Guvernanten Celias minnen - 4

mätte upp min fars mark utan någon ersättning, och gaf dessutom min far
så goda råd i inrättningen af jordbruket, att pappa säger, det vi
derigenom, i stället för att vi nu äro fattiga, kunna bli välmående. Och
för att kunna uppkasta sådana råd, sparade han ingen möda, icke heller
tid. Jag kan icke vara ond på honom, om han ock för det närvarande är
litet »se så der.«
Ingeniör v. Degen dansade väl icke, men vid slutet af den dans, jag
dansat med Axel, infann han sig åter och sade helt obesväradt:
-- Jag tror att denna lilla gosse äfven ämnar ha en roll i den dram, der
vi båda bli hufvudpersonerna.
Axel, som ärnat gå bort, hejdade sig vid dessa ord, och ... antingen han
nu förstod meningen i dem, eller blott anade densamma ... nog af, han
vände sig om och sade helt sturskt:
-- Hufvudperson eller icke, men visst skall min roll bli bättre än
morbrors.
-- Det fröjdar mig, att du är ett så qvickt barn -- sade v. Degen och
klappade Axel på axeln. Den stackars Axel blef härigenom liksom afväpnad
och drog sig misslynt undan.
-- Det tycks förvåna er, att Axel kallar mig morbror; saken är den, att
jag är köttslig kusin med hans fru mor, men den nådiga frun tycks icke
stort låtsa om en fattig stackare som jag. Hon anser mig säkert för en
vidlyftig person och ... kanske har hon rätt häri.
Härifrån öfvergick han åter till andra ämnen, och var stundom
intressant, stundom näsvis. Jag visste icke, hvad ton jag skulle antaga
med honom, och jag var i högsta grad förlägen, ty småningom vändes allas
blickar på oss. Sluteligen bjöd han upp mig till kotiljongen, som nu
skulle börjas, och jag kunde icke säga nej. Då aflägsnade han sig och
råkade möta sin kusin, min principale.
Det var då att se, huru denna, långt ifrån att visa sig fjär, inlät sig
med honom i ett ganska lifligt samtal. Efter dettas slut kom hon till
mig och sade sakta:
-- Jag såg att min kusin talade med Celia, men jag såg äfven, att Celia
icke stort var agréerad af hans samtal.
Hon sökte derefter i ett långt andragande urskulda ett tillstånd, som
det, hvari v. Degen tycktes befinna sig.
Min principale är i allmänhet fåordig och icke särdeles vältalig. Så bra
som nu, minns jag henne aldrig hafva talat, och likväl gällde det en,
som sade sig af henne vara öfversedd. Jag förstod ej detta och förstår
det knappt ännu.
Axel hade stått på ett litet afstånd och kanske uppfångat ett och annat
uttryck. Jag hade stigit upp och skiljt mig ifrån Ida. Då kom Axel och
sade med en bedröfvad min: -- hvad sade mamma åt Celia? Bad hon dig, att
icke vara oartig emot hennes kusin? Säg, snälla Celia!
Jag blef litet förlägen för den lilla påhängsna pojken, i och med
detsamma jag började ana att hofrättsrådinnans tal var ett indirekt
försvar för gynnaren v. Degen. Jag svarade Axel just ingenting, och han
fortfor:
-- Celia skrattar åt mig, för att jag är liten. Men om jag icke är
hälften så gammal, som mamma eller morbror, så menar jag ändå med Celia
dubbelt mera väl än de. Hör mig Celia! Tro icke mamma, för mamma har
visst någon mening under allt detta. Och tro icke heller magister Degen,
för han är aldrig någon bra menniska. Celia, Celia, älska icke honom,
tag honom icke till din man!
-- Tokiga gosse, huru tänker du sådant?
-- Nog ser jag, att Celia nu är ond på honom, nu då han är drucken. _Men
sedan en gång, när han är bra igen, så ångrar sig Celia, och blir
alldeles för mycket god emot honom._
I detsamma spelte man upp till kotiljong, och den rara f. d.
hofrättsauskultanten, numera fil. magistern och vice landtmätaren Josef
v. Degen kom att placera mig.
Emellertid var det märkvärdigt att se, hvilken förändring nu i hast
tycktes ha försiggått med denna menniska. Nu var han stilla, nästan
blyg, och talade i allmänna ämnen, såsom folk bruka mest. Dessa allmänna
ämnen behandlade han dock icke på allmänt vis, utan bifogade tidt och
ofta en satir eller allusion.
Så långt och i början var allting bra, men vid en tur, i hvilken jag
hade mycken tur att bli upptagen, skiftade han både färg och ton och
yttrade sig ungefär så: »de tro sig göra en dam på det högsta förbunden
genom de der upptagningarne, men åtminstone är det en plåga för mig.«
Straxt derefter kom åter en kavaljer, för att taga upp mig. Då afböjde
v. Degen detta, sägande: »ursäkta, herre, min dam har blifvit för mycket
fatiguerad, för att denna gång kunna göra herrn den äran.« Då inföll jag
... var det väl eller illa gjordt? ... jag inföll: »ånej, herr magister,
jag är icke trött.« När jag återkom till min kavaljer, hade han
förändrats högst oförmånligt; det var liksom hade alla furier fått
insteg i hans bröst. Han andades våldsamt och tungt, hans ögon liknade
dem af en tiger. Intet sade han, tills en dam kom för att taga upp
honom, då han med sakta, men djup ton talade: -- bort, jag vill tala med
denna _donna_. Stött och förlägen aflägsnade sig damen. Nu skulle det
således hört till saken, att han talat, men ... han teg. Det var liksom
han velat tillintetgöra mig med sin tystnad. Hvad jag då längtade efter,
att någon dam (det var en sådan tur nu) kommit och tagit upp Celia. Men
de obarmhertiga kommo _icke_, de rädda dufvorna _vågade icke_ störa
tigern, som lurade på sitt rof. Slutligen, hvad gjorde han? Medan vi
sutto bredvid hvarandra tysta, tillät han sig en näsvishet, som föranlät
mig att uppstiga från min plats och draga mig till ett annat rum.
Derifrån kunde jag ändå se, huru han på sin plats satt qvar helt lugn.
Och när någon nu kom och tog upp honom, hade han ingenting deremot; han
tycktes skämta med damerna, hvilket förargade mig.
Eter dansen sökte han upp mig och sade: -- _ni_ sårade mig; _jag_ er än
värre, _ni_ mig än värre, ehuru rättvist. Är det icke en bild af, att
våra öden bli flätade i hvarandra? Jag har sagt, att Celia skall spela
en roll i min lefnadsdram; nu säger jag: jag skall ha en roll i dramen
af Celias lif .... För denna gång nog!
Han tog några steg och märkte en gammal herre, som gick der ensam och
melankolisk. Med denne inlät sig v. Degen, alldeles såsom han skulle
glömt att jag fanns till i verlden, i ett samtal, som blef allt
lifligare, ju längre det led. De talade ganska högt, så att jag väl
kunde höra, hvad de sade. Frågan var först om, huru orätt det är af
landtmätare att skifta mark så, att landtmannen måste ställa sina
gärdesgårdar i spetsiga vinklar. Derifrån öfvergingo de till fråga om,
huru bonden, äfven utan landtmätarens tillhjelp, slöser med
gärdselämnen, huru han ofta hugger ned en granbuske, af hvilken han icke
kan få mera än _en_ stör, o. s. v. .... Det förargade mig, att han
skulle tala så klokt och så lugnt.
Bäst jag stod der så, sprang Axel till mig och hviskade: -- Celia, söta
gulle, engla Celia, du glömmer ju hvad jag sade. Huru du drömmer, ibland
ser du på golfvet, och sedan åter på _honom_!
Nu kom på mig en rörelse, såsom om mitt hjerta velat brista. Men sedan
kläckte det i bröstet på mig så ljuft. Jag kände inom mig ett innerligt
begär att kyssa denna lilla trettonåriga gosse. Han föreföll mig såsom
en engel, såsom mitt lifs goda genius.
Vid supén satt Axel bredvid mig i den ena inre vinkeln af det stora
hästskobordet. v. Degen satt snedt emot; han tycktes vara ett af de
lifvande elementerna i sällskapet. Han drack mycket, nästan ursinnigt,
men han tycktes bli allt mera städad, alltmera intresserande. Så ofta
jag såg på honom (såsom alla gjorde), såg Axel på mig och drack mig
till. Engång sade Axel med underlig ton: Celia. Då skulle jag åter velat
kyssa honom, men jag täcktes icke.
v. Degen var den enda, som förfogade sig bort straxt efter supén. Med
nöje hörde jag, att han skall resa bort ifrån socknen.
Sedan dansade jag så många danser, som de andra. Men jag gjorde det utan
egentligt nöje.
Jag ser, att jag nu skrifvit det längsta stycket i mitt album.
Halftannat ark! Och klockan? Himmel ..... hon är två!

d. 2 Jan. 1849.
I går var det nyårsdag och man önskade godt nytt år. Det var den första
nyårsdag, som äfven jag sjelf önskade mig ett godt nytt år! Godt nytt
år, Celia!
Jag tycker icke om, att de gamla goda nyårsvisiterna börja bli aflagda.
Finns det några visiter i verlden, hvilka förtjena att göras, så är det
visst nyårsvisiterna, vid hvilka till och med några utan hjertlighet
frampladdrade ord helgas af den enkla och sköna inre tanke, af hvilken
de äro ovärdiga representanter. Men är hjertligheten med, då hafva
nyårsvisiterna ett än högre värde. Det kan visst vara bra att, då man
vill _slippa_ nyårsvisiterna, sammanskjuta någonting till förmån för
fromma inrättningar, nödlidande m. m., men det ginge ju an att _göra_
visiterna, och _ändå_ hjelpa nödlidande m. m.
Dessa tankar äro dock icke mina egna, utan v. Degens. Och jag
upptecknade dem, liksom de varit mina egna!
Magister v. Degen hade icke rest bort, utan han var på gårdagens dans.
Anade han, att jag, om jag vetat att han skulle infinna sig der,
alldeles icke skulle kommit dit. Utspridde han ett sådant rykte endast
för att föra mig bakom ljuset? Blott _mig_? kan han äga en sådan
gissningsförmåga och skarpsinnighet?
Jag måste medge, att han i natt visade sig från en fördelaktig sida. Två
danser dansade han med mig, den andra och _kotiljongen_. Och när någon
nu tog upp mig, visade han sig glad och sade engång, liksom han alls
icke erinrat sig den förra balen: -- det fägnar mig, att äfven andra
menniskor dela smak med mig. -- Ett sådant smicker misshagade mig ej.
Vid supén kom jag oförmärkt att bli indragen i ett samtal med fyra à fem
personer. Då märkte jag, huru han, full af finhet, understödde mina
anspråkslösa yttranden, huru han behändigt förde mig till det rätta
igen, då jag på fruntimmers vis ville flyga öfver till ämnen, som
egentligen icke hörde till saken. Ja, han förklarade så väl meningen af
hvad jag sagt, att jag rodnade öfver att hafva sagt någonting så
vackert, att jag kommit fram med så sköna idéer. Allt detta gjorde han
med en sådan låtsad likgiltighet eller opartiskhet, att jag tror ingen
annan märkte det än ... jag.
Ja visst tyckes han vara en ovanlig menniska. Men kan han älska mig?
Ville han godtgöra, hvad han förra gången brutit? Jag tror det sednare,
men jag vill icke tro det förra.
Axel hade icke dansat med mig under hela aftonen. När vi tagit afsked
och voro i tamburen, hviskade han till mig: stackars Celia, huru går det
med dig, Celia?
Men jag känner det så väl: _sådan som denna, är icke kärlekens början_.

Augustdagen.
I går åter en dans, och så roligt som der, har jag icke haft. Min själ
blef likasom förd på vågor, som voro af en ljuf, drömlik natur.
Men när jag skulle sätta mig i släden, följde mig v. Degen ut ... han
hade äfven hjelpt kappan på mig ... med den största varsamhet och
delikatess hjelpte han mig nu äfven i släden ... fällen stoppade han så
sorgfälligt in vid fötterna. _Han var van äfven vid sådant._ Sedan tog
han min hand, hviskade: -- är Celia ännu rädd för mig? Jag svarade: --
har jag då varit rädd för er? .. Då sade han åter: -- kalla mig Josef,
det låter bättre! ... Men jag svarade: -- nej, herr v. Degen, det gör
jag icke ... Då sade han intet, men när släden for af, stod han der
bakpå ett litet stycke väg, och sedan kände jag någonting ... likt en
kyss, som brände igenom dukarna och bahytten. Jag vände mitt hufvud om,
och såg honom ila bort åt karaktärsbyggningen.
Det var en lycka att min släde var den sista, och att jag med mig hade
blott kusken, att han kunde blott finska och att han var enfaldig som
ett spån.

Knutdagen.
Detta är sista dagen i julhelgen. Julhelgen, huru har jag firat den? Jag
har låtit rycka mig bort af händelsernas ström!
I dag har min principale en tillställning, visserligen ej tilltagen i så
stor skala, som de stadigboende sockneboernas, men likväl stor nog. Det
kan vara femtio personer bjudna.
Jag har dragit mig ifrån salongen, för att en gång i mitt album kunna
omtala saker, som äro rätt färska och som passerat rätt nyligen.
Abelin var nog artig att dansa med mig nu, såsom förut. Men det plågar
mig, att nödgas dansa med en man, åt hvilken jag gjort ondt.
Axel dansade med mig denna gång. Bland annat som han sade, minnes jag:
-- Lofva mig någonting, Celia!
-- Ja, ja, goda Axel.
-- Lofva mig, om jag dör förrän du, lofva mig då, du himmelska Celia,
att gråta på min graf!
-- Ja, ja, ja, lilla Axel; om så går, så skall jag visst gråta. Tror
Axel annat! .... Men kan Axel lofva mig någonting i stället?
-- Åja, det kan jag visst lofva. Hvarför icke det? Jag lofvar; den dag
Celia blir gift med honom der, skall jag gråta så, som om Celias lycka
vore i grafven. -- -- -- --
Glacen är serverad och musiken spelar upp.

En timme sednare.
När jag kom in, såg jag v. Degen i samtal med min principale, och efter
vanligheten tycktes samtalet vara mycket animeradt. Jag tyckte icke om,
att hennes blickar på honom i hast blifvit så varma. Hon kunde, tycker
jag, skänka de varmaste blickarne åt assessorn.
-- När Josef (det namnet låter verkligen bättre) såg mig, kom han snart
till mig, och åter voro vi ett par i kotiljongen. Och vi talade mycket
ibland, och ibland voro vi mycket tysta. Just då dansen slutades, gjorde
han mig en fråga, som kom min blod att sjuda varmt och min barm att
svalla högt. Jag minns icke, hvilken frågan var, men ..... jag kunde ej
svara derpå. Då tryckte han sakta min hand och hviskade. Men fast han
hviskade, tyckte jag att denna röst, _med dess obeskrifliga färgton_,
bordt höras öfver hela verlden. Han hviskade: -- _ni älskar mig, tack,
tack!_
Såsom ett flor föll öfver min själ; allt försvann såsom ett töcken för
mina ögon. När jag vaknade, voro många omkring mig och bestänkte mina
tinningar med vatten. Jag hade legat sanslös i Josefs armar, men jag kom
mig åter.
Godt, att man lossat upp den trånga klädningen och snörlifvets
tyranniska band. Nu får bröstet svalla desto friare; men äfven nu
arbetar det våldsamt. Är kärleken _sådan_?
Här sitter jag ensam, ensam, med den frånvarande till sällskap! Och jag
skrifver detta i en outsäglig glädje och smärta.


ANDRA BOKEN.

Åbo d. 16 Jan.
Hvad mitt rum förefaller mig ovanligt. Så var det icke förr. Märkvärdigt
ändå, att allt förändrat färg, i det yttre, sedan min själ förändrat
färg, i det inre!
Menniskorna fira marknad som bäst. Hvar och en tror sig ha något vigtigt
att uträtta. Så har äfven jag förr trott mig ha vid marknader. Nu tycker
jag min närvaro derute är mindre nödig.
»Här sitter jag ensam, ensam med den frånvarande till sällskap.«
Huru mycket ljuft hade jag icke att uppteckna, så mycket, att ... jag
allsicke hunne uppteckna så mycket. Någonting måste jag väl ändå
uppteckna. Det blir naturligtvis om Josef.
Josef är den sol, omkring hvilken Celias stjerna vänder sig. _Jag är ett
blad i hans lefnads bok._
Huru sade Josef Felixdagen?
-- Förlåt mig, Celia, gårdagens ord. De voro sagda i ögonblickets
ingifvelse, utan beräkning.
Jag minnes dem icke mera -- svarade jag, men kände, huru högt jag
rodnade öfver denna osanning.
-- Förlåt mig -- återtog Josef -- ty jag älskar er.
-- Jag svarade intet; han såg på mig; det påkom mig ett begär att närma
mig honom. Våra själar möttes på en gång som våra läppar.
Förlåt mig, min Gud, att jag icke kan beskrifva den salighet, du skänkte
mig i den första kyssen!
Celia är stum och fattig.

d. 22.
Josef är i staden. Hvilken glädje! Han har förordnande att skifta mark i
närheten af staden. Ofta, ofta skall han vara hos Celia.
Vi äro nu hvad man kallar förlofvade, visserligen icke éclat, men icke
heller i hemlighet.
Huru kunde det äfven förblifva en hemlighet? När någon bryr mig för
Josef, så kan jag ju icke dölja den glädje, jag deröfver känner. Jag
rodnar. Det är ändå så roligt.
Men det bästa af allt är ändå, att äfven Josef rodnar. Han kan rodna!
Det trodde jag icke om honom förrän i går, när min principale brydde
honom.
Josef har en stor sjelfbeherrskning, men äfven för honom kunna stunder
finnas, då känslan tar ut sin rätt. Deråt är jag så innerligen glad. Jag
finner, att han ändå icke är ett altför högt väsende för min kärlek. Jag
finner, att han är en menniska, som är tillgänglig för menskliga
känslor.
Ja, efter det Josef rodnade, är jag icke mera alls rädd för honom. Jag
vågar skämta med honom, jag vågar tala med honom så barnsligt, som jag
icke skulle våga med någon annan. Och hvad det då fröjdar mig, när han
säger, att jag är alldeles barnslig. Ty jag vet att Josef anser
barnasinnet vara det högsta.
Men ännu ljufvare är, då han, smittad af mitt exempel, sjelf blir
barnslig. Han hittar då på så många små oskyldiga upptåg, att jag anser
det vara omöjligt att med honom nånsin ha ledsamt.
Jag vågade i går afton en anmärkning, som lutade ditåt. Då sade han
leende:
-- Det kan vara så godt att min Celia tycker så, ty vet Celia, tiden
räcker nog till, att ha ledsamt med sin man. Det är väl så utsedt, att
vi skola bli man och hustru.
Åter rodnade jag, ty jag hade aldrig förrän nu kommit att tänka på det
han sist sade. Jag hade blott instinktmessigt anat sådant. Det var
liksom Josef skulle kunnat läsa i min själ, ty han sade:
-- Ja ja, Celia lilla; äfven om dylikt måste man tala och komma
öfverens. En åtrå bor i mannens bröst att få sin älskade till maka. En
motsvarande åtrå förefinnes säkert hos den älskande qvinnan.
-- Tro mig min Josef; aldrig har än din Celia .....
Härvid rodnade jag så häftigt, att alla pulsar brände. Jag kunde icke
fullborda min mening. Josef befriade mig ur den plågsamma tystnaden:
-- Du har rätt, du rena qvinna. Vår kärleks första timmar böra icke
vanhelgas med jordiska tankar på jordisk utkomst, giftermål och mera
sådant. Vi vilja helt och hållet lefva i det närvarande, och lemna det
kommande åt Gud och ett vänligt öde.
När han sagt dessa ord, gick Josef bort. Jag vet icke hvarföre dessa
ord, så sköna de än voro, ingåfvo mig en viss sorg.
Men jag vill trösta mig. Jag har hört att kärleken icke kan vara utan
små sorger, barnsliga farhågor. Och om jag icke är glad i morgon, så
skall jag väl bli det, när Josef kommer. Hans närvaro är mera tröstande
än alla förnuftsgrunder.
Om Clinton skulle se mig sådan jag nu är, månne han skulle nännas
skratta åt mig?

d. 29 Febr.
Huru länge du, min kära dagbok, fått sakna din väninna. Men hvad har jag
haft att skrifva?
Ja, när Josef varit i staden, har jag varit mer än lycklig. Jag har
kunnat lefva blott i min lycka. Och när han varit frånvarande, så har
jag visst saknat honom och kännt en viss sorg, men så många minnen, så
många förhoppningar hafva gjort denna sorg ändå så ljuf, att jag för
allt i verlden ej velat mista den.
Jag har alltid varit lycklig. Dock hände i dag, när Josef satt vid min
sida, att jag började gråta. Var det öfvermåttet af sällhet, som vållade
dessa tårar, eller hvad var det?
Josef vårdade sig icke om, att fråga efter dessa tårars orsak. Han blott
kysste bort dem. Sedan vecklade han upp min upphäktade hårfläta och
började leka med mitt utslagna hår. Jag blef nöjd deraf.
Jag har läst att kärlek är det närmaste steget till vansinne. Jag har
tviflande skrattat deråt, men troende skrattar jag icke mera.
Blott det ville jag veta, hvarför icke menniskan på höjden af sin lycka
blir vansinnig.
Jag frågade Josef derom; han svarade, att sådana fall gifvits, men de
hafva inträffat genom kontrasten emellan gränslös olycka och den högsta
lycka. Och äfven då äro de högst sällsynta. Vidare sade han icke, utan
vände talet på annat.
Emellertid vill jag tacka dig, Gud, som icke låtit Celia bli vansinnig.
Det är din nåd, jag skall tacka.
Innan jag älskade, trodde jag att man i kärleken till en jordisk varelse
glömmer bort sin Gud. Jag tror så icke mera. När själen blifvit
fördubblad, huru skulle man då glömma att bedja och tacka Den, som
skapat själarna?
Visst är det dock sannt, att ofta under mina böner insmyger sig Josefs
bild. Jag söker då förjaga denna bild och läser böner så många gångor,
att Josef icke mer har öfvermakten. Och sedan, när jag är väl tillfreds
med mitt samvete, somnar jag in så lugnt och drömmer de ljufvaste
drömmar om Josef.

d. 10 Mars.
Hvad jag befarat rörande Axel, tycks verkligen på alfvar vilja slå in.
Alltsedan Josef och jag kommo uti detta ömma förhållande (fy så pjåkiga
ord!), har Axel icke varit sig lik. Nu är han så blek, så blek, som han
än aldrig varit, fast han visst ej nånsin haft frisk färg. Hans matlust
har äfven förgått ansenligen; förut åt han med den hos alla skrofulösa
barn nästan omåttliga aptit. Nu äter han icke så mycket som flickorna
ens.
Sina lexor kan han ofta utmärkt väl, men stundom alls icke. Äfven de
gångor, han tyckes kunna, händer ändå att han råkar i en några minuters
själsfrånvaro, då han stirrar framför sig förvirradt, ja nästan vildt
och hemskt.
Det hände engång i förra veckan, medan Josef satt vid min sida och höll
mina händer i sina, att lilla Axel kom in. Små flickorna ha ofta kommit
in, när Josef suttit bredvid mig så; det har icke gjort mig förlägen,
jag har knappt märkt sådant, men nu, då Axel kom in och såg så
besynnerligt åt vårt håll, då stack det mig, och jag sade någonting
sådant som: »hvad har Axel här att göra? Axel får gå.« Då gick han
långsamt bort, och vid middagsbordet kunde jag se att han gråtit.
Hvarföre sade jag sådant åt Axel? Var det derföre, att _han_ icke heller
annars, utom lektionstimmarne, plägar våga infinna sig i mitt rum, eller
var det för det en obestämd aning sade mig, att trettonåringen icke med
goda ögon såg vårt rendezvous?
Det må nu ha varit af hvad orsak som helst, det vissa är, att jag snart
ångrade min häftighet och helt och hållet tillskref den egoismen.
Sedan dess har jag sökt att vara mot Axel så god, jag nånsin kunnat, men
han förändrar sig dock icke deraf. Jag skulle till och med önska, att
han än en gång ville öfverraska Josef och mig. Om han det gjorde, så nej
minsann jag skulle ha lust att be honom gå bort.
Hvarföre får icke en menniskas glädje äfven vara alla andras glädje! Och
åt den, jag skänker min vänskap, hvarföre skall han icke vara belåten
med den -- vänskapen är ju redan så mycket -- hvarföre fordrar han äfven
kärlek?
Dessa reflexioner har jag vågat med anledning af en trettonårig gosses
personlighet. Jag vet icke hvaraf det kommer sig, att jag icke kan anse
Axel för barn. Ansåge jag honom så, skulle väl aldrig i min själ
uppstiga en tro, en öfvertygelse, den jag nu fåfängt söker bekämpa ...
den att han älskar mig.
Månne en annan ung flicka i min belägenhet skulle sätta sig öfver en
sådan tro? Eller om hon ock så trodde, skulle hon väl anse detta barns
kärlek med likgiltighet, kanske med förakt? Nej, hon skulle vara som
jag, hon skulle ömma för Axel, såsom Celia gör det. Hon skulle slutligen
älska Axel såsom jag; med vänskapens kärlek blott, men med kärlekens
icke. Stackars liten Axel!
Josef är med Axel mycket lugn och obesvärad. Han låtsar icke veta af
gossens ömhet för mig; han låtsar äfven för mig anse sådant orimligt.
Jag tror ändå hvad jag tror. Förlåt det Josef!
Axel tål alls icke Josef. Ständigt grånar hans vackra blick, när den
vändes på min älskling. Ja, jag såg en gång Axel i tysthet knyta näfven
och bita ihop tänderna. Således kan äfven svartsjukan rymmas i barnets
själ. Det är besynnerligt!
Jag har nog mycket grubblat på, huru min lilla stackars Axel bäst kunde
bli botad. Frånvaron och tiden vore väl det bästa. Men huru skall jag
komma fram med sådant för min principale?

d. 15 Mars.
Jag behöfde icke »komma fram med sådant för min principale«. Hon gjorde
det sjelf.
Jag vet icke, Celia lilla -- så talade hon -- huru du skall uppta ett
ömtåligt ämne, som min moderliga ömhet tvingar mig att vidröra.
Det kläckte litet i bröstet på mig, och om jag också behöft eller velat
det, skulle jag dock ingenting kunnat säga; hon fortfor:
-- Ämnet gäller min enda son, lilla Axel. Så liten han är, är han dock å
själens vägnar så utvecklad, som om han vore fyra år äldre.
Så vant sätt hofrättsrådinnan än har, blef hon dock här något förlägen,
och lekte med nyckeln till sin chiffonier. Jag började stå som på nålar.
Men min principale återtog:
-- Till följe af denna själens tidiga utveckling kan Axel äfven erfara
känslor, hvilka först borde tillhöra ynglingen. Jag har länge tviflat
derpå, men slutligen af många små omständigheter, som icke undgå en
moders öga, blifvit öfvertygad. Och den värma, med hvilken han alltid
talar om _en viss person_, öfvertygar mig ännu mera. Af rodnaden på dina
kinder, lilla Celia, finner jag, att du ganska väl anar, hvartåt jag
syftar. Din discipel håller mycket för mycket af sin guvernant .... Nå
nå, det der är allt saker, för hvilka Celia icke rår det ringaste, ty
hvad kan man rå för, att man är älskvärd och gör intryck .... Emedlertid
måste denna hans känsla för dig på något sätt afkylas. Huru skall sådant
tillgå? Huru tycker Celia?
Jag framstammade någonting om frånvaro och tid.
-- Du har rätt, mitt barn. Ditt guvernantskap med Axel bör nu ta slut.
Jag ärnar på ett par månader skicka honom till min svåger, majoren. Der
har han sina kusiner att jollra med. Ett barns känslor lära väl icke
vara så djupa, att de ju icke på en så pass lång tid mattas af. Axel
skall få lära sig att glömma sin guvernant.
Jag hviskade, att jag var tacksam för en sådan anordning.
Men värre, berättade hofrättsrådinnan dagen derpå, hade det sedan
blifvit med Axel. Han hade först bestämdt förklarat, att han allsicke
ville fara, att man, för att få honom dertill, måste binda honom med rep
i släden. Sådan hade han varit i går.
Men i dag kom han raskt in i min kammare och sade:
-- Mamma vill att jag skall resa bort och att jag flera veckor skall
vara hos morbrors. Vill Celia så med?
-- Ja, jag tror att det är för Axel ganska nyttigt.
-- Tror Celia jag icke förstår, hvad mamma menade, när hon sade, att jag
här hemma blir alldeles olycklig. Derföre, menade mamma, att jag håller
så mycket af Celia. Men skall jag bli mindre olycklig, när jag icke får
vara nära Celia?
-- Axel kommer att glömma Celia och det är bäst.
-- Bäst ja, derföre att jag aldrig kan få Celia, som är förlofvad med
den elaka karlen, som jag icke kan tåla.
Då jag åter icke kunde tåla sådana ord, och troligen uttryckte det i
minen, sade Axel:
-- Förlåt, söta, älskade Celia. Jag skall försöka börja hålla af honom,
efter Celia gör det. Men glömma Celia, det tror jag jag visst icke kan.
Just när jag dör, skall jag ännu minnas Celia.
Härvid började han snyfta öfverljudt. Jag smittades af exemplet. Det
märkte Axel och sade:
-- Du gråter ändå, vackra Celia; det är bra att du ändå har något
medlidande med Axel. Men säg, skall jag resa?
-- Ja, visst bör Axel resa.
-- Nå, efter Celia vill det, så låt det då gå. Dit är hela två mil.
Aldrig höres dit ljudet af Celias steg. Aldrig synes dit Celias ögon ...
Men jag skall minnas dem. Nej, jag skall försöka glömma Celia. Ju mera
jag vill glömma, desto mera minnes jag. -- -- -- Adjö nu Celia, blif bra
lycklig, söta, ljufva, himmelska Celia.
Så störtade han ur rummet. Snart var hästen förespänd, och den lilla
stackars gossen kom än en gång in och tog ett riktigt afsked, hvarvid
han tycktes göra våld på sig sjelf, åtminstone gret han icke, och sade: