Samlade Skrifter #28. Hemsöborna och Skärkarlsliv - 10

sista belysningen, när folket samlade sig på stranden i en klunga för att
övervara den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen. Pastorn
steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick ut i akterstäven, tog upp sin
bok, satte sin näsduk mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt
huvud, under det alla karlarne på stranden ströko av mössorna.
-- Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni den utantill? frågade
pastorn.
-- Jaa! svarades från stranden.
Och så steg sången dallrande av kölden först, sedan av rörelse över det
ovanliga i ceremonien och de gripande tonerna i den gamla psalmen, som
ledsagat så många i den sista vilan.
De sista tonerna klingade ut och ekade över vatten, mot skär, genom den
kalla luften, och det blev ett uppehåll, varunder man endast hörde
nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i stenarne, måsarnes skri
och båtarnes huggande i botten. Pastorn vände sitt åldriga, fårade
ansikte ut mot fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring vilket
de gråa hårtestarne ristades av blåsten som hänglavar på en gammal gran.
-- Av jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus Kristus vår
Frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen! -- Låtom oss bedja!
började han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind och våg för att
höras.
Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår, och efter välsignelsen
sträckte han sin hand ut över vattnet till ett sista farväl.
Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men
tycktes ännu ha något på hjärtat.
-- Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att -- skulle inte Carlsson också
haft ett litet ord med?
-- Det var för två, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att
tänka på honom, svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville.
Solen gick ner och man hade endast att skiljas, söka komma hem så fort
man kunde.
Men man ville ändå visa Floden en sista uppmärksamhet, och sedan avsked
blivit taget och alla kommit i båt, följde man honom en bit på väg, lade
så upp båtarne i linje som till skötsättning, hälsade med årorna och
ropade adjö!
Det var en hyllning åt sorgen, men också åt den unge mannen, som nu
upptogs i männens självansvariga led.
Och till rors i sin egen eka lät den nye herren till Hemsö sina drängar
ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets
blåsiga fjärdar och gröna sund.


SKÄRKARLSLIV
BERÄTTELSER


Inledning.

Stockholms skärgård, från vilken trakt jag hämtat scenerier och motiv
till denna bok, har alltid haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske
därför att min hemort, Stockholm och dess omgivningar, själva utgöra en
del av skärgården. Mälaren var ju ursprungligen en havsarm, som genom
vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid Stockholm stod i
förbindelse med havet, och Kedjeskär, nuvarande Riddarholmen, bar, genom
sitt namn, minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom man än vid
en färd genom Mälaren med dess tusenden av öar och holmar erinras om det
landskap, som blandat av land och vatten öster om huvudstaden sträcker
sig omkring sju milar ut till havet.
Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till allra största delen på
urformationen: gneis, granit och järnmalmer, av vilka senare man endast
funnit Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten pegmatit
uppträder stundom i så stora samlingar, att den tillvaratages för
fältspatens skull, som går till porslinsfabrikerna.
Frånvaron av de yngre formationerna med deras horisontella lagringar i
ljusa lätta färgtoner förlänar skärgårdslandskapet detta drag av vildhet
och dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen blir av de
lösslitna, råa, oregelbundna blocken kam- eller vågformig på höjderna,
flat, kullrig, knagglig, där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens
partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för isens
sprängningar, så att grottor, håligheter och djupa rämnor öka det vilda i
landskapskaraktären, som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller
sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna vildhet avbrytes dock
bjärt av den rika jorden från kvartärperioden med morängrus och
glacial-leror, snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas
bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens storfisken, bildande
rika gyttjor på uppgrundningar, och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes
guano. På detta jordlager växa tall och gran, ehuru granens gotik
förlänar den inre skärgårdsnaturen dess mera framträdande karaktär, om
ock tallen är härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig på
de sista hällarne efter den mest rådande vinden.
I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles praktfull av uppslamningar och
saltvatten, och den naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med
alla det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka kanske orkidéerna
och blåvivan äro de förnämsta. I stränderna lysa fackelblomstret och
lysingen, i skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet, och i
mossarna är hjortronet icke sällsynt. Låglänta öar med bättre mylla
antaga en särdeles leende karaktär, genom rikedomen på lövträd och
buskar. Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska ljusa
lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna nordens egendomlighet, en
korsning av skog, småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan se,
då under en blandning av björk och barrträn hasselbuskarne bilda lövsal
över körvägen, vilken här bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk
park man spatserar igenom, tills man stöter på strandklippan med dess
granar och tallar på vitmossa och därnedanför havsvikens sandupplag med
tångbältet. Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den alltid
skönt kantad med alar och rika vassbänkar.
Det är denna omväxling av dystert och leende, av fattigt och rikt, av
täckt och vilt, av inland och havskust, som gör Sveriges östra skärgård
så fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga stränderna
hålla vattnet så rent, genomskinligt; och även där sanden går ut i
vattnet är den så tung och så ren, att en badande icke behöver vämjas,
som han får göra vid franska nordkusten, där ett havsbad är ett
gyttjebad. Man saknar här det öppna havets flesta obehag och äger
upplandets flesta fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra
skärgården framför den uthuggna ödsliga västkusten.
Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av oroande natur. Räven, lon
och lekattorna äro de grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen,
vilken flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes kärr och
skogar. Grävlingen, haren, uttern och skälarna släppa även till sina
skinn, och harjakten på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren
och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av infödingarne, vilka
sakna hundar av det rätta slaget och uteslutande ägna sig åt
sjöfågelskyttet, helst med bulvan (vette), varvid den strykande ejdern
icke skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett och annat ägg
får lämna proviant vid en längre jakttur. Äggning i holk utövas mest mot
skraken, som tåligt låter begagna sig till värphöna.
Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet flås av och fågeln blir
liggande i mjölk en natt. Det smakar då som renstek och har förlorat all
anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även skrak, prack och
svärta mycket ätbara, i synnerhet om de i likhet med anden späckas med
persilja. Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen, som
anställer förödelse på gäddorna i vassvikens lågvatten. Havsörnen synes
mera sällan och jagar helst i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är
den ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken träffas såväl i
blåbärsriset som i stranden, nästan överallt, kan man säga, och hans
djärvhet ute på de yttre skären är sådan, att han resande sig på stjärten
har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur båten. Folket skonar honom
ej, fastän de tro att han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den
annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.
I denna provins av omflutna orter lever nu en befolkning, som efter
förmögenhetsförhållandena kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk,
mest boende på de stora öarne, de som odla jord och fiska, eller
medelklassen, och slutligen de egentliga skärkarlarne, vilka mest leva på
fiske och jakt men därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.
Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls dåligt. Präktiga leror giva
ett gott vete och den mindre bonden har ändock alltid något spelt till
husbehov. Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de kali- och
natronhaltiga strandväxterna, varförutom korna ju alltid hava det
gränslösa saltsleket att tillgå. Fårens kött blir av de snaggiga
hårdvallsstränderna fast och läckert, såsom det franska _pré-salé_ på
liknande marker.
Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som betydligt avviker från
inlandets på samma längdgrad, i så måtto att våren kommer senare, stundom
fjorton dagar efter Stockholms, så att sommargästen får uppleva två
lövsprickningar samma år, och att hösten inträder senare, emedan havet då
är uppvärmt och tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt en
olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket, och det är den torra
försommaren och den regniga eftersommaren, varav sånings- och växttiden
blir lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.
Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där murgrönan övervintrar vild och
vinet ofta mognar på spaljé.
För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro naturligtvis havets
frukter av större betydelse, och storfisket utgöres egentligen av
strömmingen, vilken fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande
grund (grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och abborre i not,
gäddan även på stångkrok och abborren på nät. Flundrorna, av mindre
värde, fångas i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.
Laken klubbas på glansis, genom vilken den slemmiga fulingen kan märkas,
där han ligger på botten. Iden blir föremål för en alldeles särskild
sport, som kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir värmt i
vikarna, går nämligen iden upp att bada som det kallas. Vid denna tid
hållas utkik i uddarna från trädtoppar, och när observatorn märker, att
det lever i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma med sina flata
ekor från båda uddarna, årlommarna väl omlindade med ullstrumpor att icke
fisken skall skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun till den
verkan det hava kan.
Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda lilla värld utan
regelbundna kommunikationer synes i flera hänseenden vara mycket blandad.
Ett beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt, så att den
intelligentaste delen av ungdomen gått åt till flottan, lotsverket och
tullen. De kvarvarande stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens
rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land, ty skärgården
har icke varit någon säker plats, där familjer och jordegendom kunnat
grundas, då landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv just
icke åtnjutit skydd av den avlägset boende rättsvårdaren. Det saknas
därför spår av lokalpatriotism, om ock invandraren har de vanliga
svårigheterna att bekämpa.
Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och sedvänjor, såsom om
skärgården varit ett slags tillflyktsort för en del folk uppifrån land,
vilka av en eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något egentligt
landsmål märkes ej, men en blandning av många, och många enkla seder och
rättsbegrepp från naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från
samhället, hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat samliv
svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt praktiska motståndare
mot ordnad krigstjänst och tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar
tyckas även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter, även
privattjänster till kungliga personer, och jordeböckerna lära på sina
ställen icke vara riktigt säkra rörande jordens natur av krono eller
skatte.
Andra tecken finnas även, som tyda på invandringar eller kanske bara
strandhugg av finnar, estländare, ryssar och dylika österländare.
Särskilt bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne, dessa
skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram i gråa farkoster såsom
hopslagna av gamla nerfallna plank och med rigg av lappade kolsäckar. När
en dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror fiskaren gärna
ut och ser efter att elden blir väl släckt, och han vädjar hellre till
brännvinsflaskan än till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,
med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.
Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära fattigdomen, och några
ytterligt fattiga, levande om vintern på saltlake, sillhuven och potatis.
Fiskarens yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till sparsamhet. En
kupp gör honom förmögen i dag, och tron på lyckan uppstår genast med dess
farliga följder. Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn sin
egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han hellre än han fäller,
även i hopp att själv bli friad, när hans olycka kommer. Och överseendet
med andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas vackrare, än då
grannarne talade om att en mördare begått ett »felsteg» en gång, då han
dränkte sin hustru.
Skärkarlen är en ensling; har långt till tingshuset, långt till kyrkan
och långt till skolan; långt till grannarna och långt till staden.
Badorten är hans närmaste civilisationscentrum, men där får han endast
lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla fest i tre månader, ty
han ser icke den arbetande ledamoten, som är i staden.
I ensligheten skulle han bli tänkare, om han hade ledning, men han blir
fantast i stället, och huru skicklig han kan vara i sitt yrke, huru
klarseende i vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva
förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom klockaren på Rånö, och
han gör felaktiga slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så
att om det fiskar gott efter att slanten är lagd under stenen, så är
slanten den mäktiga orsaken. Han är vidskeplig, och hedendomen sitter så
djupt i honom, att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom lika
med signerier, läsningar och trolldom.
Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja och naturens enkla krav, där
icke ekonomisk beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan
könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen med barnet, om
flickan eljest visat sig ordhållig och böjd för familjs grundande. Är så
icke förhållandet, uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna
sluta med barnets totala försvinnande och andra ledsamheter, vilka komma
till hela världens kännedom utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting
kan göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.
Börjar det brista i familjebanden långt borta från grannar och tvingas
starka lidelser länge, inträffa stundom hemska utbrott av naturkrafterna,
då den vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar så noga med
medlen. Då uppföras därute tysta sorgespel, om vilka man endast får höra
antydningar, och varom jag glunkat något i ett par av dessa berättelser.
Då springa blodsband sönder, förbjudna hägn överhoppas, naturen griper
med hård hand vad han kommer över, och för hungern och kärleken existera
icke längre hänsyn eller lagar.
Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det gestaltar sig ljust, har jag
i förra delen, Hemsöborna, skildrat; i denna del har jag givit
halvskuggorna; möjligen kan jag komma längre fram under för litteraturen
ljusare förhållanden att ge själva slagskuggorna, som måste finnas för
att ge bilden fullfärdig!
Holte i Danmark, september 1888.
_Författaren._


Den romantiske klockaren på Rånö.
FÖRSTA KAPITLET.

Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när
de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens
gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i
farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas
vad de kunde behöva till morgondagen. Men uppe på vindskammaren av det
lilla envåningsträhuset inåt gården satt yngsta bokhållaren vid det öppna
fönstret med handen under kinden och betraktade månen, som lyste på taken
mitt emot och visade skorstenarnes rökhuvar i en rad fantastiska
framställningar, skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden
krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form av en påskkäring med
svart karpus, än stack flöjelns ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna
och den utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda skiva fram
och profilerade sig som säkerhetsventilen på en ångmaskin; och så dansade
häxorna runt med drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken
bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande unge bokhållaren vände
snart sitt ödmjuka ansikte ifrån de mörka bilderna på takåsen och
betraktade månens fulla rundel med dess ljusa världskarta tecknad på ljus
botten, och han tyckte sig lugnare, när han såg den som ett vänligt stort
ansikte med ett brett godmodigt leende se ner till honom, som i denna
afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden och de små förhållandena i
den obetydliga handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid
Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till organist och
skollärare.
Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen från fönsterbrädan och
vände sig inåt kammaren, vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en
byrå och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med en stor tjuv
stod och rökte. I en av sängarne låg nattsäcken av mattväv, färdigpackad
med öppet gap ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett dussin
ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan de järnbeslagna käftarne.
Den unge mannen stod ett ögonblick i mjältsjuka betraktelser över sin
tömda byrålåda, vars botten var täckt med ett par nummer av Svenska
Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid dörrpanelen, frågande:
-- Är Lundstedt där?
-- Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret gentog:
-- Nu är jag ledig!
På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och bläddrade i
reskontran, när bokhållaren steg in och undergivet väntade vad herren
skulle ha att förkunna.
-- Sitt ner, Lundstedt! började patronen.
Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig genast, dels därför att
det stridde mot sed, dels därför att han fruktade en efterräkning på
några okända förseelser i bokföringen. Men patronens lugna runda ansikte
och välvilliga blickar erinrade i denna stund om månans nyss, så att han
fattade mod, då husbonden åter tog till ordet:
-- Lundstedt har varit en trogen tjänare och har fört sin kladd
ordentligt. Fortsätter han på samma väg, skall det gå honom väl i livet,
och det är därtill jag önskar honom framgång, då han nu går opp till
Stockholm, där frestelserna äro större än här nere i landsorten. Jag vill
nu lämna Lundstedt sin lön -- det är trettitre riksdaler och sexton
skillingar banko -- till vilka jag från egen hand vill lägga tio
riksdaler riksgäld såsom dusör för Lundstedts visade redlighet och nit i
affären. Se där! Håll till godo och lycklig resa!
Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra gröna tiorna och tryckte
patronens hand, viljande säga något som ej kunde komma fram, medan
handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.
-- Det är bra, det är bra! Gå nu och säg adjö åt frun och kamraterna, jag
tror att Svärdsbron har brått att komma hem.
Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla trätrappan, där han knackade
på dörren till våningen, och mottogs av frun med ett talgljus i handen.
-- Kära hjärtans, är det Lundstedt -- jag satt och skala syltlök -- och
herre Gud, jag tror jag har tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa
från oss nu, och komma opp till Stockholm -- där får han se mycket
saker, som en aldrig har drömt om -- Gud vare med honom nu då -- och må
han se sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med Lundstedt och må
han trivs i sitt nya!
Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och räckte handen till avsked,
varpå Lundstedt gick baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och
rörande läpparne utan att kunna få dem att frambringa några begripliga
ord.
Nere i boden stod Svärdsbron redan med en tuggad Cuba i ena mungipan och
knäna stödda mot disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan
bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande huvud följde balansens
rörelser opp och ner, så att han slutligen kände sig vimmelkantig och med
vänstra handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt pekfinger
grep han om det nerhängande segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta
sig, med påföljd att rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk
på knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.
-- Vad fan, tänker farbror gå till altars på lördagsafton! utbrast
bokhållaren, som såg den grå figuren sjunka, men strax därpå resa sig,
kastande lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.
-- Sätter en långrev i kryddbon nu också? brummade bonden och släppte
garnet, som lagt sig i ringlar över hans frukostskärm.
-- Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, att de fula fiskarna gå
utanför disken.
Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång stund på svaret som han inte
fann hemma; varför han tycktes besluten avfordra en förklaring:
-- Ska de vara åt mej, det?
-- Var så god och håll till godo, svarade den slagfärdiga bokhållaren och
sköt kaffepåsen åt bonden, som behövde en stund för att komma ur det
förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, förrän bokhållaren
klippte till med ett nytt:
-- Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som en pinal; pengarne på
disken! Ta hit dosan nu, ska farbror få lite grovsikt.
Detta var för långt och för häftigt, så att Svärdsbron, som ännu bara var
vid kaffepåsen, efter att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan
i handen och vägde den.
-- Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna, gubbe lilla, för här är
ingen kredit! Och så dosan! Eller vill du ha det i truten med detsamma?
Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan och fått näven i byxfickan,
sedan högra rockskörtet omsorgsfullt blivit uppvikt.
-- Tjugufyra skilling riksgälds var det?
-- Nej banko, du! Kaffet har stigit!
-- Ja, men när jag var barn... så kosta det inte mer än en plåt.
-- Ja, ser du, det är länge sen det du, om jag får tro vad din käring
säger!
-- Käringen! Vad håken säger käringen?
-- Hon säger att du ska betala kaffet genast, annars går du och super opp
pengarna!
-- Su... super jag?
-- Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup! Men raska nu på, och
visa att du är nykt när Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen
sup av honom. Nu skrapar Blacken på dig!
-- Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att göra... tpo! tpo! -- står du
stilla du din rrrackare!
-- Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig till Svärdsbro, för han tar
till Stockholm i afton.
-- Stockholm! -- Tpo! tpo! vad går det ått dej, din fuling!
Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och borgmästarns piga kommer
in, snävande över tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.
-- Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå till på en sån här
månskens-torsdags-afton!
-- Det står inte alls till -- ta bort hand -- annars så... hur står det
för Kindgren?
-- Det går undan för undan för mig! Men vad kunde behagas så här sent på
dagen?
-- Det behagas ett halvt lod kardemummor!
-- Så, det ska vara främmande i morgon... lägg opp pengarne nu,
Svärdsbron, och stå inte och reta opp sina ädlare känslor, när han tittar
på flickan.
Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna, cigarren upphivad som en
klyvarbom, och står, gungande på vikta knän, omfamnande den kattunklädda
jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland skickande blickar åt taket
som om han räknade brödkakorna på spettet.
-- Hörr nu! Hörr nu! hm! -- Tpo! Tpo! står du still du! yh! yh!
I detsamma kommer Lundstedt in:
-- Är inte farbror färdig att köra än? Klockan blir ju tio, innan vi få
ge oss i väg!
-- Klockan tio!
-- Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan nio i morgon bitti!
-- Södertälje; ge mej si!
Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt henne: -- God afton,
Lina! Nu kom hon lagom för att jag skulle få säga adjö.
-- Nej, ska han resa!
Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren för att se på månskenet, har
Svärdsbron fått upp portemonnäen, och börjar där efter plocka opp
slantarne på disken.
-- Där ha vi -- ge mej si, tolv skilling.
-- Och så kommer du med bankovittnar med hål i; dom kan du gömma till
håvpengar... fjorton och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra
skilling till nu.
-- Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för durt! Po-ah! Po-ah!
flickan lilla, po-ah!
Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar ut knäna och kniper fram
med pengarne som om han sett sin husbonde.
-- Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än? frågar handelsmannen.
-- Ja, herr patron, genast!
Och med en kraftansträngning samlar han ihop armar och ben och går ut
till vagnen, tar tömmar och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda
lasset och se om Lundstedt är där.
-- Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar Kindgren från boddörren,
du faller ju om kraken rycker till.
-- F...aller jag?
Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av hemlängtan, och
Svärdsbron, som har händerna fastade, kommer ner gränsle över
hjulringen:
-- Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd, och Lundstedt, som stått
under gatlyktan med Lina, skyndar till och stannar Blacken, som har
gröppåsen kvar om halsen och därför icke är så begiven på att springa,
helst Svärdsbrobonden bromsat framhjulet med sin vänstra axel.
-- Tror någon människa vi kommer ur stan i denna dag? utbrister Lundstedt
med mild otålighet. Stig opp nu, farbror, så få vi åka!
-- Nå, så bjur han på något då?
Lundstedt lovar att bjuda vid första gästgivargård, men Svärdsbron vill
inte lämna kredit, och tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig
det utlovade snuset, varpå han intränger i boden med piska och tömmar, på
samma gång som han efter patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att
kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans tankesnurra
baklänges upp till minnet om ett glåpord, som stod i sammanhang med
segelgarnet, men som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt
framryckande mot hemmet, vilket besvaras av bonden med en inhalning av de
medförda tömmarne, med påföljd att hästen stryker vagnen in mot
glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker po-ah! utan annan
verkan än att boddrängen bryter in, ger Svärdsbron en halskaka så att
cigarren kryper baklänges in i munnen och den kiknande rökaren kommer ut
på gatan i samma ställning som en magisterhoppare. Därmed anses
diskussionen avslutad, och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta,
lyftes farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt, som trycker de
närvarandes händer och under allas välönskningar sätter Blacken i gång
framåt!
* * * * *
Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro, sedan han bultat opp den
bekymrade makan, och utan att avvakta tillfället att göra hennes närmare
bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att beställa skjuts
till Södertälje. Som det fanns hästar inne, satt han snart på en ny liten
pinnkärra och ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen hade
sänkt sig något och färden gick genom svarta granskogen, som susade tungt
i nattvinden, under blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg
vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan på bleke, när
månskenet föll på det torra dammet; stundom steg i fjärran en vit sky,
uppriven av ett mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och
silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några mörka inhöljda