Fågelskytten och andra berättelser - 3

Ovälkommet besök.
Larslund störes i sin julefrid.

»Guds fred, Larslund!»
»Och god jul, Larslund!»
Den ensamme gamlingen i stugan såg upp från Skriften, som han satt och
läste vid linoljelampan och en klick månljus genom rutan. Såg upp med ett
par plirande glasögon på de två inträdande främlingarna, som hade hälsat
vid dörren och stodo där i skumrasket. Den store smulgråten Larslund blef
ängslig för någon gästmottagning nu på julaftonen och såg bekymrad bort
till den lågande spiseln, där lutfisken hans stod i kokande.
»Hocken är sådan kännare med mig, utan att jag känner honom?» smågnällde
karln i huset halfsnäft.
»Åjo, d’är nog ingen fler än Larslund som håller den längden, och han är
nog för den skull vida bekant,» svarade den ene främlingen, en reslig och
väl muskelsatt karl. Han sade strax hvilka de voro.
Han själf var björnskytten Walther och kamraten, en trindlagd, brunögd
och jovialisk person, var baptisten Strandman. Bägge två voro ute för
att se till, att folk efterlefde lag och rätt i allmänhet och särskildt
ställde sig konungens befallningshafvandes höga order till åtlydnad. De
tjänstgjorde med andra ord som länsdetektiver, men detta namn var ännu
ej uppfunnet nu på höstvintern mot olycksåret 1867. För öfrigt kommo
dessa förtroendemän nordvart från Hälsingland och hade under dagens lopp
i storstigande sträcktåg lagt tillrygga närmaste landsvägssträckan inåt
Medelpad, en stelfrusen, snölös och kruttorr landsväg, som all mark var
denna höstvinter.
»Och nu är det bara på det viset, att Larslund, som bor närmast till,
får ta’ vara på en herrekarl, som ligger här utanför i dikeskanten,
alldeles redlöst öfverlastad?» angaf jägaren som ärende.
»En herrkarl... nu på julafton?» kom det långsamt ur Larslund, med fasa
för en sådan syndare och fasa för besväret.
»Ja, en liten tapp till karl i bäfverpäls. Kanske Larslund har nå’n
känning om hocken det kan vara här i socknen?»
Larslund förstod genast, att det var länsmannen, men vågade icke
genera en sådan öfverhetsperson med namngifning för konungens höga
befallningshafvandes utskickade, så att han endast skakade på hufvudet.
För öfrigt sade han nej och nionde nej till det ovälkomna bestyret nu
på julaftonen. Till sist, när jägaren hotade att anmäla honom för höga
öfverheten, blef Larslund het om öronen och äfvenså ganska kvick i
vändningarna.
Därute i månskenet öfver den rimfrostiga marken synades den redlöst
druckne. »Hå, det var ju bara handlarn västpå moa,» flinade nu den
skalken Larslund och ansåg för den skull bäst att dra hem honom på
vinkkärran med några fårskinn öfver.
En stund senare stod han inom skalmarna till kärran, med den druckne
pålassad och täckt af fårskinn, som böljade uppåt med hårsidan så att
det i tvärhasten nästan såg ut som fårkroppar vid månljuset, anmärkte de
andra två. Då nu allt var i ordning som sig borde, sträckte jägaren och
baptisten vidare efter landsvägen. Larslund kom sakta knegande efter med
sin kärra.


II.
Ett litet knep.
Larslund förkortar sitt besvär.

Nu hade gamle lurifaxen Larslund ingalunda tänkt underkasta sig ett
sådant besvär som att draga länsmannen all väg hem till dennes gård nu
på julaftonen. Först och främst ville han icke, att lutfisken skulle stå
där och förkokas i grytan. För det andra var Larslund nästan rädd, att
länsmannen skulle blifva en ännu kitsligare hund i hälarna på honom,
ifall en sådan storkarl finge veta, att Larslund skaffat hem honom på
vinkkärran i slik belägenhet. Åh nej, Larslund var gammal och bekant med
den onda, margfaldiga världen, hade för resten varit ute en dags morgon
förut!
Kärran knekade fram öfver den stelfrusna vägen; månens sken silade
fläckvis ned öfver den omgifvande, rimfrostiga mon mellan resliga,
glesa furustammar. Redan då Larslund hunnit fram till vägkroken, där
skogslåttern och utmarksladan syntes till vänster i månens fulla sken,
stannade han kärran och släppte ner skalmarna i en fläck halfskugga från
skogskanten. Själf lade han skyndsamt i väg inåt slåttern för att se,
om ladan var öppen, ty där tänkte lufvern hans instufva länsmannen för
natten.
Två bönder, Gullik Persson och Hindrik Andreasson, hade emellertid kommit
hart efter, tämligen plägade med julbrännvin och lastade med julköp för
hemmen. De hade sett den långe, slankbuktige Larslund springa i väg från
kärran, med en lång skefvande skugga öfver den rimfrostklädda skogslägdan.
»Det var då en förskräcklig brådska den där fick från kärran på eviga
rappet!» tyckte Gullik Persson, en liten torr och grinig karl med tunn
röst.
»Vänta lite’, vi ska’ se hvad skorfven där har i kärran! Fördömme mig, är
det inte fårkroppar! Se så där, ja! Nu vet en då, hocken har varit framme
som fårtjuf hos’n Stor-Elias i natt,» mullrade Hindrik Andreasson, en
fyllig, stor och dum karl.
Nog af, saken var så pass uppenbar, att de skulle sticka in till
länsmannen i förbigående och ange sig som vittnen mot fårtjufven. Hvarpå
Gullik och Hindrik togo sig en sup och stäfvade vidare på hemvägen, glada
i hågen att ha fått ett tag på den skorfven Larslund, som aldrig varit
riktigt utaf den rena evangeliska läran utan farit med alla möjliga
lärdomsväder och tokheter hit och dit. Då de gått en sträcka, så föll dem
likväl in att stanna litet och se efter, hvad karlen vidare toge sig för.
Emellertid hade Larslund funnit ladan öppen, redt till en rejäl höbädd
för länsmannens räkning och återvände till kärran utan aning om ondt. Han
vickade på flaken, så att den medvetslöse skyddslingen sakta gled ned på
marken, tog så den lilla karltappen mödosamt på sin gängliga rygg och
stapplade i väg med bördan bort till laddörren. Då länsmannen ändtligen
var nedbäddad i höet med all kristlig omsorg, återvände Larslund med en
suck af lättnad. Och ej synnerligen lång stund senare satt han vid sin
goda lutfisk, lagade sig en julgröt, tände sedan det tregrenade ljuset på
sitt bord, satte i sig gröten och njöt sedan under hela kvällens lopp det
härliga gudsordet uti Skriften, allt under tack och lof för att han själf
ingalunda var som länsman och andra syndare.
Här må läsaren icke glömma, att detta tilldrog sig nära nog en mansålder
tillbaka, med helt andra folk- och tjänstemannatyper samt mycket
skiljaktiga fordringar på lefvernet mot nu. Minst af allt afser denna
historia att chikanera dem, som i våra dagar bära ordningsmaktens tunga
och betydelsefulla ansvar!


III.
Fårtjufven angifves.
Ett fasans bryderi för åklagaren.

När Gullik och Hindrik stego in hos länsmans, mötte i farstun den tunga
och rödrultiga hushållerskan, som fåfängt sporde, om de hade sett eller
hört något skapande spår efter kommissarien. Han hade, som läsaren vet,
sitt laga förfall och kunde ju ej vara hemma. Ja, där hade hon i timtal
gått och hållit middagen i väntan, visste inte, om hon skulle duka af
eller hvad!
»Ja, ja säger väl, en sådan ställning!» åjade hon och slog sig med den
feta handen neröfver förklädet. »Är detta en julafton, sedan en har
armats och släpat allt omkring med ett som hvarje! Och nu så kanske
ligger han där i något hål alldeles stupfull igen!»
Bönderna måste hålla tillgodo med hennes vidare utgjutelser i väntan
på tillfälle att sticka in något ord om det märkvärdiga ärende, som
de själfva voro ute i. Och så fingo de ändtligen öppna sina hjärtans
slussar. Hon såg stort på dem med trinda ögon och utbrast:
»Nej, hvad säger ni? Har Larslund...? Nej, en skulle väl inte höra på
en sådan snålhund! Och så ge sig att skamsäjande gå och stjäla får! En
skulle väl inte värre ha hört! Gamla karln, som hets vara så omvänd på
alla vis!»
Bönderna gingo, efter anmodan att komma igen en annan gång.
Under juldagens högmässa blef kommissarien åter synlig på hemvägen,
otroligt ruggig, nerbossad, kulen och olustig, därtill också grubblande
och skygg. Utan att säga ett ord mottog han genast en skål varm buljong,
tillsatte konjak och svepte i sig det hela med strykande begärlighet.
Sade därpå till om sex helor öl och stängde in sig med dem i grubbel å
kontoret.
Om en människovarelse så visst kunde begripa, huru detta gick till, att
han hamnat i höladan, omstoppad med hö och allt? Skulle han möjligen
själf ha sökt detta nattkvarter i fyllan och villan? Otänkbart, ty den,
som varit så pass nykter, skulle väl också ha behållit ett spår till
minne af inkvarteringen! Var det kanske någon spelorre bland gårdagens
Bacchi-bröder? Hå, han kunde inte minnas annat, än att de varit lika
galna allihop och den ene inte ett spår mera förmögen än den andre. Till
slut stannade grubblaren, sanningen tämligen nära, vid den slutsatsen,
att någon illmarig bondkanalje bestyrt om denna härbärgering. Och då
skulle det alltid spörjas tyvärr! Skälmstycke eller välvilja blefve det
alltid för tungt att tiga med, när själfvaste länsman varit ute.
Annandag jul på hemvägen från kyrkan kommo de två vittnena in på kontoret
och anmälde fallet.
»Håhå, jag hade ju redan misstänkt skorfven där!» utbrast åklagarn och
satte sig vid ämbetsbordet för att upptaga vittnesangifvelsen till
memorialet.
»Alltså lade ni märke till, att han hade fårkroppar i vinkkärran?»
»Jaa då, nog var det fårkroppar så riktigt alltid!»
»Kunde ni märka, om något lamm fanns där? Si Stor-Elias miste två lamm
och tre större får.»
»Neej, inte precis det,» drog Gullik så tunt.
»Jag tyckte mest, att det skulle vara storfår allihop och det, som låg
i midten, var då nästan för ohofligt stort,» tillade Hindrik i sin
bullerton.
»Jaja, och sedan lade vi märke till, att han smet ifrån alltihop åt ladan
till?»
»Jaa för all del! Nog igenkände vi Larslund alltid.»
»Hvarför tro ni, att han smet då?»
»Han hörde väl, att vi kom på vägen och var rädd att nå’n skulle få
si’en.»
»Mycket troligt! Nå, ni stannade väl och såg efter, hvad han sedan tog
sig för?»
»Jaa, och si det var nog detta, att karln kom tillbaka och bar bort
nå’nting på ryggen åt ladan, nå’nting som var långt och hängde
neröfver’n.»
»Kunde ni anse, att detta var ett får?»
»Ja, förmodligen!»
Här föll kommissarien i grubbel, hastigt slagen för pannan af sväfvande
aningar. Således hade denna Larslund också haft något bestyr i ladan
samma julaftonkväll. Måntro icke detta stod i något sammanhang med den
mystiska inkvarteringen? Och i så fall hvilket?
»Ni ha kanske tid att följa mig bort till ladan, så ska’ vi visitera
den?» föreslog han.
»Åja, det borde väl snart stå på,» tyckte Gullik och Hindrik med någon
tvekan.
Framkomna till ort och ställe, anmärkte bönderna genast det djupt
nergräfda rede, där kommissarien själf hade tillbringat sin ödesdigra
julnatt.
»Här har nog skorfven där haft fårkropparna ändå!» kom det på en gång ur
dem med all tvärsäkerhet.
Kommissarien hade sin gifna tanke för sig men förteg den visligen.
Här syntes tydeligen, att någonting kullrigt hade legat; det kunde alltså
ej vara något tvifvel, ansågo bönderna. Men hvart hade nu den skorfven
flyttat bort dem? Ladan undersöktes noga, men där fanns märkbarligen ej
något annat gömställe för tjufgodset, ty höet låg alldeles orördt. Dock,
när synemännen voro på väg att lämna ladan, hittade Gullik ett blänkande
föremål i julnattsbädden.
»Hä, hvad är det här för slag?» Det var ett finpressadt cigarrfodral af
läder. »Och här står kommissarien själf namnskrifven, inte annat jag kan
si?»
»Jaha, d’är jämnt skägg, det!» biföll Hindrik efter en titt.
»Hå, mitt cigarretui! Hur f--n kom detta hit?» utbrast kommissarien
skamsen. De andra två skelade på honom förundrade med misstänksamma ögon.
På hemvägen och allt framgent förföljdes åklagaren af en seglifvad,
olöslig gåta. Om Larslund hade kommit med fårkropparna, sedan
kommissarien var nedbäddad i höet på julnatten, så skulle han
ovillkorligen ha trampat i kommissarien och väckt honom, ty redet låg
alldeles framför dörren. Hade åter kommissarien ditförts af sitt öde
efter Larslunds besök, så skulle han själf i sin ordning ha kommit bums
upp i fårkropparna. Ingendera delen syntes trolig. Hade nu grubblaren
varit en man med vana att omutligt draga slutsatser, så skulle med ens
ett ljus ha gått upp i Österland: att han själf och Larslund kommit till
ladan samtidigt. Men »det praktiska lifvets män», såsom de kalla sig, äro
sällan snörda i logiska stöflar. Och som en ursäkt för kommissarien får
väl tjäna, att han i alla händelser ej kunde finna en rimlig plats för
dessa inbillade fårkroppar, som tillkrånglade historien.
För öfrigt tillstötte en ännu konstigare sak. Tiden gick men mot all
förmodan spordes aldrig ett knyst till skvaller om den mystiska
inkvarteringen. Dessa gåtor togo den arma tankekraften i anspråk till den
grad, att hufvudet värkte, och allt emellanåt trodde grubblaren sig nära
däran att blifva svag uppi allt grubbel.
Emellertid tillkom nu, att rike Stor-Elias anmälde sig som målsägare och
uttog egen stämning å Larslund för fårastöld. Så att här tycktes ej annat
återstå för allmänna åklagaren än hålla fullt på inslagen stråt.


IV.
Oförmodad vändning.
Hvem som upptäcktes vara fåret.

Då Larslund kom sviktande inför tingsbordet under ett sorl af spänning
i den packade åhöraremassan, så tyckte nog folket mest, att den
långgänglige gamle stackarn var färdig att gå af på midten för bara
ångest och bedröfvelse.
Karln var tydligen röjd af samvetet, innan domarn ännu sagt ett ord, så
att här skulle man få se på själfvaste storeländet, som ganska hjärtligen
välunnades smulgråten och religionsvinglaren Larslund. Så mycket säkrare
syntes den lille åklagaren och den reslige Stor-Elias. Det var en i det
offentliga lifvet mycket högviktig karl med en stor, snörflande snusnäsa
och ett kostligt, högtrafvande språk, som emellanåt högg i sten på både
svenska och utländska konstord, och brukade härmas och utskrattas af de
skollärde.
Efter inhämtande af kärandenas berättelser, sporde domarn med en skarp
blick på olycksfågeln: »Nå, karl, är det sannt, att du har stulit fåren,
karl?»
»Neej då, gubevare mig!» huttrade Larslund i sin jämmerton. Sorl i
massan: »Jojo, si den skorfven tänkte neka ändå!»
»Men åberopade vittnen ha ju sett dig på julafton, när som du kom
dragande en kärra med fårkroppar till närheten af ladan där!»
»Ja, nog drog jag kärran, men si fårkroppar var där inte.»
»Hvad hade du i kärran då?»
»Några fårskinn, kära goa herre!»
»Hvarför skulle du vara ute och dra’ dem på julafton?»
»Käre goa herre, det törs jag inte tala om!» Sorl i massan: »Jo si där
gick skorfven hans och dabbade sig med tvetalan!»
»Törs du inte?» skar domarn igenom med skärpt röst. »Detta bevisar, att
du ej var stadd i rättskaffens ärende, karl. Och vidare, när som vittnena
närmade sig, så sprang du i väg från kärran bort mot ladan till. Hvarför
gjorde du så?»
»Käre, goa herre, det törs jag inte heller säga, då allihop stå här och
hör på.» Löjesorl bland åhörarna.
»Nenej, det är lätt begripligt,» insköt domarn med obarmhärtigt
eftertryck. »Och slutligen ha dessa vittnen sett dig släpa någonting
långt och hängande på ryggen från kärran till ladan. Hvad var det för
slag?»
»Käre, innerligen goa herre, det törs jag rakt inte tala om för alle man,
som hör på.» -- Här måste nämndemännen instämma i menighetens åtlöje. En
hvar hade väl trott denne Larslund mer slipad än så!
»Det var en fårkropp, naturligtvis!» dundrade rättens ordförande.
»Ja det var själfklart en fårkropp!» försäkrade med all ifver äfven
åklagaren så lent.
»Nej, ingen fårkropp, så sannt jag står här!» jämrade Larslund.
»Må se, må se!» snörflade Stor-Elias. »Jaha, det må visserligen ha varit
species fårkropp, jaha en fårkropp, jaha.» Hvarpå Stor-Elias snöt sig
i all ljudlighet med en stor röd duk och snörflade i sig en ny pris ur
silfverdosan.
»Han nekar emellertid,» insköt domaren. »Äro åklagarens vittnen
tillstädes?»
Gullik Persson och Hindrik Andreasson lomade fram till bordet, men på
samma gång framträdde ur tingsmenigheten två karlar, i hvilka Larslund
med häpen fägnad igenkände björnskytten Walther och baptisten Strandman.
De förklarade sig ha reda på, huru det var fatt med dessa fårkroppar,
visade länsstyrelsens pass, styrkte sig vara vittnesgilda och åberopades
af svaranden som vittnen.
»Finnes jäf eller anmärkning mot vittnena?» Och Larslund skälfde till
svar:
»Ja, då har jag nog bara den anmärkningen, förstås, att Gud bevara er,
karlar, om ni svär på, att det var fårkroppar. Käre gulla er, gör inte
eden på det! Käre gulla er, låt bli, för då svär ni bort edra odödliga
själar för tid och evighet!»
»Detta är ett försök att tubba vittnena inför rätta, men intet jäf,»
afhögg domarn.
»Ja men, käre gulla er...»
»Tig, karl! -- vittnena lägga två fingrar på Bibeln!»
Gullik och Hindrik vidhöllo sin uppfattning. Nog var det fårkroppar i
kärran, fast en af dem var ett ganska stort får. Hvad Larslund kånkade
på ryggen fram till ladan syntes inte heller så olikt en fårkropp. Och
på tal om synen af ladan ville de för all fullständighet omtala, att
kommissariens cigarrfodral anträffades just där fårkropparna troligtvis
hade legat gömda.
Ordföranden fäste en misstänksamt forskande blick på åklagaren och sporde:
»Nå, hvad skulle så’nt betyda för det här målet?» Vittnena kunde ej ge
något bestämdt svar. Och så blef svaranden åter ansatt:
»Du har hört hvad vittnena intyga! Det var alltså fårkroppar i din kärra
ändå!»
»Jajamen, men jag har ju så innerligen bedt och förmanadt dem att inte
svära bort sina odödliga själar på detta!» undskyllde Larslund.
»Jo, du har stått här och sökt tubba vittnena, du! Nu skall du göra reda
för, hvar du fick tag i fårkropparna och hvar du gjorde af dem!»
»Då är väl ingen annan råd, än tala om huru det var!» kved Larslund under
förväntansfullt sorl bland rätten och åhörarna.
»Det skulle du ha gjort genast!» påbredde domarn. »Nå, fram med sanningen
nu då!» Och så framhuttrade Larslund i all jämmerlighet:
»Ja, det var nog skamsägandes ingen annan än länsman, som jag drog i
kärran under fårskinnen. Och densamme var det nog, som jag bar till
ladan, för att härbärgera’n där under julnatten.» Dämpadt sorl och
förlängda uppsyner i hela tingssalen.
Se så där, nu var gåtan löst för åklagaren, men uppbygglig kändes
lösningen ej. Det blef ett surr för hans öron och som en drucken
höll han på vingla till framöfver bordet. Den tappade fattningen
framkallade isande tystnad, full af slående aningar. Det var kändt, att
befallningsmannen var försvunnen under julnatten och kom hem på juldagen,
fullbelamrad med höboss öfver pälsen. Ja, kanske till slut så...
Larslund fick emellertid jämra fram sin julaftonshistoria under
betänksamma miner hos rätten och dess ordförande. Därpå inhämtades
jägarns och baptistens vittnesmål, som i allt väsentligt understödde
svarandens sak. Det var den nu igenkände länsmannen, som de själfva lagt
upp i kärran åt Larslund och öfverbredt med fårskinn. Båda hade alldeles
riktigt tyckt, att det syntes snarlikt fårkroppar i månskenet. Men
Larslund hade missledt dem om personen och sagt, att den öfverlastade var
»handlarn västpå mon».
»Hvarför gaf du dig att säga så, om det nu var länsman?» ansatte domarn
åter. »Hvarför kunde du ej först som sist säga, hvad du hade i kärran?»
»Herre hjälpanes, käre goa herre,» kved Larslund. »Huru kunde jag ge
mig att skinnera en så hög herre och ställa mig i omak med själfvaste
länsman!»
Gullik och Hindrik framkallades på nytt, hördes åter om fårkropparna, men
sväfvade på målet och sackade allt hvad tygen höllo.
»Ja, om jag inte hade bedt och förmanat dem så innerligen att inte svära
bort sina odödliga själar!» ylade Larslund till allmän skrattfägnad.
När det slutligen kom till cigarrfodralet voro vittnena fullkomligt
sadelfasta och veko ej en tum.
»Hvad säger nu åklagarn själf om denna historia?» lät domarn snäft. »Två
vittnen ha yttermera återfunnit ett åklagarn tillhörigt cigarr-etui i
ladan!»
Nu begrep en hvar till fullo, att länsman kunde hälsa hem, men här var
ej annan råd än se morsk ut. Det käcka svaret kom, mött af allmänt
löjessorl:
»Jag yrkar högsta ansvar enligt lag på denna karl för hans missfirmelse
inför rätta. Här har ju två vittnen sett karlen kånka något liknande ett
får...»
»Och det fåret var tydligen allmänna åklagaren själf!» afbrände domarn.
»Att komma och traggla med dylikt elände till åtlöje för ordningsmakten!
Karln har tydligen velat hålla tyst med allt... i någon slags
grannlagenhet eller rädsla för åklagaren, hvars lefverne för öfrigt är en
känd visa i orten. -- Ha parterna några slutpåståenden?»
»Joho,» svarade Larslund så kvickt, »si jag hade nog tänkt hasa efter
den här rika karln, som tjyfstämde mig. Jaha, si, får jag inte ut min
förlikning, så...»
Stor-Elias blef vid denna vändning märkbarligen riktigt het om öronen.
Saken kunde möjligen gå lös på fästningsarbete och i all hjärtängslan
började han framsnörfla:
»Må se, må se! Jag vill allernådigast och gunstbenäget insinuera hos
den underdåniga och vällofliga häradsrätten, att, eftersom jag tydligen
hafver hoppat i galen tunna, mig må förunnas tillfälle att här å
tingsstället med Larslund konferera om en skälig förliknings ingående och
sedermera under dagen instrumentet häröfver ingifva. Må se, må se, jaha,
si detta är mitt gunstbenägna yrkande.»
Detta bifölls och parterna afträdde, åklagaren och Stor-Elias med minen
hos dem, som ätit upp nådeåret för räfven, Larslund med en from suck,
ett litet plirande illflin. Och vid de fryntliga minerna hos de många
omstämda fienderna framhuttrade han:
»Joho, go’ vänner, si så där går det för dem ogudaktigom. Om jag ändå
inte hade bedt och förmanat dem så innerligen att ta sig till vara!
Till det öfriga ska’ ni mest få se, att jag nog får mig ut en liten bra
förtjänst på det här!»


V.
Slutet.
Larslund dyr vid förlikningen.

Sist återstår, huru den store smulgråten Larslund, med den gladt skinande
Strandman vid protokollet, satt i vittnenas rum bland en skara åhörare
och tog ut sin förlikning af Stor-Elias. Detta blef en minnesvärd
historia.
»Si, det har nog skridit efter för mig så bedröfligt i dessa tider,»
började Larslund med sitt långsäfliga gnäll under aningsfullt skratt i
laget. »Så att först vill jag nu ha mig ut en tusen riksdaler nu då,
förstås.»
»Det var mig en fördärfvad tomhund!» utbrast Stor-Elias ända öfver sig på
rent landsmål.
»Och se’n så vill jag nog, förstås, ha ut bakre hälften af storgrisen
eran nu till jul. Jag har nog hört, att ni ha en bra storgris. Så att jag
vill nog ha ut bakre hälften af grisen, förstås, jaha... och så alla fyra
föttren, förstås!»
»Ska’ inte Larslund ha ut rumpskrufven också?» undrade en åhörare under
allmän skrattsalfva. Larslund låtsade ej höra de ogudaktiges begabberi
utan gnällde vidare helt oberörd:
»Så vill jag nog ha mig ut en riktigt rejäl skrufnafvare, förstås. Och
se’n så behöfver jag nog få mig ut en ny gråvadmalsrust.»
»Jaja, den som köper korfven af hunn, får nog ge’en smöret för bara
korfstickan,» fick Stor-Elias fram, redan svettig af ångest.
»Och sedan vill jag nog ha mig ut tolf mark korf och ett pund smör!»
kvitterade Larslund något illflinande och nästan dränkt af skrattet. »Och
så vill jag nog ha mig ut ett par stora och rejäla knästöflar och så fem
skålpund ister att smörja dem med; äfvenså en branog rejäl oxhud ska’
jag förstås ha ut.»
»Det var mig den värsta tomhund!» våndades Stor-Elias. »Låt’et nu vara
slut en gång, människa!»
»Ni lär ju ha bra utaf lin,» ylade Larslund, döf och blind. »Så att jag
vill nog ha mig ut en fem pund lin. Och ull ha ni; så att jag vill nog ha
mig ut en tolf mark ull; si strumporna mina ä’ mest slut och den ull, som
blir öfver, kan jag nog afyttra, förstås.»
»Börja nu på och ge sig, Larslund!» sorlade åhörarne mangrant.
»Nej, tiggarn som kommer på häst, han rider nog helst i sträck,»
framslängde offerbocken med stora svettdroppar i pannan.
»Och så kom jag just i håg, att jag vill nog ha mig ut en bra fotsack och
två selapinnar.»
»Tag en hel tunna på en gång, Larslund!» manade ett kvickhufvud under
fördränkande åtlöje.
»Och så vill jag nog ha mig ut en tunna strömming nu till jul, och en
mark hundister för min sjuka mage; jag har hört, att ni ha rejält
hundister. Hundra knäckebröd, få ni bära hem åt mig, förstås, och en lax
ska’ jag nog ha ut till nästa midsommar, förstås. Ett grenljus få ni ge
mig nu till jul och en tolft tjockkakor. Lutfisken ska’ jag också ha: ett
halft pund lutfisk, så att det räcker nå’n tid. Sedan så behöfver jag nog
en tolf famnar ved; ett par nya trygor få ni nog ge mig. Och så, ja ge
mig nu si...»
Stor-Elias gaf de obehöriga en vink att tiga, ty allt deras gäckeri ledde
endast tomhunden till nya ingifvelser.
»Joho, si jag skulle nog ha mig ut en tre hundskinn för att laga
hundskinnspälsen min,» ihågkom Larslund. »Och så skulle jag nog ha mig ut
en tunna strömming...»
»Men Larslund har ju redan tagit ut en tunna!» påminde alle man.
»Jaha, si då säg’ jag väl två tunnor nu då, så att jag vill nog ha ut
två tunnor strömming på det viset,» långgnällde Larslund och Stor-Elias
utbröt förbittrad:
»Här stå ni bara och hjälper snålhunden här ideligen på trafven!»
»Och så ge mig nu vidare si,» sa’ Larslund, oberörd af skämt och allvar,
pressade långsamt sin tröga eftertanke och framgnällde slutligen:
»Joho, si det var så rätt! Si Herren lofte mig alldeles nyss, då jag stod
i min begrundan, att jag äfvenså skulle ha mig en tolft mjukkakor. Jaha,
och så en riktigt bra’en fäll...»
Jag vet icke rätt, om Larslund hunnit uppräkna sina fordringar ännu i den
stund, då detta skrifves.



INFÖR DE TRE EXCELLENSERNAS DOMSTOL
MINNE FRÅN TROLLDOMSRÄFSTERNAS DAGAR


I.
Järker-Mäldare.

Det är nu åtskilligt mer än tvåhundra år sedan en formlig skräck uppstod
öfver vida Norrland för det yttersta mörkrets gränslösa tyranni, som
i sällsamma klagomål till öfverheten erkändes hafva öfverskridit alla
tillbörliga gränser.
Till andra vittnesbörd därom hörde äfven följande sak.
Någonstädes på den ångermanska nordanälfssidan lefde Järker-Mäldare med
sin barnlösa hustru i backstugan.
Nere i skogsdäldens djup, vid vattenfallet, hade han en kvarn, som en tid
skickat sig likt andra kvarnar och malt säd åt både ond och god.
Men denna jämlikhet upphörde, när hjul och stenar en vacker dag ej rördes
för säd åt ockraren Peder Bröm, som i sådan måtto syntes träffad af
gudshanden.
Nu skulle man kanske frestas tro, att den rättsinniga kvarnen blef i
tillbörlig ära hållen och öfverlupen af mäld. Men det blef icke händelsen.
Skrämda kunder förde icke mera dit en påse. De lade säkert hand vid egen
barm och mindes nog, att icke _en_ rättfärdig finnes.
När så den arme Järker såg sin näring all tillspillogifven, då hörde han
en stämma ropa så ur kvarnen:
»Tre raska piltar skall du få att draga hop din ålders födoråd!»
Ett år vid lag gick om och dödfödd kom till världen Järkers första son.
Fadren fann ej skäl att söka prästens läsning, som till döden skulle viga
hvad som ännu icke smakat lifvet. När han då på skogen jordade med sonen
det besvikna fadershoppet, sade han i bitter ton:
»När du hvilat dig i åren sju, så kan du stiga upp och tigga mat åt far
din!»
Tre år förgingo.
Andra sonen föddes också död till världen.
Då fadern jordat honom vid den förstes sida, sade han med sorg i tonen:
»Då du kommer dig i tiggaråren, så kan du stiga upp och hjälpa brodern
dra hem hans börda.»
Fem års tid vid pass gick ännu om. Då föddes tredje sonen, men ej med
mera lif än de första två. Vid hans graf i brödrens rad föllo fadrens ord
som så: