Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell - 3

det stannade modershjertat, som en oförklarlig ångest begynte fatta
honom. "Genljudslikt minnet dör!" suckade han smärtfullt och betäckte
sitt ansigte, liksom för att icke störas af något yttre föremål under
sin ansträngning att utreda sina erinringar. Tonerna, som han hörde
ur skogen, blefvo klarare och den ljuft klagande melodien, en af dessa
hemlighetsfulla folkmelodier, blef allt mera genomträngande. Men
hastigt afbröts den på en gång. Det var som om det kännande hjerta, som
framlockade tonerna, på en gång stannat, som det bröst, som utandades
dem, i ett ögonblick brustit. En lång tystnad, en qvalfull, en fredlös,
följde. Thorsten lyssnade efter de dödade tonerna med samma känsla, som
hans själs öga sökte de slocknade minnena.
I detsamma stod den vackra kolarflickan framför honom. Hon hade länge
betraktat honom, hon hade märkt hans tårar, innan han blef henne varse.
Men en egen behagfull skygghet, en naturlig grannlagenhet, räckte hon
honom sin näfverskäppa med åkerbär, och drog sig derefter tillbaka.
"Kom hit, Bolla", sade han, "kom och sätt dig här hos mig. Jag vill
fråga dig om några saker."
Flickan satte sig på en tufva midt emot honom och ur hennes ögon föll
en besynnerlig blick på honom. Han betraktade henne några ögonblick med
en viss förlägenhet. Han kände för den unga tystlåtna kolarflickan en
blyghet, såsom hade han sett framfor sig ett högre väsende. Slutligen
sträckte han ut sin hand och fattade hennes.
"Du är tidigt ute om morgnarna, du, Bolla", begynte han: "Jag har icke
sett dig förr i dag."
Flickan såg på honom, med en öppen blick af någon förundran: "Vi
måste se efter våra sysslor, Herr Thorsten, hvar och en af oss här i
fjellskogen har mycket att göra. Vi ha varit länge borta på vår resa
nedåt landet."
"Och derföre gick du så tidigt ut?" återtog han. "Kunde du icke för i
dag blifvit hemma, åtminstone för min skull? Eller kanske du icke det
ringaste bryr dig om mig? Du tänker väl endast på dina getter och kor?"
Ett ögonblick slog Bolla ned sina ögon och en flägt af en flygtig
rodnad sväfvade öfver hennes hals och panna. "Min mor har sagt mig att
man alltid och framför allt bör sköta sina sysslor", svarade hon.
"Men säg mig uppriktigt, Bolla", frågade han åter: "finner du icke
dina sysslor mången gång både svåra och, -- hur skall jag säga det?
-- alltför dåliga för dig? Jag menar, tycker du icke ofta att du
borde göra något bättre än valla dina getter och bära hem mjölk från
skogsbetesmarkerna? Känner du icke, som du skulle blygas för så ringa
göromål?"
Bolla teg en stund. "Hvarföre skulle mina sysslor vara ringa och dåliga
för mig? När jag sköter dem med gladt sinne och friskt mod, så vet jag
icke hvarföre jag skulle blygas för dem."
"Men finner du din hjertans fägnad i dina sysslor?" inföll han ånyo.
"Tycker du icke någon gång, att du kunde göra något bättre än vara
piga? Ville du icke gerna vara förnäm?"
"Så har aldrig någon frågat mig, Herr Thorsten", svarade hon. "Hvarföre
skulle _han_ just göra det? Skulle jag vilja bli förnäm? Intet blefve
mor och slägten gladare för det? Jo, men jag tänker likväl, det vore
allt väl, ty då blefve jag väl rik så att vi slapp kola åt bruket
och kunde betala våra utskylder. Men Frun på Furuborg är mycket rik,
hon, och ändå säga de att hon skall vara olycklig, så att hon gråter
blod hvar söndagsförmiddag. Hon törs aldrig i Guds hus, oftare än om
julottan. Jag ville icke vara som hon."
"Är det då för din mors skull och för slägtens skull som du gör dina
sysslor med förnöjelse?"
"Ja visst. Jag begriper omöjligen hvarföre jag icke skulle göra mina
sysslor med förnöjelse? Jag är redan så stark, att jag kan göra dem.
Jag har gjort nytta i huset i fyra år."
"Och för den lumpna nyttans skull lefver du? Känner du då ingen högre
bestämmelse?"
"Herr Thorsten", sade flickan och såg på honom med en allvarsam uppsyn:
"Jag har läst något i Guds ord. Fast jag ännu icke gått till Skrift,
har jag af min mor lärt min christendom."
"Det är godt. Då vet du väl att du har en själ, som lefver för ett
högre lif, att du har ett hjerta, som bör känna det som är heligt, att
du bör veta sanningen och tro på evigheten? Säg mig, känner du, som
är ett naturens barn, hvad dygden är? Hvilken är en qvinnas förnämsta
dygd?"
"Det vet jag, Herr Thorsten, ty det har Prosten en gång utredt i en
predikan: en qvinnas förnämsta dygd är ödmjukheten. Jag ber också Gud,
att jag måtte blifva rätt ödmjuk till sinnes."
"Ödmjuk, ja! ödmjuk! Det måtte då väl icke vara så svårt att bli for en
fattig flicka af ditt stånd. Det vore snarare ett underverk om du vore
stolt."

"Jag vet att inför vår Herre gäller icke rikedom och fattigdom",
sade flickan: "Hvarföre skulle jag icke kunna blifva ett Guds barn i
himmelen, fast jag är fattig här i verlden?"
"Ack, du oskyldiga varelse!" utropade Thorsten: "om någon är ett Guds
barn, så är det du."
"Min far har likväl sagt, att vi hafva intet att berömma oss af inför
Gud", återtog hon. "Men nog vet Herr Thorsten bättre än jag, hvad vi
stackare menniskor böra göra för vårt eviga bästa."
"Hör min flicka!" frågade Thorsten, i det han betraktade henne med
förvånade ögonkast: "Är du af det folket, som kallas Läsare? Åtminstone
tyckes du vara hemma i din bibel. Du har hemtat din vishet derifrån,
eller huru? Men det skulle vara märkeligt att veta, om du har sinne för
naturens skönheter. Säg mig, Bolla, har du sett många vackra ställen
här i trakten? Eller för mig till det ställe, der du helst ville vara."
Bolla såg ett ögonblick förvirrad ut. Slutligen sade hon: "Jag
förstår visst icke Herr Thorsten rätt; men om han menar att jag skall
visa honom, hvar jag helst ville vara, så är det hemma hos min mor.
Eljest sitter jag gerna derborta på berget, der jag kan se öfver
skogstopparna, och när det är klart se en skymt af vår gård här, och
röken som stiger upp härifrån. När jag ser röken, så stiga upp och det
är ren och ljus himmel, tänker jag alltid på Abels offer. Men nu äro
alla offer redan afskaffade i det nya Testamentets tid. Nu offrar man
endast sitt hjerta åt Gud."
"Tänker du så, då du ser ditt hem här", sade Thorsten: "hvad tänker du
då, när du ser det eviga hemmet deruppe, det blå himlahvalfvet?"
"Jag tänker på det, att Han, som bor deruppe, i det himmelska hemmet,
också är min Fader."
"Hvar är då din fader? Hvad har du hört om din mors man?"
"Han blef skjuten hemma i Finland, det har min mor berättat. Jag har
ofta tänkt att det skulle vara mig en glädje att se honom: men säg
mig, Herr Thorsten, som är lärd och vet mycket, är det syndigt att jag
blir ängslig för den tanken? Jag är rädd för att tänka den. Tror Herr
Thorsten att man skall känna igen hvarandra i det andra lifvet efter
detta?"
"Hvad skulle du säga, Bolla, om jag svarade dig: nej?"
Bolla såg på honom med en besynnerlig häpenhet. Slutligen sade hon
långsamt: "Väl vet jag att det står i Skriften, att det som varder
såddt förgängligt, skall uppstå oförgängligt. Men det står icke utsatt,
om vi skola der kunna se eller höra, såsom vi göre här. Men en vet jag
som vi der skola känna och se och höra, det är vår Frälsare sjelf."
"Du tyckes hafva tänkt på åtskilliga saker, äfven i andeligt
hänseende", sade ynglingen: "men egentligen har jag just icke fått
rätt på ditt hjerta, såsom jag tänkte på att söka det. Jag kan icke
göra rätt klart för mig, om du äger känsla eller icke. Säg mig rätt
uppriktigt, Bolla, har du någon fästman ännu? Eller har du tänkt på, om
du ville hafva en?"
"Jag har ju icke läst ännu, Herr Thorsten", svarade hon rodnande: "Det
har han hört af Fader Ollikainen."
"Nå, än när du har läst, en vacker dag, hvad tänker du då på?"
"Jag tänker väl då, som nu, på allt godt som jag kan tänka, och söker
att undfly det onda."
"Min stackars flicka!" suckade Thorsten halfhögt för sig sjelf: "Det
lär väl vara ett svalg ändå emellan våra själar. När jag ser din blick,
läser jag mer i den, än din ande förmår fatta och ditt hjerta känna.
Hvarföre skulle du icke vara född att tänka samma tankar, som jag?
Hvarför skulle ditt hjerta icke kunna känna hvad mitt hjerta känner?
Men mitt förstånd säger att det måste vara en villa, då jag vill läsa i
ditt väsende ett återsken af mina känslor för det stora och sköna och
eviga."
Bolla såg ängslig på honom. Sedan han tystnat sade hon med tveksam och
bäfvande röst: "Jag har icke förstått Herr Thorsten."
"Derför vill jag tacka Gud -- kanhända!" utbrast han och stod upp.
Lätt som en sädesärla hoppade också Bolla ifrån marken och stod bredvid
honom. "Gå icke längre, Herr Thorsten", sade hon: "Låt oss nu gå hem.
Herr Thorsten kunde eljest gå vilse i skogen."
"Vilse!" upprepade Thorsten. "Ja, huruvida jag icke redan är mycket
vilse, lemnar jag derhän."
"Åh nej!" utropade hon muntert, "följ bara mig, jag skall nog visa
rätta vägen!"


4.

Thorsten stod om aftonen och betraktade tankfull den ofantliga mossens
gröna yta och den lilla gruppen af tallar, som höjde sig på densamma.
En och annan mindre vattenfågel sväfvade med hastiga vingslag här och
der öfver starrtufvorna. Det låg något så sällsamt sorgligt och ödsligt
i den vidsträckta utsigten, att ynglingens hjerta uppfylldes af en egen
ängslan, en nästan vild längtan tillbaka till sina studiers hemvist,
det enda der han var hemma. Denna känsla var nästan en hemsjuka, sådan
som ofta i de qvalmiga södra länderna fattar nordbon eller i stora
städer den kraftige natursonen. Här var det omvändt en som längtade
ifrån norden: det var en, som längtade ifrån naturen till konsten och
lifvet bland mera omvexlande föremål. Thorsten kände ett behof att
meddela sig, att rådgöra med en vän, som ägde samma bildning som han
sjelf.
Han hade fattat det beslutet att ju förr desto hellre begifva sig till
Norige och skiljas ifrån den "besynnerliga Läsarflickan", som tycktes
omöjligen kunna fatta hans känslor och åsigter. "Vi äro icke bestämde
för hvarandra", sade han för sig sjelf. "Hon förstår mig icke, om jag
säger henne min kärlek. Hon är ett oskyldigt naturens barn; men jag
fruktar att hennes hjerta är tomt -- eller kanske är det icke ännu
utbildadt. Det måste bo känsla i ett hjerta, som blickar ut genom
sådane ögon, som den kolarflickans. Hvilket behag i hvarje hennes
rörelse! Har på jorden ett älskvärdare ansigte funnits? -- Men hennes
själ är så rysligt tom! Hon talar om Guds Ord! Ja, hon är icke utan en
viss eftertanka. -- Men det är rysligt att så här gå igenom hela hennes
innersta och utgissa det! Det är kanske icke heller rätt. Hvad angå mig
hennes känslor? Jag måste bort härifrån, jag måste skiljas vid henne.
Jag känner mig alltför svag för att icke kunna fatta en känsla för
henne, som mitt bättre vetande ogillar."
Han vandrade långsamt nedåt stranden af mossen. "Det är något
besynnerligt jag känner för denna flicka", fortfor han att öfverlägga
för sig sjelf. "Jag måste undersöka denna känsla. Är jag kär i henne?
Kan jag svara mig sjelf ja, då jag förmår att så lungt bedömma min
känsla? Det kan icke vara någon verklig passion, som brinner för henne
i mitt innersta: jag skulle då känna att jag icke kunde lefva utan
henne. Och dock är hennes sällskap mig kärt! -- Det är en villa! Hon
har icke någon själ i sina ögon: hvad för högre tanke har väl någonsin
genomstrålat hennes själ? Jag måste bort härifrån. Hon får icke följa
mig. Hennes bild skall blifva mig ett kärt, romantiskt minne. Mer bör
den icke vara. I morgon reser jag!"
Han närmade sig en stor vassbuske. En bäck, endast synlig emellan
tufvorna, då man kom längre fram, smög sig genom mossen och just
bakom vassbusken. Thorsten hörde i det samma oförmodadt en halfhög
sång, som framljöd ifrån vassen. Det var som sagan om Nymfen Syrinx i
verkligheten föregått framför honom. Det var en Finsk runa, som rösten
sjöng. Ynglingen nalkades för att se efter sångarn.
I detsamma som Thorsten såg bakom vassen, blef han varse en båt, hvari
en fiskare satt och, tvärt emot dessa tystlåtna varelsers vana, sjöng.
Det var Anders, som hade uppstämt den besynnerliga sången. Dess ord
lydde i ordagrann öfversättning från Finskan:
"Regnbågen skiner på afstånd
Ett långt moln i Nordvest.
I molnet är en vattendroppe,
I droppan är en vidsträckt insjö,
I insjön är en röd båt,
I båten äro tre män.
Hvem af dessa är med åror försedd?
Ilmarinen är med åror försedd.
Hvem håller i styret?
Sjelfve gamle Väinämöinen.[*]
Hvem är midt i båten?
Jesus är midt i båten.
Hvart gå mannerna?
Hvart begifven J er, kämpar?
Åt den hårda norden,
Ut i hafvets hårda svallning
I den måssbeklädda vågen,
Dit furarna stupa, med hufvudet förut."
[*] Finska gudomligheter. Väinämöinen var Gudarnes fader
och Ilmarinen vindens Gud.
Dessa hedniska trollord, lärda från det ena slägtet till det andra,
sjöngos på en genomträngande, enformig melodi; såsom oftast de
Finska runorna sjungas. Thorsten visste icke hvad som sången åsyftade,
men en egen känsla af nästan vidskeplig hemskhet intog honom. Han
ämnade just ropa ett "god dag" till Anders, då denne, som märkt hans
närvaro, vinkade åt honom och med ett finger på munnen antydde honom
att tiga. Derefter sköt fiskarn med en lång stång sin farkost fram
emellan tufvorna. Thorsten lyssnade ännu till hans ord och hörde
följande slut af trollsången:
"Hafvets gumma, gräsbröst,
Kärrets ande, skum-mantel!
Kläd dig i lyckokläder,
Sätt dig i gåfvodrägter,
På dina gåfvotider,
På mina fångstdagar."
Vid sångens slut försvann farkosten bakom den lilla tallgruppen på
kärret. Sedan Thorsten länge stått der tankfull, hörde han en ljuf
röst, det var den vackra kolarflickans, tätt bakom honom hviska hans
namn. Han vände sig om, och hon bad honom stiga in i svenskstugan
igen, emedan ett bud vore kommet ifrån Bruket och fader Ollikainen
höll på att utforska hvad nytt som var å färde. Thorsten nickade och
hon skyndade före honom uppåt gården. Det viga och behagfulla i hennes
gång väckte åter hans förtjusning, då hon lätt tycktes sväfva från
den ena stenen till den andra. Han trodde sig förut hafva bemärkt
att gångens behag och rörelsens ädla ledighet var ett företräde, som
endast tillhörde de högre stånden. Men hos denna kolarflicka var den
mest okonstlade hållning och säkerhet förenad med en verklig skönhet i
drag och vext. Besynnerliga, förvirrade föreställningar flögo igenom
Thorstens själ. Han följde tigande sin ledsagerska tills de framkommit
till stugan, då hon bad honom stiga in medan hon sjelf aflägsnade sig.
I stugan satt en stark, groflemmad man med ett barskt ansigte och
talade med gubben. Vid Thorstens inträde tycktes mannen ett ögonblick
förvånad, men snart stod han upp och gick närmare. "Känner ni denna
herrn, fader Ollikainen?" sade han: "En man just så beskrifven som
han, med grön rock, har blifvit efterlyst. Han har slagit en Länsman
i Ångermanland och är misstänkt för andra svåra saker. Hyser ni honom
länge, fader Ollikainen?"
Thorsten, för hvilken mannen föreföll som en Inspector eller något
dylikt, svarade i kolargubbens ställe: "Jag är en resande naturforskare
och har med Länsmannen i Ångermanland intet att göra. Mina pass äro i
ordning, och dermed väl. Men jag märker att här lär vara något misstag
begånget. Jag skulle just önska att få träffa vederbörande Auctoriteter
här, för att få upprättelse för några förnärmande misstankar, som icke
blott ni, men en usel Sockenlapp, tillåtit sig om mig."
"Ah!" sade Inspectorn hånande: "Länsman blir intet svår att träffa.
Han är för närvarande vid Furuborg, just upptagen vid ett extra ting
om kolningen i Södra Soltorpsskogen. Det skulle icke vara otroligt att
han och fjerdingsmannen kunde komma hit hvad det lider. Sjaggo kan nog
visa dem vägen, han."
"Menar herrn den usla lappen, som jag såg här i går?" frågade Thorsten:
"sprider han ut lögner om mig?"
"Jag vet icke det", sade Inspectoren i det han tog sin hatt: "Ingen kan
se folk längre än till tänderna. Mig angår ingen annan än de, som höra
under bruket, men jag har nu uträttat mitt ärende. Skickar ni då, fader
Ollikainen edra båda söner till Furuborg, såsom sagdt. Farväl!"
Han betraktade Thorsten ännu en gång med liflig uppmärksamhet, helsade
honom derefter och skyndade bort. Thorsten kände sig högst orolig.
Ollikainen tycktes vara ännu mer än vanligt tankfull. Likväl
uppmuntrade han Thorsten med en glädtig uppsyn och sade: "Den arga
Länsmannen har kokat en svår soppa åt oss; men var trygg, Herr
Thorsten! Så länge jag och mina bussar hafva hufvudet uppe, skall intet
farligt hända honom."
"Det är ingen fara, som skrämmer mig", svarade Thorsten, "men
ovissheten är något så obehagligt, att jag endast vill blifva af med
den. Säg mig uppriktigt, fader Ollikainen, kan jag göra ett besök på
bruket, för att höra efter huru det står till?"
"Det går nog an att få veta det på närmare håll", yttrade gubben: "Vår
Länsman kommer snart, kanske ännu i denna dag, hitåt trakten, och vi
skola tala med honom sjelf. Men efter han har en annan rock med sig,
Herr Thorsten, lägg af den der gröna tills vidare!"
Med dessa ord aflägsnade sig gubben.
Thorsten begrundade länge hans ord, och ansåg det rådligast att vara
beredd till en skyndsam afresa. Han snörde derföre sin skjutväska med
sina saker tillsammans och begaf sig sedan ut att njuta af traktens
vildhet så länge han kunde. Han tog bössan under armen och gick till
pörtet för att först fråga efter Bolla.
Det var en stark rök, som rådde i öfre delen af pörtet. Vid elden, som
brann på spisen midt på golfvet, sutto de båda gummorna, Bollas mor
och Ollikainens hustru, sysselsatta med tillredelsen af en måltid. Det
föreföll Thorsten, som han blifvit förflyttad flere sekler tillbaka
till det tidehvarf, hvars seder målas i de gamla Isländska sagorna.
De båda småvexta Finngummorna, som pysslade om en stor kittel på den
enkla spisens mur, förekommo honom som ett par troll, hvilka beredde en
underbar dryck. Stugan saknade fenster, så att röken utträngde genom
det så kallade vindögat sedan den höljt hela den sällsamma taflan i ett
lätt flor. Bolla syntes icke till, så att Thorsten, så snart han några
ögonblick betraktat den sällsamma gruppen, drog sig tillbaka igen,
men Bollas mor skyndade efter honom. Hon fattade honom, med en gummas
närgångenhet, vid armen och förde honom ned till stranden af kärret.
"Hör på, unga Herr Thorsten", sade hon: "Jag ser väl kanske litet mer
än andra kunna se. Men var icke rädd för det. Gumman kan tiga, tro mig
det. Han är mig länge bekant, han! Jag har sett honom förr, det måste
vara säkert. Han har mycket olefvadt ännu. Den onda Länsman skall icke
få honom!"
"Tack för den goda spådomen, kära mor!" svarade han: "Men säg mig
uppriktigt, om det verkligen är så, att ni sett mig förr? Eller hvad
menar ni egentligen med sådana ord?"
"Jo, jag menar som jag säger", återtog gumman. "Den onda Länsmannen kan
aldrig få ett slut som är godt. Han letar ju efter menniskosjälar, just
som tiggarn efter silfverpenningarna. Men jag vet icke hvad Anders
har för knölar i hufvudet i dag. Se der kommer han tillbaka och ser
alldeles ut, som om han ingen fisk hade till middagen. Se huru ifrigt
han ror! Det vill något till att ro i kapp med en sådan karl, Herr
Thorsten! Det gör hvarken Länsman eller Tullherrarna."
"Hvarföre talar ni så mycket om Tullherrarna?" frågade Thorsten,
på en gång helt strängt och allvarsamt seende på gumman: "Säg mig,
uppriktigt, kära mor, har fader Ollikainen eller ni eller någon af era
barn att göra med de herrarna? Finnas här lurendrejare?"
"Jag vill just säga som sanningen är", sade gumman: "Nog kan Herr
Thorsten veta, att bonden här vill sjelf begagna hvar enda jordlapp.
Hvad skall Torparen då lefva af? Kolningen hinner icke att skaffa oss
vårt nödvändigaste. Någon annan förtjenst bestås icke oss, gemene folk.
Hvad skall man då göra? Gossarna våra få skäligt betaldt för hvar
fora ifrån Norige, då de ha i ett och annat betett sig litet så der
hurtigt; men så ha vi också på det sättet fått ihop så pass, att kronan
hvart år fått ut sina utskylder af oss. Nog veta vi, att det icke kan
blifva annorlunda så snart, ehuru det just icke är så väl, att kronan
skall behöfva drifva oss på olagliga vägar för att få ut de fattiga
styfrarna. Men man är ju tvungen att lefva. Hvad skole vi göra?"
Anders kom i detsamma med båten. Han lade till bakom vassbusken och bar
i land en stor packa med varor. Thorsten insåg nu, att här nyttjades en
födkrok, hvilken i sjelfva verket var föga hedrande. Men spelet måste
hållas ut till slutet. Han måste blifva här, tills han visste, huru det
stod till med de faror, han fruktade.
Utan att yttra ett ord eller göra en helsning, begaf sig Anders med
sin börda uppåt gården. Han hade icke länge varit ur sigte, förrän
några jagtrop hördes bortifrån skogen. Gumman lyssnade med uttryck af
bestörtning på ropen. "Det är Länsman, som kommer!" utropade hon: "Gud
hjelp oss!"
Ett par bösseskott hördes ifrån skogsbrynet. "Jag sätter mig i båten!"
sade Thorsten. "Der ser mig ingen, och om det skulle gälla, kan jag ro
ut på bäcken. Der kan väl ingen följa mig, ty mossen ser just ut som
den hängdyn vi foro öfver på hitvägen."
"Det är godt!" hviskade gumman: "De veta icke, att vi ega en båt!
Jag går väl upp och ser till hvad de företaga sig der hemma. Fader
Ollikainen är dem nog för slug!"
Medan gumman gick upp till gården, skyndade Thorsten att intaga båten
och stöta den ut ifrån stranden. I skygd af några högre tufvor och
buskar tyckte han sig tryggt kunna ro bortåt. Han litade helt och
hållet på Ollikainen och kände sig lugn, oaktadt hans ställning väl
kunde vara egnad att väcka farhågor.
Det är en innerligt behaglig känsla att sakta flyta hän i en lätt båt
öfver en klar vattenyta. Speglar sig himlen i den stilla vattenspegeln,
så förefaller det, liksom sväfvade man på vingar i skyarna. Der
Thorsten långsamt halkade fram vexte åtskilliga vilda örter vid
stranden, och stora neckblad lågo utbredda öfver bäcken på flere
ställen. Just vid den lilla gruppen af tallar, som skymde bort honom
och båten från gården, lade han till, och satte sig att gifva akt uppå
hvad som föreföll deruppe. Han hade icke länge stirrat uppåt backen,
förrän han varseblef några främmande karlar, hvilka tycktes sysselsatta
att språka med de små Finngummorna. De pekade åt flere håll, och det
blef klart för Thorsten, att det var Länsmannen i orten i sällskap med
åtskillig tullbetjening.
Bland personerna på gården visade sig snart äfven ett par Lappar. Så
mycket Thorsten kunde se, var det Sjaggo och hans hustru. Der rådde
mycken oro bland de främmande personerna, tycktes det, och de sökte
ganska ifrigt på alla sidor. Slutligen såg Thorsten att Sjaggo med
ett par andra karlar nalkades stranden af mossen. Af den elake och
förslagne Lappen, som väl måste vara bekant med trakten och dessutom,
såsom en slags vilde, säkert hade mycken öfning att spåra upp villbråd
och menniskor, trodde sig Thorsten hafva mycket att frukta. Men han
beslöt att hålla sig stilla ute på mossen, der det väl icke var så lätt
att nalkas honom, då han hade båten i sitt våld. Han hoppades också att
icke blifva upptäckt bakom gruppen af tallar. Men deruti var han icke
mycket säker. Den sluge Sjaggo saknade genast båten, och som han visste
att Anders nyligen var hemkommen med densamma, dömde han att den ej
kunde vara långt borta. Gubben Ollikainen visade sig emellertid snart
derpå vid stranden. Efter ett långt samtal, hvarunder Sjaggo gjorde en
mängd bugningar, aflägsnade sig allesammans.
Thorsten började blifva allt mera dyster och nedslagen. Han var
förföljd, som en missdådare och efterlyst, ehuru oskyldig. Det kränkte
honom bittert; men han insåg nödvändigheten af att här undvika att
spjerna emot udden.
Bolla visade sig snart vid stranden. Hon såg utåt mossen under oroliga
rörelser. Thorsten beslöt att visa sig bredvid tallgruppen, för att, i
fall hon gaf tecken dertill, draga sig tillbaka eller ock nalkas. Då
hon vinkade, rodde han skyndsamt till stranden.
"Herr Thorsten!" sade hon: "Länsman är här med folk och den
olycksfogeln Sjaggo lär nog, om möjligt, visa honom vägarna. Jag skall
emellertid försöka att följa en annan väg. Fader Ollikainen sade mig,
att jag skulle smyga mig hit ned, medan han trakterar dem litet i
Svenskstugan." Sedan hon lyftat en näfverrensel i båten, sprang hon uti
den och fattade ena åran. Thorsten tog den andra, och under flickans
ledning halkade båten skyndsamt utåt vattenytan. Emellan de gröna och
gullgula och ljusröda tufvorna, slingrade sig bäcken, såsom en klar
väg, bortåt den fjerran skogen.


5.

Det led emot aftonen. Solen sänkte sig för att en kort stund dröja
under horizonten. Skogstopparna förgylldes af aftonrodnaden, och några
gällt skriande sjöfoglar drogo snabbt öfver den fuktiga mossen. De
båda roende voro längesedan komna ur sigte från Ollikainens gård, så
att de redan tillryggalagt största delen af vägen öfver mossen. Med
ansträngning nådde de den andra skogbeklädda stranden, just då solen
gick ned. Bäcken som de följt, slingrade sig allt bredare fram inåt
skogen.
"Vi måste hvila här", sade Bolla: "Strömmen har några forssar längre
fram, som vi icke kunna fara utföre förr än det är full dager igen."
Hon framtog i detsamma den medförda näfverränseln, som befanns
innehålla ett litet matförråd. Thorsten frågade henne nu huru snart
de kunde vara i Norige, och om hon ville visa honom vägen ända öfver
gränsen.
Hon sade att de endast behöfde tre eller fyra dagar för att komma öfver
fjellet. Det var en genväg hon ville visa honom, eljest endast begagnad
af smyghandlare, som förde sina varor förbi tullen vid en Svensk,
numera raserad skans.
Thorsten kastade sig tankfull under ett träd, med bössan nära till
hands och sin skjutväska under hufvudet. Bolla slumrade på marken några
steg derifrån.
Det var en af dessa ljumma, sköna sommarnätter, som endast den högre
norden eger så sköna. Det susade sakta, såsom andehviskningar, i
träden, och ifrån kärret hördes då och då en sjöfogels ljud som
upprepades af echo, eller qvittrade en liten talltrast i granskapet.
Det var klart på himlahvalfvet utom i vester, der ett hvitt, skönt
moln sakta höjde sig i sällsamma former på det högblå, med några få
tindrande stjernor beströdda fästet. Men snart inslumrade Thorsten
djupt.
En obehaglig känsla genomfor honom då han väcktes. Bolla stod framför
honom och sade hans namn, så att han genast befann sig vaken. Han kände
sig kall och såg också att hela hennes gestalt var öfverströdd med
något hvitt.
"Min Gud! Är det snö?" utropade han bestört.
"Ja", var hennes svar: "Det har varit en frostnatt. Många menniskors
välstånd och bergning har frusit bort i natt."
Thorsten sprang upp och såg sig sjelf beströdd med snö samt hela nejden
höljd i en hemsk likduk. Träden buro hvita bördor på grenarna och
marken var betäckt med halfqvarters djup snö. Solen stod redan öfver
horizonten och dess strålar bröto sig skarpt emot den glindrande snön.
"Det var således detta, som det sköna molnet medförde" sade Thorsten
för sig sjelf: "Dess luftiga skönhet var verkligen olycksbringande,
såsom så mången mensklig är det."
Thorsten gick ned till stranden af mossen för att se efter båten. Det
var ett sällsamt skådespel, som der visade sig för honom. Den vida
planen var höljd med snö, men då solen bestrålade den vidsträckta ytan,
tycktes den på något afstånd förvandla sig till ett omätligt, djupblått
haf, som rörde sig i klara vågor, utan skum eller grummel, längst bort
till horizonten, der en smal ljusstrimma skiljde det från himlen. De
båda bergpyramiderna, som stodo vid hvar sin ända af mossen, tycktes
rörliga. Deras förr runda former bröto sig nu i skarpa facetter, hvilka
än sköto ut såsom hvassa kanter, än åter smälte in i berget tillbaka.
Det underbaraste var, att de mörkblå fjellmassorna närmade sig
hvarandra, än vidrörde hvarann med de utskjutande kanterna, än nickade