Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell - 6

menniskohjertats sällhet, och hvilka den rike förskaffar sig långt
farligare och bittrare genom inbillningen än de äro i verkligheten."
"Är det en förebråelse emot mig?" frågade hon med bitterhet: "Rår jag
för det? Är det icke min fars glädje att öfverhopa oss med rikedom? Och
hvarföre nekar du icke att emottaga hans gåfvor?"
"Du missförstår mig, Emma", afbröt han: "hvad jag säger i allmänhet,
gäller också för oss. Du bör icke förtyda min mening. Det är nu en gång
vår lott. Vi böre emottaga den och använda den -- efter vi icke äge
någon att lemna den åt --"
Hon bleknade än mer: "Förlåt mig", sade hon: "låt oss icke reta vår
smärta mera! Vi måste gå tillbaka till våra gäster! Tack emellertid för
ditt löfte till sommarn!"
De båda makarne tryckte hvarandras hand och lemnade kabinettet. I
detsamma hördes ett skrik utanför huset. Pöbeln begynte väsnas mer än
tillbörligt, så att några af herrarne sprungo ned, för att se efter
hvad som var å färde. I det dörren öppnades, hördes några röster:
"Släpp fram finngubben! Släpp fram finngubbens dotter!" Dessa ord hunno
äfven Emmas öron. Hon fäste sina blickar på sin bleknande make; och
han, betagen af en sällsam aning, gick ut i salongen. Hon följde honom
sakta.
Nu inträdde en gammal, illa klädd finngubbe, i hvars kala hufvud och
förfallna drag Thorsten genast igenkände Ollikainen. "Det är den vackra
dalkullan!" skreko några röster utanföre. Då inträdde en qvinna, i den
enkla torftiga drägt, som tillhör allmogen; men med ett skönt ansigte.
Det var Kolarflickan. Thorsten uppgaf ett skri, och betäckte sitt
ansigte med båda händerna.
"Det är han!" utropade den främmande qvinnan och trädde fram för
att fatta Thorstens hand. Men med en häftighet, som var obegriplig,
framstörtade Emma, kastade sig emellan dem, sköt hennes hand tillbaka
i det hon omfamnade Thorsten och utropade: "Nej, nej! Gå bort,
kolarflicka! Han är min -- min --!" Hennes hufvud sjönk vid dessa ord
emot hans bröst, en förfärlig ryckning genomlopp hennes väsende, och
med en våldsam suck flydde hennes medvetande.
Ollikainen knäppte häpen sina händer tillsamman och begynte att
berätta på Finska. Thorsten nedlade sin sanslösa hustru på en soffa
och skyndade att meddela henne den läkarhjelp som var af nöden.
Kolarflickan stod ensam midt på golfvet, sjelf bestört, omgifven af
de häpna, sidenklädda damerna. Alla herrar aflägsnade sig genast till
de andra rummen. Endast det gamla Commerse-Rådet stötte omkull sitt
virabord och instörtade i salen, så fort hans kropp kunde sättas i
rörelse.
Det var icke förgäfves, som Thorsten använde åtskilliga medel för att
återkalla henne till lifvet. Hennes sansning återkom och den ömtåliga
gestalten slog upp sitt öga. Alla uttryckte sin glädje deröfver.
Thorsten reste sig upp med häftighet. Hans blick mötte den arma
kolarflickan. Han uppgaf åter ett rop af förskräckelse. Då begynte hon
att darra. Med klar röst talade hon på sitt språk, hvilket ingen af de
närvarande förstod. Men alla lyssnade med förvåning på den behagliga
stämman.
Äfven den gamle finngubben talade emellanåt. Thorsten såg upp,
betraktade dem ömsom med uttryck af sorg, af bestörtning, plötsligt af
en blixt af glädje, som dock hastigt afbröts af tårar. Han kastade sig
på knä, kysste sin makas hand och läppar. Derefter störtade han emot
kolarflickan, tryckte henne i allas åsyn till sitt bröst och kysste
äfven henne. "Det var då hemligheten!" sade han. "Och jag var honom så
nära! Hvarför upptäckte din mor det icke straxt?"
"Ack!" svarade flickan: "Hon visste ju icke hvem det var, förrän hon
fick se ringen!"
"O min Gud!"
Nu berättade gubben Ollikainen åter något på Finska. Thorsten gick fram
till honom och tryckte hans hand. Derefter återgick han till flickan:
"Du kom således lyckligt utföre", sade han: "Och ditt lif räddades, på
det min lefnads gåta skulle upplösas! O min mor! -- Men hvarföre har
jag icke förr fått veta det?"
"Vi visste ju icke ditt namn!" sade flickan: "Vi ha nu kommit hit
på ett rykte om att du hade blifvit en förnäm herre i Stockholm.
Norrmännerna, som funno dig vid fallet och förde dig hem till sig,
hade icke heller frågat efter ditt namn. Du reste ju också så hastigt
derifrån."
"Min Gud!" utbrast han: "Jag flydde med fasa från det förfärliga
stället! Du kommer sent, men med Guds hjelp icke för sent, Bolla! Här
ser du min hustru, som så när dödt af förskräckelse, när hon såg dig!
Hon trodde att du var en vålnad!"
Kolarflickan närmade sig med blyg vördnad den ädla Emma, fattade hennes
hand och kysste den. Emma såg med frågande bestörtning på sin man.
"Mitt herrskap!" sade Thorsten: "Jag måste säga er, att min mor på
sin dödssäng upptäckte för mig, att min yngsta syster icke var död,
såsom jag trott. Jag har grubblat på innehållet af den hemlighet hon
förtrodde mig, tills den nu står klar för mitt medvetande. Denna
fattiga flicka, mitt herrskap, är -- min syster!"