Kryss och landkänning - 2

-- Jävlarrr -- då bler dä å ta på luffen igen -- jösses va ja ä trötter,
ja har gått i ett gångane sen i går môra. Å i kväll hade ja tänkt å smita
mej in, när Regenta hade gått opp på kammarn, å lagt mej på golvet eller
krôpet ôpp i spisen, men nu går dä inte förstås, för kärngera kan inte
hålla tjåken -- va sae fjärdingskarn?
-- Han sa att du hade skurit en bromsare -- --
-- Jojo du, di va på mej som fluger på sirap, men ja tappade u dom lite
krösamos mä svallingen blank -- --
-- Å så trodde di att dä ä du som har brutit dej in hos handlarn i Höreda
--
-- Hongri förstår du, gôsse, så dä rev å slet i buken, men ja skar bara å
ett schok amerikanskt fläsk --
-- Di söker efter dej på vind --
-- Ha ha, låt dom snoka -- å så har ja mä mej julklapp te gubbafasen,
en kagge matsnus! Å den ligger här i snön bakom syrenera -- du ä en bra
pôjk Albet å du skvallrar inte, men säj åt gubben att han har snus här i
snödriva, när du går i julotta i övermôra. Men nu får ja ge mej i väg.
Ligger sjön?
-- Ja, nog har di gått’en, men inte ä han säker --
-- Ja måste över sjön innan dä bler svart i kväll, för annars hittar ja
inte dit ja vell. Håll tjåken, Albet, annars så vet du -- --! Ajöss mä
dej! Ja tar över åkern här å ner te sjön. Glöm inte kaggen!
Och Kalle Stolpe försvann i natten och snöstormen.
Sedan har ingen hört av honom.


Konstnärsliv.
Ett julminne.

-- Ja, tänk vad tiden går! Det är ju en sanning, som är upprepad till
banalitet, men man förstår inte riktigt innebörden av den, förrän man
passerat trettiotalet. Då bär det av utför, som om man halkade i en
trappa. Och vad åren förefalla onaturligt korta, om också dagarna synas
långa var och en för sig!
Vi sitta i min ateljé. Skymningen faller på. Dyningen skvalpar sakta.
En Norrlandsbåt, som passerar längst ute vid horisonten, har redan tänt
lanternorna.
-- Tänk, att det redan lider mot jul! Det var ju nyss vår -- -- --
-- Blir du sentimental?
Min vän svarade inte. Jag fortsatte: -- Jag tycker att vi inte ha något
att beklaga oss över. Här sitta vi nu i ett varmt rum med både grogg och
cigarrer, litet grå i skägget visserligen, men friska och arbetsdugliga.
Skulle du vilja ha igen tiden för snart tjugu år sen? Nej, min gosse, det
vill du inte!
-- Ja, men minns du vårt gudomliga lättsinne? Det är åtminstone en
förlust att beklaga. Men svälten, den vill jag verkligen inte ha
tillbaka. Jag föredrar kaviar och järpe och vältempererat vin, ja, till
och med sill och potatis. Men jag blir alltid nedstämd mot jularna, kan
inte hjälpa det. Julen hotar som en mara och jag måste skruva upp mig för
att barnen icke skola märka något. När jag köper julklappar åt familjen,
är det som allt det gamla hemska skulle hota mig igen. Den, som svultit
som jag, glömmer det aldrig. Fy tusan! Skål! Jag minns en särskilt svår
jul, och det är minnet av den, som sitter i och sprider sig och smutsar
ner allt, ungefär som pariserblått på paletten.
-- Ja, vi svalt ju allesammans, åtminstone de flesta, men inte gåvo vi
oss för det. För min del tycker jag, att den där tiden är så gott som
utplånad ur minnet. Jag minns inga detaljer längre. Det är som något
förhistoriskt. Men kanske var du värre ute än vi andra.
-- Ja, jag skall gärna berätta det. Kanske verkar det som en befrielse.
Ja, herre gud, vad man har varit dum, ty det berodde på min dumhet --
delvis åtminstone!
Du minns, att jag förlovade mig redan i Uppsala. Flickan hade litet
pengar, fast det var, vid gud, inte orsaken. Du kan tänka dig, att
det blev uppståndelse i hennes familj -- gå och förlova sig med en
studentvalp, som inte ägde ett öre! Men hon stod på sig, och det
eklaterades, sedan släktingarna på underjordisk väg tagit reda på, att
jag åtminstone inte var någon Långholmskandidat. Du skulle sett med
vilken komiskt kylig reservation de behandlade mig. Och inte blev det
bättre, när jag helt plötsligt slungade böckerna för att bli målare. Nu
var jag naturligtvis spritt galen.
Den närmaste tiden efteråt minns du själv. Du minns skolan vi arbetade
på, hur vi bytte ut studentmössorna mot slokhattar och levde på kaffe.
Nog var det underbart att magarna höllo stånd mot den dieten. Tobak
och kaffe och vid festliga tillfällen ett glas öl i något kafé vid en
bakgata, medan vi stormade himlen i vår fantasi och kalfatrade allt.
Ned med akademien och upp med oss själva! Och om nätterna sutto vi i
varandras kyffen och filosoferade och diskuterade tvärsigenom rökmolnen
tills solen stack in huvudet och födde oss en ny dag att filosofera bort.
Varifrån fingo vi pengar? Det är mig ännu en gåta.
-- Å, du minns väl, att vi målade kort till både påsk, pingst,
lövhyddohögtiden och jul. Kort för 25 öre stycket.
-- Ja, men när någon hade fått sälja för ett par kronor skulle ju allihop
leva på mecenaten. Nå, det var ju billigt på bolagskrogarna den tiden.
Kommer du ihåg dillköttet och svagdrickat och när vi bjödo fyra sjåare på
middag mot att de skulle sitta modell och du höll på att få stryk för att
du karikerade dem? Men det svåraste var att alltid laga så att jag hade
en tioöring över till porto var dag, ty vi skrevo till varandra dagligen,
fästmön och jag. Och färgen var dyr. Man gick och avlade milliondukar
i hjärnan och målade i tomma luften, ty man hade inte färg. Kommer du
ihåg, Olle, då jag hade köpt en heltub kadmium för fyra kronor? Han blev
formligen ursinnig och skrek: är du galen, människa, jag som inte ätit
sen i förrgår! Hit med tuben på ögonblicket!
Han fick den och lyckades verkligen byta ut den mot en liten tub kromgult
hos färghandlaren och få över tre kronor tillbaka. Sen blev det fest på
dillkött och öl. Man övervakades faktiskt för att ej få förfalla till
excesser i fråga om färg och duk, då kotteriet var utan mynt. Kommer du
ihåg Otto, som brukade säga: -- Kom så gå vi hem till mig och röka middag!
Men allt det där minns du nog. Nu kommer jag till ämnet. Jag hade hyrt
in mig långt ute på Kungsholmen hos en arbetarfamilj, som hade ett
kallrum, smalt som en sarkofag och kallt som en sådan. Det blev höst
med regn och rusk. Ingen ville köpa mina usla tavellappar, och med mina
blomsterkort och skämtkort hade jag redan tröttat ut pappershandlare och
cigarrbutiker. Om dagarna gingo jag och ett par kamrater och tecknade
gamla kåkar på Söder -- lyckades sälja en och annan teckning för en à
två kronor till antikvitetshandlare, i antikvariat eller till någon
oförsiktig samlare. Men pengarna duggade alltmera sällan. Glåmiga i synen
och rökande torrt i våra pipor släpade vi oss omkring i stan, och, när
kvällen kom, ströko vi utefter kajerna och beundrade lyktreflexerna. Det
blev klent med himlastormningen. Den uppträdde bara då magen någon gång
reagerade efter dillkött, ty då tillfälle yppade sig, åt man tills man
blev rusig.
Du låg på landet då och hade det bra, du, lycklige ost!
Våra överrockar hade naturligtvis gått all världens väg, våra skor
voro trasiga, och vi måste göra uppfinningar för att dölja de värsta
skavankerna i kläderna -- ty utan snygga kläder går det inte. Det är
som om förläggare och redaktörer skulle mer än andra dra sig för en
man, som inte är oklanderligt klädd. Vi försökte sälja karikatyrer till
tidningarna, men på den tiden gillades inga karikatyrer. -- Ordentliga
skola teckningarna vara, sade redaktören. Inte duger det här! Det är ju
bara överdrifter! Ser en människa ut så här, kanske? Gå på akademien och
lär er teckna, unge man, och kom tillbaka då ni blivit utlärd! Och ändå
visste vi, att våra teckningar voro bra.
Efter sådana avslag brukade vi allvarligt överlägga om lämpligheten
att göra slut på en usel tillvaro. Vi gingo på Skeppsbron och tittade
ner i det smutsiga vattnet, vi beundrade revolvrar i bodfönstren, vi
fantiserade om cyankalium, som vår Uppsalakamrat, du vet, klarade sig med.
Och på kvällarna kröp jag ned i min kalla bädd med skrikande mage och låg
och stirrade på brandmuren utanför fönstret tills jag domnade.
En morgon, det var två dagar före jul, brydde jag mig ej om att stiga
upp. Jag hade inte ätit på två dar och var för övrigt undernärd sedan
längre tid. Min värdinna kom in framemot middagen och frågade hur jag
mådde. -- Jo, tackar bra, sade jag, men jag tänker ligga i dag, jag är
trött.
-- Men ska inte herrn äta då? Jag springer så gärna ned på magasinet och
hämtar lite kallskuret, om herrn ger mig pengar.
-- Nej, tack, jag är inte hungrig.
Hon muttrade något och gick.
-- Men varför skrev du inte till din fästmö? Hon hade ju pengar.
-- Ja, det var det, som var det dumma. Jag hade inte med ett ord låtit
henne veta, hur det stod till, och inte kunde hon med egna ögon övertyga
sig om något rörande mig, ty konvenansen tillät, gudbevars, inte att
hon reste upp till Stockholm för att hälsa på mig. Ung och glad och
oerfaren som hon var, hade hon inte en tanke på annat elände än det, som
händelsevis kom henne under ögonen. Hon trodde naturligtvis, att jag var
livad och elegant som då vi förlovade oss. Jag skulle ju bli en stor
målare och världen måste leka för mig och le åt mig.
Nå -- jag låg hela dagen. Tredje dagens svält är inte svår alls. Man bara
slöar till och känner sig trött. Jag somnade och vaknade och somnade
igen, omväxlande, tills det blev natt. Jag låg och stirrade på den
fördömda brandmuren, som upplystes av gatlyktan nedifrån djupet av gatan.
Jag låg och målade alfresco på den i tankarna, tills jag sjönk i dvala.
Jag for upp i sängen, badande i svett. Pulsarna bultade i tinningarna.
Men vad var det? Brandmuren var ingen mur längre. Det var en väldig
tavla med ett landskap. En väg slingrade sig mellan gröna trän under
sommarmoln.
Jag gnuggade mig i ögonen. Jo, jag var riktigt vaken, men jag hade feber.
Jag vet ju, tänkte jag, att det är en brandmur och ingen tavla. Alltså är
det här hungerhallucinationer, sade jag till mig själv.
Nå, låt gå då för hungerhallucinationer! Gärna för mig! Men konstigt är
det, att jag inte kan tänka bort landskapet! Det vore väl själva tusan!
Jag steg upp, men raglade som en drucken mot dörren med en väldig duns.
Det blev liv inne i rummet bredvid, där mitt värdfolk låg. Någon strök
eld på en tändsticka och jag hörde steg av nakna fötter närma sig. Min
värd gläntade på dörren.
-- Vad är det fråga om? sade han.
-- Jo, kom in, herr Lundgren, och säg om inte det där är ett landskap, en
tavla, svarade jag och pekade ut genom fönstret.
-- En tavla? Herrn yrar, herrn drömmer. Drick ett glas vatten och gå inte
och stollas på det här sättet, så en stackare inte får sova, när man har
arbetat hela dagen. Tavla! Va ä dä för galenskaper?
-- Ja, kanske det inte är någon tavla, då! Ja, ursäkta att jag störde,
jag har visst drömt. Godnatt!
Lundgren gick småsvärjande och lade sig.
Men visst var det en tavla! Herre gud, jag ser ju så tydligt
alltsammans, trädstammarna och lövverket mot luften! Jag måtte ha feber!
Jag kröp till sängs och låg och försökte arbeta bort tavlan ur min
hjärna, tills allt blev ett kaotiskt virrvarr av färger och linjer. Jag
kände ingen hunger och jag funderade över detta egendomliga faktum tills
jag somnade igen.
Jag vaknade långt fram på dagen vid att fru Lundgren tämligen omilt
skakade på mig.
Jag for upp. Svetten rann i strömmar över hela min kropp.
-- Inte duger det här, sade hon. Herrn är sjuk. Och inte har herrn ätit
på över ett dygn. Ursäkta, hur är det, kanske herrn inte har några
pengar? Vi ha talat, Lundgren och jag, om den saken.
-- Jo vars, nog har jag pengar, men jag är bara trött. Kan jag inte få
sova i fred? Det var då själva -- --!
Jag kände ett nervöst utbrott av vrede vara i antågande.
-- Ja, men nu har jag en kopp buljong här och en smörgås, och nu är det
bäst att herrn sätter i sig det som bjuds.
Buljong! Jo, jag kände doften i näsborrarna, men den äcklade mig.
-- Ja, kanske det, snälla fru Lundgren, svarade jag för att låtsas
centera hennes vänlighet, samtidigt som ilskan hotade bryta fram. Men
lyckligtvis segrade det lilla förstånd, jag hade kvar. Jag bad henne
ställa koppen på en stol vid sängen, och hon gick.
Med darrande händer förde jag koppen till munnen och jag sväljde ett
par klunkar. Men du vet hur det är, då man svultit allvarligt en längre
tid. Kroppen vägrar absolut. Jag lyckades ställa koppen ifrån mig utan
olyckshändelse, och så rusade jag upp. Efteråt hade jag all möda att åter
krypa i säng, och sen minns jag intet förrän följande morgon, då jag
vaknade vid buller i rummet utanför.
Jag kände igen rösterna. Det var Olle och Otto och En tub avlägset, som
vi kallade honom. De voro mycket högljudda.
-- Sjuk, hörde jag Olles röst, han är inte sjuk, han är bara lite sugen,
men det ska vi snart ändra om. Det är ju julafton i dag, vet ja! Och här
finns mässing, ska lilla frun tro!
-- Jo, han ä sjuk, å ja har telegraferat efter hans fästmö. Hon
telegraferade i går kväll, men det va omöjligt att få liv i honom, å så
öppnade ja telegrammet, här ä dä för rexten, läs själv: -- Varför inget
brev. Svar omgående. Å ja telegraferade: -- Herrn sjuk, kom genast, dä va
ju riktigt? Ja bjöd honom buljong i går, men den kunde han inte få ner --
-- Gunhild, ja, jag hade ju inte skrivit på två dar! Och det kom jag ihåg
först nu. Då måtte jag vara sjuk -- --
-- Äsch, han kryar nog till sig, bara vi få hand om honom, hörde jag Olle
igen.
-- Men han sover än!
-- Det är väl inte värre än att vi kunna väcka honom.
Och de tre stormade in.
-- Fy fan vad du ser ut! Alldeles som en sillmjölke i synen. Vi kunde
förstå, att det var något tokigt med dig, efter du varit osynlig så
länge. Men opp med dig nu! Tuben har fått julpengar och här ska festas.
Vi ha redan ätit frukost och äro pin livade. Vi blevo utkörda från
»Runan» för att Otto spelade munspel. Släng på dig paltorna med samma och
ligg inte och såsa så där!
-- Ja, men jag tror verkligen, att jag är sjuk. Jag har inte ätit sen jag
vet inte hur länge. Jag orkar inte gå opp.
-- Kan inte det här hjälpa dig på benen? frågade Olle och drog fram ett
stort papper ur fickan. Det är »Runans» matsedel, som jag högg innan vi
blevo utkörda. Hör på nu: Smörgåsbord 30 öre, utan vidare spisning 50
öre. Nu har du levt så länge på utan vidare spisning, så du kan behöva
litet smörgåsbord. Buljong 25 öre, vitkål 30 öre, tänk på frikadellerna,
kabeljo 30 öre, tänk på supen till den. O. s. v.! Och tänk på ölet och
kaffet och konjaken och cigarrerna och mat igen, tre gånger om dan och
allting fritt. Och sen gå vi till Blanchs och höra på Stanék, och sen gå
vi hem till Tuben, för han ska köpa chianti, och -- --
-- Jag får väl blåsa liv i den tusan, sade Otto och tog fram munspelet.
Han preludierade en stund, och så började han säsongens målarvisa. De
båda andra stämde i med full hals:
»Jag är en liten flicka fin,
min pappa heter Gredelin,
han håller målarmagasin
och säljer färg med värdig min.
Jag i en målarkladd är kär,
min målare på modet är,
har vida byxor, sammetsrock,
men sjunger lika glad ändock:
Tarara-boom-de-ay» -- --
Det värkte i mitt huvud. Jag trodde att jag skulle svimma. Jag försökte
le, antagligen matt.
-- Nej, på dej biter ingenting, din dömåns, sade Olle. Hör ni, pojkar,
jag tror det är bäst att vi knalla sta och hämta en läkare! Det här duger
inte, han är ju vit i ansiktet som en kyrkvägg!
I samma ögonblick hörde jag en välbekant röst ute från tamburen.
-- Pojkar, sade jag, ni få gå nu, för min fästmö kommer. Adjö med er,
kila på bara!
Med ens kände jag mig så stark, att jag kunnat hoppa ur sängen. Det är
märkvärdigt med den där kärleken, eller hur?
Och förbi de utgående trängde sig min fästmö, frisk och rödblommig av
vinterkylan. Tja, sådant förstår du!
-- -- --
-- Jag?! Jag känner mig frisk som en nötkärna, men jag har varit litet
sjuk, antagligen förkylning, ljög jag. Nu är jag alldeles bra.
-- Men vågar du verkligen gå upp? Du har ju haft feber och yrat. Nå, kläd
på dig i så fall, så gå vi och äta frukost! Jag stiger ut så länge och
pratar med gumman.
Egendomligt! Jag kände mig bara litet matt i knäna. Hunger kände jag
fortfarande ingen. Det måste vara nervositet och bli en fruktansvärd
reaktion efter, annars är det ett underverk, tänkte jag, medan jag klädde
mig. Jag sökte göra mig så elegant som möjligt, trots alla bristerna i
mina kläder. Nå, så var jag färdig.
I tamburen sade min fästmö: -- Men du får inte gå ut utan överrock, det
vore ju vansinnigt, när du legat sjuk.
-- Jag begagnar aldrig överrock numera.
-- Men nu _måste_ du ta på den.
Här måste sanningen fram.
-- Jag har ingen överrock.
-- _Har du ingen överrock?!!_
Den mest ohöljda förvåning avspeglade sig i min fästmös ansikte.
-- Nej!
-- Hör du! -- och hon öppnade nervöst tamburdörren. Ute i trappan tog hon
mig i båda händerna, såg mig i ögonen och frågade:
-- Har du lidit nöd?
-- Ja, mycket!
-- O, jag i min enfald och oerfarenhet, som aldrig tänkt en tanke ditåt!
Men varför har du inte skrivit något om detta? Det är orätt av dig.
-- Kanske, men man vill ju bevara skenet så länge som möjligt. Nu förstår
jag att det också berodde på enfald och oerfarenhet.
-- -- --
-- Men nu gå vi till Rydberg och äta en riktigt stadig frukost, sade hon.
-- Nej, på Rydberg kan jag inte visa mig med de här kläderna. Jag vet
knappast om jag ens kan visa mig ute med dig!
-- -- --
Vi gingo till en mindre elegant lokal, och jag fick berätta. Jag
berättade ganska ohöljt. Nå, det var inte vidare livat, men det kändes
bra att ha det sagt.
Och jag åt. Jag åt som man äter i ungdomens vår. Att jag inte blev
dödssjuk, är mig oförklarligt, men läkare ha sagt mig, att återseendets
glädje plus en sund natur _kan_ ha den effekten.
Min fästmö måste resa med middagståget. Föräldrarna medgåvo ej permission
mer än mellan ett par tåg, och det var ju för resten julafton.
Vid Centralen gav hon mig alla sina pengar, det var en hel del sedlar.
Jag skall alltid minnas uttrycket i hennes ögon, då tåget ångade ut från
stationen.
O, du heliga lättsinne! Jag löste igen mina kläder och min överrock,
sökte upp kamraterna och bjöd dem på festmiddag. Det blev fröjd i hjärtan
och pokaler. Pengarna togo slut så när som på ett par kronor.
När jag kommit hem sent på natten, kom reaktionen. Jag föll i gråt. Jag
tände icke genast ljus, utan satt på sängkanten och snyftade i mörkret.
Samtidigt infann sig också fysisk reaktion. Spänningen hade varit för
stark på båda områdena.
Jag tände ljuset för att gå till sängs. På bordet låg ett brev. Jag bröt
det som i en dröm och läste. Det var från en gammal Uppsalakamrat, som
givit studierna på båten och blivit stor källarmästare.
»Vill du dekorera mina matsalar och mitt kafé? Du får bara tusen kronor,
men du äter och bor naturligtvis fritt hos mig. Jag hade tänkt, att den
här beställningen skulle komma som julklapp.»
Jag låg sjuk i en vecka. Min fästmö kom upp och skötte mig under tiden.
Året därpå gifte vi oss. Sen vet du resten.
Men jularna ä till för ungarna och inte för sådana som jag.
Det var nermörkt, jag stängde ateljén och vi gingo genom skogen upp mot
stugan, som strålade av ljus och värme.


Haröns omvändelse.

Då jag sist var på Harön frodades Nåden där i mer än tropisk
yppighet. Tre kolportörer hade fullt schå och höllo på att äta ut
kapellpredikanten, den de nedsvärtade vid kafferepen, så att han till
slut inte var värd mer än en rutten strömming, fast han egentligen var
så hygglig och renhjärtad som en präst kan vara. Vilket ju också är
ett betyg, om icke precis stora A. Till och med skeppar Karlsson var
omvänd och lipade som en sill vid bönemötena och om nätterna stånkade
han och vred sig under tyngden av sina synder, så att gumman till slut
måste låta honom ligga på kammarn för att få en blund. Ty någon måtta
skall det väl vara i alla fall. Och Antinus Söderberg, som nyss suttit
inne för slagsmål och våldsamt motstånd mot polis, hade blivit mjuk
som en binnikemask och hängde på frälsningsarmén så ofta skutan var i
stan. Kolportörerna blevo stinna som korvar och skeno av flott kring de
nådeförkunnande trutarna.
Fruntimmerna klagade visserligen att intet blev gjort för Nådens skull.
Den inkräktade på fisket och jordbruket och ön tycktes vara till för
kolportörernas skull. Men riket ovanefter är ju i alla fall värt mera än
det jordiska och nog var det skönt att den eländiga supningen hade tagit
slut. Fast inte hade det skadat med lite mindre religion och lite mera
arbete. Men fruntimmerna äro nu en gång sådana, att de inte kunna få
Nåden i så hög grad som karlar. De ha ett slags praktiskt förstånd, som
säger dem, var det nödvändiga världsliga skall ta vid, när himmelriket
börjar inkräkta på ekonomien. Emellertid hade kolportörerna det bra på
alla vis och det var väl huvudsaken.
Men när jag nu kom till Harön efter två års frånvaro, hörde jag redan
på långt avstånd ett handklavers glada toner. Handklaver hade varit
bannlysta av kolportörerna. Och när jag lagt till och beslagit segel
och gått i land och knogade uppför Mårdberget, ljöd redan tramp från en
dansbana. Och när jag kom fram dit, dansade gubbar och gummor och pojkar
och flickor »skojarn», en gammal skärgårdsdans, så att stickorna röko ur
plankorna. Det var som det skulle vara, tyckte jag. Och när jag hälsat
på samtliga, gick jag och satte mig hos skepparn på _Albrektina_, min
specielle vän. Han berättade följande, då vi senare på kvällen sutto i
hans trevliga stuga vid en kask:
-- Det hade gått så långt med relanjonen på Harön, att alla bara grät,
men kallpittörerna, de bara skrattade av salighet, så deras stora magar
hoppade. Och pengar hade de tiggt ihop, så de funderade på att köpa sig
jordlappar och bygga hus. Och jordbruket låg nere och det slarvades med
fisket och i kapellet blev det mässfall gång på gång. Men så kom det en
sådan där författare dit, en hygglig karl, som bara satt och skrev dagen
i ända. Han hade med sig konserver och lagade maten själv och kokade
kaffe och bjöd alla som kom. Men han låste aldrig in maten, utan den låg
i sina burkar i köket hur som helst. Och en morgon var alla burkarna
borta. Han blev förstås ledsen och undrade, att något kunde komma bort på
en ö, där alla hade Nåden. Men ett par dar efteråt försvann en fårkropp
för skräddarn på Norrudden. Och han gick till den här författarn, eller
vad en skall kalla honom, och frågade, om han inte ville ha igen sina
burkar. -- Visst vill jag det, sa han. Men det är väl omöjligt. -- Om
han vill kosta på en femma, så har han dom igen om ett par dar. De har
stulit från mej också, och jag, som inte har så gott om pengar, kunde
gärna få vara med i den där femman. -- Men hur skall det gå till? frågade
författarn. -- Vi går till båtsman Fånglina; han skaffar’et till rätta.
-- Men hur skall han kunna göra det? -- Han har svartkonstbok, och den
slår aldrig fel.
Då blev författarn förstås livad för saken, för han kunde få något
att skriva om, och han gick med till Fånglina. Och Fånglina sade som
sanningen var, att han inte kunde säga, vem som stulit konserverna och
fårkroppen, men han kunde sätta diarré eller utsot, som vi säger, på
den, som gjort det. Och hjälpte inte det skulle han kunna skaffa dom ont
i ögonen. Och så var det att ge akt på om någon på ön fick ovanligt med
utsot -- den var det.
Men författarn ville nödvändigt se svartkonstboken. Det fick han inte,
för då skulle den förlora sin kraft, sade Fånglina. Fånglina fick sin
femma, och sen var det bara att vänta.
Och de behövde inte vänta länge. För samma dag hade det varit
trettondagskalas hos vaktmästar Lundgren och där var alla tre
kallpittörerna. Och antingen de hade ätit för mycket eller fått något
galet i sig, så fick de alla tre en sån utsot, så de sprang på prevetet
som tokstollar, och det varade inte bara en dag, det varade en vecka, och
till slut så låg de i kojerna och kunde knappt säga mamma och som skelett
såg de ut. Och vaktmästar Lundgren måste ta ut doktare från Stockholm,
och det kostade grova pengar.
Nu kunde förstås skräddaren på Norrudden inte hålla babblan, utan
överallt där han sydde, så talte han om alltihop om författarn och sig
själv och Fånglina och kallpittörerna. Så de blev skyllda för tjyveriet.
Och nu vet väl Engström, vad jag tror om det, men jag tycker, att det
är bättre att såna där latstövlar blir skyllda för tjyveri än att de
får stanna kvar på ön. Det sa jag också, och alla fruntimmerna var med
mig. För fruntimmerna hade så småningom begripit, att det skulle gå åt
helsike med både fisket och åkern, om inte dom där jäklarna kom bort. En
kan väl tro på gud utan kallpittörer. Det var Antinus Söderberg, den
fylltratten, som började rumstera med dom. Han trodde på Fånglina som på
vår herre, och det gör nog de flesta, utom jag, fast underligt ser det ut
att kunna peka så rätt efter bara en liten bok. Det första Antinus gjorde
var att be styrman på Östanåbåten att ta hem två liter, och när han fått
dem och livat opp sig så han fick humör, så gick han hem och klådde alla
tre kallpittörerna på eget bevåg -- det vill säga, han fördärvade dom
inte, men han gav dom på döpelseklumpen så de lovade att flytta med nästa
lägenhet.
Nu var det förstås inte kallpittörerna, som hade stulit grejorna, utan
det var väl lumpsamlarn, som seglar omkring här i skärgården. Han är
tattare och hans pojkar är som ålar och käringen går och tigger. Men tur
var det för Harön, att kallpittörerna kom bort. För nu fiskas det och
jag vill se såna åkrar på en annan ö! Det kan ju hända att pojkarna tar
sej en liten sup för mycket, men arbetar gör dom, och det där förbannade
lipandet är det slut med. Nu tar ungdomen sej en dans när det passar
och en sup när det passar och det kan ju hända, att det går på sned för
en flicka då och då -- men det är väl som det skall vara. Vi har varit
likadana allihop från begynnelsen, och träffar jag någon kallpittör eller
komminister, som förmanar, så säger jag som vår frälsare: -- Den där utan
synd är, kaste första stenen! Huvudsaken är att det arbetas! Sen må det
komma olika regeringar och relanjoner och länsmänner, det spelar ingen
roll, huvudsaken är, att det görs nånting. När var och en sin syssla
sköter, så går oss väl, evad oss möter -- det är ett gammalt bra ord. Här
kommer dom med förbud nu för tiden. Dumheter! Komma till fullvuxet folk
med förbud! Jag gör vad jag vill, ursäkta, att jag säger det, men det gör
jag. Har jag inte seglat min skuta med förtjänst i tretti år, vafalls?
Och så kommer jag in på en krog i Stockholm och vill ha mat och nubben,
och de svarar, att jag får vänta så och så länge, fast källarmästarn inte
vill något hellre än sälja mat och sprit! Det är ju så dumt, så ett får
skulle stifta bättre lagar. Men det ändrar sig nog. Jag tror att det är
någon som stjäl -- för det hela beror väl på ekonomien. Eller kanske det
är många som stjäl. Inte vet jag, men konstigt ser det ut. Att det inte
är renhårigt med alla dessa förbuden, det kan ju en blind se. Eller vad
säger Engström?
-- Ja, vad skall jag säga? Först vill jag säga, att det var bra, att
ni fick bort kallpittörerna och att ni har börjat få litet trevligt på
ön igen. Och att det arbetas med fiske och i åkern. För resten tycker
jag att alla förbud äro dumma, då de gälla vuxet folk. Ty en karl gör
vad han vill trots alla förbud. Jag själv till exempel har skaffat mig
en hel apparat för brännvinsbränning för det fall att det skulle bli
spritförbud. Då kommer jag att sitta hela dagarna nere i min ateljé och
bränna under det jag skriver och gör teckningar eller målar. Jag tycker,
att det är ett göra för en karl.
-- Men låt ingen kallpittör komma in på ön, Engström, vad han gör, för
han anmäler på fläcken, om han inte får procent på tillverkningen! Kan
han bara hålla sej god vän med länsman och häradshövdingen, så kan han
bränna hur som helst. Det är mitt receft! Godnatt! Ska han gå redan?
Jaja, en behöver sova ibland. Men nu ska han inte tro, att jag tror