Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell - 4

till hvarandra med sina höga hjessor, men derefter ögonblickligt ryckte
sig åtskils och hoppade tillbaka. Den lilla gruppen af tallar, som
stod midt på mossen, hade skjutit upp, så att träden tycktes vara så
höga, som jättelika palmer. Deras mörka stammar rörde sig äfven hastigt
i blixtformiga vinklar mot de blå vågorna. Allt var så underbart, så
förtrolladt, att dess åskådande ingaf en känsla af förskräckelse och
häpnad på en gång.
"Hvad betyder detta?" frågade Thorsten ifrigt.
"Det är en hägring!" svarade Bolla. "Sådana får man se ibland i
fjellen. Men det bebåder att snön snart går bort; och smälter den, så
få vi svårt att komma utför forssarna och öfver fjellryggen. Vi måste
väl derföre skynda."
Under det Thorsten ännu beundrade den majestätiska synen, skimrade ett
rödt sken ett ögonblick längst bort vid horizonten. Det dröjde en liten
stund, och en skarp knall upprepades af genljudet rundtomkring.
"Det var ett skott!" sade Bolla: "Jag hoppas att de icke jaga efter oss
eller söka våra spår, medan snön ligger qvar."
Med dessa ord lossade hon båten och sköt den åter ut i vattnet. Båda
fortsatte skyndsamt sin färd. Bäcken som de hittills följt, hade nu
vext till en bred ström, och krökte sig emellan en reslig furuskog på
den ena sidan och några bergshöjder på den andra. Strömdraget bidrog
äfven att påskynda båtens fart, så att alla föremål hastigt flögo förbi
de bortilandes blickar. Då de stundom foro under de lutande tallarnas
grenar eller en vindflägt rörde dem, nedrasade den snömassa, som om
natten lagt sig på deras grenar. Mången gång blefvo de i båten höljda
af ett sådant hastigt snöfall. Men det blef lika hastigt slut med snön,
som den kommit. Innan middagen hade redan alltsammans smält för den
starka solhettan och barrträden prålade i en uppfriskad grönska, medan
deremot en och annan åkerteg, som synts vid strömbrädden, var färgad
med en viss rodnad, ett visst rödaktigt skimmer, som hängde vid säden.
"Frosten har brännt åkrarna!" sade Bolla och pekade på den olyksbådande
purpurn.
Strömmen som hittills flutit jemt men snabbt, började nu blifva
oroligare. Här och der syntes hvirflar och skum i vattnet. Ofta sorlade
vattnet omkring en stor sten. Än bröt det sig emot en klippa vid
stranden. På några ställen flöto timmerstockar i strömfåran.
Då de båda unga som bäst så skyndade med elfven och Thorsten
öfverlemnade sig åt sina drömmar, sade Bolla hastigt: "Nu komma vi till
forssen. För Guds skull, sitt då stadigt i båten och rör icke årorna.
Låt mig, som farit här förr, få styra!"
Hon satte sig i bakstammen med den ena åran, och bad Thorsten sätta sig
midt i båten för att hålla jemvigten. Farten tilltog och Thorsten hörde
ett dån, ett doft brusande, som kom dem allt närmare till mötes. Det
var forssen, utför hvilken de skulle fara.
"Se icke framåt!" sade Bolla. "Håll ögonen fast i båten, eller på
himlen! Man kan eljest lätt hisna, om man icke är van vid forsfärder."
Thorsten lydde henne icke. Han fäste sina blickar på hennes gestalt,
der hon med säker blick betraktade alla föremål omkring sig och, med
ett uttryck af mod och förtröstan i de behagliga anletsdragen, styrde
den lätta farkosten. Brusandet tilltog med förfärlig skyndsamhet.
Snart gick båten icke mera jemnt. Några ryckningar kändes. Det var
liksom en slitning, ett knakande i båtens fogningar, då den blixtsnabbt
bortrycktes af en hvirfvel och slungades hän ibland högt stänkande skum
och rytande vattenmassor. Det svindlade för Thorstens ögon. I hans
hufvud gick det omkring och han måste med båda händerna hålla sig fast
i båtens kanter.
Men det dröjde icke många ögonblick innan de hunnit utföre forssen,
efter hvad Thorsten trodde; men nu tycktes strömmen på en gång vara
slut. En mörk bergvägg stängde vägen för de framilande.
"Vi krossas emot berget, som det nu ser ut för oss", yttrade Thorsten
med en temligen lugn stämma, då han kastade ögonen omkring sig.
"Åh nej, just här svänger sig forssen till höger", svarade hon. I
detsamma gjorde båten en tvär vändning i en hvirflande göl. Thorsten
var nära att förlora jemvigten men han höll sig dock fast vid
båtkanterna. Spetsen af båten böjde sig derpå nedåt och Thorsten
kände huru det nu gick utföre. Men han hann icke ens rätt besinna sin
belägenhet, förrän en bränning stänkte honom full med fradga och båten,
ilande förbi bränningen, flög ut på ett jemnare vatten.
"Nu äro vi lyckligt nedkomna!" sade Bolla. "Här måste vi gå i land och
lemna båten efter oss. Vår väg går emellan bergen dit vesterut."
Nu styrde hon till lands, och sedan de båda väl fastbundit båten, för
att hindra honom att flyta bort, begåfvo de sig inåt fjelltrakten till
fots.
Efter en liten måltid vid stranden, hvarunder Bolla underrättade
Thorsten, att de innan aftonen borde hinna till en fjellstuga, som
var byggd till härberge för resande, begynte de sin vandring inåt
ödemarken. Nu blef naturen allt mera vild omkring dem. Ofantliga
granitblock, på hvilka ingen vegetation kunde fästa sig, lågo
kringströdda. Bergsklyftorna genom hvilka de måste klättra, hade skarpa
kanter och voro genom den smältande snön slippriga, så att de båda
vandrande ofta måste understödja hvarandra. Emellertid skyndade de
oförtrutet framåt.
Det hade redan lidit emot aftonen, då de hunno stranden af en bäck.
Bolla blef bestört, då hon såg att det genom snöfallet ökade vattnet
bortsköljt den spång, som var lagd deröfver. Det var en hel mils krok
till ett annat öfvergångsställe. Hade Thorsten varit ensam och utan
Bollas ledning kunnat hitta vägen, skulle han simmat öfver den några
få alnar breda bäcken. Nu återstod den enda utvägen, den i Norrland
vanliga, att fälla ett träd tvärt öfver bäcken. Men hur skulle man få
omkull ett, då ingen yxa fanns? Thorsten fann dock på råd. Han utsökte
en smal, reslig gran just invid stranden, samlade en rishög omkring
stammen, sedan han afbarkat den nedtill, och antände riset. Inom kort
upplågade en eld omkring trädet.
Thorsten såg till att elden icke skulle sprida sig och då han trodde
trädet tillräckligt koladt vid roten, böjde han det med en stark stör i
den riktning dit han ville att det skulle falla. Med outsäglig glädje
såg han sitt företag lyckas. Det kådiga trädet förbrändes allt mer och
mer, så att slutligen spetsen sänkte sig öfver ån långt inpå andra
stranden. Med ett par vidjor af mjuka tallrötter, bands stammen fast
vid sin stubbe, sedan elden blifvit väl släckt. Thorsten gick sjelf
först öfver på det svigtande trädet, under det han sökte att bibehålla
jemvigten genom att hålla sig fast vid grenarna, som likväl här och der
stodo i vägen. Sedan han lyckligt öfverkommit, fästade han trädtoppen
på samma sätt som stammen, samt återvände att hemta flickan. De mest
hinderliga grenarna bröt han af, för att bereda henne en lättare
öfvergång.
Han fattade sin skjutväska och bössa och flickan näfverränseln. Men
nu märkte han att det skulle blifva omöjligt för båda att komma öfver
på en gång, emedan trädet icke kunde bära dem. Han måste derföre låta
Bolla gå ensam förut. Han stod qvar på stranden och följde med ängslig
uppmärksamhet hvarje hennes steg. Dessa voro vigtiga, ty om hon halkade
eller förlorade jemvigten, måste hon falla i strömmen, hvilken var
lika häftig som djup. Man kunde jemföra denna spång med Muhamedanernas
Sirât, den sju steg långa bryggan som leder till Paradiset och är smal
som en sabelklinga, enligt deras Koran. Den Finska flickan hade redan
tillryggalagt hälften af den svåra vandringen, då hon begynte vackla.
Ränseln som hon bar i handen, hindrade henne att visa den vighet och
säkerhet, som annars utmärkte hennes gång. Hon uppgaf ett rop af
förskräckelse, då hon kände att hon höll på att falla, och släppte i
detsamma ränseln; lyckligtvis återvann hon sjelf jemvigten, men hela
matförrådet bortfördes blixtsnabbt af vågorna och försvann i djupet.
Bolla stod ändtligen på andra stranden, och Thorsten skyndade efter
henne dit. Hon beklagade förlusten af näfverränseln mest derföre, att
deri lågo några papper eller bref, såsom hon kallade dem, som hennes
mor befallt henne lemna honom, då de skildes åt. Men förlusten kunde
icke mera hjelpas. Derföre fortsattes vandringen tills aftonen. Då
hunno de till Skogsstugan, målet för denna dagens färd.
I de obebodda fjelltrakterna funnos fordom flere så kallade
fjellstugor, der de resande funno tak öfver hufvudet, foder åt sina
hästar och ved att bereda sin måltid med. Nu hafva på de flesta
ställen, der dessa stugor stodo, små gårdar bildat sig, der en
nybyggare lefver och förser de resande med deras oumgängligaste behof.
Den stuga, som Thorsten och Bolla hunno, låg vid lurendrejarnes väg,
och var för de flesta andra obekant. Emellertid hade äfven der en
nybyggare nedsatt sig, och lefde af det han kunde förtjena på de
djerfva gäster, som besökte hans boning. Huset bestod af två rum, det
ena ett rökigt pörte, det andra ett stall. På några få stegs afstånd
stod äfven en liten lada, der nybyggaren från de kringliggande kärren
insamlade sitt höförråd.
Då Thorsten och Bolla nalkades, började ett par hundar att skälla.
Genast rusade ett par karlar ut, för att se efter hvad som var å färde.
Sedan de noga skådat omkring, och funnit att det endast var tvenne
personer, som ankommo, lockade de hundarne tillbaka, för att låta de
främmande inträda i stugan.
Derinne såg det beynnerligt ut. På den af några grofva stenar snarare
sammanvältade än uppmurade spiseln, brann en stockeld. Liksom i
finnpörten i allmänhet, var öfre delen af rummet full af rök. Men på
golfvet omkring elden, belysta af det dunkla skenet, lågo några i
pelsar och täcken höljda gestalter med bistra, rödhåriga ansigten.
Det var ett band smyghandlare, gissade Thorsten genast. Bland alla
de ansigten, som betraktade de inträdande med en viss misstänksam
uppmärksamhet, var det ett, som framför de andra var utmärkt. Det
tillhörde en kort, tjock, i en randig nattrock klädd man, och var
nästan dubbelt så bredt som långt; föröfrigt var det försedt med en
krans af röda, krusiga hår, som ända till sjelfva hakspetsen infattade
det. Hvad den karga naturen inspart på den trubbiga näsan, hade hon
slösat på de fylliga läpparna. Ett par ögon, små som pepparkorn, men
glimmande som eldgnistror, rörde sig med förundransvärd snabbhet under
tvenne ögonbryn, hvilkas form och färg hade största likhet med tufvor
af björnmossa. Sedan denne några ögonblick betraktat Thorsten och
Bolla, bjöd han dem komma närmare för att njuta af brasan. "Här är godt
rum nog för goda vänner", sade han: "och andra än goda vänner få icke
titta in. Var välkommen, herre, och hon med, flicka! Jag tycker jag
känner igen dig: är du icke Ollikainens Bolla?"
"Jo, herr Apothekare!" svarade flickan. "Min far har skickat mig att
följa denna herrn öfver fjellen. Eljest skulle jag säga att Länsmän med
några Tullherrar just voro hemma hos oss i morgons. Gud vet, på hvilka
vägar Sjaggo förer dem, ty han var med i sällskapet."
"Sjaggo!" sade Apothekaren: "den råder jag att icke öppna sin mun om
oss. För öfrigt vet jag att han visar dem åt Helsingland, ifall de
skulle leta efter oss. Sjaggo är ju vår man."
Vid dessa ord framtog Apothekaren en reskantin och dukade upp dess
innehåll på det rankiga bordet, som stod i en vrå. Han bad derpå, med
den norrländska frimodigheten, de nykomne gästerna hålla till godo.
Thorsten måste tillstå att han efter en sådan färd som han gjort,
ingalunda var frestad att afslå inbjudningen. Apothekaren visade sig
ganska vänlig och språksam; men Thorsten kunde icke rätt med hans
uppsyn och blickar. Äfven Bolla tycktes vara något skygg för honom.
Sedan måltiden blifvit slutad, sade han: "Se så, goda vänner! Nu lägga
vi oss här, så godt vi kunna. I morgon drager jag med mitt folk uppför
strömmen. Denna gången är det en god affär vi hafva att göra. Bara
Jamaica Rumm och Franska viner. Men vi måste tömma ännu ett glas med
våra främmande. Skall det vara en sup, herre, eller en tår Jamaica?"
Thorsten undanbad sig förgäfves. Han måste tömma ett glas, som den
beställsamme Apothekaren islagit. Äfven Bolla slapp icke med mindre, än
att hon smakade på drycken.
"Nå, hurudan finner herrn min Rumm?" frågade Apothekarn.
"För att vara uppriktig, har den en viss kryddsmak", svarade Thorsten.
"Det måste varit något medicament i glaset kanhända. Men sjelfva varan
tycktes eljest vara fin och god."
"Ja, varan är äkta, det svarar jag för", sade Apothekaren med ett
afskyvärdt hånlöje: "Får se om Tullbesökarne skola smörja sig med den
kostbara drycken! Men nu blir jag sömnig! Låt oss gå till hvila!"
Thorsten såg sig om efter en vrå, der han tänkte nedkasta sig på en
halmkärfve, då dörren öppnades och ett Lappskt ansigte intittade, med
ett förnöjdt grinlöje på de tunna läpparna.
"Hå! Är det du, Sjaggo!" utbröt Apothekaren: "hvad har du att förkunna?"
I detsamma föll Lappens blick på Thorsten. Han drog sig liksom bestört
tillbaka ett ögonblick; men snart besinnade han sig och inträdde
hel och hållen i stugan. Blott ett giftigt ögonkast häftade han på
Thorsten, sedan låtsade han, som han alldeles icke bemärkt honom.
Men Thorsten kände sig härvid ingalunda väl till mods. Han beslöt att
i alla händelser icke tillbringa natten här ibland dessa skälmar. Det
rann honom i sinnet att den lilla ladan, som låg bredvid gården erbjöd
ett fredligare herbärge. Han sade det åt Bolla, och hon gick genast dit
förut. Thorsten tackade Apothekaren artigt för hans gästfrihet, räckte
honom enligt landets sed ett handslag och aflägsnade sig med sin bössa
och skjutväska.
I den lilla ladan, som hade en dörr vänd åt stugan och en glugg på
den motsatta väggen, befann sig ett temligt höförråd, som tjente
till en ganska beqväm bädd. Bolla yttrade sin fruktan för Sjaggos
konster, och tillstängde derföre dörren ganska väl innanföre, samt
lade sig på en höbundt nära densamma. Thorsten sökte sitt läger vid
gluggen, som han ställde öppen. Han hade derifrån en utsigt öfver den
vilda fjellnaturen, som här var förfärligt ödslig. Ingen enda åkerteg
framskymtade i sommarnattens halfdunkel: endast nakna berghällar,
emellan hvilka mörka skogsdungar uppsköto. En lång stund öfverlemnade
han sig åt sina fantasier.
Det var slutligen en besynnerlig känsla af matthet, som intog Thorsten.
Han spratt flere gånger till ur en orolig och oredig slummer. Hastigt
föll honom då den tanken in, att det måste varit någon sömndryck i
Apothekarns sista jamaicaglas, ty den tyngd, han kände i sitt hufvud,
var högst onaturlig. Han hade i sin skjutväska ett par flaskor,
hvaraf den ena innehöll ett Caffe-extract, hvilket någon gång varit
honom nyttigt, såsom medicin på resan. Äfven nu framtog han detsamma
och intog något deraf. Det gjorde sin verkan, så att han kände sig
fullkomligt vaken och styrkt. Han började då att öfverlägga,
huru han skulle kunna belöna den goda kolarflickan, som varit hans
vägvisare. Penningar hade han icke mycket att umbära. Men han tänkte
på att skänka henne en guldring af temligt värde, som han ärft af sina
föräldrar och nu burit allt ifrån sin ungdom.
Hastigt hördes på dörren några ryckningar, liksom någon velat öppna
den. Då den var väl tillstängd, begynte man våldsamt stöta på densamma.
Thorsten skyndade dit. "Hvem är der?" frågade han med hög röst, i det
han fattade sin bössa i handen. Det blef en tystnad öfver allt.
Då böjde sig Thorsten ned för att se, så godt skymningen ville tillåta,
om Bolla var vaken. Men hon slumrade djupt. Det förvånade honom att hon
icke vaknat af bullret, och styrkte honom i tron på Apothekarens list
med sömndrycken.
Derefter upprepade han ännu högre: "hvem är det härutanföre, som vill
in?"
"Låt upp och släpp oss in på ögonblicket eljest slå vi sönder dörren!"
svarade en förfärlig stämma, som Thorsten trodde sig igenkänna för
Apothekarns.
"Hvad viljen J här?" frågade Thorsten tillbaka: "Sägen det genast,
eljest skjuter jag den första, som vågar titta in."
Intet svar följde, och Thorsten hörde endast hviskningar utanföre.
Men snart föllo några starka slag på dörren. Thorsten besinnade sig
hastigt, ryckte upp laddstocken och kratsade haglen ur bössan, för att
kunna, utan att spilla något menniskolif, ingifva sina angripare någon
fruktan. Han tog derefter Bolla om lifvet och uppreste henne. Men hon
var så matt, att hon icke rätt vaknade, utan genast sänkte sitt hufvud
på hans axel.
I detta ögonblick rycktes dörren upp, och Apothekaren visade sig i
densamma, åtföljd af Lappen Sjaggo och tre eller fyra andra karlar.
Thorsten satte genast mynningen af sin bössa emot hans ansigte och
brände af skottet. Apothekaren störtade baklänges, och dörren blef
af de andra åter tillslagen. Då skyndade Thorsten med den sanslösa
flickan till gluggen. Han hoppade skyndsamt ut igenom den och fann
att det var lågt till marken. Derföre drog han henne efter sig, och
skyndade, undangömd af ladan, att gömma sig bakom några stora stenar
i brynet af en skogsdunge, ett litet stycke derifrån. Der nedlade han
flickan på marken och laddade sin bössa på nytt. Han hörde snart ånyo
buller bort vid ladan, der dörren åter måtte blifvit öppnad. I detsamma
framglimraade också der ett hastigt sken. Inom en kort stund ökades
det, och Thorsten måste slutligen tro, att det fattat eld i höet.
Emellertid kunde i alla fall eldsvådan icke blifva farlig, så att han i
det afseendet var trygg. Hvad Apothekarens ansigte beträffade, trodde
han att det icke förlorat derpå, att kanske ögonbrynen blifvit något
förminskade genom det oväntade svedjandet och kindernas färg upphöjd af
de svarta punkter, hvarmed de blifvit krutstänkta.
Men det var ingen tid till muntra anmärkningar. Thorsten tog sin
stackars följeslagerska i famnen och bar henne ett litet stycke längre
in i skogen för att använda samma medel som han sjelf nyttjat till att
väcka henne ur den farliga slummern. Äfven på henne gjorde drycken en
skyndsam verkan. Hon slog upp ögonen med förskräckelse, och fann sitt
hufvud lutadt emot hans bröst. På en gång flög en glödande purpurrodnad
öfver hennes ljufva drag: det var första tecknet till hennes återvunna
medvetande. Det andra var att hon gömde det rodnande ansigtet emot hans
hjerta.
Det var en djup rörelse, som i detsamma också genomträngde Thorstens
innersta. Han kunde icke göra sig den rätt klar, men han böjde sig ned,
upplyfte sakta hennes hufvud och kysste henne.
"Stackars flicka!" sade han: "Vakna efter den förfärliga trolldrycken!
För Guds skull! Faran är ännu icke förbi! Kanske börjas den först nu.
Vi blifva förföljda."
Bolla upprättade sig med mycken styrka, men den höga purpurn på
hennes kinder försvann hastigt. Hon satte händerna några ögonblick
för ansigtet och drog några tunga andedrag. Derefter såg hon upp och
kastade uppmärksamma blickar omkring sig.
"Var det en dvaldryck han gaf oss?" sade hon. "Ah! jag förstår! Och
vi blefvo öfverfallne i ladan, såsom jag fruktade. Men huru hafva vi
kommit hit?"
Thorsten förklarade huru det hade tillgått.
"Vi måste skynda oss undan!" sade hon. "Det har tagit eld i höet, men
det är snart släckt! Sedan lära de väl förfölja oss. De hafva hundar
med sig. Men jag känner vägen öfver fjellet."
"Blott du står ut med att vandra längre, min goda flicka!" sade
Thorsten bekymrad: "Du ser så matt ut. Jag kan i det matta skenet se,
att du är blek."
"Frukta icke!" svarade hon: "Jag har krafter nog, när det gäller att
rädda -- rädda -- vårt lif."
Hon räckte Thorsten handen, och nu skyndade de båda bort emellan
klipporna, allt längre upp ibland bergen.


6.

Och oafbrutet gick vandringen framåt. De togo sig ingen rast eller
hvila, förrän de hunnit långt bort ibland de ödsliga bergen, afsides
från farvägen. Ingen menniskofot, om icke i urminnes tider en Lappmans,
som här framdrifvit sin hjord, hade beträdt dessa hemska trakter. De
vandrade hela natten, tills de första strålarna af morgonen begynte
att färga de högsta fjelltopparnas snöfält med en rodnad, så skär
som den eljest endast finnes i en yppig ros eller på en femtonårig
flickas kind. Då förmådde Thorsten icke gå längre. Han sade att han
oundvikligen behöfde hvila. Bolla förde honom till en bergskrefva,
derifrån man kunde emellan klippornas springor se vidtomkring öfver
de trakter de genomvandrat. Der satte de båda sig ner, och Thorsten
framtog åter flaskan, som innehöll den sömnförjagande drycken. Båda
drucko af densamma.
Men på Bollas ansigte sväfvade ett uttryck af ängslan och bekymmer.
Hennes blick var matt och skygg. Thorsten bemärkte det, och frågade
henne om orsaken. Hon sade, att de hade ännu två dagars vandring att
göra, innan de hunno någon ort inom Norige, men de befunno sig nu
utan något matförråd. Dessutom yttrade hon åter den fruktan att de
skulle blifva förföljda. "Vi skulle kanske kunna söka herberge hos en
Nybyggare, som har sin fäbod en mil på sidan om vår väg; men vi skulle
då komma en dag sednare, och det vore att lemna våra förföljare god tid
att hinna oss."
Thorsten betänkte sig. "Tror du då att de skola söka oss hos
Nybyggaren? Eller skall han förråda oss till dem, om vi visa förtroende
för honom?"
"Göran Rutman är vän till vår Anders", svarade hon: "Han är den största
räffängare i hela trakten, och Anders plär sälja hans räfskinn åt
honom. Men jag tror icke att han kan tiga. Kunde vi undvika honom, vore
det bäst. För öfrigt kan ingen veta om han nu är vid fäboden eller den
står alldeles tom. Då hade vi vandrat den afvägen förgäfves."
Båda suto tysta en lång stund. Det blef dager och solen uppgick öfver
bergen. Hastigt lifvades Bollas drag af ett uttryck af bestörtning. Hon
spände ögonen utåt dalen, som de genomvandrat, och visade slutligen
äfven för Thorsten att något rörligt syntes bland dvärgbjörksbuskarna
på långt håll.
"Det är en hund!" sade hon: "Sjaggo är efter oss."
"Jag skulle råda honom att icke komma allför nära", sade Thorsten och
såg om sin bössa. "Kan du se, om det är den uslingen? Tror du att han
kommer ensam?"
"Ensam törs han väl icke", yttrade hon: "Han och hans hund äro
vägvisare."
"Åtminstone skall hans hund icke länge spåra oss, om han kommer en gång
inom skotthåll", återtog Thorsten.
Nu visade sig på afstånd flere personer, främst bland dem Lappen
Sjaggo, som noga gaf akt på hunden. De nalkades allt mer och mer, och
det syntes att de voro beväpnade med skjutgevär. "Det återstår oss att
försöka undkomma öfver berget", sade Bolla. "Men de måste blifva oss
varse, om vi försöka den utvägen."
Thorsten fästade just sina harmfulla blickar på den springande
Lappmannen, då denne gjorde ett långt hopp, på en gång fällde sin
bössa, sträckte armarna uppåt och föll öfverända. Ett förfärfarligt
skri följde kort derefter.

"Nu äro vi kanske räddade!" utbrast Bolla. "Den elake Lappen har
sprungit i en af Rutmans räfsaxar. Då de andra samla sig omkring honom,
försöka vi att springa öfver bergskanten! Sjaggo har nog nu fått så
mycket om benet, att han icke mera kan blifva oss farlig. De öfriga
hitta visst icke."
"Ja så", sade Thorsten: "Han har just kommit på ett ställe, som passade
honom! Den tjocka Apothekaren, om han har plåster så väl som sömndryck,
må nu hjelpa honom! Men jag ser icke till den skurkens fylliga ansigte.
Han fick väl nog af mitt krutskott."
Samtliga förföljarne samlade sig omkring den tjutande Lappmannen. Ett
par nedböjde sig för att uppspänna räfsaxen och släppa honom ur sin
klofva, medan ett par andra icke kunde hindra sig att skratta åt den
stackarns ofärd.
Detta ögonblick begagnade Bolla och Thorsten. De klättrade skyndsamt
bergskrefvan uppföre, och hade redan hunnit bakom spetsen af berget
utan att blifva bemärkta. Der mötte dem en vidsträckt lingonmosse.
Här såg vegetationen alldeles förtorkad ut. Några få dvergbjörkar
hade bruna löf och lingonriset var gråaktigt. "Här måtte den förra
frostnatten varit förfärlig!" yttrade Thorsten.
"Tvertom!" svarade flickan: "hit har frosten icke sträckt sig. Vi få
nog erfara det vid mossen. Det är hettan emellan bergen, som förtorkat
allt hvad som lefvande är."
De skyndade utföre berget. Efter ett par timmars vandring hunno de
till randen af mossen, som tycktes bestå af en tät småskog af lingon,
endast en half aln hög, men så tät, att de vandrande måste liksom vada
igenom densamma. Men det förfärligaste var, att samma ögonblick deras
fötter vidrörde de närmaste örtstånden, höjde sig ett genomträngande
gnäll ur lingonriset och ett grått moln uppsteg omkring dem. Detta
bestod af otaliga svärmar myggor, som genast betäckte de annalkande
störarne. Inom en handvändning voro bådas ansigten och händer betäckta
med blodiga stygn. Förgäfves var att slå eller flägta på de hungriga
flygkräken. De störtade sig på menniskornas hud och läto der till
tusental döda sig; utan att de öfrigas anfall upphörde. Näsborrar,
läppar och ögon blefvo isynnerhet stuckna.
"Här är ingen annan utväg", sade Bolla: "Vi måste fram!"
Med händerna för ansigtet och ögonen tillslutna, jagade af de
infernaliska kräken, skyndade de båda framåt. Bolla fattade Thorstens
hand och han måste helt och hållet öfverlemna sig åt hennes ledning.
Lyckligtvis kommo de snart öfver kärret, som var höljdt liksom af en
dimma af myggor. Men den oräkneliga svärmen stannade icke inom sitt
förra område. Den utsträckte sig och följde de vandrande, liksom med
en utgrening, hvilken bildades af en grå dimma af lefvande yrfän och
hängde tillsammans med dimman öfver kärret. Länge måste de båda vandra
innan svärmen af förföljarne så glesnade, att de kunde fritt se sig
omkring.
Slutligen var det middag och solen började att bränna dem.
"Vi måste söka skygd under solhettan", sade Bolla: "Den tröttar oss mer
än sjelfva gången. Föröfrigt, om också Sjaggo vore lös ifrån räfsaxen,
få de icke hunden öfver myggkärret. Vi kunna derföre nu vara någorlunda
trygga."
Hon förde honom derefter till en höjd, der vinden fritt kunde
tillflägta dem svalka, men en stor granithäll tillika erbjöd en
vederqvickande skugga.
"Låt oss hvila här ett par timmar", sade hon: "Vi hinna så mycket
raskare undan i natt, då det blir mera svalt att gå."
Thorsten nedkastade sig på marken. Hans ansigte, händer, hals och
bröst voro betäckta med blåsor af de elaka myggbetten, som förorsakade
en olidlig plåga; men hans trötthet var lika stor, så att han med en
viss tillfredsställelse utsträckte sig på jorden. Ännu en annan plåga
begynte likväl att låta känna sig: det var hungerns. Men Bolla hade
sagt, att de ännu måste vandra två dagar, innan de hunno fram till
Norige. Det såg mörkt ut huru det skulle vara möjligt att uthärda
dermed. Emellertid utkräfde naturen sin rätt, och Thorsten insomnade
från sina bekymmer.
Han hade slumrat några timmar innan han vaknade. Då han slog upp
ögonen, kände han sig lifvad och stärkt af sin sömn. De plågsamma
myggbetten hade blifvit läkta och han kände sig muntrare. Det första
han blef varse, var en näfverskäppa med bär, som stod bredvid hans
hufvud. Han skyndade att resa sig upp för att se efter Bolla.

Den goda flickan slumrade ett litet stycke ifrån honom, med förklädet
utbredt öfver sitt ansigte. Han stod länge, lutad mot sin bössa, och
betraktade den ljufva gestalten, gömd i sin enkla grofva drägt, liksom
en skön blomma i sitt hårda blomfoder. Sällsamma känslor bestormade
hans inre. Han kände, att i hans hjerta hade för henne en ömhet
uppkommit, i hans själ hade för henne ett tycke uppstått, som voro
mäktigare än hvad han kännt för någon annan qvinna. Men hans förnuft
sade honom, att hennes själ icke var skapad för hans; han tyckte sig
hafva ett medvetande deraf, att för honom och henne icke fanns en
gemensam sällhet. Tanken på kärlek till henne uppfyllde honom med en
underbar ängslan. Det var en strid i hans inre emellan hans känsla och
hans förstånd. Men slutligen sade han för sig sjelf: "Du blir aldrig
min, sköna flicka! Att med kärlek trycka dig till mitt hjerta vore
att rycka dig bort i en afgrund af bittra erfarenheter, af oväntade
försakelser i nya förhållanden. -- Och hvad du kände för mig, hvem vet
det? Du skulle säkert icke sjelf kunna reda din känsla! Nej, jag vill