Förvillelser - 2

Total number of words is 4627
Total number of unique words is 1641
28.3 of words are in the 2000 most common words
38.3 of words are in the 5000 most common words
42.8 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Om han skulle vända sig till modern? Det vore endast att göra henne
onödiga bekymmer.
Icke kunde man heller gå med tom portmonnä under dessa skimrande
vårdagar. Tomas lånade trettio kronor av Hall.

Ja, våren...
Skutorna nere i Nybrohamnen vaggade sakta som i en dröm, med de mörka
grå seglen utspända, ty det hade regnat på natten. Klockan slog nio i
Östermalmskyrkan. Tomas var redan ute. I en frukthandel vid Hamngatan
köpte han några tyska päron i en påse; han hade för avsikt att äta upp
dem i skuggan av någon mycket gammal ek ute på Djurgården.
En tom spårvagn rullade förbi; Tomas hoppade upp. En ung flicka i en
enkel grå vårkappa kom hastigt springande. Hon ämnade tydligen sätta sig
på något av sätena närmast framför Tomas, men vagnens fart, som hon
glömt att beräkna, förde henne i stället till sätet närmast bakom honom.
Det var Ellen; Tomas hade genast känt igen henne. Vad skulle han göra?
Skulle han hela vägen sitta som ett nöt och vända henne ryggen? Han såg
sig omkring med en hastig blick: konduktören var sysselsatt på annat
håll. Därefter reste han sig lugnt, vände om det svängbara ryggstödet på
sin soffa, gick över till andra sidan och satte sig mittemot henne.
-- Behagar fröken ett tyskt päron? frågade han blygt och aktningsfullt.
I början vägrade den unga flickan med stora, förvånade ögon att alls
taga någon befattning med hans päron, men efter en liten stund hade hon
ätit upp två stycken. Tomas räckte henne vördnadsfullt sitt visitkort;
det stod "Med. fil. kand." under namnet.
Hon anförtrodde honom att hon hade ett ärende i en villa på Djurgården.
Solen glödde skarpt på det Bünzowska huset, en trotsig och lysande
riddardikt i sten. Tomas kunde aldrig upphöra att beundra dessa murytor
från i går, som mästaren genom några oregelbundna och knappast märkbara
skiftningar i teglets färg lyckats giva en prägel av att ha trotsat
århundradens regn och blåst.
Tomas sökte få i gång ett bildat samtal, men fick endast korta och
förlägna svar. Under tiden irrade hennes morgonklara bruna ögon omkring
från hans ansikte till hans halsduk, från halsduken till de ridande i
allén.
De hade kommit till spårvägens slutpunkt nedanför Hasselbacken. Tomas
följde henne ett stycke framåt slätten. Med ens stannade hon och sade på
en gång blygt och damaktigt:
-- Förlåt, men ni får inte följa mig längre. Det går inte an att någon
får se mig i sällskap med en herre.
Tomas rodnade och sade ett kort farväl. Han följde henne med ögonen
tills hon försvunnit bakom en grön trädgårdsgrind långt borta. Därefter
satte han sig på en bänk och rökte en cigarrett.
Förlustelselokalerna vid slätten lågo tysta och döda i majmorgonens
kritbleka ljus. Tomas satt och tänkte på hur han skulle vara klädd på
aftonen; han hade efter bästa förstånd skrivit "Om nådemedlen" åt Greta
och mycket riktigt också blivit ombedd att komma med på Märtas
flickbjudning. Skulle han ha vitt skjortbröst eller kulört halsduk?
En täckvagn stannade utanför ingången till Hasselbacken; en dam och en
herre stego ur. Tomas smålog, då han kände igen dem. Det var fru
Grenholm och doktor Rehn, en känd framstående läkare. Vårsolen lyste
blitt på de två gamla älskandes väg.
Ett sällskap varietéartister av skilda raser och nationaliteter kom
förbi, muntert pladdrande på tre eller fyra språk. Deras av smink och
nattvak urlakade gycklaransikten, knivskarpa röster och bjärta
sluskelegans förenade sig till ett falskt och lustigt missljud, som
dröjde några sekunder i luften och tonade bort.
Slätten låg åter solvit och tyst.
Tomas reste sig och gick några steg. Trädgårdsgrinden öppnades därborta,
och någon kom ut.
Var det Ellen?
Ja, det var hon. Tomas fick hjärtklappning och gick långsamt emot henne.
Det glimmade till i hennes ögon, då hon såg att han var kvar, och hon
rodnade svagt.
-- Förlåt, fröken, sade han med de öppna blå ögonen vilande i hennes,
vågar jag föreslå er en promenad på Skansen? Om ni har tid.
-- Nej, sade hon undvikande, jag vet inte...
Med ens kom hon att tänka på björnungarna, som hon avgudade.
-- Ja, jag är ledig till klockan tolv i dag, svarade hon.
Och de följdes åt på vägen uppåt Skansen. Träden hade nyss fått späda
löv, som gåvo solljuset på deras väg en grönaktig skiftning.
De talade om varandras förhållanden. Hon hette Ellen Karlsson. Hennes
far var död; han hade haft en anställning vid slottet, och modern levde
av en liten pension. Hon hade en bror, som var sjutton år och gick i
elementarskolan. Han skulle bli student nästa vår. Han hade mycket gott
huvud och ville så gärna bli läkare.
Tomas gick och undrade, om han kunde våga kyssa henne snart.
De hade kommit in på en av de grönkantade stigar, som föra upp åt
Bredablick.
Nej, ännu var det för tidigt, men om en kvart hade han kanske redan
kysst henne. Vad skulle han sedan göra? Kunde han föreslå henne en supé
någon afton?
Björnungarna lekte som hundvalpar i sin bur. Vaktaren kom just med
frukost; han gav dem två stora brödkakor var. På armen hade han ett tråg
med köttmat, som han skulle bära till de vuxna björnarna längre bort.
Den äldre av ungarna kände lukten av köttet, och då vaktaren avlägsnade
sig med tråget, började han gråta med ett uttryck av så sönderslitande
förtvivlan, att Ellen nästan fick tårar i ögonen. Det var något av
vildskogens hemliga sorg i hans veklagan. Han såg icke åt sina
brödkakor, så länge han mellan trädens stammar kunde uppfånga en skymt
av vaktaren med köttet. Brodern, som var av en ännu ofördärvad och mera
förnöjsam natur, hade under tiden glufsat i sig sina kakor och övergick
därefter omedelbart till den andres portion. Det kunde han lika gärna ha
låtit bli; han fick genast en örfil så att han tumlade om flera varv.
Flat och snopen gick han bort och lade sig att sova i andra ändan av
buren, medan den äldre i kvävt raseri började mumsa på kakorna. Mitt
under måltiden erinrade han sig ännu en gång sin sorg och uppgav ett
tjut, som skakade hela hans ludna kropp, och som småningom dämpades till
låga snyftningar.
Ellen och Tomas stirrade betagna på djuren. Därefter möttes deras
blickar. Ingen människa syntes. Skogen låg tyst och vid omkring dem, och
vinden gnolade i grenarna över deras huvuden.
Var det nu det skulle ske?
Hon tycktes ha gissat hans tankar, ty de stora rödbruna ögonen började
spela med ett så förskrämt uttryck, som om hon såg sig om efter hjälp.
-- Låt oss gå, viskade hon.
Tomas uppgav allt hopp för den dagen.
De kommo ned på Bellmansrovägen. Han plockade en bukett sippor vid
vägkanten och fäste den vid hennes barm. Han var glad över att ha kommit
på den idén, oaktat den icke är så ovanlig, ty han var yr i huvudet av
skogsluften och visste icke vad han skulle säga eller göra.
Plötsligt fick han en ny idé, som var ännu bättre än den första.
-- Är ni inte hungrig? frågade han. Det är jag!
Hon var icke hungrig, men han lyckades likväl övertala henne att gå med
in på Bellmansro och dricka kaffe med bakelser.
De kommo överens om att icke sitta ute, ty man kunde bli sedd, och de
togo plats i ett litet grönt möblerat sidorum, med en dålig soffa, ett
bord och ett par stolar. Det var en kvav luft därinne. Han hjälpte henne
av med hatt och kappa, sedan uppasserskan serverat dem och gått.
Kaffet var drucket. En geting surrade på rutan.
Tomas iakttog, att hon ännu hade en fin rödaktig strimma på halsen efter
kattens rispa. Men han kunde icke taga ögonen från hennes armar. Dessa
armar, nakna, vita...
-- Hur mycket är klockan? frågade Ellen.
Han hörde henne icke. Han smög sig tätt intill henne och viskade
bönfallande i hennes öra:
-- Era armar -- jag vill se era armar...
Tomas trodde icke sina ögon. Hon satt några sekunder som förstenad, men
tog slutligen med sömngångaraktigt lugn av klänningslivet och lade det
på en stol. Därefter betäckte hon ansiktet med sina händer, mörkröd av
skam. Han drog henne till sig och kysste henne överallt, på halsen,
bröstet, korsetten. Hon satt som förlamad. All motståndskraft hade
domnat i hennes unga, vita lemmar, och de skygga röda ekorrögonen
flackade förvildat hit och dit, i rädsla, i skräck. Plötsligt förlorade
hon all besinning och slog armarna om hans hals med ett litet skrik.


IV

Konsul Arvidson gav middag i sin villa vid Humlegården, trots den
framskridna säsongen. Hans fru fyllde femtio år. Fru Arvidson hade varit
vacker som ung; nu på äldre år hade hon fått en påfallande likhet med
Karl X Gustav.
Den rymliga, långsträckta matsalen hade endast två fönster på en
kortvägg; man hade därför gjort dag till natt, slutit till persiennerna
och tänt alla ljusen i kronorna.
Konsuln hade nyss hälsat sina gäster välkomna. Hans nära sextioåriga
ansikte hade ännu det återsken av ungdom, som två klara, ständigt
sökande och ständigt otillfredsställda ögon någon gång kunna sprida över
en åldrande världsmans av vällevnad något kolorerade hy.
Överste Vellingk satt vid värdinnans sida; konsuln hade fört fru Weber
till bords.
Tomas Weber hade fått Märta Brehm till sin högra granne. Han hade en
violbukett på frackuppslaget. Han hade varit tillsammans med Ellen varje
afton sedan lördagen och var yr i huvudet av lycka, men också en smula
blek. För att förklara, varför han icke kunde gå på Märtas bjudning,
hade han just dukat upp en historia om en examensfest, som en av
kamraterna hade givit, och vid vilken han varit tvungen att närvara,
emedan han eljest lätt kunnat få en ovän.
Märta hade nyss frågat honom, om han hade haft roligt på sin kamratfest.
-- Det var avskyvärt tråkigt, förklarade Tomas trovärdigt. Jag längtade
därifrån hela tiden...
Märta knep ihop ögonen som hon brukade och smålog oskyldigt maliciöst,
som om hon icke trodde honom mer än jämnt. Märta Brehm var aderton år.
Hennes vidjeslanka gestalt var smal som en sextonårings, men linjernas
mjuka, självmedvetet avvägda lek jävade likväl icke hennes ålder. Hon
hade en krämvit klänning med långa, vida tyllärmar, i vilka de späda
jungfrulemmarnas böjningar och sträckningar skymtade drömlikt frestande.
Kring halsen hade hon en helt liten urringning; i skärpet och i det
blekbruna håret bar hon violer.
Bordeauxn serverades, och de stötte leende sina glas tillsammans.
Mitt emot dem sutto Hall och Greta.
Greta hade sin porslinsklänning, som hon kallade den; det var en ljus,
blommig sommarklänning i ett blått och vitt mönster, som erinrade om
gammalt porslin. Hon hade i början en ansträngt städad min och kastade
då och då en skygg blick på en stor, blekgrön orkidé, som Hall hade i
knapphålet, och vars underliga former nästan skrämde henne. Den tycktes
henne likna ett levande djur mera än en blomma, något sällsynt och
ljusskyggt vattendjur, som nyss blivit uppfiskat ur havets grönaste
djup. Vad Johannes Hall beträffar, fann hon honom mera ful än vacker,
men hon upptäckte småningom, att han hade ett gott och vinnande löje.
De kommo snart på god fot med varandra, och det dröjde icke länge förrän
Greta började uppföra sig som om hon varit hemma hos sig.
Gabriel Mortimer hade av en egendomlig ödets ironi blivit sammanförd med
fru Wenschen, med vilken han, vad ingen visste, av gammalt hade
förtroliga relationer. Deras förbindelse hade likväl varken varit
långvarig eller seriös. Fru Wenschen var klädd i gyllengrått siden och
djupt dekolleterad. Mortimer kikade hastigt ned i hennes barm med en
likgiltig blick av samma art som den, med vilken en turist betraktar ett
landskap, som han sett någon gång för längesedan, och i vilket han
upplevat en eller annan betydelselös episod. Han var vid ett grått
lynne. Vad skulle han tala om, som kunde intressera henne? Plötsligt
erinrade han sig historien om Gabels byxor, som han hört av Tomas Weber,
och redan efter det första glaset bordeaux hade han berättat den för
henne. Det var så mycket lämpligare som Grothusen just satt i närheten,
snett över, och själv kunde tjänstgöra som åskådningsmaterial. Den
livliga frun blev genom denna historia försatt i en så munter stämning,
att Mortimer nästan blev orolig.
-- Är det verkligen sant? frågade hon, medan de troskyldiga blå ögonen
med ett smäktande uttryck sökte över till Grothusen.
Baron Grothusen hade ingen blomma i knapphålet, ty det var första gången
han var gäst i konsul Arvidsons hus. Han konverserade med fröken Mary,
konsulns dotter, angående vissa reformer i militärväsendet. Han sökte
särskilt intressera henne för införandet av mörka knappar av uniformens
färg; de blanka knapparna av metall vore föråldrade.
-- I en tid som vår sprida de ingen glans över vårt stånd, snarare löje,
och i krig äro de helt enkelt farliga. Det skulle dessutom göra ett gott
intryck på riksdagen...
Fröken Arvidson betraktade honom intresserad med sina allvarliga, mörka
ögon, som tycktes speja efter det äkta i allt. Det var något visst
manligt över baron Grothusen; något manligt och vederhäftigt. Och hon
såg av den aktningsfulla förbindlighet, varmed överste Vellingk drack
med honom, att han var högt värderad av sina förmän.
Professor Weber hade fru Brehm. Det skulle varit omöjligt att av detta
lilla skära, barnsliga rokokohuvud med det redan vitnande håret sluta
sig till en prövad och erfaren kvinna, vars starka natur sund och
oskadad gått igenom svåra kriser. Hon hade växt upp under brydsamma
omständigheter, och hennes äktenskap hade icke varit lyckligt. Hon var
sedan åtta år tillbaka skild från sin man, en bankrutterad köpman, som
efter en del inkorrekta transaktioner flyttat över till Amerika. Hon
mottog nu ett årligt underhåll för sig och sina barn av sin svärfar, som
var mycket förmögen och som dessutom avgudade henne; därtill förtjänade
hon själv icke så obetydligt på översättningar. Omgiven av sina tre barn
och en släkting, fröken Berger, framlevde hon nu den lyckligaste tiden
av sitt liv i en liten våning vid Döbelnsgatan. Utom svärfadern, som var
änkling, voro Webers och Arvidsons hennes närmaste och nära nog hennes
enda umgänge; hon var en gammal ungdomsväninna till fru Weber.
Professorn fyllde på hennes glas då och då, men konverserade icke
särdeles livligt; han satt och tänkte över ett litet tal, som han hade
för avsikt att hålla. Gabriel Mortimer, hennes granne till höger,
underhöll henne i stället flitigt om litteratur, ett ämne som i hög grad
intresserade henne.
Fru Mortimer sökte förgäves få i gång ett lärorikt samtal med pastor
Caldén, en medelålders man med kal hjässa och skarpa ögon, och vars
mörka prästrock bröt hårt av mot de övrigas vita skjortbröst och ljusa
toaletter. Han besvarade hövligt men undvikande alla de spörsmål
angående mänsklighetens lifsfrågor, som den talföra fru Mortimer i
muntert virrvarr lät hagla om hans öron. Han ville icke gärna draga in
det som för honom var det högsta av allt i en flyktig bordskonversation,
och om likgiltiga ting kunde han absolut icke tala. Han inskränkte sig
därför till kortfattade och något torra svar, bakom vilka fru Mortimer
icke visste om hon skulle se en snillrik mans djupsinne eller den
tillbakadragne lärdes brist på sällskapsvana. Den hövliga ironi, som de
i själva verket dolde, undgick henne lyckligtvis helt och hållet. Pastor
Caldén var icke ett geni, men han hade det gemensamt med geniet, att
varje annan tankesfär än hans egen för honom var tom skugga och
overkligt gyckel, ty han hade levt sig till den och in i den. Av tvivel
hade han aldrig känt något annat än den samvetsömme mannens tvivel på
sig själv, sin kraft och sin värdighet att föra fram en stor sak. Hans
brinnande nitälskan, för vilken alla sidohänsyn skingrades som dimman
för solen, var just på väg att draga honom fram från hans anspråkslösa
lärareverksamhet vid en skola och göra honom till en andlig makt,
en faktor att räkna med och en fruktansvärd motståndare till den
moderniserande riktningen inom huvudstadens religiösa värld och dess
främste målsman, en högre frisinnad och mycket populär prästman, som
likt en ny Absalom blivit hängande vid håret mellan barnatrons himmel
och bondförståndets jord. Bakom den stenhårda egenrättfärdighet, med
vilken pastor Caldén förfäktade den sak han gjort till sin, låg det
djupare själsstrider än dem världen kände. Hans städerska hade mer än en
gång stannat undrande, nästan rädd, då hon genom den stängda dörren till
hans studerkammare hört honom bedja -- lågt, men med en intensitet, så
att det knakade i trähuset.
-- Vad ni har blivit förändrad, sedan ni blev gift! viskade fru Wenschen
med en lång, melankoliskt eftersinnande blick bakom solfjädern till
Gabriel Mortimer.
Mortimer hade varit gift i närmare tio år, men i fru Wenschens ögon var
han alltjämt nygift.
-- Ja ja, svarade Mortimer. Isynnerhet ur er synpunkt...
Hon gav honom en milt tillrättavisande spark på smalbenet med sin lilla
knubbiga, handskskinnskodda fot. Hennes ansikte hade fått ett stramt,
korrekt, nästan förnärmat uttryck.
-- Aj, sade Mortimer.
Fru Wenschen satt med rynkad panna.
-- Jag tycker inte om att ha herr Hammer till visavi, återtog hon med
solfjädern för munnen. Han ser ut som vårt onda samvete.
Mortimer hörde henne icke. Han hade fallit i tankar, med blicken ut i
luften, som det emellanåt hände honom. Han hade ansiktsuttrycket hos en
man, som ansträngt lyssnar till en anekdot, åt vilken alla skratta, och
i vilken han uppfattat allt, utom själva poängen.
Hammer hade en viss möda med att underhålla sin dam, fröken Dorff, en
ung sångerska. Han var fullkomligt omusikalisk och kunde alltså icke
tala om musik. Karl Hammer var anställd på konsul Arvidsons kontor;
dessutom var han släkt med honom på långt håll. Han var en mycket blek
man på ett par och trettio år, med ljust, nästan vitaktigt hår och
stålblå ögon. Det var numera endast få som erinrade sig, att han för en
del år tillbaka hade givit ut ett häfte noveller av den art, att de
kastade honom huvudstupa ut ur det borgerliga samhällets aktning. Han
var då några och tjugu år och stod nära sin licentiat, men avbröt tvärt
sina studier av brist på medel och av missmod över stängda
framtidsutsikter. Lika litet var det någon som visste, att han ännu
alltjämt skrev, så ofta kontorsarbetet lämnade honom någon tid övrig.
Hans ande hade härdats i ensamheten. Hans hemliga dröm var en tillvaro
bland några få närstående, på vilka han kunde slösa sin ömhet för att
sedan med så mycket lättare hjärta kunna spruta den övriga världen i
ansiktet sitt bleka och bitande förakt.
Fröken Dorff hjälpte honom med hela den älskvärdhet, som alltid stod
henne till buds, att hålla samtalet gående. Den vackra sångerskan var i
själva verket ursinnig över att ha blivit placerad med en person, av
vilken hon icke kunde ha den ringaste nytta.
Grothusen, hennes högra granne, kunde endast då och då ägna henne några
ögonblick. Den militäriska plikttrohet, med vilken han i början
konverserade fröken Arvidson, tycktes mer och mer övergå till ett
verkligt, levande intresse.
Mortimer hade ännu icke vaknat ur sin distraktion. Han kunde icke taga
ögonen från Tomas och Märta. Kanhända erinrade han sig något av sin egen
ungdoms dåraktiga och till hälften glömda hetsjakt efter en omöjlig
lycka. Då han betraktade dessa båda unga, som röda av vinet böjde
huvudena samman och logo och klingade med glasen och åto upp varandra
med ögonen, bit för bit, fick hans ansikte ett nästan förtvivlat
uttryck. Han liknade en man, som grubblar över något av obestämbart
värde, som han glömt kvar någonstädes, eller tappat bort, eller blivit
bestulen på...
-- Satan, mumlade han inne i munnen med sammanbitna tänder.
Dessutom kände han, att han började få snuva.
Fru Wenschen hade kommit i stark andlig kontakt med Johannes Hall, som
hon just upptäckt vid sin högra sida.
Greta satt övergiven och litet surmulen och gned på en vinfläck, som hon
hade fått på klänningen. Hon kastade en hastig blick omkring sig och tog
därefter käckt en nypa salt med fingrarna och strödde på fläcken.
Konsul Arvidson och fru Weber talade om unga mäns framtidsutsikter.
Konsulns ögon hade ett så blitt och minnesgott uttryck, då de vilade på
fru Webers redan grånande huvud, ty de hade en gång för mycket
längesedan haft en historia, som icke var någon historia. Endast några
kyssar bakom en trädgårdsmur högt uppe på norr, en lördagsafton i juni,
medan arbetsfolkets fötter klapprade mot gatläggningen utanför. I fru
Webers röst och blick fanns det ingenting ovanligt, då hon talade med
konsuln om trängseln på läkarbanan. Tjugu års äktenskap med en man, som
hon varmt höll av, hade upptagit henne så helt, att hon icke längre
erinrade sig sin ungdomsböjelse. Gång efter annan gledo hennes blickar
över till Tomas och Märta. Hon hade sett sin sons tycke för den unga
flickan och hoppades att det skulle kunna skydda honom mot många av de
förvillelser, som nu för tiden fresta unga män.
Tomas och Märta sade icke ett förnuftigt ord. De voro heta av vinet och
pratade om allt som föll dem in, och det var mycket. Han satt just och
berättade henne en alldeles omöjlig skolpojkshistoria, som han dessutom
förbättrade betydligt, och under tiden smekte hans ögon hennes sköra,
likt en blomstängel framåtböjda gestalt, barmens långsamma dyningar och
tygets fall över den lilla lustiga flickmagen. Då historien var slut,
blev han sittande tyst. Han hade kommit att tänka på den gröna kammaren
på Bellmansro... tystnaden i rummet... getingen som surrade på rutan...
Plötsligt erinrade han sig, att han den gången icke hade kysst Ellen på
munnen, och det strök förbi honom en känsla av oro liknande den en ung
präst någon gång erfar, då han långt efter gudstjänstens slut överfalles
av rädslan att möjligen ha mässat efter ett felaktigt ritual. Nå, han
hade i stället senare gottgjort alla i den vägen begångna
försummelser... Och åter var hans flyktiga tanke hos Märta. Brydde hon
sig något om honom eller icke? Och hur skulle han få veta det?
Framgången hade gjort honom företagsam, han ville ha snar visshet. Och
medan han med hastigt påtaget allvar besvarade hennes sista gäckande
inkast, sögo sig hans blickar fast vid den trånsjukt ristade linjen
mellan hennes blekröda läppar.
Champagnen kom. Professor Weber böjde sig fram och klingade mot glaset.
Han berömde fru Arvidsons hedrande vandel och utbragte hennes skål. Det
var mycket känsla i hans tal.
-- Titta på pappas nordstjärna, viskade Greta till Hall. Se, så den
lyser! Det är jag som har hand om den och håller den fin; jag har den
bland mina halsband och broscher. Först ville pappa ha den själv i sin
skrivbordslåda, men det fick han inte.
Halls oroliga bruna ögon stannade hellre på Greta än på professorns
nordstjärna.
Egentligen såg han ingenting. Han satt och tänkte på en halvvuxen,
femtonårs flicka, som hade sprungit gråtande över ett torg någon gång i
skymningen. Hon hade haft ett orangegult band i sin smala, brunröda
fläta.
Varför grät hon?
Skålen tömdes under animerad tillslutning. Stämningen nådde sin
höjdpunkt... Klang av glas och skratt och surr...
Tomas blinkade mot Greta och höjde sitt glas.
-- Nådemedlen! sade han.
Greta sträckte sig fram och skålade med brodern mitt över bordet. Hon
fnös av skratt. Märta var invigd; hon höll näsduken för munnen, ja, hon
bet i den.
Längst nere vid ena bordsändan sutto Jean Arvidson och grosshandlar
Wenschen; de hade blivit utan damer. Jean satt blek och tyst. Han hade
plötsligt kommit att tänka på döden. Läkaren hade visserligen upprepade
gånger försäkrat honom, att den sjukdom han bar på sedan några år
tillbaka icke medförde någon direkt fara för livet, och det oaktat kunde
han icke visa tanken ifrån sig. Han åt och drack nästan ingenting. Maten
kväljde honom, och han trodde sig känna, att vinet luktade jod. Några
gröna kvistar, som från en av buketterna fallit ned på bordduken, kom
honom att tänka på granris och snö. Gästerna tycktes honom likna
nickande kinesiska dockor, vilkas tomma löje stelnat till ett
dödskallelikt grin. Han kände ett våldsamt behov av att resa sig, slunga
stolen i ett hörn och gå sin väg, likgiltigt vart, endast försvinna
genom en dörr.
Wenschen drack med honom oupphörligt. Han var vid ett utmärkt lynne,
spillde vin på sin låga tenorskjorta med fällkrage och sade den ena
kvickheten efter den andra. Han var förtjust åt att få sitta alldeles i
fred där längst nere vid bordsändan och njuta av skaparens under utan
att störas av några konversationsplikter.
-- Här sitter jag på ändan, hi! sade han och stötte sitt glas mot Jeans.
Han var svag för vitsar.
Jean skrattade hövligt, men då han trodde sig se av Wenschens
ansiktsuttryck att han ämnade upprepa sin kvickhet så högt, att ett par
av damerna kunde höra den, kastade han sig med hetsig energi in på ett
samtalsämne, som han av gammalt visste intresserade Petter Wenschen,
nämligen Bianca.
Man hade kommit till desserten.
-- Skål för våra gamla minnen, sade fru Wenschen till Gabriel Mortimer
och höjde icke utan rörelse sitt sherryglas.
-- Skall ni aldrig bättra er, Helga? frågade Mortimer bekymrad, medan
han lät kanten av sitt glas sakta, nästan kittlande beröra hennes.
-- Jag vet inte, svarade hon fatalistiskt. Och hennes ögon vilade under
tiden med ett drömmande uttryck på baron Grothusen, som just i en
tillfällig glömska av konvenansens lagar satt och stoppade tre eller
fyra druvor i munnen på en gång.
-- Jag är för resten inte så fördärvad som ni tror, tillade hon milt,
nästan svårmodigt. Det händer en och annan gång, att jag får ett litet
anfall av bondånger och syr i en knapp i Petters byxor.
Hon betraktade ånyo länge och svärmiskt baron Grothusen, så länge, att
deras blickar slutligen möttes och under några sekunder förblevo vilande
i varandra. Han intresserade henne. Han var ju icke vacker, men han
gjorde likväl ett mycket distingerat intryck. Manligt och distingerat...
Plötsligt fick fru Wenschen ett litet hostanfall, så att hon måste
sticka solfjädern i munnen för att hålla sig ordentlig. Hon hade åter
kommit att tänka på Gabels byxor.
Och hon viskade till Mortimer, att det roligaste måste ha varit att se
Gabel på hemvägen... med två överrockar...

Damerna drucko kaffe i salongen, herrarna i rökrummet.
Balkongdörrarna stodo öppna. Humlegården bredde sig tyst och grön i
majaftonens skymning.
Hall stod lutad över balkongräcket och rökte.
Han hade funnit Greta oemotståndlig och fru Wenschen pikant. Det oaktat
hade han haft tämligen tråkigt. Det var hans sjukdom, detta att han
aldrig kunde låta sig ryckas med.
Den var vacker, och den var begåvad, och den älskvärd, och ingen av dem
angick honom.
Han var en rotlös man.
Det hade alltid varit så, men han hade icke känt det som en plåga förrän
efter den dag, då han fann sig stå som sörjande och böjd över liket av
en främmande kvinna, som testamenterat honom sin förmögenhet.
På den tid, då han om morgonen icke visste var han skulle sova på
natten, hade livet likväl någon eggelse och någon spänning...
Och han gick åter in.
Hans blickar sökte Greta, men han fann henne upptagen av fru Brehm och
fröken Arvidson.
En del av herrarna hade slagit sig ned kring spelborden. Fru Weber gick
förbi. Den lätta darrning på handen, med vilken hennes man spelade ut
sin sista trumf, undgick henne icke, och hon beslöt att agitera bland
fruarna för tidigt uppbrott.
Mortimer och Karl Hammer resonerade i ett hörn av rökrummet med pastor
Caldén om ritschlianismen. Det var ingen som försvarade den, men pastor
Caldén anföll den ur flera olika synpunkter.
Konsul Arvidson kom förbi; han stannade några ögonblick och lyssnade
till samtalet utan att göra något inlägg. Han hade icke tänkt mycket,
ty han hade fört ett liv utan pauser, i ett rus av arbete och
sällskapsplikter.
Fru Wenschen, som gärna rökte cigarretter, hade dragit sig in i en
fönstersmyg med Grothusen.
Tomas gick igenom rummet.
-- Var är Hall? frågade han.
Hall hade gått.
Efter en liten stund lekte Tomas hök och duva med Märta och Greta genom
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Förvillelser - 3
  • Parts
  • Förvillelser - 1
    Total number of words is 4636
    Total number of unique words is 1642
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    42.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Förvillelser - 2
    Total number of words is 4627
    Total number of unique words is 1641
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Förvillelser - 3
    Total number of words is 4676
    Total number of unique words is 1616
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    38.8 of words are in the 5000 most common words
    43.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Förvillelser - 4
    Total number of words is 4809
    Total number of unique words is 1549
    29.9 of words are in the 2000 most common words
    38.7 of words are in the 5000 most common words
    43.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Förvillelser - 5
    Total number of words is 4758
    Total number of unique words is 1522
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    41.9 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Förvillelser - 6
    Total number of words is 4744
    Total number of unique words is 1587
    27.9 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    42.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Förvillelser - 7
    Total number of words is 4826
    Total number of unique words is 1405
    31.3 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    45.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Förvillelser - 8
    Total number of words is 4819
    Total number of unique words is 1447
    30.1 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    45.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Förvillelser - 9
    Total number of words is 2510
    Total number of unique words is 856
    39.8 of words are in the 2000 most common words
    50.3 of words are in the 5000 most common words
    54.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.