Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell - 2

hvilade öfver dem. Några stjernor framblickade på den klarnade himlen
och kolen glimmade ännu efter elden, sedan aftonen. Men hastigt hörde
Thorsten ett eget frustande och oroligt stampande från den sidan,
der hästarna voro. Han reste sig upp helt och hållet. Då mötte honom
en stark rök. Han ropade till och hela sällskapet spratt upp ur sin
sömn. Karlarne skyndade med Thorsten till sina hästar. Der hade elden
fattat uti en gran, som nu stod i full låga och höll på att antända
sina grannar. Det var ett eget knastrande och brakande i barren då
de fattades af lågan, svartnade och förtärdes. Det var liksom träden
knotat öfver sitt öde. Hästarne blefvo genast förda till skjulet för
att belastas. "Skogen är rå sedan regnet", sade gubben. "Vi komma godt
igenom honom, innan han hinner kringränna oss."
Emellertid uppbröt sällskapet med största skyndsamhet. Gubben satte sig
åter i spetsen för tåget, Thorsten slutade det. Han såg sig ofta om på
den alltmera kringgripande skogselden. Det var som om en egen electrisk
hastighet legat i lågorna. Så snart de vidrörde de nedre grenarne af en
tall, tändes dessa nästan ögonblickligt och en blixtlik, spiralformig
flamma flög uppför stammen ända till toppen, som hastigt insveptes i
rök, derefter svartnade och, då röken hastigt bortfläktades af vinden,
naken och glödande sträckte sina alltmera förkolnande grenar åt alla
sidor. Elden hoppade från träd till träd. Vinden tilltog och jagade
den med otrolig snabbhet framåt. Röken blef allt tjockare omkring de
flyende. Slutligen blandades röken med glödande barr, hvilka liksom
utsåddes af blåsten. "Skynda!" ropade Ollikainen alltemellanåt. "Det
blir värre än jag tänkte. Och öfver kärret kunna vi omöjligen gå
tillbaka. Håll er tätt tillsammans, så att ingen förlorar spåret!"
"Vi måste hinna till spången, det är vår enda tillflygt", sade Anders,
"men den kan icke vara långt borta."
"Elden är framför oss redan!" skrek gubben. "Drif på hästarna!"
Med ansträngning af alla krafter ilade sällskapet efter gubben, som
också sprang med hela en ynglings snabbhet. Ändtligen ropade han: "Här
är spången!"
Kärret, som på den ena sidan inneslöt den brinnande skogsparken,
utgjorde på denna en sjö, så att der bildades liksom en ö. Öfver sjön
var en spång lagd på det på en gång grundaste och smalaste stället.
Spången bestod af några väldiga timmerstockar, hvilka icke voro
sammanfogade med hvarannan, utan lågo just vid vattenytan emellan de
klippor och stenar, som uppstucko ur sjön. På denna spång skulle nu
hästar och menniskor räddas.
"Led ut hästarna i vattnet", sade gubben, "det är långgrundt. Vi vilja
derefter se till hvad som är att göra."
Det skedde efter gubbens befallning. Hästarne blefvo ledda intill
spången. Karlarne aftogo derefter deras packning och buro den öfver
till andra landet. De måste likväl göra denna vandring flere gånger,
under det elden allt mera utbredde sig i skogsparken. Slutligen,
sedan alla saker blifvit räddade, leddes hästarna, dels vadande, dels
simmande mellan klipporna, utmed spången i säkerhet.
Thorsten hade ifrigt deltagit i arbetet. Han ledde den sista hästen
och före honom gick Bolla. Då blef han hastigt uppmärksam på ett
eget läte. Det var en björnhona med trenne ungar, som, uppskrämd och
förjagad af skogselden, visade sig vid stranden för att också söka sin
och de sinas räddning. Det är vid sådana förfärliga natur-uppträden,
som en skogseld, liksom sjelfva villdjuren förlorade sin vildhet och
sitt mod. De nalkas menniskorna med ångest, erkännande dem för högre
väsenden och hos dem sökande sin tillflygt. Den uppskrämda björninnan,
som förmodligen också varit van att förut begagna spången, skyndade sig
nu till densamma utan att frukta menniskorna, som förut intagit den.
Hennes ungar voro så späda, att hon bar en i munnen, såsom hundar pläga
göra, samt dessutom en i hvardera ramen. Det var något rörande i hennes
moders-kärlek men tillika fruktansvärdt i den skyndsamhet, hvarmed hon
nalkades på den trånga och farliga stigen öfver vattnet. Thorstens
bössa var på andra stranden, så att han var försvarslös.
Hastigt fattade honom Bolla i armen. "Fort", ropade hon: "hoppa upp på
hästen och rid ut ifrån spången. Björninnan är farlig att komma nära."
"Än du då, flicka?" svarade Thorsten, i det han hastigt kastade armen
om hennes lif och, innan hon hunnit göra motstånd, lyftade henne från
bryggan på hästen. Han kastade i ögonblicket tygeln till henne, och
hästen, liksom af instinct, skyndade bort ifrån bryggan.
Thorsten vände sig emot björnhonan, som gående på bakfötterna,
framilade på de ojemna stockarna. Hon var några få famnar ifrån honom,
och han beslöt att hoppa i vattnet, för att simmande undkomma henne.
Han hade knappt verkställt detta beslut förrän ett skott lossades.
Det var Anders, som fattat Thorstens bössa. Men olyckligtvis var hon
endast laddad med hagel, så att hela svärmen väl träffade björninnan i
ansigtet, dödade den ungen hon bar i gapet och sargade henne sjelf, men
utan att dödligt eller ens farligt såra henne. Så snart hon kände sig
sårad, röt hon förfärligt, nedlade sina ungar på spången och kastade
några gnistrande blickar omkring sig. Men det tycktes som hennes
raseri hastigt upplöste sig i bedjande. Hon uppgaf ett genomträngande
läte, så fullt af ångest, att Thorsten, som var henne närmast, kände
sitt blod isas. Derefter begynte hon slicka den döda ungen, och
lukta på honom. Thorsten simmade emellertid ut ifrån spången, så att
björninnan åtminstone icke med ett språng kunde räcka honom. Då han
märkte att Bolla på sin häst icke ville aflägsna sig ifrån honom, grep
han tyglarna och drog hästen simmande efter sig, emot landet. Men
Änders, som var för gammal björnmördare för att låta beveka sig af
björnhonans jemmer, grep sin yxa och gaf sig ut på den smala stigen
öfver vattnet. Hans bror följde honom. Björnhonan som nu började ana
sina fienders obeveklighet, men icke kunde simmande föra mer än en
unge i sender, tycktes först vilja försvara dem på stället. Hon reste
sig, skakade sin pels med raseri och häftade sina gnistrande ögon på
de båda motståndarne, som långsamt och försigtigt nalkades henne med
upplyftade yxor. Mellanåt såg hon ängsligt utåt vattnet och luktade,
doft brummande på sina små. Slutligen tog hon den ena ungen och kastade
sig med honom i vattnet. Anders grep de andra båda ungarna och gaf dem
åt sin bror. De voro ännu utan ögon och den lefvande af dem gnällde
jemmerligt. Vid detta läte vände björnhonan om till spången. Hon ville
just hoppa upp på den, då ett yxhugg klöf hennes hufvud. Den sista
ungen föll ur hennes käftar och blef tillika med den gnällande mördad.
Segrarne drogo derefter med förnöjelse sitt ypperliga byte till lands.
Thorsten och Bolla hade emellertid också kommit till lands. Lyckligtvis
hade den förre förut under arbetet afkastat sin väska på landet, så
att han kunde förse sig med torra kläder. De båda bröderna afdrogo
med snabbhet björnhuden, afhöggo de bästa styckena af köttet och gömde
dem, jemte ungarna i en säck. Derefter skyndade man bort ifrån den allt
vildare rasande skogselden, som gaf åt himmelen rundtomkring en egen
mörkröd färg, hvilken också kastade ett underligt sken på alla öfriga
föremål.
"Hit torde väl komma folk ifrån Furuborg", sade gubben, "och då är det
bäst att vi icke träffas här. Det skulle annars kosta oss mer än vi
hafva lust att mista."
Thorsten insåg att han åter blifvit medvetande af en ryslig händelse,
en skogsbrand, hvilken väl troligtvis af de okunnige skulle
tillskrifvas gårdagens åska, men hvartill i sjelfva verkat endast
en oförlåtlig vårdslöshet var orsaken. Han förjagade emellertid all
fruktan i förtid, betraktade några ögonblick det med morgonrodnaden
blandade skenet af skogselden, laddade sin bössa och begaf sig åstad i
den vanliga ordningen.
Nu gick tåget öfver en ås, hvars ovägade branter utgjorde verkliga
svårigheter att öfvervinna. Thorsten märkte att gubben alldeles vikit
ifrån den gångstig, som ledde till den bekanta spången. Nu mera funnos
här och der allt flere spår af bebyggda trakter. Träd voro fällda och
timmerstockar tillyxade. Efter några timmars färd hvilades åter vid
en ödstig bergshöjd. Men ingen eld fick uppgöras, ingen mat tillagas.
Bolla hade likväl icke glömt att samla några bär åt Thorsten. Hennes
sätt att bjuda honom dem, var högst enkel och okonstladt. Hon tycktes
sjelf anse det för en pligt att se om honom liksom om ett barn, utan
att han kunde finna något uttryck af högre ömhet eller innerligare
känsla i hennes väsende. Ofta kände han sig högst uppretad deröfver,
men han måste då inom sig erkänna, att han i sjelfva verket icke hade
rätt att förebrå henne något det allra ringaste.
Sedan man hvilat en stund, fortsattes resan ända till aftonen. Ju
längre det led, desto mer skyndade de resande. De ville hinna hem till
qvällen, sade Bolla. Ändteligen, kort före solens nedgång, hunno de en
kulle, på hvilken syntes tre eller fyra byggnader, af ett till hälften
Svenskt, till hälften Finskt byggnadssätt. På ena sidan om höjden
befann sig en tjock skog, på den andra sträckte sig en mosse nästan så
långt ögat kunde nå. I mossen syntes här och der liksom små holmar, på
hvilka en grupp låga martallar sorgligt höjde sig öfver de enformiga
tufvorna. Horizonten begränsades äfven här af skog. Icke långt ifrån
gården och dess höjd började en bergås, som förlorade sig i skogen. På
hvardera sidan om mossen höjde sig en blånande bergshöjd, hvars topp,
beprydd med hvita fläckar, antydde att den uppstigit ofvanom snögränsen.
Då sällskapet framkommit, skyndade männerna att insätta hästarna i
stallet och ansa dem, medan qvinnorna införde alla saker. Thorsten
stannade på höjden några minuter, för att betrakta utsigten innan han
inträdde. Bolla kom då till honom och bad honom stiga in i en stuga,
som han ensam skulle bebo. Hon lofvade sedan säga honom till, när
badet vore färdigt, ty mor hade genast eldat badstugan. Med förvåning
fann sig Thorsten i en visserligen liten men snygg kammare, på hvars
fensterrutor den glindrade aftonsolens sista strålar föllo. Han
betraktade med förundran den ordning och enkla smak som rådde der inne.
Der fanns en spegel och åtskilliga andra husgeråd icke utan värde.
Sängen var försedd med snöhvitt linne och så prydlig och inbjudande för
en, som nu flere nätter å rad legat oafklädd, att begäret att der hvila
nästan besegrade Thorstens hunger.
Snart kom emellertid Bolla att inbjuda honom till det Finska badet,
hvars imma har en egen kraft att upplefva och stärka efter mödor och
besvärligheter. Efter denna förfriskning samlade sig samtliga männerna
i pörtet. Thorsten bemärkte att de nu aflagt sina förra trasor, och att
de voro ytterst snyggt och väl ehuru enkelt klädda. Det dröjde en stund
innan äfven qvinnorna och barnen infunno sig: de kommo också i ganska
prydliga och rika drägter.
Så snart alla voro församlade, tände Bolla en pärta, (en furusticka,
som tjenar till ljus). Med den nalkades hon gubben, som emellertid satt
sig vid bordet och nedtagit en stor bok. Då hon lyste honom, började
han läsa i den. Det var Finska bibeln. Alla lyssnade med innerlig
andakt på hans föreläsning. Sedan han läst ett par kapitel, höll han
bön, hvarunder han i synnerhet tackade Gud för hans beskärm under resan
och för sin och de sinas lyckliga hemkomst. Det låg något så högtidligt
men tillika så innerligt fromt och enkelt i den gamles bön och andakt,
att Thorsten kände sina ögon fuktas och en känsla af helig vördnad
genomträngde honom. Hans hjerta deltog innerligt i den gemensamma
andakten.
Efter denna lilla gudstjenst framsattes en måltid hvilken ingalunda
behöft den krydda af hunger, som nu gjorde den så ypperlig, för att
kunna behaga den finaste kännare af dessa okonstlade rätter, af hvilka
nästan hvarje landsort äger någon utmärkt. Alla tycktes vara glada, och
i Thorstens af naturen glädtiga själ uppgick en hel vår af förtjusning
och obestämda förhoppningar. Han tänkte endast på det romantiska
behaget att nu befinna sig bland fjellskogens gästfria innevånare, midt
ibland taflorna af den gigantiska fjellnaturen. Han beslöt att helt och
hållet öfverlemna sig åt de hänförande intrycken af dessas skönhet och
storhet.
Det var ungefär midnatt, då han kastade sig på den sköna bädden och
inslumrade i de ljufvaste drömmar.

3.
Det var med en egen känsla, som Thorsten vaknade följande morgon. Ett
klart solsken strålade genom det lilla fenstret på ett snöhvitt golf.
Allt i hans boning var utmärkt af den noggrannaste snygghet. Der rådde
en viss treflighet, som också meddelade sig åt ynglingens lynne. Han
framtog ur väskan sina skrifdon för att anteckna och förvara de minnen
han redan hade af sin besynnerliga färd. Ju mera romantiskt allt,
som han sett, gestaltade sig för hans föreställning, desto gladare
kände han sig, och desto mera försvunno de mindre behagliga utsigter,
som han i sjelfva verket måste finna i sitt nya, genom delaktighet i
en våldsamhet emot en kronans embetsmän föranledda förhållande till
den Finska kolarfamiljen. Han tänkte icke mer på faran att blifva
efterspanad och gripen, då han här tyckte sig böra kunna lefva i
trygghet för hela verlden. Men hans fantasi fästade sig med välbehag
vid den unga kolarflickans bild, som för honom föreföll så skön, som en
sällsynt ros på ett snöfält. Han förstod icke huru en gestalt så ädel,
som den unga Ingeborgs, kunde finnas här i ödemarken, men en känsla
af tillfredsställelse att hafva funnit henne uppfyllde hans inre. Han
beundrade det patriarkaliska i kolarnes seder, så snart de kommit undan
från landsvägen, der de voro liksom förvildade.
Då det led på morgonen, gick han ut. Han betraktade den vidsträckta
mossen, som utbredde sig nedanför gårdshöjden. Lik en grön sjö
af björnmossa utbredde sig den sanka trakten emellan de tvenne
fjellmassorna, som på betydligt afstånd höjde sig på hvar sin sida.
De afrundade klarblå fjellpyramiderna tycktes, såsom i fjelltrakter
är vanligt, icke många mil aflägsna, ehuru dock ögat i ett sådant
omdöme bedrog sig. Det var mer än en dagsresa till hvardera fjellet.
Sedan Thorsten en stund njutit af den sköna ehuru kanske icke nog
omvexlande utsigten, begaf han sig till pörtet, der han träffade
gubben Ollikainen ensam. Det var snyggt äfven i pörtet. I öfre delen
af denna byggnad, under taket, voro slädar och vinterredskap uppsatta.
Spisen, byggd af gråsten, intog ett stort utrymme, och det syntes att
den ej mycket ansågs bestämd att utsläppa röken, emedan taket och öfre
delen af väggarna voro alldeles mörka af rök, medan den nedre delen
af stuguväggen var renskurad och hvit. Äfven här rådde en utmärkt
snygghet, så att Thorsten icke kunde begripa huru sammaa folk, som
syntes så eländigt på sin resa vid Ångermanån, nu kunde röja så mycket
välmåga och smak.
Gubben helsade honom vänligt, i det han från det snöhvita hufvudet
aftog sin röda yllemössa. "God morgon, Herr Thorsten!" sade han, ty
detta sitt förnamn hade ynglingen tillkännagifvit. "Huru har han sofvit
i natt, i vår gamla stuga? Våra prester bruka ligga der öfver natten,
när de ibland resa uppåt kapellet."
"Tack, fader Ollikainen!" svarade Thorsten: "Väntar ni någon af
presterna hit upp snart? Jag tyckte det var frågan om att Bolla skulle
läsa i år."
Gubben såg med en småleende uppsyn på Thorsten. "Ja", sade han, "så är
det väl tilltänkt. Men säg mig uppriktigt, Herr Thorsten, tänker han
läsa till prest. Jag har tyckt mig märka, att han är så allvarsam och
gudfruktig. Och dertill med förstår han sig just på oss, allgemene man.
Svarfvargesäll är han alldeles intet. Jag har sett mycket folk i min
dar, särdeles medan jag var ung, men icke har jag känt många, som äro
så karlavulna för sina år, som han är, Herr Thorsten."
"Ni har väl varit vidt omkring i edra dagar, ni, fader Ollikainen?"
"Åh ja men!" sade gubben: "Min värsta resa var ändå när jag helsade på
slägten i Finland. Min hustru var med mig, och Svägerskan följde oss
öfver hit med sitt barn. Det var just nyss efter kriget. Gud bevara
Svenskarna för sådana gäster, som då huserade i det arma Finland."
"Ja väl!" svarade Thorsten och suckade vid erinringen af sina
barndomsöden.
"Men det är icke roligt för honom, Herr Thorsten, att höra sådana
bedröfliga saker. Säg uppriktigt, har han brådtom till Norige, så får
väl Bolla skjutsa honom till fjellvägen. Eljest kunde han dröja här
några dagar och hålla tillgodo sådant vi ha; så kanske Anders kan få
tid att följa honom."
"Tack, fader Ollikainen! Jag skall säga er rent ut och uppriktigt, att
någon Svarfvargesäll är jag väl icke, men en färd till Norige har jag
intet emot. Likväl blir jag här tills det faller sig lägligt, efter jag
hör att fader Ollikainen icke ser mig ogerna."
Gubben räckte honom handen med ett uttryck af synbar förnöjelse och
förde honom derpå till det enkla frukostbordet. Thorsten frågade efter
det öfriga sällskapet, och fick den underrättelsen, att de hvar och en
voro vid sin sysla.
Gubben och Thorsten voro som bäst sysselsatta med sin måltid, då dörren
öppnades och en liten skinnbeklädd gestalt inträdde, bugade sig flera
gånger obeskrifligt ödmjukt samt begaf sig i krypande ställning till
spisen, der han satte sig i askan. Ett par små, röda ögon framplirade
med ett eget lömskt uttryck ur det kantiga ansigtet. Det låg något
afskyvärdt i hela denna varelses uppförande och anblick, så att
Thorsten erfor samma känsla, som vid betraktandet af ett ohyggligt djur.
"God dag, Sjaggo!" sade gubben Ollikainen med en trumpen röst och
skarpa blickar. "Huru mår du? Hvad nytt vet du att berätta? Äro
gulfotarna nedstigna från fjellen? Har man spår på någon honingstasse,
kanske med ungar till?"
"Nå, hå! Fader Ollikainen!" inföll den fremmande under besynnerliga
vridningar på läppar och ögon. "Här kommer väl en värre svartpels, än
honingstassen. Presten kommer upp till kapellet och har en läsemästare
med sig, som förstår vårt språk. Då får du sätta fram både renstek och
ost, fader Ollikainen. Du får mycket främmande, som äter och dricker."
"Det är godt, Sjaggo! Jag har länge väntat vår Pastor."
"Hör, Fader Ollikainen", återtog den förre: "kanske det är läsemästaren
du bar hos dig redan?"
Han betraktade Thorsten med den största uppmärksamhet. "Eller har du
varit neråt landet, fader Ollikainen? Jag har på hela månaden icke hört
Bollas vallhorn i skogen! Och har du fört med dig den förnäma herrn hit
upp? Fångar han flugor? Eller kommer han för att läsa gräs? Du skall
veta, fader Ollikainen, att Länsman kommer visst hitåt att söka rätt på
en kyrktjuf, som de säga har slagit en fogde der öster ut. Det lystes
efter honom i Söndags, kära far! Och ett helt sällskap var det till på
köpet med honom."
Thorsten kände sitt blod stelna vid denna afskyvärda berättelse. Han
fäste en besynnerlig blick på gubben och var nära att utbryta i ett
harmfullt yttrande. Men gubben afbröt honom i det han steg upp och gick
till dörren: "Är du ensam, Sjaggo?" frågade han.
"Sjaggos hustru är med", svarade främlingen och makade sig hastigt, med
åtbörder af fruktan och undergifvenhet, i sjelfva spisvrån. "Vi bege
oss till Norige, der skall vara en stor hästsjuka. Vi kunna kanske der
förtjena något."
"Hör på, Sjaggo", återtog gubben: "hvad var det du mente med din
berättelse om länsman och fogden? Säg ut, karl! Är det någon fara för
våra köpstadsfolk? Hafva Tullherrarna borta vid Skansen märkt någon
oråd?"
"Hvad vet dumma Sjaggo, fader Ollikainen?" stammade den fula varelsen
och antog den dummaste uppsyn i verlden, medan han med händerna ref
omkring i askan.
Gubben tog sin jernbeskodda staf i handen och gick närmare intill den
darrande. "Sjung du ut, Sjaggo, det är mitt råd. Släpp du fram hvad du
har på hjertat, och det snart."
"Jo, jo, Fader Ollikainen! Här är ugglor i mossen. En efterlysning
hörde vi, det är visst; och Tullherrarna röra på sig. De säga att
presten har en läsemästare med sig; men Sjaggo tror, att det är en af
Tullherrarna. En läsemästare har icke så runda kinder och så fyllig
mage, det har Sjaggo ofta märkt. Men du kunde väl ge Sjaggo en sup,
fader Ollikainen."
I detta ögonblick öppnades åter dörren och ett nytt vidrigt ansigte
tittade in. Sjaggo gaf ett tecken och nu inträdde en gestalt, honom lik
i drägt och uppsyn. "Fader Ollikainen!" sade den nykomna: "Gif oss en
sup, om du har. Jag vet nog att du har fört med dig bränvin från din
resa nedåt landet. Det är icke värdt att du söker dölja det för oss.
Och den främmande herrn, som du haft med dig, han har nu också något
att ge åt oss, fattiga lappfolk."
Thorsten kände sig uppfylld med afsky för dessa jemmerliga varelser,
som alltså här representerade en folkstam, vid hvars lefnadssätt och
utseende han var van att fästa ganska romantiska föreställningar. Men
gubben Ollikainen, som bättre kände sina gäster, sade helt kort och
tvärt: "Jag har intet bränvin åt er. Vill ni bli här och hvila er,
så får ni gå till stallet. Der fins hö, och dit vill jag bära en bit
mat åt er. Men föröfrigt råder jag er till att hålla er mun, så att
här intet spörjas andra saker, än jag är nöjd med att veta att de äro
kända."
"Kära fader Ollikainen!" skrek den sistkomna: "Nog vet du att jag kan
tiga; men visst har du ändå en tår bränvin qvar. Se efter i flaskan.
Jag är så rysligt törstig att du det icke kan tro, och jag dör om jag
icke får en sup. Hör du, granna herre, som har blifvit efterlyst med
kyrksilfret, visst har du något godt att ge en stackars lappska? Jag
skall tiga, det är förvisst, men det säger jag, jag måste ha en tår på
tanden."
Thorsten rusade häftigt upp. "Här hänger besynnerligt tillsammans med
något, hvad det kan vara", sade han. "Säg ut, fader Ollikainen! Hvad
menar ni? Hvad är det för kyrksilfver och efterlysningar de der odjuren
skräna om? Vet ni om något sådant?"
"Herr Thorsten!" yttrade gubben, i det han med genomträngande blickar
betraktade ynglingen. "Jag har sett att ni har ett ärligt ansigte,
derföre tror jag på er. Har ni märkt något ondt med mig och de mina, så
säg ut. Annars, tro ni oss om det bäst, såsom vi tro er! Något är här å
färde, och det vill jag taga reda uppå. Var ni emellertid trygg. Gamle
Ollikainen känner väl till trakten, och ingen hund spårar honom, der
han vill ha vägen igen efter sig. Och dermed väl nu, Herr Thorsten!"
Han vände sig derpå till Lappmannen i spisen: "Upp med dig, Sjaggo! För
ut din hustru! Jag tycker illa om hennes skrik; det låter som en räf i
en skogsbacke, när han väntar ondt väder. Gå ut till stallet med henne.
Anders kommer väl snart hem, och det vore mindre väl om han såg er
härinne."
"Åh! Anders är icke farlig!" skrek lappqvinnan: "Jag hörde både hans
och Bollas röst, när de körde kreaturen bortåt Furuborgsmon. De komma
nog intet hem före qvällen. Men tag fram flaskan, fader Ollikainen. Min
hals är så torr, som ett utbrändt kol."
"Sjaggo!" sade Ollikainen med en förfärlig blick på lappmannen. "Jag
har en gång sagt: för ut din hustru! Tvinga mig icke att säga om det en
gång till."
Det låg uti den gamles röst och åtbörd något, som kräfde oemotståndlig
lydnad, så att Sjaggo sprang opp, bugade sig ödmjukt flere gånger
och derefter utan omsvep fattade qvinnan i pelskragen. Hon fortfor
emellertid att tigga bränvin med hög, skrällande stämma, tills hennes
man fört henne ut på gården. Just i det dörren stängdes efter dem,
gjorde hon en åtbörd af raseri och lömsk ilska, som kom Thorsten att
ovilkorligt rysa. Men gubben Ollikainen satte sig ned, så snart han
blifvit ensam med honom, och såg ganska eftertänksam ut.
"Herr Thorsten", tog han slutligen till orden: "här är någon fara å
färde, det kan jag säga honom att jag ganska väl märker. Jag skulle
nästan tro att den barske Länsmannen, som af Anders fick smällen för
stjernan, lyst efter oss med några tillägg, som just icke låta på bästa
sätt. Att ingen af oss är en kyrktjuf, det tror jag vi taga hvarandra
genast fria för, ehuru vi icke känt hvarandra så många dagar. Det
säkra är, att Herr Thorsten gör bäst att icke visa sig här så länge.
Öfverlägg sjelf, om han vill blifva förd till Norige och derifrån vända
om igen hem till sitt, eller om han vill låta föra sig med fångskjuts
till ransakning uppåt Norrland. Tänk på den saken några dagar, och säg
sedan huru han vill att det skall blifva. Den fördömda Sockenlappen
skall jag väl på något sätt få att tiga. Här är för öfrigt ingenting
att befara. Jag skall dessutom laga att Herr Thorsten får följa med
några gossar af rätta sorten till Norige, som äro vana vid vägarna
och just icke gerna lägga sig ombord med höga öfverheten. Visst har
jag ibland tyckt att bussarna kunde låta vara sina krokvägar; men jag
skall säga just som saken är, när man är ute på färdvägar, räknar man
intet så noga. Man kan ju icke föra Guds ord med sig, utan måste lemna
böckerna hemma. Derföre är det verkeligen skada på sådana raska karlar,
som ständigt måste ligga ute hemifrån på förvärf. Mina båda gossar voro
i några år med, och det var icke utan att de hade glömt både ett och
annat, både af Cathechesen och sedolagen, när de kommo hem. Men så arta
de sig nu ändå, Gud vare lof, rätt godt."
Thorsten betänkte sig länge. Slutligen fann han, att det var för honom
det klokaste att icke göra något bekant om sina äfventyr i Norrland.
Han hade i sjelfva verket intet ondt gjort, han hade icke det ringaste
att förebrå sig, men han insåg att han skulle inveckla sig i vidlyftiga
ledsamheter, om han ville genom laglig undersökning låta bevisa sin
oskuld. Den som väl vid en sådan undersökning icke gerna kunde undgå
straff, var Anders för det slag han tilldelat Länsmannen. Att här låta
gripa sig och låta sig föras till länets höfdingssäte, skulle varit
att uppdaga kolarfolkets färd och kanske helt och hållet förstöra deras
väl. Thorsten uppgjorde derföre den planen att begifva sig öfver till
Norige och derifrån på något fartyg till Södra Sverige, der hans pass
och documenter skulle freda honom, emedan ingen der kunde ana om att
han varit i Norrland.
Gubben gick emellertid ut för att ställa till rätta saken med de
närgångna lapparna. Thorsten begaf sig ånyo in i gäststugan, för att
arbeta på sina anteckningar. Han hörde stundom lappqvinnans skränande
röst, men hans afsky hindrade honom att gå ut och höra efter hvad det
blef af henne.
Då det var midt på dagen, tog han sin bössa och beslöt göra en liten
utvandring till det ena berget vid kärrets norra ända. Han vandrade
emellan de höga, rakstammiga timmerfurarna åt det håll, der han tyckte
sig böra finna berget; men snart kom han till en plan, som förmodligen
fordom blifvit afsvedjad, men nu prunkade i den mångfärgade prakten
af en stark vegetation. De vanliga gullgula och röda blommor, som
pryda ängarna i Norden, voro här församlade i utomordentlig mängd.
Hela planen sluttade mot en dal, genom hvilken en bäck slingrade sig.
Thorsten begaf sig ned till den gräsbevexta stranden och öfverlemnade
sig åt dessa ljufva drömmar, som en stilla åskådning af naturen väcker.
Det ligger något så eget, något lefvande, något för menniskosjälen
fattligt och till den talande uti hvarje föremål. En mossbeklädd tall,
som, utan att akta huru hans grenar slingra sig om hvarandra och torka
och falla af, lyftat sin evigt gröna topp emot molnen, tycktes med
stolthet visa sin gestalt för en snöhvitstammig, skälfvande björk,
hvars lätta qvistar och ljusgröna löf, behagligt lekte i vinden. Det
var en bild af mannen och qvinnan. Emellan dem sorlade bäcken och
hvarje flyende våg tycktes vilja bortföra de afspeglade bilderna af
trädens rörelser på stranden.
Thorsten hade icke länge setat der, förrän han hörde, som det tycktes
ur ett fjerran, långt bort om skog och fjell, några toner som ordnade
sig till en melodi och genomträngde honom med känslor af ett djupt
vemod.
"Som man ett vallhorn hör
Fjerran i skog,
Genljudslikt minnet dör,
Aldrig hördt nog!" (Atterbom.)
I hans inre vaknade de bleka barndomsminnen. Han tänkte på sin moders
dödssäng och den hemlighet, som hon der anförtrott honom, men hvaröfver
glömskan kastat sin slöja. Det var under ett djupt bemödande att
återkalla hvarje omständighet af den förflutna afskedsstunden från