Samlade Skrifter #28. Hemsöborna och Skärkarlsliv - 02

strömmingsskötarne, förrän flundrorna slutat ta, och man får inga
flundror, förrän gäddan lekt ut. Si det ena liksom går i det andra, och
där det ena släpper, så tar det andra ve. Är det inte så, Norman,
kanske?
Norman biföll utan motsträvighet och tog för säkerhetens skull om
refrängen, när han märkte, att Carlsson gjorde sig färdig att hugga in
igen:
-- Jo, det är nog så att det ena tar ve, när det andra släpper.
-- Vem är det som släpper sig? fann nu Rundqvist gott inskrida, när
Carlsson med en sarvstjärt mellan tänderna gjorde stora åtbörder med
armarne för att ro opp samtalet åt sin kant igen men nu måste instämma i
de andras grin, mera framkallat av skadeglädje åt att jordbruket blev
lagt åt sidan, än åt den enkla roligheten. Och uppmuntrad av framgången
började Rundqvist göra utvikningar på det lyckligt funna ämnet, så att
något allvarsamt ord icke mer hade att påräkna någon åhörare.
När frukosten var slut, kom gumman in och bad Carlsson och Gusten följa
med ut åt lagården och på gärdena för att få samråda om sysslornas
fördelning och se till vad som skulle göras för att få gården på fötter;
och sedan skulle man samlas inne i stugan för att läsa predikan.
Rundqvist lade sig på soffan vid spisen och tände en pipa, men Norman tog
sin dragharmonika och satte sig på förstukvisten, medan de andra gingo
upp åt lagården. Här fann Carlsson med en viss belåtenhet tillståndet
överträffande hans förhoppningar om det värsta. Tolv kor lågo på knä och
åto mossa och halm, sedan fodret tagit slut. Varje försök att resa dem
var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få dem på bena genom att
skjuta en planka under buken, lämnades de åt sitt öde tills vidare.
Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som en läkare när han går ifrån
en dödsbädd, men sparade sina goda råd och förbättringsförslag tills
vidare.
Med oxparet var det ändå sämre, ty de hade nyss slutat vårplöjan, och
fåren hade bara bark att fnalla från de längesedan avätna lövknipporna.
Svinen voro magra som jakthundar; hönsen sprungo omkring i lagårn, och
gödselhögar lågo kringkastade här och var, under det vattnet fick rinna
ut i rännilar var det kunde.
Sedan allt var översett och befunnet i lägervall, förklarade Carlsson,
att här inte var annat göra än komma med kniven.
-- Sex kor som mjölkar är mer än tolv som svälta! Och han undersökte
speglarne och mjölkhålorna, och med stor säkerhet prickade han de sex,
som skulle få äta opp sig och så gå till slaktarn.
Gusten gjorde invändningar, men Carlsson försäkrade och bedyrade: att de
skulle gå till döden! De skulle dö så visst som han levde!
Och sedan skulle det bli andra ordningar av. Men först och främst skulle
det köpas torrt och gott hö, innan kreaturen släpptes på skogen.
När Gusten hörde tal om att köpa hö, gjorde han de livligaste
föreställningar mot att lägga ut pengar för så'nt som man kunde ha själv,
men gumman tystade ner honom med förklaringen, att han inte förstod
saken.
Och efter några förberedande mindre anordningar lämnades lagården och man
vandrade utåt gärdena.
Här lågo hela sträckor i träda.
-- Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när han såg så föråldrat bruk
på en så god jord. -- Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i
världen har träda mer, utan klövervall, och när man kan ta gröda alla år,
varför ska man bara ta vartannat?
Gusten förmenade, att skördar tagna år ut och in skulle suga ur jorden,
vilken ju behövde vila, den också liksom människan, men Carlsson avgav en
riktig, om ock något dimmig förklaring över huru klövergrödan gödde
jorden i stället för att suga den, utom att den höll åkern fri från
ogräs.
-- Si, det hade man då aldrig hört talas om: grödor som gödde, menade
Gusten, vilken ej kunde förstå Carlssons lärda utläggning om hur
gräsväxterna tog sin mesta föda »ur luften».
Därpå granskades dikena och befunnos fulla med grundvatten, igenväxta och
med dåligt avlopp. Säden stod fläckvis, som om man kastat ut kornet
nävtals, och ogräset frodades i ro mellan tuvorna. Ängarne lågo oröjda
och fjolårslövet täckte och kvävde gräset i en enda hopklibbad koka.
Gärsgårdarne voro fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som
gumman redan föreställt Gusten under föregående kvällens samtal. Men
Gusten hörde icke på Carlssons djupgående granskningar, slog dem ifrån
sig som något obehagligt man grävde upp ur det förflutna, och fruktade
det myckna arbete, som vinkade och än mer de pengar modren måste knipa
fram med.
När de sedan togo av inåt kalvhagen, blev också Gusten efter, och när de
andra kommit till skogen, var han försvunnen. Gumman ropade först några
hoj efter honom, men utan att få svar.
-- Ja, så må han gå, mente gumman; si det är så med Gusten, att han
alltid har varit liksom lite slög och doven, utom när han kan komma ut på
sjön med bössan. Men Carlsson ska inte se åt'en, för det är inte något
ont me'n. Si det var så, att fadren ville liksom ha honom till något
bättre och ville inte han skulle gå som dräng, utan lät'en hållas med det
som roga'n; och när han var tolv år, så fick han egen öka, och bössa
förståss, och sen var det ingen reda med honom. Men nu går fisket
tillbakars och därför har jag måstat tänka på jorden, som ändå till
sistens är säkrare än sjön; och det skulle nog ha gått, om Gusten bara
förstått till att hålla efter folket, men si han ska alltid göra sig så
gemen med gossarne, och då går det inte någon vart med arbetet.
-- Ja, si det duger rakt inte att klema med folket, häktade genast
Carlsson på; och det ska jag säga moster också, här mellan fyra ögon, att
ska jag vara liksom kustus, så må jag äta i stugan och sova för mig själv
på kammarn, för annars blir det ingen respekt, och jag kommer aldrig ur
fläcken.
-- Ja si, Carlsson, att äta i stugan, farhågade gumman, under det hon
klev över stättan, så lär det nog väl inte gå för sig. Folket är inte
sådant numer, att de skulle lida att man åt annerstans än med dem i
köket; det vågade inte Floden en gång på sistone, och Gusten har aldrig
torts på det; och gör man det, så är de så golika att göra spektakel med
maten, och så sätter de sig på tvärn. Nej, så det kan väl nog inte bli,
det. Men att han sover på kammarn, är något annat och det ska vi se till;
för resten tycker nog folket de är många ändå i köket, och Norman, tänker
jag, sover hellre allena i soffan än tillsammans med någon annan.
Carlsson fann för gott vara nöjd med halvvunnet spel, och stoppade
tillsvidare den andra pipan i säcken.
De kommo nu in i granskogen, där ännu en snödriva, smutsig av damm och
nerfallna barr, låg mellan ett par rullstensblock; granarne svettades
redan kåda i den gassande aprilsolen och vid deras fötter blommade
vitsippor, och under hasselbuskarne stucko blåsippor opp genom de
multnade lövens genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en varm fukt;
mellan trädstammarne syntes gärdesglindret dallra över gärdsgården till
ängen och längre bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna
fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen hamrade och skrek.
Gumman trippade före på den kala gångstigen över barr och rötter, och när
Carlsson, som gick efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg
och försvinna under klädningsfållen, erinrade han sig därvid, att han i
går tyckte henne vara äldre.
-- Moster är rektigt flink att spassera, fann sig Carlsson uppmanad att
lufta sina vårkänslor.
-- Å, så han säger; en kunde tro att han ville raljera med en gammal
käring.
-- Nej, si jag menar alltid vad jag säger, försäkrade Carlsson
trovärdigt, och ska jag hålla steg med moster, så blir jag svett.
-- Vi ska inte gå längre i alla fall, svarte gumman och stannade för att
pusta. Här ser Carlsson skogen likvisst, och här ha vi kreaturen mest om
sommarn, när de inte är ute på kobbarne.
Carlsson kastade ett sakkunnigt öga på skogen och fann, att där stod
många famnar bryggved i mått och att där fanns goda timmer på roten.
-- Men så fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och här ligger skatar och ris
kvar i en enda bråte, så varken ryss eller rackare kan komma fram!
-- Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och nu får en råda och
ställa som en vill; och han skall nog ordna det bra, är jag säker om;
inte sant, Carlsson.
-- Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör sitt, och det får moster
hjälpa under med, ältade Carlsson, som kände i andanom att det icke
skulle bli det lättaste att tillskansa sig en ställning som korporal, där
gemenskapen var äldre i gården.
Under ideligt samspråk om huru Carlsson skulle kunna intaga och bevara
sin överhöghet, vilken han hos gumman inplantade som huvudvillkoret för
gårdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle predikan läsas, men
ingen av karlarne var synlig. De två skyttarne hade gått på skogen med
bössorna, och Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon solig backe,
för så var det alltid när man skulle höra Guds ord. Carlsson försäkrade,
att de kunde reda sig utan åhörare, och om flickorna öppnade dörrn till
köket, fingo de också ett ord med till livs, under det grytorna kokade.
Och när gumman yttrade oro över att hon ej skulle kunna läsa, var
Carlsson genast redo att åtaga sig värvet.
-- Ock-ock-ock! han hade läst så många predikningar i sin dar hos
advokatfiskaln, så det skulle inte felas.
Gumman tog almanackan och slog upp dagens text, som i dag på andra söndan
efter påsk befanns handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers
postilla från hyllan och tog plats på en stol mitt på golvet, så att han
kunde inbilla sig att församlingen skulle se honom riktigt. Därpå slog
han upp i psalmboken och började med hög röst, löpande på tonskalan, som
han hört kolportörerna göra, och själv gjort, predika opp texten:
-- »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag är den gode herden: den
_gode_ herden låter sitt liv för fåren; men den som lejder är, och _icke_
är herden, vilken fåren _icke_ tillhöra, ser ulven komma och övergiver
fåren och flyr.»
En underlig känsla av personligt ansvar bemäktigade sig uppläsaren, när
han uttalade orden: _jag_ är den gode herden, och han tittade ut genom
fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda lejda flyktingarne
Rundqvist och Norman.
Gumman nickade sorgset bifallande och tog katten upp i knä, som om hon
öppnat sin famn för det förlorade fåret.
Men Carlsson läste på med av rörelse dallrande röst, såsom om han skrivit
det själv:
-- »Men den lejde flyr» -- ja han flyr, broderade han -- »ty han är
_lejd_» -- skrek han -- »och vårdar intet om fåren.
_Jag_ är den gode herden, och känner mina får, och mina känna mig» -- tog
han utantill efter, som det var ett språk ur katekesen. -- Därpå sänkte
han rösten, slog ner ögonen, såsom om han haft en djup sorg över
mänskornas ondska och framsuckade, starkt betonat och med sidoblickar,
icke utan ett visst illmarigt underförstånd, såsom om han med smärta
angav några okända skälmar, utan att precis vilja stå för anklagelsen:
-- »Jag haver ock _andra_ får, som icke äro av _detta_ fårahuset; dem
måste jag ock draga härtill; och de _skola_ höra min röst!» Och med ett
förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt, förtröstansrikt, viskade
han:
-- »Och det skall vara _ett_ fårahus, och _en_ herde.»
-- Och _en_ herde! ekade gumman, som hade sina tankar på helt andra håll
än Carlsson.
Därpå grep han an postillan; gjorde ett överslag över sidornas antal,
grinade surt, när han såg, att det var »en lång rackare», men tog mod
till sig och satte i gång. Behandlingen av ämnet gick något på sidan om
hans syften och höll sig mera till den kristligt symboliska meningen,
varför intresset ej var så livligt som vid texten. I en rasande fart
durkade han genom spalterna och ökade hastigheten, när han kom till
vändningarne, så att han kunde väta på tummen och vända två blad på en
gång, utan att gumman märkte något.
Men när han såg, att slutet kom nära, och han misstänkte amen skulle ta
törn, sackade han av; men det var för sent, ty i sista vändningen hade
han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad, så att han stötte på
amen högst upp på sidan, alldeles som om han slagit huvet i en vägg.
Gumman vaknade opp av stöten och tittade yrvaken på klockan, varför
Carlsson tog om amen en gång till med litet garneringar »i fadrens,
sonens och den helige andes och för Jesu vår frälsares skull».
För att avrunda slutet och försona vad han brutit, läste han ett
fadervår, så långsamt och tärande, att gumman, som kommit mitt i
solskottet, nickade ihop en gång till och hann morna sig, under det
Carlsson, för att hindra alla obehagliga förklaringar, stack ner huvet i
vänstra handen för att göra en tyst bön, som ej kunde avbrytas.
Gumman, som också kände sig brottslig, ville ådagalägga sin uppmärksamhet
med att i självvalda ordalag visa vad hon inhämtat, men avklipptes av
Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten och frälsarens egna
ord, att det inte gick an med mindre, än att det skulle vara _ett_
fårahus och _en_ herde! _En_ uteslutande, _en_ för alla, _en, en, en!_
Clara hojade med detsamma till middag, och nu hördes ur skogens djup två
glada igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans
skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists mera originella po! som
ingen kunde misstaga sig på.
Och straxt därpå syntes de förvillade fåren med lätta steg skynda till
matgrytan, där de mottogos av lindriga förebråelser av gumman för
uteblivandet; men svarslös var ingen av de oskyldiga, som bedyrade, att
de icke hört någon kalla på dem, annars skulle de _genast_ ha kommit.
Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid middagsbordet, men
Rundqvist talade i dunkla tungomål om jordbrukets högst »markvadiga»
framsteg, så att Carlsson förstod, att han redan var invigd och upptagen
i oppositionspartiet.
Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta med mjölk och
pepparkorn, bestått anrättningen, gick allt manfolk på avskilda rum att
sova, men Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute på
backen, där det fanns en torr sten, vände ryggen mot stugfönstren, medan
han slumrade lite, vilket gumman ansåg vara mycket lovande på en eljes
till spillo given söndagseftermiddag.
När Carlsson tyckte, att tillräckligt lång tid åtgått för att göra
andakten trolig, reste han på sig, gick in i stugan utan att knacka och
röck fram med sin begäran att få se kammaren. Gumman ville uppskjuta och
förebar rengöring och annat mer, men Carlsson stod på sig och blev förd
opp i vinden, där verkligen längst in under takstolarne en liten
fyrkantig låda var intimrad och öppnade sig med ett fönster på gaveln,
som nu var dolt av en blårandig rullgardin. Kammaren upptogs av en säng
och ett litet bord framför fönstret med en vattenkaraffin. På väggarne
hängde något, som genom de vita, skylande lakanen såg ut som kläder och
vid närmare påseende även befanns vara det, ty här stack en rockkrage upp
med sin hängare, här slank ett byxben fram. Nedanför stod ett helt stall
med skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid dörren en väldig
järnbeslagen kista med en driven låsskylt av koppar.
Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade fönstret för att släppa ut den
av fukt, kamfer, peppar och malört blandade luften, samt lade mössan
ifrån sig på bordet, förklarande, att här skulle han sova gott, och mot
gummans farhågor om kylans störande inflytande, bekände han sig vara van
att ligga kallt, vilken fördel han omöjligt kunde bekomma i det varma
köket.
Gumman tyckte det gick väl raskt och ville först ta ut kläderna för att
de inte skulle bli tobaksrökta, men Carlsson lovade att inte röka tobak
och bad och besvor att kläderna skulle få vara kvar: han ville inte alls
se åt dem, och moster skulle inte göra sig omak och rusta om för hans
räkning. Han skulle krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda
opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in där, för han förstod nog,
att moster var rädd om sina tillhörigheter, och här tycktes vara
fasligheter med moltum.
När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner, knogade opp sin kista och
sitt brännvinskrus, hängde sin tröja på en spik vid fönstret och ställde
sina sjöstövlar bredvid de andra skoparen.
Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten skulle närvara, för nu
skulle arbetet utdelas och var man få sin post.
Gusten anträffades med någon svårighet och förmåddes sitta en stund i
stugan; men han deltog ej i förhandlingen, och svarade på tillfrågningar
endast med invändningar, uppkastande svårigheter, med ett ord, satte sig
på tvärn.
Carlsson sökte vinna honom med smicker, krossa honom med sakkännedom,
inge honom aktning med den äldres överlägsenhet, men det var bara vatten
på elden. Slutligen tröttnade alla parterna och Gusten var försvunnen,
innan man visste ordet av.
Det hade emellertid blivit afton och solen sjönk i töcken, som snart
drogo upp och täckte himlen med små fjädermoln; luften förblev ljum.
Carlsson spatserade på måfå neråt ängen och kom in i oxhagen; vandrade
vidare under de blommande, ännu halvt genomskinliga hasselbuskarna, som
bildade liksom en tunnel över det drog där strök fram och ledde till
sjöstranden, där bryggveden brukade hämtas av uppköparens jakt.
Plötsligen stannade han och fick genom enbuskarne sikte på Gusten och
Norman, som voro uppställda på en berghäll i gläntan där öppnade sig och
med bössorna på helspänn och lägg an tittade sig omkring åt alla håll och
kanter.
-- Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, så högt dock att Carlsson hörde
det och, troende sig vara åsyftad, stack sig undan i buskarne.
Men över de unga granarne kom en fågel flygande, långsamt och knägigt som
en uggla, med slokiga vingar, och strax därpå kom en till.
-- Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så pang! pang! ur båda
bössorna, ur vilka haglen och röken stodo som kvastar.
Det knastrade i en björks kvistar och en morkulla dinglade ner ett
stenkast från Carlsson.
Skyttarne sprungo till och fångade upp bytet, som gav anledning till en
liten meningsväxling.
-- Den har fått vad den behövde, sade Norman och burrade opp
bröstfjädrarne på den ännu varma fågeln.
-- Jag vet en till, som skulle ha vad han behövde! menade Gusten, som
reds av andra bitankar oaktat jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga
på kammarn nu också!
-- Nej, ska han? vädrade Norman.
-- Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom inte vi visste det
bättre än han, vad som är ordning. Men, så är det: nya kvastar sopa bäst,
så länge de är nya, förståss; men vänta han mig, ska han få se på besen!
Inte är jag den, som väjer för en sån där friskalare! Kom han bara, så
ska han få känna på att sitta hårt! -- Tst! nu kommer den andra igen!
Skyttarne hade laddat om och sprungo upp på passet igen, men Carlsson
smög sig varligt hem, besluten att sätta sig i anfallsställning, så snart
han gjort vederbörliga rustningar.
Om aftonen, när han kom upp på kammaren, fått ner rullgardinen och tänt
på ljuset, kände han sig först något beklämd, emedan han var ensam; och
en viss fruktan för dem han avsöndrat sig ifrån kröp över honom. Förr var
han alltid van att alla tider på dygnet känna sig i flock, alltid redo
att höra sig tilltalas, alltid ägande tillgång till en åhörare, när han
ville språka. Nu var det tyst omkring honom, så tyst att han, av vanan,
väntade sig bli tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro;
och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar i talat ord,
började fyllas med ett överskott av oförbrukat tankefrö, som grodde och
sprängde och ville ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen, så
att sömnens vila ej kunde infinna sig.
Han tog sig då före att vandra i strumplästen fram och åter, mellan
fönstret och dörren i den trånga kammaren och samlade hela sin
uppmärksamhet på morgondagens blivande arbete; ordnade göromålen i huvet,
utdelade dem; bemötte invändningar i förskott, övervann hinder, och efter
en timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som nu kändes ordentligt
och upplinjerat som en kontrabok, i vilken alla poster blivit införda på
sin plats och hopsummerade, så att man i ett ögonblick kunde överskåda
ställningen.
Därpå gick han i säng, och när han kände sig ensam mellan de rena friska
lakanen, utan fruktan att någon skulle under nattens lopp komma och störa
honom, fann han sig liksom mera självägande över sin person, som en
avläggare, den där nu satt egna rötter och var färdig att avskäras från
moderbusken och leva sitt liv igenom för sig, i egen kamp, med större
möda, men också med större lust.
Och så somnade han för att möta livets måndagsmorgon och arbetsvecka.


TREDJE KAPITLET.
Drängen lägger trumf på bordet, blir herre
på täppan och kröker till ungtupparna.

Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom och Carlsson sådde vårråg i
den bortfrusna höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt de
andra, så de kommo på benen och kunde släppas i skogen; han rustade och
han ordnade, han arbetade själv som ett par, och han hade en förmåga att
sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd.
Född på ett bruk i Värmland, av tämligen obestämda föräldrar, visade han
redan tidigt en avgjord olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig
uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma följd av »syndafallet».
Driven därjämte av ett begär att få se och känna alla sidor av mänsklig
verksamhet, förblev han icke onödigt länge sittande på ett ställe, utan
så snart han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt verksamhetsfält,
och på sådant sätt hade han ifrån smedsyrket gått över till jordbruket,
prövat stalltjänst, stått i handel, varit trädgårdsdräng,
järnvägsarbetare, tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa
förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet och en förmåga
att finna sig med alla förhållanden och alla slags mänskor: att förstå
deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han
var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans
mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett
helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen,
som skulle draga honom.
Inkastad genom en slump på sin nya plats, insåg han genast, att han kunde
bli till nytta, att han ägde förmåga bringa inkomster ur det nu
värdelösa, att han snart skulle bli uppskattad därför och slutligen
oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål för sina strävanden, och
att belöningen väntade honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig
som ett säkert hopp och som en drivande kraft. Han arbetade för de andra,
synbart och onekligt, men på samma gång smidde han sin egen lycka, och om
han ställde det så, att det bara såg ut som om han gav tid och krafter åt
de andras fördel, så visade han därmed, att han var klokare än mången,
som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat.
Det största hindret, som ställde sig i hans väg, var sonen. Med fiskarens
och jägarens avgjorda smak för det ovissa, för överraskningar, hade denne
en bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade man, menade han,
så fick man på sin högsta höjd vad man beräknat; aldrig mer, men oftast
mycket mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick man ena gången
intet, men en annan sjufalt mot vad man väntat sig. For man ut på
alskytte, så hände det stundom att man knep sig en skäl; låg man i skären
en halv dag för att lura på skrakar, så kunde det råka att åd lade sig
för bösspipan; alltid var det något, och ofta något annat än man väntat.
För övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som förmånsrätt kommit ner från
de övre klasserna, såsom något förnämare och katigare än att gå efter
plogen eller dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man icke
kunde få vilken dräng som helst att köra ett par oxar, antingen nu också
därför att oxen var »ändrad» eller därför att hästen sedan gammalt var
hållen i vidskeplig aktning.
En annan sten i vägen var Rundqvist. Egentligen en gammal filur, som på
sitt sätt sökt återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt
arbete och väl försett med långa middagslurar och långa supar, hade han
dels genom föregiven kunskap om förborgade ting, dels genom ett antaget
sätt att »raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre arbetet,
dels även i nödfall genom låtsad andlig svaghet och kroppsliga krämpor
förstått ådraga sig sina likars medlidande, i synnerhet om detsamma
yttrade sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt skålpund snus.
Sålunda förstod han att snöppa får och gälla grisar, ansåg sig kunna leta
brunnar med slagruta och få abborn att gå på nät; botade varjehanda
lättare krämpor på andra, men behöll sina för sig själv; spådde vackert
väder vid nytändning, när det regnat en halv månad, och offrade andras
slantar under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen skulle komma.
Men han kunde även en mängd dåligheter, påstod han, såsom att få
skärvgräs i grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt,
vilket kringspann hans person med en viss fruktan, så att man gärna ville
ha honom till vän.
Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka han blivit oumbärlig,
bestodo i att kunna smida och snickra, men hans otroliga förmåga att göra
allt, som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson som en farlig
medtävlare, ty vad Carlsson gjorde under fähustaket eller ute i åkern
syntes icke så mycket.
Så återstod Norman, en duktig arbetare, som måste erövras från Gustens
mäktiga inflytande och återvinnas åt det regelbundna arbetet på land.
Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete och dessutom icke ringa
statskonstlig fintlighet att utveckla för att tränga igenom, men han var
den klokare och därför segrade han.
Gusten tog han icke upp strid med; den lät han gå, sedan han med förmåner
lockat ifrån honom bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket svårt,
ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och Norman blev på jaktäventyren
mest behandlad som roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick
han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så att de fördelar
Carlsson i ökad lön, ett par strumpor, en skjorta och annat smått
lyckades utverka åt honom, jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än
Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till avfall. Därmed var
sonens jaktlusta något släckt, ty att fara ensam på sjön var icke så
roligt; och i brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet.
Rundqvist fjällade han med större svårighet, för den fisken var både ful
och gammal, men han fick också honom snart i sump.
I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga skötarne och sätta nya
linor i alla varpen, och se, strömmingen fastnade bättre än förr; i
stället för att gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta nya
brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla, rensa henne, bygga kar
omkring henne och sticka ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen
kastad på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över korna, lät
han rykta dem och strö torrt under dem. Kunde Rundqvist smida söm, så
drog Carlsson spik; kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson
både årder och vält.
När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad ur sina mullvadshål, tog han
till mera i ögonen fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan;
skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker låtit »falla» på
backen under vintern; kurtiserade höns och katt och satte en ny klinka på
dörren.
-- Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av gjort en ny klinka på gamla
dörrskrället, hörde Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå
snäll, han.
Men Carlsson var som en pil efter honom, och en morgon var spisen
vitstruken; en annan morgon voro vattämbarne grönmålade med svarta band
och vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak, som han slagit
upp på vedbacken bakom matboden. Carlsson hade lärt av fienden att erövra
kökets stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven
oemotståndlig.
Rundqvist var dock seg och illfundig, och en lördagsnatt tog han och