Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell - 5

icke tro, hvad min fantasi läser i ditt öga! Jag vill skiljas ifrån dig
såsom en vän, en bror! Ditt minne --, hur kärt skall det icke blifva
mig! Måtte mitt också blifva dig så!"
Nu föll det honom in, att det var hårdt att störa hennes slummer, då
hon kanske icke sofvit många ögonblick -- hon hade ju plockat bär under
det han sof! Han beslöt att sätta sig och afvakta tills hon sjelf
uppvaknade. Han ryckte sina ögon ifrån henne och återvände till sin
förra hviloplats.
Det dröjde icke länge innan han såg henne röra sig. Hon knäppte
händerna tillsammans några ögonblick, han hörde en djup suck och derpå
ryckte hon hastigt förklädet bort ifrån sitt ansigte. Hennes ögon mötte
hans och hon rodnade. Hennes blickar slogos emot marken och hon stod
upp.
Han kände sitt hjerta klappa häftigare vid den hulda rodnaden på hennes
kinder, men han bemannade sig och teg. Hon bjöd honom bärskeppan.
"Vill du äta med, Bolla?" frågade han. "Annars vågar jag icke röra
något enda bär."
"Jag åt mig mätt under det jag plockade", försäkrade hon.
"Jag tror det icke, goda flicka", invände han: "Utan du måste låta mig
se det. Kom och sätt dig här och ät med mig, eljest smaka mig icke
bären."
Utan att vidare göra några invändningar, satte hon sig ned och förtärde
något af den knappa måltiden. Hon yttrade derunder intet annat, än
korta svar på hans frågor om vägen.
Då vandringen åter begyntes, bad hon att få bära hans skjutväska. Han
tillät det icke, och en vänlig strid derom uppkom, hvari han blef
segrare.
Vägen började nu att bli allt brantare uppåt. De nalkades sjelfva
fjellryggen. Här blef det allt kallare, och de måste till och med
vandra öfver ett snöfält. Skogen hade upphört i dessa höga trakter.
Sjelfva dvergbjörken fanns icke mer. Endast några jemmerliga lafvar,
de yttersta af den organiska naturens alster, hängde ännu fast vid
klipporna. Ingen fogel syntes i den ödsliga rymden.
För de båda trötta och hungriga vandrande, blef vägen allt tyngre och
vandringen allt svårare. De uppmuntrade hvarandra likväl understundom
med ett ord, ett leende. På kolarflickans ansigte hvilade nu en
själfull blekhet. Det var ett nytt, oväntadt behag, som derigenom
visade sig för Thorstens blickar. Han betraktade hennes uppsyn med
en allt mera ökad beundran. Slutligen kände han, huru tvifvelsmålen
om hennes upphöjda känslor, hennes själslyftning ville allt mera
bortblekna ur hans eftertanka. Han blef då orolig, liksom hade
han upptäckt en fiende ibland sina känslor i sitt eget bröst. Men
då upplyfte han ögonen till himlen och sökte återvinna det fasta
medvetandet af sin välbetänkta och grundade öfvertygelse.
Med bekymrade hjertan fortsatte de emellertid sin vandring uppåt
snöfjellen. De hade vandrat ett stycke uti en lång dal, lik en i
urminnes tider urhålkad, och nu uttorkad strömfåra, då en besynnerlig
sång hördes. Den kom längst bortifrån dalens början, som de redan
lemnat bakom sig, så att Thorsten trodde att deras förföljare voro dem
i spåren. Sången lydde:
"Jag, karl, skogsgångare,
Man, i ödemarken stampande,
Månne ej i mig finnes karl,
I gubbens son en man,
Detta ondas häfvare
Sångare af Lappens sång? --"
De hade icke länge lyssnat på det underliga qvädet, som i klara ljud
rullade längs klippdalen, förrän Bollas ansigte strålade af glädje och
hon svarade i det hon höjde den behagliga rösten till samma Finska,
gällt klingande melodi. Hon sjöng:
"Visst i den gamles son
Finnes en driftig man;
I skogshyddans gård
Finnes en snabb yngling.
Kom på lyckliga jagtvägar,
Skynda på gynnande fångstigar!
Renarnes pälsbeklädde man
Är fången i rödsvansfångarens jerngiller."
"Det är väl Anders?" frågade Thorsten. "Jag känner igen hans röst."
"Det är han", sade flickan. "Låt oss vänta honom. Han skall dela sitt
förråd med oss, och följa oss."
En besynnerlig, mörk känsla flög upp i Thorstens inre. "Kunde vi icke
hitta ensamme?" utbrast han, och fattade hennes hand. Hon slog ned
ögonen för hans strålande blick och teg, liksom hon öfverlagt något för
sig sjelf.
Slutligen sade hon, med en skygg rodnad, som gjöt ett eget, underbart
behag öfver hennes drag. "Nog hoppas jag att hitta; men vi behöfve hans
hjelp för att komma öfver vid den stora forssen, i fall han har tid att
gå med. Eljest har han visst ärende till Göran Rutman."
"Vi vilje då icke uppehålla honom, i fall han har brådtom", återtog
Thorsten, i det han äfven kände sina kinder värmda af en sällsam rodnad.
Snart hade emellertid Anders upphunnit dem. Han yttrade sin glädje
deröfver att de lyckligt undkommit, och förklarade, att han skulle
dikta en märklig visa om Sjaggo i räffängarns sax. Då han hörde olyckan
med Bollas ränsel, erbjöd han genast sin i stället.
Han sade dem derefter att hans ärende till Rutman var högst vigtigt,
men att han ville möta Bolla vid stora forssen sedan hon följt Thorsten
fram till den Norska gården.
"Det gläder mig hjertligen", sade han, i det han fattade Thorstens
hand, "att det gick som det gick. Vi hade väl annars, jag och min
bror och några andra raska bussar, tagit Herr Thorsten lös igen
med handkraft. Men det är bäst då man slipper att taga uti med
hårdhandskarna."
Thorsten tackade honom derefter för hans vänskap och lofvade att skicka
honom en god bössa från Stockholm till vänskapstecken och åminnelse.
Derefter begaf sig Anders öfver höjden söder ut, medan Thorsten och
Bolla följde dalsträckningen emot snöfjellet i vester. Det blef allt
ödsligare omkring dem. Snart hade all vegetation upphört, och allt
vidsträcktare snöfläckar lågo qvar emellan klipporna. Slutligen
befunno de sig vid den eviga snöns gräns. Det var besynnerligt att
finna sig der just i den milda skymningsstunden af en sommarafton.
Men deruppe var sommaraftonen icke mild. En stark köld rådde der
och solstrålarna, som brötos i besynnerliga färgor mot snö- och
isfläckarna, tycktes hafva förlorat sin värmande egenskap. Dessutom
lägrade sig en tung, hvit dimma midt öfver den högsta spetsen, som
Thorsten och Bolla skulle öfvervandra. "Den bådar oss ondt", sade
flickan.
Då de vandrande sågo de sista solstrålarna bryta sig emot de öfversta
kanterna af dimman, medan den undre, vid berget hvilande delen allt
mera blånade, hördes ett aflägset dån emellan bergen. "Det är uren, som
åker", yttrade Bolla: "Gud hjelpe oss väl!"
"Hvad menar du med uren, flicka?" frågade Thorsten.
"Uren eller urvädret", svarade hon. "Vi få ett Herrans väder, men det är
för sent att vända om. Följ bara noga mina steg, Herr Thorsten!"
Det hemska dånet kom allt närmare. Ett dystert mörker utbredde sig,
och snöflingor började att flyga omkring i luften. Slutligen frambröt
orkanen med förfärlig våldsamhet. Snön yrde i allt tätare hvirflar, och
det var knappt mera möjligt att öppna ögonen. Likväl gick den modiga
kolarflickan framåt. Thorsten följde henne med största ansträngning.
Ett par gånger tycktes det, som urvädret ville upphöra, men det hvilade
sig endast, för att med desto större raseri börja ånyo. Då stormilarna
till slut slungade hela massor af snö och isbark framför sig, blef det
icke möjligt att framtränga längre. De båda vandrarne sökte skygd bakom
en stor sten.
Thorsten satte sig bredvid flickan, slog armen om hennes lif och hörde
med en känsla af rysligt välbehag på de vilda elementernas dån. Det
var majestätiskt att höra det åsklika dundret, som återskallade på
alla sidor. Emot bergets sida, under deras fötter nalkades ett mörkt
moln sällsamt afbrytande sin färg emot det ljusa snömolnet uppe på
fjellspetsen.
Då hördes ett häftigt genomträngande tjut lifsom af hundradetals de
gräsligaste röster. "Min Gud! det är en skock vargar", utropade Bolla,
full af ångest. "Låt oss hålla oss stilla!"
Thorsten spände sin bössa och gjorde sig färdig att försvara sig till
det yttersta, men det låg något så rysligt förstenande i de hungriga
villdjurens läten, att det icke var honom möjligt att öfvervinna en
rysning, som isande lopp honom genom märg och ben. Nu visade sig ett
par glänsande punkter ett stycke framför honom i dunklet af snöyran.
De tvenne lysande punkterne liknade ett par eldkol, men deras sken var
grönaktigt, fosforiskt.
"Det är en vargs ögon!" hviskade Bolla och den annars modiga flickan
slöt sig nu krampaktigt intill Thorsten liksom för att söka skydd hos
honom. Han upplyfte sitt gevär. Då visade sig flera glänsande punkter,
beständigt två och två tillsammans, framför honom. Det förskräckliga
tjutet ökades. Med krampaktig ångest lade Thorsten bössan till ögat,
men hade likväl nog köld att väl rikta skottet just emellan tvenne
punkter.
Den skarpa knallen upprepades af echo. De öfriga villdjuren tycktes
hafva blifvit skrämda då ett föll. I detsamma vidrörde också det mörka
molnet bergets sida och en lång blixt hoppade i uddiga vinklar öfver
snöfältet. Det var ett åskmoln, som urladdade sig i fjellen, just under
de ängsliga resandes fötter. En syn mera majestätisk än den af ett
sådant, sedt ofvanifrån, kan man knappast föreställa sig; det sköna i
detta skådespel förtog, till och med i den farliga belägenhet, hvari
Thorsten och flickan befunno sig, för några ögonblick, deras känslor
af fasa. Äfven på villdjuren gjorde det mäktiga fenomenet intryck:
de flydde nedåt dalarna, derifrån deras tjut hördes allt mattare och
mattare.
Säkert ett par timmar sutto de båda unga der, afvaktande urvädrets
slut. Thorsten erfor en känsla af välbehag; hans själ kände sig högt
lifvad till mod och beslutsamhet, då han slöt den sakta darrande
flickan i sin arm. "Du behöfver värma dig, flicka!" sade han. "Tryck
dig fastare till mitt hjerta."
Men hon böjde sig sakta ifrån honom och ville göra sig lös ifrån hans
omfamning. "Nu har uren rasat ut", yttrade hon: "Vi kunna fortsätta vår
vandring."
"Det är mig icke angenämt att gå härifrån", sade Thorsten tankfull.
"För hvart steg som vi gå vidare, kommer den stunden närmare, då jag
skall skiljas ifrån dig. Det gör mig ondt, flicka! Det blir en bitter
stund. Vill du lofva mig att ej alldeles glömma mig, sedan jag är
borta."
Hon vände sitt ansigte emot honom och svarade blott med en blick. Och
han kände ett par tårar bränna i sina ögon, då han tog en kyss från
hennes läppar.
Hon stod upp och såg sig omkring. "Stormen har fört snön med sig", sade
hon, "så att vi kunna komma fram utan allt för stor svårighet. Inom ett
par timmar hoppas jag äro vi vid den stora forssen."
Thorsten följde henne, då hon nu tog vägen utför det snöklädda berget.
Vandringen utföre berget gick långt lättare, än den gått uppföre. Och
det var med en känsla nästan af barnslig glädje, som Thorsten helsade
de första spåren af vegetation, som mötte på nedvägen. Den första
dvergbjörken, som stod emellan ett par snödrifvor, den första granen
tycktes honom nu skönare än de synts förut. Han gladde sig att åter se
en lefvande natur.
Solen var just uppgången då de ankommo till den stora forssen. Den var
belägen emellan tvenne sjöar, af hvilka den ena, som låg betydligt
högre än den andra, utför en brant klippvägg nedsände sin öfverflödiga
vattenmassa. Midt i fallet, just öfverst der den framstörtande
vattenmassan bröt sig, hade klippan bildat en liten plan, ombrusad af
den skummande forssen. Denna punkt hade ingen menniskofot beträdt,
berättade Bolla; en gång berättas en björn, som ville simma öfver
vattnet ofvanför forssen, blifvit fattad af strömdraget och bortryckt
med forssen. Men han hade blifvit förd på sjelfva den lilla planen.
Der vågade han hvarken gifva sig utföre eller kunde han simma uppföre.
Han stod der och röt förfärligt, till dess han upptäcktes af folk. Då
samlade sig några skyttar från båda sidor om fjellet för att skjuta
honom. När han skrapades af den första kulan, ruskade han på pelsen
och röt ännu förfärligare. Men så snart han märkte att de flygande
blynötterna kommo honom för nära på lifvet, greps han af förtviflan och
störtade sig i forssen, som i ett ögonblick krossade och begrof honom.
De båda vandrande stodo invid fallet, och Thorsten betraktade det med
hänryckning. "Der går just riksgränsen", sade Bolla: "Så snart vi äre
lyckligt öfverkomna, befinna vi oss på Norsk jord!"
Riksgränsen, utgörande en bred gata, uthuggen i skogen, sträckte sig,
såsom ett oändligt perspectiv på ömse sidor om den insjö, som gaf
forssen sitt ursprung. Det var med en hemsk känsla, som Thorsten första
gången gick att sätta sin fot utom fäderneslandet. Der låg en ökstock
vid Svenska stranden, ofvanför forssen och i den satte sig Bolla och
han. Med förenade krafter hade de snart hunnit till andra stranden.
Icke särdeles långt ifrån gränsen låg ett Norskt hemman, hvarifrån
Bolla sade att det icke blefve svårt att erhålla skjuts. Men innan
de begåfvo sig dit, yttrade Thorsten sin önskan att närmare bese det
märkvärdiga vattenfallet.
Då man befinner sig på höjden ofvanför forssen, höres i dess dån
doft och liksom aflägset. Det är först vid foten af den majestätiskt
brusande vattenmassan, man får ett rätt begrepp om dess storhet. Man
ser den förut lugna vattenytan på en gång afbruten och förvandlad i
skum. Den förfärliga, kokande afgrunden tyckes böra i tusen spillror
förkrossa hvarje varelse eller ting, som vill försöka den äfventyrliga
färden utföre. Om en grof timmerstock kastas i strömmen, afbrytes den
på flera ställen och somliga stycken spjelkas sönder, då den kommit
utföre. Man berättar dock att en Lappgubbe, som somnat i sin båt under
fiske i den öfre sjön, af strömdraget blifvit ryckt utför forssen och
oskadd nedkommit till det lugna vattnet; och att en annan gång en ung
flicka haft samma öde. Men ingen vill tro dessa sagor, så mycket mer,
som knappt något år förbigår, utan att forssen erhållit sitt offer.
Berget, utför hvilket vattenmassan störtar sig, är så brant, att
det, på den ena sidan finnes ett stort mellanrum emellan vattnet och
bergväggen, der ortens invånare inrättat ett laxfiske.
Bolla förde Thorsten till den underbara grottan, hvars ena vägg bestod
af skummande vatten. Der rådde en besynnerlig skymning, emedan dagern
i en slags gulaktig färg bröt sig igenom den rörliga vattenkolonnen.
Thorsten njöt det högtidliga intrycket af detta naturunder, med den
lifligaste förtjusning. Flickan tycktes dela hans nöje, men det var
endast i hans glänsande ögon hon hemtade sin njutning. Han märkte att
hon endast fäst sin uppmärksamhet vid honom, och han fattade hennes
hand. Han ville hviska ett vänligt ord till henne, men ehuru i grottan
forssens dån hördes liksom qväfdt, åtminstone dämpadt, var det så
djupt genomträngande, att ingen mensklig stämma derinne kunde göra sig
förnimbar. Hon smålog vänligt, då hon såg honom röra läpparna och hon
lade fingret på sin munn med en så älskvärd uppsyn, att han ovilkorligt
tryckte henne intill sitt bröst. Han kände hennes hjerta klappa emot
sitt, och afskedsstundens smärta genomflög hans själ. En tår smög sig i
hans ögon och då han sakta tryckte en kyss på hennes läppar, nedrullade
denna tår på hennes högt rodnande kind. Men då var det, som hade en ny
känsla vaknat i hennes innersta, eller som på en gång hennes känsla
velat gifva sig luft. Hon utbrast äfven i tårar, och med en blandning
af blyghet och hänförelse, som underbart afspeglade sig i hela hennes
väsende, besvarade hon hans omfamning och kyss; men hon hade efter ett
par ögonblick återvunnit väldet öfver sig sjelf, och i det hon med
smidigt behag slingarade sig ur hans arm, behöll hon hans hand i sin
och ledde honom åter ut i dagen under Guds fria himmel.
Thorsten fästade sina blickar med djup rörelse på henne, men han
bemannade sig äfven, drog den ring, han ärft af modren, från sitt
finger och tryckte den på hennes. "Behåll den som en åminnelse!",
hviskade han.
Hon tryckte ringen emot sitt hjerta och en blick tackade honom. Men hon
förde honom nu skyndsamt uppför höjden tillbaka. Då de uppkommit dit,
visade sig oförmodadt Anders på den andra stranden.
"Farväl! Lycklig resa!" hviskade flickan vid denna syn, i det hon ännu
en gång tryckte Thorstens hand och skyndade till den tunga ökstocken.
"Farväl, flicka! Gud vare med dig!" svarade han och torkade tårarna ur
sina ögon: "Om jag lefver, skall jag framdeles besöka dig!"
Hon svarade intet, utan sköt allenast ut sin farkost. Med ett lätt
hopp satt hon uti densamma och vinkade till honom sin afskedshelsning,
hvarefter hon rodde utåt vattnet.
Thorsten kände sitt bröst häfvas af stormiga känslor vid denna syn.
"Var denna flickas själ lika skön, som hennes gestalt", tänkte han:
"och var den väl skapad att göra mig lycklig? Hvarföre försköt jag min
lycka, eller skall jag en dag återkomma för att söka den här i öknen?"
Men hastigt märkte han att flickans årtag blefvo ojemna. Hon hade
kommit strömdraget alltför nära: det fattade hennes farkost och svängde
den ur riktningen. Då begynte hon med förtviflans krafter att ro emot
strömmen. Thorsten och hennes frände, som stod på andra stranden,
uppgåfvo rop af förskräckelse. Men med tomma händer förmådde de intet
uträtta. Det dröjde också endast några ögonblick, innan flickan af
den ökade farten till fallet märkte, att hennes räddningsförsök var
förgäfves. Då lät hon på en gång årorna falla och kastade sig på knä
i båten. Hon upplyfte armarna emot himlen, med en åtbörd af bön och
undergifvenhet; derefter kysste hon ringen, som hon fått af Thorsten.
Nu fattades båten af sjelfva forssen. Flickan satte båda händerna för
ansigtet, och som en blixt försvann hon utför det svindlande djupet.
Thorsten störtade sanslös till marken.


7.

Det var en skön, klar vinterafton i Stockholm. De argandska lyktorna
på Drottninggatan bestrålade ett lysande hvimmel af equipager, hvilka
i det ypperliga föret, under klingande bjellrors musik, halkade fram
emellan mängden af fotgångare, som bildade en ström vid hvardera
sidan af gatan. En stor del af de slädar som pryddes af eleganta
damer, stannade utanför ett hus, der den rikt eclairerade första
våningen antydde att det var en fête. Det sades till och med att någon
af de kungliga skulle komma dit, så att en talrik folkmassa samlat
sig utanföre. Damerna, som stego ur, blefvo i förbigående behörigen
begapade; knuffningar utdeltes, speglosor slösades, eleganta herrar
foro fram som skojare, tjufpojkar slogos, en bonde beskrattades,
fruntimmer förföljdes och jungfrur skreko. Det blef ute på gatan
bullersamt, så att det slutligen var med en glad känsla, man tog sin
tillflygt till den eljest qvalmiga societén deruppe.
Hvilken smak han har, den rika Lifmedicus Illerhjelm! Intet var
spardt som kunde bidraga till ökad glans åt den praktfulla fêten. De
skimrande ljuskronorna sväfvade öfver alla Stockholms märkvärdigheter
i politiskt, litterärt och commercielt hänseende. Man såg der artiga
excellenser och högfärdiga underlöjtnanter, vittra köpmän och okunniga
lärda. Der fanns den vackra Grefvinnan, hvars ansigte varit värdt ett
konungarike, om det blifvit fritt från den öfriga kroppen och hela
själen. I full gala framsväfvade der den förtjusande fröken, med de
oskattbara talangerna, hvilka aldrig förtjusat någon annan än henne
sjelf. Den som i förbigående bugade sig för henne, var den Kongl.
Secretern vid Posten, utom hvars snillrika infall och gudomliga sång
ingen soupé kunde vara modern. Nu kom den glada Presidenten vid
Finance-Collegium emot den trumpna Assessorn i de glada Konsternes
Akademi. Der träffades den lilla blyga fröken med sidenfötterna och det
jättelika Krigs-Rådet med trädbenet. Den qvicka köpmansfrun nickade
åt den ordfattige Professorn, som rodnade då hon log. Herrarna sågo
sig redan om efter spelborden och damerna, grupperade i alla fönster
och soffor, suckade öfver värmen, medan ungherrarna trängdes midt
på golfven, bugade sig här och der för en dam i flocken, och sågo
hjertans belåtna ut, då de fingo hemta andan bredvid en dörrpost,
eller ett fruntimmers stolskarm. Stockholms yppersta pianospelarinna
blef ändtligen af den allmänna uppmärksamheten uppmanad att låta höra
sig. Hennes bekanta anhöllo, att hon ville framträda. De obekanta
spärrade upp ögonen helt och hållet och munnen så mycket artigheten
tillät. Hon kunde icke emotstå den allmänna önskan och satte sig vid
pianot. Några dumma vänner af Mozart smögo sig behändigt ut till
spelborden, medan hennes snöhvita fingrar skenade öfver tangenterna. De
brillantaste löpningar surrade fram igenom de häpna åskådarnes öron.
Hon, stackars barn, drog ihop axlarna så att skulderbladen, beröfvade
sin tyllbetäckning, gnedo hvarandra, och flög igenom så många skalor,
att ögat icke hann blinka, innan örat måst inrymma alla de toner,
som funnos på instrumentet. "Det var en skalhake!" yttrade sig med
bestörtning en Brukspatron från landet.
Fru Illerhjelm, såsom flicka den rikaste och skönaste som uppträdt på
en bal i Stockholm, hade just i dag varit gift i tio år, och under
denna tid offrat nästan alla sina behag åt den obevekliga tiden.
Var det ett finkänsligt hjertas sakta tärande qval öfver det hemliga
medvetandet att icke äga sin makes kärlek, eller var det endast det
högre sällskapslifvets njutningar, som småningom förtärt hennes helsa?
Hela verlden trodde åtminstone att hon kände inga andra sorger, än
någon gång förargelsen att hafva blifvit manquerad i en dans eller
nu ändtligen sett en yngre skönhet sväfva sig förbi till målet för
allmän uppmärksamhet. Hennes man, som kanske kände att han åt hennes
hjerta gett för litet, gaf så mycket mer åt hennes nycker och fåfänga.
Det var derföre hans hus var stäldt på den mest lysande fot. Men midt
ibland den slösande prakten, ibland de hvimlande gästerna, vandrade
värden sjelf, med leende uppsyn och vänliga handtryckningar och artiga
bugningar och hjertliga ord, dock tom, ödsligt tom i sitt innersta. Han
var öfvermätt på allt detta glitter, som retar för ögonblicket, liksom
österlänningens rusgifvande opium, men hämnas med en så mycket djupare
förslappning. Det låg på Illerhjelms panna ett moln som aldrig vek
bort, en dysterhet, liksom hade något förfärligt minne gömt sig i hans
själ; och stundom då han trodde sig ensam och obemärkt flög ett uttryck
af fasa öfver hans drag, liktom hade det förfärliga minnet vaknat och
hånande blickat upp emot honom. I den stora verlden var han känd för
den gladaste och artigaste sällskapsman; för sin hustru var han den
mest välvilliga och eftergifvande make; af de sjuke var han älskad,
såsom en rättskaffens outtröttlig och finkänslig läkare: men olycklig
var han inom sig sjelf; och den som betraktade honom vid ett virabord,
då han med ett spändt leende följde alla spelets omvexlingar, kunde
icke undgå att märka, att det var något hemskt inom honom, som han
genom sin uppmärksamhet på de lumpna korten sökte förjaga.
Det gamla feta stenrika Commerce-Rådet, hans svärfar, anlände till
fêten. Han blef emottagen med den uppmärksamhet och artighet, som hans
rikedom och ålder kräfde. Hans måg skyndade emot honom, och förde honom
i en soffa i förmaket, der han pustande tog sitt läger för aftonen.
Hans dotter skyndade dit, omfamnade hans halfva kropp, ty mer räckte
hon icke och kysste honom med dotterlig ömhet. "Tack, tack! Barn!" sade
gubben. "Du har nu varit gift i hela tio åren och det med en doctor
till på köpet, och ännu heter jag icke farfar! Hå, hå!"
Den bleka damen rodnade flygtigt. "Pappa är så god emot oss!" sade hon:
"Pappa är till och med ute så här sent och gläder oss med att komma
hit! Jag tillstår att jag icke vågade vänta en så glad öfverraskning.
Nu först är min bröllopsdag en glädjedag!" En hastig blick flög emot
hennes man, som icke uthärdade detta ögonkast utan en lätt ryckning på
anletsmusklerna.
"Tack, tack! Barn!" återtog gubben: "Jag ser er så gerna glada! Jag
blir ung på nytt när jag ser er! Minns du, Emma, huru du för tio år
sedan krusade för giftermålet? Nu erkänner du ändå, att det var din
lycka. Ser du, jag visste nog, att välja en hedersman till måg. Och
du, min kära Thorsten! om du bara kunde laga, att jag fick heta farfar
innan jag dör! Jag har alltid välsignat den stunden då du blef min
måg och jag såg Emma lycklig genom dig! Men gå nu och dansa och spela
och var glada, barn! Sätt hit ett virabord och laga att jag får ett
trefligt parti, min kära Thorsten!"
Gubben nickade med det halfnakna hufvudet och de båda makarna
aflägsnade sig.
Just då de gingo förbi ett kabinett, der ingen för ögonblicket befann
sig, stannade de och sågo på hvarandra. Derefter inträdde de båda. Då
fattade hon hans hand och sade, med ett mildt leende men tillika en
glimmande tår i ögat: "Förlåt mig; men låt mig en gäng få säga dig
några ord af hjertat, och säga dem i dag! Jag har i många år burit dem
på tungan. Vill du aldrig glömma den Norrländska kolarflickan? Jag ser
att du äfven nu beständigt tänker på benne, och jag har snart i tio år
varit svartsjuk på hennes bild! Säg mig blott ett, Thorsten! Säg mig,
har du varit upprigtig i din berättelse om henne?"
Han fäste en lång, tankfull blick på henne. Slutligen svarade han: "Tro
mig, min Emma! En sådan syn, som en Engels försvinnande i afgrunden, är
nog för att beröfva en man hans lefnads lugn. När ännu i sjelfva vårt
ömma förhållande till hvarandra den tanken kan insmyga sig, när den kan
störa oss, då, då är den ett förfärligt bevis på dessa hemlighetsfulla
känslors inflytande och makt, hvilka vi erfara utan att kunna hvarken
undvika eller begripa dem. Jag fruktar att min berättelse, som likväl
var ett bevis på mitt innerligaste förtroende, oroat dig för hela
lifstiden; och då jag vet att ett sådant intryck aldrig i evighet
utplånas, är det den tanken att hafva sårat dig, som fräter mig så
länge jag lefver."
"Nej", sade hon, "du misstar dig! Låt oss gifva hvarandra ett löfte
på denna dag, som för oss är så helig, det löftet att icke mer plåga
hvarandra med en så bitter ömtålighet och grannlagenhet, som hittills!
Jag vill uppriktigt säga dig, att vårt lefnadssätt, den oupphörliga
oro hvaruti vi lefva, är det verkliga onda, som skiljer våra hjertan
och förstör vår lycka. Jag har sett att dessa sällskaper icke göra dig
lycklig. Lofva mig att ett år, eller åtminstone några månader lefva för
oss sjelfva! Låt oss resa till något utländskt bad, eller hvart helst i
verlden, der vi kunna vara ensamme någon tid. Ack, om då våra hjertan
icke känna sig lyckligare, vill jag tåligt vända om hit igen. Då vet
jag att jorden icke äger någon sällhet."
"Emma! Min hustru!" återtog han: "Jag är öfvertygad om din kärlek,
och du bör vara det om min. Det dödsbleka Norrländska minnet är en så
flyktig skugga, att det icke bör störa vårt lugn. Men det är i tanken,
på min lefnads gåta, i den hemlighet, som min mor anförtrodde sin
lättsinniga son, och som han så tanklöst förgätit, det är i den tanken
jag ser min lefnads plågoande. Jag har lefvat nära fyrtio år, och det
är mig icke möjligt att blifva fri den tanken. Jag känner mig alltid
nära att svindla, då jag tänker tillbaka på denna dunkla gåta, och nu
har jag tillryggalagt hela min lefnad i en oupphörlig strid, i ett
evigt bemödande att aflägsna ett minne, som likväl oupphörligt tränger
sig på mig. Det har blifvit en fix idé hos mig. Emellertid, min Emma!
Ditt förslag är godt! Vi resa till Ems nästa sommar!"
Han tryckte henne vänligt till sitt bröst. Hon såg på honom med en
ännu sorgligare rörelse: "Ack! jag visste det förut!" suckade hon:
"Det är likväl kolarflickan, som förjagar mig ur ditt hjerta. Ser du,
jag visste att du skulle genast vid mitt förslag gå in på att resa! Du
älskar mig icke, ty du gör allt hvad som af mig är ett infall, en nyck.
Hvarför motsäger du mig aldrig? Måste icke mitt hjerta tröttna, då du
oupphörligt ger efter för mina önskningar? Om du älskade mig, såsom du
likväl sagt, skulle du icke fordra af mig åtminstone en försakelse?
Skulle du icke gifva mig tillfälle att någon gång visa, huru gerna jag
ville göra något för Dig?"
"Jag vill säga dig, Emma", inföll han: "Det är en sanning, som
du ej kanske rätt förstår, men den är dock en sanning. Det är
en af rikedomens förbannelser, att den just beröfvar oss dessa
tillfällen till qval och försakelser, hvilka besynnerligt nog utgöra