills vidare avstå därifrån.
Och när gossarna omsider kommo för att hämta sin båt, var det gubben, som
började förhöret. Han var så het och ivrig och förbryllade dem så, att
Anders till sist påstod, att det var fyra man i den främmande båten, och
att de bara hade två åror. Och Inge gissade, att de båda karlarna voro
länsman och pastorn, och blev rent olycklig, när han märkte, vad han sagt.
Länsmannen ställde dock tillrätta igen och fick småningom ur gossarna,
vad de visste. Klippan, där de suttit och metat, återfanns på kortet,
och med ett rött kors utmärktes noga den plats, där de funnit säcken.
Därefter fingo de ge sig av efter en sträng tillsägelse att hålla tyst
med saken, så skulle de få en halv fjärding äpplen, när de hunnit mogna,
lovade kaptenen.
Nu blev det tal om vad som närmast borde företagas. Länsmannen var
misslynt över att han inte fått göra en undersökning på galeasen, som
seglat tidigt på morgonen. Men kapten Melby, som noga höll räkning på
de sjöfarande, hade signalerat till Norrudden och hört sig för, innan
han for hemifrån. Galeasen hade kommit norrifrån, visste de, just som
det började stillna. Den hade knappt haft vind tillräckligt för att
komma till ankars. Och efter gossarnas uppgifter måste karlarna i den
främmande båten vid den tiden varit minst en timme på platsen. Det var