Förvillelser - 5

som senare ha kommit på bättre tankar. Hammer satt just och talade om en
av hans böcker, då han själv gick förbi ute i allén.
De tre männen logo.
Karl Hammers löje var bitande.
-- Vilket medlidande måste inte en sådan man hysa med det gamla nötet
Petrus, som dröjde ända till tredje hanegället med att förråda sin
mästare, sade han.
Gabriel Mortimers löje var godmodigt överseende.
-- Han skulle troligen ha föredragit att vara tuppen.
Tomas Weber log icke, han skrattade högt; men det var endast ett barns
skratt över det, som de äldre säga vara löjligt. Dessutom tyckte han
verkligen också, att författaren såg lustig ut, där han gick och
svettades i värmen och på samma gång ansträngde sig att bevara sin
diktareattityd.
Mortimer hade just gjort samma iakttagelse.
-- När det är tjugu grader varmt i skuggan, se alla människor ut som
handelsresande, sade han.
Herr Wenschen såg på sin klocka, reste sig, tog farväl av sitt sällskap
och gick. Tomas, Mortimer och Hammer växlade en förbindlig hälsning med
honom, då han gick förbi deras bord. Herr Wenschen såg icke glad ut;
i själva verket hade han också husliga bekymmer. Man hade på två år icke
haft något att säga om fru Wenschen; och nu visste alla, att hon åter
hade en älskare, nämligen Grothusen.
Tomas satt och undrade inom sig själv, när han skulle få återse Johannes
Hall. Han behövde låna pengar av honom. På morgonen hade han fått ett
brevkort från Hall, avstämplat Wiesbaden; Jean Arvidson tillbragte
sommaren därnere, och Hall hade följt honom och hållit honom sällskap
ett par veckor. Han ämnade nu resa omkring till några tyska småstäder,
som han ville se eller återse, och sedan skulle han kanhända för
återstoden av sommaren slå sig ned vid någon badort på Själlands kust.
Mortimer reste sig och tog adjö; han måste gå för att hinna med
ångbåten. Han bad ännu en gång Tomas att komma ut till Dalarö på
söndagen med modern, och Tomas lovade att komma.
Herr Grenholm och doktor Rehn sutto invecklade i ett lågt, förtroligt
samtal. Herr Grenholm föreföll rörd av en eller annan anledning; hans
ögon voro beslöjade av en lätt dimma, och han klappade upprepade gånger
vännen på armen. Men då i detsamma en av uppasserskorna kom i närheten,
började han i stället klappa henne på magen och bad att få betala.
Tomas och Hammer hade blivit så gott som ensamma på platsen.
Insekterna surrade omkring dem. Det rådde en lindrande svalka i den
djupa skugga, som sov under de gamla lindarnas bladverk och svarta
kvistnät och som ytterligare fördjupades invid husets mörka, grå mur.
Tiggargummor, blomsterflickor och invalider med nyckelringar kommo in
den ena efter den andra och ville göra affärer. Tomas, som var lättrörd
och ännu icke hade sett mycket av nöden, tog gång på gång upp sin
portmonnä, medan Hammer satt oberörd som en bild med ett kallt småleende
över den andres frikostighet.
-- Skriver du aldrig något nu för tiden? frågade Tomas slutligen då
tystnaden började bliva långvarig.
Hammer dröjde något med svaret, som om han fann frågan svagt motiverad.
-- Åjo, sade han torrt, jag skriver nog ett och annat ibland. När jag
har tid och lust. Men jag trycker det inte.
-- Men varför det?
-- Jag har gott om tålamod. Jag väntar min tid. En gång kommer den.
De hade icke något vidare att säga varandra. Tomas skulle för övrigt gå
hem och äta middag, ty klockan var över fyra; han betalade sin vermouth
och gick. I förbigående uppfångade han en glad nick från en av
uppasserskorna, en livlig flicka med svarta ögon, med vilken han
sommaren förut hade stått på god fot. Han återgäldade den med en
slyngelaktig grimas.
Hammer satt ensam kvar.

På hemvägen gick Tomas och tänkte på sina affärer. Var skulle han få
pengar? Han hade bara några öre i portmonnän; det var icke ens så mycket
att han kunde köpa en cigarr att röka efter middagen. Om en vecka skulle
fadern komma hem från Tyskland; då måste han tala med honom. Det var
tråkigt, men det kunde icke skjutas upp längre.
Men hur skulle han bära sig åt för att få en cigarr? Att inte ha en
cigarr att röka till kaffet ovanpå middagen, det var ungefär som att ha
tandvärk.
Han gick just förbi en cigarrbutik, där han brukade handla rätt ofta. Om
han kunde gå in som vanligt och be om en cigarr och sedan låtsa som om
han hade glömt sin portmonnä hemma... i fickan på en annan rock.
Efter ett ögonblicks tvekan steg han in i butiken, men tvärstannade
förskräckt, då han bakom disken upptäckte ett gammalt fruntimmer med
glasögon i stället för den unga flicka som eljest brukade stå där.
-- Ursäkta, jag har visst gått galet, mumlade han ursinnig, gjorde en
tvär vändning och försvann.
Han skulle alltså vara utan cigarr i dag, det fanns ingen räddning!
Detta missöde försatte honom i ett mörkt lynne. Han kom ofrivilligt att
tänka på en av dessa olycksdagar under skoltiden, då han först i ett
tiominuterslov blev illa tilltygad av några starkare kamrater och sedan
under nästa lektion fick en anmärkning för ouppmärksamhet av läraren;
och när så klockan äntligen ringde och skolan var slut och han kom
hemspringande, hungrig och arg, så var det kabeljo till middagen.
Han kunde nästan svära på att det var kabeljo till middagen i dag också,
oaktat han icke kunde erinra sig att de hade haft det sedan han var
barn.
På Biblioteksgatan mötte han Anton Recke. Han gick genast över till
honom och bad honom lägga ut femton öre till en cigarr; han hade glömt
sin portmonnä hemma.
-- Ä, ljug lagom, skrattade Recke. Inte glömmer man sin portmonnä hemma,
om det finns något i den!
Tomas brydde sig icke om att försvara sitt påstående.
Recke tog ett par cigarrer ur sitt fodral och stoppade i bröstfickan på
Tomas. Därefter följde han med ett stycke uppåt Östermalm.
-- För resten kan du mycket väl få låna en tia om du har lust, sade han
då de skildes.
Tomas tackade och lovade att lämna igen den så snart som möjligt. Recke
smålog skeptiskt.
-- Jag är rik för närvarande, tillade han. Jag har varit hos
tegelhandlaren vid Svartmangatan.

Det var icke kabeljo till middagen, utan kalvkotlett med blomkål.
-- Det är sant, det har kommit ett brev till dig, sade modern då de
stego upp från bordet. Det ligger inne hos dig.
Tomas stod vid skrivbordet i sitt rum. Han höll ett brev i handen och
stirrade på det, blek av sinnesrörelse.
Han trodde icke sina ögon.
Det var samma kära, förställda handstil på kuvertet, som han så väl
kände till från de många gånger lästa och omlästa små biljetterna sedan
början av sommaren.
Vad kunde hon ha att säga honom? Låg det några nya sorger, låg det
kanske någon olycka gömd och väntade på honom i detta lilla oskyldiga
vita kuvert?
Han bröt upp det och läste.
"Tomas! Möt mig i morgon på Döbelnsgatan klockan halv sex. Jag har
något att säga dig."
Det var allt vad som stod där. Det var daterat dagen förut.
Klockan fattades tio minuter i halv sex. Han tog hatt och käpp och
sprang utför trapporna.
Vad ville hon säga honom?
Han tog närmaste vägen ner över Humlegården.
Vid Linnés staty hälsade han vördnadsfullt på pastor Caldén, som
försjunken i betraktelser gick av och an mellan blomstergrupperna, och
vars kalla och stränga drag lyste förmildrade och liksom utjämnade i
eftermiddagssolens fred.
Han hade varit Tomas' kristendomslärare i skolan. Då han såg honom gå
förbi och hälsa, tog han honom vänligt i handen och började fråga honom
om hans studier och planer för framtiden. Efter ett par tänkvärda ord om
läkarkallet drog han Tomas med sig fram till den närmaste
blomstergruppen, och ett par minuter stod han tankfull utan att säga
något.
Tomas stod som på nålar. Märta kanske redan väntade honom... Skulle det
bli något om Gud i naturen?
Pastor Caldén stod fortfarande försjunken i tyst meditation.
-- Det är vackert, det här, sade han slutligen i en dämpad och inåtvänd
ton.
-- Ja, svarade Tomas.
-- Men jag tycker inte om färgerna. Jag förstår mig inte på allt det
röda... Se, vart man vänder sig, rött överallt, bara rött. Man kan ju
stå och stirra sig blind på det.
Och han tillade lågt, liksom i tankar:
-- Nej, vita blommor och vita själar...
Tomas stod och skruvade på sig. Pastorn märkte det slutligen, och hans
ansikte återtog hastigt sitt vanliga uttryck.
-- Jag ser att du har bråttom, sade han småleende. Adjö, hälsa din far!
Och han gick långsamt bort och satte sig att drömma på en av sofforna,
mitt i det blida solskenet.
Tomas tog vägen genom en av de gränder, som föra ned till Roslagstorg.
Han var ännu förvånad. Pastor Caldén brukade icke vara sentimental...
I trätrapporna upp till Johannes' kyrkogård satt den svarta katten med
de vita framtassarna ännu på sin dörrtröskel och solade sig. Tomas gav
sig tid att stanna ett ögonblick och stryka honom över ryggen.
Märta stod i porten till huset vid Döbelnsgatan. Hon var mycket blek,
och hennes ögon hade blivit så stora.
-- Har du väntat? frågade Tomas lågt och med grumlig röst, medan han
famlade efter hennes hand. Hon räckte honom den slutligen och lät honom
trycka den.
-- Nej, jag kom nyss, sade hon utan att möta hans blick.
Och hon sköt honom framför sig upp i trappan utan att säga något vidare.
Han kunde heller icke tala. Vad skulle det bli av detta, vad ville hon
säga honom?
Han såg hur hennes hand darrade, då hon satte nyckeln i låset.
De stodo tysta och stirrade på varandra mitt på golvet i förmaket. Allt
var sig likt därinne: samma tunga luft och samma hemlighetsfulla gula
dager. Genom ett öppet fönster trängde ljudet av trampande fötter från
gatan.
Slutligen började Märta tala.
-- Jo, ser du Tomas... jag kan inte leva utan dig... det är omöjligt,
det går inte... och det var mitt fel alltsammans... det får gå hur det
vill...
Hon kunde icke säga mera, ty hon fick icke fram rösten. Och hon hade två
stora tårar i ögonen, då hon fattade hans huvud mellan sina skälvande
händer och benådade honom med ett sommarregn av kyssar.


X

Nu september.
Tomas bodde icke längre hemma; det var endast han och Märta som visste
varför. Han åt likväl fortfarande hemma hos sina föräldrar, ty eljest
hade han över huvud taget icke kunnat äta. Han hade hyrt ett lågt
vindsrum i ett gammalt förfallet hus uppe vid Adolf Fredrik, ett litet
torftigt och gammalmodigt möblerat rum med sluttande golv, och vars enda
fönster låg åt en stenlagd gård med stora susande träd. Där låg han om
förmiddagarna på soffan med en bok i handen, men han läste icke mycket;
han grubblade mest över frågan, hur han skulle göra för att förtjäna
pengar. Tills solskenet, om det var en vacker dag, föll in på sned genom
rutan, började leka bland tapetens vissna blommor, klippte av hans
bekymmer och lockade honom ut. Där tillbragte också Tomas och Märta de
flesta av sensommarens långsamt bleknande eftermiddagar med armarna
slingrade om varandra, och sekunderna hastade förbi och blevo minuter,
och minuterna drevo undan i ilande flykt, som sand för vinden, medan de
med blundande ögon lyssnade till suset i almarnas grenar -- tills de
bägge på en gång höllo andan och deras ögon med ens stodo vidöppna och
stirrade in i varandra med hemlig undran och var och en i den andres
blick läste samma tysta fråga, ledsagad och buren av vindens sång
därute: vart bär det hän -- vart bär det hän --

Tomas kom gående utför Sturegatan. Hela förmiddagar igenom kunde han
driva omkring på gatorna utan andra mål än stundens ingivelser, medan
dammet lade sig i allt tjockare lager över studieböckerna hemma på
hyllan. Han var lycklig, men utan ro. Han kände sig gå i medvind, på en
sluttning, och han andades lätt; men han såg icke sin kurs.
Då han kom ner på Stureplan, gick han in i en blomsterbutik för att köpa
blommor åt Märta; det brukade han ofta göra, när han hade pengar.
Kvällen förut hade han lagt in en mängd gamla romaner och diktsamlingar
i ett paket, gått ut i regn och blåst och sålt dem i ett antikvariat.
Först då han stod vid disken och den närsynte gamle bokhandlaren tog upp
paketet och granskade böckerna misstänksamt, den ena efter den andra,
först då hade han sett; att "Anor och ungdom" av Jac. Ahrenberg också
hade kommit med i packen. Hans första tanke hade varit att lägga den åt
sidan och behålla den, men då bokhandlaren bläddrade i den med tydligt
intresse och bjöd ett särskilt högt pris just för den, hade han låtit
den följa med bland de andra.
Han köpte en liten bukett av vita Malmaison-rosor, betalade den och bad
att få den skickad fram på eftermiddagen.
Han uppgav sin egen adress.
Då han kom ut, stod Greta och väntade på honom. Hon hade gått trottoaren
fram och stannat vid fönstret för att se på de nya orkidéerna; bland
andra hade hon givit akt på en, som var alldeles lik den Johannes Hall
hade haft i knapphålet hos Arvidsons. Så hade hon kommit att se in genom
butiken genom rutan, och då stod Tomas därinne och köpte vita rosor.
Hon tog genast sin bror i skarpt förhör angående rosorna.
-- _Vem_ är det du går och köper blommor åt? frågade hon indignerad. Det
måste du tala om för mig.
Tomas teg mystiskt.
-- Det är åt en gammal fru, sade han slutligen. En gammal fru, som
fyller sextio år i dag, och som jag måste betyga min vördnad, tillade
han i en högtidlig ton, som angav att han om möjligt gärna ville bli
trodd.
-- Å, så du narras! Du känner inte någon gammal fru, som inte jag också
känner.
Greta nöp honom i armen mitt på gatan så hårt, att det verkligen gjorde
ont.
Hon hade blivit brun och röd av sin sommar nere i Skåne, och den lilla
barmen hade fått en mjukare, mera medveten rundning.
-- Du är bara avundsjuk för att inte du också får blommor, sade Tomas.
Och han drog henne in i butiken, köpte en stor, röd ros och stack den i
bröstet på henne.
Hon rodnade av förtjusning, men hennes frågvishet ökades endast.
-- Har du så gott om pengar? frågade hon, när de åter kommit ut på
gatan. Var i all världen får du dem ifrån?
-- Jag stjäl dem i en bank, svarade Tomas allvarsamt.
Greta sneglade på honom förskräckt. Hon fann i själva verket denna
uppgift mindre omöjlig än historien om den gamla frun.
De följdes åt Birger Jarlsgatan fram; Greta var på väg till en väninna,
som bodde ute vid Strandvägen. Hon hade äntligen fått sluta skolan och
njöt nu av sin frihet i fulla drag.
Hon var tyst en lång stund, som om hon gick och tänkte på något hon icke
riktigt vågade komma fram med.
Vid hörnet av Hamngatan skildes de.
-- Vet du vad, Tomas, sade hon slutligen vid avskedet, jag vet mycket
väl varför du inte vill bo hemma!
Greta hade blivit mycket röd, men såg honom fast i ögonen.
Tomas hade svårt att dölja sin oro.
-- Nå?
-- Mamma tror att det är för att du skall kunna komma hem hur sent som
helst om nätterna utan att hon vet av det, och pappa tror att det är för
att du skall kunna ha punschsvyckar hemma hos dig med dina kamrater och
för att ni skall kunna sitta och spela kort till långt fram på
morgnarna. Men det tror inte jag. Jag tror, att det är för att du känner
något otäckt fruntimmer, som du vill vara tillsammans med!
Hon var så generad över det hon sagt, att hon hade gråten i halsen då
hon slutade.
Tomas var lugnad.
-- Nej, Greta, du dömer mig orätt, svarade han så allvarsamt som
möjligt.
Hon såg tvivlande på honom; därefter skildes de och gingo åt var sitt
håll.
Tomas tog vägen genom Berzelii park. Skuggan låg tyst och mörk under
trädens ännu friska, blåaktigt djupgröna bladverk. Plötsligt stannade
han. Var det icke Ellen, som kom emot honom därborta... I sin urblekta
gråa kappa... Jo, visst var det Ellen! Det var för sent att vända om,
och det fanns ingen sidogång i närheten, som han kunde slå in på... Vad
skulle han säga henne? Han hade icke sett henne på över en månad. Sedan
hade han skrivit till henne, att det måste vara slut.
Han borrade ögonen i marken och gick rakt fram. Då han åter såg upp, var
hon borta.
Han vek av in i den trånga, krokiga gränden vid judiska synagogan och
kom fram till Kungsträdgården.
Klockan var nyss tolv. De ännu sommartomma alléernas sandgångar lågo
kalkvita i förmiddagens skarpa ljus, glest beskuggade av de halvvuxna
trädens små neddammade, runda kronor. Utanför dramatiska teatern stodo
ett par aktörer och gäspade med hattarna på näsan.
Tomas gick ned åt Blasieholmshamnen. Då han kom förbi Grand Hôtel, gick
han in på Oriental för att dricka en vermouth.
Det var mera folk därinne än det brukade vara. De svårmodiga uppassarna,
vilkas bleka skuggor förr likt fredlösa andar hade glidit fram och åter
utmed väggarna i korridorernas dödsstillhet, hade försvunnit och blivit
ersatta av odalisker i brokiga sidentrasor. Med dem hade publiken
kommit; det dracks och röktes runtomkring. I en av alkoverna, där en röd
gaslåga ständigt fladdrade i halvmörkret, satt löjtnant Gabel med ett
halvt dussin andra unga officerare, av vilka några voro i uniform. De
hade kommit in på unionsfrågan.
Tomas slog sig ned vid ett öppet fönster, på samma soffa där han hade
suttit med Hall en av dagarna närmast efter sin examen, i slutet av
april.
Ja, var blev Hall av? Vid den danska badorten hade han stannat i tre
veckor; sedan hade han åter börjat resa omkring på måfå. Kunde det vara
något nöje i längden... Då han senast skrev, var han ännu i Tyskland.
Men nu måste han komma hem med det snaraste, ty eljest blev Tomas
tvungen att höra sig för hos tegelhandlaren.
Nå, det kunde han för övrigt göra när som helst, ju förr dess bättre.
Kanske redan i dag. Han ämnade bara gå upp och fråga om villkoren; det
medförde ju ingen risk i och för sig. Wannberg, som stod i förbindelse
med ett par förläggare, hade visserligen lovat att försöka skaffa honom
någon översättning; men det kunde draga ut på tiden. Han räknade i
stället på denna inkomst längre fram, då det gällde att betala det
viktigaste av skulderna.
Tomas hade fallit ihop, där han satt på soffan. Hans huvud hade sjunkit
ned mellan axlarna, utan att han själv visste av det.
Han var trött. Icke egentligen kroppsligt; men hans inre människa hade
mattats under de ständiga sprången från den rödaste glädje till
eftertankens gråa pauser. Det var ögonblick, då han trodde sig hålla
själva den leende lyckan i sina armar, fångad för alltid, och i nästa
sekund famlade hans händer i den tomma luften.
Han rätade upp sig, drack ur sitt glas och slog i ett nytt. Officerarna
i alkoven hade bytt om samtalsämne; det talades om fru Wenschen och
Grothusen. Baron Grothusen hade tröttnat, isynnerhet som han, efter vad
det påstods, var upptagen av allvarligare planer; så hade han då gjort
en tur till Paris för att komma ifrån historien. Men en vecka senare var
också fru Wenschen försvunnen från staden; man trodde, att hon hade
följt efter honom.
-- Ja, sade löjtnant Gabel, det är ju inte oförklarligt, när man tänker
närmare på saken. Fru Wenschen har troligen aldrig förr haft någon
verklig passion, och hon är nu trettiosex år...
Man instämde, och en av sällskapet beklagade under de andras skratt herr
Wenschen, som nu gick omkring med hängande mustascher och förklarade,
att hans hustru hade rest ner till Köpenhamn för att hälsa på sina
släktingar.
Tomas såg ut genom fönstret och betraktade de promenerande på
trottoaren. Plötsligt klack det till i honom: fru Brehm och Märta gingo
förbi. Hon såg honom, och det lyste upp i hennes ögon, medan hon fortfor
att se rakt framför sig, allvarsam och korrekt.
Hon var smärt och blek.
Tomas satt länge och tänkte på Märta. Han visste icke varför, men han
ville nästan gråta. Hur skulle framtiden se ut? Skulle Märta Brehm
kanhända en gång bli en fru Wenschen?
Det hade blivit lyst i kaféet; Gabel och hans sällskap hade gått.
Tomas satt i tankar. Två stiliserade fantasifåglar i ett dörrornament av
blått och guld betraktade honom stelt och oavvänt med sina tomma
cirkelögon.
-- Nå, tegelhandlaren alltså --
Han reste sig och gick.
Han tog ångslupen över till Gustav III:s staty och gick uppför
Slottsbacken. Det dröjde något, innan han fann rätt på Svartmangatan i
det spindelnät av gränder, som omger Stortorget. Han kröp in genom en
port och upp för en trappa, knackade på en dörr och hörde en röst svara:
stig på!
Tomas kände sig som om han vore på väg upp i en tentamen. Han bemannade
sig, öppnade dörren och kom in i ett tämligen stort rum med kornblåa
tapeter; de nedfällda rullgardinerna, mot vilka solen låg på, lyste ännu
mera skärande blåa. En liten välfödd fyrtio års man i rutig sommarkostym
stödde sig i en behagsjuk attityd mot kontorspulpeten och betraktade
honom intressant avvaktande.
Tomas kände genast igen tegelhandlaren på Reckes beskrivning. Han tyckte
sig för övrigt ha sett honom någon gång förr, men kunde icke erinra sig
när eller under vilka omständigheter. Det var isynnerhet de spelande
pepparbruna ögonen, som föreföllo honom bekanta.
Tomas uppgav sitt namn, refererade till sin vän, kandidat Recke, och
framställde sitt ärende. Han ville underhandla om villkoren för ett
mindre lån -- det var en tillfällig förlägenhet -- 300 kronor --
Då tegelhandlaren hörde namnet Recke, gjorde han en världsmannalik gest
mot en gulbetsad pinnstol, medan han själv förblev i sin halvt stående,
halvt sittande ställning, i vilken fanns något av självhärskare, något
av frisinnad tidningsredaktör och något av landsortskomediant. Då Tomas
kom till siffran 300, flög det en hastig reflex av ett löje över hans
ansikte, men i nästa ögonblick var han åter allvarlig, bekymrad, nästan
sträng.
-- Ja, det är dåliga tider -- osäkra tider -- jag gör dagligen
förluster. Min herre är alltså medicine studerande. Ja, medikofilosofie
kandidat, ja visst... Ja, som sagt, jag gör oupphörliga förluster...
Han trippade av och an i rummet med händerna på ryggen.
Förluster... Tomas hade den besynnerligt ängslande förnimmelsen att ha
upplevat denna scen en gång förr. Han var fullkomligt förvissad om att
han vid ett eller annat tillfälle hade hört samma klagande röst tala om
en eller annan förlust, med ögonen spelande hit och dit.
-- Och dessutom känner jag ju inte egentligen till min herres
förhållanden...
Tomas vred sig på sin stol. Han visste icke vad han skulle svara. Han
satt och stirrade på det färglysande titelbladet av en amerikansk
detektivroman, som låg hopslagen på pulpeten med en remsa tidningspapper
inskjuten som bokmärke mellan bladen. Borde han kanske resa sig och gå
så gott först som sist?
-- Hur var det -- 300 kronor? återtog tegelhandlaren. Ja, summan är av
mindre vikt. Med säkra namn både det och tjugu gånger så mycket. Utan
säkra namn ingenting!
Säkra namn... Tomas förstod ingenting av allt detta. Med säkra namn kan
man ju utan vidare omständigheter låna i en bank eller var som helst,
och mot billig ränta... Varför skulle man vända sig till en
tegelhandlare, om man hade säkra namn?
-- Ja, svarade han kallblodigt, jag hoppas att de namn, som jag har på
förslag, inte skola komma att förorsaka några svårigheter.
Tegelhandlaren betraktade honom förvånad.
-- Jag hoppas detsamma, sade han med ett varmt och hjärtligt tonfall,
som föreföll Tomas så gammalt och bekant, att han nästan blev rädd.
-- Det var alltså villkoren, som min herre önskade höra. För en så liten
summa -- och med en alldeles ny klient -- beräknar jag inte lånet längre
än till tre månader. Vi skriva då papperet på 375, med 6 procents ränta.
Han gick fortfarande av och an i rummet med händerna på ryggen.
Plötsligt tvärstannade han mitt framför Tomas, i det han återtog sin
första attityd med ryggen mot pulpeten och det ena benet slängt i kors
över det andra.
-- Är min herre myndig? frågade han tvärt.
Tomas var som fallen från skyarna. Han reste sig likväl obesvärat och
började knäppa sin ena handske.
-- Myndig, ja naturligtvis är jag myndig, svarade han i den likgiltigt
tankspridda ton han på sista tiden lärt sig att använda när det skulle
ljugas.
Man skulle alltså vara myndig också för att få gå till en tegelhandlare,
och ha säkra namn, och fan och hans mor...
-- Nå, låt oss då säga om onsdag vid den här tiden, med klara papper!
Han följde Tomas till dörren.
-- Weber, mumlade han för sig själv, Weber... Skulle min herre möjligen
vara en son till professor Weber?
-- Ja, svarade Tomas kort.
-- Så, jaså... Hm. Ja, det finns nog utsikter till att vi skall kunna
komma överens... Alltså på onsdag.
Och han tillade med huvudet ut genom dörren:
-- Akta er för trappan, det har gått en bit ur ett av de översta stegen.
Värden här i huset bekymrar sig inte något vidare om sina medmänniskors
liv och hälsa!
Tomas tog hemvägen genom slottet. Han gick i tankar och såg varken till
höger eller vänster. Han måste alltså skaffa ett par namn på ett eller
annat sätt.
-- Vart bär det hän --
Då han kom på yttre borggården, stannade han och tog sig åt huvudet: det
stod med ens klart för honom, var han hade sett tegelhandlaren förut. En
vårdag för många år sedan, medan han ännu gick i skolan, hade han gått
ut med tre kamrater för att botanisera i Hagatrakten. Så hade de också
kommit in på Nya kyrkogården och stannat för att se på en begravning.
Det var en tarvlig kista, åtföljd av några få enkla människor: utom
prästen fanns det i hela likföljet endast en person, vars dräkt tydde på
att han tillhörde de bättre klasserna, en liten välfödd man med
spelande, pepparbruna ögon. Kistan sänktes ned och prästen förrättade
jordfästningen i största hast. Därefter steg den lille mannen upp på
jordvallen och började tala; och de kringstående blottade andaktsfullt
sina huvuden, medan han med rörd stämma och ögonen mot höjden tolkade de
efterlevandes förlust.


XI

Det var en av höstens stora dagar.
Humlegårdens glesnande träd stöda röda och gula. Likt jättestora
flyttfåglar, vilkas breda, svarta vingar hela minuter kunde förmörka
solen och lägga jorden i skugga, drevo söndertrasade molnflikar i hast
och oro fram över en oktoberhimmel så bjärt och blå, som om den varit
ämnad att lysa över en varmare och mera sydlig höst. Det hade blåst upp
till storm under natten. Gångar och gräsmattor lågo strödda med kvistar
och vissna blad och hela lösryckta trädgrenar, och ännu alltjämt sjöng
vinden i kronorna, medan kastbyarna nere vid marken virvlade upp den ena
vansinnigt dansande pelaren efter den andra av jord och sand och brokiga
döda blad.
Tomas och Märta hade stämt möte med varandra i parkens norra del, vid
den fläderbuske, under vilken hon en varm dag i juni hade väckt honom
genom att kittla honom på munnen med ett strå.
-- Det är en storartad dag, sade Tomas. Vi måste hitta på något!
-- Ja, sade Märta lågt och dröjande, vi måste hitta på något...
Och hon betraktade honom tyst med vidöppna ögon. Slutligen såg hon sig
omkring med en hastig blick, tryckte sig tätt intill honom och kysste
honom. Det fanns ingen i närheten mer än en gammal dalkulla, som böjd
och krokig gick på gräsmattan och krattade blad.
Därefter föll hon i gråt.
-- Vad fattas dig? frågade Tomas.
Hans röst var upprörd.
-- Ingenting, ingenting...
Hon torkade sina tårar, och efter ett par minuter var hon sig åter lik,
leende och käck. De följdes åt nedåt staden, obekymrade om människorna,
som sorlade omkring dem.
Det var livligt på gatorna.
På Biblioteksgatan var Tomas nära att bliva kullkörd bakifrån av en
droska; i droskan sutto konsul Arvidson och Jean. Kusken saktade
hästarna för ett ögonblick, och man utbytte hälsningar i förbifarten.
Konsuln strålade av hälsa och ungdom, och hans hand var mjuk och varm.
Jean var blek som alltid, och hans blick gled undan längs med husraden,
medan han räckte Tomas sin kalla och fuktiga hand.
-- Han såg dålig ut, sade Märta.