Förvillelser - 4

sjunga. Märta gick in i sängkammaren, stängde fönstret och rullade ner
gardinen. Därefter gick hon in i förmaket för att lägga överdraget på
soffan.
Grisen och trumpeten lågo undanslängda i ett hörn.
Plötsligt måste hon småle för sig själv. Hon hade kommit att tänka på
alla de tanter med nickande spetsmössor, som så många gånger suttit
uppradade i denna soffa...
I nästa ögonblick kastade hon sig framstupa mot en kudde och föll i en
våldsam gråt, som skakade hela hennes späda kropp.

Tomas stannade mitt på kyrkogården.
Vart skulle han gå?
-- -- Nej, detta var inte bra. Kunde han göra det ogjort...
Han blev stående framför en gravsten. Han läste ett namn och många
titlar, ett födelseår och ett dödsår.
Därunder hade man alltså grävt ner någon som hade levat, och som nu var
död.
Besynnerligt...
Kyrkdörren stod öppen. Tomas stod länge och läste på ett anslag, som
tillkännagav att kyrkan under sommarmånaderna var öppen varje dag från
tio till tre. Slutligen gick han in och satte sig i en bänk.
Han förföljdes ännu alltjämt av tanken på denna enkla och alldagliga
inskription, som han nyss hade läst på gravstenen. Född då och då. Död
då och då.
Var det verkligen sant?
Så erinrade han sig, att en dödskalle alltid skrattar. Vad skrattar
han åt? Med vad rätt ligger han där i lugn och ro och hånskrattar åt den
släkt, som nu leker i solen?
-- -- Han hade kommit att tänka på Ellen. Hennes bild stod för honom som
en urblekt fotografi med suddiga konturer -- som en han hade känt någon
gång -- ett annat år --
Han hade blivit sömnig. Valven voro så höga och mörka, och orgeln
spelade så sakta... Det lät som susande träd i en skog. Kanhända spelade
den icke alls...
Han visste icke själv hur länge han hade suttit, då han spratt till vid
att någon rörde honom.
En man stod bredvid honom och ruskade honom i armen.
-- Kyrkan skall stängas, sade han.


VII

Gatstenarna brände under fotsulorna, och husens väggar glödde vita som
aska. Staden låg i sommardvala, domnad av hettan under en egyptisk
himmel.
Människorna förbannade solen och smögo sig framåt i skuggan, varhelst en
mörk strimma stod att få, tätt under murarna och djupt inne i alléernas
skymning.

I Webers våning var det tyst. Professorn hade rest till Tyskland, Greta
var i Skåne. Fru Weber satt i ett soffhörn i sängkammaren och läste
Thomas a Kempis och grät. Det kunde emellanåt hända henne, att hon med
en gång kände sig så ensam och övergiven mitt i sin familj, att hon icke
visste någon annan råd än att gråta. Hennes barn växte ifrån henne. Vad
visste hon om deras vägar? Det föll över henne en frossbrytning av
ångest, var gång hon tänkte på allt det onda, som nästa morgon eller
nästa nyår kan hålla i beredskap åt oss, utan att vi veta det och utan
att vi kunna göra något. Fröet är kanhända redan sått, kanske i går
eller i förrgår, kanske också någon hemlig olycksdag för många år sedan,
det gror i tysthet, och en dag skjuter det upp med giftiga blommor och
grönsvarta bär... Men Tomas låg på soffan i sitt rum. Han hade rullat
ner gardinen, oaktat det var mitt på förmiddagen och hans rum låg åt
skuggsidan, ty den motsatta väggen stack och pinade hans ögon med sitt
vita eldhav. Den bok han nyss tagit ner från hyllan hade fallit på
golvet. Han kunde icke läsa.
Märta...
Vad trodde hon, vad tänkte hon om honom? Gång på gång hade han satt sig
ned för att skriva något till henne, och han hade grubblat och tänkt och
icke funnit några ord. Och då han äntligen fått ett brev färdigt, fyllt
av ånger och bittra självanklagelser, läste han igenom det, en gång, två
gånger, lade det i ett kuvert och bröt upp det och läste det på nytt och
brände det vid ett ljus.
Hur går hennes dag?
Läser hon, syr hon som förut, leker hon med sina syskon? Och vad talar
hon om med de sina?
Gatans larm trängde in genom det öppna fönstret. Det var ett skrammel,
som om helvetets alla bryggarkärror fått befallning om att dagen i ända
köra fram och åter just på deras bakgata.
Tomas gick upp och stängde fönstret; därefter kastade han sig åter på
soffan.
Kanhända går hon ensam i skogen dagarna igenom. Och om natten... Stiger
hon upp om natten, går hon ut på bryggan och ställer sig att stirra ned
i vattnet?
Hur många dar hade det gått sedan midsommaraftonen? Fem dar, sex dar
hade det redan gått. Nära en vecka.
Han hade blivit en smula förlägen, då hon frågade honom, om han tänkte
på henne ofta. Han visste med sig själv, att han oftare tänkte på Ellen
än på henne. Det var då... Nu tänkte han på henne ständigt, ständigt.
Och Ellen hade han glömt.
Stackars Ellen... Han hade icke handlat rätt emot henne.
Flugorna surrade kring hans huvud och dansade i virrigt sicksack omkring
för hans ögon. Kanhända var det dumma och elaka människors små svarta
själar, som blivit dömda att fladdra omkring för att plåga de dumma och
elaka människor, som nu befolkade jorden. Det kunde vara ett värdigt
påhitt av någon dum och elak gud...
De kröpo i hans öron och kittlade hans mungipor, och på hans näsa satt
en och tvättade sina bakben.
Tomas gick ut i köket efter flughåven och började en ursinnig jakt.
Efter ett par minuter hade han tröttnat, öppnade fönstret, skakade ut
flugorna och lade sig åter.
Hans vackra dröm om vinterkvällar framför brasan, med huvudet i hennes
knä... Fördärvat, förstört, förbi!
Och bröllopsnatten... Alltid skulle han taga ut i förskott... Det var
orätt, det borde man aldrig göra.
Och aldrig mera skulle hon le mot honom och linda sina armar om hans
hals och kyssa honom på ögonlocken och giva honom vackra namn, som han
icke förtjänade, men som det ändå var roligt att höra.
Han bet i den kudde han hade under huvudet, så att den nötta sidenvåden
gick sönder och han fick munnen full av dun och fjäder. Han vände sig
mot väggen, domnad av hettan i rummet, och lät blicken irra sig trött i
de trånga farlederna mellan tapetens slingor, till dess att hans ögon
kände samma längtan efter en stor, ljus yta, som seglaren efter havet.
Havet... Det var längesedan han såg havet.
Det stora, blå havet.

Tomas gick villrådig av och an på Blasieholmskajen. Han längtade efter
att andas salt luft. Vilken båt skulle han välja?
En herre, som hade mycket bråttom, hälsade på honom vänligt och
familjärt. Tomas besvarade hans hälsning artigt, förstrött. Det var
häradshövding Ratsman; han såg fet och glad ut och hade en ljus halsduk,
och han steg ombord på Lidingöbåten, just då den lade ut. Han bodde icke
på Lidingön utan i Vaxholm, men han skulle väl hälsa på några bekanta...
Tomas hade stannat framför en liten nedsotad, gammalmodigt byggd ångbåt.
Den hette Utö, och den skulle avgå till Utö om en kvart.
-- Utö... Det låter som om det skulle ligga allra längst ute vid
havet...
Han skrev några rader till modern och lämnade dem åt ett stadsbud,
därefter gick han ombord.
Det hade blåst upp en frisk östlig vind. Måsarna på strömmen skreko och
larmade, seglade i vida kretsar fram och åter över vattnet, tindrande
vita, sköto pilsnabbt ned mot vattenbrynet som lysande stjärnfall mitt
på dagen och stego åter upp med något sprattlande och blankt i näbben.
Ångvisslor skuro genom luften, slupar och farkoster av alla slag korsade
varandras väg, och solen blänkte fram som en mattröd kopparskiva genom
moln av stenkolsrök. Tomas stod betagen och följde med ögonen en
bländvit mås, som nyss hade strukit så tätt förbi hans huvud, att han
kunde känna fläkten från hans breda vingar och se hans vildfågelsjäl
tindra fram i det lilla kolsvarta ögat. Han spände långsamt en vid
halvcirkel in över Skeppsbron, vilade några sekunder över popplarna och
blodlönnarna i den lilla tysta och oåtkomliga sagoträdgården mellan
slottets flyglar, tog därefter vägen åt öster, ut över strömmen, och
blev borta i det blå.
Ångbåten lade ut. De trånga Skeppsbrogränderna defilerade förbi som en
rad av svarta källargluggar, och i det nät av broar och viadukter, som
bildar övergången från Staden till Söder, kröpo människorna om varandra
som myror. I Stadsgården var det svart av kolångare med rött i
vattengången och av kolbärare, på vilkas ansikten han trodde sig kunna
se, hur kraftigt de svuro över hettan. De höga granitväggarna med de i
berget utsprängda trapporna väckte till liv hos honom ett dunkelt minne
av att han någon gång i skoltiden hade gått upp för dessa trappor i
sällskap med Märta och Greta -- någon dag i jullovet, med snö och grå
himmel... På den tiden hade han ännu icke upptäckt, att Märta Brehm var
vacker, och det var hon kanske icke då. De båda flickorna hade gjort
narr av honom hela tiden, av någon anledning som han icke längre
erinrade sig... På södra bergen tog idyllen vid, småstadsidyllen med
stugor och plank och mörka, svala fläckar av grönt. I en hängmatta under
ett stort kastanjeträd låg en rödklädd ung flicka och sov.
Djurgårdens villor dansade förbi, och Blockhusudden passerades. Det
gamla förfallna tullhuset med sitt branta tegeltak badade i solen, och
på gårdsplanen, där gräset växte högt mellan kullerstenarna, låg en lat,
gul hund tillplattad som om han varit målad på marken och sträckte alla
fyra benen ifrån sig så långt han kunde.
Ute på Värtan friskade vinden upp. Skummet yrde kring bogen och stänkte
ända upp i ansiktet på Tomas, som stod uppe på kommandobryggan och
pratade med kaptenen. Han hade glömt alla sina sorger och åter kommit i
glatt humör.
Då klockan närmade sig fyra, gick han ner i matsalongen för att äta
middag.
Det var nästan tomt därnere. Två rödbrusiga lantbor hade just slutat att
äta, då Tomas kom in; de betalade och stego upp på däck. Vid ett bord
satt styrmannen ensam och åt med religiöst allvar. Det var en solbränd
man med mörka ögon och svart hakskägg. En blek ung flicka passade upp
honom med mjuka slavinnerörelser, utan att säga ett ord.
Tomas drack två glas brännvin och en flaska öl. Han var i ett äkta
reslynne och hade kommit i en stämning som om han vore ute på
upptäcktsfärd efter okända världar. Han visste ingenting om Utö. Kunde
det bo några människor därborta? Några stackars fiskare troligtvis, som
frukta Gud, ty det bruka fiskare göra, och mörda och stjäla litet, när
det faller sig så, och leva av sur strömming... Så erinrade han sig, att
han någon gång hört talas om Utö gruvor. Skulle det alltså finnas gruvor
där? De voro väl för längesedan nedlagda.
Styrmannen förde ett viskande samtal med uppasserskan borta i andra
ändan av rummet. Det slutade med en kort handtryckning; flickan rodnade
svagt, och mannen gick upp på däck.
Tomas beställde kaffe och chartreuse. Det hade blivit en smula sjögång
ute på Baggensfjärden. Båten gungade sakta i sneda rörelser från för
till akter och från babord till styrbord, och vågorna skvalpade sövande
mot salongens väggar. Då Tomas vände sig om och såg ut genom det lilla
runda fönstret, liknade fjärden ett snöfält. Fönstret befann sig så nära
vattenytan, att blicken nästan endast uppfångade det vita skummet på
böljornas toppar. Det var härar av vita blixtar, som tändes och
slocknade, och som oavbrutet behärskade synvidden med sitt fosforaktiga
ljus.

Solen brottades redan med den västra horisontens blodkantade skymurar,
då man lade till vid Utö brygga. Tomas hade fått kaptenens tillåtelse
att ligga i aktersalongen över natten. Han steg i land och gick långsamt
vägen uppför, förstämd, uttröttad på förhand. En brant och stenig väg,
ett vitt hus uppe på backens krön, några röda stugor, från vilkas
eldstäder röken steg upp i den aftonstilla luften, lodrätt som vid Abels
offer. Varför hade han rest hit? Vad hade han med havet att göra? Det
var icke ens säkert att man kunde se havet härifrån.
Då han nått kullens högsta punkt, stannade han och vände blicken
tillbaka. Fjärdarna bredde sig blanka som glas för hans fötter, stumma,
vida, kalla. Solen hade nyss gått ned och brett ett rödviolett töcken
över den smala landremsan längst i väster. Två eller tre fiskarbåtar
sökte långsamt mot land med slappa segel och jämna årtag, vilkas
plaskande i vattnet indelade tiden lika tröttande regelmässigt som ett
urverk. Dagens alla vita strömoln hade drivit undan och samlat sig till
stillastående skybankar längst nere vid synranden, och över hans hjässa
välvde sig en tom, blå kupa, kallare och mera tom med varje minut som
rann.
Tomas stod som förstenad och betraktade landskapet. Slutligen vände han
sig bort med en frossbrytning och fortsatte att följa vägen inåt ön.
Plötsligt trodde han sig höra på ljudet av sina steg, att han gick över
en bro. Han såg upp och varseblev ett räck på vardera sidan av vägen.
Då han böjde sig fram över räcket, drunknade hans blick i ett schackt så
mörkt och så djupt, att han icke kunde skönja någon botten, endast något
grönaktigt fuktigt, som glansen av synd ur ett svart öga. Det var alltså
gruvan... Rädd att låta fascinera sig av denna mörka, gröna glans slet
han sig med våld från platsen och fortsatte inåt skogen, där vägen nu
smalnade av till en starkt sluttande gångstig.
Skogen teg omkring honom. Men långt bortifrån, långt nedifrån hördes ett
regelbundet och tungt stönande, suckarna från en jätte, som vrider sig i
sömnen. Tomas stannade och lyssnade. Mellan trädens glesnande stammar
varseblev han en snörrät rand, som skilde den mörknande östra trakten av
himlahavet från något ännu mörkare och ännu blåare, havet.
Det var havet. Dunkelblått, oändligt, tomt.

Tomas drev fram och åter nere vid stranden, med uppvikt krage och
händerna i fickorna. Skymningen hade tätnat till ett blåaktigt mörker.
Havet sov, men det arbetade i sömnen, hävdes och sänktes, suckade och
stönade som en jätte under onda drömmar.
Han hade kommit ut på en klippa, som smal och tvärbrant sköt långt ut
från land. Havet var där -- runtom, vart han vände blicken -- överallt
var havet.
Tomas visste icke själv hur länge han stod där orörlig som en bild och
stirrade ut över vattnet.
-- Märta! mumlade han för sig själv. Märta, Märta.
Havet överröstade honom. Han kände läpparna röra sig, men hörde intet.
-- Märta! ropade han slutligen med ansträngande av sina lungors yttersta
kraft.
Och häpen, förfärad över att höra ljudet av sin egen spröda och tonlösa
röst tunt som ett knivblad skära genom dyningarnas brus, vände han om,
darrande i hela kroppen och med en blick, som letade efter gömda
lönnmördare i varje snår, sökte upp gångstigen och kom springande
tillbaka till den vik på andra sidan av ön, där båten låg förtöjd.

Han gick icke genast ombord, ty han kände att han icke kunde sova. Han
satte sig på en sten och lät blicken glida, än ut över fjärdarna, än ned
på ångbåten, en liten underligt hopkommen människoleksak, som låg
inklämd därnere mellan klipporna och speglade sig i det mörka, grönklara
vattnet. På överdäcket rörde sig två gestalter i skarp avskuggning mot
den gulröda aftonluften. En kraftig man -- två mörka ögon, ett svart
skägg -- och en mjuk slavinnegestalt med ett blekt ansikte. Det var hon
som talade, och han hörde på -- oroligt otåligt, medan han flyttade
kroppens tyngd över från det ena benet till det andra, stack händerna i
fickorna och åter tog dem bort. Vad talade hon om? Hennes röst lät
gråtfärdigt bedjande och dock behärskad -- som om hon erinrade honom om
ett löfte... något gammalt löfte, som han kanske helst ville glömma...
Och han vände bort huvudet och mumlade något, medan hennes blickar
oavvänt hängde vid hans mun... Så gingo de in, och det blev tyst.
Klockan hade blivit elva. Tomas steg ombord, gick ner i aktersalongen
och lade sig halvt avklädd på en soffa. Han låg länge vaken, ty han
tänkte på Märta. Långt fram på natten somnade han äntligen med
örngottskudden hårt pressad mot sitt bröst.


VIII

Det duggregnade ihärdigt, och gatan luktade våt makadam, och klockorna
ringde till högmässa, ty det var söndag. Tomas kom ut från en rakstuga,
blek och med rödkantade ögon; han sov dåligt om nätterna på de sista
veckorna.
Han skulle möta sin mor i Jakobs kyrka. Det hade blivit en sådan tomhet
ini honom och omkring honom, att han utan lång tvekan gav vika för
ögonblickets alla växlande impulser, och då modern kom in till honom på
morgonen, medan han ännu låg, och med sin blidaste röst bad honom att
följa sig i kyrkan, hade han icke hjärta att säga nej. Han gick ju
nästan aldrig i kyrkan; men det var kanhända icke rätt. Om det kanske
denna dag kunde ske ett omslag i hans liv...
Han tänkte på dessa saker, medan han långsamt gick Grevturegatan utför.
Han hade ingen psalmbok i handen, ty han var rädd att möta någon bekant.
En gammal fru, klädd i en brun, trådsliten kappa, kom ut ur en port i
sällskap med en ung gosse i gymnasistmössa. De gingo båda i samma
stillsamma söndagstakt, och båda hade psalmböcker i händerna. Tomas
kände genast igen den gamla frun: det var Ellens mor. Han hade sett dem
tillsammans i Humlegården någon söndagseftermiddag i maj. Gossen var
alltså hennes bror, han som så gärna ville bli läkare...
Och det var här de bodde.
Tomas hade stannat utanför porten. Ellen hade verkligen också sagt någon
gång, att hon bodde på Grevturegatan, men det föll av sig själv att han
icke hade kunnat besöka henne.
Om Ellen är hemma, är hon alltså ensam, tänkte han. Men hur kommer det
sig, att hon inte vill gå i kyrkan med sin mor och sin bror... Kan hon
vara sjuk?
Stackars Ellen, han hade förbrutit sig svårt mot henne. Så svårt, att
han knappast vågade tänka på det.
Vad skulle hon tro om honom?
Hon var kanske redan död. På tre veckor hade han icke sett henne. Hon
kunde mycket väl vara död, utan att han visste något.
Livet är besynnerligt.
Nej, han måste se henne och veta om hon levde. Tala med henne, förklara
sig på ett eller annat sätt, falla ned för hennes fötter och tigga om
förlåtelse...
Han var redan i trappan. Den var smal och brant, och det var så mörkt i
förstugorna, att han måste riva eld på den ena tändstickan efter den
andra för att kunna läsa namnen på tamburdörrarna. På en spräckt och
smutsig enkeldörr, som tycktes höra till ett kök, såg han med förvåning
elden från sin tändsticka lysa upp över ett namn, som han kände från
böckerna och tidningarna, och vars ägare han många gånger hade sett på
gatan och kaféet, alltid glad och elegant. Tomas hade föreställt sig,
att han måste bo vid Sturegatan, eller vid Strandvägen...
Först i tredje våningen fann han det namn han sökte.
Han stod en stund och betänkte sig med klappande hjärta och återhållen
andedräkt innan han kunde besluta sig för att dra i det lilla röda och
svarta klocksnöret.
Han visste icke vad han skulle säga henne. Skulle hon tro honom, om han
sade, att han hade varit sjuk, eller bortrest ett par veckor? Nej, hon
hade kanhända sett honom gå förbi handskbutiken någon gång.
För övrigt borde han egentligen bryta med henne; det var därför han hade
gått upp. Han älskade henne icke. I vad fall som helst måste han fatta
sig kort, ty inom en kvart eller högst tjugu minuter skulle han ju vara
i kyrkan, det hade han lovat.
Han litade på sin ingivelse och drog sakta i strängen.
Ingen öppnade. Han ringde ännu en gång, hårdare; det hördes steg
innanför, och Ellen stod framför honom. Hon hade ett stort vitt förkläde
med högt bröststycke och liknade en kysk ung husmoder, som blir
överraskad mitt i sina bestyr.
Tomas kunde icke säga något; han stod röd av blygsel. Han tyckte sig
aldrig förr ha sett, hur vacker hon var, och likväl var hon mycket blek.
Ellen betraktade honom länge med en stel blick.
-- Kom in, sade hon slutligen lågt med en liten skälvning på rösten.
Lägenheten bestod av två små ljusa rum och ett kök. De blevo stående
mitt på golvet i det yttre rummet, och ingen av dem sade något.
-- Varför har du inte gått med din mor och din bror i kyrkan? frågade
Tomas äntligen lågt, med ett osäkert tonfall.
-- Jag har så ont i huvudet, klagade hon sakta, Han lade sin hand på
hennes panna. Den var brännhet.
Ellen brast i gråt.
-- Å, Tomas, snyftade hon, var har du varit så länge?
Han kunde icke svara något.
Hon drog honom ned på soffan, och hennes händer lekte i hans hår, och
hon snyftade alltjämt med huvudet mot hans bröst.
-- Var har du varit hela tiden, Tomas, du måste säga var du har varit...
Du har säkert varit sjuk, säg har du inte?
-- Jo, svarade Tomas. Jag har varit sjuk.
Båda sutto tysta. Kyrkklockorna ringde därute, och regnet droppade mot
fönsterblecket.
-- Om jag kunde tro dig, viskade Ellen. Tomas svarade ingenting.
-- -- Hur skulle detta gå... Han måste ju bryta med henne -- --
Vad skulle han säga?
-- Om jag bara kunde tro dig, återtog Ellen. Jag vill så gärna, men jag
kan inte. Du bryr dig visst inte mycket om mig!
Tomas var orolig. Hans mor stod kanske redan och väntade på honom. Men
Ellens stora rödbruna ögon sågo in i hans med ett sådant uttryck av
förtvivlan, att han icke fick mod att säga något avgörande.
Han endast smekte hennes panna, liksom för att svalka den.
-- Har du ännu ont i huvudet? frågade han.
-- Ja, ja... Lägg din hand där -- just där -- till vänster, vid
tinningen... Det känns så skönt!
Hon slöt ögonen och lutade sin kind mot hans. Den brände som eld. Tomas
kände, hur hela hans varelse genomilades av en ljum värme. Han hade icke
på länge känt beröringen av en kvinnas hud mot sin egen.
Plötsligt böjde han sig fram över hennes ansikte och kysste henne
våldsamt.
Hon vred sig lös ur hans armar och sprang upp.
-- Nej, Tomas, sade hon, du får inte kyssa mig mera! Det är bäst att det
är slut mellan oss -- jag är ingenting för dig mera -- du tycker om
någon annan, säg gör du inte? Jo, jag ser det på dig, Tomas! Du har inte
varit sjuk, det är inte sant!
Hon stirrade på honom med en visionär glans i blicken.
-- Jag visste hela tiden att du narrades, jag har sett dig gå förbi
fönstret flera gånger, flera gånger!
Och hon sjönk ner i soffan med huvudet i händerna och grät.
Tomas ville sjunka genom jorden.
-- Förlåt mig, stammade han.
En kanariefågel, som hela tiden suttit tyst på sin pinne i en bur framme
vid fönstret, började nu kvittra, först sakta som om han bad om
tillåtelse, sedan allt gällare och högre.
-- Förlåt mig, upprepade Tomas bönfallande, förlåt mig! Jag har varit
elak mot dig, Ellen, lilla Ellen, men jag skall aldrig vara det mera! Du
måste se på mig och säga, att du förlåter mig och att du inte är ond på
mig längre!
Kanariefågeln hoppade från pinne till pinne i sin bur, sträckte halsen i
vädret och kvittrade och sjöng.
-- Du kan inte förstå det, snyftade Ellen, nej, du kan inte förstå
sådana dagar det har varit för mig -- när jag har stått där bakom disken
från morgon till kväll -- och provat handskar på främmande damer --
unga, vackra flickor, som du kanske känner och som få vara tillsammans
med dig... eller när jag såg ut genom fönstret och du gick förbi. -- Vet
du Tomas, jag har gråtit hela nätterna --
Tomas tog upp sin näsduk, fuktade den i vatten och tryckte den mot
hennes ögon, och slutligen kysste han hennes ögonlock.
-- Nu får du inte gråta mera, sade han.
Hon satt tyst i sitt soffhörn med en kudde under huvudet och såg honom
rakt i ögonen.
-- Kan jag tro dig, Tomas? frågade hon. Bryr du dig verkligen något om
mig?
-- Jag bryr mig inte om någon annan än dig, sade Tomas.
Kanariefågeln började nu sjunga av full hals. Det skar i öronen; man
kunde knappast uppfatta sina egna ord. Ellen reste sig hastigt och gick
in i en garderob efter ett mörkt skynke, som hon omsorgsfullt bredde ut
över buren och vecklade omkring på alla kanter, så att intet ljus
trängde in.
Fågeln tystnade med ens.
Tomas hade tagit en stor, mörkfläckig snäcka från byrån bredvid soffan,
vägde den i handen och höll den mot sitt öra. Snäckan fyllde hans hörsel
med ett dovt, ihållande brus, som tycktes arbeta sig fram från något
ställe djupt inne eller långt borta, och som kom honom att tänka på
havet... och på ett namn, som han någon gång hade stått och ropat utåt
havet. Ett namn, som han icke kunde glömma.
Ellen satt åter vid hans sida, och hennes blickar vilade i hans.
-- Om du tycker om mig, så säg det tre gånger, bad hon skygg, förlägen,
ännu med en tår i ögonfransarna.
Tomas sade det tre gånger.
Men han hade svårt att se henne i ögonen. Hans blickar gledo omkring
från de brokiga strimmorna i trasmattan under hans fötter till möblernas
blommiga tyg och sängens vita, hemstickade täcke.
-- Ser du, sade Ellen tankfullt, när man en gång har kommit in på den
orätta vägen, är det så svårt att vända om. Därför får du inte gå ifrån
mig, Tomas, du måste hjälpa mig... Jag _vill_ inte bli en dålig flicka!
Klockorna hade slutat att ringa, och vattnet plaskade alltjämt ur
takrännan. Regnet skvalade ned med ökad styrka, och himmelen hade
mörknat. Kanariefågeln uppgav ännu ett och annat svagt pip under sitt
bruna skynke, tills han slutligen tystnade och föll i sömn; han trodde
att det var natt.
Tomas och Ellen sutto tysta. Han hade smugit en arm om hennes liv. Han
kände, att hon började bliva svag, och det hade stigit upp en simmig
glans i hennes ögon.


IX

Tomas Weber hade så tråkigt, att han ägnade sig åt sina studier flera
dagar i sträck. Förhållandet till Ellen blev icke detsamma som det hade
varit. Han var trött. Hon misstrodde honom alltjämt, och likväl skydde
hon inga förödmjukelser för att få behålla honom. Efter varje ny
berusning följde ett uppvaknande, då de stirrade på varandra utan ord,
som två främmande, han i leda, hon i skrämsel för hans kalla blick; ty
han hade förvandlats, glidit undan för henne. Han hade blivit en annan
än den Tomas, som råkat korsa hennes väg en ljus vårmorgon, som hon
sedan älskat besinningslöst och ungt, och för vars lidelse hon icke hade
undanhållit en vrå av sin varelse.
Och likväl hade de icke några scener med förebråelser och ömsesidigt
agg. De kände blott, hur tomrummet vidgades mellan dem, mera för varje
dag, och hur fruktlöst de ansträngde sig att fylla det.
Så gingo dagarna, tomma och färglösa, och blevo till veckor utan att han
räknade dem.
Man var redan i slutet av juli.
Tomas hade träffat tillsammans med Karl Hammer i Viktoria, det lilla
svala och skuggiga sommarkaféet i Kungsträdgården. Hammer var just
återkommen från en kortare vistelse på konsul Arvidsons lantställe vid
Mälaren; han hade haft ett par veckors ledighet från kontorsarbetet.
Sommarsolen hade icke förmått något mot hans färglösa hy. Han satt där,
vit i ansiktet som en pudrad clown, och läppjade på sin vermouth med
samma uttryck av blekt tålamod som alltid.
De talade om fruntimmer.
Grosshandlar Wenschen och fabrikör Grenholm sutto vid ett bord i
närheten och drucko konjak och vatten; efter en stund kom också doktor
Rehn och slöt sig till dem.
De tre herrarnas båda fruar voro på landet.
Herr Grenholm hade ett gråsprängt romerskt patricierhuvud på en något
tung kropp. Doktor Rehn var en ännu smärt och välväxt herre på omkring
femtio år.
Man talade politik; herr Wenschen var frisinnad utan att likväl vara
radikal på något sätt, men han blev oavbrutet överröstad av herr
Grenholm och doktor Rehn, som i alla punkter hade fullkomligt lika
åsikter, nämligen strängt konservativa.
Gabriel Mortimer kom förbi kaféet; då han såg Tomas och Hammer gick han
in och hälsade på dem och bad Tomas komma ut till Dalarö nästa söndag
med modern. Han var på väg ner till ångbåten, men hade egentligen icke
bråttom; han slog sig ned och drack en flaska vatten.
Man hade kommit in på den nyare litteraturen och diskuterade bland annat
en romanförfattare, vars namn för några år sedan hade flutit upp på de
ändrade litterära konjunkturer, som blevo en följd av reaktionen mot
landets främste diktare. Han var en av de många bland åttiotalets män,