Förvillelser - 8

sänkt röst. Doktorn tror att det är blindtarmsinflammation, men han kan
ännu inte säga något bestämt.
Tomas stod tyst. Han kunde inte finna på något att säga, som var
lämpligt för ögonblicket.
Det blev en paus. Genom den stängda dörren till sjukrummet hördes ett
matt kvidande, som steg och sjönk och en enstaka gång skärptes till ett
dämpat skrik.
-- Och jag kan inte komma in till honom...
Tomas tänkte i själva verket icke alls på att gå in till den sjuke; han
drog sig tvärtom instinktmässigt allt längre och längre bort åt
tamburdörren.
-- Nej, nej, omöjligt, ingen får gå in till honom mera än jag.
Det gamla fruntimret, som hela tiden hade suttit alldeles tyst och
stickat på sin strumpa, såg nu upp med en fuktigt svävande blick bakom
glasögonen.
-- Nej, sade hon, han tål inte att se någon inne hos sig, inte ens mig,
som han alltid har tyckt så mycket om och varit så vänlig emot. Vad
sjukdomen kan förändra en människa, det är förskräckligt, ack!
-- Ja, sade Tomas, det är förskräckligt.
Han hade småningom kommit ända upp till tamburdörren, tätt följd av fru
Mortimer, som hela tiden pratade nästan utan avbrott och som hade den
vanan att stå alldeles inpå näsan på den person hon talade med. Hon hade
utan att tänka på det fallit in i sin vanliga muntra och kvittrande
samtalston och gjorde Tomas en mängd betydelselösa frågor angående hans
mor och syster.
Plötsligt avbröt hon sig själv mitt i en mening och blev tyst; den sjuke
yrade därinne. Det gamla fruntimret gläntade på dörren och lyssnade
uppmärksamt.
-- Han tror att han är ute och reser, viskade hon. Och han säger att han
glömt vart det var han ämnade sig... och att han inte vet vart han har
kommit...
Och det blev åter tyst i sjukrummet.
Fru Mortimer började snyfta. Tomas tryckte hennes hand och tog farväl
efter att ha mumlat fram en förhoppning om hennes mans snara
tillfrisknande, därefter bugade han djupt för det gamla fruntimret vid
fönstret och försvann.
Först då han kom i trappan erinrade han sig att det var den sista
möjligheten till räddning, som nyss hade glidit honom ur händerna och
dunstat bort.

Snöyran hade ökat, rymden mörknade mer och mer, och det började skymma
över stråkvägarna och torgen.
Tomas var dödstrött, och likväl drev han ännu gata upp och gata ner.
Det fanns ju en möjlighet, att han kunde möta Hall. Han hade förr ofta
brukat träffa honom ute just vid den tiden, i middagstimmen; varför
skulle han icke kunna möta honom i dag, då han behövde honom?
Drottninggatan myllrade av människor. Ja, det var ju sant: det led mot
jul. Om ett par dagar var det jul. Gasen var tänd i alla butiker, och
det hade den varit hela dagen. Fönsterna kastade gula fläckar av ljus ut
över snön och över trottoarernas våta asfalt. Trampet av fötter,
bjällerklangen och rasslet av åkdon blandades med kuskarnas rop och
omnibusarnas pinglande, och genom larmet trängde åter och åter
mistlurens dova stönande.
Och alla människor voro ute; det ena välbekanta ansiktet efter det andra
drog honom förbi i vimlet.
Men Hall, var fanns Hall...
Jean Arvidson åkte förbi i droska; han åkte alltid i droska på sista
tiden. Han hade för en tid sedan skilt sina affärer från faderns och
höll på att bilda ett bolag.
Plötsligt kände Tomas, att någon tog honom under armen; det var Anton
Recke. De följdes åt ett stycke uppåt Drottninggatan; Recke hade bråttom
och mera sprang än gick.
-- Var höll du till i går, jag var och sökte dig... jag ville ha dig med
till Berns, det är en ny diva där, som är märkvärdig... publiken
stampade, så att femtio råttor dödades av misstag...
Och han försvann in i ett hus.
Mitt på gatan sprang en liten svart hund hit och dit, i sicksack, med
slokad svans, och nosade efter något spår, som han hade förlorat.
Plötsligt var han försvunnen under hjulen av en bryggarkärra, som
skramlade gatan fram... Och då kärran var förbi och hunden åter blev
synlig, stod han ett ögonblick tyst, orörlig, med en söndertrasad fot
lyftad från marken, tills han med ens kände smärtan och förstod vad som
hade hänt och började tjuta... gällt, entonigt... skärande... Och
människorna stannade och började stirra på honom, och djuret rörde sig
icke ur fläcken, endast tjöt, skrek... tills äntligen en man kom fram ur
hopen, en gammal diplomat med slappa drag och tunna, vaxade mustascher.
Och han böjde sig ned och lyfte upp den lilla hunden från gatan och höll
honom i sina armar och smekte honom, och hunden kved. Han stod där
villrådig mitt på gatan med en annans överkörda hund i sina armar -- ty
det kunde icke gärna vara hans egen, det var en sådan liten lurvig hund
som gamla, fattiga fruntimmer bruka ha -- stod där villrådig och visste
icke vart han skulle gå, tills slutligen en rå stämma skrek "se upp!"
och han kastade sig åt sidan med hunden, som alltjämt skrek och skrek,
och blev borta i vimlet.
Tomas stod blek och skrämd och såg efter honom, tills de förbigåendes
knuffar väckte honom och strömmen drog honom med sig.
-- Var fanns Hall i dag...
På andra trottoaren gick Grothusen och Mary Arvidson arm i arm. De hade
nyligen förlovat sig, och Tomas hade glömt att skicka visitkort... Och
löjtnant Gabel var också med dem, han gick till höger om Mary och
pratade ivrigt, medan Grothusen gick stram och korrekt och teg.
Några steg bakom dem kom fru Wenschen med sin man. Han gick ett halvt
steg bakom henne, ty hon gick så fort att han nästen icke kunde följa
med.
Tomas tyckte sig märka, att fru Wenschen hade blivit gammal. Hyn var
vissen, och hon var icke längre så vårdat klädd som förr, och såg icke
heller så utmanande käck och glad ut.
Han vände om och gick nedåt. Nere på Fredsgatan eller Gustav Adolfs torg
skulle han säkert träffa Hall, och det var ännu icke för sent, ännu
kunde affären ordnas på ett eller annat sätt, även om hela summan icke
kunde betalas strax.
Fru Grenholm gick framför honom hela vägen nedåt Drottninggatan. Hennes
bakdel guppade på ett sätt, som tydde på begynnande storhetsvansinne.
Det egendomliga hade nämligen helt nyligen inträffat, att på en och
samma dag herr Grenholm hade fått vasaorden och doktor Rehn
nordstjärnan.
Tomas hade med ens kommit i ett så uppsluppet lynne, att han knappast
kunde avhålla sig från att skratta högt. Han kände sig nästan frestad
att gå fram och hälsa på fru Grenholm och lyckönska henne till de båda
ordensdekorationerna.
Han var nu lika förvissad om att han skulle finna Hall på Gustav
Adolfstorg, som om han hade stämt möte med honom där, under Tornbergs
klocka.
Då och då stannade han framför ett butiksfönster. På ett ställe
fängslades hans uppmärksamhet av en liten rolig attrapp; han bestämde
sig genast för att köpa den till julklapp åt Greta och gick in i
butiken. Mitt framför dörren var en smal, hög spegel; han skälvde till,
då han mötte sin bild i glaset. Han var grå i ansiktet, och hans kläder
voro fullstänkta med smuts, och dessutom var han orakad. Framme vid
disken trängdes folket, och expediterna ägnade honom ingen
uppmärksamhet. Han vände genast om och gick sin väg.
Det hade nästan slutat att snöa, molndimmorna hade lättat, och skyar med
slitna kanter drevo långsamt bort över husens gavlar och tak.
Tomas hade stannat i hörnet av Fredsgatan och såg utåt den tomma fonden,
där Mälaren gick öppen i mörkningen som ett brett, blåsvart band. Och
längst borta, inslumrad i vinterskymningens grådis, skymtade en länga av
en tyst och ödslig strand med fläckar av snö i bergskrevorna.
Men gatornas larm rasslade ännu lika febrilt omkring honom, och
mistluren stönade åter lika hungrigt som förut, och klockan slog tre.
Hon slog tre... Och han skulle ju träffa Hall under Tornbergs klocka...
Han vände uppåt Fredsgatan och rusade fram utan att se sig för.
Plötsligt törnade han ihop med någon; det var en mycket lång gammal
herre i päls, för vilken alla andra gingo åt sidan med blottade huvuden
och djupa bugningar. Det var kungen; hans hatt for på sned vid
sammanstötningen och var nära att falla av. General Kurck och
överhovjägmästaren stirrade förbluffade efter Tomas, som mumlade ett
förvirrat "förlåt" och försvann bland mängden.

Mörkret tätnade mer och mer, och en liten man i luden mössa gick omkring
med krokig rygg och snabba steg och tände gaslyktorna.
Tomas hade kommit in på en bakgata med få människor och sömnigt upplysta
butiker.
Han hade icke träffat Hall på Gustav Adolfs torg, och han förstod att
det var ute med honom.
Hur var det möjligt, att han hade kunnat låta det gå så, som det hade
gått? Det var omöjligt att fatta, och nu var det för sent att grubbla
över det.
Benen ville knappast bära honom längre. Han kände sig utnött, sliten,
kasserad. Dessutom var han hungrig, och middagen väntade honom hemma hos
föräldrarna.
Tröttheten narrade honom att stanna framför varannan butik. Vid ett
fönster, där några rödaktigt brinnande gaslågor fladdrade över långa
rader av begagnade manskläder, blev han länge stående och stirrade utan
en tanke i huvudet på ett par ljusa, grå byxor, som stänkte in en
erinran om bjärt skrikande elegans mitt bland de andra blygsammare,
gråsvarta eller snusbruna plaggen. Det hade tydligen från början varit
ett par ovanligt extravaganta byxor, harlekinrutiga på snedden och med
breda, svarta band vid sidorna. Tomas tyckte sig ha sett dem förr. Ju
längre han såg på dem, desto starkare blev hans övertygelse, att det var
Gabels byxor.
-- Nej, hemåt alltså...
På hemvägen köpte han en revolver.

Konsul Arvidson satt på sitt kontor i det privata mottagningsrummet och
ögnade igenom sin senaste post. Det stora mahognyskrivbordet framför
honom var belamrat med böcker, broschyrer och papper, en tänd
arbetslampa med blågrön kupa, en skrivbordstelefon och en flaska portvin
med ett halvtömt glas.
Det knackade sakta på dörren, som för övrigt stod på glänt, konsuln
ropade "stig på" utan att se upp, och Karl Hammer kom in.
-- Det är en herre som önskar tala med konsuln, sade han. Det här är
hans kort. Han säger, att det gäller en ytterst viktig angelägenhet.
Konsul Arvidson tog kortet, som Hammer räckte honom och läste med
rynkade ögonbryn namnet på en tegelhandlare, som han kände till genom
andra, och med vilken han varken hade eller ville ha några affärer.
-- Bed honom komma in.
Tegelhandlaren stod redan i dörren och bugade; mitt på golvet bugade han
ännu en gång. Då han kommit fram till skrivbordet, bugade han tredje
gången och räckte fram ett papper.
Konsul Arvidson höll det länge i sin hand och betraktade det utan ett
ord: först utan pincené, sedan med pincené. Slutligen lät han pincenén
falla, men fortfor alltjämt att betrakta papperet utan att röra en min.
Tegelhandlaren skruvade på sig och hostade ett par gånger.
Tystnaden började kännas tryckande.
-- Jag hoppas att det är i sin ordning, sade han slutligen. Eller skulle
det möjligtvis vara någon inkorrekthet med namnet, tillade han med ett
skyggt försök till ett smålöje.
Konsuln drog ut en låda, där han hade en del lösa sedlar, och lämnade
honom summan.
-- Väg edra ord, sade han lågt, med ett likgiltigt tonfall. Papperet är
fullkomligt i sin ordning. -- God middag.
Tegelhandlaren bugade lätt, förbindligt, och försvann.
Konsul Arvidson satt länge tankfull med papperet i handen.
Han ville ännu icke tro sina ögon.
-- Thérèse Webers son, mumlade han för sig själv. Och han upprepade det
gång på gång, medan han trummade med fingrarna på bordskivan: Thérèse
Webers son...
Slutligen vek han omsorgsfullt papperet i fyra lika stora delar, skar
sönder det med en papperskniv och gömde bitarna i plånboken. Därefter
tömde han sitt glas, fyllde det ånyo till brädden med mörkt rött portvin
och tömde det åter i ett drag.

Johannes Hall gick av och an i sin dubblett och rökte. Emellanåt stod
han stilla och lyssnade: hördes det inga steg i trappan?
Gardinerna voro nedrullade, och i kakelugnen flammade en stor brasa.
Lampan hade han ställt ut i entrén.
Han väntade Greta. Han hade fått hennes löfte, att hon skulle komma upp
och prata med honom en liten stund och se på fotografierna från hans
resor och på en samling gravyrer efter en mängd märkvärdiga tavlor.
Men skulle hon nu också komma...
Hon var så oberäknelig. Han hade kysst henne en gång, en enda gång, inne
på ett konditori en eftermiddag; men sedan dess hade hon varit så skygg,
så lättskrämd.
Hall gick till fönstret och lyfte upp gardinen ett stycke, så att han
kunde se ut. Det snöade åter, och vinden pep kring husknutarna. En
gammal fru kom långsamt seglande i medvind med den rundskurna kappan
utspänd av blåsten och paraplyn bakom nacken.
-- Där går hon nu och tror att hon har det bra och att hon har sitt
gamla sjuka huvud i lä, när hon håller paraplyn så stadigt bakom nacken
-- och nu är hon vid hörnet -- och blåsten slår emot henne, och snön
piskar henne i ansiktet, och paraplyn vänder sig ut och in... så halkar
hon till på köpet, och där sitter hon nu... Hjälp upp henne den som
vill, jag gör det inte, jag har det bra där jag är.
Han släppte åter ned gardinen och kastade bort sin cigarrett.
-- Hon lovade att komma halv sju, och klockan är redan tre kvart. Hon
kommer inte...
Han sträckte ut sig på soffan och borrade huvudet i en kudde.
-- Vad det blir långt att vänta... Och jag har redan väntat mer än nog,
jag har väntat hela mitt liv.
Han hade längtat efter lidelsen, och likväl hade han flytt den. Men det
skulle icke ske vidare. Han ville en gång veta, vad det var att älska --
och att vara älskad. -- Det kunde vara på tiden.
Men kunde han taga på sig det ansvaret, att föra ett barn i fördärvet?
-- Ansvar... Min far, som jag aldrig har sett, frågade inte efter det
ansvaret. Jag har också familjetraditioner.
Ansvar... Vi veta icke själva vad sådd vi så. Vi kunna icke åtaga oss
ansvaret för någonting alls, varken för att gå framåt eller vända om
eller för att stå stilla.
Men nu... Var det inte någon som gick i trappan...
Han sprang upp från soffan och gick ut och öppnade tamburdörren.
Greta stod utanför, rödkindad av blåsten och vit över axlarna av snö.
...Greta satt i soffhörnet närmast brasan, och Hall satt bredvid henne
med en stor portfölj i knäet, ur vilken han tog fram fotografier,
etsningar och gravyrer. Greta tog den ena efter den andra och betraktade
dem tyst och förströdd vid skenet från lampans orangefärgade spetsskärm.
Framför dem stod ett litet bord med en flaska curaçao och en ask
cigarretter.
-- Vad jag är glad att ni kom, viskade Hall. Ni dröjde så länge, och jag
var så ensam.
-- Ja... Jag visste inte riktigt om jag borde gå. Men jag ville ju gärna
se på era tavlor.
-- Ni kan inte föreställa er vad jag är tacksam för ert konstintresse,
sade Hall utan att småle.
I nästa ögonblick ångrade han vad han hade sagt; han kanske hade sårat
henne. Han fann dock snart, att hans farhågor voro utan grund; Greta
hade icke något utvecklat öra för ironi.
Hall bjöd henne en cigarrett, och hon tog den utan lång tvekan.
-- Det är inte första gången jag röker, sade hon. Det fick jag lära mig
i skolan; jag och en flicka till rökte värst i hela klassen.
-- Är det möjligt...
Och medan han tände hennes cigarrett, smekte han med ett långt ögonkast
hennes duniga kind, hennes smala hals och hela hennes veka, spröda
gestalt, som var stramt omsluten av en slät mörk ylleklänning.
Elden knittrade i bränderna och därute pep vinden kring hörnet.
Greta såg upp från fotografierna, smuttade på sin curaçao och drog ett
bloss på cigarretten. Hon var mycket nöjd och befann sig alldeles
förträffligt. Vad hon hade varit dum, då hon gick därhemma och tvekade
och undrade, om hon skulle våga gå. Det var ju inte alls något farligt.
Visserligen var det litet opassande, men det gjorde ju ingenting, när
ingen kunde få veta det, och dessutom måste man någon gång vara modig
och trotsa fördomarna.
Hon var verkligen stolt över sig själv, där hon satt tillbakalutad i
soffhörnet och log och drog långa bloss på sin cigarrett.
-- Se här, sade Hall, nu kommer min pièce de résistance.
Och han räckte henne ett album i stor oktav med reproduktioner efter
Franz Stuck.
Greta bläddrade förvånad i boken. Det var så underliga tavlor; hon hade
aldrig sett något liknande. Hon förstod ingenting av alltsammans, men
det tordes hon icke säga högt. Han skulle ju kunna tro, att hon var dum.
Och det var hon i alla fall inte, fast det alltid hade gått dåligt för
henne i skolan...
-- Hu då! skrek hon till halvt ofrivilligt, då hon fick se en hemsk
bild, under vilken det stod "Lucifer". Lucifer, det var ju den onde
själv? Inte kunde det vara något för en ansedd artist att måla av
nuförtiden; förr i världen kunde ju allt möjligt gå an.
Hall hade den förnimmelsen, att Greta icke var riktigt mottaglig för
Stucks konst. Han vände några blad på en gång och visade henne en bild,
under vilken stod skrivet "Es war einmal".
Greta betraktade den länge, först häpen, sedan betagen. Hon tyckte sig
förstå den allt bättre, ju längre hon såg på den.
Det var en gång...
På en ängsmark i gulröd sagoskymning står en vitklädd och späd prinsessa
och lutar sig fram över någonting därnere i gräset, hon böjer sig ned
och lyssnar med halvöppen mun och vidgade skrämda ögon, som likväl le,
och hon håller upp sin långa klädnad och är rädd att väta sina små
fötter, där hon står på tuvan. Vad är det hon ser därnere i det sumpiga,
våta gräset, och vad hör hon, vad lyssnar hon till? I gräset vid hennes
fötter sitter en liten ful groda och ser på henne med stora, svårmodigt
kloka ögon. Och man ser strax, att det icke kan vara någon vanlig groda,
eller man anar det dock, ty det ligger en hemlighet och en sorg i hennes
ögon. Hon har också något att säga prinsessan, något som ingen får höra
mer än hon ensam, och den vita prinsessan böjer sig ned och lyssnar,
leende och rädd. Vinden har tystnat, för att hon skall kunna höra
bättre. Gräset prasslar icke längre, och trädens grenar kröka sig
orörliga upp över synranden. Och omkring dem står kvällen stor och tyst
i gulröd sagoskymning.
Det var en gång...
Greta satt med halvöppen mun, leende och rädd som prinsessan själv. Hon
kunde icke taga sina ögon från bilden.
-- Jag är säker om att det är en förtrollad prins, sade hon lågt.
-- Ja, viskade Hall, och han ber henne att lösa honom ur förtrollningen,
och hon nickar med huvudet och ger honom sitt löfte. Han viskar till
henne vad hon skall göra, för att han åter skall kunna bli prins, och
hon står undrande och lyssnar och skälver och ler. Och hon blir rädd och
blek och sveper den vita klänningen tätt omkring sig och tror aldrig,
att hon skall våga göra vad han säger, ty det är något så besynnerligt,
det som han bönfaller henne om, medan han ser på henne med stora ögon,
stora och vida av en hemlig sorg.
Greta hade tårar i ögonen. Hall tillade lågt:
-- Kanhända likväl, att hon gör det en gång.
-- Ja, kanhända...
Det var sagans doft och äventyrets skimmer över bilden, över henne själv
och allt omkring henne. Sagans gulröda skymning blev till ett med det
matta ljus, som spreds genom lampans orangegula skärm. Den bruna
drycken, som hon läppjade på, stack henne i gommen med sin söta och
kryddade smak och sänkte henne i en ljuv, drömlik yrsel. Cigarrettröken
lindade en tunn blå slöja kring hennes huvud och hans, som satt vid
hennes sida. I brasan flammade den sista branden upp med en fladdrande
blekgul låga, som slingrade och krökte sig i bukter och speglades i
möblernas glatta ytor. Och hon böjde sig icke undan och rev sig icke
lös, då Hall sakta drog hennes huvud in till sitt bröst, smekte hennes
hår, kysste hennes kind. -- Nej, nej, mumlade hon knappast hörbart, men
med slutna ögon och utan att röra sig. Hon kände, att hon icke förmådde
något. Hon skälvde endast till ett par gånger och blundade och drömde
sig in i sagans värld. Hon ville dit in, hon längtade dit, hon skulle
följa på första vink. Om stunden var inne just nu, hon skulle icke
tveka. Hon ville göra vad han bad om, som satt vid hennes sida, allt vad
hans underliga flackande ögon bad om, det ville hon göra. Hon var icke
rädd, fast hon skälvde. Om det var nu det skulle ske, det stora och
underbara, som hon aldrig vågade säga åt någon att hon längtade efter...
Det som sagorna viskade om hemligt och förstulet, det som var kärnan i
alla vackra dikter --
Hon spratt till vid att det ringde häftigt på tamburdörren.
-- Det ringer, viskade hon förskräckt och vred sig lös ur hans armar.
Hall satt orörlig med sammanbitna tänder.
-- Låt det ringa, jag öppnar inte. Jag är inte hemma.
De sutto tysta och lyssnade spänt, medan sekund jagade sekund.
Plötsligt ringde det ånyo, hårdare än nyss, en ringning som kunnat väcka
upp de döda.
Greta hade blivit blek.
-- Ni måste höra efter vad det är, kanske elden är lös.
Hall reste sig motvilligt och gick på tåspetsarna ut i tamburen. Han
öppnade icke dörren, utan såg ut genom tamburfönstret. Förstugan var
upplyst, men tamburen var mörk; han kunde alltså se utan att själv bliva
sedd.
Tomas Weber stod därute. Han stod och väntade ännu med spänt
ansiktsuttryck, men han ringde icke mera. Då ingen öppnade, gick han
slutligen långsamt ned utför trappan.
-- Tomas... Vad kunde han vilja... Han var sig icke lik...
Och Hall gick åter in.
Han satte sig på samma plats som nyss, bredvid Greta, men han såg strax,
att hon icke var densamma. Han såg, att hon hade vänt ett blad i boken,
och att hon icke var densamma som nyss.
-- Nej, sade han ivrigt och ville rycka boken ur hennes händer, den
tavlan får ni inte se på, ni får inte... Jag har lagt ett märke där,
en pressad bolmörtblomma... Det betydde, att vi skulle hoppa över det
bladet!
-- Jo, sade Greta, jag vill se, jag måste... Jag har ju redan sett...
Och hon stirrade blek på ett dunkelt blad i grönsvart ton.
Vad var detta? "Die Sünde" stod det under.
Synden --
Det var en kvinna. Hennes hår var svart, och hennes ögon liknade två
djupa brunnar, och hon var naken. Kunde det finnas en kvinna så naken,
som hon? Hennes nakenhet lyste ur mörkret. Kring hennes grönaktigt vita
kropp ringlade en tjock och fjällig orm. Hal och kall smög den sig fram
mellan hennes brett utspärrade ben, vred sig upp över skuldrorna och
snodde sig i en fet och glänsande ring om hennes hals, och huvudet med
två lysande gröna ögon hängde ned mellan hennes uppsvällda bröst. Och
hennes hand smekte ormen, smekte drömmande hans rygg och hans spetsiga
smala huvud. Hennes ögon voro två nattkalla brunnar, och hon var mera
naken än någon kvinna kan vara.
-- -- Var var sagans doft, var var diktens och äventyrets skimmer?
Synden --
Greta reste sig från soffan, vit av skräck. Hon var nära att stöta
omkull det lilla bordet med flaskan och glasen.
-- Jag vill gå, sade hon. Jag vill gå!
Hon var redan i tamburen, samlade ihop sina kläder i mörkret och började
sätta dem på sig i feberaktig brådska. Hall kunde icke lugna henne:
skrämseln hade fått makt med henne.
-- Jag vill gå, upprepade hon, och hennes röst skälvde. Hon kunde icke
få fram några andra ord än dessa.
Hon var borta, och Hall stod ensam i rummet. Han såg på sin klocka: hon
var icke mycket över halv åtta.
-- Den går så långsamt, tiden -- --
Stuckalbumet låg på golvet, uppslaget vid samma ställe som nyss. Ormen
ringlade ännu lika fjällig och fet kring samma grönaktigt vita kvinna,
och hennes nakenhet lyste.

Tomas satt länge kvar hemma efter middagen, länge efter det att kaffet
var drucket och cigarren utbrunnen.
Han hade icke någon brådska längre.
Det var så tomt i rummen. Greta var ute -- hon skulle väl se på
julklappar i butikerna -- och fadern hade gått på en bolagsstämma.
Var var modern?
Han fann henne i sängkammaren; hon läste i Thomas a Kempis.
-- Om de yttersta tingen.
Tomas satte sig ned hos henne utan att säga något, och hon läste högt
för honom med en mild och låg röst.
"Du dåraktige, varför tänker du icke framåt och bereder dig på domens
dag, då ingen får ursäkta eller försvara den andre, utan var och en
måste själv bära sin bördas tyngd? Ju mer du nu skonar dig själv och
lyder köttet, desto svårare bliva då dina kval, och desto mera sparar du
tillsammans att då förbrännas. Och det gives ingen last, som icke skall
få sitt eget kval."
Tomas hörde och hörde likväl icke. Han lutade sig fram över moderns axel
och betraktade ett av träsnitten, som föreställde den yttersta dagen.
"-- -- Vad gagnar att leva länge, då vi så föga förbättras? Ack, ett
långt liv gör icke alltid människan bättre, utan förökar ofta skulden."
Den sista dagen, uppståndelsen... Skulle den dagen verkligen en gång
gry, eller var det en saga bara?
Gravarna öppnade sig, tusenåriga valv rämnade, och den sista dagens vita
ljus föll in, där det förr var mörkt. Jorden spydde lik ur sitt
innandöme, och liken blevo levande: händer famlade och ögon stirrade,
och en av dem stod redan upprätt, yrvaken och bländad, med handen för
ögonen: solen, havet!
-- Du hör inte på, sade modern sakta. Du tänker på något annat.
-- Jo, jag hör...
Och hon fortsatte att läsa, tills Tomas plötsligt reste sig, fattade
hennes hand, smekte den, kysste den.
-- Godnatt, sade han endast.
Hans röst var grumlig; han kände det som om gråten ville fram.
Och han gick.
Modern satt kvar i tankar och lät boken falla ned mot knäet. Tomas hade
aldrig förr brukat kyssa hennes hand.

Tomas gick ute i snön.
Den gamle mystikerns ord ringde honom ännu i öronen.
-- Vad gagnar att leva länge, då vi så föga förbättras? Ett långt liv
gör icke alltid människan bättre.
Men nej, det var icke möjligt, att det redan skulle vara slut för honom.
Han var så ung, han hade nyligen fyllt tjugu år. Han var ju så helt ung,
och han hade ännu så mycket ogjort i världen.
Det måste finnas en utväg. Var det ingen som han kunde rådgöra med?
Ingen som ville hjälpa honom?
Kanhända att han nu kunde träffa Hall hemma. Det var kanske redan för
sent, men han ville likväl tala med honom.
Han stannade utanför Halls port och såg upp åt hans fönster, och han
började redan fatta nytt mod, då han såg att det lyste i springorna vid
gardinernas kanter. Han sprang uppför trapporna och ringde. Vad betydde
det att han icke kom ut och öppnade? Han var ju hemma -- det lyste i
fönstret --
Och då han åter gick nedför trappan, förstod han, att han måste uppgiva
hoppet.

Det var kallt i rummet, då han kom hem; han bad värdinnan att göra upp
eld. Hon hade redan bäddat hans soffa i tanke att han som vanligt skulle
komma sent hem.
Tomas drog fram en stol till brasan och värmde fötterna vid elden.
Han frös.
Det snöade alltjämt, och genom snön flackade det röda skenet från
smedjan mot brandmuren mitt över gården, och smedens slägga hamrade som
vanligt utan rast. Blåsten ven i alla springor, och emellanåt skrällde
det till i fönstret.
Det var eget, att han aldrig kunde bli varm i afton...
Tomas letade fram en flaska madeira. Han hade den stående sedan den
tiden Märta brukade komma till honom. Han tömde genast två glas efter
varandra, och det värmde något.
Ja, Märta... Voro hennes tankar hos honom i kväll?
Han satt och lekte med revolvern. En liten underlig pjäs...
Var det alltså allvar, att han skulle dö just nu i kväll?
Ja, han kunde icke se, att det återstod någon annan utväg. Han hade
levat med förbundna ögon. Det var kanhända en dröm, allt vad han hade
upplevat, en hemsk, förvirrad dröm, och skottet skulle väcka honom. Ja,
det blev bäst så. Vad gagnar att leva länge, då vi dock så föga
förbättras?
Han förstod ingenting i sitt liv, nu då han tänkte tillbaka på det. Det