Guvernanten Celias minnen - 8

Axel såg på mig, och sade med skiftad ton och blick:
-- Jag har sagt allt. Nu känner Celia mig ....... Derföre skola vi tala
annat. Vi skola leka, skämta. Jag är ett barn. Skämtet passar bra för
mig. Och Celia är ett barn, som aldrig kan bli annat än ett barn.
Derföre skola vi ha roligt .... Emma, kom hit. Hvad har du att göra der
med de gamla!
Emma kom, och Axel hade med henne många roliga upptåg, som också fingo
mig att skratta.
De några återstående timmarna var Axel så glad och tokrolig, att jag
aldrig förr sett honom så. Och när han satte sig i släden, tycktes det
allsicke kosta på honom att resa.
Clinton var icke så glad. Dock sökte också han på sitt sätt trösta Anna,
stackars barn, som gret.

d. 1 Mars.
Tomt, tomt hade vi de första tiderna efter de kära bortfarna vännerna.
Farbror klagade att han »radicaliter« förlorat sin matlust och sitt
humör; Anna gret tidtals, likaså Emma, som klagade, att det aldrig var
riktigt roligt mer. Endast faster hade nog förströelse af sitt hushåll,
och jag ... jag gret icke.
Nu deremot, sedan tårarna i det närmaste upphört för Anna och Emma,
tyckes turen ha kommit till mig. Nyss gret jag så, att det var
underligt, huru jag icke smälte. Men dessa tårar voro ljufva.
Kan det vara möjligt att jag älskar denna gosse, har jag ofta frågat
mig, och fått till svar: kunde det vara möjligt att jag icke älskade
Axel? Åldern gör intet, sade Emma.
Emellertid, _om_ det är kärlek, huru olika mot den, jag hyste för ...
Josef! Den kärleken kom hastigt som ett rus, en yrsel; ja, den var äfven
ett rus, en yrsel, efter hvilken uppvaknandet var svårt och tungt. Men
den, jag nu känner, har kommit småningom, den har så stilla smugit sig
kring hjertat; den har tillvuxit så jemnt och säkert, som en snöboll,
rullad i blid snö. Den är nästan för ljuf, och fridfull, för att vara
kärlek, dock för litet systerlig, för att _icke_ vara kärlek. Således är
det väl ändå kärlek.
Men då det är kärlek, och denna är så ljuf, så fridfull, hvarföre skall
jag då gråta? Ehuru jag känner denna kärleks art, är det dock, som om
jag fruktade den. Hvarföre skall jag tänka på framtiden!
Hvad menniskan dock är oklarsynt och dåraktig. Den tid, jag förra gången
älskade (synd på det ordet!), då hade jag intet rum för fruktan eller
onda aningar. Jag fördes som i yrsel. Nu deremot, då min älskling är så
annan, så ädel, god och ärlig ... nu fruktar jag.
Anna och Emma, som icke veta af orons album, hafva undrat, hvarföre jag
icke mera skrifvit någonting i fridens bok. Det har icke skett, emedan
jag saknat lust dertill. Så har jag talat till dem, och till en del
sannt. De tider, jag haft lust att uppteckna någonting, hafva varit
sådana, att jag hellre meddelat mig för dessa stumma vittnen, dessa
hvita pappersblad, än för menniskor. Ja, jag har skytt att meddela dem
någonting om sådant, som rör Axel. Jag kan icke vara uppriktig och
öppenhjertig nu. Det vore att vanhelga .... Vore det icke?
Men jag vill försöka något annat. På en tid skall jag icke ens ha dessa
stumma vittnen till förtrogna. Jag skall begrafva den ljufva låga, som
alltmera värmer mitt hjerta, inom mitt eget bröst. Jag tror ej för det,
att hon af brist på näring dör.

d. 20 October.
Jag har hållit mitt ord. På lång tid har den svarta portföljen varit
oöppnad.
Den sköna våren har varit, sommaren har flytt, hösten har kommit; löfven
hafva gulnat och till större delen affallit. Endast körsbärsträdens blad
äro envisa och hålla sig gröna.
Nu är det höst, men i min själ herrskar vår. Hösten och förödelsen
omkring mig förmå icke smitta mitt hjerta.
Hvarföre griper jag då i orons album? Emedan jag förbehållit mig
rättigheten att få skrifva i det, då något särdeles gladt inträffat. Det
är märkvärdigt, att jag allaredan skrifvit om detta glada äfven i
fridens album. Det är så roligt att mer än en gång uppteckna det, som
mycket fröjdar själen.
Axel har skrifvit ett bref till oss. Den skälmen har adresserat brefvet
till ... lilla Emma. Det lyder så här:
H:fors d. 15 Oct. 1851.
»Söta Emma!
Hvad Emma skall bli förvånad öfver att få ett bref från mig. Emma har
väl icke förut fått många bref, och säkert intet enda från en gosse.
Ändå har jag just ingenting vigtigt att skrifva. Men kanske skall det
roa Emma att veta, att jag vuxit mycket. Emma tyckte redan i vintras,
att jag var altför lång; nu skulle Emma bli rädd för mig, vet Emma, ty
jag felar blott två tum i tre aln. Men säkert har Emma också vuxit, så
att du icke behöfver se dessmera upp till mig än förut. Emma blir väl
icke rädd?
Vet Emma, att jag den 20 October fyller sexton år? Emma måste den dagen
få dricka mera kaffe än eljest. Jag vet att Emma tycker fasligt mycket
om kaffe.
Jag skulle inte för någon våga berätta, att jag i slutet af denna månad
ärnar mig till Mainola. Kanske Emma ändå törs gifva sina goda
fosterföräldrar en liten vink derom. Hviska det äfven för Celia, så att
ingen må bli skrämd.
Ser du, lilla Emma, huru alldeles ingenting jag hade att berätta för
dig. En annan gång bättre. Helsa alla så mycket från
Axel Segerskjöld«.
Det är således i dag Axels födelsedag. Han fyller sexton år. Jag tycker
det för Axel är så mycket, som för andra tjugusex.
Emma har ställt så till, att vi verkligen i dag fått dricka mera kaffe
än vanligt. Emma sade, att hon tyckte kaffe aldrig smakat så bra. Jag
tyckte så med, fast jag ingenting sade. Anna var den enda, som ej
tycktes tycka så. Men det är sannt, Clinton har icke i dag sin
födelsedag.
Farbror blef mycket glad öfver nyheten. -- Det är en skön sak -- sade
han -- att man åter på en tid får hit någon att prata förnuft med. Det
skall bli roligt, att få höra universitetsnyheter. Också jag har varit
student, och den som en gång varit det, förblir det ock.

d. 5 Nov.
Hösten har för en tid lemnat rum för en skarp vinter. Den 29 October var
ett förfärligt väder. Jag anade, att Axel var på vägen då, men jag
tackade Gud, att det icke var en sjöresa.
Han kom den trettionde, icke alls illa medfaren. Han sade, att man måste
vara nöjd, när man har slädföre, om också drifvorna göra, att man icke
hinner mera än en mil på tre timmar.
Så stor och vacker Axel blifvit. -- Det var en lycka -- sade Emma -- att
han skref till mig derom, eljest hade jag verkligen blifvit rädd.
Underligt att jag aldrig märkt, att Axel är vacker. Och dock är han sig
så lik i det _stora hela_. Samma uttryck, samma själ, samma ögon, som då
jag frågade honom plurariel af _ciel_!
Kanske är det förändringen i min egen själ, som låtit mig märka
förändring hos Axel.
Axel är mot mig så grannlaga. Icke ett ord af sådant, som .... nå ja!
Stundom vill det synas, som han tillochmed undveke mig. Deremot håller
han sig, än mer än förra gången, till Emma. Månne detta vara så alldeles
bra? Han tror väl, att Emma är mera barn, än hon kanske är det.
Jag har stundom ärnat varna Axel, men det skulle passa sig så illa för
mig. Anna borde göra det, men säkert faller henne icke sådant in, och
jag ... jag skulle icke kunna göra Anna uppmärksam derpå.
Men månne det kan vara någon fara för Emma? Är hon icke verkligen
förmycket barn dertill. Och vore det fara, månne denna just vara så ...
farlig? Skall det icke blifva blott en ljuf, barnslig fantasi?

d. 10.
Emmas far har skrifvit efter sitt barn. Han ligger farligt sjuk. Jag har
beslutat att resa med Emma. Farbror sade skämtande till mig:
-- Så mycket hellre kan du följa med, som den söta Studenten är bjuden
att tillbringa några dagar hos min granne, häradshöfding Ekendal, och
hans son, studenten. Celia behöfver någon förströelse under tiden. Föret
är visserligen det allra eländigaste. Landsvägen är dels bar, dels
försedd med isgata. Det bästa ekipage vore nu ett mellanting emellan
kärra och släde. Men som intet sådant finns att tillgå, måste man välja
mellan tvenne ytterligheter. Släde tycks vara säkrare, men har två saker
emot sig: för det första skulle ni dröja för länge på vägen, för det
andra skulle ni komma utan medar hem. Hjulåkdon ser visserligen
riskabelt ut att ha i denna iskraka, men min nya schäs har ännu så
hvassa spikar, att han borde hållas på isgatan lika väl som en nyss
skodd häst. Detta ekipage rekomenderar jag således. Celia, som jag har
märkt kör bra, kan föra tömmarna. Anders kör så vårdslöst; han får sitta
lat bakpå sitsen.
-- Åh -- svarade jag -- nog skall jag köra försigtigt. Visst ser det
litet haskligt ut, då man möter någon, men det hjelpes genom att
antingen stanna, och låta den andra köra förbi, eller också, på farliga
ställen, genom att dela väg med sig så litet som möjligt.
Anders går redan att spänna hästen i redet, och jag ... ja, hvarföre har
jag skrifvit detta i orons album?

d. 15.
Lycka, lycka, hvad är det för ett ord? All lycka står på randen af en
olycka. All glädje är så hastigt färdig att räcka handen åt smärta.
Den tolfte återkommo vi från Emmas far, som redan var bättre. Sakta och
försigtigt foro vi på den bedrägliga isgatan.
Vädret var blidt, och ändå var himlen blå och solen lyste. Det var ett
angenämt resväder. Också höll Emma mig nog varm med frågor om ett och
annat, samt dessemellan med tal om Axel. Jag började finna, att hennes
ömhet för honom dock icke var farlig, att hon ännu var förmycket barn,
för att på alfvar älska. Det var blott en ljuf, barnslig, systerlig
fantasi. Deråt vardt jag ganska glad.
Vi hade icke mera många stenkast till hemmet. Emma sade:
-- Nu får Celia vara bra försigtig. Vi få här en »nedförbacke«, som väl
icke är brant, men krokig och hal. Kanske vi be Anders gå bredvid.
Jag satt försänkt i tankar, och svarade intet på denna naturliga
proposition. Emellertid gick hästen framåt.
Backen var långsluttande, hade således ej bordt vara farlig. Men, såsom
Emma sade, var den krokig. Vägen borde alltid litet slutta åt samma
sida, som vägen kröker sig, eller åtminstone vara horizontel. Denna
backe gjorde raka motsatsen; utom backens egen tillbörliga sluttning,
hade han dessutom en sidosluttning, men åt motsatt sida af vägens
krökning. Vid vägen var väl icke något dike, utan marken sluttade
alltmera, ju längre ned. Sist kom en brant, som slutade vid en liten å,
som tog vägen åt Mallasvesi.
Då jag såg åt höger, förstod jag, att denna lilla backe var vida
farligare att färdas nedför än uppför. Slant schäsen en gång ur vägen,
så stannade han icke förr än vid brantens fot, i åns svarta kalla
vatten. Ledstänger saknades här, liksom så ofta på socknevägar.
Jag ärnade försöka stanna hästen. I stället tror jag att jag ryckte i
tömmarna. Både Emma och jag upphäfde ett rop af glad förvåning. Axel
syntes nedanför vägens krökning.
Hästen begynte smått löpa. Vid krökningen började schäsen att slinta.
Det såg Axel, och var som en blixt vid vår sida, just då det högra
hjulet redan var utom vägen, på den åt ån mera sluttande planen invid.
O, att han aldrig kommit! Hvad var vår räddning värd, då den köptes så
dyrt!
Axel stod nedanom vägen på den åt ån sluttande planen, och bemödade sig
att hindra det högra hjulet att löpa vidare nedåt. Förfärliga ögonblick!
Axel hade intet säkert fotfäste på den hala marken. Han föll, schäsen
hade förlorat balansen, den föll på Axel.
Huru länge jag var utan sansning, vet jag icke. När jag vaknade, såg jag
Emma gråtande vid Axels hufvud, som var blodigt. Anders sysselsatte sig
med att resa upp hästen.
Hästen låg omkull på vägen. Axels bröst hade hindrat schäsen att rulla
vidare och draga hästen med sig i fallet.
-- Du dumma menniska -- utbrast Emma till Anders -- du tänker mer på din
usla häst, än på honom der. Förstår du icke, att om hästen stiger upp,
så kan kärran ännu mera skada Axel. Lyft upp schäsen.
Detta gick snart för sig. Nu kunde vi betrakta Axel. Han var utan allt
medvetande och andades knappt. Hjulet och schäsens tyngd hade illa
skadat hans bröst. Bittra öde!
Vi förbundo hans hufvud så godt vi kunde. Vi gjorde honom af våra
öfverplagg en bädd, så mjuk vi förmådde. Dock var den för hård -- det
funno vi af hans oroliga ryckningar under det sorgliga tåget till
hemmet.
* * * * *
Mot aftonen vaknade Axel från sin sanslöshet. Han lät bedja mig komma
till honom.
O, hvilken förändring! De ädla anletsdragen vanställda under bemödandet
att dölja smärtan, bröstet tungt flämtande, och blicken rullande, men,
ack, så skön. Så låg den ädle ynglingen, det bleka offret.
-- Celia -- hviskade han -- hvarföre gråter du? Allt är en vacker dröm.
Celia, du lefver, du är räddad.
-- Ack Axel, tala ej om mig. Jag lefver för att se ... dig så der. Ack,
hvad du andas tungt. Ditt bröst är säkert mycket sjukt.
-- Jag vet ej hur det är, men visst kännes det annorlunda än förr. Det
går väl öfver.
Det påkom mig en underlig känsla, liksom han menat: -- det går väl
aldrig öfver. Axel smålog och sade:
-- Jag borde banna Celia, för att du gråter så mycket. Men ... tårarna
klä dig lika bra, som allt annat. Du kan få gråta.
-- Kanske det skadar Axels bröst att tala -- sade jag, i det jag
bemödade mig att svälja tårarna.
-- Det borde icke skada, när jag talar med Celia. Men jag vill söka lyda
dig. Mitt öga tynger åter. Det bådar sömn. Hur ljuft, att söfvas in af
den bästa vännen uppå jorden!
Han har somnat. Säkert sväfva omkring honom sköna englar nu. Han småler
stundom. Kanske han icke vet, huru jag ensam vakar öfver honom, huru
mitt hjerta uti oro klappar ömsom, stannar åter. Slumra, det är ljuft!
* * * * *
Doktorn har anländt, han har undersökt patienten. Ack ändå, bröstbenet
är krossadt.
Doktorn har sökt trösta oss, men har icke rätt lyckats med mig. Hans
ton, hans blick har ingifvit farhågor.
O Gud, låt Axel lefva. För Celias skull, låt honom icke sluta i blomman
af sina ungdomsdagar. Tag Axel icke ännu till dig!
Men hör du icke denna bön, så hör en annan. När _han_ är borta, så tag
då äfven Celia rätt snart.
Nu är nattens tid. Jag minnes min dröm.

d. 19.
Åter har doktorn anländt. Sjukdomen har förändrat natur. Smärtan i det
skakade bröstbenet har förorsakat feber och inflammation. Axel yrar
tidtals. Mitt namn är ofta på hans läppar. Med rysning hörde jag honom
för några timmar sedan säga: -- »hvarföre skall du söka skilja mig från
Celia. Nog är jag henne trogen«. Sedan började han åter tala
osammanhängande ord.
O smärta, att nödgas bevittna förståndet, själens ljus, ligga i dvala,
lemnande rum för en upphetsad inbillnings förvirrade tankespel! Nyss var
han en yngling, strålande af ungdomshopp, mod och helsa. Nu ligger min
gode vän så hjelplös der.
De suckar, han stundom drager, de komma säkert af kroppslig smärta. De
förorsaka en själens smärta hos Celia; de äro lika många dolkar för
Celias hjerta.
Skall det blifva lif eller död? Stode det i min makt att öppna
framtidens Isislöja, jag vågade det icke. Jag vågar icke _tänka_ på
framtiden. Som ett barn i leken täcker öfver sina ögon, och tror sig
icke blifva sedt af den, det icke ser, så vill Celia göra. Jag vill
kasta ett dok öfver själens ögon. Kanske att ödet då ej hittar mig.

d. 20 Dec.
Snart inträffar julens, den höga kristliga glädjens och barnens fest.
Min julklapp blifver sorg och smärta, och dock äro dessa julklappar för
mig de käraste. Sorgen är min bästa vän, huru mycket ljufvare och
herrligare än all jordens lycka!
Jag känner hos mig kraft att skrifva nu. Jag flyr till dig, du orons
album. Nu är du den rätta fridens bok.
Det var den tjugunde November. Det gick mot natten. Jag vakade vid Axels
bädd. Då slog han hastigt upp sitt öga. Hans ögonpar var ej förvirradt
mer, men strålande af stilla ljus. Och Axel sade:
-- Du vakar Celia. Är natten klar, är månen uppe?
-- Månen är i nedan. Men det är stjernklart.
-- Månen är i nedan? Men jag är nöjd, att de milda blyga stjernorna
tindra. Minns Celia, hvar den stjernan är, som heter _Vega_?
-- Det var den stjernan, som Axel visade mig den sista qvällen, då .....
Vega uti _Lyran_ är nära intill _Svanens_ kors, och icke alltför långt
ifrån _Carlavagnen_.
-- Ditt minne har varit dig troget. Jag tackar dig. Din Axel får be dig
om någonting. Anse Vega för min stjerna, se på den, då och då, i nattens
tysta timmar. Tro att min ande då talar till dig. Den och stjernan skola
skicka dig ett mildt och vänligt svar.
-- Jag vill så göra. Våra blickar skola mötas der.
-- Våra blickar, ja, om vi begge bodde här på jorden. Men ....
Hvad menar Axel -- utbrast jag, darrande för min egen fråga, i det jag
hänfördes af den höga aningen uti hans drag.
-- Anse himlen vara uti Vega-stjernan -- sade Axel.
Jag började att stilla gråta. Jag anade, hvad han menade, anade, att
himlen var för mig förlorad på jorden.
-- Minns Celia den glada, friska vinterdagen uti parken? Då lofvade jag
dig en kärlek, som gaf allt, men fordrade intet. Och när Celia sade, att
det var för mycket, förändrade jag mina ord. Jag sade, att den kärlek,
som då lifvade mitt bröst, gaf allt och fordrade intet. Men nu ....
Hans matta blick fick lif. Den vexte till en fråga. I en onämnbar
sällhet svarade jag:
Jag förstår dig Axel, och låt mig svara dig. Med handen i din hand och
ögat i ditt öga, med nattens stjernor och dess heliga tystnad till
vittnen, inför Gud den allvetande älskar jag dig, och skall älska dig,
så länge jag andas. Ja, bortom grafvens rand.
Han drog mig sakta till sig, och vi kysstes en lång och salig kyss, en
himlens fläkt, hvars känsla skall följa Celia till grafven, ja, bortom
grafvens rand. Småleende sade Axel:
-- Nu vill jag gerna dö, då Celia är min. Gud skall icke förskjuta mig,
för det jag älskat Celia så ömt. Celia har för mig varit en afbild af
det gudomliga, skulle jag icke älska Celia!
-- Din Celia har bedit till Gud, att om Han i sin allvishet behagar taga
Axel bort, så må Celia rätt snart få följa.
-- Hvad äro jordelifvets korta dar emot evigheten i de sällas land. En
blixt, ett ögonblick, och Axel har dig åter. Men ack, Celia .....
Kanske att Gud hör Celias bön. I annat fall skall Celia rätt ofta se på
Axels stjerna, Lyrans Vega, och tänka att jordelifvets dagar äro korta
mot evighetens sälla dagar. Celia skall icke sörja såsom de, hvilka icke
hafva något hopp.
-- Jag har att bedja Celia om någonting. När jag är död, så skolen I
begrafva mig här i denna sockens kyrkogård. Sen det är gjordt, så må'n I
underrätta de dock så kära uti hemmet om min bortgång. Stoftet är
förgängligt, dock vill jag så gerna hvila nära Celias hem.
Efter en lång tystnad, hvarunder hela mitt väsende tycktes försmälta i
betraktandet af Axels in i döden trogna ögon, sade han:
-- Ännu en kyss ..... så der ..... Vi förstå hvarann, vi hafva intet mer
otaldt här på jorden. Läs för mig ett stycke ur den bok, som Celia
tycker så mycket om, ur boken _om Christi efterföljelse_.
Gud gaf mig styrka att icke öfverväldigas af smärta, då jag ur boken
läste upp ett stycke. Hastigt sade Axel med en röst, ljufvare än nånsin,
en röst från annat hem:
Jag hör en ljuf musik af underbara toner. Jag går emot en här af sköna
väsenden. Följ med mig, Celia .....
Hans ögon lyckte sig vackert. Hans själ utandades i en lätt suck. Jag
kände på hans panna; den var kall. Jag sökte värma honom till lifs med
kyssar. Fåfänga kyssar, de hulpo icke! Der låg den trogne ynglingen ett
lik. Men i döden strålade hans anlete såsom de helige martyrers.
Och Celia fick icke följa med. Celia lefde, fast hon först trodde sig
icke lefva. Tyst och tårlös satt jag der i stum förtviflan. Dödsengeln,
som röfvat från mig det käraste, var mitt sällskap.
Och dock tackade jag Gud, som låtit Celia ensam, ensam emottaga den
älskades sista suckar. Mitt hjerta slog af hänryckning, att Celias namn
var det sista ord, Axel uttalat.
* * * * *
Fyra dagar sednare fördes Axel till grafven. Äfven Celia var med. Det är
dock kärt att med egna ögon se, att den älskades dyrbara jordiska hydda
vänligt blir anförtrodd åt den varma, moderliga jordens sköte.
Ännu hade jag icke gråtit, men på denna dagens afton framvällde
ändtligen tårarna ur mitt öfverfulla hjerta. Dess stora tyngd blef
härigenom lättad. Jag började finna, att jag kunde hålla det ord, jag
gifvit Axel på hans dödsbädd, att icke sörja såsom de, hvilka intet hopp
hafva. Tårarna äro en mild skänk från höjden.
På Vegastjernan ser jag ofta. Den ger mig sköna blickar. Jag känner godt
min Axels ande.
Aftonens timmar äro de käraste för mig. Är himlen öfverdragen med moln,
så att hugkomststjernan icke synes, så har jag dock en tröst. Den hvita
bädden vinkar mig, jag får drömma.
Alla nätter har jag drömt om den förlorade. Än är han lefvande på
jorden, än uti ett bättre obeskrifligt land. Drömmen har aldrig visat
Axel sjuk och lidande. Jag tackar drömmen, som städse är god emot mig.
Och när jag om morgonen vaknar, visst är det då först så tomt, så tomt.
Men snart stå tvenne englar vid min sida, Minnet och Hoppet. De trösta
mig med den dem egna makt. Jag lefver icke i den flyende minuten; jag
lefver i den flydda, och i den kommande.
I förra dagar begrundade jag ofta, om de döda kunna veta, hvad de kära
öfverblifna här på jorden förehafva och tänka. Nu tycker jag mig ha
svaret klart. _De döda veta det._ Allt, allt, hvad Celia gör och tänker;
det vet Axel. Hans ande vakar öfver mig.
O, hvilken tröst! Han vet, att han är allt för mig. Han vet, att Celia
icke tänker en enda tanke, som skulle oskära hans minne och vara Axels
ande ovärdig.
* * * * *
I natt mot morgonen låg jag vaken. Då hörde jag en musik, som hade tycke
af eolsharpans toner. Jag kastade ögonen ditåt, och såg en bländande
klar punkt i väggen.
Punkten vidgade sig alltmer. Den vexte till en gestalt med obestämda
konturer. Dessa blefvo efterhand mera tydliga och bestämda, färgerna
klarare och mera lefvande. Det var en ljusblå strålande gestalt, som
närmade sig mig. Dess anlete blef alltmera klart och bestämdt. Det var
Axel.
Jag satte mig upp och räckte ut min hand, för att fatta Axels hand. Men
då drog han sig med ett englasmåleende tillbaka; konturerna blefvo
alltmera obestämda, intogo allt mindre rum, och blefvo slutligen en
bländande klar punkt, som försvann på samma ställe i väggen, der den
inkommit. I detsamma hörde jag åter en musik, som hade tycke af
eolsharpans toner.
Synen hade intet förskräckande. Ännu känner jag en ljuf värma, en
stilla, salig frid vid minnet deraf.
* * * * *
Huru orätt menniskorna göra Sorgen. Sorgen är en mild moder, en blek,
men trogen syster. Sorgen är den bästa vän. För allt i verlden ville jag
ej mista sorgen.
Derföre tycker jag ej om kroppslig smärta. Sådan sjukdom är
anspråksfull, den störer själens tankar, den rycker dem till sig.
Mitt bröst, som aldrig varit särdeles starkt, har under de sednaste
dagarna blifvit rätt konstigt. Jag känner stickningar, och andan blifver
ofta altför kort. Jag måste rådfråga läkare. Jag vill blifva botad. Jag
vill ostörd få lefva i Axels minne.

d. 2 Febr. 1852.
Jag har ej blifvit bättre, snarare sämre. Det låter som en motsägelse,
men jag är glad deråt. Celia vet någonting.
Jag såg en dag doktorn hviska med farbror. De sågo då, som de trodde
obemärkt, på mig. Jag märkte det likväl, jag hemtade en flyktig aning
ifrån deras alfvarsamma blickar. Nästa gång, doktorn var med mig ensam,
frågade jag, om han ansåg min sjukdom farlig. Han svarade så der
temligen obestämdt, talade om försigtighet och mera sådant.
-- Säg mig, bäste doktor -- sade jag åter -- är min sjukdom farlig.
-- Mamsell Värn frågar mig med en sådan min, som om ni önskade att
sjukdomen vore farlig.
-- Ack, var så god och dölj för mig icke det minsta. Jag ber herr
doktorn derom så vackert.
-- Nå, det må så vara då. Er sjukdom är farlig.
-- Säg mig att den är mycket, mycket farlig!
-- Ni är en ovanlig patient? Ni tvingar mig att säga sanningen. Er
sjukdom är mycket, mycket farlig.
-- Det är väl lungsot, är det icke så?
-- Ja, det är lungsot. Ni småler.
-- Är det icke sannt, att lungsot är obotlig!
-- Ja, då den är längre avancerad. Har mamsell Värn efter det sist
föreskrifna medlet hostat blod?
-- Åja, det har jag. I dag på morgonen hade jag till och med
_blodstörtning_, som gjorde att jag först blef mycket matt. Så säg mig
nu, goda, bästa doktor, att min sjukdom är obotlig.
-- Ni fruktar då ej att dö, ni som är så ung, så ...
-- Nej, jag fruktar ej för döden. Säg att min sjukdom är obotlig.
-- Jag tror nästan så. Menniskokraft är här för ringa.
-- Tack, goda doktor. Celia har hört ett glädjens budskap. Se här min
hand och min varmaste tacksägelse.
I doktorns öga lyste en tår, och stillatigande lemnade han rummet.
Den goda, snälla doktorn förstod mig väl. Han såg att Celia ej mera
passar väl för denna verlden. Han skyggade ej för, att låta mig få veta
det, som gör mig så lycklig. Sådana borde alla läkare vara. Är döden
kärkommen, hvarföre då dölja denna lycka; är döden förfärande, hvarföre
undanhålla sanningen, och skicka själen motvillig och oberedd till ...
evigheten.

d. 15 Febr.
Jag har uppsökt det blad, som innehåller drömmen från den tjugonde
Januari förledet år. Hvad jag får den att slå väl in.
Jag hade att gå uppför ett brant berg, en svår väg. Det betyder
jordlifvet med dess sorger.
Clinton och Anna blefvo efter, ja de gledo sakta nedföre och tillbaka.
Det betyder, att de än icke äro mogna för skördemannen med den hvassa
lian. Clinton och Anna hafva jordisk lycka leende framför sig. Derföre
skola de lefva.
Axel väntade mig på bergets topp vid ingången till en mörk håla. Det
vill säga att Axel, förrän jag, var beredd på grafven. Han väntade dock
mig.
I grufvan fick jag se inbegreppet af det dåliga, som Celias lilla
erfarenhet fått se i verlden. Axel sade, att alla de smutsiga
gestalterna voro hans slafvar. Det vill säga, att det goda herrskar
öfver det dåliga, nu och i evighet.
Den herrliga och bländande salen, hvars like jag aldrig sett, var en
bild af himlen, hvars like intet öga sett och intet öra hört. Min väg
till den gick igenom grufvan. Igenom djupa grafven går vägen till
himlens sal.
Min fader och min mor såg jag der, och de lefde. Det kunde ju ej vara
annat än i himlen, ty de voro goda och älskade Gud.
Den falska myrtenkronan vill jag anse föreställa den myrtenkrona, som
jag kanske hoppades på här i lifvet. Den kronan var visst grann, men
höll ej profvet. Den föll sönder. I lifvet skulle jag aldrig prydas med
myrtenkrona.
Men hvad betydde det, att Emma satte uppå mitt hufvud den äkta
myrtenkronan. Ack, jag vet, hvad det betyder. Jag skall sjelf så ställa
till, att drömmen äfven här slår in. Det goda barnet skall jag bedja om
en liten tjenst, som hon skall gerna göra mig. Sen jag är död, skall
Emma sätta den äkta myrtenkronan på mitt hufvud. Det skall för Emma bli
den käraste belöning för hennes sorg och tårar.

d. 2 Mars.