Samlade Skrifter #28. Hemsöborna och Skärkarlsliv - 06

Rundqvist hjälpte honom till en avledare med förklaringen, att det var
ett vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta och gifta sig.
Olyckligtvis kom Gusten strax in och uttryckte genast sin förvåning över
att lumpsamlaren kommit så här tidigt på hösten, för han bruka' inte visa
sig förrän på nyåret; och samtidigt passade Norman på att upplysa det
ingen lumpsamlare varit här, utan att det var Carlssons minnen efter
Ida, som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts med, efter som det
var slut nu mellan dem.
Därpå föllo vassa ord, med den påföljd att Gusten reste opp till
prästgården och lyckades få sex månars jäv på Carlssons bröllop, efter
som denne icke hade klara betyg. Detta var ett streck i räkningen, som
Carlsson dock sökte skrapa ut så gott han kunde genom att tillskansa sig
små vederlag. Först hade han tagit sin nya ställning högtidligt, men när
detta slog illa ut, beslöt han sig för att inför gårdsfolket åtminstone
ta den mera skämtsamt, vilket också lyckades bra utom med Gusten, som
underhöll en ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till
försoning.
Så gick vintern sin tysta gång med skogshygge, notbygge och isfiske med
mellanstick av kortspel och kaffehalvor, ett och annat julkalas och
alfågelskytte. Och så blev det vår igen; ejdersträckten lockade ut till
sjös, men Carlsson satte till alla krafter vid vårbruket för att kunna
påräkna en stark skörd, väl behövlig till att fylla bristen, som
bröllopet skulle medföra, helst det var meningen att man skulle hålla ett
dundrande sådant, så att det skulle minnas i åratal.
Med flyttfåglarne kommo också sommargästerna, och professorn nickade god
mening som i fjor och tyckte att allt var »skön» som förut, isynnerhet
att det skulle hållas bröllop. Lyckligtvis var Ida inte med. Hon hade
gått ur tjänsten i april och skulle visst gifta sig snart. Hennes
efterträderska var icke vidare intagande, och Carlsson hade alldeles för
många järn i elden för att vilja inlåta sig, i synnerhet som han hade
spel på hand och icke var hågad förlora.
Lysningen togs ut midsommardagen och bröllopet skulle stå mellan höanden
och skörden, då det alltid var en liten stiltje i göromålen, både på land
och på sjön.
Efter lysningens uttagande märktes en obehaglig sinnesförändring hos
Carlsson, som madam Flod var den första att erfara. De hade visserligen
efter landsens sed levat som gift folk alltsedan trolovningen, och
fästmannen, som hade jävet svävande över sig, visste alltid rätta sitt
uppförande efter de tvingande förhållandena, men när faran var över,
stack han näsan i vädret och visade klorna. Detta gjorde dock icke någon
annan verkan på madam Flod, som också kände sig säker i tygena, än att
hon visade tänderna så många hon hade kvar, och på tredje lysningsdagen
bar det ihop.
Hela öns befolkning utom Lotten hade rest till kyrkan för att gå till
skrift. Som vanligt hade man tagit minsta möjliga båt för att, ifall man
måste ro, mödan skulle bli så liten som möjligt, och det var trångt i
båten, helst man medfört matsäck och ett halvpund badfisk åt pastorn,
några skålpund ljus åt klockarn samt alla möjliga plagg att byta med,
utom segel och åror, öskar och ämbar, pallar och fotspark.
Enligt sedvana hade man ätit en bättre frukost och bjudit varandra ur
ömsesidiga krus och halvbuteljer på morgonen. Hett var det också på sjön
och ingen ville ro, varför ett litet gräl uppstått mellan karlarne, av
vilka ingen hade lust komma svett fram till kyrkan. Kvinnorna hade trätt
emellan, och när man kom upp i kyrkviken och hörde klockorna, som man
inte hört på år och dag, bilades tvisten. Men det var bara förstgången,
som ringde, och man hade god tid på sig. Madam Flod gick därför upp till
prästgården med badfisken. Pastorn satt och rakade sig ännu och var vid
vresigt lynne.
-- Rart främmande i kyrkan i dag, när man får se Hemsöborna, hälsade han
och lade rakskrapet på pekfingret.
Carlsson, som burit fisken, fick emellertid gå ut i köket och ha sig en
sup.
Därpå gick man till klockarn med ljusen, och där ficks också en sup.
Slutligen träffades alla på kyrkbacken, tittade på storböndernas hästar,
läste på gravvårdarna och hälsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort
besök vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och så pinglade det
och ramlade på i klockstapeln och församlingen kröp in. Men Hemsöborna
hade ingen bänk, sedan gamla kyrkan brann, och därför måste de stå på
gången. Hett var det vådligt, och främmande kände de sig i det stora
rummet, så att de svettades av bara förlägenhet och sågo ut som en rad
korrektionister, som skulle stå på palln. Klockan blev elva, innan man
kom till predikstolpsalmen, och Hemsöarne hade redan saxat om benen och
bytt fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande hett, så det
pärlade om pannorna, men de stodo som i en tång och kunde inte röra sig
åt en skuggig fläck. Då kommer kyrkvaktarn och sätter opp psalmen nr 158.
Orgeln piper ett preludium och klockarn tar opp första versen. Den
avsjöngs med liv och lust, efter som man väntade få predikan strax på.
Men se så kommer vers två och vers tre.
-- Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska ta igenom alla arton?
viskade Rundqvist till Norman.
Men det var rena allvaret. Och i sakristidörrn syntes pastor Nordströms
vredgade ansikte, som blickade ut trotsigt och utmanande på församlingen,
som han beslutat ge en duvning, efter som han en gång hade dem i
händerna.
Och alla arton verserna sjöngos, så klockan blev halv tolv, innan prästen
kom opp i predikstoln. Men då voro de också mjuka, så mjuka, att de föllo
ner på sina ansikten och sovo in. Långvarig blev dock inte sömnen, för
ett tu tre skrek pastorn till, så att de slumrande ryckte till, kastade
upp huvena och stirrade fånigt på grannen, som om de frågat om elden var
lös.
Carlsson och gumman hade trängt sig så långt fram, att all reträtt till
dörrn utan skandal var omöjlig. Gumman bara grät av trötthet och för
trånga kängor, som klämde till alltefter som värmen steg. Ibland vände
hon sig och kastade en bedjande blick på fästmannen, som om hon bönfallit
honom om att bli buren ner i sjön, men han var så inne i gudstjänsten,
där han stod i Flodens vida rosslädersstövlar, att han endast straffade
den otåliga med hätska blickar. Men de andra hade däremot sackat
akteröver och kommit under orgelläktarn, där det var svalt och man hade
lite skugga. Där upptäckte Gusten också brandsprutan, på vilken han slog
sig ner och tog Clara i knä.
Rundqvist höll sig i en pelare och Norman sto bredvid, när predikan
började. Det var ord och inga visor, och den räckte i sex kvart. Texten
handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund ingen av
manfolket tog åt sig, så sov man över lag, sov sittande, hängande,
stående.
När en halv timme gått, knuffade Norman på Rundqvist, som stod framlutad
med handen för pannan, som om han mått illa, och med tummen pekade han åt
Clara och Gusten på brandsprutan. Rundqvist vände sig varligt åt sidan,
spärrade upp ögonen, som om han fått se den onde själv, skakade på huvet
och log, som om han förstått. Clara satt nämligen med tungan ute och
ögonen igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar, men Gusten
stirrade oavvänt på pastor Nordström, som om han ätit opp vartenda ord
och ansträngde sig att höra timglaset rinna.
-- Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist, skred baklänges ut sakta och
varligt, trevande försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot
tegelstenarna. Men Norman hade redan läst sig till Rundqvists tanke och
kvick som en ål hade han slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart
följde, varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till båten.
Därute drog en sval sjövind, och de i hast intagna förfriskningarna satte
snart krafterna i stånd igen. Tyst och stilla som de kommit vände de åter
in i kyrkan och sågo Clara avsomnad i den sovande Gustens armar, vilka
höllo henne om livet, men så högt upp, att Rundqvist fann för gott flytta
ner dem litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt rov, som om
någon velat ta flickan ifrån honom.
En halv timme till varade predikan, och så dröjde det en halv timme med
psalmsång, innan kommunionen började. Nådemedlen mottogos under stark
sinnesrörelse, och Rundqvist grät, men madam Flod, som efter slutad
ceremoni vid altaret ville tränga sig in i en bänk, höll på att komma i
gräl, och blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista halvtimmen
utanför kyrkvärdens bänk stående på klackarne, som om tegelstenarne bränt
henne under sulorna; och när prästen läste opp lysningen, blev hon
alldeles vild för att folket såg på henne.
Äntligen var alltsammans slut och man rusade ner i båtarna. Madam Flod
gav sig inte till tåls, utan drog av kängorna, sedan hon mottagit
lyckönskningarne på kyrkogården och bar dem ner till båten, varefter hon
stack fötterna i sjön och grälade på Carlsson. Därpå kastade man sig över
matsäcken, men när det upptäcktes, att pannkakorna voro slut, slogs det
larm. Rundqvist ansåg sannolikt, att de voro glömda, och Norman föreslog,
att någon ätit upp dem på ditvägen, härvid kastande en ful misstanke på
Carlsson.
Så kom man i båt, men då erinrade Carlsson att han hade en tjärtunna oppe
i kyrkboden att hämta. Men då blev det storm. Kvinnfolken skreko, att de
inte ville ha någon tjära i båten, inte för aldrig det, efter som de hade
nya klädningarne på, men Carlsson hämtade tjärtunnan och stuvade den. Då
blev det ett liv om vem som skulle sitta nära det farliga kärlet.
-- Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod.
-- Dra opp kjolarne och sitt på ändan, svarade Carlsson, som kände sig
betydligt mera hemmastadd, sedan det var utlyst.
-- Vad säger han för slag? väste gumman.
-- Ja, det sa jag! sitt i båt och låt oss komma av!
-- Vem är det som kommenderar på sjön, om jag må fråga? inföll nu Gusten,
som tyckte att man gick hans ära för när.
Och så satte han sig till rors, lät hissa på och tog skotet till sig.
Båten var djupt lastad, vinden var ytterst svag, solen brände hett och
sinnena voro i jäsning. Ekan gick fram »som en lus på en tjärad näver»,
och det hjälpte inte att manfolket tog segelsupen. Tålamodet förgick
därför snart och tystnaden, som rått en stund, avbröts av Carlsson, som
ville man skulle ta ner och ro. Det ville däremot icke Gusten; -- vänta,
bara man kommer utom kobbarne, så blir det segla av, menade han.
Och man väntade. Redan syntes ute i gattet mellan öarne en mörkblå
strimma, och man hörde sjöarnes gång mot de yttre skären. Det var en
stark ostlig i antågande, och det började leva i seglen. Just när man
gått över en udde, kom det luft så att ekan lade till, reste sig och sköt
fart, så det porlade efter henne. Nu måste man ta en sup på det över lag,
och sinnena lättade opp, under det man gjorde god gång. Men så friskade
vinden i, ekan lade läsud under vatten, men gick för en strykande halv
sida med. Carlsson blev rädd, höll sig i betten och bad, att man skulle
lägga opp och reva.
Gusten svarade icke, utan halade an skotet, så att vattnet kom in.
Då reste sig Carlsson, blev vild och ville sätta ut en år. Men gumman
tog honom i rocken och satte honom ner.
-- Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon.
Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet. Men han satt inte länge,
förrän han rusade opp med lyftat rockskört, utom sig.
-- Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den rackarn, hojtade han och slog
med rockskörtet.
-- Vem läcker? frågades i flock.
-- Tunnan, vet ja'!
-- Å, Herre Jesus! hördes det nu och alla makade åt sig för tjärfloden
som kilade omkring efter alla båtens rörelser.
-- Sitt i båt! stormade Gusten, annars seglar jag er i sjön!
Carlsson hade rest sig igen, just när en bris kom. Rundqvist, som såg
faran, lyfte varligt på ändan, gav Carlsson en orre, så han stöp ner.
Slagsmålet syntes givet, då madam Flod blev utom sig och fann gott
inskrida.
Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade honom.
-- Vad är han för en karlstackare, som inte har seglat på sjön förr! Kan
han inte vara människa och sitta i båten!
Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade ett stycke av rockkragen.
-- Ska du riva sönder mina kläder, käring! gastade han och satte
stövlarna opp på suden för att skydda dem för tjäran.
-- Vad säger han för slag? gnistrade gumman. Hans rock! Vem har han fått
rocken av kanske? Käring för en sån där leksill, som inte har något att
komma med...
-- Tig! röt Carlsson, träffad i den allra ömtåligaste punkten, eljes
svarar jag som sanningen är!
Gusten, som tyckte, att det började gå för långt, tog nu till att jodla
en schottisch, i vilken Norman och Rundqvist instämde, varefter det
ettriga samtalet mojnade av, kastande sig in på den gemensamma fienden,
pastor Nordström, som låtit dem stå i fem timmar och sjunga arton verser.
Flaskan gick runt, vinden blev jämnare, lynnena lugnare och under allmän
förnöjelse susade ekan in i viken och tog törn vid bryggan.
Emellertid började rustningarna till bröllopet, som skulle räcka i tre
dagar. Man slaktade en gris och en ko; köpte hundra kannor brännvin, lade
in strömming i salt och lagerbärsblad; bakade, skurade, bryggde, kokade,
stekte och malde kaffe. Gusten gick under allt detta och såg
hemlighetsfull ut. Lät de andra råda och yttrade ingen mening. Carlsson
däremot satt mest framför chiffonjéklaffen, skrev och räknade; gjorde
Dalaröbud och ordnade med allt som skulle vara.
Dagen före bröllopet var inne, då Gusten tidigt om morgonen packade sin
väska, tog bössan och gick ut. Modren vaknade och frågade, vart han
skulle hän. Gusten svarte, att han ärnade sig ut och se efter om
badfisken gått upp, och så bar det av.
Nere i stranden hade han rustat ut sin båt med matsäck för flera dagar
och medfört sängtäcke, kaffepanna och andra grejor, behövliga för en
vistelse på skären. Han satte strax till segel, och i stället för att ta
in i vikarne och se om tiden gått opp i de varma sandiga lågstränderna
att bada som det kallades, höll han rätt ut mellan kobbarne.
Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, himlen var blåvit som
skummad mjölk och öar, holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt
smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de hörde till jorden
eller himlen. På de närmaste inåt land stodo granar och alar, och i
uddarne lågo skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes bara
martallar; och grisslor, tordmular, svarta, papegojslika, svärmade fräckt
omkring båten för att vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda
boen; slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute syntes endast en
enstaka tall lämnad kvar för att bära holken, i vilken ejdrar och skrak
skattades på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln av mygg stod
vajande för vinden. Därutanför låg blanka havet, där labben höll sin
rövarjakt i fejd med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes
styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa en liggande ådfågel.
Dit ut till sista skäret styrde nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och
med pipan i munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och vid
niotiden tog han i land på Norsten. Det var en klippig liten ö om några
tunnland med en dalgång mitt i. Endast ett par rönnar stodo skalliga
mellan stenarne; eljes växte den praktfulla benveden med sina eldröda bär
i skrevorna, och dalgången var betäckt med en tjock matta av ljung,
kråkris och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda enbuskar lågo
som platt-trampade utmed hällarne och tycktes hålla sig fast med naglarna
för att inte blåsa bort. Här var Gusten som hemma hos sig; kände var
sten, visste var han skulle lyfta på enruskan för att finna den häckande
ejderhonan, som lät stryka sig på ryggen och nappade honom i byxbenet;
här stack han ner sin klykstör i en bergrämna och tog fram tordmularne,
som han vred halsen av för att ha till frukost. Det var Hemsöbornas
strömmingsfiske utanför och här hade de tillsammans med ett annat
fiskarlag byggt en bod, i vilken de brukade ta natthärbärge. Dit ställde
också Gusten sina steg, tog nyckeln från vanlig plats under takskägget
och bar in sina grejor. Boden bestod endast av en stuga utan fönster, med
sänglavar, hyllformigt uppslagna över varann, en spis, en trefot att
sitta på och ett bord.
Sedan han stuvat in sina ordningar, klättrade han upp på taket, öppnade
skorstensluckan och klev ner igen. Därpå tog han strykstickorna på deras
plats under en bjälke, tände i spisen, där den siste besökaren icke
förgätit gammalt bruk att lägga opp ett fång bränsle åt sina
efterkommande. Så satte han på potatispannan, lade ett varv salt fisk
över potatisen och rökte en pipa, medan han väntade.
När han ätit och supit, tog han bössan och gick ner till båten, där han
hade vettarne. Rodde ut dem och ankrade dem utanför en udde, och så kröp
han in i skåren eller skjutkojan, som var byggd av stenar och ris.
Vettarne lågo och gungade på de långa havssjöarne, som bröto in, men inga
ejdrar syntes fälla. Väntan blev lång och han tröttnade; drev omkring i
strandstenarne och tittade efter en utter, men fick bara opp svarta
huggormar och getingbon mellan lysande fackelblomster och torkad
sandhavre.
Men han tycktes inte heller angelägen om att få något, utan drev mera för
drivas skull, för att slippa vara hemma eller för att det roade honom att
driva härute, där ingen såg honom, ingen hörde honom.
Efter middagen lade han sig inne i boden att sova, och aftonvardsdags
rodde han ut med torsklinan för att fresta sin lycka i den vägen. Sjön
låg nu blickstill och han såg landen sträcka sig i den sjunkande solens
guldgata som tunn rök. Det var tyst omkring honom som i en vindstilla
natt och han hörde dunket av årtullar på halva milen. Skälarne badade på
vederbörligt avstånd, stucko opp sina trindskallar, bölade, blåste och
döko ner igen.
Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades dra opp några vitbukar,
som med sina stora men ofarliga gap gäspade efter vatten och grinade illa
mot solen, när de halades upp ur sitt mörker nere i djupen och dinglade
in över relingen.
Han hade hållit sig på norra sidan av skäret, men när det blev afton
hastigt och han skulle vända till land, märkte han först, att det rökte
ur bodens skorsten. Undrande vad som kunde stå på, styrde han med raska
steg opp åt stugan.
-- Är det du? hörde han inifrån och igenkände pastorns röst.
-- Nej, det är pastorn! förvånades Gusten, när han såg prästen sitta vid
spisglöden och steka sill. -- Och han är ensam härute?
-- Ja, jag är ute och letar efter torsk och har suttit på södra sidan, så
att jag inte sett dig. Men varför är du inte hemma och rustar till
bröllopet i morgon.
-- Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag, menade Gusten.
-- Ah, du pratar, varför skulle du inte vara med?
Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde, varav framgick, att han
både ville vara borta från ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att
han därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot.
-- Ja, men mor din då? invände pastorn, är det inte synd om henne att bli
utskämd?
-- Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera synd om mig, som ska få en
sådan där knöl till styvfar och inte kunna komma till gårn, så länge han
sitter där.
-- Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra, och det kan nog hjälpas
sedan, men nu ska du ta båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet
ska du vara!
-- Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag har satt mig det i
sinnet, försäkrade Gusten.
Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på spishällen. -- Du har
väl inte en sup, du? tog han upp. Ser du, min gumma har det laget att
låsa in allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något.
Jo, Gusten hade nog brännvin och pastorn fick sig en redig, så att han
blev talför och pratade hit och dit om socknens angelägenheter, både
yttre och inre. Och sittande på stenarne utanför boden sågo de solen gå
ner och skymningen lägga sig som ett melonfärgat töcken över kobbar och
vatten. Måsarne gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo in åt
inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne.
Det blev tid att gå i säng och myggen skulle schasas ut ur boden, till
vilken ända dörren stängdes och stugan röktes full med Svarta Ankaret,
varpå dörren åter öppnades och jakten anställdes med rönnkvistar. Och så
kastade de båda fiskarena av sig rockarne och klättrade upp i var sin
lave.
-- Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn, som redan fått sina
ordentliga förut, och på sängkanten gav Gusten honom sista smörjelsen,
varpå det skulle sovas.
Det var mörkt inne i boden, endast en och annan dagsljusstrimma bröt sig
in genom de otäta väggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen
sin väg till de sömniga, som vredo sig och kastade sig i sina lådor för
att undkomma plågoandarne.
-- Å, det är för djävligt! stönade slutligen pastorn. Sover du, Gusten?
-- Jo vackert! Här blir visst något sova av i natt. Men vad ska man ta
sig för?
-- Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser ingen annan råd. Om vi hade
en kortlek bara, så kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du?
-- Nej, inte jag, men jag tror jag vet var Kvarnöarne ha sin, svarte
Gusten och klev ner ur sängen, kröp på jordgolvet under sista laven och
kom fram med en något begagnad kortlek.
Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen och tänt en ljusbit. Gusten
satte på kaffepannan och drog fram en strömmingstrumma, som lades mellan
knäen och blev spelbord. Och så tändes pipsnuggorna; korten dansade snart
och timmarne gingo.
-- Tre friska, pass, trumf, hördes det, omväxlande med en och annan
svordom, när en mygga oförvarandes satte sitt koppglas på spelarnes
nackar och knogar.
-- Hör du, Gusten, avbröt pastorn slutligen, som tycktes ha haft sina
tankar på annat håll än på kort och mygg -- skulle du inte kunna ge honom
en näsbränna i alla fall, utan att bli borta från bröllopet? Det ser ju
fegt ut att gå undan för en sån där knölföda, och vill du förarga honom,
så vet jag bättre råd.
-- Nå, hur skulle det bära åt? frågade Gusten, som nog tyckte det var
skada att gå miste om trakteringen, vilken ändå togs av hans farsarv.
-- Kom hem på eftermiddan strax efter vigseln och säg, att du blivit
uppehållen på sjön. Det kan vara chikan nog, och sen tar vi och super
honom full tillsammans, så han inte kommer i brudsäng, så ska vi ställa
om att pojkarne raljerar med honom. Kan det inte vara nog, det?
Gusten tycktes icke vara ohågad, och tanken på att gå tre dar ensam på
skäret och ätas av mygg om nätterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som
han verkligen längtade efter att få vara med och smaka all härligheten,
som han sett rustas till. Planen uppkastades därför av pastorn till
äventyrets utförande och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess
sättande i gång. Och nöjda med sig själva och varandra gingo de slutligen
till kojs, när dagsljuset bröt in genom dörrspringorna och myggen
tröttnat på sin nattliga dans.
* * * * *
Carlsson hade samma afton av hemkomna strömmingsfiskare fått höra, att
både Gusten och pastorn hade setts styra ut till Norsten, och han drog
därav den nog så riktiga slutsatsen, att något djävelstyg var i
görningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg till, både därför att
han skaffat honom sex månars jäv och därför att han visade honom en
aldrig tröttnande missaktning. Carlsson hade krupit för honom, strukit
sig mot honom, smort honom, men utan framgång. Voro de i samma rum, hade
pastorn alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hörde aldrig vad han
sade och talade alltid om historier, som mycket väl kunde ha sin
tillämpning på föreliggande fall. När nu därför Carlsson fick veta, att
pastorn haft sammanträffande med Gusten ute på skäret, antog han, att det
var ett möte med bestämt syfte, och i stället för att avvakta
mötesbeslutets verkställande, vilket han misstänkte skulle gå ut över
hans person, kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i grinn.
Kustens båtsman befann sig händelsevis på permission och var för
tillfället anställd som munskänk och hantlangare på Hemsö, där hans
skicklighet som arrangör vid danser och dylikt var väl känd och värderad.
Carlsson räknade rätt, när han trodde sig kunna lita på dennes medverkan
vid att spela pastorn ett spratt, ty båtsman Rapp hade av pastorn inte
blivit framsläppt vid konfirmationen för att han varit svår efter
flickorna, och ett års dröjsmål hade vållat honom trassel vid flottan. De
båda prästhatarne snodde därför vid en kaffehalva ihop sin plan att spela
pastorn ett riktigt puts, och ett sådant kunde icke gå av för mindre och
annat än att prästen skulle fyllas med därvid beledsagande
biomständigheter, vilka nog tid och omständigheter skulle ge själva.
Minorna voro sålunda lagda från motsatta håll och slumpen skulle avgöra,
vilken som skulle bli den verksammaste.
Så bröt bröllopsdagen in. Alla människor vaknade trötta och ondsinta
efter så mycket bråk, och när de första gästerna kommo för tidigt,
efter som vattenförbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog ingen
emot dem, utan de ströko snopna omkring backarne, som om de kommit att
snylta. Bruden var inte klädd än, och brudgummen sprang omkring i
skjortärmarna för att torka glas, dra opp buteljer, sätta ljus i
stakarna. Stugan var lövad och skurad och alla möbler utburna bakom en
knut, så att det såg ut, som om det skulle bli auktion. På gården var
rest en flaggstång, på vilken man hissat tullflaggan, lånad för
högtidligheten av uppsyningsmannen. Över stugdörren hängde krans och
krona i lingonris och prästkragar och på ömse sidor stodo björkruskor. I
fönstren voro buteljer med de starkaste färgtrycksetiketter uppradade, så
att de lyste långt ut på backen som i ett brännvinsmagasin, för Carlsson
hade sinne för starka effekter. Den guldgula punschen sken som solstrålar
genom det såpgröna glaset, och konjakens purpur lyste som koleld; de
silverliknande tennkapslarne, som täckte korkarne, gnistrade som blanka
tjugofyraskillingar, så att några av de djärvare ungbönderna lockades
fram att gapa, som om de stått utanför ett bodfönster, kännande en försmak
av behagliga rivningar i svalget.
På var sida om dörren låg ett sextiokannsfat, som grova mörsare bevakande
ingången, och det ena höll brännvin, det andra svagdricka; och bakom dem
lågo i högar, som kulpyramider, två hundra ölbuteljer, Anblicken var
praktfull och krigisk och båtsman Rapp gick omkring som en konstapel, med
korkskruv hängande i svångremmen, ordnande krigsmaterielen, som stod
under hans kommando. Han hade sirat faten med granris, stuckit upp dem
och insatt metallkranar, samt svängde sin sprundhammare som en kanonviska
och knackade då och då på kärlen, för att låta höra, att det fanns något
i dem. Uppsträckt i paraduniformen med blå tröja och nerslagen krage,
vita byxor och blanklädershatt, men dock utan sidogevär för säkerhetens
skull, ingav han bondpojkarne stor respekt, och han hade utom
munskänkssysslan uppdrag att hålla ordning, avstyra ofog, kasta ut vid
behov och inskrida vid befarade slagsmål. De rika pojkarne låtsade
förakta honom, men det var bara avundsjuka, för de ville så gärna gå i
uniform och tjäna kronan, om de inte hyst en så stark fruktan för daggen
och kitsliga kanoniärer.
I köket stodo två grytor med kaffe på spishällen och hoplånta kvarnar
skrällde och gnisslade; sockertoppar slogos sönder med yxa, och kaffebröd
var travat i fönstren. Pigorna sprungo fram och åter mellan matbon, som
var fullhängd med kokt och stekt av alla slag och säckar med nybakat
bröd. Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom kammarfönstret med
lösflätorna slängande och i bara särkärmarne, skrikande än åt Lotten än
åt Clara.
Segel på segel syntes nu styra in i viken, göra en lov schangtilt förbi
brygghuvet, stryka och under bösskott lägga till. Men det dröjde länge,
innan man vågade sig opp till stugan, och man strök ännu i flockar
omkring backarne.
En lycklig tillfällighet hade vållat, att professorns fru och barn måst
resa inåt land på en födelsedag, och endast professorn var hemma. Han