Guvernanten Celias minnen - 2

Total number of words is 4717
Total number of unique words is 1475
32.7 of words are in the 2000 most common words
42.9 of words are in the 5000 most common words
46.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
åt Anna de tvenne brefven. I tårar låg snart vänskapen vid vänskapens
bröst.


FÖRSTA BOKEN.

Ett bref till Celias broder Clinton:
Den 20 Mars 1852.
»Min egen gode broder!
Säkert förvånar det dig att icke allenast få ett bref, utan dertill ock
ett paket. Hvad kan paketet innehålla? Skall jag säga dig det? Ett och
annat, som rörer din syster: bekännelser af Celia.
Vänta icke något systematiskt sammanhang, någon planmessig anordning af
det hela. Vi fruntimmer kunna ju icke skrifva så; vi uppteckna så ofta
det obetydliga och ovigtiga, och glömma bort det hela, plägar du säga.
Dessutom hittar du säkert många skriffel, uppkomna dels deraf, att jag
icke strängt gått igenom de små manuskripterna, dels emedan Celia ej
kunnat skrifva bättre. Allt sådant skall Clinton förlåta, ja sjelfva
felen skola blifva dig kära, emedan de äro af en för dig kär person, af
din egen, enda syster.
Det som för oss sjelfva är så allt, så vigtigt, huru försvinner det icke
atomlikt emot allt det andra, det återstående, det stora hela! Det enda
din syster kan bjuda dig på, är en anspråkslös, föga väl skizzerad tafla
ur hjertats verld. Clinton skall icke skratta åt den. Dock ber jag dig,
att du icke heller gråter åt hjertats villfarelse, men fröjdas åt
villfarelsens upptäckt och sanningens seger.
När Anna blifvit din, så får väl äfven Anna del af paketets innehåll.
Anna anar redan så mycket af Celias hemligheter, Anna är god, Anna blir
Clintons maka. Så mycket större skäl för Anna att få veta allt. Jag
föreställer mig med glädje den tid, då J, båda lyckliga, egnen ett minne
åt Celia.
Paketet får du icke öppna förr, än då jag ej mera kan skrifva dig till.
Tusende välsignelser nedsändas då öfver dig, min gode broder, från
din lyckliga syster
_Celia_.«
Hindret var häfvet. Stum och sorgsen öppnade Clinton paketet. Der
innanför fanns ännu ett omslag med öfverskrift:
CELIAS MINNESBLOMMOR TILL SIN BROR.
(Det var en hop blad af olika storlek, men så sirligt och väl ihoplagda,
att paketet icke på det ena stället syntes tjockt och klumpigt, och på
det andra tunnt och spensligt, utan öfverallt lika. En fin qvinnohand
hade verkställt detta. Pappren voro ordnade efter tiden.)

Den 17 Aug. 1848, på resan till Åbo.
Man har ofta sagt mig, att det skall vara ledsamt på gästgifvargårdar,
helst för ett ungt fruntimmer, som är ensamt och således saknar
»förkläde.« Om det sista bekymrar jag mig icke det ringaste; det kan ha
sina behag att se resande, af hvilka den ena går, den andra kommer, med
nyfikna, tillochmed litet oblyga blickar mönstra en okänd qvinnoperson,
som icke det ringaste tar sig deraf, utan i allsköns lugn studerar i
dagboken. Men det ledsamma är det, att medan jag väntade på middagen,
foro de andra resande af med hästarna, och nu måste jag, till lön för
det jag redan väntat så länge på middagen, dertill ännu vänta på häst.
Hvad kan jag väl nu företaga mig, som vore lämpligare, än att pluttra på
detta qvartark, som jag fann här i lådan. Jag vet icke, om jag skall
stjäla det, eller om jag skall täckas väcka fråga om betalning. Det
sednare lär ändå vara bättre, ty många bäckar små göra en stor å, och om
alla resande företoge sig att af en gästgifvare stjäla ett qvartarks
värde, så kunde hans kassa slutligen må ganska illa deraf. Dessutom går
det an att betala pappret litet högre än »inköpspriset;« sådant betyder
icke mycket för mig, som är rik.
En idé faller mig in! Tänk om jag skulle låta detta blad utgöra början
till ett album. Album, hvilket nobelt och högtidligt ord! Jag minns i
pensionen, huru Therese V. rätt ofta med en särdeles vigtig min talade
om sitt album. Det var en viss fåfänga i denna min, och hela albumsidén
föreföll mig osmaklig. Men väntandet på gästgifvargårdar måtte säkert ha
makt att förändra smak och tycke.
Nu tänker jag som så: om man förroskull, och »utan att göra affär
deraf,« företar sig att föra album, hvad kan det just ligga för ondt
deri? Kan det icke roa en på gamla dar? Och kan man icke derigenom
vänjas att stiga ner i sin själs innersta och opartiskt forska, huru god
eller elak man den eller den gången var. Man vänjer sig att skärskåda
bevekelsegrunderna (högtidliga ord!) till sina handlingar, och den rätta
arten af sina känslor. Huru ofta, då verlden kan tänka oss ha varit
mycket ädla, kan det icke vara någonting svart och sjelfviskt, som gjort
oss så goda och ädla. Och åter tvertom -- -- Ja, man kan derigenom komma
till en grad af sjelfkännedom. Nog är det sannt, att Clinton säger, det
qvinnan bör vara blott känsla, men jag tror han har orätt, fast han är
min bror.
Ja, jag skall börja föra ett album. Men detta album skall fördenskull
icke bli en dagbok. Om den ena dagen förflyter lik den andra, hvad skall
man då uppteckna alla bagateller? Är det icke nog att anteckna sådant,
som man tycker ha en viss verklig vigt? Mitt album skall således ta sig
friheten hoppa öfver en hel mängd dagar. Måtte jag blott ha smak och
omdöme att skilja agnarna ifrån hvetet, att icke uppteckna snömos och
förbise sådant, som har inflytande på min ställning i lifvet, min själ
och mina känslor.
Hvad hästen dröjer! Hvad skall jag nu hitta på att skrifva. Jo, en af de
resande, som såg mig der i yttre rummet, mönstrade mig icke, utan det
var liksom han skulle sett mig förut. Han såg på mig så lugnt och
obesväradt. För denna ovanliga, fasta blick slog jag ned ögonen. Då tog
han sig friheten att till mig adressera några ord. Det var väl om
vädret, men det var ändå liksom han skulle menat någonting annat. Till
vexten var han något kort och litet satt, således icke en romanhjelte.
Hans ansigte var i hög grad markeradt och hans blick på en gång ärlig
och skarp. Vacker var han icke. När han gick bort, vågade han säga »mera
en annan gång, mamsell _Wärn_.« Den stygga dagboken hade förrådt mig.
Jag skulle blifvit litet ond öfver denna lindriga näsvishet, men dels
smålog han, så likgiltig för min vrede, dels aflägsnade han sig genast.
Nu är hästen, Gudskelof, för trappan, just som pappret blef slut.

d. 19.
Jag är då guvernant! När jag först gjorde mitt inträde i de stora rummen
och i familjen, sökte jag samla all min styrka, för att icke bete mig
pjåkigt eller våpigt. Jag vet icke huru jag häri lyckades, men säkert är
att hofrättsrådinnan var i hög grad artig emot mig och tycktes vilja
hjelpa mig på trafven; hon tryckte min hand för andra gången och sade:
»jag vill hoppas att vi bli mycket nöjda med hvarandra.« Jag svarade då
någonting sådant, som att blott förmågan vore lika god som viljan, så
ginge allt bra. Hon tycktes ganska belåten med mitt triviala svar.
Snart presenterade hofrättsrådinnan för mig mina blifvande disciplar,
som äro tvenne flickor om nio, samt en gosse om tolf à tretton år. Det
är lyckligtvis blott franska och tyska, jag skall lära denne sednare;
måtte jag slå mig ut helst med detta!
Jag har mycken respekt för sådana gossar, som också läsa latin och
grekiska. De ha fallenhet att vara en smula för mycket grundliga. Arten
röjes hos den unga.
Jag tycker om mina disciplars utseende. Flickorna, som äro tvillingar,
likna hvarandra mycket; de äro rödblommiga, friska, ja nästan vackra.
Måtte rosorna på deras kinder icke blekna för guvernantens skull! Måtte
jag kunna locka dem mera genom förtroende och godhet, än genom slutenhet
och stränghet!
Gossen är blek och ser sjuklig ut; han skall ha skrofler. Sådana barn
sägas ha tidigt utvecklade själsförmögenheter. Det slog verkligen in med
Axel. -- -- Eljest är min elev af det manliga könet något blyg, såsom
tolf års gossar så ofta äro det för fullvuxna unga flickor. Dock ligger
under denna blyghet en viss skälmskhet; det var liksom han tyckt: »skall
jag komma att läsa för en så der ung«! Kanske hade han vid begreppet
guvernant förbundit en viss mogenhet och stadga, en viss fyllighet och
yttre värdighet (fransmännens _embonpoint_), med ett ord en något
framskriden ålder.
Oaktadt hans blyghet, hände dock att Axel vid middagsbordet, när mitt
bröd blef slut, kom springande med brödkorgen, och tycktes så gerna
vilja servera mig. Jag vet icke, om jag fann mig smickrad af denna
uppmärksamhet, men sannt är att jag rodnade. Jag har en olycklig egenhet
att rodna vid det allra minsta.

d. 24.
De första dagarna voro förhållandena här för mig så nya, att jag icke
hade tid med mina känslor. Men i går afton, när jag var ensam, föll jag
i bitter gråt. Ensam, ensam i verlden, och blott en fattig guvernant!
Men nu tänker jag icke så mer. Jag hade i natt så vackra drömmar ...
icke att jag mera minnes dem klart, endast dunkelt, så dunkelt. Men det
vet jag, att jag troligen genom dem nu känner mig tröstad, ja lycklig.
Början till en af dessa drömmar minnes jag dock såtillvida, att jag såg
både min far och min mor. De voro, såsom de äro, döda ... men,
märkvärdigt, de voro äfven lefvande. De framträdde på en gång i tvenne
olika uppenbarelser. Den lefvande gestalten af min moder pekade på mig
och vädjade med blicken till min far. Bådas blickar blefvo då
förklarade; de tycktes vara nöjda med sin Celia. Sedan sågo de åter på
mig, visade den ena på den andras döda gestalt och åter på den andras
lefvande, och smålogo andeligt. Jag hade fallit på knä. Jag förstod hvad
de menade: att de båda vaka öfver mig; ehuru döda, äro de dock lefvande.
Det vidare i drömmen öfvergick i ett behagligt, rosenfärgadt töcken. Jag
vaknade och bad Gud om förlåtelse för det jag tyckt mig vara ensam i
verlden. En guvernants lott ljusnade för mig.
Det är dock någonting högt och afundsvärdt att få handleda unga, helt
späda sinnen, att få uppå dem öfverflytta en del af sitt eget jag!
Afundsvärdt äfven i det fall, att vi då komma att bemöda oss om en
större fullkomning, än vi eljest vore hugade att eftertrakta.
Fullkomningen kommer dock icke af menniskan sjelf, men af -- -- bönen!
Huru skifta icke känslorna i menniskans bröst! Jag är till och med
beredd att tro, att det icke var mina drömmar, som inom mig framkallade
en sinnesstämning, sådan jag har den nu. Solen kommer efter molnen och
regnet. Hvad ett svagt menniskoförstånd anser för varaktigt, är blott
flyktande, icke ett afslutadt helt, utan en utveckling. Skulle jag icke
i går gråtit så mycket, säkert hade jag då ej kännt mig så lycklig nu,
så outsägligen nöjd med min lott. Kommen hit, J lyckliga jordens
döttrar, viljen byta lott med den stackars guvernanten, och svaret _nej_
blir lönen för er möda!
Men Gud är ödets styresman och en annan gång ... kanske hjertat går i
andra vågor. Hvad vet jag!
(Detta bref hade jag icke mod, jag täcktes ej afskicka det, ty Clinton
skulle säkert tyckt det vara altför vekt. Jag lade det derföre i mitt
album och afskickade ett annat, hvari hufvudsaken var densamma, men
brefskrifverskan mindre barnslig.)

d. 5 Sept.
»Snälle Clinton!
Hvad det är roligt, att det åtminstone finnes en menniska, som håller af
Celia, som är glad öfver underrättelser från Celia. Jag tycker icke att
jag är ensam i verlden, sålänge Clinton finnes der och håller af mig.
Skulle jag icke ha någon bror, o, hur rysligt skulle icke allt vara! Då
vore jag ensam.
Vet du, Clinton, lifvet här behagar mig icke rätt. Hofrättsrådinnan är
visst mycket artig, men denna artighet är så kylig; jag ville hellre att
hon vore mindre artig, men mera öppen och rättfram emot mig. Jag önskade
att hon bemötte mig såsom en mor bemöter sitt barn. Men kanske begär jag
för mycket; jag har aldrig förr varit i beroende ställning och förstår
kanske icke huru det plägar vara.
Hennes syster, fröken Dorothée, är väl sina tio år äldre än
Hofrättsrådinnan (som blott är trettio år); det oaktadt vore orätt att
säga det den »gamla flickan« hos henne skymtar fram. Dertill är hon
altför afmätt och stel -- -- en följd dels deraf, att systrarna äro af
högadelig blod, dels emedan hon i sina dar varit guvernant. Ty du vet,
att det ganska väl går an att vara af hög börd, fast man är fattig. När
det rika och snåla hofrättsrådet dog, upphörde fröken Dorothées
träldomstillstånd, »ithy« att hofrättsrådinnan då med nöje upptog
systren till sällskap och hjelp i sitt hus. Gamla fröken uppfyller äfven
sin plats ganska väl, samt uträtta i allmänhet mycket mer än hennes
syster, som mest tänker på sina klädningar och sina nöjen. (Månne min
bror nu tycker att jag är elak?)
Fröken Dorothée Rosenstängel tyckes ha mycket goda principer, men jag är
alltid så generad i hennes sällskap. Det ser ut som om hon, som sjelf
varit guvernant, skulle vilja utforska hvad jag går och gäller för »så i
lära som lefverne«. Jag tar mig aldrig så illa ut, som då hon är
närvarande; En gång kom hon för att åhöra vår lektion i geografi. Jag
frågade de små, hvad _näs_ var. De kunde icke svara. Jag måste
naturligtvis förklara saken för dem, men se, det kunde jag icke; ty jag
blef i en hast så förlägen och förvirrad, jag rodnade, och det värsta af
allt var att jag började gråta. Men då var ändå gamla fröken god emot
mig; hon klappade mig på hufvudet och bad mig på franska, att ingalunda
vara förlägen för henne, utan modig som en björn. Hon kallade mig då
också »ma petite.« Det tyckte jag om och kom mig lyckligtvis åter före,
men nog lär hon ändå anse mig för ett pjåk, och hvad hon tycker, tycker
äfven hofrättsrådinnan.
(Du ser att jag, för att hushålla med papper, med hvilket jag alltid är
mycket noga, lemnat bort den sirliga och fashionabla marginalen, och
skrifver mina rader ända ut både till venster och höger. Utom i olika
stycken, såsom nu.)
Bland dem, som besöka familjen, vill jag nämna en assessor, som icke är
mer än trettiofem år och heter Abelin. Icke är han just så särdeles
hygglig, som man i Åbo tycks tro; jemt och ständigt talar han om sin
trägna tjenstgöring och annat dermed sammanhängande. Dock ser han
hygglig ut, och det säges att han har alvarliga tankar på min
principale, och att hon för sin del icke hade emot att ånyo inträda i
det heliga äkta ståndet.
Men mina disciplar får jag icke glömma. Tvillingssystrarna små heta
icke, såsom pullorna i Prisidentens döttrar, Nina och Mina, utan de heta
Lina och Bina. Mamsell Rönnqvist berättar, hurusom pullorna genom sin
lust för fysiska experimenter förorsakade stora skador i huset,
sönderslogo glassaker och diverse; i att åstadkomma skador hedra sig
äfven Lina och Bina, eller de så kallade »små flickorna«, men deras
tilltag härröra mindre af fallenhet för fysiken, än af deras behag vid
gymnastiska idrotter. Så flickor de äro, och fast de mycket hålla af
hvarann, händer ändå icke sällan att de ordentligen slåss. Lina blef en
gång af Bina skuffad mot stora salsspegeln, hvaraf följden blef att
spegeln råkade i svängningar, öfvergaf sin höjd och föll på golfvet.
Glaset gick sönder i så många och i så små bitar, att en tjensteflicka
knappt skulle funnit en trekantig lapp, stor nog för hennes anspråkslösa
behof. Uppståndelsen häröfver blef allmän -- den stora spegeln var af
_ett_ glas. De små flickorna, hvilka under denna förfärliga katastrof
hunnit glömma sin osämja, urskuldade sig behändigt nog dermed, att de
fasthållande banden voro så svaga och »ruttna«. Att barnen icke blefvo
ostraffade, behöfver jag ej omtala.
Utom att mina små flickor äro mycket ostyriga, ha de äfven litet svårt
att fatta. Vet du, Clinton, jag skrattar, när jag skrifver detta, ty jag
erinrar mig att, såsom jag nu, så lära alla guvernanter alltid ha något
ondt att säga om sina disciplar. Och nu först märker jag, att jag
blifvit en riktig guvernant.
Oaktadt Lina och Bina äro ostyriga och ha svårt för att fatta, håller
jag dock mycket af dem, ty de äro i det hela godhjertade och snälla, och
deras bruna ögon bedja så vackert om förlåtelse. Jag har gerna tålamod
med dem.
Med deras tre år äldre bror Axel är förhållandet nästan omvändt. Han är
stilla och eftertänksam, men har ett ypperligt hufvud. Han tyckes vilja
deltaga blott i sådana lekar der det gäller att utmärka sig, vare sig
genom styrka, vighet, snabbhet eller skarpsinnighet. Och verkeligen är
han i alla dessa fall mer än hvad man vid första påseendet kunde ana, ty
han är blek och smärt, samt har icke det der ytliga lifvet i sitt
ansigte, som man så mycket prisar hos barn. Sin lexa -- du minns väl att
han läser franska och tyska för mig -- kan han alltid bra, ehuru samma
lexa är väl fem gånger längre, än en annan jemnårig gosse skulle våga
sig på; men emellanåt händer att han blir distrait, och det till den
grad, att jag nästan fattar medlidande med honom. Hvad månne det blifva
af ett så beskaffadt barn? Du bör veta att han äfven har en underlig
talang på fiol; jag säger underlig, ty aldrig har jag förr hört sådana
toner. Jag vet ej, om jag skall säga att det är fult eller vackert. Det
säkra är att mitt öra fängslas deraf, och jag betraktar stundom den
lilla gossen med en hemsk och underlig känsla. Det är icke utan, att jag
sjelf blir ganska distraite, när jag skall förhöra honom. Eljest anses
han i familjen för ett geni. »Derföre är han litet underlig ibland« --
menade Hofrättsrådinnan -- »att han är ett geni; så äro alla genier.«
Hofrättsrådinnan har i allmänhet ofantligt mycket emot sjenier (så
skrifver du väl ordet), men tycks likväl vara särdeles smickrad af att
hennes son är ett sådant.
Nu kommer det vigtigaste. Såväl derföre, som emedan pappret ändå tycks
hinna till, börjar jag åter begagna den vigtiga, städade och hyggliga
marginalen.
Af det förra i brefvet finner du kanske, att din syster nog har lust för
att informera, och att hon icke mera anser en guvernants ställning så
beklagansvärd. Men förundrar det dig att Cecilia stundom har rätt
ledsamt? Ingen vän eller ens kamrat har jag än hunnit förskaffa mig; på
de lediga stunderna äro barnen mig för barnsliga, de gamla båda åter
altför gamla och, isynnerhet hofrättsrådinnan, altför litet hjertliga.
Ännu en gång säger jag: lifvet här behagar mig icke rätt. Men jag har en
proposition. Kom du, Clinton, på ett par veckor hit, hit till Åbo.
Kanske kan du på något sätt göra att lifvet då (och äfven framdeles)
blir trefligare för din syster, som tillochmed smickrar dig, för att få
dig hit. Kom, o Clinton; hvad gör du då alltid der i Helsingfors och i
den horribla anatomisalen! För din systers skull, kom -- lifvet här i
Åbo blir, jemte resan, icke dyrare, än lifvet på samma tid i H:fors. Det
går ju an att du här lefver hyggligt och hushållsaktigt, hvilket jag
icke tror du just alltid gör i H:fors. Ja, ja. Det låter egoistiskt, att
jag ber dig komma för min skull, men ... gör det nu ändå. Här har du
dessutom tillfälle att närmare studera andan och tonen i Finlands gamla
hufvudstad; jag hoppas den förefaller dig intressant för sin brokighets
skull och for dess stora olikhet med Helsingforstonen, hvilken jag ändå
icke vill särdeles prisa.
Ja, kom min vän och streta icke emot! Skrifvet i natten af
_Celia_.«

d. 15.
Hvad den Clinton var god, som kom. I går afton kom han. Jag kände hans
steg, och glädjen bragte mig att darra. När han sedan trädde in och
omfamnade mig, så kunde jag först ej annat än gråta. Äfven Clinton gret.
När vi sedan började tala, var det icke om sådant, som mest låg oss på
hjertat, utan om bara lappri. Ack hvad vi voro barnsliga då, men det var
så roligt.
Man var grannlaga nog att en lång stund lemna oss allena. Slutligen kom
thébudet. Hvad Clintons min då blef förändrad! Icke tafatt eller blyg,
utan så ungefär, som jag föreställer mig en tapper generals min bli, då
han skall emot fienden. Det var icke utan, att jag blef litet rädd för
min herr brors krigiska min. Men Clinton smålog åter och sade: var du
helt lugn, Ina.
Clinton har sagt att han tycker Ina vara ett mera heroiskt namn än
Celia, som han påstår är nog smäktande. Derföre använde han väl nu mitt
andra namn, för att förjaga min rädsla.
När vi inkommo i salongen, presenterade jag min bror för min principale.
Vid pass tio fremmande sutto kring thébordet, deribland tre yngre
herrar. Dem tycker jag hofrättsrådinnan kunnat i sin tur presentera för
Clinton, men när hon det icke gjorde, såg jag tydligen på Clinton, att
han ansåg sig litet sårad. Clinton har i all sin dar varit en folkets
man och burit agg eller fördom emot allt förnämt, emot allt, som kännes
af »la haute volée.« Af förnämt folk pretenderar han en särdeles
uppmärksamhet och artighet, som dock måste vara skiljd ifrån tillochmed
det ringaste sken af nedlåtenhet. Högfärden och bålheten (på hvilkas
möjlighet och verkliga tillvaro han är klok nog att tro) är i Clintons
ögon lika förhatlig, antingen den af dumheten hålles öppen för dagen,
eller af klokheten insvepes i nedlåtenhetens slöja. Jag borde icke vara
elak, men nog tror jag att Clinton denna gång ansåg det förra vara
fallet. Alltnog, jag vill försöka påminna mig en del af det samtal, som
uppstod emellan hofrättsrådinnan och min bror.
-- Har herr Wärn förut varit i Åbo?
-- Nej, gudskelof. Dock har jag hört sägas, att en sådan stad finnes
till.
-- Ni är icke mycket artig emot vår stad, och ändå har Åbo rätt många
vackra nöjen att bjuda på.
-- Artighet har aldrig varit min sak, och hvad nöjen angår, bryr jag mig
icke så mycket om dem.
-- Nå, men hvarföre då alls komma till det arma Åbo, när man har sådana
antipathier? -- invände gamla fröken.
-- Jag kom hit egenteligen för min systers skull, för att se, huru det
ville ha sig för henne här.
Oh, mon Dieu, hvad jag blef slagen af dessa den obarmhertige Clintons
ord! Jag både bleknade och rodnade. Äfven de öfriga i sällskapet blefvo
så häpna öfver en sådan uppriktighet, djerfhet eller oförsynthet, att de
icke visste, hvad för tillfället var att göra eller säga. Slutligen sade
assessor Abelin (månne af själsnärvaro, klokhet eller dess motsats?):
-- En syster har jag aldrig haft, men dock förstår jag, att om jag ägde
en sådan, skulle jag förfara alldeles som magister Wärn.
-- Assessorn skulle kanske vilja tvinga menniskorna att vara lika ömma
emot er syster, som ni vore det sjelf -- inföll fröken Dorothée, icke
utan en portion salt i tonen.
-- Ja, så menar jag -- svarade assessorn.
Clinton har en särdeles förmåga att skifta färg efter omständigheterna.
Det menar jag ej, att min bror, hvad man kallar, vänder kappan efter
vinden, utan det, att han förstår betjena sig af små omständigheter och
vända dem sig till fördel, alldeles såsom en klok general vet att
profitera af en än så liten fiendens oförsigtighet och på den grunda sin
seger. Clinton sade nu småleende:
-- Detta lär dock vara för mycket begärdt; lika ömma kunna de andra ej
vara. Men litet, helt litet.
Dessa Clintons ord voro sagda så i allmänhet, att ingen lämpligtvis
kunde bli stött öfver dem, om man äfven anade, att de syftade på hans
syster. Hofrättsrådinnan fick en mycket blid uppsyn och nämnde några ord
om sin längesedan aflidne broder, den hon påstod sig hållit af mera än
af sig sjelf. Sedan sade hon till mig, med mera lif i sitt ansigte och
en hjertligare ton, än nånsin förut:
-- Drick, ma chère, théet, innan det kallnar, och var för all del ej så
alfvarsam. Våra soiréer skola vara glada och icke seriösa. Befaller
magistern en kopp till?
Snart var konversationen åter i full gång, och, så bror han är till mig,
måste jag ändå medgifva, att Clinton var själen deri. Det var liksom
fjärilen i hast vågat sig fram ur sitt hårda skal. Han ställde så till,
att frågan om Åbo upptogs åter, och se denna gång var Clinton icke en
sådan tvärvigg som i början. Han nedlät sig ända till reservation för
sina förra yttranden om staden, och medgaf skrattande, att det ibland
här i verlden roar honom att spela en smula radikal.
Hvad jag hade fruktat i anledning af Clintons första impertinenta svar,
det att man skulle anse honom för en verldsföraktande tölp, en cynisk
filosof, inträffade således icke. Tvertom, belåtenheten med honom, att
icke säga högaktningen, steg alltmer; ja, hans personlighet tycktes
skänka glans äfven åt hans syster. Till den stackars Celia, som alla de
föregående aftnarna sutit tyst och i det närmaste oantastad vid sin söm,
började nu en och annan af sällskapet att adressera några ord. Bland dem
vill jag specielt nämna assessor Abelin, som aldrig förr bevärdigat mig
med en sådan ära.
En rolig sak måste jag ännu uppteckna, icke så mycket för att orden
smickrade mig, som fastmera för det de sades just vid detta tillfälle.
Jag är smickrad på Clintons vägnar, ty hans är väl förtjensten af att
hans syster blef litet bemärkt, som visst icke skett, om Clintons person
saknats i sällskapet. En af de yngre herrarne sade till sin sidokamrat
halfhögt: »vid Gud, hon är ganska täck, den der, och melankolin klär
henne bra.«
Nej, nog var jag ändå bra barnslig, som uppskref sådant. Jag skall akta
mig framdeles. Ty kanske, -- nå ja!

d. 28.
Hvad tiden löper hastigt, då Clinton är i staden. Åtminstone hvarannan
afton är han här. Han har blifvit förvandlad till den finaste hofman,
som bjuder till att vara alla i smaken. Med gamla fröken spelar han
schack, med hofrättsrådinnan bräde. Och han är så treflig, när han
spelar; han lefver icke endast i spelet, utan har äfven tankar för
annat. När han vinner, ser han blygsam ut, förlorar han, så är han glad.
Härigenom hafva hans aktier stigit, och hans systers i proportion. I
thorsdags proponerade gamla fröken att få kalla mig du. Dagen derpå
gjorde hofrättsrådinnan detsamma. Nu känner jag mig naturligtvis mera
hemmastadd.

d. 12 Oct.
I går afton var vackert månsken. Jag visste att Clinton den aftonen icke
skulle komma till oss. Derföre roade det mig att gå ut och spatsera.
Jag valde en af dessa småtäcka anläggningar på Nikolai torg, dem man på
malice kallar »kalfhagar«, och dem man är barnsligt fåfäng nog att icke
skänka något särdeles förtroende. Pruderie har aldrig varit min sak, och
jag vågade mig in i en af dem, så ensam jag var.
Höstens nedfallande blad fängslade med sitt lätta prassel mitt öra,
medan mitt öga hvilade på den majestätiska domkyrkan, som talade om
dunkla, förgångna tider.
Det var så tyst som om midnatt, oaktadt klockan icke var mera än half
åtta. Ingen isvoschtschik skramlade med sin droschka, eller hojtade med
sin -- hesa stämma.
Då hörde jag hasigt tvenne personer samtala. Den ena sade:
-- Nej, vet du bror, nog är det fåfängt att söka fjella den fisken. Hon
har redan nappat på en annan krok.
-- Hofrättsrådinnan Segerskjöld; det är omöjligt.
-- Du känner då icke medicinæ-kandidaten Wärn, bror till den der ...
Mera ville jag icke höra. Oberäknadt hade jag redan hört för mycket. Jag
skyndade bort och undrade, huru lätt man här i staden hittar på det ena
eller andra ryktet. Emellertid beslöt jag att icke lemna Clinton
alldeles oantastad.
När han i dag kom hit, började jag med en invit på långt håll, men lät
småningom cirkeln blifva allt trängre och trängre. När Clinton fann, för
hvem jag brydde honom, sade han:
-- Du är min syster Celia, och kan så mycket misstaga dig. Säg, var det
verkligen ditt alfvar?
Jag rodnade, emedan jag fann att jag sagt en dumhet. Jag ville dock icke
ännu ge saken förlorad, utan försvarade mig -- så der lamt.
-- Vet du, Celia, hvilken annan qvinna hellre än hofrättsrådinnan! Ty
jag har sökt utforska henne och funnit, att en sådan karakter som hennes
_vore i stånd till allt_.
Clinton föll i ett djupt begrundande, hvarpå han hastigt sade:
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Guvernanten Celias minnen - 3
  • Parts
  • Guvernanten Celias minnen - 1
    Total number of words is 4774
    Total number of unique words is 1529
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    42.1 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Guvernanten Celias minnen - 2
    Total number of words is 4717
    Total number of unique words is 1475
    32.7 of words are in the 2000 most common words
    42.9 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Guvernanten Celias minnen - 3
    Total number of words is 4798
    Total number of unique words is 1432
    33.6 of words are in the 2000 most common words
    43.6 of words are in the 5000 most common words
    48.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Guvernanten Celias minnen - 4
    Total number of words is 4834
    Total number of unique words is 1339
    35.0 of words are in the 2000 most common words
    44.4 of words are in the 5000 most common words
    47.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Guvernanten Celias minnen - 5
    Total number of words is 4699
    Total number of unique words is 1420
    34.1 of words are in the 2000 most common words
    44.9 of words are in the 5000 most common words
    49.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Guvernanten Celias minnen - 6
    Total number of words is 4732
    Total number of unique words is 1352
    34.5 of words are in the 2000 most common words
    45.1 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Guvernanten Celias minnen - 7
    Total number of words is 4817
    Total number of unique words is 1385
    35.7 of words are in the 2000 most common words
    47.9 of words are in the 5000 most common words
    51.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Guvernanten Celias minnen - 8
    Total number of words is 4715
    Total number of unique words is 1388
    34.3 of words are in the 2000 most common words
    44.7 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Guvernanten Celias minnen - 9
    Total number of words is 448
    Total number of unique words is 288
    40.6 of words are in the 2000 most common words
    48.1 of words are in the 5000 most common words
    53.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.