Samlade Skrifter #28. Hemsöborna och Skärkarlsliv - 11

gestalter, som i förbifarten kastade ett god afton som en slant åt en
grindpojke. I vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande
tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger och rår, slutande med
eselhuvun som vinterliggare.
Så kom en grind och en sovande stuga med äppelträn, vilkas frukter lyste
i guld som apelsiner, och så smällde grinden igen, kärran rullade fram
och det enformiga skallrandet försatte den unge resenären i sömn.
Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna och åkte opp för
himlavalvet, där han hörde en fiol spela, som hade strängar så långa som
landsvägen, med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro av vitt
porslin, och nordanvinden var stråken, hartsad med isbarkar; och fiolen
gav melodier i nya tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,
och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat över vart de
tagit vägen, när Gud lät människan skapa klaveret. Men vägen var brant
och han kände hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det blåste
kallt i halsgropen, och han hörde en hund skälla och en uggla skrika och
när han vaknade, förnam han icke mer det dova orgelljudet från
granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela sextiofjärdedelar i
applikaturen, och kärran hade stannat i en björkhage, som slutade av
»malmen», vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt
åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen, ner på slättlandet, där
rågskylarna stodo i troppar och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner
med skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält utbredde sig
sädesregionen, som härifrån kunde överskådas genomskuren av en å, vars
båda stränder tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande en
kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo hela led kullblåsta
och betäckte marken med döda och sårade, här kommo de på krakstörar och
sågo ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens långa plymager
fladdrande för vinden. Och nya trupper defilerade alltjämt,
förstärkningar ryckte fram, och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök
efter dagens batalj.
Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla sinnelag vi ovan antytt,
roade sig, för att fördriva tiden, att leka det han var Napoleon, som nu
på en släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av den sjunkande
månen bakom en klockstapel i fjärran, och han hälsade då och då med en
nickning och ett dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes göra
uppmarscher i häck på ömse sidor om landsvägen utan att någonsin hinna
fram förr än kärran redan var förbi.
Under det den stora armén defilerade utan att ta slut -- och herr
Lundstedt visste nog att han kunde åka ända upp till Norrland på denna
årstid utan att se något slut -- hade det börjat ljusna i öster, och
trött av att leka soldat med rågskylar, föll herr Lundstedt i en liten
morgonslummer, varur han snart vaknade med en frossbrytning, med solen
mitt i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och nu var slagfältet
betäckt av hästar och vagnar, som av lantfolket utförts att hämta upp
fallna och sårade, vilka fördes till de stora röda ambulanserna när och
fjärran.
Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes sakna stränder och flyta
under alar och pilar, låg ett vitt slott med röd- och vitrandiga
bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller kammarherrn,
eller excellensen, lekte herr Lundstedt, och därinne fanns
oljefärgstavlor och marmorbilder, porträtt av Lennart Torstensson och
Carl den niondes andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod
säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en harpa, som grevinnan
ärvt av sin farmor, som varit hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln
sovo fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av rosenrött siden och
skulle snart dricka kaffe med saffransbröd på sängen -- och Gud var god,
som kunde låta några människor också vara lyckliga! Och så ställde sig en
lund björkar framför trollslottet och det syntes bara björklöv och näver
en lång, lång stund, tills ett stort blått vatten skymtade och
skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och sade att det var
Södertälje.
* * * * *
Några timmar senare stod herr Lundstedt på den rosenröda ångbåten
Hermoders fördäck, när Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man
under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit
tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena
molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade
sig som en artilleripark på de intagna höjderna. Och när hela batteriet
var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,
och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften suckade, böljorna
väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram,
och glatta lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, och när
ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i
kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av
ljus, som under en lampskärm, låg Riddarholmskajen med sina ångbåtar i
alla regnbågens färger, sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande
av blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar och kopparröda
ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för
och roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och längst bort vid
simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger
höjde sig de två hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka
bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom gymnasiihusets åldriga
fasad, och högst över alla, Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder
lossat sina nickhakar under södra bergen och lupit in till kransen att
förtöja, kände herr Lundstedt sig beklämd, och när han lämnat biljetten
vid landgången och gick med sin nattsäck i land, var han nära att kvävas
såsom en nybörjare i simskolan, när han känner lukten av vattnet. Husen
voro så stora och mänskorna så många; långkärrorna skallrade på de
kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet, när man hörde dem;
hundarne skällde, höns, nyss lossade i burar, kacklade, grisar på
skrovkärror skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med
lantmannaprodukter under polisens bevakning och pådrivande, ty holmen och
hamnen skulle avspärras.
Herr Lundstedt följde med folkströmmen, okunnig om vart det bar, och
uppkommen på torget såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med
silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var bevakad av två led
drabanter i björnskinnstschakåer. Folkmassan tätnade, och på bron blev
det trängsel, ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita
korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i sorgflor; hästarne
stegrade sig och hundar trampades, månglerskor skreko, och så började
klockorna ringa i ett torn och i två torn och slutligen ringde det över
allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag begravas.
På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över
till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa,
och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne. Som han
skulle till Norra Kyrkogatan och såg på kyrkans sträckning hur altaret
låg där det var öster, tog han korn på byggningen och gick över
kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den port, som måste leda
ut åt norr, och där låg en gata sluttande ner för en backe och i fjärran
avstängd av en massa gröna träd, som stucko upp över ett plank.
Med lättare hjärta gick han på för att hinna numro fyrtiotre, som måste
ligga på vänster hand, efter som det var udda nummer, och när han anlände
till ort och ställe skulle han in genom en dånande portgång för att komma
in på gården. Där sökte han en klocksträng eller något annat tillhygge
att ge luft åt sin otålighet få komma under tak. Men han såg bara små
bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena
efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på
tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och
måste leda till ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så det gav
eko genom trappgången, men utan att någon öppnade; gick en halv trappa
till och stötte på vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på
begravningshögtidligheterna.
Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr Lundstedt ner på gården
igen och sökte en sittplats. Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med
ett grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn smidda i form av
bokstäverna x och i; och ini trädgården låg ett lusthus med tak som en
pickelhuva, och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas
gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna frukter i
solnedgångens färger. På rabatterna stodo dahlier och på sängarne växte
purjo och selleri. Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr
Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de knaggliga fältstenarne,
vilka icke kunde erbjuda någon vila. För att fördriva tiden gick han då
omkring och spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock hade sig
svårt, då avundsjuka jalusier stängde utsikten. Slutligen kom han till en
fönsterluft, vars ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att han
kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde ett visst hemtrevligt
slarv. På en matta med mera hål än väv syntes en urblekt gondol med en
herre och en dam från riddartiden, och längre bort under sängen visade
sig ett palats, som kunde vara Venedig efter som det gick kanaler
inunder, och huset var grönt och rött, men ett par stövlar och ett
nattkärl stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var Suckarnes.
Ett runt bord av alrot skrevade med tre ben över gondoljären, som om det
dansat trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett par
byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och därbredvid stod en tom
punschbutelj och sex glas. Över gungstolen hängde ett par grå byxor, och
på fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en bok med vitt
papper omkring pärmarna, på vilken stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt,
vars nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade boken så att
han kunde läsa namnet, och hans glädje blev obeskrivlig, när han läste
sin gamle skolkamrats namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,
anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var tryckt med.
Utan att tveka, lyfte han av haken och praktiserade sig med nattsäcken in
i kammaren, drog av stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på
utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande sömn efter en
genomvakad och genomskakad natt.


ANDRA KAPITLET.

Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv åtta-tiden nere i
Kirsteinska trädgården och avvaktade med hjärtat i vänstra armgropen att
klockan skulle ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade ännu
huvudvärk efter nattens samspråk med kamraten, vilken hemkommit klockan
tio om kvällen och icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,
förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre
åren de varit skilda, omtalat sin mors död, sin faders, fiskarens, små
svårigheter, sina egna läroår i handeln och slutligen sin oövervinneliga
böjelse för musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till
fruktgivande examen.
Genom staketets spjälor såg han nu att det började komma folk; äldre
herrar med håret på axlarne, sannolikt professorer, unga män med solbränd
hy, som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre mamseller med
lockar baktill och portföljer framtill. Rädd var han, när han såg dessa
massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,
spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om
söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat
på handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som själv gått igenom
akademien och kände professorns smak, hade som en klok man bestämt
tillrått lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för vacker
musik och svurit vid sin frälsning, att Lundstedt skulle gå igenom med
pukor, om han vid provet kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens
sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade han dock fogat sig
och lytt sin mästares råd.
När nu klockan ringde åtta i tornet, och gasverket blåst ut frukost,
ljusfabriken släppt ut ångan och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö
med sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och med vingliga
ben styrde han över planen in i den stora porten, där så många kallade
inträtt före honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut igen. I
stora trappan hörde han redan två pianon och minst tre fioler, och
uppkommen i stora salen, där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i
gång.
Professorn, som satt på en stol bredvid instrumenten, hade ett rörligt
ansikte som om det sköttes av en dragsko, och i samma minut det uttryckte
belåtenhet, förmörkades det och sammandrogs av raseriets kramp utan att
någon egentligen kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp bakom
sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där de, som ännu icke spelat på
en orgel, fingo prova, och med smältande blickar mot takkransen
framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar ströko tangenterna
på ryggen som om han kliat kattungar, och han skakade emellanåt sitt
polkahår, slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen så att alla
toner sjöngo kör skulle han just saxa händerna för att »spela i kors», då
professorn icke kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde igen
locket så att det skrällde i salen. Han ville på samma gång säga
någonting, men endast läpparna rörde sig och huvudet nickade, varpå han
satte sig igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts Aftonklockorna,
sonater av Clementi och Kalkbrenner, under det hans ansikte uttryckte
outsägliga lidanden. Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom
fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade professorn och
skickade den långe med Jungfruns bön till att trampa. Lundstedt ställde
sitt nothäfte på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp svarta
byxorna för att komma åt pedalen och satte i gång.
När han spelat några längor av temat och första upprepningen i underkvart
tog vid, kände han en hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa
vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade han ej vända på huvudet,
utan gick på oförskräckt, genom »motsatsen» och »återslaget»; och _dux_
eller temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland baklänges, än på
händerna, än på fötterna som en konstmakare, än hjulade det, än gick det
kräftgången, fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev borta,
lämnande ett moln av tonstumpar och ackordbitar efter sig på valplatsen,
och så stack det fram igen beledsagad av _Comes_ och så brottades de,
satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo och tjurade, löpte
efter varandra, hoppade bock över varandra, och slutade omsider i en lång
omfamning, föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.
-- Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, vilken log som mot
ett barn. Vad kallas den unge man?
-- Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge mannen och rodnade över sitt
skälmstycke, ty han kände sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse
lagt an på professorns kända smak för de i hans eget tycke odrägliga
fugorna.
När namnet var uppskrivet, tog professorn Lundstedts hand och bad honom
vara välkommen, anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få
lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.
När detta var överstökat, återvände Lundstedt strålande till sin
beskyddare, som tog honom i famn, strök håret undan pannan för att se
huru hög denna var, lade upp hans händer på bordskivan för att mönstra om
de räckte till oktaverna, och slutligen synade professorn hans stövlar,
begärande »vacker fot» för att se om de räckte till pedalerna, och
Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka lovade gott för blivande
fugor.
Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag på Jakobs orgelläktare,
där professorn residerade som orgelnist, och, när han bugade för att taga
avsked, fattade professorn hans arm och drog honom med sig till ett
fönster, där preses i akademien stod, till vilken han viskade med hörbar
stämma: Ett jättesnille!
När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte han att det sken sju solar
på himlen, och att livet inte alls var så mörkt, som elaka människor
påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle ha dansat över
Norrbro, där vaktparaden nu passerade, men han lugnade sig och stack av
ner till Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik för att få sig
den blå mössan med lyran på sammetsranden. Och när mamsellen passade den
på hans huvud, kände han sig som om skönheten krönt den ädle konstnären.
Och när han kom ut på gatan, kände han som om det strålade eld och ljus
från pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna värmdes vid hans
åsyn, jättesnillets, som skulle göra dem bättre och lyckligare med
tonkonstens underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes om
att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad
han såg och hörde stämde han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten
gick i gevär klockan tolv för att hylla honom med skyldring och
trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftåg, kanonerna på
Skeppsholmen dundrade hans ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte
hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in på en smal, mörk gata,
där husen sågo ut som de voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer
över portarna och små rutor, skiftande som pärlemor, insatta med bly; och
i fönstren lågo sköna jungfrur, borgardöttrar och rådsfruar i röda
sidenklädningar med bara halsar efter tidens sed; och de nickade vänligt
åt segraren, vinkade med fickdukarna och bjödo honom in. Herr Lundstedt
gick stolt som en riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och mottog
damernas hyllning, vilken längre fram yttrade sig, enligt tidens enkla
bruk, i penninganbud. -- Tjugofyra skilling, trettisex skilling -- ljöd
det från fönstren, och här och där lockade en kaffepanna av nyskurad
koppar. Det var en förtrollad gata, och aldrig hade Lundstedt varit så
observerad av sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han var i
Venedig därhemma på mattan med riddaren och damen, stannade han i ett
hörn för att läsa namnet på plåten, och just som han stavat Tyska
Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade ett stänkregn
framför hans fötter. Utan att avvakta någon förklaring på det ledsamma
misstaget, styrde herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en
gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till kryddbon i Klara
Bergsgränden, där kamraten skulle mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden
var fylld med folk, patronen var inne och det kunde icke bli något utlopp
för det översvallande hjärtat, därför gick herr Lundstedt in på
restaurationen Solen att äta middag. Han satte sig vid disken, där
skänkjungfrun hade sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.
Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina känslor, och i en
kvinnas varma sköte lämna förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i
senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.
Men han stannade i valet och kvalet, om han borde börja med att tala om
vädret, fråga om jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om
jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva i Stockholm eller
något sådant oskyldigt, tills han slutligen, just som han ämnade besluta
sig för kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke ringa
häpnad och med en ton, som om han begärt låna pengar, frågade vad klockan
var.
Jungfrun, som var av den sorten kallad näspärlor, svarade med en blick
bortåt en tacksam åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på stampen.
Herr Lundstedt, som icke ville röja sin okunnighet, och som trott att
svaret passade fullständigt till frågan, tackade med en lätt Trosabugning
för upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid fönstret, som
åt kallt revbensspjäll med lingon, fick något i halsen, en tydlig
uppmuntran till jungfrun att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.
-- Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när jag for, svarade herr
Lundstedt, tacksam över att det blev något samtal av, ehuru han behövde
anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta en övergång från
potatispriset till Musikaliska akademien och jättesnillet.
Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet, hängde sig envist vid
ämnet, vilket lika mycket intresserade henne som åhöraren vid
revbensspjället.
-- Nå, men då är det russinpotatis väl, efter den kostar åtta skilling?
upptog hon frågan.
Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens berusande triumfer grumlade
minnet efter någon ledning till bedömandet av en sådan okänd potatissort,
och blev orolig, när han icke fann det ändamålsenligaste svaret.
Lyckligtvis reste sig revbensätaren och bad att få betala, vilken
förrättning han utförde lutad över disken och alla på densamma stående
karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från helkokta ägg till
kräftor och köttbullar.
Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett obehag vid att höra
viskningar, vilkas betydelse han ej fattade, och sedan han druckit sin
välgång i ett glas starköl, steg han också upp för att gå. Som han dock
ville avrunda sitt farväl, sökte han ett vänligt ord, men fann intet,
klappade i dess ställe gästens råtthund och frågade, som om han gjort
mannen en tjänst med sin nyfikenhet:
-- Vad är det för en slags hund?
-- Det? svarade gästen, det är en senapshund.
-- Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, som jag inte känner. Adjö,
jungfrun! Adjö, herrn!
Och därmed gick han hem.
Men som han måste ha något utlopp för sina känslor, satte han sig vid
fönstret att skriva brev till sin gamle fader för att berätta honom om
sin lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både av starkölet och det
lättrörda sinnet, och hans lekfulla natur tog sig till att spela. Han
lekte, att han var en mäktig och rik man, som icke kunde glömma i
medgångens solsken, att han hade en gammal fattig far, som skänkt honom
livet och nu satt i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens
första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att genast sälja sin stuga
och sin ko, sina nät och båtar och komma upp att bo med sonen i
Stockholm. Av fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle
förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av huvudstaden, av dess
märkvärdigheter i gator, torg, byggnader, handelsbodar och
restaurationer, avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,
trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt slutade med att besvärja
fadren icke stå i solen för sin lycka utan genast bryta upp och fara
direkt på ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta salongsbiljett, äta
en biffstek och dricka porter i försalongen, så att han kom fram frisk
och sund.
När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det i fyra delar, fäste ihop
det med munlack och bar det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat
en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera behövde tänka på.


TREDJE KAPITLET.

Första infallande söndagsmorgon stod herr Lundstedt i orgeltrappan till
Jakob väntande med en svärm skolungdom på professorns ankomst, emedan
ingen insläpptes på läktaren förrän vårdaren av helgedomens musikaliska
aldra heligaste själv anlände. Klockorna hade ringt annangången, när
mästarens steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade
aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hälsningar till höger
och vänster, uppnådde dörren, där han stannade, kastade en blick över
hopen, som om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; därpå tog
han fram en nyckelpung med pärlbroderi, öppnade den med en betydelsefull
min, som om han vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan dörren,
stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå hastigt ut mot den otåliga,
nådehungrande skaran för att se efter om han kunde få förkasta några. Och
mycket riktigt, där funnos några världsliga sinnen, som icke gåvo sig tid
att avvakta nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades i
kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret
in förbi den mönstrande dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng
min stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle
erfara sanningen, att många voro kallade men få utkorade. När Lundstedt
passerade den stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han tog
honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand och visade honom ett gott
behag.
Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor kyrka förr, blev betagen
av en helig rysning inför det väldiga rummet, där jättarna kunde gått
raka och satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men han fick icke
leka längre med sina tankar, förrän professorn tog honom i ficklocket och
drog honom med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten trappa
började vandringen och stannade först vid bälgarna, som lågo där likt
jättens lungor färdiga att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför
stego de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom en
bräddörr och sågo väderlådan, på vilken principalstämmorna stodo på ett
led med kontrabasunens trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och
högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, rymligt som bröstkorgen på
en valfisk, där man såg revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl
och nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter,
regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, pumpeltrådar och andrag; en
gigantisk organism, som behövt tusen år att växa till, med några alnar
vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel som aloen, lämnande ett
frö i mansåldern, skjutande en gren, ett blad, varje decennium; ett
mänskoverk utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare som
pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela kristenheten, som ärvt
grundtanken av hedendomen. Nu steg den brant upp som ett fjäll av
stalaktiter, och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom upp på
spetsen, där de hade valvbågarne en handbredd över huvudet, och
plötsligen sågo sig stå i skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med
vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som blåste i basuner, och
kvinnor, som slogo harpor och cymbaler; och när de trängt sig fram och
skådade ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen med böcker i
händerna, greps lärjungen av svindel, så att han måste fatta en kerub i
armen; men mästaren log som frestaren på berget, när han visade sin sköna
värld för människones son. De stodo ett ögonblick däruppe i halvmörkret
och när lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de svärtade
spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset underifrån, så att man tyckte
sig se hur de blandade sig såsom den kalla och varma luften över åkern,
där vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, trängde en stor
ljus sky igenom; skyn delade sig som ett ångmoln och färger kondenserade
sig, togo kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i förklaringens
ögonblick, svävande genom dunklet på allt det ljus som insläpptes genom
det höga korets väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över deras
huven, en lätt skakning kändes under fötterna och nu gingo alla tornets
klockor till sammanringning, så att orgelverkets trätak sviktade och den
smala trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego ner. Och lärjungen
hade känslor av att ha varit uppe i himlen bland änglarna och sett
Kristus förklarad och ljuset segra över mörkret.
Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket, som icke liknade någon
annan sak i naturen eller konsten och därför oroade honom, tryckte honom,
och gjorde att han kände sig under detta människohandens verk, som dock
först blev levande under en människohand, ville han utreda vad han såg,
återföra dess former på andra kända och därmed närma sig den, få ner den
till sig och bli lugn. Kyrkan hade han redan klar för sig, att den var
urskogen, i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro träd och
valven grenarne, men orgeln var orgeln. Det var ingen växt, intet djur --
om icke en korall -- icke en byggnad -- om icke en mängd hängtorn från