Guvernanten Celias minnen - 5

måväl, mamsell Värn!
Det är också sannt, att hans mor då var med i rummet. Jag kunde icke rå
för att jag följde Axel allt till släden, och att jag var obetänksam nog
att stoppa in fällen vid fötterna och att än en gång räcka honom min
hand. Fast många sågo på, förde han den till sina läppar. Så for han af,
den stackars lilla besynnerliga gossen, som håller af Celia.

d. 1 April.
Det är i dag en skämtets och glädjens dag. Mina disciplar ha lof. De ha
i dag öfvat sig i konsten att ljuga med smak.
Jag sitter här och ångrar mitt underliga beteende i går. Josef var i
staden och naturligtvis här hos mig.
Genast som han inträdde, fann jag att han icke var som vanligt, ty efter
förlofningen hade sådant än icke händt, som nu var fallet. Josef hade
druckit något.
Han medgaf sådant och frågade mig, om jag var mycket ond deröfver. Då
svarade jag, att jag skulle vara bra pedantisk, om jag fäste mig vid
sådant då och då. Ja, jag sade, att vore jag karl, så skulle det väl
någongång kunna hända äfven mig.
Då menade Josef, att han denna gång druckit, för att förbereda mig på
att han icke blefve ett dygdemönster. »Jag har nyss -- tillade Josef --
varit i sällskap med en stackare, som nyligen blifvit förlofvad och
allsicke törs smaka på någon starkare dryck, emedan han befarar, att han
efter något det minsta dåliga rykte kunde förlora sin kredit och få sig
korgen.
Josef framställde denna pjåkiga man i så löjliga färger, att om dennes
käraste skulle hört sådant, så tror jag mest att hon gifvit korgen åt
sin vän, blott för att han under förlofningstiden var så pedantisk.
Josef kunde väl till en del haft rätt och till en liten del orätt, men
han talar så öfvertygande, att jag åtminstone då tyckte honom ha
fullkomligen rätt. Visst är det ynkligt att under förlofningstiden
ställa sig bättre än man verkligen är. Det är både ynkligt och
bedrägligt. Jag tror att sådana lismande varelser bli verkliga
hustyranner, sedan de väl fått tömmarna i sina händer.
Det är dock egenteligen icke om sådant jag bör skrifva, utan om
någonting annat, om mitt underliga beteende.
Josef talade efter middagsmåltiden mycket med min principale, och hon
syntes mycket belåten. Jag vet icke huru det kom sig att Celia icke rätt
tyckte om sådant. Var det blott en flyktig föreställning, att det kunde
finnas qvinnor, hvilka komme Josef att glömma mig (hofrättsrådinnan
borde jag väl ej frukta), eller var det verkligen svartsjuka?
Medan jag läste med flickorna, grubblade jag öfver denna punkt. Jag
sökte utforska mina känslor, och kom slutligen till det resultat, att
det icke var svartsjuka, men väl en liten mån afund. Säkert är, så
tänkte jag för mig sjelf, hofrättsrådinnan mycket intressantare än jag,
efter Josef så gerna talar med henne så länge.
Sedan jag slutat min lektion, gick jag till förmaket. Der såg jag
någonting, som jag kanske icke borde uppteckna i mitt album.
Dock, när jag rätt tänker efter, så håller jag ju album endast för att
på gamla dar minnas gammalt nytt, samt för att bedömma rätta arten af
mina ungdomskänslor. Derföre bör jag uppskrifva äfven sådant, som icke
är så roligt.
När jag kom in i förmaket, satt Josef vid hofrättsrådinnans sida och
höll hennes händer i sina. Det var en obehaglig känsla, som Celia kände,
och det är sannt, att jag tillbakahöll den fot, som ämnade göra ett
steg.
Sveko mig mina ögon? Blef icke Josef förlägen, då jag inträdde? Den, som
icke blef förlägen, var min principale, som småleende sade:
-- Så här är det; man skall reta unga flickor till svartsjuka. Nu vill
jag lemna herrskapet på tu man hand. Låt se, huru ni nu ställer saken
till rätta.
Med dessa ord aflägsnade hon sig. Josef smålog och sade:
-- Kusiner kunna sig emellan ha ett och annat groll, små trätofrön, som
böra aflägsnas. Vid sådana tillfällen gifver man sin hand till försäkran
om stadig vänskap.
Snart hade Josef aflägsnat mina obeskedliga känslor. Ja, han tillochmed
kom fram med, att han blifvit förlägen, men att denna förlägenhet kom
deraf, att hans Celia blef förlägen.
Huru skulle jag betvifla att Josef älskar mig. I går på aftonen fann jag
att han älskar mig mer än jag nånsin trott mig kunna älskas.
Då jag för honom bannade mig sjelf, och medgaf att det var en fläkt af
den svarta sjukdom, som kallas _svartsjuka_, hvilken troligen hade
förorsakat min dumma förlägenhet, urskuldade han mig på det mest
vältaliga sätt. Han sade, att hvilken annan ung flicka som helst, som
varit i mitt läge och oförmodadt kommit att bevista en scen sådan som
emellan honom och hans kusin, hade visst äfven blifvit litet häpen och
förlägen. Och han sade, att mina känslor vid det tillfället voro helt
och hållet skilda ifrån svartsjuka; de voro någonting helt annat, emedan
hans Celia omöjligen kunde blifva skyldig till någonting så fult som
svartsjuka.
Småleende sade Josef de sista orden, och då jag knappt ville tro detta
smicker, kysste han mig till glömska af alltsamman.
Att älska är ljuft, men hvarföre skall en så obetydande omständighet som
den, att min älskling haft en annan qvinnas (_sin kusins!_) händer i
sina, förorsaka obehag hos Celia?
Det kommer deraf, att Celia icke är alls himmelsk, utan alldeles
jordisk. O, måtte jag aldrig mer erfara sådana känslor!

d. 10.
O, hvad jag är lycklig! Vår kärlek tillvexer och stärkes allt mer och
mer. Och den har inga moln.
I dag talade Josef med mig om ... Nej, jag vill anföra hans egna ord:
-- Älskade Celia, nu äro vi redan, tror jag, så bekanta, att vi kunna
tala om prosaiska saker. Jag hoppas snart få mig fullmakt på en stående
befattning, hvarigenom jag kommer i tillfälle att gifta mig. Gissar
Celia, hvem som skall bli frun?
En ljuf förvirring intog mig, men hvilken glädje. Samma förvirring
märktes hos Josef, som fortfor efter en paus:
-- Ja, min celesta Celia, har du någonting emot, att vi i höst arrangera
ett litet bröllopp? Ett helt litet, utan dans och särdeles ståt. Du må
veta, att vår vän, som är din principale, har förbehållit sig detta
bröllopp. Är icke ett enkelt bäst?
-- Det som Josef vill, är det bästa. Om min bror Clinton äfven blir en
af gästerna, så är allt bra.
Sådant talade vi i dag. Och mitt hjerta darrar af sällhet, när jag anar
all den lycka, som väntar mig.
Jag gick slutligen så långt, att jag bannade Josef för det han låtsade
räkna giftermål bland prosaiskt. Jag bevisade, att det var idel poësi
och alls icke prosa, när man älskar hvarann.
Josef var nöjd med mig och sade, att jag »bevisade« min proposition
trotts så bra, som en välbeställd studentkandidat bevisar sin Euclides.
Jag blef då så glad, att jag tog en kyss af honom, något som jag än icke
vågat göra.

d. 17.
Jag hade nyss slutat läsningen af »_Nunnan i Gnadenzell_«, denna bok,
hvars hjeltinna är en undergifven engel, strålande som ett heligt ljus
igenom den omgifvande orenligheten och mörkret.
Som jag icke gör någon hemlighet af de romaner jag läser, lärer
hofrättsrådinnan sett boken på mitt bord. Alltnog, när jag kl. 6 ingick
i salongen, frågade fröken Dorothée af mig, hvad lektyr jag för
närvarande höll på med. Jag förstod mig icke på att säga annat än
sanningen.
Då skrattade fröken med en mycket tvetydig min och sade:
-- Det är synd att jag ej fick veta saken, då Celia ännu höll på med de
första bladen. Jag skulle afrådt Celia från en så tvetydig lektyr. Af
hvem har Celia fått den till låns?
Nu var jag i två fall i valet och qvalet. För det första tyckte jag det
var svårt att om en bok, som hette tvetydig, säga att den var lånad af
min egen Josef. För det andra visste jag ej om jag, inför gamla fröken,
skulle kalla honom med namn eller titel. Jag öfvervann dock såväl
svårigheten som blygheten att kalla Josef vid namn.
-- Jag har fått den af Josef -- sade jag således.
-- Ja så, af sjelfva Josef. Har han åt ett väsende, som för honom tyckes
så dyrbart, kunnat anförtro en roman, som hvimlar af så dåliga exempel!
-- Om jag minns rätt -- tillade hofrättsrådinnan -- har man der att göra
med lättfärdiga nunnor bland den qvinnliga personalen, skälmar, drinkare
och bedragare bland den manliga.
-- Men -- inföll jag ifrigt -- bland qvinnorna finnes der en Gisela, och
bland männerna en grefve Eberhard.
-- Det kan vara -- svarade hofrättsrådinnan -- men det minnes jag, att
när jag läst hälften af boken, kastade jag den i knuten. Jag vågade icke
läsa mera. Det var altför skarpt.
-- Af samma orsak läste jag boken till slut, och fann mig mer än nöjd
med den vackra upplösningen.
Jag skulle dock i längden dukat under för dessa tvenne vältaliga
qvinnor, men i detsamma inkom Josef och fick höra hvarom fråga var. Då
sade han:
-- Bland våra nyare romaner kan man säga, att mer än hälften är osedlig.
Då jag åt ... (här dröjde han litet vid namnet) Celia gaf en bok af det
äldsta utländska läsebibliotheket, skedde det i öfvertygelse derom, att
boken var _sedlig_.
-- Sedlig, huru skall detta förklaras -- frågade fröken Dorothée.
Josef tycktes litet betänka sig, innan han svarade:
-- När lasten är höljd med rosor, samt behaglig och förförisk framträder
i dagen, märker man endast det vackra omhänget och anar icke ormen, som
ligger derunder. Jag minnes fabeln om rågeten och killingen. Geten
beskref för sin oerfarne son tigern såsom grufligen ful och
vederstygglig att åse. Killingen såg en gång ett djur, som var rätt
varkert och hade behagliga rörelser. Ja, sjelfva ögonen voro så milda,
så milda. Naturligtvis närmade killingen sig ett så intagande djur. Det
var tigern, som den gången fick sig en rätt god stek ..... Nutidens
flesta romaner äro sådana släta tigrar, som obarmhertigt uppsluka det
rena hjertat och den rena känslan ..... Annat är, då lasten framställes
i all sin nakenhet, all sin verderstygglighet. Då har han förlorat sin
bästa retelse, och man känner, med hvars andas barn man har att göra.
Just en sådan bok är nunnan i Gnadenzell. Ja, denna roman verkar äfven
genom kontrasten. Så skära, rena och etheriska varelser som Gisela
finner man icke i många böcker. Hon framgår genom det hela, som ett rent
ackord genom den mest skärande disharmoni.
Visst hviskade gamla fröken något sådant som, att hvar menniska får ha
sina åsigter, men nog hade Josef ändå gått segrande ur striden. Det
skulle väl äfven en annan än jag ha funnit ... en annan, ja, som
opartiskt bedömt saken.
Alltid ser Josef tingen ur en hög synpunkt. Det är derföre,
hofrättsrådinnan plägar säga, att han kan vända svart i hvitt. Hon har
icke betänkt det, att hvad som för ett fördomsfullt sinne synes svart,
kan för ett fördomsfritt synas hvitt. Ordet fördomsfri tar jag derföre
icke ironiskt, såsom min principale ofta brukar. Hon säger till ex. om
atheister, att de äro fördomsfria.

d. 30.
Jag trodde nyligen, att jag haft en syn. Nu då jag en gång till haft
samma syn, måste jag tro, att jag alldeles icke »sett i syne«, utan att
allt var verklighet.
Midnattstiden, natten emot sista fredag, låg jag vaken i min säng. Jag
tänkte på tusen saker, som jag ej på lång tid ihågkommit. Bland annat
såg jag så lifligt för mig Anna, min Mallasvesi vän, utom hvars rådighet
och snart sagdt manhaftighet den rysliga aftonen på Mallasvesi ingen
Celia skulle finnas i lifvet. När jag fick den förfärliga underrättelsen
om min fars död i vågorna, så knorrade jag emot ödet, som icke
derförinnan lät mig omkomma i Mallasvesi men nu, nu var jag tacksam
derför; kärlekens lycka hade ju icke då blifvit min del.
Och åter tänkte jag på den goda, lifliga, uppriktiga Anna. Så stygg jag
varit emot henne; ännu hade jag ej besvarat hennes sednaste kärkomna
bref.
Då tyckte jag mig höra sakta steg på stora trappan utanför mitt fönster.
Trappan är öfverbyggd och rätt bra att spatsera uppå.
Det var ett klart månsken. Månen låg så, att han upplyste mina hvita
gardiner.
Knappt hade jag hört stegen, innan ena gardinen fick en skugga af en
mensklig varelse. Konturerna kunde icke tillhöra en fullvuxen, utan en
mindre. Skuggan stod stilla.
Det kläckte i bröstet på mig, men jag sökte dock att samla mitt mod. Jag
kastade på mig min nattrock och gick till fönstret, samt öppnade en flik
af gardinen. Hvad jag nu såg, betog mig med häpnad, men ändå .....
menniskan har troligen ett starkt begär att se sådant som hon ... icke
vill se ..... Jag trädde mitt hufvud emellan gardinen och fönstret.
Hvem var det jag såg? En, som jag kanske hade bordt se med nöje? Det var
Axel. Ja, Axel.
Så snart han såg mig, ropade han med upprörd stämma:
-- Celia, Celia, förlåt Axel!
Och så sprang han med blixtens hast bort åt stora landsvägen. Mina
tankar begynte att korsa sig, jag föll i en svindel och ..... somnade.
Ja, jag skulle vara frestad att anse allt detta for en syn, derest icke
jag denna samma natt sett samma skugga, samma syn.
Inom fyra dygn har Axel tvenne gånger nattetid sprungit fyra mil, för
att vara nära Celia. Jag vågar icke berätta det för någon. Jag darrar af
fruktan att än en gång få se denna syn, som icke är en syn.

d. 20 Maj.
Åter har våren klädt sig grön, dock icke fullkomligt ännu. Små små gröna
blad ha brutit sig fram ur de bruna knopparne. Ack, denna de små bladens
grönska, huru skön är icke den! Den innebär en hel framtid. Hvad naturen
liknar menniskan, men ..... hvarföre skall jag tvinga fram en poetisk
ådra, som jag icke äger. Dessutom lär ämnet vara nog utnött. Så skulle
åtminstone Clinton, min bror, säga, han som föraktar alla poetiska
utgjutelser, annars än inom hjertat, osagda, outredda.
Ack, hvad min principales landtegendom tar sig annorlunda ut om sommaren
än om vintern. Hvad jag ändock har för en trög inbillningskraft, som
icke kunde under vintern föreställa mig huru Haunis ser ut om sommaren.
Men så lär det vara med de flesta. Naturens istäcke breder något af sin
is öfver hjertat och inbillningen.
Josefs sällskap har jag ett par dagar nödgats sakna. Men jag tröstar mig
med hoppet att snart få återse honom. Dessutom har jag en ljuf
sysselsättning i att påminna mig hans ord, hans blickar, hans ömhet för
mig.
Josefs rival är nu äfven här, botad, såsom hans moder tror, ifrån sin
barnsliga sjukdom. Jag tror det icke. Visst undviker han tydligen mitt
sällskap, då andra äro närvarande, men dessemellan händer det någon
gång, att han just söker mig. Axels beteende är såsom förut, så ojemnt
och oroande.
Ack ändå, om någon finge läsa mitt album, hvad den skulle tycka att jag
är för en egenkär, kanske dum person. Inbilla mig att en gosse vid den
åldern vore så svag för mig! Ja, denne någon, läsaren skulle säga: »hon
är icke nöjd med den kärlek, hon väckt; hon inbillar sig äfven ha gjort
intryck på -- ett barn. Troligen tror hon, att hela det manliga slägtet,
gubbe, man, yngling och gosse skall för henne känna sympatier.«
Hvad skulle jag svara härtill. Intet annat än hvad jag tror vara
sanningen med Axel. Men jag skulle tillägga något annat, att gossens
värma för mig smärtar mig djupt. Tänk om han derigenom blefve en oduglig
varelse, en planta, knuten i vexten genom solens altför varma strålar.
(Solen, det är kärleken, men icke jag).

d. 2 Juni.
Josef är här. Denna tanke kommer mig att glömma naturens skönhet, som
snart är i sitt högsta. Glömma, nej, men förstå den bättre. Alla träd,
alla buskar, alla blommor äro mina vänner mer än förut; de sympatisera
med min kärlek.
Josef har börjat lära mig botanik, och han säger att han är nöjd med sin
discipel. Jag måste medge, att jag sjelf förvånar mig öfver mina
framsteg. Man har säkert mera ambition, när läraren är den man älskar.
Stundom gör Josef sig lustig på min bekostnad; det är, då jag uttalar de
latinska namnen. Han säger att jag nog mycket bryter på fransyska då.
-- Nå men, gode Josef -- sade jag -- jag lemnar ju inga bokstäfver bort
i slutet, jag läser icke u som y och så vidare.
-- Men Celia har en så rolig tonvigt. Läs nu till exempel upp det der
latinska namnet.
Jag gjorde så och Josef utbrast skrattande:
-- Det heter icke _Primuula Veriis_, utan _Priimula Veeris_.
Jag började också att skratta. Att begå sådana små misstag, och sedan
bli rättad af Josef, är så roligt.
Med anledning häraf gaf Josef mig äfven en komplimang:
-- Den som så gerna har orätt, har icke ett despotiskt sinne. Min Celia
kommer aldrig att vilja föra toffeln. Dertill är Celia för mycket
qvinna, qvinna i ordets höga och ädla mening.

d. 5.
Jag hade nyss slutat min lektion med små flickorna och var i tamburen,
för att kasta på mig »polkan« och hatten. Jag hade kommit öfverens med
Josef, att möta honom i parken.
Då inkom Axel helt andtruten och ändå blekare än vanligt. Han tycktes
vilja tala, men icke kunna det. Jag frågade, om han hade något att säga
mig.
-- Om jag har att säga? Ja, mamsell Värn, jag har det.
Efter sin »relegation« hade han, då han någon gång talat till mig,
undvikit namnet. Nu kallade han mig mamsell Värn. Jag skulle bordt bli
glad deröfver, men det smärtade mig. Säkert hade titulaturen kostat
honom ansträngning. Jag svarade:
-- Hvad är det då, Axel har att säga mig?
-- Jag ville fråga Celia någonting. När man håller af en menniska, när
man mycket håller af en menniska, är det då rätt, att icke berätta för
den om de faror, som kunna hota?
-- Nej, det är orätt. Man bör låta henne få veta sådant -- svarade jag,
till hälften obeslutsam, till hälften undrande, hvart detta skulle leda.
-- Än om man derigenom skulle bereda den afhållna varelsen stor sorg --
fortfor gossen med en förstulen blick.
-- Ja, blott det länder till verklig nytta för den person man håller af,
så bör man icke undanhålla henne sanningen.
-- Godt; jag har det ifrån Celias egen mun. Nu vet jag, hvad jag har att
göra.
Med dessa hemlighetsfulla ord lemnade Axel mig; jag måste medge, att
hans tal verkat dåligt lynne hos mig för hela dagen, så att äfven Josef
undrade deröfver. Jag förtrodde dock icke åt Josef Axels fråga. Mån' jag
gjorde orätt deri?

d. 25 Juni.
Jag är blek och matt. Jag har legat sjuk, illa sjuk. Jag har yrat, sett
syner, som dock så nära slogo in med verkligheten.
Hvad är dock sjukdom, deri man vanligen ligger utan medvetande, emot den
sjukdom, som emottager oss sedan vi blifvit friska. Jag menar den bleka
hopplöshetens sjukdom, medvetandet att vår skönaste dröm varit en falsk
illusjon, att tron på den älskade varit en ... vantro.
Ofta tänkte jag, under de få så lyckliga, månaderna: »månne icke denna
lycka är för stor för Celia?« Men jag vågade icke länge tänka en sådan
tanke. Jag afbröt den och beslöt att lefva i den närvarande stundens
lycka.
Nu finner jag att min lycka var för stor för denna jorden. Derföre är
min olycka nu större, än fruktan nånsin kunnat förespegla mig den.
Säkert måtte Celias natur vara bra stark, då hon icke dukat under för
ödets hårda slag. Vansinne hade varit bättre.
Dock nej, min Gud, jag vill icke knorra emot din försyn, dina
outgrundliga vägar. Kanske har du igenom den hårda pröfningen velat föra
Celia till dig. Celia glömde under lyckans dagar så ofta bort dig för
... _honom_. Nu får så icke mera ske. Gud skall bli Celias vän.

d. 26.
I går ämnade jag uppteckna hvad som gjort mig så olycklig. Då hade jag
icke mod dertill. Pennan gick icke. Mitt hufvud började svindla.
Dessutom tänkte jag: om jag på pappret tecknar mitt lifs sednaste
händelser, så är det likasom att fördubbla smärtan, att känna den tvenne
gånger.
Det kan vara så. Dock kan det äfven ha sin tröst. Mitt fattiga album är
ju min enda förtrogna. Det bör lätta sorgen att öppna hjertat för en
vän, vore äfven vännen stum.
Och framdeles i en verld kan det vara mig kärt att för någon deltagande
vän få förtro det, som ligger mig på hjertat. Jag känner att jag icke
hade mod att mundtligen meddela mig, icke ens åt min bror Clinton, men
skriftligen kan jag förbereda denne vän. Derföre jag vill försöka.
Det var den åttonde Juni, på eftermiddagen. Jag höll på med Lina och
Bina, då små flickorna Elin syntes på gården och tycktes tala med Axel.
Snart inkom äfven Axel och berättade att han gick de små flickornas
ärende. De hade fått lof af sin magister, och ville nu rätt gerna gå att
duscha i sällskap med mina små flickor. Jag gaf då efter och menade, att
de kunde komplettera sin timme sednare. Små flickorna blefvo
naturligtvis mycket glada.
Då jag efter vanligheten ville följa med, sade lilla Hilda Elin:
-- Åh, icke behöfver mabonne besvära sig att komma med oss. Jag är ju
ren tretton år och duschen är allsicke farlig.
Jag blef liksom litet flat öfver denna Hildas artighet, som nog mycket
hade tycke af oartighet. Jag insåg att barnen helst ville vara för sig,
och jag beslöt att icke »besvära« dem med min guvernants-person.
Sedan flickorna bortgått, blef Axel glödande röd öfver hela ansigtet,
och han sade:
-- Celia må veta, att det är min merit att Celia icke gick med till
duschen. Jag bad Hilda svara impertinent. Eljest skulle jag icke hos
»mabonne« talat godt för dem.
-- Och hvad vann Axel på det, om jag får fråga?
-- Det att jag nu får rå om Celia ensam -- svarade Axel med en ovanligt
stolt min och hållning.
-- Det der låter bra besynnerligt, vet Axel. Tänk om Celia icke skulle
låta så der rå om sig?
Axel blef nu i hast blek och sorgsen. De djupa, alfvarliga ögonen
kastade han på mig.
-- Har den stackars lilla Axel allsintet värde för Celia?
-- Åja, mycket. Sätter Axel sådant i fråga?
-- Minns Celia, hvad jag för några dagar sedan talade om faror, som
kunna hota. Än om dessa faror voro Celias?
-- Hvilka, hvilka? säg Axel.
-- Om jag spått sannt, skall Celia då hata mig?
-- I himlens namn, gosse, säg ut!
-- Det kan icke sägas af mig, men det kan erfaras af Celia. Vill Celia
erfara det? Får jag på en liten stund rå om Celia? Lofvar Celia lyda
mig?
-- Hvad skall jag erfara? Hvar skall jag erfara det?
-- Följ mig. Var icke rädd för den lilla gossen till vägvisare.
Han tog mig i handen och jag följde mekaniskt. Jag kände huru Axels hand
darrade. Vi kommo till ändan af parken, der en tjock, vild skog vidtog.
Axel sade numera ingenting. Vägen upphörde. Vi voro i skogen. Jag
frågade, hvart han ville föra mig.
-- Var tyst och stilla -- svarade gossen -- följ blott mig.
Och sedan vi ännu några minuter gått den obanade stigen, sade Axel med
en sakta röst, men hvars hemskhet ännu griper mig:
-- Sakta Celia, gå sakta. Snart äro vi framme. När jag lägger fingret på
munnen, så skall Celia blott ..... höra.
En outsäglig oro intog mig, men jag skyndade efter min vägvisare, tills
han stannade och lade fingret på munnen. Vi voro vid en naturlig
jordvall, som dolde utsigten framåt.
Jag vill ej ens åt pappret anförtro det samtal, jag här bevittnade;
blott de sista orden må här stå qvar, såsom den svarta ruinen tyder den
plats, der elden härjat.
De lydde: -- Ja ja, du är alldeles som de onda englarne. Du är
förförisk, du hittar på utvägar, du är icke _dum_, du! Ack om Celia
sjelf vore här och hörde på hvart enda ord ur din mun .... Men tyst, jag
har en tröst. Du är en djefvul. Huru kan hon, som är en engel, bli
lycklig med dig, som är en djefvul. Celia skall bli olycklig, det är min
tröst. Ja, jag vill underhjelpa er förening.
En hopplöshetens is hade lagt sig kring mitt hjerta. Hade slaget, som
träffade mig, varit lindrigare, då tror jag visst, att jag fallit
sanslös ned. Slaget var för hårdt. Jag dånade icke.
Under hofrättsrådinnans sista ord kände jag ett begär att träda fram för
deras åsyn. En motvägande afsky höll mig tillbaka. Jag stod orörlig som
en bildstod.
Snart hörde jag steg, som aflägsnade sig; de hördes icke mer. Då såg jag
mig om efter Axel. Han satt på ett litet afstånd ifrån mig. Sin näsduk
hade han bundit kring öronen ... af grannlagenhet, för att icke jemte
mig höra deras hviskningar. Jag gick till honom och upplöste dukens
knut. Då sade han gråtande!
-- Nu hatar säkert Celia mig värre än döden?
-- Nej, Axel. Jag vill gråta tillsammans med dig. Du är min skyddsengel.
Kom Axel, jag vill stödja mig emot din arm; du skall föra mig till ditt
hem, som snart icke är .... Celias.
Svindlande och utan att vidare tala kom jag i min kammare. Snart låg jag
utan medvetande och i feberyrsel.
* * * * *
Små flickorna berättade mig, att jag i yrseln talat obegripliga saker,
som ... ingen kunde begripa. En gång, när hofrättsrådinnan kom till min
säng, hade jag sagt: -- gå bort från mig; du vill säkert förgifta mig,
elaka qvinna. -- Och så ofta hon förnyade försöket att pyssla om mig,
hade jag alltid haft något elakt ord tillhands. Slutligen öfverlät hon
vården om mig åt gamla fröken.

d. 27.
I dag har jag uträttat ett och annat för min närvarande belägenhet
nyttigt och nödvändigt. Jag har skrifvit afskedsbref till Josef. Jag
sade honom öppna sanningen, att jag af en händelse kommit att höra hans
enskilda samtal, d. 8 Juni, med hofrättsrådinnan, och då jag nu kände
hans åsigter om ett och annat i verlden, äfvensom hans beteende i
enlighet dermed, så förstod han väl äfven sjelf, att jag icke ville
förena mig med honom. Föröfrigt nedskref jag inga onyttiga förebråelser;
jag önskade honom blott en annan älskarinna, som mera kunde sympatisera
med honom.
Vidare hade jag med fröken Dorothée en hemlig underhandling, deri jag
förtrodde henne, att vissa händelser timat, hvilkas oundvikliga följd
var, att jag måste lemna min kondition om par dagar. Jag bad henne
underrätta hofrättsrådinnan derom.
Den gamla fröken blef häraf icke så förvånad, som jag hade trott. Hon
suckade och såg på mig medlidsamt, liksom hon skulle anat orsaken till
min begäran. Fröken Dorothée har icke så liten observationsförmåga; det
kan verkligen hända att hon genomskådat sin syster.
Hon lofvade att för hofrättsrådinnan yppa mitt beslut.

d. 30.
Jag har emottagit Josefs svar uppå mitt bref. Med hvilka andra känslor
öppnade jag detta bref, det sista, än alla de förra. Huru hastigt var
icke sigillet brutit på de förra brefven, huru långsamt och dröjande nu!
Hvilken skillnad äfven på den nuvarande Josef och den förra! Den förra
värdig mina ömmaste känslor, den nuvarande ovärdig dem alla, en
menniska, som sätter sig öfver allt hvad samvetet anser rätt och heligt,
»en ond engel -- sade ju hofrättsrådinnan -- hvars förtjenst är att
hitta på utvägar och att icke vara _dum_«. Huru beklagansvärd är icke
menniskan, då hon måste medge, att hennes hjerta farit vilse i dess val,
att kärleken gjort henne blind!
Redan har jag brännt upp alla hans bref, alla utom detta sista, det enda
i hvilket han omaskerad talat mig till. Brefvet är kort; det må få plats
i mitt album.
»Celia!
Af den fasta ton, som råder i ert bref, finner jag att ert beslut är
fast och oryggligt. Derföre vill jag icke genom något vanmäktigt försök
att kullkasta detta beslut falla er besvärlig -- -- allt emellan Celia
och mig är nu förbi. Jag ville ingripa i ödets rättigheter; dess dom har
träffat mig. Tänk om mig hvad ni vill ... jag skall icke klaga. Säkert
är att jag om Celia skall tänka det bästa. Ni är en engel, den hvarken
jag eller någon man är värdig. Farväl, farväl! Glöm