Kryss och landkänning - 3

på Fånglina, men si, vi rospiggar är ett särskilt släkte, vi tål inte
dumheter och övergrepp, de kallar, om de nu kommer från kallpittörer
eller regering. Skriv om det, och hälsa från oss. Ja, godnatt, godnatt,
gå rätt ner över berget -- gå inte samma väg han kom, för där är
krångligt, när en går utför. Har han lykta? Jaså, elektris! Jo, jag
tackar, jag. Ja, adjö då, hälsa regeringen och säg, att det inte går på
det viset. Skål -- skål!


Min första jakt.

När man går i 6:2 och vaknar en strålande majmorgon vid att rummet är
fullt av sol och medvetandet att det är söndag plötsligt står klart i
ens hjärna, är denna verklighet i sin förtjusande nakenhet tillräcklig
att lika plötsligt göra gymnasisten till världens lyckligaste människa.
Och stå stjärnorna dessutom så gynnsamt, att det är pingstdag och man
således också har annandagen framför sig i samma skuggfria perspektiv,
så förlänga sig dessa fattiga fyrtioåtta timmar för fantasien till lika
många eoner av paradisisk tillvaro, utnyttjad på det mest raffinerade
sätt.
Och medan man sträcker sig i sängen som en ung katt, ge sig tankarna
på strövtåg i en himmelsk basar av pojknöjen. Det är bara att välja.
De ligga utbredda på vårgröna brickor och äro rena guldet. De kosta
ingenting. Tag bara!
Så var det också denna pingstmorgon, och jag och kamraten, som sträckte
sig i andra sängen, hade redan valt.
I hörnet vid bokhyllan stod en gammal mynningsladdare, vars pipa var
fastbunden vid stocken med mässingstråd. Detta i alla hänseenden
fruktansvärda vapen hade vi kvällen förut fått låna av ölutköraren som
bodde i samma gård. Det skallrade olycksbådande då man skakade på det, men
Ȋnnu var pipan utan fel, och hanen
gav eld som fordomdags, det var nog av!»
Av samma välgörare skulle vi också få låna hunden, som vaktade ölvagnen,
medan ägaren var inne i husen. Det var en smutsig, svart pudel, för
vilken skogen var lika full av hemligheter som för oss.
Kruthorn, hagelpung och väska hade vi också lånat, men från annat håll.
Och cigarretter hade vi, ty till skogens klyftor och snår nådde icke
lärarnas blickar.
Att det icke var jaktsäsong svävade vi i naiv och lycklig okunnighet om.
Och att den skogspark, vi ämnade göra osäker, var fullkomligt blottad på
vilt och dessutom tillhörde staden och att allt skjutande där var strängt
förbjudet, ingick icke heller i vårt medvetande. Men vad gjorde det för
resten? Jag var den vilde jägaren, och vart hagel i pungen var en frikula
stöpt under besvärjelser.
-- Hjälp, Samiel, hjälp! skallade det hemskt i vargklyftan.
Stolta skredo vi mitt på den vaknande gatan ut mot tullen. Pudeln var
arg och ville inte gå i band i djurisk okunnighet om sin upphöjelse
till stövare. De söndagsklädda människorna betraktade oss undrande och
oförstående. Eller kanske avundsjukt. Några folkskolepojkar kastade
glåpord efter oss.
-- Getter, gnetter, loppor å löss!
Ty elementarskolans elever kallades getter. Folkskolans hette kalvar.
Men vi hade nu inte tid att börja slagsmål. Vår uppgift var en helt
annan, om icke högre, så av större intresse för tillfället.
Snart befunno vi oss i skogen. Vi bundo pudeln vid ett träd och laddade
med förenade krafter. Det tog tid, ty vi måste sammanjämka våra åsikter
om krutladdningens storlek, mängden av hagel och tidningspapper. Men
slutligen var dödens synrör i ordning, vi drogo lott om vem som skulle
skjuta först, släppte pudeln och väntade att ögonblickligen få höra drev.
Ty att hararna stodo tjockt som sill i skogen betvivlade vi icke ett
ögonblick. Det hade ölutköraren sagt.
Men pudeln gnodde direkt hem, följande sin överlägsna instinkt. Och där
stodo vi långa i synen. Vi tände som ersättning våra cigarretter och
började smyga som de skinnstrumpor vi inbillade oss vara. Man skulle ju
kunna överraska en hare, om lyckan var god.
Med rynkade ögonbryn och mördande blickar på varandra, då någon trampade
på en vissen gren, smögo vi på huk fram mellan stammarna.
-- Va i helvete ä ni för ena, som gå mä byssa här? skallade plötsligt en
grov röst.
Vi stannade som förlamade. En karl närmade sig springande. Det var en
gammal man med grått skägg. En knölpåk höll han i sin håriga näve.
Vi stammade något om harjakt.
-- Vet ni inte för det första att haren inte ä lovlig så här års, å för
dä andra att dä kostar femti kronor te lossa skott här, å för dä tredje
att här finns ingen hare, vet ni inte dä, pojkdrumlar?
Men med ens fingo hans ögon ett vänligare uttryck, och rätt som det var
började han gapskratta.
-- Ta hit bössan, får ja si! Kors i jösse namn, är dä den där ni skulle
skjuta mä? Nä, håll i mej! Å laddad ä ho också! Nä, följ mä mej pojkar,
ska ja hjälpa er te kratsa ur skottet. Ni hade kunnat skjuta er alldeles
fördärvade. Va kan dä va för tokstollar som sätter såna här i händerna på
barn? Ja ä skogvaktarn, förstår ni, men ja ha vari barn själv, så ja vet
hur dä ä, ska ja säja.
Färgen hade så småningom återvänt till våra kinder och vi följde den
vänlige gamlingen fast med betydligt nedslaget jägarmod. Hans stuga låg
alldeles bredvid.
-- Hemma hos mej ska ni få si på harar som kunde passa såna jägare som ni
ä. Har ni sett kaniner, va?
En lysande idé flög igenom min kamrats hjärna.
-- Säljer skogvaktarn kaniner? frågade han.
-- Åja, det kunde väl inte vara så omöjligt.
-- Ä, låt oss köpa en då!
-- Ja, ja förstår dej, din lille klippare, du vill komma hem och inbilla
morsan, att du har skjutit hare, ä dä inte så? Ja, nog kan ni få köpa en
kanin alltid, dä går nog för sej, dä! Men först ska skottet ur den här
sprutan.
Så gemytliga äro inte många skogvaktare efter infångandet av tjuvskyttar.
Gubben tog ut skottet, vilket han försäkrade vara tillräckligt att ta
livet av oss båda två, ty bössan hade ovillkorligen sprängts. Och sen
valde han ut en vacker vit kanin åt oss.
-- Ja ska väl hjälpa er mä den här, så han sir ut som en hare ska si
ut. Å fast dä ä pingstdan, så ska ja ta å skjuta’n å passa’n åt er, era
filurer. Sen kan ni slå i vem som helst att ni har varit på harjakt.
Kaninen togs ut i skogen och sköts med gubbens bössa och hade snart
granris i magen som en riktig hare. Sedan fingo vi kaffe och skogvaktaren
fick 2 kronor, hela vår kassa, fast han bara ville ha 1:50.
-- Välkomna hit igen, pojkar, men utan bössa, förstår ni! Ajöss, ajöss!
Min kamrat, som fått idén, fick bära väskan med kaninen, vars ben stucko
långt ut och förkunnade bragden för den avundsjuka mänskligheten. Jag
gick stolt bredvid med bössan. Och som unga gudar vandrade vi hemåt.
I solbaddet utanför bryggeriet stod polisen Gustavsson med händerna på
ryggen.
-- Var har ni skjutit kaninen, pojkar? ropade han.
-- Kaninen, svarade vi föraktfullt. Det är hare som vi jagat.
-- Försök inte mä mej. Hararna ä inte vita så här sent på året. Dä tycker
ja ni borde veta, som går i skolan. Den där har ni skjutit mä silverkula
hos skogvaktare Svensson. Vore dä hare skulle ni ha fått följa mä te
kontoret.
Vi tittade på varandra. Tänk så gubben hade skojat med oss! Låtit oss gå
som dumbommar genom hela gatan!
Och hemma lyckades vi inte bättre. Vi voro stukade.
Men dä var pingst och solen sken och vi hade ledigt. Andra äventyr
lockade.


Ett Uppsalaminne.
Heil quam lustica res est plitis clappere Braccos,
Paltibus & Korwis cum fotis giwere sparcos.
Ej! Ej! Sconite nos, tum alta voce scricabunt,
Tittlos & magnos in Byxis reddi giwabunt,
Grewi illustres, vos, vos omnes Herri Barones,
Slippite nos Pylsos, nos Hundos nosque Cujones.
Cujete, liggite, cræcit’ abhinc jam dicimus illis,
Lydigi mox erunt, multum piscati catillis.
Ordini jam sequitur Pennum piscatio dira,
Dendimus hos Staclos in bordo stenckico svira:
Quando coeperimus, Pennes tum Glasa fyllabunt,
Rensent & stoppent (sc. Pipas) digitisque ljusa snytabunt
Talgbacumque rökent -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Upsaliæ d. X. Oct. 1748.

Dessa föga djupsinniga, men som tidsmålning icke alldeles värdelösa
verser stå att läsa på insidan av pärmen till en gammal Virgilius, som
är i min ägo. På det solkiga titelbladet står bland en massa okynne med
samma handstil skrivet: _Vale Wimäraby P. M. Smolandus._
Stavningen »Wimäraby» saknar ej sitt intresse såsom påminnande om den
gamla sägnen, att de tattare och hästskojare, som grundlade Vimmerby,
lära ha börjat sin ansökan om stadsrättigheter hos konungen sålunda: --
_Wi Märabytare_ etc. Efter dessa ord skulle staden ha fått sitt namn. Sit
venia parenthesi!
Den bondestudent, som nedskrivit och kanske som djäkne författat de
naiva verserna, hette för resten Petrus Marksarius efter fadern Markus
och modern Sara, vilka långt nere i Vimmerby socken sparade åt sonen i
hopp att en gång få se honom som ordets väldige förkunnare i den kyrka,
där han undfått dopet. Men Petrus återsåg aldrig hembygden. Efter några
års mycket oteologiskt studentliv axlade han sin ränsel och begav sig
till Stockholm, där han tog hyra på en holländsk galeas och kvitterade
fäderneslandet för alltid. Hans öde är okänt.
Om denne Petri Marksarii livsåskådning har symboliserats av hans verser,
vilket är mycket troligt, och hans lärdom av deras latin, vilket är
nästan lika troligt, vill jag gärna i inbillningen göra honom till en
av huvudtyperna i hans samtids studentliv, något av Fältskärns Åbotyp
Eudoxius Lejonfält eller ditåt, fast med säkerhet lättsinnigare, en
grovlemmad bonddräng, vars heta småländska blod kom pliten att sitta löst
vid sidan, som svor och domderade och drack mycket öl och dåligt vin på
de små krogarna i Uppsala, som ständigt var färdig till gruff med stadens
borgare, och vars klassiska vetande antagligen icke sträckte sig långt
utöver det redan under djäknetiden inhämtade _pix pons ibi, conjux tibi_!
Det grekiska paradigmat πούνχομαι, σπυθήσομαι, πεφίλλρακα, εδιλλερῴμην
(púnchomaj, spytésomaj, pefýllraka, edillerómen) låg väl ännu latent i
dåtida studenters hjärnor.
Varför jag frammanat den småländske studentens skugga?
Dess konturer äro så otydliga, att de påminna om det Stjernhjelmska
ὅναρ σκίας, en skuggdröm, men ur hans hexametrar slår oss det gamla
studentövermodet till mötes, det brutala och oresonliga uttrycket av
en livskraft, som helt enkelt är nödvändig för att motväga De Fyra
Fakulteternas tryck uppifrån. Petrus bör visserligen vara ett varnande
exempel, och tiden har mildrat studentikositetens former, men medelvägen
är den mest förgyllda av alla vägar.
O Uppsala! Ligger du kvar på samma ställe än? Gruffas det på ditt torg?
Gås det gåsmarsch än som fordom, och genljuda de nattliga gränderna av
gälla polispipor, medan snabba studentklackar smälla i ökande takt under
lyckliga skyltflyttningars upptäckt?
* * * * *
-- För det han av okynne släckt en lykta, pliktfälldes studeranden A. L.
J. Engström 15 kronor, hade det stått i tidningen. Sagde studerande hade
på vaktkontoret »uppträtt alltför bestämt», varför plikten översteg den
vanliga femman. Man förstod att stilisera protokoll på den tiden.
Jag hade alltså blodat tanden och fått varning av inspektor. Den gamle
hedersmannens varning löd in extenso sålunda: -- Ja hör, att du har vatt
ute å släckt e lykte! Sir du, vi studenter ska arbeta i upplysningas
tjänst, å då passer dä inte å släcke lykter. Du har ju visserligen bara
släckt e lykte, å dä kan anses som förmildrande omständighet. På min tid
brukade vi släcke _alle_ lyktera. Vill du ha ett glas punsch?
Om jag ville! Jag var färdig att falla den gamle mannen om halsen, och
jag lovade mig själv att aldrig begå någon lagstridig handling. Detta
löfte modererades emellertid snart så, att jag lovade att aldrig låta mig
ertappas, och det löftet höll jag obrottsligt.
Nu vill jag berätta om allt det, som en mörk höstnatt med dimma och
duggregn utfördes på Luthagen av mig och några likasinnade. Hur mycken
muskelkraft och hur mycken omtanke har man icke slösat med!
Min vän Birger och jag hade anmält oss till tentamen i latin för gubben
H. och drogo om kvällarna Tacitus, Persius och Horatii satirer för
varandra. Vi voro verkligen intresserade av vårt studium och voro ända
från skoltiden vana att meddela oss med varandra på latin. Ännu mera
förkovrade vi oss häruti på Filologiska föreningen, där jag påminner
mig, att man just då höll på att demonstrera Catullus på romarspråket.
Klassiska språk äro ett starkt föreningsband, och en kväll voro vi
församlade hos Birger en 7 à 8 latinare. Men man lever icke allenast av
latin, utan fram på kvällkulan började vi i mer eller mindre lyckade
Ciceronianska perioder dryfta matfrågan. En sexa på Gästis skulle inte
misskläda. Men då portmonnäerna undersöktes, kommo vi till det sorgliga
resultatet, att vi voro så panka som fattiga studenter kunna vara, och
det vill inte säga litet.
Huru stort blev icke jublet, då jag blev räddaren. Jag hade från mitt hem
fått en stor kappsäck med smålandsmat, pressylta, korv, limpor och sill,
inlagd, härlig sill. Det hurra, som skakade det lilla rummet vid denna
upplysning, var något till uppriktigt menat. Som jag var klubbmästare
i Östgöta nation, kunde jag genom vaktmästaren skaffa ett par buteljer
punsch och en flaska Rehnbergs gamla sädes. Öl fick någon annan skaffa,
medan jag och en av sällskapet begåvo oss att hämta kappsäcken, nubben
och punschen.
Det blev en härlig festmåltid. Min matsäcksmat, som skulle ha räckt en
månad, var snart ett vackert minne blott. Piporna tändes och punschen kom
fram.
Efter några timmar voro vi i fullt arbete med att bygga upp ett hus mitt
på Sysslomansgatan.
Ett plankupplag framför en nybyggnad utgjorde materialet. Vi sleto och
släpade i duggregnet. De få lyktorna lyste som sura ögon i dimman.
Ingen störde oss. Den polis, som hade sitt pass här, hade antagligen
funnit vädret ruskigt och tog sig en tupplur i sitt trevna tjäll, tills
tiden för avlösningen närmade sig. Fyra alnar högt reste sig snart vårt
byggnadsverk. Vi hade just börjat med taket, vilket vi på grund av
svårigheter med materialet gåvo den orientaliskt platta formen.
-- Pass opp, pojkar!
Den kamrat, som skötte takläggningen, tog ett jättesprång från sin höjd,
under det samtidigt en förfärlig hädelse hördes från trottoaren under
honom. Vi kände igen rösten. Den tillhörde konstapeln n:r 9, den fruktade
n:r 9, vilken så till vida var en värdig representant för Lagen, att han
totalt saknade humor.
Nu blandade sig ljudet av konstapelns gälla pipa med klapprandet av
våra flyende fötter. Gynnade av dimman hunno vi Birgers port, innan n:r
9 kunnat upptäcka vår tillflyktsort. Och snart förkunnade hastiga steg
annalkandet av flera konstaplar, vilkas öde det nu blev att med svett och
möda förstöra vårt arkitekturmästerverk.
Vi förfriskade oss med ett glas punsch och en pipa. Därute tilltog
regnet. Vi började överlägga (med ganska riktig logik för övrigt):
-- Då konstaplarna ha knogat tillbaka med planket, gå de sin väg, sedan
n:r 9 fått huden full med ovett för att han genom att ej sköta sitt pass
skaffat dem extra besvär. Vidare är n:r 9 trött efter arbetet, och som
det icke gärna är antagligt, isynnerhet som vädret blir allt ruskigare
och klockan är över två, att någon gör något mera streck i trakten,
återvänder n:r 9 efter en stund till sin lya. Vad hindrar oss då att
återuppbygga templet?
Sannolikhetsberäkningar tillhöra matematiken. Efter en stund befunno vi
oss åter på platsen för vårt dåd.
Bakom plankhögen fanns ett väldigt tegelstensupplag. Och då vi snart
kommit överens om, att tegel som byggnadsmaterial är varaktigare än trä,
anlade vi en kinesisk mur tvärs över gatan. Det var ett lustigt arbete,
och fördelat på många händer går ett arbete undan. Genomvåta i regnet,
men varma av kroppsrörelsen byggde vi friskt på. Efter en timme hade vi
en två alnar hög barrikadmur färdig från husvägg till husvägg, och sedan
vi prydligt krenelerat den för att visa vårt estetiska intresse, hade vi
allt skäl att vara nöjda med vårt verk.
Nu kunde det vara liggdags, tycker läsaren. Ja, vi tyckte det också, och
som flertalet av oss bodde i Fjärdingen, hade vi samma väg. Birger, som
bodde vid Sysslomansgatan, gjorde oss välvilligt sällskap.
Men just då vi veko in på Järnbrogatan, ljöd ånyo n:r 9:s pipa. Från
universitetsbacken kom en konstapel i språngmarsch.
Det psykologiska fenomenet, att brottslingen gärna besöker platsen för
sin ogärning, upprepades även här. Birger och jag ville nödvändigt gå
tillbaka, och detsamma ville nog de andra också, men vårt lyckliga öde
gjorde, att deras klokhet tog överhand, ty ju flera kockar, dess sämre
soppa. De gingo hem, och Birger och jag återvände ensamma.
Men innan vi hunnit fram, överlade vi, och under denna överläggning kommo
vi till följande reflexion: -- Vi ha ingenting att göra vid vår kinesiska
mur. Nu äro konstaplarna sysselsatta med den, och under tiden kunna vi ju
ostört göra nytta på annat håll. Vad sägs t. ex. om grindarna här och
var i trakten? Möjligen skulle de göra sig lika förmånligt på något annat
ställe.
Vi undersökte en grind vid Sysslomansgatan så nära vår mur, att vi hörde
bullret av konstaplarnas arbete. Grinden kunde avlyftas och vi knogade
följaktligen i väg framåt Skolgatan med den tunga pjäsen mellan oss. Men
var göra av den?
Hevreka? Vaktmästarens förstuga i Fjellstedtska skolan står alltid öppen.
Vi visste det, ty där hade Karl Emil, hälsingen, bott.
Om vi skulle proppa förstugan med grindar? En ny och icke alls dum
idé! Var det över huvud taget rätt att undandraga dem, som begagnade
förstugan, förmånen av den komfort en samling grindar verkligen erbjuder?
Nequaquam, ingalunda!
Det blev ett strävsamt arbete, men gynnade av sällspord tur lyckades vi
hopsamla fjorton grindar från skilda trakter av Luthagen. Med ytterlig
försiktighet instuvades de i den stackars vaktmästarens förstuga. De
placerades så, att dörrarna ej kunde öppnas.
Vi torkade svetten ur pannan och beslöto oss för att gå hem. Natten
var i sanning väl använd. Att ostörd av polisen medhinna det vi gjort,
förutsatte för övrigt en viss änglavård, för vilken jag vid minnet av
denna natt känner mig tacksam. Men innan vi åtskildes, borde vi allt
släcka en lykta, föreslog Birger.
Certe tu quidem, optime adolescens!
Jag hoppade upp på närmaste lyktstolpe och jag började klättra.
O, I alla avgrundens makter!
Ur mörkret under ett träd hördes ett rytande, och under en hädelse så
gräslig, att blodet stockade sig i våra ungdomliga hjärtan, framtassade
n:r 9.
Jag dråsade som skjuten nedför stolpen, och Birgers långa magra ben
sattes i en rörelse, som jag ej trott dem om.
Kapplöpningen började. Svart som en vägg låg Skolgatan framför mig.
Birger var försvunnen, men bakom mig hörde jag snabba fötter och
flåsandet av förföljarens andedräkt.
Gud vad jag sprang! Jag sökte befria mig från överrocken, men lyckligtvis
kom jag ihåg, att mitt namn stod i fodret. Vid kyrkogården vek jag av åt
höger. Regnet skvalade och smutsen stänkte om mig, men där borta låg den
räddande landsbygden. Säkert och obevekligt ljödo stegen bakom mig. Jag
började bli andfådd. Jag insåg, att jag inte skulle kunna hålla ut länge
till.
Pang, en kullerbytta! Jag låg i ett dike och en kropp föll tungt över mig.
Nu gällde det alltså att slåss. Jag höll honom om livet, och vi rullade
omkring i smörjan. Men -- du store Antonius! Han var ju smal om livet som
en sticka och sade aldrig ett ord, bara flåsade tungt. N:r 9 var tjock
som en tunna. Vem -- _gudar, är det du, Birger_?!
Det var Birger.
N:r 9 hade uppgett förföljandet, och vi voro räddade. Det dröjde en lång
stund, innan kamraten kunde tala. Men det var ju inte heller nödvändigt.
Klockan var över fem, och vi trängtade till vila efter en väl använd
natt. Visserligen hade mycket ännu kunnat utföras, men vår äregirighet
var nästan tillfredsställd. Snart svävade fridens genier över våra
huvudgärdar.
Efter den sena frukosten några timmar längre fram i tiden voro utvalda
medlemmar av Filologiska föreningen inbjudna att åskåda uppträdandet av
en liten avdelning poliskonstaplar, som med dystra miner sökte inpassa en
massa grindar i respektive gångjärn litet överallt på Luthagen. Det var
ett tungt och besvärligt arbete, men konstaplarna kunde också glädja sig
åt så stort deltagande och så mycken verklig förståelse hos åskådarna,
att arbetet borde ha känts lättare.
N:r 9:s uppsyn var präglad av en hemsk beslutsamhet. Han såg ut, som om
han höll på att förtäras av en inre eld.
Men han repade sig igen och blev ännu fruktansvärdare än förut.
Käre läsare, tror du, att allt detta är skryt? Tror du, att jag yvs över
min ungdoms excesser? Och tror du, att jag fortfarande rekommenderar min
symboliske Petri Marksarii levnadsregel?
Misstag! Men jag ångrar nästan ingenting.


En spökhistoria.

En gammal vit småländsk herrgård med brutet tegeltak. En stor rund
gårdsplan med en blomsterrabatt i mitten -- löjtnantshjärtan, pioner,
tusenskönor och reseda. En lång allé av åldriga almar, en fors som
brusar, midsommarnattsskymning, salong, grogg, familjesamkväm,
konversation. Majoren, pensionerad, tant Louise, majorens kusin, lektorn,
bror till majoren, löjtnant Claes, majorens brorson, Alice, Claes’
fästmö. Jag själv, outsider. Majoren sitter i gungstolen och blossar på
en svart cigarr, löjtnanten och jag röka cigarretter, lektorn mediterar
och snurrar tummar i sin länstol, fästmöns ögon stirra som svarta
stjärnor ut i skymningen. Tant Louise talar till majoren.
-- Varför skall du alltid vara så brutal och cynisk, käre Jean-Ågust,
just då man berör allvarliga saker? Jag försäkrar dig -- och det kan
både kusin Amélie och bror Kasper intyga -- för att inte tala om
tjänstefolket, att pappa hade en vålnad. Precis en kvart innan han kom
hem var kväll skällde Tom och portklappen slog två gånger, och då sa
mamma alltid: -- Nu kan vi snart vänta pappa hem! Och om det inte hade
upprepats varenda gång pappa var borta! Men det var ofelbart -- --
-- Hör du, Louise -- --
-- Tyst, Jean-Ågust! Och man säger, att endast goda människor ha vålnad
-- --
-- Slidder, sladder!
-- Jaså, du menar att pappa inte var en go -- d -- mä -- nni -- ska, du
-- --
-- Kära Louise, visst var han en hedersmolekyl, men om du hade gift dej i
tid, så hade du inte behövt ha såna där vanföreställningar. Det där har
du hittat på, sen du blev på överblivna kartan -- giftermål är som en
purgering, förstår du -- ränsar magen, sa flickan -- ja, ursäkta, kära
kusin, men du är ju ingen duvunge längre --
-- Men du tänker inte på vår lilla Alice -- --
-- Äsch, moderna flickor! Va, Alice?
-- Jag tycker, att farbror Jean-Ågust inte ska vara stygg mot tant Louise!
-- Stygg -- hm, ja, kanhända, kära Louise, förlåt en gammal militär, men
nog är du alldeles förbannat -- hm -- ja, förlåt mig, kära kusin! Du
känner mig ju.
-- Ja, gunås, så visst -- du är ohjälplig -- men det var det jag ville
säga, att när pappa stod lik uppe på kammarn och vi satt allesammans och
sydde på våra sorgkläder en kväll, det var dagen innan han begravdes,
klockan var 11, tio minuter över 11, så ringde det från hans rum. Och
det är dagsens sanning, tro mig eller inte! Han hade en ringklocka på
skrivbordet och ringde på oss, jaha! Skratta inte, Jean-Ågust! Och då
var det mamsell Andersson, som var så modig och djärv och sprang opp med
ett ljus och såg på pappa, och då hade hakan fallit ner -- psalmboken
hade glidit åt sidan -- och högra armen låg inte som den hade gjort förut
-- --
-- Sa mamsell Andersson, ja!
-- Du är förskräcklig, Jean-Ågust! Vad säger Leopold om det?
-- Ja, sade lektorn och snurrade tummarna hastigare, det finns mycket
mellan himmel och jord -- --
-- Det är vad det finns, Jean-Ågust, hör du vad Leopold säger? Men, du
tror ju inte på ett liv efter detta, Jean-Ågust! Vänta du, Jean-Ågust!
Du kanske får irra omkring bland tusen tillvarelseformer, bara för du
sitter och skämtar så här lättsinnigt i kväll -- inte för att jag önskar
dig det, Jean-Ågust, för du har ett hjärta av guld, men du är cynisk och
ekivok, fast du är vithårig och gammal och borde veta bättre -- --
-- Kusin Louise, förlåt en gammal ungkarl, som borde ha gift sig med
dig! Fan anamma, skulle jag inte velat göra det, bara för att ta de här
grillerna ur dig! Nej, jag tror inte på ett liv efter detta, där jag inte
är säker på att få min rök och min grogg efter en god middag -- eller vad
säger artisten?
-- Ja, sade jag, jag föredrar verkligen det säkra framför det osäkra. Men
man vet ju inte, om man inte får grogg i ett annat liv också. Man vet ju
ingenting.
-- Ja, sade majoren -- det påminner mig om en gammal gravskrift, som
låter så här:
Stoft jag är, fast jag härskade förr i det mäktiga Ninus.
Blott vad min gom mig gav och den älskogsskämtande tärnan
vet jag med visshet var mitt! Allt övrigt jag lämnat åt graven.
-- Men, Jean-Ågust, du glömmer, att Alice är ett barn! Du är ekivok!
Grumla inte hennes själ!
-- Alice är ett förlovat barn, sade majoren, eller hur, Claes? Och det är
skillnad på barn och förlovade barn, eller hur, Claes?
-- Ja, gudskelov, farbror, sade löjtnant Claes, och hans hand sökte
flickans i dunklet.
-- Det finns verkligen mycket mellan himmel och jord, sade lektorn, men
förlovade ungdomar syssla inte med mellanrummet -- --
-- Bravo, Leopold, ropade majoren. En förläst filosof hittar också en
sentens! Förbannat bra sagt -- skriv opp’et, tryck’et! Skål!
-- Inte vet jag om tiden går framåt eller tillbaka, sade tant Louise,
men en sådan ton i konversationen, som ni gamla tillåta er i de ungas
närvaro, är minst sagt infam. Jag föreslår, att Alice går upp och lägger
sig. Hon kan vara trött för resten -- men tyst! Jag hör en vagn!
Vi lyssnade. Ja visst! Ett åkdon hördes närma sig nere på vägen.
-- Vem kan det vara -- så här dags? sade tant Louise. Nu svänger det opp
i allén!
Vi gingo fram till fönstret. Sommarnatten låg därute ljus och vacker.
Almarnas blad hängde orörliga. Syrenerna brunno dunkelt i sitt mystiska
lövverk, som kantade gårdsplanen.
Hästtrampet närmade sig.
-- Märkvärdigt, sade majoren. Det låter som om de skulle köra opp i
allén, men jag ser inte ett smack.
Vi stodo i fönstret med ögonen på skaft. Ljudet närmade sig.
Om vi slutit ögonen, kunde vi ha svurit på, att ett åkdon, förspänt
med parhästar, kört upp genom allén, svängt förbi rabatten och stannat
framför trappan. Men vi hörde endast ljudet -- vi sågo ingenting.
-- De stannade här utanför trappan, sade tant Louise. Hon var liten
och nådde icke upp till vår point de vue. Gå ut och ta emot dem, du,
Jean-Ågust! Det kan väl inte vara några andra än Gyllenhööks -- fast de
kommer på en konstig tid!
Majoren var vit i ansiktet.
-- Engström -- Claes -- vad faen är detta? Hör du inte, Leopold, de stå
här utanför, jag hör hästarna frusta och skrapa och ser ingenting -- ser
ni någonting?
Leopold var också kritvit i ansiktet. »Det finns mycket mellan himmel och
jord!»
-- Claes! Claes! sade fästmön -- och i detsamma klatschade en piska,
sanden frasade och de mystiska gästerna reste. Vi hörde dem svänga ner i
allén och så småningom trava ned på vägen, ljudet av hovarna försvagades
och dog.
Majoren liknade mera en gips än en människa.
-- Detta var den själva renrakade faen, sade han. Om jag hade supit ändå,
då hade jag kunnat förklara det, men ledsamt nog har jag inte supit.
-- Var det inte Gyllenhööks? frågade tant Louise.
-- Det var så faen heller -- men jag skall lägga bort och svära! Det var
ingen. Ingen, hör du, kusin!
-- Claes, Claes, sade fästmön, och hennes röst darrade.
-- Claes och herr Engström, sade majoren. Låt oss nu tänka logiskt! Vi ha
hört ett par hästar och en vagn, men vi ha ingenting sett -- det är vi