Kryss och landkänning - 5

  väg! Ä vi våta som tuppar nu, så bli vi som dränkta kattor om ett par
  sekunder! Adjöken, fröken!
  Vi bugade oss höviskt. Hon skrattade igen. Hennes ögon skiftade i färg
  mellan stenkol och smaragd och det gröna giftet slängde ut snaror om
  fötter och ben och bröst och halsar -- det var hemskt och vackert -- och
  i samma ögonblick vi döko igenom fallet ljöd ett skrik, som påminde mig
  om den gamla sagan om alrunan.
  Den som hör dess skrik, då hon dras ur jorden, måste dö i samma ögonblick.
  Men Kalle och jag äro ju moderna människor och vidskeplighet är fjärran
  från oss.
  -- Ja, jösses, fruntimmer! sade jag, då jag hoppande på stenarna tog mig
  i land.
  -- Fruntimmer, ja! sade Kalle Cederström tankfullt och tog ett språng
  värdigt en panter, grep tag i en nedhängande gren av Caramæbis paracelsæ
  och landade graciöst i en Baranjabuske, vars frömjöl färgade hans gula
  kostym ännu gulare.
  -- Det här var i alla fall en märkvärdig historia, sade Kalle. Jag tycker
  att den nästan är oupplevad. Fast vi uppleva den nog var dag -- eller
  åtminstone var vecka. Tänker du skriva om det här?
  -- Ja!
  Vi letade oss ned till stranden igen. Vi gingo tillbaka i våra egna spår,
  vilket inte var särdeles svårt, ty vi hade gått fram som mordänglar under
  förföljandet av urkvinnan. Men vår färd var inte utan sitt intresse.
  En flygande hund höll på att slå hjälmen av mig, och då Kalle vid
  överhoppandet av en trädrot råkade hålla sig fast i en gren av _Triplaris
  americana_, fick han rockärmen full av myror, som visade att de inte voro
  att leka med. Deras bett förorsakade flera dagars inflammation och törst.
  Själv fick jag ett par exemplar av _Atta cephalotes_ på mig och har först
  då detta skrives kunnat hejda deras fruktansvärda fortplantningsförmåga.
  Då vi äntligen hunnit ned till stranden, lade vi oss som frimärken på den
  för att vila litet efter allt det vi upplevat. Vi tvivlade till och med
  på realiteten av det. Och vi ångrade att vi icke sökt upp de hannar av
  honsläktet, som givetvis måste finnas på ön. De måste naturligtvis vara
  folk med monokel och uppvikta byxor i en situation, och ludna fyrhänta,
  svansprydda gentlemän i en annan.
  Men vi tillhöra icke det folk som funderar länge. Jag vecklade upp
  byxorna och hämtade två dussin ostron, tog två cliquots ur monoplanets
  kölsvin, oskärade en ask ryska cigaretter, väckte Kalle och firade med
  honom en fest som vi sent skola glömma.
  Kalle Cederström skötte verkligen sin maskin som en ung gud. Vid midnatt
  slogo vi ut vingarna på monoplanet och gåvo oss i väg, kurs ONO ¼ O.
  Under himlens stora kupa med de brinnande stjärnorna slöade jag verkligen
  till ett par gånger och somnade, ty motorbullret söver i längden. Men
  Kalle ville icke väcka mig. Han purrade mig på allvar först då vi hade
  Sandwichöarna låringsvis om babord, och då var solen redan uppe sedan ett
  par timmar. Jag fick en kvarts pomril försatt med litet gin och vaknade
  genast. Jag vill rekommendera denna blandning åt alla flygare.
  Fem timmar före den överenskomna tiden passerade vi över Frisco och
  landade på aerokajen vid Alameda. Och på kvällen åto vi vår middag i The
  Bohemian Club.
  Jag hade äran och nöjet att föras till bords av professor Cray Hinton,
  han som konstaterat Dinotaurus’ faktiska existens under pliocenperioden.
  Han ställde sig något skeptisk visavi min förmodan om urkvinnan.
  -- Kan det inte ha varit en yngre upplaga av er stora landsmaninna
  Ellen Key? frågade han. Ni förstår -- med vår tids kommunikationer och
  våra sjömätningar, och så vidare, och så vidare -- tror ni verkligen
  att något sådant är möjligt just nu? eller kan det inte ha varit något
  teatersällskap som har firat sin semester därute -- och primadonnan
  -- he? Jaja, jaja, när man sysslar med förhistoriska saker, som jag,
  stannar man alltid som tvivlande. Såg ni på hennes tänder, ja, jag menar
  oxeltänder? Det är där frågan tillspetsar sig!
  -- Nej, jag glömde verkligen -- -- --
  -- Ser ni, ser ni! Tag först ett avtryck av de två bortersta
  oxeltändernas konstruktur och kom sedan till mig, så skola vi jämföra
  den först med cocenhonans och sedan med andra postglaciala typer. Ni
  säger, att hennes underkäk var kort, men det kan bero på slarv med
  löständerna, vilket ju inte hindrar att ni kan ha rätt, ty vi ha funnit
  defekta underkäkar i mycket gamla kulturlager. I Mähren till exempel
  hittar man mycket få tänder, medan man i Vezèredalen i södra Frankrike
  ideligen gör fynd av underkäkar med vackert plomberade visdomständer.
  Men jag kommer från ämnet. Från ert till mitt. Efter allt att döma måste
  er urkvinna på grund av de somatiska kännetecken ni framhållit, vara
  släkt med Weddafolket på Ceylon eller också helt enkelt vara en liten
  varietémamsell, född av fattiga föräldrar i Moabit i Berlin, förförd av
  en semitisk barberare, slavhandlad (vitt) till Shanghai och sedan förd
  till er exotiska ö för att få vila sig litet.
  Jag måste beundra och gilla professor Cray Hintons utläggning. Den hade
  alla sken av sannolikhet. --
  Kalle Cederström och jag skildes åt i Frisco. Han reste till Paris och
  jag till Grisslehamn. Jag är här nu.
  
  
  Sjöholm.
  
  »Människan måste genomgå mycket, innan hon blir luttrad.»
  Detta visdomsord hörde jag redan då jag var sju år och jag har verkligen
  haft anledning att konstatera faktum under de fyrtiotvå år jag tillbragt
  här på jorden.
  Han som gav mig denna visdom med på vägen genom livet var en mycket
  originell man. En bland de egendomligaste människor jag träffat. Jag
  har mycket gott minne. Han hette Sjöholm och var en sjuttioårs gubbe
  som genom att processa hade förlorat en rätt avsevärd förmögenhet. Jag
  inackorderades hos honom eller rättare hos hans fru, en lång, torr,
  gulblek människa som kunde laga mat och var styv i allt som den tidens
  kvinnor satte ära i att kunna -- göra ost, väva, spinna, göra kalas och
  dricka kaffe.
  Jag gick i skola. Jag bodde hos Sjöholm och hade kamrater som bodde
  där också, rackarpojkar som lärde mig djävulstyg och sedan blevo
  skeppsgossar, ty Oskarshamn låg i närheten.
  Gubben Sjöholm hade någon särskild faiblesse för mig. Om kvällarna satt
  han och skrev inlagor till häradsrätten och bläddrade i lagboken och
  svor för sig själv, och ibland kommo skäggiga människor som lutade sina
  huvuden emot Sjöholms och talade hemska ord. Jag kunde trots min ungdom
  skriva en vacker stil och fick skriva rent allt det dessa gubbar hittade
  på. Jag vill inte precis säga att jag blev lagklok, men jag fick en
  riktning. Jag lärde mig att lagen var till för att kringgås.
  På den tiden var det inte så noga med skolgången. Sjöholm var god vän med
  folkskolläraren, en bigott lymmel, som jag har talat om förut. Jag fick
  stundom skollov för att skriva åt Sjöholm. Tänk er en sjuåring som sitter
  och skriver åt en gammal processmakare.
  Sjöholm söp. Han söp ohyggligt under det att hans fru gjorde ost och
  spann och vävde. Då Sjöholm hade supit ett par dar, måste han vila sig.
  Då låg han som ett kolly på en soffa, med öppen mun och en blå näsa som
  jag beundrade. Jag tyckte redan då om färg.
  Då Sjöholm låg för ankar firade vi pojkar orgier. Jag som var yngst fick
  i uppdrag att måla gubben. Han låg på sin soffa och var på andra sidan
  och jag målade hans ansikte med sot och lingonsaft och krita. Han såg
  verkligen hemsk ut. Men efter varje sådan målning var det klokast för oss
  att ge oss ut i naturen. Ty fru Sjöholm, som kanske inte älskade sin man,
  kände det ändå som en förolämpning att vi ändrade om gubbens utseende.
  En gång vaknade han då jag höll på att måla honom. Jag skall aldrig
  glömma hans synpunkt på saken. Han sade: -- När du blir så gammal som
  jag, kommer det alltid någon lymmel och skojar med din ålderdom. Kan du
  då ta det lika lätt som jag, så är du min pojke. Tycker du nu att du har
  burit dej fint åt?
  Jag grät. Gubben Sjöholm blev min man.
  Vi levde i rätt små förhållanden. Till varje kaffekopp fingo vi två små
  sockerbitar och en veteskorpa. Jag var en klok pojke och gömde mina
  sockerbitar och skorpor.
  På gården fanns en gammal badstuga och i den krossade jag mina
  sockerbitar och mina skorpor och blandade dem; att äta denna blandning
  var en njutning som var så storartad, att alla de njutningar jag
  sedermera vid äldre år blivit delaktig av bli små och lumpna i jämförelse
  med denna min ungdoms njutning.
  Mina kamrater upptäckte det gömställe där jag förvarade min strut med
  socker och skorpor. De stulo mitt förråd. Sedan dess tror jag inte
  på någon människa. Jag var nog lumpen att berätta om mina kamraters
  bovstreck för farbror Sjöholm. Han bara skrattade och sade att jag inte
  gömt min blandning nog säkert. Man får skylla sig själv. Ha ha!
  Jag förkovrade mig i skrivning och ju styvare jag blev, desto mera
  exploaterade gubben Sjöholm min förmåga. Jag fick skriva fruktansvärt
  långa inlagor. Jag skulle vilja läsa dem nu. Gubben kunde inte stava, men
  jag kunde (efter C. J. L. Almquists rättstavningslära).
  Och en dag fick jag klart för mig att jag var en viktig faktor i gubben
  Sjöholms liv. Han måste gå till Långemåla för att träffa en av sina
  bondadvokater. Han ville ha mig med sig och jag fick lov av skolmästaren
  och min far att följa med.
  Jag ser oss båda gå över bergen, berg med insprängd kvarts -- nu skulle
  jag söka efter guld därnere.
  Plötsligt lägger sig gubben Sjöholm. Han lägger sig på rygg och stirrar
  upp i rymden.
  Jag frågar: -- Vad är det med farbror?
  -- Det är mitt gamla bråck -- det kommer alltid då jag blir arg.
  Vi voro mitt uppe i en fälla med hallon och blåbär. Jag kände mig ensam
  och samtidigt ansvarig för gubben. Men min sjuåriga ungdom tvang mig att
  föreslå: -- Ska ja inte gå tebaks te Jonstorpet å få hjälp?
  -- Nä, gosse lille, men dä ä bäst att du går hem!
  Om det hade varit nu, år 1911, hade jag nog inte gått hem. Men sjuåringen
  lämnade år 1876 den gamle mannen ensam i skogen. Sedan fick jag veta att
  gubben Sjöholms bråck skulle ha kunnat botas, men då måste han ligga
  på sjukhus, och där kunde han inte sköta sina processer. Bland mina
  starkaste minnen står fortfarande kvar gubben Sjöholm, då vi tillsammans
  gingo över det småländska landet och han plötsligt måste lägga sig på en
  bergknalle med huvudet lägre än underlivet.
  Sjöholm är död sedan många år. Kanske finns det flera Sjöholmar, men
  knappast någon så stark som han. Han förlorade alla sina processer. Han
  var svensk. Skål för Sverige!
  
  
  Begravningshatten.
  
  När ogifte major Adamson vaknade morgonen den andra maj vid att solen
  sken honom mitt i ansiktet, behövde han icke övertyga sig om sin
  existens genom att nypa sig i skinnet, ty en våldsam huvudvärk och en
  nästan olidlig törst satte honom genast in i förhållandena. Han tömde
  vattenkaraffen och erinrade sig efter en stunds grubblande att han varit
  på Hasselbacken och förtärt jästa och destillerade drycker i något
  sällskap. Men vilket?
  Som vanligt började han genomgå sin bekantskapskrets i alfabetisk ordning
  och hade just hunnit till det obekanta X, då jag enligt löfte från
  föregående kväll ringde upp hans nummer för att väcka honom. Han svarade
  med ett stilla kvidande. Kommandotonen var absolut borta.
  Så småningom lyckades han framviska en ytterst lakonisk men icke desto
  mindre fullt tillfredsställande beskrivning på sitt tillstånd.
  Jag föreslog: -- Jag reser i dag med Vaxholmsbåten för att titta på mitt
  sommarnöje och du följer med, ty du behöver luft. Frukost äter vi på
  båten. Kläd på dig ögonblickligen. Du har bara tre kvarts timme på dig.
  Kvid inte så där omanligt. Nu har jag väckt dig, som jag lovade. Jag
  väntar dig vid båten. Adjö.
  En blek vålnad, en skugga av en smärtfylld dröm, skred Adamson verkligen
  i sista ögonblicket över landgången. Sedan jag kondolerat honom och båten
  vänt stäven utåt Fjäderholmarna, ledde jag ned honom i försalongen, och
  inom en kvart började hans drag bli mänskliga, fast skakningen från
  propellern stundom kom honom att lägga sitt ansikte i Laokoonveck. När
  han fått litet koffein införlivat med sin organism, var han åter Wilhelm
  Tell. Kanske ett par Hennessy också gjorde verkan.
  Han började tala.
  -- Tror du att jag får flugan?
  -- Det beror på dig själv.
  -- Så svårt som i dag har jag aldrig känt det.
  -- Det blir allt svårare med åren.
  -- Nu behöver jag minst en vecka att reparera en sån här hippa
  fullständigt.
  -- Tag dem inte så ofta då.
  -- Men det är farligt att sluta upp för hastigt.
  -- Du menar alltså whiskygrogg?
  -- Ja.
  Jag varnade honom, men var och en vet ju bäst var skon klämmer och hur
  ens sjukdomar lämpligast botas.
  Då vi lade till vid min brygga, var Adamson åter major Adamson, stram
  och militärisk. Han hade till och med klämt fast en monokel och börjat
  mönstra de få kvinnliga passagerarna.
  Men i samma ögonblick vi skulle dyka ner i trappan till mellandäck kom en
  vindstöt och förpassade hans hatt långt ut i fjärden.
  -- Du kan nog få låna någon mössa av Jan Mattson, tröstade jag. Tills vi
  komma till Skeppsbron igen i eftermiddag!
  Ångbåten gick, vid bryggan fanns ingen eka och snart var hatten
  försvunnen bland de dansande småvågorna.
  Vi gingo upp till Jan Mattson, min värd. Nej, han hade ingen mössa.
  -- Nå, men en hatt, då! Vad som helst. Majoren kan förkyla sin
  flintskalle.
  Nej, Mattson hade ingenting i den vägen annat än den fruktansvärda ruin
  av en hatt som han gick med för tillfället.
  -- Något måste väl finnas i alla fall! Sök i något klädskåp eller på
  vinden! Annars får du ta på dig en av gumman Mattsons schaletter!
  -- Ja, nog ’ar jag en ’att på vinn men dä ä min begravnings’att, sade
  Mattson efter något funderande.
  -- Det gör fan detsamma, sade Adamson, ta hit’en, annars går jag och
  förkyler mig! Men fort!
  Det var verkligen inte sommar riktigt än i luften. Under bergknallen
  bakom hasselbuskarna låg en stor smutsig snödriva.
  Jan Mattson knogade upp på vinden och kom ner med en storm av det slag
  våra farföräldrar använde. Den var hög som ett torn, lurvig som en pudel
  och hade raka brätten. Men till all lycka satt den som gjuten på Adamsons
  huvud.
  -- Du kan ju ha den tills båten kommer, sen kan du nog få låna något av
  kapten eller styrman.
  Adamson såg ut som en maskeradfigur och verkade helt makaber i
  landskapet. Vi gingo upp till min stuga, öppnade och inspekterade. Allt
  var i ordning, överdrag på möblerna, skåpen ordentligt stängda.
  -- Fy fan, vad här ser trist och obebott ut. Det är som att gå i likrum.
  Tror du att du har någon konjak kvar sen förra sommarn?
  -- Det tror jag inte, men jag skall undersöka.
  Det enda jag fann var en flaska vermut.
  -- Ro hit med den, sade Adamson.
  Jag letade reda på ett köksdricksglas och fyllde det. Adamson förde
  glaset till sina läppar med ett uttryck av lycklig förväntan.
  Men knappt hade han tömt det till hälften, förrän han blev kritvit i
  ansiktet och satte glaset ifrån sig.
  -- Vad går åt dig? Var det inte vermut? För guds skull säg ifrån vad det
  är med dig!
  Jag luktade i flaskan. Visst var det vermut.
  -- Vad är det åt dig? Nog är det ordentlig vermut?
  -- Det är vermut -- men jag dricker inte mer!
  Svettdropparna runno utför Adamsons panna och något som liknade vansinne
  lyste i hans blick.
  -- Jag visste att det skulle gå så, sade han. Nu är det slut med mig. Men
  blir jag människa efter det här, så har jag åtminstone fått en läxa. När
  kan vi komma till stan?
  -- Nå, men så säg då fort, vad det är! Du kan göra en människa förtvivlad
  på det där viset. Du är ju vit som kalk i ansiktet.
  -- Det är härinne, sade Adamson och pekade på pannan. Det är flugan,
  _flugan_, skrek han, som jag fått. _Flugan_ förstår du! Det surrar inne i
  huvudet som i ett getingbo. Kan man inte få tag i en läkare någonstans?
  Vet du något om delirium? Kommer det på en gång? Eller är det bara en
  varning? Å -- det är slut med mig! Slut, slut!
  -- Jag har hört sägas, att det skall vara bra med konjak när de första
  anfallen komma -- men skulle du inte försöka att badda huvudet med vatten
  -- svimma inte, människa, vänta åtminstone tills jag kommer med vatten!
  Jag störtade ut och till pumpen. Inom några sekunder kom jag tillbaka med
  en hink vatten. Adamson satt i en stol, en bild av förtvivlan och fasa.
  -- Så ta av dig den där skorstenspipan! Du sitter bara och blir varm i
  den.
  Jag lyfte av Adamson begravningshatten.
  En svärm av flugor störtade surrande ur den.
  -- Va faen nu då?
  Vi gapade på varandra.
  -- Det var verkligen flugan, min bror, sade jag. Det är gubben Jan
  Mattsons vinterflugor som legat avdåsade i hatten och kvicknat till av
  värmen från din flintskalle. Känner du fortfarande något surrande i
  skallen?
  -- Nej, det gör jag inte, svarade Adamson och strök svetten ur sin panna
  under det färgen återvände i hans kinder, kanske inte så högröd som
  förut, men nog frisk att verka levande. Men nu tycker jag att jag kan ha
  förtjänat en grogg!
  Major Adamson fick mössa av kaptenen och grogg i röksalongen.
  Men hans glättighet under hemfärden tycktes mig väl nervös för att vara
  fullt naturlig.
  
  
  Att gillra bössor.
  
  När förre skeppstimmermannen Petter Karlsson, som sköter om och tillser
  häradshövding Ekebergs sommarvilla, en morgon vid tiden för fruktskörden
  upptäckte, att det bästa röda-gyllenträdet föregående natt blivit
  skattat i betänklig grad, blev han stört förbannad. Inte för att han
  trodde, att någon skugga av misstanke skulle falla på honom, åtminstone
  ingen av djupare valör, men det var desto förargligare, som han i sin
  kort förut avgivna rapport till häradshövdingen framhållit just det
  trädets underbara fruktsamhet i överdrivna ordalag och väl avfattade
  sjömanstermer.
  Emellertid skulle stölden icke upprepas, det svor både han och Petter
  Karlsson på.
  En sjöman av gamla stammen, särskilt en skeppstimmerman, är van att greja
  tillsammans grunkor och pickla ihop prittlar, som det heter på hans
  språk. Som ägare av en gammal mynningsladdare av fruktansvärd kaliber
  och i besittning av erforderligt snille för dess uppgillring borde han
  lätt kunna avstyra det förnyade plundringsförsök, som nog icke skulle
  utebli, då det första lyckades så bra. Och då boven nästa gång var ute
  på tjuvstigen skulle han få ett så ordentligt saltskott i vattengången
  eller så högt som i hackbrädet, att han skulle lägga opp för så pass lång
  stund att det skulle bli en smal sak att suga honom i maten och kölhala
  honom ett slag, innan han befordrade honom till laga näpst; det svor både
  han och Petter Karlsson på en gång till, om så skulle va.
  Den dagen höll Petter Karlsson till i sin snickarstuga en avsevärt lång
  stund. Han spetsade träpinnar och gjorde hål i dem för tråden, och bra
  och stark simpelkort hade han ett helt nystan av, och den löpte som om
  den vore smord. En liten ställning för bössan gjorde han också, och den
  skulle placeras i hörnet av matbodväggen och staketet, under slipstenshon.
  När käringen kom med matbud, släppte han inte in henne, för det vet man
  väl hur det är med fruntimmer, och det skulle bara fattas, att det komme
  ut, vad han höll på med. Då komme den fan inte igen förstås, resonerade
  Karlsson med sig själv.
  I villaköket skulle han hålla vakt natt efter natt, om så skulle behövas,
  för han skulle visa häradshövdingen, att han tjänade honom som en trogen
  tjänare och inte tog så mycket som en kappe äpplen för egen del. Och för
  att inte käringen skulle få reda på att han höll vakt, skulle han säga,
  att han hade lovat Stenberg att hjälpa honom med skötarna ute i sjöbon
  på Örskäret, men -- jädringen! -- -- -- Det skulle förstås komma ut
  det med och befinnas vara en kolsvart lögn! Därför skulle han tala med
  Stenberg, och Stenberg skulle säga åt sin käring, att han måste syssla
  med bragderna ute på Örskäret, men i stället skulle han komma och hjälpa
  Karlsson hålla vakt. Och om han bjöd på en liter nattbrännvin, så var
  Stenberg inte omöjlig, det visste han.
  Detta räknade Petter Karlsson ut för sig själv i snickarstugan. Han
  tyckte själv att det var så mycket listigare, som alla då skulle få veta,
  att Karlsson inte var hemma, och detta faktum skulle väl om något locka
  den tjyvstrykern, vem han än var, att försöka komma åt mer äpplen.
  På eftermiddagen gillrade Karlsson bössan med det största fullifanskap,
  som någon kristen människa i hela Roslagen kunde vara mäktig, och det är
  inte litet det. Det var för resten ingen lätt sak, ty alla möjligheter
  måste beräknas. Tjyven kunde komma från minst två håll, men Karlsson
  satte ner sina pinnar och slingrade sitt snöre mest så krångligt som
  riggen på ett barkskepp, så att om inte tjyven kom farandes som en guds
  ängel från himmelen, så måste han få sin laddning på rätt ställe.
  Och när allt detta var fullbordat, stövlade han i väg till Stenberg.
  Nej, för all del! Stenberg var inte ovillig, särskilt som natten med
  sin liter vinkade i ett ljuvligt och av käringar ostört perspektiv. Och
  gällde det förstås att ta en karl i hampan -- vilken som helst -- så var
  han varken ledsen eller lemmalytt. Saken var avgjord.
  I skymningen meddelade Karlsson käringen sitt beslut att hjälpa Stenberg
  med skötarna ute på Örskäret, fick ett par smörgåsar i kavajfickan och
  gick ned i snickarstugan, där han hämtade den orörda av sina båda litrar
  uppe på brädhögen, som låg på tork i taket, varefter han stegade av till
  Stenberg, som varit färdig redan en lång stund.
  De båda gubbarna knallade i väg.
  -- Varför tror du han kommer i kväll, när han kom i går? sade Stenberg.
  Så helsinges dåraktig kan han väl inte va, om d’ä något till tjyv!
  -- Låt’en komma eller inte komma, så är allt i ordning, både giller och
  den här! svarade Karlsson och drog litern till hälften ur fickan.
  -- Åja, vad dä anbelangar, så tog ja allt med lite, ja också, för
  säkerhets skull, lugnade Stenberg.
  -- Ja, dä må på guds makt bli hur dä vill. Men inte ska di få dä ordet på
  min bak, att jag inte har bevakat anförtrott gods, vad dä vara må, dä ska
  allt bli ljug dä.
  De voro framme vid trädgården och togo en stor omväg för att undgå
  Karlssons snaror, dem han beskrev, och vilka Stenberg icke kunde annat än
  gilla.
  -- Vi har’n, Karlsson, vi har’n, som om han redan skulle sitta på
  cellerna. Men dä enda som ä tråkit ä att vi ska behöva sitta i mörk
  arrest själva. En sir ju inte dä en har för händer.
  -- Å, nog hittar vi te brökvarn alltid, Stenberg, eller tror du inte dä?
  Och de gingo in i villaköket, vars dörr låg bara några steg från det
  röda-gyllenträdet, letade sig i den redan djupa skymningen fram till ett
  bord och placerade sina smörgåsar och litrar.
  -- Nu gäller det att va tysta som möss, för dä här huset ä som utå papp,
  viskade Karlsson. Å såna där tjyvar har örona på skaft.
  -- Åja, om dä skvalpar lite iblann, så gör dä väl ingenting, skämtade
  Stenberg. Å nu tar vi väl slaktsupen mä däsamma, så ä dä teminstingens
  gjort. Skål, Karlsson!
  -- Ja, skål på dej, Stenberg! Men nu ska vi ta dä här pöompö å spara på
  dä fuktiga, för vi har kanske hela natten på oss. Men en bit ska vi ha,
  för tuggningen hörs väl knappt.
  Snart hördes också bara tuggningen, avbruten av ett och annat ljud av
  välmåga av det slag, med vilket kineserna pläga visa sig artiga mot sina
  värdar.
  Så klunkades det försiktigt ibland och så viskades det om fiske och
  sjöbragder och klunkades och tuggades. Timmarna gingo.
  -- Dä va en jäkel som inte vill komma och stjäla, sade Stenberg. Han
  kanske har blitt gudfruktig, den rackarn.
  -- Å nej, han kommer nog bara vi ger oss te tåls. Å någe fel kan dä då
  inte va mä varken krut eller knallhatt, å torrt som snus ä dä under
  slipstenshon. Men ja blir rent lurig på den här vaktningen. När en inte
  får sträcka på bena, så -- --
  -- Vi tar oss väl en oppväckare då, Karlsson. Skål på halvan!
  -- Ja, skål på halvan, Stenberg!
  Mellan träden stod redan gryningen svag och blott som en aning om färg.
  -- Men ja känner att ja måste ut och lätta på dä här, annars kan ja bli
  sjuk, sade Karlsson rätt som det var. Dä går rakt inte längre, dä må
  komma nåra tjyvar eller inte!
  Och han reste sig upp, men raglade några steg åt sidan.
  -- Ta mej håle ä ja inte rent yr i huvet -- si när en sitter å inte rör
  på sej, så blir en liksom yr.
  -- Jojomänsan, d’ä så rätt så, gäspade Stenberg. Gå då, men gå tyst!
  Och Karlsson kryssade till dörren, for ut och nedför trappan, gjorde
  några snedsteg på gården och --
  Ett fruktansvärt skott dånade i nattens stillhet, ekade mot Onsberget på
  andra sidan viken och liksom låg och rörde om i luften mellan stugorna
  och sjöbodarna.
  Men även ett sakta kvidande hördes under det röda-gyllenträdet. Där
  låg Karlsson, då Stenberg omsider tagit sig ut ur köket fram till
  olycksstället.
  -- Åj åj åj -- -- -- åj åj åj -- -- --
  -- Ä du skjuten, Karlsson? D’ä väl inte te döds?
  -- Åj åj åj -- dä vet ja inte, men åj åj åj -- -- --
  -- Har dä tagit på rätt ställe, så ä dä väl inte så farlit. Men nu ska
  ja hjälpa dej, Karlsson, som den barmhärtige samariten å få dej hem te
  käringen, för nu kan ho va bra å ha -- men hoja inte så förbannat -- du
  väcker ju opp hela byn -- lite salt ska väl en sjöman tåla -- siså, skrik
  inte, hör va ja säjer! Nykter ä ja inte men nog ska ja kunna baxa hem dej
  -- res på dej nu, Karlsson, å skriker du ett skrik till så laddar ja om
  och skjuter mä riktiga hagel -- ä du oppe nu din stackare, nej, känn inte
  efter, för då kan du bli ändå räddare, utan kom nu så går vi. -- Tyst nu
  bara! Ja, si d’ä va ja allti har sagt: Den som gräver en grop åt andra,
  faller själv därutinnan, å en ogudaktig människa går på ändalykten illa.
  Si du! Du kan ju gå, du går ju som den värste soldat!
  Mödosamt släpade båda gubbarna sig ned till landsvägen.
  -- Va nu inte dåraktig, Karlsson, utan gå hem å lägg dej, så går ja å
  plockar bort gillergrejerna å litrarna å låser å styr å ställer. Försök
  å gå själv -- si du, dä går ju som de vore taljat. Ajöss mä dej å gå å
  tvätta dej ve brunnen å tvätta dej i hundra vatten å hundra igen, dä
  god tid te morron. Å så smörjer du på svinister för de hjälper emot
  ryggskott, å då måtte dä väl hjälpa för detta mä. Ajöss mä dej, din
  stackare!
  Det var inte så farligt med saltskottet. Det satt bara i ytan, men
  byxorna voro totalt slut. Och Karlsson fick lägga sej på magen i kammaren
  och käringen kunde rakt inte förstå vad som kommit åt honom. Men snäll
  var hon och pysslade om honom så gott hon kunde, med god mat och sådant,
  ty det är det enda som hjälper mot sjukdomar av alla slag, nota bene, om
  en kan få ner maten. Och det kunde Karlsson.
  Till middagen gav hon honom en äppelkaka, som var så god att den rakt
  smälte i munnen.
  Men efter första tuggan for en hemsk misstanke genom Karlssons hjärna.
  Han frågade:
  -- Var har du fått äpplena ifrån, Lotta?
  -- Äsch! svarade Lotta.
   * * * * *
  Vem som utspritt historien trots alla försiktighetsmått? Det måtte vara
  Stenbergs käring som anförtrott den åt gumman Sjölund och hon är byns
  levande postkärra. Men Karlsson åt äppelkaka under hela tiden sjukdomen
  varade. Lotta är särskilt styv med den rätten.
  
  
  Xylografen.
  
  En grönmålad fisksump kommer från Fygströmshållet och lägger till vid
  Marvikens sjöbodar, rodd av en undersätsig, bortåt sextioårs man, som vi
  nu be läsaren titta litet närmare på. Dock icke så nära, att han känner
  sig observerad.
  Hans ansikte är kopparrött med något högre färg på näsa och kinder.
  Hans kroknos prydes av ett par glasögon, och guldgula små mustascher
  framhäva en manlighet, som i sig själv är alldeles påtaglig. Händerna
  äro mörkbruna av sol och vind, samma krafter som förlänat ansiktet dess
  höga kulör. Vi accentuera detta sakförhållande gentemot dem, som i sin
  fåvitsko genast utan undersökning skulle vilja insinuera några backiska
  beståndsdelar i hans hudpigment. Nej, goda läsare, denna intensivt