Kryss och landkänning - 4

eniga om, vad? Drängarna krattade gårdsplanen i går kväll! Låt oss alltså
gå ut och se, om vi kunna upptäcka några hjulspår eller spår efter hovar.
Man måste gå till botten i såna här fall -- i stället för att stå och
darra, kusin Louise, så giv oss stora lyktan, för här skall undersökas,
jäklar i -- aj, nu svor jag igen!
-- Käre Jean-Ågust, ja, visst skall du få lyktan! Men vad är det med dig,
lilla älskade Alice? Svimmar du?
-- Alice!! viskade Claes.
-- Claes!! viskade Alice.
-- Hit med lyktan genast, gamla morrhoppa! dundrade majoren. Vi stå inför
en gåta -- kila på bara!
Med majoren och lyktan i högsta hugg gingo Claes, jag och lektor Leopold
ut på gårdsplanen.
Mitt framför trappan lågo två mäktiga högar hästspillning.
Men inga hjulspår syntes.
Gårdsplanen låg fin och nykrattad.
Oskärad.
Obeträdd.
Vi stodo inför en gåta.
Lektor Leopolds tummar roterade om varandra så fort, att de icke syntes.
Jag sade: -- Jag slutar att dricka grogg från och med nu!
Men majoren: -- Förvärra inte en dålig sak -- just nu behöva vi en grogg.
Vi ha förtjänt både en och två.
Claes sade: -- Begriper farbror det här?
-- Visst faen begriper jag! Det är ju min skyldighet som överordnad. Och
nu gå vi in och ta nattgroggen och förklara för kjoltygen, att någon åkt
fel -- va? -- en underlöjtnant får inte tänka -- hut, pojke! -- men detta
var det ruskigaste jag varit med om -- hon? Herre gud, de tusen gånger
jag varit förlovad har jag kysst ihjäl alla frågor -- --
-- Jean-Ågust, vad var det? ropade tant Louise från trappan.
-- Äsch, det var bara det att vi behövde gå ut ett slag! Förstår du inte
det, gamla kusin?
-- Du kan då skrämma livet ur en människa!
-- Ja, ur två, om du vill! Och tre och många! En soldat skall vara
fruktansvärd. Och inte skrämmer du honom med sagor om nedfallna hakor
och ringningar av en karl som är död. Nehej, kära kusin Louise! Gå upp
och lägg dig, men sätt först fram groggvirke -- en Black and White, tre
soda och min lilla låda Henry Clay. Jag _tror_, att din farsgubbe var så
bra karl att han fick gå igen -- godnatt -- och att han ringde också!
Godnatt, må så gott!
Vi fingo det vi ville. Men fortfarande står den där kvällens händelse som
en gåta för mig.
Det enda faktiska vi hade att taga på var ju hästspillningen. Men
morgonen därpå hade drängarna krattat bort den.
Så är det alltid. Då man får tag i något faktiskt, komma drängar och
kratta bort det.
Är icke detta vackert och symboliskt tänkt och sagt?


Ett Londonminne.

När man ger ut en tidning, får man inte vara ensidig. Kanske skriver jag
för mycket om Roslagen och om bönder -- jag har en känsla av det. Men man
skriver ju helst om saker som man känner till.
Det är rätt underligt med ens minnen för resten. Man kommer bättre ihåg
det som hände för 20 år sen än det som hände för 5 år sen. Åtminstone är
det så med mig. För att kunna skriva om gårdagens upplevelser måste jag
bli minst tio år äldre, men då ser jag händelserna och personerna nästan
kinematografiskt.
Nu skall jag berätta något som varken rör Roslagen eller bönder.
För många år sedan var jag i London. Genom en medlem av svenska
legationen blev jag bekant med en indisk prins, en son till maharadjan
av X. Han påstod sig vara lika gammal som jag och sysslade bland annat
med målning. Samtidigt fanns något i stan, som hette The great Indian
Exhibition -- i Earls Court. Där vävde indier, där fanns elefanter, där
sutto bruna män med sticklar och graverade vackra ornamenter i mässing,
och där fanns fakirer. Där fanns ormtjusare och trollkarlar, danserskor,
som rörde sina kroppar efter gamla ritualer och gjorde västerlänningar
tokiga. Där fanns humbug också, det skall gud veta. Emellertid kom jag en
dag till The Indian Exhibition med min indiske prins. Nu är att märka,
att jag talar dålig engelska, och det beror på en felaktig uppfostran.
Jag har sysselsatt mig mera med latin, grekiska och hebreiska än det
viktigaste språket, men i min skola fanns ingen lärare som verkligen
kunde engelska. Jag förstod detta snart nog och försökte så gott jag
kunde reparera systemets fel. Jag översatte en roman från engelska och
lärde mig på det så mycket att jag redde mig.
Bon! Indiern och jag gingo till utställningen för att se på ormtjusarna.
Han försäkrade att deras kobras hade gifttänderna kvar och han ville
förklara några tricks, som jag hittills ansett humbugsmässiga.
Vi placerade oss på första bänk och föreställningen började. Mitt på
scenen stod en korg med kobras. Vid ena kulissen voro några _mungos_
fastkedjade, dessa underliga djur, som äro särskilt ägnade att slåss med
giftiga ormar.
Två hinduer började blåsa flöjt, några kobras runno ur korgen och med
väl en halv meter över golvet höjda huvuden rörde de sig fascinerade av
musiken. Halsen sväller ut till en skiva. Det är de översta revbensparen,
som äro rörliga och som de spänna ut vid känsla av fara eller intresse.
Musiken gick i moll och hinduerna rörde överkropparna rytmiskt medan
ormarna stödda på den hopringlade stjärten tycktes vagga i takt med
musiken.
Emellertid flyttade sig en kobra allt närmare hörnet, där _mungos_ voro
placerade. Tydligen observerades detta icke av musikanterna.
Och plötsligt gjorde kobran ett utfall, blixtsnabbt, en värjstöt mot en
mungo.
Den fåtaliga publiken -- utom jag och indiern -- reste sig i samma
ögonblick och sökte utgången. Ty mungon hade varit på sin vakt och fattat
tag om kobrans över- och underkäk. Nu sleto de åt var sitt håll. Blodet
sprutade om kobran. Engelsmännen föredrogo att lämna lokalen, innan de
kämpande djuren hunno välta sig ned bland åskådarplatserna.
De spelande indierna märkte ingenting, upptagna som de voro av de andra
kobras.
Men då blev det liv i min kamrat. Som en orm rann han upp på scenen. I
nästa ögonblick hade han fattat kobran bakom huvudet och med en spark
lösgjort mungon från den. Så höjde han ormen och slungade den mot fonden,
en målning föreställande ett indiskt tempel. Det hade också blivit liv
i de spelande. Allt detta hände på så kort tid, att det är tråkigt
att beskriva det. Ormarna började rinna över scenen. Prinsen tog ett
jättehopp över alltihop och hamnade på sin bänk vid min sida. Den skadade
kobran rullade ihop sig och sträckte ut sig, och mungos i sitt hörn
väste. Ridån kom ner.
-- Är ni inte rädd? frågade prinsen.
Jag hade vid gud inte tänkt på något annat än skådespelet. Jag hade inte
tänkt på någon rädsla utan bara följt med andlöst -- ha de verkligen
gifttänderna kvar?
-- Kanske -- kanske inte! Men observerade ni med vilken raffinerad
skicklighet mungon just i kobrans utfall tog hennes båda käftar mellan
sina bägge? Engelsmän kunna boxa -- all right -- men detta är Indien,
förstår ni -- --
Vi ämnade gå, då en av flöjtspelarna kom ned i salongen. Det blev
en serie hövlighetsåtgärder, bugningar och förklaringar. Och en man
skickades ut för att hämta en cab åt oss.
Jag bodde verkligen på Cecil och förstörde pengar, och där bodde även
indiern. Han var tydligen mera anglicerad än han såg ut. Men då han på
Cecil möttes av ett dussin turbanklädda, mörkbruna män som efter allt att
döma varit oroliga för honom, ville jag gå för att inte mot min vilja
ställa till några diplomatiska förvecklingar.
Men det gick inte alls. Han ville ha en whisky innan han gick in i sitt
nirvana. Och så satte vi oss vid en av barerna med några turbanmänniskor
bakom oss. Prinsen ville tala om kvinnor.
-- Ser ni, en man måste vara som en mungo, hugga till om både över- och
underkäken.
-- Beg your pardon, men hur gammal är ni egentligen?
-- 18 år -- jag är man!
Han såg faktiskt ut som om han skulle vara 25 år. Och jag var inte stort
äldre. Men jag tyckte han yttrade sig om kvinnor något för överlägset.
Det sade jag också.
Han frågade: -- Känner ni till The kāmasūtra of Vātsyāyana?
-- Nej! -- tråkigt nog inte alls.
-- Nå, den finns översatt på tyska, och ni läser ju tyska?
-- Jo -- -- --
-- Det är vi indier, som förstå kvinnan -- men godnatt -- -- --
Han räckte mig handen och klev ned från sin barstol. Fyra turbanklädda
gökar bildade hans eftertrupp.
Dagen efter var han försvunnen från Cecil med sitt sällskap. Jag frågade
efter honom och portiern kunde endast upplysa att han rest.
Mitt närmaste arbete var att skaffa mig _Das Kāmasūtra des Vātsyāyana_.
Jag har studerat den och finner att den innehåller många goda råd, då det
gäller kvinnor. Men begreppet _kvinnan_ ha indierna ännu icke lyckats
lista ut.


Luftens herrar.
Exotisk novellett.

Havet låg absolut blankt. Men i fjärran blixtrade stundom något vitt.
Det måste vara dyningen på korallreven omkring Mariposaatollerna. Mycket
riktigt! Och längst därborta urskilde vi redan Oahaön, skön, grön och
cirkelrund, en mossig sten mitt i den blå oändligheten.
Vattnet blev grundare. Solen stod nästan i zenit och monoplanets skugga
följde oss på havsbottnen klättrande över dess ojämnheter, än dykande ned
i en avgrund som i vol plané, än höjande sig som om den ville skära vår
vertikalkurs, ett havsvidunder, som jagade oss outtröttligt, övertygat om
att vi till slut måste ge oss och bli dess rov, när vi äntligen skulle
mötas i den krossade spegelytan --
Men det är ju inte Oahaön! Var voro de tre sandgrunden och viken som skar
in som ett knivhugg på västsidan, där jag hittade som i min ficka.
-- Det är ju inte Oahaön! vrålade jag.
-- Vem fan har sagt det? vrålade Kalle Cederström tillbaka. Vi ha kommit
ur kursen, men vi gå väl ner ändå, va?
Jag nickade.
Ön såg inbjudande ut, där den med sin bård av bländvit sand låg skyddad
innanför dubbla rader korallrev.
Motorn tystnade. Luften susade om öronen. Havet närmade sig med
fruktansvärd fart.
-- Tycker du inte det är first class? frågade Kalle.
-- Jo, men det drar väl mycket! På mig verkar det mera som örsprång än
som vol plané.
Vi voro nere, gjorde två smörgåsar strax innanför revet, två silverfåror
betecknade vår väg i den lugna kanalen, där en gammal dyning gick sakta
som av plikt eller vana -- pang, stopp! Som en albatross gled monoplanet
några meter framåt på sina vattenskidor och stannade.
Kalle Cederström klappade motorn på dess stålländ: -- Det där gjorde du
bra ifrån dig!
-- Undrar om ön är bebodd, sade jag. I varje fall är ju stranden gjord
enkom för landstigning.
-- Jag ger fan i om den är bebodd eller inte, svarade Kalle. I alla
händelser blir den bebodd då vi komma i land. Och om du inte vill att vi
ska flyga mera, kan vi ju leka Robinson ett slag. Vi behöver ju inte vara
i Frisco förrän i morgon kväll.
Han gjorde ett par handgrepp, gummihjulen sänkte sig under
vattenskidorna, motorn kom i gång och vi åkte lugnt och jämnt som på en
asfaltbana upp på stranden, där vi stannade under en jättelik mimosa.
-- Såg du ostronen vi åkte över? frågade Kalle, när vi slagit ihop
monoplanet.
-- Nej, vid Belsebub, svarade jag. Men i så fall behöver vi inte anlita
konserverna. Det är kanske bäst att spara på dem för det fall att!! Men
kan du äta än? Jag tycker det vore mera praktiskt att undersöka ön först
ett tag. Under tiden kan vi låta brännvinet svalna litet i bäcken, som du
hör här strax bredvid.
Ty mitt skarpa öga hade vid nedslaget upptäckt en liten rännil, som
ystert hoppade utför bergsluttningen några steg från vår landningsplats.
-- Men, fortfor jag, vi kan ju ta en liten, liten, liten grogg innan vi
ger oss ut på rekognoscering. Vi ha en massa kolsyrepatroner kvar.
Nåväl, vi bryggde vår minimala grogg med vatten ur bäcken. Det hade en
svag bismak av poliomyelitsulfat -- ön var alltså vulkanisk -- men detta
lilla obehag avhjälptes genom några volymenheter mera whisky.
Behagfullt utsträckta på sanden togo vi omgivningarna i betraktande.
Ön hade tydligen varit en atoll, men genom ett vulkaniskt utbrott
förvandlats till en ö i vanlig populär mening. Och runt omkring höllo
korallerna på att bilda två atoller till, den ena innanför den andra.
Bakom oss stod urskogen som en grön vägg. Jätteträd omslingrade av lianer
reste sig på ett virrvarr av luftrötter, underbara orkidéer (ty orkidéer
äro alltid underbara) hällde ut sin rikedom av färg i grönskan och
agaver sprutade ut sina röda blommor som ur sår efter offerknivar huggna
rakt in i tropikens hjärta.
Plötsligt krafsade det i sanden bredvid oss. En jättesköldpadda, på vars
sköld jag satt min grogg i tanke att det var en sten, började röra på sig
och ge sig i väg med glaset. Jag uppfattade ögonblickligen situationen
och högg bägaren, innan djuret hunnit utom räckhåll.
Kalle Cederström sade: -- Jag har haft öga på den där hela tiden -- jag
bara väntade på att hon skulle smita utan att du märkte det. Jag minns
Texas’ präriesköldpaddor -- de var ännu jäkligare. De sprang bort med
våra groggar fortare än våra mustanger kunde löpa. Men ska vi inte äta
innan vi rekognoscerar? Jag är förfärligt sjuk -- jag tror att jag fått
vandrande njurar -- men det är väl att man har monoplan, så att man kan
hinna i fatt dom om dom smiter -- hör du, nu går vi ner och plockar oss
ett par dussin ostron -- jag tyckte dom såg ut som Flatstrands -- och så
dricker vi ur ett par av våra ballastflaskor -- vi böra åtminstone ha
ett tjog kvar av gula etiketten sen festen i Lhassa. Fy fan, mina njurar
vandrar nästan lika energiskt som Lop-Nor! Det får bli min gamle vän Sven
Hedins nästa uppgift att ta reda på dom -- om han kan få eskort, annars
reder han sej inte.
-- Det gör han inte -- men ditt förslag med champagnen och ostronen är
gott, och -- -- --
Ett infernaliskt ljud kom plötsligt luften att vibrera. Det lät som om
någon titan gnisslat med en titangriffel på en titangriffeltavla, eller
som om en jätteångvissla blivit vansinnig.
Vi störtade upp som skjutna ur 75-millimeterskanoner.
En absolut naken kvinna stod framför oss med renodlad fasa i sina drag
och skrek. Hon rörde sig icke från platsen. Hon stod som fastnaglad av
rädsla med vitt uppspärrade ögon och ur hennes pärlkantade rosengap kom
skriket -- Doggers bank i tjocka är som en andeviskning i filttofflor mot
hennes prestation.
Vi togo av oss våra tropikhjälmar och nalkades naturbarnet. Vi insågo
att vi hade framför oss den primitiva människohonan, urskogens dotter,
kvinnan i första digniteten, oberörd av rösträttsintressen, den negativa
suffragetten, idealkvinnan med ett ord.
Men då vi kommit på ungefär fem meters avstånd från henne, upphävde hon
ett om möjligt intensivare tjut än förut, gjorde helt om och dök in i
urskogen med en snabbhet som helt enkelt var fenomenal.
-- Kanske detta är kvinnan par preference, sade Kalle Cederström. Vi
följer henne!
Och nu började det mest vildsinta jaktlopp jag någonsin varit med om.
Jag har alltid beklagat de nakna kvinnor jag sett på tavlor. De ligga i
gräset eller röra sig i terrängen, finhyllta, rosenfärgade, sköra och
bräckliga, och målaren tycks ha glömt hur det var då han själv som barn
sprang barfota förföljd av granngårdstjuren. Barren stinga. Törnbuskar
(Rosa canina L.) stå i vägen, stenar skära in i fotsulorna -- och han
glömmer att dessa kvinnliga symboler för våren och sommaren, kärleken m.
m., som han brutalt klätt av hemma på ateljén, bara väcka medlidande.
Ty jag vet, hur det känns att gå naken i en skog, fylld av vassa saker,
myror, mygg, huggormar. Felet är att målaren målat dem otränade för
friluftsliv. Han har målat dem som de se ut i en säng, men inte bland
enar och pors och ilskna flygfän.
Men denna kvinna var inte sådan. Hennes färg gick ihop med hennes miljö.
Hon var hårig och brun, och när hon sprang, rörde sig musklerna som delar
i en fulländad maskin.
-- Kanske är det en apa! stånkade jag under vår vilda framfart. Vi hade
henne ännu i sikte. Ibland grep hon om en lian och svingade sig över en
klyfta. Vi gjorde detsamma. I nästa ögonblick kröp hon under en trädrot,
vände sig om och visade två rader vita tänder mot oss, smällde ihop
käkarna (som jag kommer ihåg att min gamla städerska i Uppsala gjorde
utan tänder, då jag inte kunde betala veden), utstötte några gutturala
ljud (alla ljud av primitiva människor äro gutturala), rullade utför
branter, klättrade uppför berg, sprang genom kaktussnår, genom häckar av
Idios spinosus, vilken fruktansvärda buske med sina orangefärgade blommor
gav undervegetationen dess huvudsakliga karaktär.
Men vi voro henne hack i häl. Jag var flera gånger nära att ge tappt, men
Kalle Cederström uppmuntrade mig ideligt med eggande tillrop. Han var
som en stålfjäder och hans energi smittade mig.
-- Tänk på groggen hur den skall smaka när vi komma tillbaka, rimmade han.
Jag fördubblade mina ansträngningar. Svettpärlorna lågo som daggdroppar
efter oss på mimophelusbladen -- ännu hade vi flyktingen i sikte. Jag
trampade på en piskorm -- men innan han hann hugga, var jag tio meter
därifrån. Jag skall aldrig glömma något av detta. Detaljerna stå ännu
klara för mitt minne i de mest minutiösa enskildheter.
Vi klättrade och sprungo utefter en liten flod som forsade och brusade.
Vi vunno på den primitiva kvinnan -- bruset blev starkare och snart kommo
vi till en öppen plats i urskogen där ett vattenfall på trettio meters
höjd kom ner från en skifferplatå alldeles som en ridå.
Det stod som en glasvägg framför oss och vid dess fot rök skummet som
ånga.
Kvinnan kunde inte komma längre. Hon sprang åt höger, sprang åt vänster,
men de höga klippväggarna på båda sidor uteslöto alla möjligheter till
flykt. Hon vände sig om, slog ihop käkarna mot oss som en ilsken hynda,
tog två, tre steg in i skumångan, dök rätt in i vattenfallet -- och
försvann.
Badande i svett och kippande efter andan gapade vi på varandra.
-- Detta var själva fan, sade jag. Hon dök rätt in i vattenfallet!
-- Ja, sade Kalle, hon försvann i vattenfallet utan vidare spisning!
-- Vi äro på en märkvärdig ö, sade jag, men vi måste undersöka den!
Vi undersökte fallet. Platåkanten, över vilken fallet kom, var rak som en
linjal. Vattnet flöt lugnt och stilla över branten i en bredd av fem à
sex meter och föll rakt ner som en ridå, som en silvervägg, som ideligen
ynglade av sig. Väggen var absolut blank däruppe. Längre ner fick den
karaktär av strålar och dog bland stenarna för att i döden kasta i höjden
pärlor av sig själv -- alldeles som det skall vara.
Kalle Cederström sade: -- Den där vattenväggen kan inte vara vidare tjock
-- den faller ju lugnt och lodrätt!
-- Du har rätt! Alltså, då det där kvinnodjuret kunde gå tvärs igenom
fallet, kunna vi det också -- revolvrarna klara! Låt oss försöka!
Kalle Cederström tog fram sin browning, hoppade ut på en sten, vinkade en
hälsning, gjorde ett språng och var försvunnen.
Jag hoppade efter. Vattnet slog mig i nacken som med spön -- och i
nästa ögonblick befann jag mig inne i en väldig grotta. Kalle stod och
balanserade på en svart sten och torkade vattnet ur ögonen. Vi voro våta
som torskar.
Det brusade och susade omkring oss. Det var halvskumt därinne, men fallet
var som ett fönster, ett levande glas, genom vilket solen arbetade sig
in och gjorde färg åt oss. Och så småningom uppfattade vi färgerna. Ett
flytande orientaliskt draperi, en pärlvägg, en kalospinterokromatokrene.
Grottan försvann i ett mörkgrönt dunkel inåt. Väggarna voro svarta med
mörkgröna, fuktdrypande lavar, men närmast fallet som sjöd i hålor i
skiffern växte vita ormbunkar med blad som fanet på fjädrar och på bladen
sutto vita sniglar med svarta tentakler. På väggarna kröpo gula spindlar
med svarta bakkroppar och håriga ben. Och ödlor med gula magar och svarta
ryggar och bara ett benpar kröpo omkring i varje skreva och fördjupning.
Kalle Cederström tycktes njuta. Han tog fram en elektrisk lykta.
-- Framåt, inåt! sade han. Och träffar vi några förhistoriska djur, så
hålla vi våra browningar i ordning! Men vänta! Ser du kvartsådern här!
skrek han. Kvarts och skiffer tillsammans betyder guld, _guld_! Jag har
varit guldgrävare i Wyoming och känner till sånt här!
Han lyste på en vit, metertjock kvartsgång i skifferväggen.
-- Guld, skrek jag. Guld, visst faen är det guld! Det passar ju lagom för
mej. Jag har ju tre växlar som förfaller nästa vecka. Ser du inte hur det
blänker? Visst är det guld! Vi delar, Kalle, låt oss vara kamrater som
hittills! En växel är på 500 goda riksdaleros, det är min vinräkning för
sista månaden, och den andra är på 250 för fyrverkeripjäser och praliner
åt mina barn. Tror du det finns tillräckligt med guld?
-- Skrik inte så förbannat, sade Kalle, det kanske är bara sedlar! Livet
har lärt mig att bli skeptisk. Tyst, skrik inte, upprepade han lugnt. Vad
var det jag sa? Det är bara sedlar, odugliga gamla papper från papuaernas
tid -- och falska för resten! Här ser du två närliggande med samma nummer
och påskrivna av Jakob Bagge -- detta måste vara humbug! Gamla svenska
femmor som inte blivit inlösta i tid -- men var ha vi urkvinnan?
Jag hade med tanken syndetikontiskt häftad vid guldet alldeles glömt
kvinnan -- efter mäns sedvänja.
-- Ja, var ha vi kvinnan? Men att kvarts och skiffer ger sedlar, det är
en geologisk märkvärdighet --
-- Tänk nu inte på dina växlar och låt inte guldets demon gripa om din
själ så där, sade Kalle. Vårt intresse är mera animaliskt och geologiskt
än pekuniärt. Om vi nu först skulle tänka på att utforska grottan -- fast
jag är hungrig som fan -- och försöka få tag i kvinnan, så kan ju du få
överta henne och sälja henne till Hagenbeck -- han betalar verkligen bra!
Jag minns i Texas -- men låt oss fortsätta längre in i grottan. Kanske
kvinnan är humbug av samma valör som guldet här!
Grottan vidgade sig inåt. Det mörkblå dunklet skingrades endast
motvilligt av Kalles goda elektriska lykta. Ödlorna rasslade om våra
fötter. En art läderlappar med fosforescerande ögon snuddade i virvlande
flykt vid våra kinder, våra kläder. De utvecklade en frän lukt av
vitriol, då de tangerade oss.
-- Jag skulle vilja att Carlander vore med om det här, sade Kalle. Han
spårar en kvinna lika bra som han söker opp en älg. Hon måste emellertid
vara härinne. Håll pekfingret på trycket! Man vet aldrig! Det hela kan
vara humbug. Eller ett bakhåll!
Vi gingo vidare i en klibbig ojämn terräng av skiffer. Taket var svart av
flädermöss som hängde i sina pekfingrar med huvudet nedåt. Det droppade
från stalaktiter av svart konsistens och vi stapplade över grönklibbiga
stalagmiter. I fördjupningarna mellan stalagmiterna låg en grönröd
soppa där små bruna djur rörde sig. De sågo ut som abborrögon och hade
hårliknande utväxter på sina abdomina. Det var tydligen en art palafoyter
kanske besläktade med megalopex eller myophylakterion --
-- Men vad nu då? Rörde inte en stalaktit på sig?
Kalle Cederström riktade ljuscirkeln mot taket.
-- Jo visst! men det rör sig i takt med min puls. Det är alltså en
synvilla. Skall du skriva om det här, då du kommer hem, så blir det för
långt både för dig och dina läsare. Jag är för resten trött på den här
expeditionen. Vi ger fan i urkvinnan, jag är hungrig, vi tar opp några
ostron och dricker vår gula etikett! Vad ska vi göra med henne för
resten? Hon hör inte till vår samhällsklass, gör sig inte i societeten
-- inte ens på en bar -- och skulle bara vara till besvär i monoplanet.
Helt om! Det börjar bli monotont med ödlorna och flädermössen -- tycker
du inte att det luktar ipecacuanha just nu?
Jag kände verkligen en doft, en avlägsen, av ipecacuanha och inbillade
mig redan ha ont i ögon och lungor. Jag var naturligtvis uppjagad,
nervös, trött, efter de sista minuternas jäktande.
-- Du har rätt, Kalle, sade jag. Vi vänder!
-- Kom ihåg att vi ska vara i Frisco i morgon kväll -- och den här hålan
är ingenting för oss, som skall hålla oss på ytan, över ytan!
Vi vände. Vi började stappla över stalagmiter och halka på grönslemmiga
lavar, raglade, sprungo, stannade, sprungo igen. Kalles lykta började
mattas. Men just då hon slocknade upptäckte vi i fjärran ljusningen av
grottans fönster fallet, som skilde oss från solen och livet därute,
vårt monoplan, havet, allt. Vi höllo varandra i händerna och klevo på
försiktigt --
Men vad nu då? Där -- alldeles under fallet, behagfullt lutad mot ett
kvartsutsprång stod hon, urkvinnan, den primitiva, hon, vars tränade
hull tillåtit henne krypa genom törnsnår och rusa genom agavehäckar. Men
hon var icke naken längre. Hennes huvud kröntes av en ofantlig hatt med
hägerfjäder, en fjäderboa hängde behagsjukt över hennes vackra axlar och
hennes klänning var från Paquin, jag svär på det, ty den framhöll i sin
eleganta enkelhet just den primitiva honan hos henne. Och hon skrattade,
hennes vita tänder blixtrade mot den bruna hyn, och de rubinröda
läpparna. Hon gungade litet på vänstra benet, och det högra visade en
röd strumpa med en broderad svart alligator på, vars ögon voro smaragder.
Under vänstra örat hade hon ett födelsemärke, stort som en femöring, med
svart hår på, och från örsnibben hängde en tunn guldkedja med en turmalin
som vilade just på födelsemärket och såg ut som ett försök att blotta
hemligheter, mystik, för den som ville förstå.
Hon skrek inte alls. Hon bara skrattade och saliven glänste på hennes
starka hörntänder. Hennes ögon liknade agater, slipade så att man skulle
tro att stenen var ett lugnt vatten att dyka ned i. Men då hade man
krossat skallen.
Sådan var hon, och vi uppfattade alltsammans samtidigt.
Jag gick höviskt fram, tog av min tropikhjälm och frågade på franska om
vi kunde vara henne till någon tjänst. Hon skakade på sitt vackra huvud
och håret dallrade långt efter det hon slutat med skakningen. Hon förstod
inte. Hon bara skrattade. Det klang och gav eko. Kalle blev förbannad.
Han gav henne en toreadorblick -- och jag tyckte mig se henne darra en
kvarts sekund -- och frågade på engelska, vad hon önskade. Hon skakade
återigen på huvudet. Hägerfjädern darrade -- och hennes ögonhår, långa
och mjuka, skälvde som om en bris gått igenom dem -- och så slog hon upp
ögonlocken och visade två agatbrunnar och skrattade -- kling -- klang --
som med en ton av ebenholts på slipat glas -- ha -- ha -- en hel oktav.
Och hennes bröst skälvde litet och stannade -- ping pang -- och hon
stod så -- eller ställde sig så att vi skulle kunna se skälvningen mot
vattenfallets vackra vägg.
Det var inte lönt att försöka med tyska. Hon bara skrattade.
Vi försökte med alla språk vi luktat på, men hon stod bara och gungade
med det ena benet och såg på oss under halvslutna ögonlock och log --
och en svart lock ringlade sig ned vid hennes öra och rörde sig som en
daggmask som söker sin maka en regnkväll på en åkerren -- och hon blåste
på den och skrattade, men den ville söka sig in i henne, i ögonen, i
munnen, längs kindernas mjuka linje ned i vecket under hakan, vecket, som
inte var ett veck utan en kurva av liv och kött, brunt hull, dunigt brunt
hull.
-- Nej, hör du Kalle, sade jag, nu går vi. Hon är omöjlig i språk -- vi
begriper henne inte. Jag skall försöka med teckenspråk ett slag!
Och jag försökte mimiskt framställa ett förslag. Hon skulle följa oss ned
till vår lägerplats och tära något champagne.
Jag lyckades efter allt att döma klargöra detta för henne, men jag hade
också fått använda all min överflödiga intelligens.
Hon vägrade. Hon pekade på sin hatt. Den skulle naturligtvis ha förstörts
om hon följt oss genom fallet. Hon pekade på sin fjäderboa och på sin
klänning och skakade på huvudet. Och denna skakning beledsagade hon med
ett outgrundligt leende och ett skratt, ett klingande hånfullt vackert
genom flera oktaver.
-- Medge Kalle, att det här är det underbaraste numret vi träffat på!
-- Äsch, de ä sej lika allesammans! Men jag tycker att hon bor litet
konstigt.
-- Det tycker jag också! Men kvinnor ha intet sinne för komfort! Vi män
ha det i hög grad, och det är vårt raffinemang. Men nu ger vi oss i