Samlade Skrifter #28. Hemsöborna och Skärkarlsliv - 16

-- Ja, om det var det eller något annat, men aldrig fick man ett svar,
som passade till frågan.
-- Då slår det in då! höjde doktorn rösten, sprang upp från stolen och
satte sig igen. Därpå fortfor han viskande: det var hon som var
brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på skäret; vad tror ni
om saken?
-- Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för liv därute i ensamheten, det
är inte gott och säga, och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går
aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker... ja, ja! Man har ju
sett mänskor i sjönöd äta opp varann, och man har hört om brott, som man
inte kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och omständigheter gjort
det mesta. Därute på kobbarna i alla fall, där händer mycket saker, som
man aldrig får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var just vad
jag ville veta, men inte fick. Men riktigt var det inte! Det vill jag
svära på!
-- Men varför säger då mannen ingenting? frågade doktorn. Kan ni förklara
mig det!
-- Förklara kan jag inte, men det är så sed, folktro, vidskepelse, vad ni
vill, att mannen aldrig talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne,
när de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.
-- Det vill således säga, att denna man till en viss grad faller offer
för sin vidskepelse.
-- Det skulle kunna sägas! Men utrota den om ni kan.
* * * * *
Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för överlagt mord på sin hustru till
livstidsfängelse. Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade envist
söka ändring.
Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet och få vittnen hörda, men Ek
vägrade alldeles bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och
nosade i hans affärer.


Vidskepelse.

Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa tider, oaktat öbons
begivenhet på att vara partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri,
inga oäkta barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv, avund och
andra små mänskliga svagheter, som icke kunde utebliva, avbröto blott
dygdernas enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i form av
en ung båtsman, och friden var slut. Det var en lång räkel, med ett
ohängt utseende, skänklar och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne,
som anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad. Det var också en
hund att gå på sin levnadsbana, åtminstone när han var i land, men det
fanns de som påstodo, att han inte var så styv, när han var till sjös.
Han hade en otäck vana att ta för sig, vad som honom lystade, utan att
fråga om lov, och sin vilja satte han till allenagällande lag vart han
kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de hade sett på orten. Han
gick in i stugan och slog sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond,
tog flickorna för pojkarna och drog sig inte för att ligga kvar, bara han
fann det bäddat och dukat.
Och eget var att se hur allt böjde sig för honom. Icke därför att han var
starkare än de andra tillsammans, för han var endast en pojke på
tjugotvå år, utan därför att han var så oförskämd.
Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och det stod nere i Carlssons
äng. En vildapel var det, som någon en gång roat sig med att ympa. I år
hade den emot sin vana satt en massa frukter, röda kantäpplen, som
Carlsson skulle gömma till jul och nyår och vilka utgjorde föremål för
öbornas beundran och stilla avund.
En söndagsmorgon i slutet av augusti fann Carlsson trädet berövat alla
sina äpplen; vartenda ett var weg och man såg kvistar och fruktsporrar
avbrutna och sållade på marken.
-- Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna meningen. Men säkert på
Kalles inrådan.
Vad kunde man göra åt den saken?
-- Ta och klå honom! rådde bond.
-- Klå? Nej fan!
Och Kalle han gick där och slog hela söndan för flickorna, och såg fräck
ut. En gliring fick han då och då, men det besvärade honom inte, utan han
slog sig ner och åt och drack som om ingenting hade hänt av natur att
kunna störa friden.
-- Varför klådde de honom inte? frågade en herre, som bodde på sommarnöje
och i vars öllår Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen. Det
var därför att han var en kronans karl, och kronan var någonting
oförklarligt heligt. Kronan på tullflaggen, denna runda metallmössa,
symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i
mössan, var mandarintecknet och skyddade mot stryk, som stål mot onda
andar. Folk gick in till kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades
in till kronan som till en stor herre den man ej kunde snyta utan att bli
en fördärvad människa, och kunglig majestät och kronan var en del av det
högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som ingen sett men alla
visste att de funnos.
Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän han stulit äpplena.
Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt vildare och djärvare. Han bröt
inte lås, men han gick igenom takstolar, han stal inte pengar, för det
var farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, förmåner.
Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, då han om kvällen kom på
besök, så darrade mänskor och djur, och när han trädde upp på gården,
hälsades han som allas naturlige härskare om ock med avgjord ovilja, som
han icke låtsades se. Kvällen förut hade han stulit en skinka, och
gubbarne hade rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom i tjänsten
ville ingen, för det var både skamligt och tidsödande och, vad värre var,
farligt.
-- Kom inte åt honom, för då sätter han eld på logen! sade den äldsta.
-- Då skall han väl in åtminstone! tröstade en annan.
-- Vad äro vi hjälpta med det om han kommer in, logen bygger sig inte opp
igen för det.
Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som vanligt.
Och så blev det dans på logen! Och så söps det, och så slogs det, så att
på morgonen låg dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor av
kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och med gått alldeles naken,
bokstavligen utan en tråd på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade
till egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den kullslagne och
övermannade. Efter kalabaliken hade en razzia ägt rum i alla gårdens
visthus, och slutligen hade banditen gått in i lagår'n och tagit äggen
från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och druckit ur äggen som
en korp, så att man såg skalen ligga i en hög på berghällen.
Men nu var det något särskilt med äggen; och att treva ägg från andras
höns ansågs som ett nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den
ägodelen låg oskyddad som åkern och överlämnades med förtroende åt
allmänna hederskänslan.
Därför och kanske även därför att hustrun räknade äggen som sitt förvärv
och de gingo som reda pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda
på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde ut karlarne för att
de voro så fega att låta sig hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne
sutto verkligen på bänkarne i stugan och skämdes, fullkomligt rådlösa och
maktlösa, under den skur, som hällde över dem från kvinnans fräsande
läppar.
-- Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge honom, när han kommer.
Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och grön i ögonen.
-- Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade madamen sitt förhör och
ställde sig bredbent framför banditen.
-- Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade nidingen.
Och i det samma small en örfil, som när man slår en uppblåst kryddbopåse
mellan händerna, ett skott rent av, för den straffande handen hade fällt
sig in över örats kavitet, så att man ville vänta sig se hjärnkalotten
lyftas och ögonen krypa ut.
Kalle förde sin högra hand först till örat som om han känt efter om huvet
satt kvar, därpå, och med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den
lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men armen stannade
tvekande i gesten och i nästa ögonblick flögo alla männen upp från bänken
och uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.
-- Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles vit, mera av fruktan än
fasa för ett helgerån.
-- Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig! bröt madamen lös, troende
att hon varit den starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon
om den övermannade, medan karlarne höllo honom i svångremmen.
Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln opp, och efter ett sista
hagel av orrar om öronen och med en stövel i ändan kom han ut genom
dörren.
Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad från sin drake.
Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna, som var honom
underlägsen, men han ville icke tillskriva henne annan överlägsenhet i
bataljen än den att han inte fick slå igen.
-- Annars skulle hon fått se på! menade han. Och varför han inte fick,
det visste inte fan!
Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara med ett öga, för de väntade
få se halmstacken brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården om
aftonen, när hon skulle treva ägg.


Höjer tar gården själv.

Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta och efter modrens död tog
vid gården. Han hade nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda
dagar, som han tyckte, men nu när han fått tömmarne och hade gubben på
ett litet undantag, skulle han leva Herrans glada dagar.
Så började han vårarbetet och satte drängarne till sysslor, men själv
skulle han moja sig på ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på
väg norrut.
Och när han kom hem, så var det ingenting uträttat, jorden hade varit för
sur, oxarne för illa vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist,
styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som han hade den
tillsammans med Höjer. Det var själva olyckan att de skulle ha något
tillsammans, och än värre, när de skulle göra något tillsammans, för då
blev det rakt ogjort.
Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde svara så behändigt på
allting, så det var inte värt att söka sticka dem.
-- Stanna hemma, du, så blir det något gjort, sa gubben. Själv är liksta
dräng.
Ja, men se det var just att slippa vara dräng som lockat Höjer mest, och
nu fick han känna på att vara både dräng och herre på en gång. Tänka ut
för alla och ta i för alla. Och när styvfadren satte sig på tvärn, så
blev det rent illa. Skulle Höjer ha oxarne om dan, så skulle gubben också
ha dem, och som han var först oppe om morgnarne, så tog han kräken bara,
och då gick hela Höjers arbetsplan åt skogen. Och så gick gubben och
satte opp folket, och tubbade dem, så att Höjer inte hade några händer
med dem.
På sommarn tog det till, när studenterna kommo och hyrde sig in. Då
skulle pigorna sitta och hänga på verandan och dricka punsch halva
natten, och haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när de sen
skulle opp och mjölka om morgon, så sov de; och när de stodo vid spiseln,
så nicka de till, och allt som skulle göras blev illa gjort.
Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem slinka med herrarna, utan de
skulle sova om nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt av
herrarne, som voro mycket frisinnade om somrarne): att dagen var
husbonds, men natten var deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen
gått ner.
-- Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett villkor: att ni gör ert
arbete för mat och lön om dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika
bra om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni inte gör rätt för
er, så må ni gå er väg!
Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo de sig ha rätt att svira om
nätterna, helst det var ytterst svårt att kontrollera deras arbete om
dagen.
Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga ordalag de lärda herrarne
det orätta i att förstöra folkets arbetskraft.
-- Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte herrarne.
-- Men de ta den kraft jag äger fordra, efter som jag föder dem, svarte
Höjer; och jag är inte betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott;
och det var inte lönt för mig att komma sta och ge dem sämre kost för
sämre arbete, för då klaga de, och ge mig dåligt rykte.
Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle vara »människa» mot sina
tjänare också!
Så kom drängarne och skulle ha danser om kvällarne, för att locka pigorna
till sin kant. Och då tog de och bar ut tröskverket för att få logen
utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet, så kuggarne svällde
och axlarne rostade, då blev Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen.
Det var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen blev pojkarne
alldeles vilda. Och vad de kunde finna ut bara, för att komma ifrån
arbeta!
En dag körde de sönder välten i fyrsprång över ett dike. De visste nog
att sme'n bodde en halv mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit
och komma hem igen, och när de ville ha en fridag på sjön, så styrde de
om att någonting gick sönder. Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var
inte gott att komma på dem, heller.
Skulle det dras not, så var det bara att knipa fram med brännvinet,
annars gick fisken ut ur kilen. Och se, inte rådde drängarna för att inte
fisken gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite brännvin av dem,
så kom det alltid någon fisk.
Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade han mer ta sig en
fridag på skytte, utan måste ligga i jämnt och samt. Och när han såg
gubben komma hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.
-- Jojo, känn på du, sa styvfadren.
-- Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det så bra som den som tjänar!
mente Höjer.
-- Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte bättre!
Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben strax efter. Då blev det en
ny visa med kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades i
luven på varann. Men styvfadren, som var den slugaste, gick alltid ifrån
saken med vinning.
Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så lät gubben henne först ropa
ihop alla korna till fållan, och på det vann hans piga en halv timma.
Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt, och det var småaktigt av
Höjer att se på sådant.
Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han tyckte att pigorna kunde
skifta med görat, så lät han saken gå sin gång.
Men hatet började gro mot gubben, och fastän denne nog var en spjuver,
förstås, så var han inte skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av
allt som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig, där något var
att vinna, att skudda av sig, när det ålåg honom något.
Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han såg att han hade det
sämre nu än förr, och till den fjortonde mars hade han i all tysthet
tagit sig en arrendator.
Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn var en rivande karl, som
gick utanpå styvfadren flera gånger om.
Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan de två gårdsbrukarne, så
att ön slutligen fick namnet lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra
dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt, men det brydde
bond sig inte om. Nu gjorde han inte mer än han ville och lät de andra
kivas. Och det kunde de!
Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick driva alla korna i
fållan, så sa han ifrån att det skulle skiftas. När det inte hjälpte, så
befallde han sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på kobbarne,
vart som helst.
Och se det halp!
Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev det advokatyrer i
oändlighet. Men arrendatorn visste bot: stänger inte ni, så öppnar jag!
Och så öppna han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar som
hängde på gisten.
Och så blev det stängt!
Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte lägga bro, fastän det bara
var några syllar. Gott, då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog
bort, när han begagnat den.
Det fanns bara en brunn på gårn, och vid den lade sig gubbens kvinnfolk
att tvätta!
Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro ultramarinblåa i
ansiktet, medan arrendatorn stod i slöjdbon och snickrade en brunnslucka,
som han täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var den saken
till ända.
Men sen gick gubbens kvinnor och stack arrendatorns bästa ko i juvret så
hon sinade.
Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens höns, så räven tog sex
stycken på en natt.
Det var ett krig på liv och egendom och Höjer spelade den icke vackra
rollen av angivare och spion. I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn,
gick han denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde tjäna i såväl
anfall som försvar mot den gemensamma fienden.
Och nu på hösten hade han uttänkt en huvudaktion, som skulle ge
styvfadren knäcken. Gubben hade nämligen ytterst liten slåmark och måste
alltid ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för att få sina
två kor med livet igenom vintern. Nu var icke sjöfodret undantaget i
arrendekontraktet, utan var allmänning, så att var och en tog vad han
ville; dock hade man en tyst överenskommelse att sjöslåttern företogs på
en utsatt dag; men som denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer
sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben skulle bort på en
auktion.
-- Ta för dig du, annars tar den andra alltsammans, undervisade Höjer
arrendatorn, som inte riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så
tar han först!
Det var ett skäl! Och samma morgon som gubben rest bort, satte
arrendatorn alla män och kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt
kring stränderna och rakade av vartenda strå som kunde åtkommas, så att
den som ville ha något med, måste ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå
bara vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.
När gubben kom hem i sin båt och såg viken ligga som en slagen äng, blev
han alldeles galen, och som han kände igen upphovsmannens finger, kastade
han sitt hat på honom. Han blev desto ondare, som det var hans egen idé,
att en natt göra arrendatorn samma spratt. Och hans enkla hämndeplan blev
nu att nedlägga striden med denne, spränga förbundet och få anfallet
gemensamt mot Höjer.
Till den ändan började han peka på små skrymslor i kontraktet, som Höjer
hade hållit öppna åt sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle
nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej arrendatorn redan förut
tyckt sig märka att små fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha
haft, men nu när någon pekade på det, så stack det i ögonen. Olyckan
ville också, att Höjer om dagen varit ute och satt flundernät på
arrendatorns bästa grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast
begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, husbehovsfiske vore
gårdsägaren ej förment i vilka vatten han ville. Nu kommer arrendatorn
och finner grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så att all
sättning blev honom omöjlig, då grynnornas antal och givbarhet voro
begränsade.
Det var eld på kruttråden, och hemkommen började det puttra och fräsa.
-- Hör du, Höjer, du; du går och sätter före mig så jag inte kan fiska.
-- Nå, det får jag väl, svarte Höjer.
-- Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej dän du bara!
-- Det vet jag visst det, när det inte står i kontraktet hur många nät
det skall vara.
-- Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att du har släppt tre kor på
skogen, när du bara har lov till att släppa en.
-- Nå, vad skulle det göra då, när skogen är så stor.
-- Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! Vi ska komma ihåg det!
Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när arrendatorn kom fram, och
med en till utseendet oskyldig min frågade:
-- Hör du, Höjer, du!
-- Jo! Här är jag!
-- Jag behövde några spadskaft, och dem får jag väl ta på skogen?
-- Jo, det går an, bara en tar vackert, så!
Arrendatorn fick båda drängarne med sig och fällde hela öns lilla
aspbestånd, varpå han lät dem såga och grovhugga spirorna. Höjer hörde
nog att det braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte tid att gå
och se efter vad som stod på. Det fick han dock klart för sig, när folket
kom hem med lass efter lass med aspstockar.
-- Ja, men du är vådlig i alla fall, som har tagit dän alla asparne, som
jag skulle ha till lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många
spadskaft ska det bli av det där, måtro?
-- Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! svarade arrendatorn.
-- Ja, men jag bad dig hugga vackert!
-- Nå, är det inte vackert då! Och för resten sa du inte hur många det
skulle vara.
Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång, och styvfadren spelade nu
djävulens roll, som gick och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer
och båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten, lärde honom att
pressa musten ur sina kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så
att Höjer fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.
Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han förmått Höjer att gå med på
en part av kostnaderna. En rothuggare tillkallades, som svedde och högg
och det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu bestämde kontraktet,
att gårdsägaren skulle hålla fall för åkrarna, och Höjer befann sig en
dag invecklad i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta pengar.
-- Det får du igen på odlingen, narrade honom styvfadren.
Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han, och efter allt krångel han
haft, började han packa in för att draga dädan. Och därför satte han till
alla krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter Höjer som en
igel, studerade kontraktet om nätterna och klämde sedan till allt vad han
kunde.
Höjer blev snart ledsen och tog plats som båtbyggare på en grannö för att
vara ifrån alltsammans. Men då blev det sju gånger värre; och var gång
han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg att förkunna.
Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för sig; odlingarne hade
kostat så mycket, fisket var dåligt, och i stället för att be om anstånd,
hotade han Höjer med process för att han narrat honom in på villkor som
han inte kunde gå ut med. Men processa var det sista man ville göra, för
det var bara ting två gånger om året, och om man också vann, så fick man
ingenting, där ingenting var att ta. Och mäta ut var inte heller lönt,
där intet var att mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier
och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet var icke så stiliserat,
och under alla förhållanden var det lugnare att ha gäldenären under sina
ögon än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se honom mer.
Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick inte på honom, men på
Höjer gick det hårt, ty han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom,
och hade tillochmed gjort dagsverken gratis.
-- Det här är då alldeles rasande, menade Höjer, när nöden tvang honom
att beklaga sig för styvfadren. Och aldrig har jag haft en glad dag sedan
jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga bekymmer, men sen jag
fick mitt eget, får jag gå dräng utan lön och se på hur andra äter mitt
bröd opp.
-- Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du, svarade gubben, och den
gång du ville snyta din arrendator, så lade du grunden till allt som hänt
dig sen!
Detta var delvis saken, ty Höjer var född till att tjäna, men den som
först brutit rätt och billighet, det var styvfadren, och därför tvang han
de andra att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och det ville de
inte.
Ont blev värre! För att knipa ut arrendesumman lade Höjer på sin
arrendator nya onera, som denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte
man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han sålde veden, som
höggs vid röjningen, och vad värre var, sög den nya jorden läns, då han
inte kunde gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru man väl visste,
att boskapen knappt var tillräcklig för att hålla i stånd den jord som
fanns. Men arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som bara
bestodo i att hugga och hacka, och så ta en havreskörd mellan stubbarne,
som snart grönskade upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen i
sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat. Allt detta måste Höjer
åse utan att kunna röra ett finger. När det stod upp ett stormgräl,
svarade alltid arrendatorn:
-- Det står så i kontraktet.
-- Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.
-- Ja men det står så, liksom det inte stod så att du skulle sätta
trettio nät, när meningen var att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig
själv.
Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga hypotekslån för att muta
bort arrendatorn och rädda sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i
grannskapet på besparingarne.
Och Höjer måste återigen ta gården och börja kampen mot tjänstefolket,
som nu var värre än någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund,
men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, som ville betala med
inteckningar, naturligtvis löpande utan ränta. Att ta arrendator igen
aktade han sig för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig ätas
levande av tjänstefolket.
-- Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som blivit anmodad avge
utlåtande, den som inte är skapt till herre, den blir aldrig herre.
-- Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt med sina tjänare, då?
-- Ser du, det är deras hemlighet det! De äro väl så skapta, ser du!
Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var en tröst att veta sig
dömd till en undergång, som han ser dagligen och stundligen försiggå för
sina ögon, utan att kunna hindra den!


Sjönödslöftet.

Vestman på Nedergårdsön hade gått med en skonare på Norge och kommit ända
upp åt Lofoten. Där hade han träffat valfångare och förnummit ett och
annat om fångstmännens sätt att ta valar med harpun. När han så kom hem
till sin ö, rann den tanken på honom, att han skulle tillämpa de
inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken befann sig i stadigt
avtagande på grund av bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda
djuren.
Till den ändan gick han tillväga på följande mindre välbetänkta sätt, med
en utgång, som varken han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket
gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan lever i skärgården.
En afton på eftervåren tog Vestman en flatbottnad eka och en pojke med
sig ut till yttre skären, där skälarne brukade gå upp och solbada sig.
Till den märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört en uttergadd,
vilken eljes hade till ändamål att tjäna vid uttagning av uttrar ur
bergsskrevor, och nämnde tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i
fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna nalkas de skygga djuren
för att få håll på dem med den tillfälliga harpunen, det visste varken
han eller någon annan, men är olyckan framme, menade hans vänner, så kan
man sätta nät i vattentunnan. Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så,
att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med
ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde
göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid
stranden.
Nu hade han fått pojken i land just före solnedgången, och själv tog han
till att ro med ett par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte
bullra, och med en vit skjorta över kläderna för att inte synas. Och i
skygd av kobbranglet och packisen råkade han ro opp sig under vallen, där
en bräsch visade var djuren gått upp och där de sannolikt måste ge sig
ut, då ingen vak fanns.
Vestman satt där väl gömd och höll gadden i högsta hugg lyftad, så länge
att han frös om fingerna och började grunda efter, om inte det gamla
sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro där, det var inte tu tal
om det, och han hade hört dem ge skall, men att de skulle just välja den
här vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den stora frågan.
Knall! hördes det i land bakom tallarna, och så pep det i luften och sa
skvatt ut i sjön, och därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett
traskande på isen, som när nakna mänskor springa på ett kammargolv.
Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum hela tillställningen i
själva verket varit, stack ett lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig