Förvillelser - 9

var som då man drömmer: man går gata upp och gata ner, som om man hade
något viktigt att uträtta, man går ut och in i främmande hus, man deltar
i de löjligaste och meningslösaste uppträden, och man finner allting
naturligt och i sin ordning och låter ingenting förvåna sig. Så vaknar
man och söker erinra sig vad man har drömt och söker efter någon
betydelse i det, och då är det alltsammans en massa dumheter utan mening
och sammanhang.
Vad han längtade efter att vakna, en gång för alla!
Men om han blev lurad, om det kanske bara var tomrummet, som väntade
honom, ett svart hål i jorden och ingenting annat? Eller om det skulle
komma en efterräkning; om han kanske skulle ställas till ansvar, för att
han hade drömt bort sitt liv med en så dum och dålig dröm...
Å, det sista var han icke rädd för. Han hade väl egentligen inte varit
värre än de flesta andra, och han hade väl också gjort något gott.
Ja, hade han?
Och han började tänka efter. Han var övertygad om att han i själva
verket hade utfört en hel mängd goda gärningar, fast han icke just nu
för tillfället kunde erinra sig så många. Men någon enda borde han
likväl kunna påminna sig. Det var egendomligt... Hur han än grävde i det
förflutna, fann han ingenting som han kunde berömma sig av, icke det
ringaste, mera än att han en gång förra året hade givit bort en gammal
vinteröverrock åt en fattig. Men det var ju icke han själv, utan hans
far, som bekostade hans kläder; egentligen hade han alltså icke haft
någon rättighet att ge bort rocken. Dessutom kom han mycket väl ihåg,
att fadern ett par dagar förut hade sagt något om att rocken kunde
vändas; men Tomas ville mycket hellre ha en ny. Troligtvis var det
egentligen därför han hade givit den åt en tiggare.
Besynnerligt i alla fall... skulle han icke kunna finna någon enda god
handling i sitt liv...
Han torkade kallsvetten ur pannan och slog bort tanken med en
axelryckning.
Skulle han kanske tända lampan och skriva några brev?
Nej, inga brev; inga förklaringar. Det bör ha skett i sinnesförvirring;
de efterlevande vilja nog helst ha det så.
Brasan hade brunnit ned, och det hade blivit tyst i huset. Smedens
slägga hade tröttnat, och skenet från hans ässja flammade icke längre
från brandmuren mitt emot.
Gården sov i vintermörkret.
Tomas var trött. Han beslöt att kläda av sig och gå och lägga sig.
Om han kunde somna, och någon ville skjuta honom medan han sov... Han
började få en svag misstanke om att det i grund och botten kanske icke
var någon så enkel sak som han hade trott att själv hålla revolvern
stadigt och trycka av och skjuta en blykula genom sitt eget huvud.
Han klädde av sig i mörkret, rullade ned gardinen och kröp ned i bädden.
Nu skulle det alltså ske. Fanns det ingen möjlighet att skjuta upp det
längre?
Åjo, ännu fanns det några glas madeira kvar i buteljen...
Och han tömde långsamt glas efter glas. Det hettande söta vinet höjde
hans mod och kom honom att se allt i en annan dager än nyss. Vad var det
för en löjlig inbillning, den som nyss hade plågat honom -- att hans liv
hade varit meningslöst och dåligt? Vårdagarna med Ellen, sommaren med
Märta, nej, det kunde man sannerligen icke kalla meningslöst. Om det var
meningslöst, vad skulle man då säga om dem, som förnöta sitt liv med att
sitta i ett ämbetsverk eller på ett kontor, eller med att stå i en
kateder och prata dumheter, som hans far till exempel? Nej, det var han
som hade haft rätt, han hade icke levat som en dåre utan som en vis, och
som en vis ämnade han dö!
Och med skälvande händer famlade han på täcket efter revolvern, reste
sig i bädden, siktade på måfå mot sitt huvud och tryckte av.

Efter en stund återfick han medvetandet. Han trevade med båda händerna
kring sitt huvud, men kunde icke känna något sår. Det var likväl något
vått på kudden, det måste vara blod...
Vinet tyngde hans huvud; han föll tillbaka mot kudden och somnade tungt.


XV

Klockan slog tio i Adolf Fredrik, då konsul Arvidson gick in i det gamla
förfallna hus, där Tomas Weber bodde. Värdinnan förklarade, att han
troligen ännu sov, ty han brukade aldrig stiga upp så tidigt, och
knackade ett par gånger sakta på hans dörr. Då ingen öppnade och intet
svar hördes, vred konsuln själv om låset och steg in utan vidare. Det
var mörkt därinne; genom en stor reva i den trasiga rullgardinen föll en
strimma av decembermorgonens knappa dager in och belyste dammet på
skrivbordet. Konsuln gick rakt fram till fönstret och rullade upp den
blå gardinen så häftigt, att den skrällde till. Det gråbleka dagsljuset
strömmade in, kallt och rått. Därefter tog han upp sin plånbok, letade
fram den sönderskurna papperslappen och vände sig om mot soffan.
Tomas hade vaknat av skramlet med gardinen och reste sig häftigt upp i
bädden med ögonen vidöppna.
Var han vaken, levde han? Ja, eftersom dagsljuset skrek honom i
ögonen...
-- God morgon, sade konsuln torrt.
Tomas stirrade på honom utan att svara. Han förstod ännu ingenting. Han
kände ännu icke igen den främmande herrn, som stod mitt på golvet med
något vitt papper i handen och letade efter en plats, där han kunde
ställa sin hatt. Till slut satte han den på huvudet; det låg tjockt av
damm överallt.
-- God morgon, mumlade Tomas slutligen nästan i sömnen.
-- Se här, fortfor konsuln i samma torra ton och kastade lapparna på
nattduksbordet. Det är ett gammalt papper, som jag antar att du är glad
åt att kunna bränna upp.
-- Det är inte för din egen skull jag har löst in det, tillade han lågt,
med skarp tonvikt.
Tomas låg med slutna ögon och teg. Han hade erinrat sig allt, och han
förstod.
-- Har du möjligtvis flera sådana papper ute i rörelsen?
-- Nej.
-- Hm. Ett är redan en smula för mycket.
Plötsligt slog det honom, att Tomas icke var sig lik. Det var något
besynnerligt med hans utseende.
-- Vad är det för en skråma du har fått på kindbenet... Hur har det gått
till... Och kudden är också blodig.
Tomas tog med handen över kinden. Han kände sina fingrar glida över en
hal klump av levrat blod.
Plötsligt erinrade han sig det misslyckade revolverskottet och rodnade
skarpt. Kulan hade alltså bara skrubbat kinden...
-- Du kan gärna gå upp och tvätta dig, det där ser otrevligt ut.
Konsuln tvärtystnade med ens: han hade trampat på ett föremål på golvet.
En revolver... Vad skulle det betyda, det låg en revolver på golvet! Och
åter betraktade han Tomas som låg mörkröd av blygsel och icke vågade
öppna ögonen, och han kunde icke hindra, att han kände medlidande med
honom. Han var ung, han hade kommit in i en eller annan labyrint och
icke trott sig kunna finna vägen ut på något annat sätt. Så har han då
fastnat för denna gamla utslitna metod... Och så går han och skjuter som
en dumbom...
Konsuln hade småningom blivit förargad över sin egen sentimentalitet.
Hans ena mungipa drogs ned till ett kallt och föraktfullt löje; han
stötte till revolvern med foten, så att den for långt in under soffan,
och gick utan ett ord.

Tomas låg ännu alltjämt med slutna ögon, och till sist somnade han om.
Han drömde, att han var ute och gick i en skog, som liknade en park, och
det gick en ung flicka vid hans sida. Hon hade en ljus klänning med
tyllärmar, och i skärpet bar hon en knippa violer. Det var Märta, och
likväl var det icke riktigt hon. Nej, det kunde icke vara hon... Icke
hade Märta så gula tänder och så vissen hy, och aldrig var hennes löje
så utmanande och lystet. Och likväl var det hon, ty det var hennes röst:
tag mig om du kan! Och så började hon springa, men helt långsamt; hon
sprang med små korta steg, och under tiden vände hon sig om oupphörligt
och log och visade sina gula tänder. Hur det plågade honom, hennes löje!
Men då hon bad, måste han ju följa... Och han ökade sina steg och
låtsade springa och ansträngde sig att le på samma sätt som hon, men det
var bara av artighet. Till sist sprang hon in i en boské av klippta
häckar, och då hon kommit in, vände hon sig om och stack fram huvudet
vid kanten av häcken och vinkade och log, och hon blinkade med ögonen på
ett sätt, som Märta aldrig brukade göra. Men Tomas låtsade som om han
icke såg henne och sprang förbi och vågade icke vända på huvudet.
Plötsligt erinrade han sig, att han nödvändigt måste träffa Hall före
klockan tre; var skulle han finna honom? Var det inte han som stod
däruppe på kullen, vid det röda tornet av tegel? Jo, visst var det
han... Och Tomas skyndade dit och klättrade upp för branten, och Hall
vinkade åt honom med handen; men då han kom upp, såg han att det var
tegelhandlaren. Det var för sent att vända om. Tegelhandlaren gick emot
honom med ett förbindligt ansiktsuttryck, skakade hans hand och började
beklaga sig över en mängd förluster, som han hade gjort på senaste
tiden. -- Ursäkta, sade Tomas, jag har litet bråttom; jag skulle gå in
här och köpa ett par handskar. Och han sköt upp en tung järndörr, som
gnisslade på sina rostiga gångjärn, och gick in i tornet. Det var
verkligen en handskbutik därinne; Tomas blev själv förvånad, ty han hade
egentligen bara tagit handskarna till förevändning för att komma ifrån
tegelhandlaren. -- Jag skall be att få ett par röda handskar, sade han;
i detsamma såg han, att det var Ellen, som stod bakom disken. -- Jag
säljer bara svarta handskar numera, svarade hon med ett ursäktande
leende, ty jag har sorg. Jag gifte mig i går. -- Jaså, svarade Tomas med
det dämpade tonfall, som är vanligt vid kondoleansvisiter. -- Min man är
mycket snäll, fortfor Ellen, och han älskar mig verkligen; men han är
puckelryggig. Med ens upptäckte Tomas, att Ellen icke hade något
klänningsliv på sig; hon stod i korsetten med nakna armar. Blodet steg
honom åt huvudet; med ett hopp sprang han över disken, drog henne tätt
intill sig och började kyssa hennes armar och hals. -- Nej, sade hon med
ett skyggt, hjälplöst ögonkast, nej, ni hör ju att jag har sorg! Tomas
släppte henne, det var mot hans vilja, men han kände att det var
nödvändigt. Hon var verkligen också blek och förgråten och hade röda
kanter kring ögonen. Och hon hade blivit gammal, han såg det nu...
så gammal hon hade blivit... så gammal och vissen...
Tomas spratt upp ur sömnen; det var någon som gick i dörren.
-- Å, ligger du och sover ännu, är du alldeles tokig, eller är du sjuk?
Det var Greta.
-- Mamma är så orolig för att du inte har kommit hem och ätit frukost i
dag; hon bad mig gå upp och höra efter hur det är med dig. Hon säger att
du var så märkvärdig i går afton.
Tomas drog en lång gäspning.
-- Jag är strax färdig. Jag har försovit mig. Säg henne att jag kommer
snart.
-- Men var i Herrans namn har du varit med ditt kindben, har du varit i
slagsmål? Du ser ut så att man kan bli skral!
-- Jag föll omkull i trappan och stötte mig, mumlade Tomas.
-- Då måtte du allt ha varit bra lurvig...
Greta snokade fram och tillbaka i rummet, fick fatt i en handduk,
doppade den i vatten och började tvätta av blodet från hans kind. Under
tiden gick såret upp på nytt, och blodet började sippra fram, droppe
efter droppe; Greta stod villrådig. Äntligen tog hon beslutsamt en
tidning, rev av en stor remsa i marginalen, blötte den i vatten och
plåstrade fast den längs över skråman. Därefter tog hon för säkerhets
skull ännu en remsa och lade den i kors över den förra.
-- Så där, nu är det bra.
-- Tack, sade Tomas. Nu kan du gärna gå din väg, så är jag snart färdig.
-- Har du tagit fram någon ren skjorta då, det är ju söndag i dag...
sista söndagen före jul... Det är ett förskräckligt slarv, man skall
alltid ta fram rent linne på lördagskvällarna, innan man går och lägger
sig... Men det är sant, du var ju sned i går afton.
Greta drog ut en byrålåda och började riva om. Plötsligt brast hon i
skratt.
-- Nej, men vad är det här! En liten trumpet! Var har du fått fatt i
den? Tu, tu-tu, tu-tu-tu!
Greta satte den för munnen och tutade av alla krafter, tills hon icke
förmådde mera; hon kiknade av skratt. Därefter tog hon fram skjorta,
strumpor och kalsonger och lade dem på täcket mitt för näsan på Tomas.
-- Adjö, skynda dig nu...
I dörren stannade hon ännu en gång och sade lågt, med en helt annan och
allvarligare röst än förut:
-- Vet du vad, Tomas? Jag har fått en ny lifsuppfattning.
-- Ä, drag på trissor, murrade Tomas. Jag visste inte av att du hade
någon förut, tillade han leende.
Greta var redan i trappan.

Tomas låg och såg på snön, som föll därute. Det var ingen blåst, och den
yrde icke längre. Den föll mjuk och vit och stor.
Han skulle alltså leva, och gå omkring bland de andra, som förut, och
taga sin examen ju förr desto hellre, och bli en aktad man.
Kanhända skulle han också få en ny lifsuppfattning, liksom Greta. Ja,
det kunde han i själva verket mycket väl behöva.
Men hur kom det sig, att han icke hade fått något brev från Märta, sedan
hon reste? Brydde hon sig icke alls något om honom vidare?
Det var en obehaglig dröm... Han måste anstränga sig för att åter kunna
se Märta för sitt inre öga så som hon var, utan gula tänder och utan
drömmens underliga löje.
-- Nej, han skulle upp och leva alltså, och börja på nytt. Hur skulle
det vara om tjugu år? "Ett långt liv gör icke alltid människan bättre,
utan förökar ofta skulden." Å, om tjugu år skulle han kanhända småle åt
alltsammans, då han någon gång kom att tänka på det. Det hade likväl
varit en otrevligt tillblandad historia, och han hade icke någon lust
att gå igenom den på nytt.
Lukten av rent linne stack honom i näsan, då han böt om skjorta, och
ingav honom en nästan kittlande känsla av lifslust, oaktat han ännu
kände sig sönderbråkad i hela kroppen. Huvudet värkte och benen kändes
stela som pålar, och då han äntligen kom upp ur bädden, liknade han en
ryttare, som mitt under någon alltför dumdristig ritt blivit kastad ur
sadeln och därefter mödosamt reser sig för att med värkande lemmar
återtaga färden till fots, haltande, blodig och nedsölad av vägens
smuts.