Guvernanten Celias minnen - 7

Slutligen vann hon äfven mig, som visst icke väntade mig någon glädje,
likgiltig som jag numera blifvit för dansens nöje.
Vädret var äfven lockande, likasom föret. Nog af, vi foro.
Förvånade blefvo vi väl icke, men ändå så hjertligen glada öfver att
Clinton hållit sitt ord. Han var en af de första vi sågo i salen. Glad
var jag för egen del, men än gladare för Annas.
Sedan den första valsen var slut, sade Clinton, att vi nu finge sakna
honom på en stund. Han skulle gå till sitt qvarter, för att taga med sig
sitt ressällskap, »hvilken väl icke kunde underlåta att komma, då hans
väns syster och fästmö varit nog förekommande att, på grund af en blott
förmodan, bivista assembléen.«
Den första kadriljen hade jag den lyckan att dansa med en kavaljer, som
nog kunde föra till torgs det lilla han visste. Det var en långsam dans.
Det vore bättre för herrar kavaljerer att tala ingenting, än att tala
bara snömos. Men så lära icke andra flickor tänka, och hvad mängden
tänker, det är väl det rätta.
Till all lycka fingo både Anna och jag sitta den andra kadriljen. Att vi
sutto bredvid hvarandra, var naturligt. Vi fingo tillsamman ha ledsamt
efter Clinton, som icke hördes af. Just då de sista tonerna ljödo, sade
Anna:
-- Nej, men se der kommer ändtligen Clinton. Han för med sig en ung,
blek gosse.
Jag satt så, att jag icke kunde se Clinton och hans följeslagare, innan
de voro tätt invid oss. Jag skall då ... berättade mig sednare Anna ...
gifvit till ett utrop af öfverraskning och sagt: -- Axel!
Ja, det var verkligen Axel, men huru förändrad! Ett hufvud längre än då
jag, halftannat år förut, såg honom den gången, då ... Äfven
anletsdragen hade undergått en förändring, som utvisade, att af gossen
blifvit en yngling. Med undantag af en ökad liflighet och glans, voro
dock ögonen desamma, dessa ögon, hvilka äfven under gosseåldern ägt ett
alfvar och ett djup, som tycktes tillhöra någon sednare period af
lifvet.
Axel tycktes söka efter något ord till inledning, men deraf blef intet.
Jag skulle så innerligen gerna afbrutit den plågsamma tystnaden ..... om
jag kunnat. Det blef Clintons sak:
-- Jag tror att herrskapet redan hunnit glömma bort hvarandra. Om det så
är, får jag för dig, min kära syster, presentera studeranden Axel
Segerskjöld. Det är säkert studenten, som gör honom oigenkännelig.
Dessa Clintons ord, hvilka kunnat anses si och så, voro i sjelfva verket
fina, och verkade hvad de borde. De förjagade en stor del af
förlägenheten och bryderiet. Jag vågade framstamma en anmärkning om,
huru mycket »herr Segerskjöld« vuxit, och huru roligt det var att se
honom.
-- Tycker _mamsell Värn_ verkeligen, att det är roligt?
Axel satte mycken tonvigt på detta »mamsell Värn«. Detta kändes mig
något obehagligt, ehuru jag sjelf gifvit anledning dertill genom mitt
_herr_ Segerskjöld. Dock, som ställningen oss emellan förändrats, och
Axel icke kunde anses för ett barn mer, tyckte jag mig gjort rätt. Jag
ämnade äfven framdeles kalla honom »herr Segerskjöld«.
Jag minnes icke, huru jag besvarade Axels fråga. Han drog sig undan,
sedan han likväl fått löfte om nästa kadrilj.
Af orsak, att några ortens lejon voro alldeles outtröttliga i
polkamasurkan, och icke syntes ha något emot att för det täcka könet
presentera deras synbarligen transpirerande kinder, hände sig att denna
dans blef längre än den bordt. Jag var rätt nöjd att mitt svaga bröst
icke tillät mig sådana fatiguerande danser. Emellertid sökte jag att
ordna mina tankar beträffande Axel.
Huru hade Clinton blifvit så bekant med Axel? Hvilkendera månne hade
sökt den andras sällskap? Om Clinton haft någon aning om, hurudant Axels
förhållande varit till mig, var det då så alldeles rätt att föra honom
till mig? Jag fann ingen lösning af gåtan innan Axel ledde mig till
dansen.
Axels visavis var Clinton, som dansade med sin Anna. De hade så mycket
att säga hvarannan; så tycktes icke förhållandet vara mellan Axel och
mig. Öfver hälften af kadriljen var redan förbi, då Axel omsider sade:
-- Jag ville, att jag icke alls lefvat förr än nu, eller ock att allt
det förra varit en dröm. Då vore vi icke så fremmande.
-- Låt oss _anse_ allt det förra för en dröm, och vi skola icke vara
fremmande mera.
-- Ja, men vet ..... mamsell Värn, att jag omöjligen kan komma mig att
tycka så. Och jag _vill_ ej ens anse allt det förra för en dröm. Det
finns deri ett och annat för godt, för att vara blott en dröm.
För godt för att vara blott en dröm? -- sade jag -- Kan verkligheten,
äfven då hon är skön, gå upp emot en skön dröm? Vackra drömmar äro en
gåfva ifrån höjden, med hvilken jordens gåfvor icke tåla någon
jemförelse.
-- Men om dessa jordens gåfvor ändå äro himlens?
-- Jag förstår icke, hvad ..... Axel menar.
(När jag skulle kalla honom herr Segerskjöld, var det mig, som om tungan
häftade vid gomen. Halft med ansträngning, hälft omedvetet nämnde jag
honom således vid namn. Men jag rodnade).
-- Det kan nu vara nog -- sade Axel --; det förflutna står åter vid min
sida och är icke fremmande mer.
Han såg på mig med en obeskriflig blick, och suckade helt lätt. Sedan
sänkte han blicken och talade liksom för sig:
-- Jag vet ej, om jag vågar mig till Mainola. Äro husvilla fremlingar
välkomna der?
-- Huru kan Axel tvifla derpå? De _äro_ välkomna.
-- Äfven oaktadt Celia finnes der?
Nu anade jag, att hans mening med detta _vågar_ kunde vara en annan, än
det först ville tyckas. Denna aning vågade jag dock icke låta inverka på
mitt svar, som blef:
-- De som äro välkomna hos dem, hvilka äro mig i föräldrars ställe, äro
det äfven för Celia. Isynnerhet om de äro husvilla.
-- Tack Celia för dessa ord, som innebära mera än du kanske anar. Ty jag
_är_ husvill och längtar efter ett nytt hem. Och jag skall _våga_ mig
till Mainola.
Dansen var slut, och Axel gick att tala med Clinton, hvarpå han syntes
aflägsna sig. Clinton återkom med det besked, att Axel sagt sig
illamående och vändt hem tillbaka. Min bror gick att söka sig ny
visavis. Han sade det höra till saken, att dansa med sin fästmö minst
två gångor, och med sin syster ... ingen. Clinton tycks hafva samma
åsigt som fordom, att det nemligen ser pjåkigt och tillgjordt ut att
dansa med sin syster, om hon eljest har någon tur.
Snart fick jag veta, hvarföre Axel kallade sig husvill. Clinton
berättade mig, att alltsen hans mors giftermål med v. Degen, hade hemmet
blifvit honom mindre kärt. Modren lär äfven blifvit mera ovänlig emot
Axel, osäkert på hvilka grunder, menade Clinton. Endast en gång på ett
års tid hade han besökt hemmet, af längtan efter sina systrar. Detta
besök varade blott ett par dagar. Föröfrigt försåg man honom med
penningar nog.
Jag tänkte: -- Axel är en martyr för Celias skull. Ja, för min skull
saknar han hemmets ljufva och hulda omvårdnad. Hvarföre skall Celia vara
en oskyldig orsak till så mycket ondt? Stackars Axel!
Jag sökte utforska Clinton. Han hade genom en tillfällighet blifvit
bekant med Axel. Han hade blifvit bjuden på hans studentkalas, han
visste ej af hvem, ty tio nyssblefna studenter voro med om
tillställningen. Clinton hade fattat tycke för ynglingen, hvars femton
år icke hindrade ett djup och en flygt, högre än mången tjuguårings.
Sedan hade han sökt Axels sällskap, ty Clinton föredrager i allmänhet
yngre personers sällskap framför äldres. »Jag vill så gerna agera
beskyddare« tillade min bror. Lustresan till Tavastehus hade äfven varit
en proposition af Clinton.
Min bror tyckes icke ana ..... Jag skulle, om jag äfven ville det, icke
for min död kunna förtaga Clinton hans okunnighet.
De två följande kadriljerna dansade jag. Mina moitiéer uppbjödo nog sin
förmåga att »hålla mig varm«; äfven måste jag hålla dem räkning för det
de allsicke liknade första kadriljens hjelte. Det hjelpte icke, jag hade
så tomt efter ... Axel.
Huru glad skulle icke jag således bordt bli, då Axel åter inträdde i
salongen. Hans illamående hade upphört; han hade icke kunnat få sömn,
när andra roade sig. Derföre måste han återvända. Jag kände tydligt att
jag bleknade.
Han uppbjöd mig till kotiljongen. Jag hade bordt svara nej, men jag
svarade ja. Jag var ju förbjuden att valsa.
Redan för två år sedan, då han var hufvudet kortare än jag, var det lätt
att valsa med Axel. Nu var han halfva hufvudet längre. Han både valsade
och förde väl. Det gick så lätt och lustigt; jag visste icke af någon
ansträngning.
Redan den första gång, jag blef upptagen af en fremmande kavaljer, kände
jag en stickning i bröstet och andtäppa. Jag beklagade mig deröfver. När
jag andra gången skulle blifva upptagen, sade Axel:
-- Jag ber om förlåtelse, min herre. Mamsell Värn vågar icke valsa
utöfver de ordinära turerna med ..... mig.
Kavaljeren aflägsnade sig småförtretad. Axel rodnade, kanske för det han
ansåg det låta egenkärt, då han sagt med mig. Jag tyckte dock om honom,
för att han gifvit ett tydligt svar. Jag tackade honom derför.
Sedan en och annan fått samma besked, fingo vi sitta ostörda. Då var att
se, huru Axel blef sig olik. Han var glad, liflig, skämtsam, intressant.
Det var ett underverk. Så upprymd hade jag aldrig sett honom i hemmet,
aldrig förut. Bland annat sade han:
-- Jag tycker mig vara en helt ny menniska. Jag ser för mig framtiden i
ljus. Förklara för mig det, Celia.
-- Säkert kommer det deraf, att Axel blifvit student. Det måste vara ett
eget nöje, ett nöje, hvilket qvinnan aldrig får erfara.
-- Ja, det är ett nöje. Verlden ligger framför mig så stor, så öppen.
Den stolta tanken, att kunna verka något i verlden, tränger fram lik
stjernan ur natten. Önska mig lycka, Celia!
-- Jag önskar Axel det allra bästa på jorden. Godt nytt år!
-- Och hvad mån' vara detta allra bästa? -- sade han med en ton, som
sade, att skämtet redan fullkomligen utrymt platsen.
-- Det som för jorden närmast till himlen.
-- Då förstår jag, att Celia icke menar jordiska utmärkelser, yttre ära
och stjernor. De stjernor äro bäst, som bäras ... innanför. Dock tycker
jag, att det vore en stor lycka, ja väl den allra största, att kunna på
något sätt höja sig i deras ögon, hvilka vi älska. Låt vara, att
fosterlandet är vår älskarinna, då skola vi icke sky att uppoffra oss
för detsamma. Man bör vara beredd att tillochmed _dö_ för det man
älskar. Då blir troheten beseglad genom döden. Ja, det vore ljuft att dö
för ..... sådant!
-- Ja, det är sannt. Men jag ville nästan, att jag icke vore qvinna.
-- Det var bra, att Celia tillade detta _nästan_. Eljest skulle jag
hafva en motsatt, besynnerlig önskning. Jag ville icke alls _vara_. De
blommor, som vända sig mot solen hade icke glada dar, om solen vore
borta.
Hastigt förändrande ton sade han småleende:
-- Celia lär finna, att jag lärt mig att säga komplimanger.
-- Lofva mig att hädanefter använda dem sparsamt -- sade jag.
-- Lofva mig att hädanefter vara en annan, än Celia är -- svarade Axel.
Kotiljongen slutade assembléen. Följande dagen foro vi af till Mainola.
Clinton och Anna satte sig i en släde, kaptenen naturligtvis med sin fru
i en annan. Mig blef intet val öfrigt. Jag måste sitta med Axel i den
tredje släden.
Till min ledsnad måste jag medge, att så fort resan aflopp med Axel,
hade den troligen icke aflupit med någon annan. Han var glad och
treflig, och använde ytterst sparsamt ... komplimanger.
Lilla Emma, som säkert haft mycket ledsamt, emottog oss med en barnslig
glädje. Men visst såg hon bra förvånad på Axel.

d. 12 Jan.
Axel har blifvit en stor favorit hos farbror och faster, -- så kallar
jag nuförtiden kaptenen och kaptenskan. Faster är förtjust i hans
belefvenhet och artighet, farbror i hans »förmåga att kunna följa med,«
samt hans qvicka infall. Jag sjelf, huru må det vara med mig?
Naturligtvis fröjdar det mycket Celia, att den person, hon sjelf håller
af, äfven blir afhållen af andra, dem hon håller af. Personen vinner
derigenom i ökad glans.
I går, då Axel icke var inne, roade det farbror att bry mig för honom.
Jag svarade så ogeneradt jag nånsin kunde, att jag verkligen höll bra
mycket af Axel, och att jag dertill hade rättighet, då han varit min
discipel. Då sade farbror småskrattande:
-- Nu kom Celia att missäga sig. Du sade att det var en rättighet, men
menade säkert en _skyldighet_.
Jag rodnade, hvilket var förtretligt, emedan Clinton var i rummet.
Småstucken och i bryderi gick jag ut. Snart mötte jag Axel och Emma, som
kommo från den rimfrostprydda parken.
Gud är mitt vittne, att jag vid denna syn tänkte: -- o, att småningom
skulle uppvexa ett ömt förhållande mellan dessa två! De tyckas skapade
för hvarandra.
Emma gick i all stillhet bort, och lemnade oss allena. Jag började tala
om Emma, jag berömde, såsom jag det borde, mycket det lofvande
trettonåriga barnet. Jag ryckte fram med en invit på långt håll, huru
passligt det vore, om Axel o. s. v.
Jag vågade icke ens härvid se på honom. Han ljufva sonora röst hördes
svara:
-- Jag förstår Celias mening, och jag tackar dig derför. Celia talade
som ur min egen själ; äfven hos mig har en sådan tanke trängt sig fram.
Men jag har tillbakavisat den. När insekten en gång svedt vingarne på
ljuset, så locka honom icke ens de klaraste stjernor af första
ordningen; vid ljuset fäster sig insektens lif, tills det i döden
släcks.
Dessa ord försatte mig i en onämnbar rörelse. Jag tyckte mig gjort
mycket illa, som framlockat sådana ord. Jag skyllde på kölden och sprang
i min kammare, der jag nu är.
Jag öfvertänker den djupa rörelsen i min själ. Hvad skall den båda? Är
Celia skapad till olycka, till sin egen olycka, eller andras, dem hon
håller af?
Men hvarföre tänker jag på olycka. Skall någon sådan nödvändigt uppstå
nu? Att jag för Axel äger ett stort, altför stort värde, det vet jag. Är
min känsla icke tacksam derför, besvarar jag icke hans _kärlek_ ... ack
att jag måste använda detta ord ... då blir det olycka, Axels. Besvarar
jag den, _skulle det så hända att jag besvarade den_, hvem blir då den
olyckliga? Månne jag sjelf? Men hvarföre tänker jag på olycka!

d. 17.
Lektionen med Emma var slutad. Hon sade till mig:
-- Söta Celia, hvarföre har du blifvit så ängslig? Du suckar så ofta,
när du läser med mig.
-- Gör jag det? Det visste jag icke af.
-- Vet Celia, vore jag några år äldre, så skulle jag sucka så ... för
Axels skull.
-- Hvarföre just för Axels skull?
-- För han är så söt. Om jag någongång i verlden blir gift ... det kan
ju hända ... så ville jag, att det vore med en, som skulle likna Axel
bra mycket.
-- På hvad sätt är då Axel så söt?
-- Så Celia kan fråga! På allt sätt. Han är emellanåt så rolig, och
sedan igen så förståndig. Han är också så karlaktig och duktig, när det
gäller, och dessemellan är han så snäll och god. Han skulle visst icke
göra en mask förnär. Och sist så är han så vacker, och det är ju också
ändå någonting, det.
-- Det är märkvärdigt, huru många fullkomligheter hos Axel Emma hittat
på.
-- Mycket märkvärdigare är det, att Celia icke hittat på dem. Och ändå
tänker Axel på ingenting så mycket, som på Celia.
-- Huru kan Emma tala sådant? Huru vet Emma det?
-- Jo, ser Celia, jag har det af Axel sjelf. Hvarföre tror Celia, att
han så gerna är med mig allena; det är bara för att få i fred tala om
Celia. Han frågar mig så mycket om Celia, ja, allt möjligt frågar han.
Och när jag då berömmer dig, såsom alla måste göra, så blir han så glad,
och om jag berättar något, som Celia sagt eller gjort, så hör han så
uppmärksamt på, att jag är rädd han skall förlora andan. Det är riktigt
sannt. Skulle jag icke veta, huru rysligt mycket Axel håller af Celia.
Ack, vet du, i går frågade han mig, huru lexan gått. Jag sade då, att
Celia varit nöjd med mig och kysst mig. Då kom Axel till mig och stal,
riktigt stal en kyss af mig. Nog förstår Celia, hvarföre han det gjorde.
Jag blef ledsen på mig sjelf, för det jag så gerna åhört Emmas
berättelse. Derföre sade jag temligen omildt:
-- Men hvart vill då Emma komma med detta prat?
-- Jo, det skall jag säga. Jag skulle vilja att Celia vore mera god emot
Axel. Celia tycks vara liksom rädd för honom. Celia borde hålla af Axel
lika mycket, som han håller af dig. Åhå, vore jag i Celias ställe,
nejminsann jag skulle låta en sådan gosse, som Axel är, vara så der. Jag
skulle hålla af honom så rysligt. Och jag skulle äfven _visa_ det.
-- Men, minns Emma, jag är ju hela fyra, fem år äldre än Axel.
-- Fyra, fem år äldre, hvad gör det? Så mycket äldre var också mamma än
pappa, och lycklig var pappa, så länge mamma lefde. Jag minns ännu, huru
de höllo af hvarann, och huru pappa gret, när mamma lades i kyrkomullen.
Hvad gör ålder!
-- När Axel blir så gammal som jag nu är, så har han glömt mig.
-- Glömt? Du tror sådant om Axel. Han kan ej glömma! Å nej. _Han är den
allrabästa._
Sedan Emma sagt detta, gaf sig barnahjertat luft i en ström af tårar.
Hade en engel ifrån himlen nedstigit som förespråkare för Axel, han hade
dock icke kunnat vara vältaligare än detta barn, hvars späda fantasi,
förgudande sitt föremål, altförväl röjde sin riktning, men hvars goda,
oegennyttiga hjerta ändå glömde allt vid tanken på dens väl, som gifvit
barnafantasin dess späda vingar.
Oemotståndligt bröto tårar sig väg ur källan af mitt hjerta.
De blandade sig med Emmas.

d. 20.
Klockan är icke mera än tre på morgonen. Jag har stigit upp, för att
uppteckna den dröm, som nyss väckte mig. Minnet af drömmar förgår så
lätt, om man icke griper dem på färsk gerning.
Jag var i en bergig skogstrakt, der träden voro så höga, så höga.
Clinton och Anna voro med mig.
Vi hade att gå uppför ett ganska brant berg. Anna var mycket rädd och
stödde sig ängsligt på Clintons arm. Jag var icke alls rädd, och
uppmanade dem blott att skyndsamt stiga på. Hvart jag egentligen ville,
vet jag ej, lika så litet hvad jag ville. Likväl var det någonting
ytterst maktpåliggande och vigtigt.
Småningom märkte jag att Clinton och Anna blefvo efter. Likväl
påskyndade jag mina steg. Då jag åter såg bakom mig, fann jag att de, i
stället för att vidare komma uppåt, gledo sakta nedföre och tillbaka. Då
ropade jag dem an. De svarade med knappt hörbar röst, att de hade bättre
att vara i dalen. Då beslöt jag att icke mera plåga dem. De fingo vara
der de ville. Jag tänkte icke på dem vidare. Jag gick på oförskräckt.
Jag kom till bergets topp.
Toppen var bevuxen med granar i en stor cirkel. Jag gick inom cirkeln.
Der stod Axel, och tycktes vänta på mig.
-- Ack, hvad Celia var god, som kom. Nu får du se alla de rikedomar och
skatter, som jag förvärfvat åt dig. Följ mig.
Sedan jag gått några steg fram vid Axels ledande arm, stannade jag
tvärt. Vår väg var afbruten genom en mörk håla.
-- Detta ser ut som nedgången till en grufva -- sade jag.
-- Det är så -- sade Axel -- fatta mod och sätt dig jemte mig i denna
korg. Vi skola fara nedåt.
Der fanns verkeligen en stor korg, som jag icke märkt. Vi satte oss i
den. Den gick nedåt medelst ett vindspel. Det var mörkt, stickmörkt.
-- Är du rädd för mörkret, Celia?
-- Ja, om jag vore ensam, men icke med Axel.
-- Det börjar väl äfven snart att ljusna -- sade Axel.
-- Huru djup är denna grufva? -- sporde jag.
-- Djupare än höjden af det berg, du klättrade uppför.
I detsamma började det ljusna. Korgen sänkte sig alltmer, och ljuset
tilltog. Det började höras ett dån och ett skrammel, som tilltog i samma
mon som ljuset. Konturer af menniskofigurer började synas; de tycktes
vara i en liflig rörelse och arbeta med kraft.
Bottnet af grufvan såg ut som en underjordisk stad. Detta erbjöd en
vacker och skön anblick. Den öfvergick all föreställning.
Omsider stannade korgen på botten, och vi stego ur.
-- Nu skall jag visa för dig mina arbetare. De äro indelta i tvenne
klasser; men slafvar äro de alla.
Jag såg på arbetarene. Alla voro de svarta och smutsiga.
-- Se noga på denna klass. Den utgöres af sådana menniskor, som värderat
det jordiska guldet högre än allt annat. De hafva frivilligt gifvit sig
till slafvar. Deras lön är stor nog.
Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på första klassens arbetare.
Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på deras
anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen voro lika. I
hvarenda af dem igenkände jag ... Edvard. Den Edvard, som jag fordom
hade älskat i barnets inbillning. Den Edvard, som öfvergaf mig, emedan
jag var fattig på jordens guld, han, hvars otro icke kostat mig någon
tår och ingen sorg, emedan min kärlek blott var ... inbillning; ja,
denne Edvard stod der nu för mig, representerad i tusende olika och dock
lika gestalter.
Axel gick ifrån dem, och förde mig till den andra klassen.
-- Se noga äfven på denna klass. Den utgöres af sådana män, som, lika
onda englar, kunna tjusa så det rena som det orena sinnet, men hvilkas
makt blott grundas på ett fint bedrägeri. De hafva nu äfven fått sin
lön. De äro mina tvångsarbetare.
Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på den andra klassens arbetare.
Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på deras
anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen voro lika. I
hvarenda af dem igenkände jag ... Josef. Den Josef, som lik en ond engel
demoniskt tjusat min själ, han, som jag öfvergaf, emedan han aktade det
heliga ringa, Josef, hvars förlust kom verlden att gapa emot mig så tom
och sorglig, emedan min kärlek ändå icke varit inbillning; ja, denne
Josef stod nu der for mig i tusende olika och dock lika gestalter.
Ännu en tredje klass menniskor varsnade jag; det var qvinnor,
handtlangerskor åt den andra klassens män. Äfven de voro sinsemellan
lika. Jag vågade knappt se åt dem. De ägde alla, äfven de, bekanta drag.
Axel gjorde ingen anmärkning öfver denna tredje klass. Han tycktes icke
ens märka den. Han gick hastigt förbi, och drog mig med sakta våld åt
ett annat håll, så att vi voro på ett visst afstånd.
-- Ser du, min Celia, dessa äro nu alla de, som lyda under mig. Är jag
icke rik? Kom, skall du få se, hvad slafvarna hjelpt mig till.
Med dessa ord knackade han på bergväggen, som öppnade sig. Vi voro i ett
rum, stort som den största kyrka, och rikare prydd än någon sådan.
Taket, golfvet, väggarne voro af silfver och guld, som ormlikt ringlade
sig inom hvartannat. Ädelstenar af alla slag bildade guirlander kring
väggarne. Ifrån taket hängde kronor utan ett enda ljus, men gifvande en
sådan glans, att jag undrade, huru mina ögon kunde uthärda en sådan
herrlighet.
-- Du förvånar dig öfver prakten i mitt rike -- sade Axel. -- Snart
skall du få se en ännu skönare syn.
Då framstodo omkring oss ljufva, underbara gestalter, som alla voro
_olika_, och dock så sköna. De föllo, en och en, på knä för oss, och
framräckte sina skänker.
Axel gaf en vink; då framstod ett af de sköna väsendena och räckte mig
-- en myrtenkrona. Jag ämnade sätta den på mitt hufvud, men först ville
jag dock erfara, huru skickligt den var flätad. Jag höll den upp emot de
bländande kronorna, och fann att myrtenkronan var genomskinlig. Jag blef
rätt skrämd häraf.
-- Jag vill ej hafva den. Den är ej gjord af myrten, utan af smaragd --
utropade jag, och släppte kronan i golfvet. En förunderligt vidrig klang
hördes, då kronan föll i stycken.
Nu trädde Axel till mig med strålande ögon och sade:
-- Du har bestått profvet. Din rena själ kan icke dåras mer af falska
glitter. Du lilla flicka, hemta hit en bättre krona.
Hon lydde, kom och satte på mitt hufvud en bättre krona, en äkta
myrtenkrona. Det kände jag af bladens böjlighet och sköna svalka.
Jag såg på den sköna gifverskan. Var det icke Emma? Ja. Jag tackade
henne med en kyss. Det såg Axel och han talade:
-- Den tid vi bodde uti solens ljus, tog Axel Celias kyssar ifrån Emmas
mun. Nu tar jag dem från Celias egna läppar.
Han kysste mig. I detsamma hördes en sakta musik, och sedan började de
vackra gestalterna uppstämma en ljuf melodi, hvars harmoni efterhand
blef allt mera rik, mångfaldig och underbar. Det var en festlig
brudsång.
-- Är här ej godt att vara? -- hviskade Axel. Jag svarade:
-- Om dock min far och moder lefde än och såge Celias lycka!
-- Jag var beredd på Celias goda hjertas önskan. Derföre har jag kallat
hit din fader och din mor.
Då kände jag, att mina axlar lätt vidrördes. Jag såg mig om. På ena
sidan om mig stod min far, på den andra min mor. De voro sig
fullkomligen lika, endast yngre. De voro lika unga, som den öfriga
brudskaran omkring mig.
Min glädje blef nu fullkomlig. Helt och hållet försmälte jag i det
närvarandes lycka. Jag sträckte mina händer efter Axel, för att tacka
honom för all denna salighet. Han förstod mig, kysste mig och ..... jag
vaknade.
Der ligger den lilla Emma, hon som i drömmen gaf mig den goda
myrtenkronan. Ibland suckar hon lätt. Kanske drömmer äfven hon någon
vacker dröm.
Hvad månne min dröm betyda? Jag har drömt om silfver och guld. Det säges
icke betyda något godt. Åtminstone är silfver illa, säger man.
Det var en gång fråga om drömmars betydelse. Då sade en satiriker i
sällskapet: -- drömmar betyda just precis det, som framdeles kommer att
ske i verlden.

d. 24.
I dag reste Clinton och Axel bort. Det var en sorgens dag.
På förmiddagen föreslog Clinton en promenad. Emma följde med. Småningom
afdelade sig sällskapet helt naturligt i tvenne kotterier. Clinton och
Anna bildade det första; Axel, Emma och jag det andra. Hastigt sade
Emma: -- jag vill veta, hurudant förlofvade tala, och sprang till
Clinton och Anna. Axel sade:
-- Ett så förståndigt och godt barn, som Emma är! Hon kände i luften,
att jag ville vara ensam med Celia.
-- Emma är ett mycket förståndigt och godt barn -- sade jag tanklöst.
Vi talade först ett och hvarje i likgiltiga ämnen, tills det äfven blef
fråga om resan. Jag bad Axel vara försigtig och icke förkyla sig.
-- Jag lofvar det, då Celia så vill -- sade Axel, med ett alfvar, som
tycktes illa harmoniera med frågans obetydlighet. Med än större värme
fortfor han:
-- Jag lofvar ännu mer än Celia fordrar. Jag lofvar dig att ren och
obesmittad gå igenom ungdomsålderns faror. Celia, detta namn skall
blifva mig en stark sköld. All min äregirighet lofvar jag dig ... äran
utan Celia vore utan värde. Sist lofvar jag dig min kärlek, en varm och
trogen, ja, en evig kärlek. Jag kan icke föreställa mig en möjlighet att
lefva, om Celia ej bodde i mitt hjerta, icke heller någon himmel, der ej
Celia vore. Jag lofvar dig en kärlek, som gifver allt, men fordrar ...
intet.
-- Det är för mycket, Axel. Tala dock ej så -- hviskade jag, i det tårar
ovillkorligen fuktade mina ögon.
-- Du gråter, Celia. Jag tackar dig. Du kan ha rätt, ty att försaka dig
för alltid, det vore dock hårdt. Derföre vill jag förändra mina ord. Den
kärlek, som nu lifvar mitt bröst, den gifver allt och fordrar intet. Ser
du, jag frågar dig icke, om min kärlek har något gensvar i ditt hjerta.
Det är nog för mig, att jag älskar dig.
Åter sade han, efter en lång tystnad:
-- Det vore äfven förmätet af mig, att af Celia fordra ett svar. Jernet
skall pröfvas i eld, innan det duger. Framdeles någon gång, sedan jag
bestyrkt min trohet och min rena vilja att vara Celias vän ..... då är
det tid för frågor.
Huru gerna jag velat säga några ord. Äfven jag hade ju bordt gifva ...
någonting. Jag försökte tala ... jag kunde icke, vågade ej. Axel förekom
mig nu såsom ett väsen ifrån ett annat hem, ett väsen, som nedlåtit sig
till ett jordens barn. Det gick igenom mig en rysning. Jag gick der
darrande och ängslig.