Kryss och landkänning - 6

mörksköna patina fås endast genom en mångårig samlevnad med naturen
utomhus.
På hans huvud sitter en panamahatt med ett cinnoberrött handsbrett
ylleband omkring. Denna hatt är fodrad med svart filt, dels för att hålla
sig kvar i alla väder, dels för värmens skull. Den knubbiga figuren
är iförd en kostym av kommisskläde, som fordom varit blått, men nu
antagit ålderdomens ærugo nobilis. Benkläderna äro de vidaste i Sverige.
På fötterna bär han stövlar med tumstjocka sulor och fruktansvärda
klackjärn. Härjämte två detaljer av vikt. Hans krage är nedvikt och
bär numret 19½ och i den svarta halsduksrosetten sitter en nål med
unionsflaggan i emalj. Det senare innebär intet ogillande av 1905,
men intet gillande heller -- inte ens likgiltighet. Det innebär en
indifferentism för absolut att fattas av vanliga dödliga.
Vi se alltså mannen lägga två målmedvetna halvslag om en utskjutande
stockända i Israels sjöbodvägg. Så går han akterut, kastar draggen,
sträcker lagom och gör fast, sätter sig på sumpluckan och lägger ihop
sina metspön med pedantisk noggrannhet. Om vi sutte i båten skulle vi
kunna höra honom exekvera sin speciella musik, ett slags ytterst svaga,
men dock uppfattbara drillar och underbara löpningar uppe i falsetten,
lösryckta bitar ur operor, helst Wagnerska. Med dessa toner ackompanjerar
han alltid det han har för händer.
Nu fattar han en liten håv med böjt enskaft, öppnar sumpluckan, griper
en fiskkasse med vänstra handen och börjar gräva i sumpen, fyller i
kassen allt under det han prövande beräknar dess växande tyngd och
sätter den slutligen under ideligt drillande ifrån sig på durken, tar
fram en nyckelknippa, utväljer den riktiga nyckeln bland ett tjog, låser
sumpluckan under de vidunderligaste löpningar, fattar kassen och den
oljerock han suttit på under rodden samt kliver i land för att i sakta
mak följa den slingrande gångstigen genom skogen upp mot Byholma.
Där landsvägen tar vid kommer gamla Matts Jannes Johanna. Mannen lägger
ifrån sig kasse och oljerock, breder ut armarna och säger: kom! Med ett
blygt leende faller gumman till hans bröst -- en liten omfamning, och
mannen återtar sin vandring med kasse och oljerock. Vid Israels lagård
kommer den dövstumma Kristin. Samma manöver upprepas. På samma sätt
fortsätter han vägen med avmätta, betänksamma steg, ty livet behöver icke
vara någon steeplechase, om man icke själv gör det till en sådan.
Men vid båtsman Koppars möter en nykommen sommargäst, en vräkig
grosshandlare från Stockholm, en sådan där som i det vackra
skärgårdslandskapet verkar fluga i kål. Han bryr sig ej om att närmare
skärskåda mannen med kassen, innan han stör hans lugn. Han fäster sig
uteslutande vid kassen och tänker på färska abborrar till middagen.
-- Hör nu, min gode man ... börjar han nedlåtande -- -- --
-- Min herre, lita inte för mycket på den mannens godhet! blir svaret,
åtföljt av en blick ur ett par ögon, där grosshandlaren avläser så mycket
humor, satir och verklig överlägsenhet, att fortsättningen antingen
uteblir eller får en hövligare stilisering än början.
Den vita hatten med det röda bandet fortsätter sin bana i landskapet
lugnt, obevekligt, enligt lagar, som förefalla astronomiska som en
planets.
-- Vad kostar abborrarna? ropas det ur en berså, där några
stockholmsfruar syssla med sitt elvakaffe.
Den vita hatten fortsätter sin av evighet bestämda bana.
-- Hör ni inte? Stanna, får jag se på fisken!
De kosmiska lagarna kullkastas icke så lätt.
En medelålders stockholmsfru med band och spetsar på sin badortsklänning
och jättehatt med urr och burr och plymer vaggar efter den bortgående,
hinner honom och frågar: -- Hörde ni inte att jag frågade, vad fisken
kostar?
-- Min nådiga, den kostar ingenting. Vore ni ung och vacker, skulle ni
_få_ den, ja, till och med om ni bara vore ung, men nu -- omöjligt!
* * * * *
Vem är nu denne man? Efter gammaldags novellistiskt recept har jag sökt
hålla läsaren i spänning genom att förtiga hjältens namn intill det
ögonblick intrigen börjar på allvar.
Men här finns ingen intrig -- och för att vidmakthålla den möjligen
befintliga spänningen, kommer jag att förtiga namnet allt framgent.
Mannen är _Xylografen_. Han bor här i Grisslehamn och är ensam i sitt
slag. Mina vänner känna honom sedan många år. Jag tror för resten att
hela Sverige känner honom. Tänk efter!

Ordet xylograf är för svårt för rospiggarna. De kalla honom också helst
_yxlografen_, _kilografen_ eller rätt och slätt _sylen_ och om arten och
innebörden av hans arbete veta de litet eller intet. Hans yrke är statt
i utdöende i vårt land -- sorgligt nog. Nya reproduktionsmetoder ha
uppstått och konsthantverket är på retur. Med denna uppsats har jag velat
rista en runa åt vårt lands och en av världens skickligaste xylografer.
Det ser kanske lite ruskigt ut att göra det under hans livstid, men jag
har hans tillåtelse. Det är ju ingen dödsruna över honom -- snarare
tvärtom, men litet vemod från vemodet över yrkets tillbakagång faller ju
alltid över utövaren.
Torkom emellertid våra tårar och låtom oss åter ge oss in på
beskrivningen av Xylografens originella personlighet. Jag har sökt ge en
typisk bild av hans intågande i fiskläget efter ett av hans obligatoriska
abborrmeten, och läsaren bör redan förstå att han icke är en vanlig
jämnstruken medborgare. De teckningar, som illustrera denna uppsats,
avse att symbolisera det kontemplativa tillstånd, i vilket han vanligen
befinner sig.
Han kom hit en vacker sommardag för elva år sen. Hans läkare hade
ordinerat honom havsluft för bröstet. Han kom -- och stannade här åtta
år utan att lämna platsen. En vacker dag blev jag ägare av en kutter.
Xylografen är seglare, sitter ogenerat ett dygn till rors, om man bara
breder smörgåsar åt honom och presenterar en sejdel lageröl då och då.
Jag frågade: -- Är du inte livad för en tripp till Stockholm via Furusund?
-- Gosse, jag har bott i Stockholm i fyrtiofem år, vad har jag där att
göra?
-- Ja, men mycket har förändrat sig sen du lämnade stan. Där finns
automobiler, skall du tro -- elektriska spårvagnar -- och underbara
drycker på barerna, och så har där växt upp nya stadsdelar -- -- --
-- Nå, jag kan ju följa med. Men tror du inte att dom sitter på krogarna
och talar om detsamma som de gjorde den kväll jag reste därifrån?
-- Å, du skall se att Stockholm har gått framåt på åtta år!
Vi reste. Xylografen satt till rors sexton timmar i sträck och vi lade
till vid Kastellholmen. Redan vid Furusund hade han konstaterat instängd
luft och vid Vaxholm fann han att luften var impregnerad med biffstekssås
och köksdofter. Jag kunde endast med svårighet förmå honom att inse att
jag var redare och chef på skutan. Han hade helst vänt.
Jag hade telefonerat samman en hel hop skalder och konstnärer till
operaterrassen. Med trygga steg vandrade Xylografen uppför trapporna,
iklädd sin kommisskostym och stövlarna med de fruktansvärda klackjärnen.
Han mottogs med jubel av skalderna. Det blev en förbrödringsfest. Frid
och fröjd, som det skulle vara.
Men då vi senare på natten tågade hem till kuttern, sade han plötsligt:
-- Satt inte dom jäklarna och talade om samma sak de gjorde sista kvällen
jag var i stan för åtta år sen! Det där reder dom aldrig ut, förrän de
kommer på landet.
Inte hade dryckerna blivit bättre heller. Stockholm är i tillbakagång.
Och automobilerna äro till bara för att det skall bli litet hastigare
omsättning på folk. Blev man överkörd av en droska förr i världen, fick
man på sin höjd en liten hjärnskakning, men nu dör man. Visserligen
har stan råd att låta folk dö mer än förr därför att folkmängden ökas
hastigare, men inte har du visat mig något nytt för det. Samma metoder
användas ju nu som för åtta år sen -- alkohol och kärlek -- nej, hör du,
jag tror vi dröjer! Var ha vi det nya, de nya metoderna, utvecklingen?
Vi, Xylografen, dröjer!
Och vi seglade hem. Sen dess har Xylografen icke varit i Stockholm, och
det torde bli ganska krångligt att få honom dit.

Från mitt sängkammarfönster kan jag studera Xylografens liv ganska
detaljerat. Varje morgon klockan sex stegar han i paradiskostym ut på
sin gård, som han till hälften täckt med decimetertjocka ekplankor från
ett vrak -- en amerikanare som drev på grund i hamnen. Där häller han en
hink vatten över sig, innan han iskrudar sig kommisskostymen, vars byxor
regelbundet sys av hushållerskan. Han gillar nämligen inga skräddare
för byxorna. De göra dem för trånga. Den med plankor betäckta delen av
gården kallar han Grevbron, och på den kan man mellan hans måltider
se honom promenera från solens uppgång allt intill nedergången. Sina
ekonomibyggnader har han försett med namnbräden från vrak. Det viktigaste
huset ståtar med namnet Ulrika, vedboden med Bastant och matboden med
Lina. Och ett friluftskök på Grevbron, skönt bemålat med alla sorters
matnyttiga djur och på taket försett med en gammal skeppsklocka, i vilken
han ringer till storms då det faller honom in, har till överskrift det
mystiska ordet »Här».

Runt omkring är mat utlagd åt fåglarna. Där hänga talgljus åt talgoxarna
och frön åt de andra -- och i solen gassar sig katten Johansson, en
flykting från en tysk skonare, som förlist i trakten. Johansson är
traktens störste Don Juan -- åtminstone bland kattor, och Xylografen
pekar med stolthet på hans med varje vår allt trasigare öron. Det är
en gammal otäck skorvig och ilsken katt, och märkena i hans öron äro
ju bevis på att han fått stryk, men Xylografen håller på honom i hans
egenskap av ihärdig och oförfärad Frauenfresser. Rör inte vid Johansson!
I tamburen står en stor plåtburk full med karameller, och traktens barn
ha rättighet att ta så mycket de vilja ur den. Om det är nyttigt för
deras magar, blir en senare fråga. Hemmet är ett museum. Där finns gamla
bondskåp, empirebyråar och tavlor! Tavlor först och främst, ty Xylografen
har varit kamrat med åttitalets viktigaste färgkonstnärer.
Det är hans stora minne i livet, de månader han var i Paris! Då var C. L.
där, Pauli, Hagborg, Marin-Johansson, Gusten Lindberg. Xylografen minns
kartan över Paris från den tiden, och kan i minnet leta sig fram från
höjden av Montmartre till höjden av Montparnasse. Rör vid Paris -- och
historierna komma. När han tvang krokodilen i Jardin des Plantes gå i
bassängen eller när C. L. och Trägårdh köpte hästar i ett ridhus! Eller
när den store författaren Lejonsköld-Oxenstierna höll på att få en duell
på halsen på Operan -- och hundra minnen från den underbara stad som
heter Paris.
-- Paris! Nog är det en stad man kan leva i! Säg, gosse!
-- Accepteras!
En vacker dag flög det i Xylografen, att han borde göra något.
Xylografien går inte längre, och man kan ju inte irra omkring på Grevbron
i oändlighet trots sol och allt. Han skaffade sig färg och duk och
började måla. Gamla minnen från principskolan på akademien -- åkademien,
säger han med lätt ironi -- började vakna.
En vacker dag var han målare. Han tycker illa om mina breda penslar,
men han gillar japanska, spetsiga sådana. Han preparerar själv sin duk
och listar ut det av naturen han ser -- målar som hans kamrater från
åttitalet -- medan han samtidigt brister ut i entusiasm över de modernas
prestationer. Han läser litteratur av alla slag, gillar det modernaste,
men jag misstänker att han innerst håller mest på sin barndoms skalder.
Som vi alla göra.
När jag läste upp för honom den vers av Tegnér, som Strindberg anser vara
den skönaste svenska dito:
»Där red Valfader så högväxt som stjärnströdd natt,
som ljuset enögd, på åttafotade springarn;
den vise korpen på milsbreda skuldran satt,
och allting visste den vingade tidningsbringarn.»
så sade han: -- Ja, dom är egentligen småbarn allihop mot den. För resten
är vetenskap det enda som duger för oss gamla karlar! Rim och meter
hindrar ju tankegången. Men för övrigt har Strindberg rätt. De andra
skriver ju bara kupletter.
Xylografen har läst all under det sista årtiondet utkommen modern
litteratur, men han har ett ankare fast och kvar i det gamla, sin ungdoms
ideal.
En vacker dag blevo vi, han och jag bjudna att segla ner till Liljefors’
Bullerö för att jaga hare. Vi seglade tillsammans med Zorn, som också
blivit jägare på samma sätt som Xylografen.
Zorn överträffade betydligt Xylografen. Men den tystnad med vilken
Xylografen överträffade Zorn efter avdagatagandet av en hare, var
storartad. Zorn, lyckoynglingen, sköt fem, vill jag minnas. Xylografen
sköt en -- och han visste icke att man efter ett lyckat skott bör skrika
allstot. Han stod lugn som en staty efter skottet, och vi andra visste
inte var haren fanns. Vi sprungo åt det håll varifrån skottet hörts och
träffade på Xylografen just där han blivit posterad.
-- Där ligger han! sade Xylografen och pekade ner mot en dal under sina
fötter.
-- Nå, men varför kan du inte tala om det då?
-- Huvudsaken är att han är död, och det var väl meningen att han skulle
dö? Här kommer en hare. Jag upptäcker honom och lägger an och skjuter.
Jag träffar, haren dör, det är väl så förbannat enkelt. Det är väl
ingenting att skräna allstot om.
Det var Xylografens första hare.
* * * * *
Jag vet verkligen inte, om jag lyckats giva läsaren en klar bild av
Xylografen. De teckningar jag gjort av honom äro emellertid mycket
allvarligt gjorda, och jag håller styvt på dem själv. Det absoluta lugn
som de symbolisera bör vara samma lugn han själv känner. Han har ju intet
att göra. Xylografien är död, och Xylografen själv har måst ägna sig åt
den s. k. peinturen för att kunna leva. Måtte det lyckas honom!
Då han reste ut hit till Grisslehamn första gången, frågade skepparn på
båten, vart han skulle och vad han tänkte ägna sig åt i denna fjärran
bygd.
-- Jag skall till Grisslehamn och tänker fortfarande ägna mig åt
xylografi.
-- Xylografi? Vaffan ä dä för nånting?
-- Jo, det är ett slags träsnideri -- man skär gubbar och landskap och
vad som helst -- man skär ut det i trä och sedan trycker man det.
-- Trycker man det?
-- Ja, alla illustrationer kapten ser i tidningarna äro xylografi.
-- Hör nu, kan herrn leva på det?
-- Neej, men jag har årsunderstöd från Danviken.
Xylografen slapp vidare frågor och betraktades antagligen som vansinnig
under återstoden av resan.
Emellertid har Xylografen icke blivit vansinnig. Vi segla tillsammans
och avvakta varje år den dag i augusti, då vi med Zorn få segla ner till
Liljefors för att decimera antalet av hans harar.
På en slät berghäll står Liljefors’ ateljé vänd åt öster. Skulle man
kunna se någon avund i Xylografens ögon, så är den ateljén orsaken.
Utifrån kommer hela Östersjön med färg och fågel, vågor och vind. Och
när vi segla ut från Sandhamn och runda den svarta ballongpricken, och
jag sätter rak sydväst kurs, då säger Xylografen:
-- Herre gud! Det finns folk som har det bra!


Broder Karlsson.

Broder Karlsson skulle komma, gick budkavlen! Den gick med käringpost
och snabbare än en skogseld, ty Karlsson var den styvaste kolportör, som
någonsin förkunnat i Roslagen. Och därtill var han den vackraste.
Han var icke svartskäggig och långhårig som broder Lindsén och broder
Magnusson, icke flintskallig som Lundgren från Fosterlandsstiftelsen
eller enhänt som folksskollärare Apelquist. Nej, mine älsklige, han såg
ut som en guds ängel, direkt nedstigen från himmelen för att avlyfta den
förfärliga syndabörda, som nedtynger Väddö och Häverös skeppslags andliga
skuldror. Han var rödlätt som en dockpojke, han var blond och hans hår
var krulligt. Hans gula mustascher läto ana en lenhet, som icke var av
denna världen, och talet, som utgick från hans röda mun med dess vackra
löständer, var ljuvare än bröstsocker. Hans ögon sutto i skallen som ett
par blåklintar och voro lätt beslöjade. Då han sänkte de tunga ögonlocken
till hälften och fäste blicken på någon syster i Kristo, brann det en
glöd under de gula ögonhåren, som lovade många slags extas. Det enda man
kunde anmärka på hans yttre, var att näsan var litet röd, men han hade
kylt den under en predikofärd ut till öarna vintertiden. Så hade djävulen
sökt lägga hinder i hans väg som förkunnare, men han hade fått fy skam på
lång stång, ty aldrig hade någon färd varken förr eller senare varit så
välsignad.
Broder Karlsson skulle komma på söndagen. På förmiddagen skulle han tala
hos skeppar Erikssons änka, ty hennes sal var den största i Storbyn. Och
på eftermiddagen skulle han tala i Södersunda, en halvmil sydligare. Och
efter allt att döma skulle det bli mässfall i kapellet, ty vem ville väl
höra komministern, när Karlsson lät nådens honung drypa i församlingen?
På söndagsmorgonen var det liv på vägen, som förde till Storbyn. Det var
skjutsar och cyklister och gående, friska, halta, blinda och förtvinade,
som trängtade att höra och se. Och på ångbåtsbryggan blev det tjockt med
folk, ty Karlsson skulle komma med Runar.
Nu syntes redan röken bakom Östernäs udde och de troende trängde sig fram
i första ledet för att hälsa förkunnaren. Och de ivrigaste voro änkorna,
ty Karlsson höll sig helst till änkor, luttrade som de voro i smärtans
bad och således med hjärtan som stodo på vid gavel redo att låta herren
tåga därin.
Men bakom kommissionärens magasin låg ett litet sällskap Djävulens barn
i gräset och vanhelgade söndagsmorgonen med kortspel, och främst bland
dem var Kalle Söderberg, ångbåtskarl på Nordstjärnan, hemma på permission
och med vänstra armen i band, ty han hade fått två fingrar avklippta i
en kink på kättingen vid lossning i Örnsköldsvik. Han var en baddare
på alla slags kortspel från Durak och Sala Hybika till Bondtolva och
Tjuguett, ty han hade varit rallare i Norrland under den goda tiden, då
man tjänade pengar som gräs och drack champinjonvin som vatten. Nu lärde
han hemmapojkarna sina konster mot ersättning ur en korg Norrtäljeöl,
som stod bland hundkaksen i skuggan av den stora asken. Han vann förstås
och byxfickorna började redan svälla av kopparslantar, tioöringar och
tolvskillingar.
Men när Runar tutade, kastade han korten och sade: -- Nej, pojkar, nu går
vi ner till bryggan å tittar på den där gyckelbocken, som alla ränner
galna efter. Jag som inte har sett’en måste slänga ett getöga på’n. Kopp
å butäll!
Och Söderberg gurglade i sig sista slurken ur halvan, reste sig upp och
vaggade ner mot bryggan, grävande bland metallen i högra byxfickan.
Pojkarna följde honom.
Ångbåten lade till.
På fördäck stod broder Karlsson pionröd i ansiktet, ömsom torkande
svetten ur pannan och ömsom viftande åt sina trogna med näsduken. Solen
gassade i vindstillan.
-- Nåd och frid! ropade Karlsson.
-- Nåd och frid! svarade änkorna.
Landgången lades ut och aposteln debarkerade. Han var klädd i
oklanderlig bonjour, vit halsduk och plommonstop. Efter att ha utbytt
en serie varma handtryckningar med sitt folk skred han med värdiga steg
genom massan, som vördnadsfullt gav plats. En genomträngande doft av
eau-de-cologne utströmmade från honom.
Men uppkliven på en trave strömmingstunnor stod Kalle Söderberg med
ögonen på skaft och gapade, bara gapade. Ideligen gapade.
Men så brast det löst:
-- Nej, gå nu förbi faen! Jäklar i min själ å flickan på min arm å tre
kroner i mitt svenska hjärta ä dä inte Smålands-Karlsson! Dä va mej ett
as te ha blivi fin! Schangdobel som den värste grosshandlare. Hör du,
Smålands-Karlsson!! Smålands-Karlsson!!!
Kalle Söderberg hoppade ned från sin piedestal och närmade sig profeten,
som förvånad stirrade på den ankomne och blev ömsom vit, ömsom röd i
ansiktet. -- Jag känner verkligen inte igen -- -- måtte vara något
misstag -- --
-- Misstag! Å hörru håll i dej, Karlsson! Ä du högfärdig, va? Känner
du inte igen Kalle Söderberg, Abiskolaget, va? Hos vilken jude har du
bytt dej till den där lumpen, du ä ju nattvardsklädd, din skojare! Men
åderkålång osar du än som en riktig rallare, fast här har du väl inte
svårt å komma åt brännvin, din skojare!
-- Mannen yrar! sade Karlsson och såg ut som ett lik i ansiktet. Låt oss
gå härifrån!
-- Mannen! Mannen, för dej! ropade Söderberg. Ä du så högfärdig, så du
inte vill kännas vid en gammal rallarekamrat, så får du stå ditt kast,
din hundra attan! Ge mej igen di tjugufem kronorna du lånte av mej, när
du fick katten från laget vid Björkliden! Å allt som du lurade ifrån mej
på tjugeett, din jäkla kortoxe! Nej, försök inte å smit, för då nystar
ja te dej så skjortan blir tom! Hör på här, Storbybor å Södersundabor
å allihop för resten! Känn så han stinker åderkålång; litern har han i
handväskan bredvid testamentet, ja känner faen grå! Han var den störste
åderkålångsmugglarn vid hela järnvägsbygget, när dä var spritförbud!
Minns du, när du fyllde hela laget mä dekokt på vademekum å snus, din
jäkla abetekare!
-- Mannen är galen! Kan inte någon taga hand om den stackars människan?
frågade Karlsson, under det kallsvetten strömmade utför kinderna.
-- Mannen! Galen för dej! Egentligen skulle du ha på plytet, å du vet att
ja har klått dej förut, men ja har fått fel på norra kardan, fast nog
kunde ja reda opp dej mä bara södra, om dä kniper, Jävelberg där!
-- Kan då ingen befria mig från den stackars mannen? klagade aposteln. I
hören ju, hur han yrar -- han är besatt av den onde -- -- ja, detta var
sannerligen ett oväntat mottagande i Storbyn! Men gud tillstädjer stundom
det onda, sina tjänare till prövning, på det att nåden dädanefter må
komma så mycket rikare -- --
-- Siså, Söderberg, lugna dej! sade tullvaktmästare Norberg.
-- Ja, jag ska lugna mej, dä ska ja, men först -- --
Och vig som en katt tog Kalle Söderberg ett jättesprång och sparkade till
Karlssons handväska. Krasandet av krossat glas hördes, väskan flög ur
Karlssons hand, låset gick upp och innehållet låg öppet för allas ögon.
Mycket riktigt! Nya testamentet simmade i eau-de-cologne bland spillrorna
av en literbutelj.
Kvinnorna gräto. Männen stodo villrådiga.
-- Jag tar er alla till vittne på övervåldet, kära bröder och systrar,
sade Karlsson, och hans ögon glödde hemskt.
-- Ja, jag har också ärende te länsman, din jäkla skojare! sade Söderberg.
Mitt i alltsammans ljöd Runars skärande avgångssignal.
Karlsson knäppte ihop sin drypande väska och gick med värdiga steg upp
mot bönelokalen, följd av sina änkor, medan manfolket intresserat slog
ring omkring Kalle Söderberg, som började berätta om Smålands-Karlsson,
och det ämnet var rikt nog.
Karlsson var för altererad att tala hos änkan Eriksson. Efter en kopp
kaffe och en fem minuters bön för de få trogna, som följt med, satte han
sig i sin värdinnas bästa vagn och körde till Häverösunds järnvägsstation
utan att stanna vid Södersunda. Gud vet, om han någonsin kommer tillbaka.
För de intresserade meddelas här receptet på Smålands-Karlssons omtyckta
vademekumnubbe, som på sin tid var mycket guterad av rallarna vid
Norrlandsbanan och var mer än fullgod ersättning för det förbjudna
brännvinet och konjaken:
Utbred ett tumstjockt lager Hellgrens snus på en näsduk, passera
därigenom en flaska vademekum, och drycken är färdig. Den verkar
ögonblickligen.


En bokmal.

Jag var informator hos kyrkoherden i en socken i det mörkaste Småland
och vantrivdes, ty han hade inga böcker. D. v. s. han hade ju en liten
bokhylla, men i den fanns bara postillor, predikosamlingar och några
solkiga teologiska läroböcker från hans studenttid.
Men ville jag ha lektyr kunde jag nog få låna av baron.
Vem var baron?
Jo, han var ett gammalt original, en bokmal som ägde en liten gård
en halv mil från prästgården. Lantbruket brydde han sig inte om
något vidare, fast han sades vara ett orakel i allt som hörde till
lanthushållning. Han hade gården utarrenderad till en bonde. Själv låg
han inne hela dagarna och bara läste. Han tyckte om att man kom och
hälsade på. Vi kunde ju gå dit någon eftermiddag och dricka toddy, sade
kyrkoherden och blåste ut ett stinkande moln Chandeloupe.
Vad för slags böcker hade baron?
Ja -- det visste inte kyrkoherden, men baronen hade ett stort rum, där
väggarna från golv till tak voro klädda med bokskåp, och de voro fyllda
med böcker i dyrbara band.
Men då kanske han inte ville låna ut dem -- --
Åjo, på kyrkoherdens rekommendation skulle det nog låta sig göra.
En eftermiddag kuskade vi alltså i väg till baronens gård. Vi körde upp
genom en allé av gamla vanskötta träd och höllo utanför corps de logiet,
en vitmålad, något ryggbruten byggnad i herrskapsstil. En pojke tog hand
om hästen och vi gingo uppför den nötta förstutrappan. I dörren möttes vi
av baronens hushållerska, som bad oss stiga in. Baronen skulle snart vara
färdig.
Han ligger i sängen och läser hela dagarna ibland, viskade kyrkoherden,
när vi kommit in i vardagsrummet.
Jag såg mig omkring. Det hela såg ej vidare förnämt ut. Ett nött
skrivbord av björk, ett runt bord mitt på golvet, en gammal skinnsoffa
och några stolar av olika åldrar och konstruktioner voro möblemanget.
Bläckhornet på skrivbordet var ett sådant där resdito i miniatyr av
den gamla sorten med fjäder att trycka på. Bredvid stod en sanddosa av
täljsten.
-- Han måtte inte skriva mycket, viskade jag till kyrkoherden.
-- Han bara läser, bara studerar, viskade denne tillbaka. Men tyst, nu
kommer han!
Dörrarna till ett närgränsande rum slogos upp på vid gavel av den gamla
hushållerskan. Ah, därinne var ju biblioteket! Böcker från golv till tak.
Jag frossade redan i tankarna.
Men nu närmade sig tunga steg ackompanjerade av stånkningar, och en
oformligt tjock gammal herre klev icke utan möda över den höga tröskeln.
Han var iklädd en grå nattrock med snören och tofsar.
-- Ursäkta, bästa bror, att jag lät vänta på mig, men jag måste ju göra
litet toalett -- detta är den nye informatorn kan jag förstå -- välkomna,
välkomna! Kandidaten dricker väl toddy? Eller har ungdomen vansläktats
sen min tid?
Jo då, jag drack toddy.
-- Mycket klokt, mycket klokt och förutseende! Non scolæ sed vitæ
discimus, sade de gamla romarna.
Baronen talade i näsan, ty han snusade. Näsan var överdrivet
aristokratisk för resten, en riktig rasnäsa, fast snuset gjort den litet
svampig. De vita mustascherna voro bruna mitt på av snus. Underläppen
hängde, som sig bör.
-- Toddyn kommer strax, återtog han. Nå, vad roar kandidaten sig med om
dagarna? Tunt om flickor är det i trakten -- det är som om könet skulle
dö ut. Annat var det på min tid.
-- Ack, kandidaten tänker visst inte på flickor, kära bror, sade
kyrkoherden. Han bara läser och läser.
-- Jaha ser kandidaten, bildning är något som ingen kan ta ifrån en. Vad
vore livet utan böcker! Nå, då har kandidaten en själsfrände i mig. Vad
har jag gjort under fyrtio långa år? Läst och studerat, studerat och
läst. Vad har en gammal ungkarl som jag annat än sina böcker?
-- Baronen måtte ha ett mycket stort bibliotek, sade jag. Får man se,
kanske?
-- Jag kan verkligen inte visa det i dag, det är ostädat därinne, allting
står huller om buller på hyllorna. Jag satt uppe långt in på natten och
fördjupade mig i de kära gamla och --
Baronen gick och stängde dörrarna till helgedomen.
-- och ett bibliotek är en kyrka, där skall vara putsat och i ordning,
när de troende gå in där. D. v. s. en viss ordning finns där ju, men den
är endast känd av mig själv, och en rubbning av en bok skulle kunna störa
mig för veckor i mina studier. Ni vet själv -- det kan se oordnat ut på
ett skrivbord, ett virrvarr av papper men den som arbetat där har sin
egen ordning, och en städerska skulle kunna göra oberäknelig skada genom
att lägga allt i en hög med en press ordentligt på. Men det där förstår
kandidaten själv!
-- Fullkomligt!
Kyrkoherden talade: -- Kandidaten har verkligen kommit hit för att
framställa en bön till dig, bästa bror, och jag har åtagit mig att